TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)

den 28 januari 2015 (*)

”Konkurrens – Administrativt förfarande – Den europeiska marknaden för väteperoxid och perborat – Offentliggörande av ett beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Avslag på en begäran om konfidentiell behandling av uppgifter som lämnats till kommissionen med tillämpning av kommissionens meddelande om samarbete – Motiveringsskyldighet – Konfidentiell behandling – Sekretess – Berättigade förväntningar”

I mål T‑345/12,

Akzo Nobel NV, Amsterdam (Nederländerna),

Akzo Chemicals Holding AB, Nacka (Sverige),

Eka Chemicals AB, Bohus (Sverige),

företrädda av advokaterna C. Swaak och R. Wesseling,

klagande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av C. Giolito, M. Kellerbauer och G. Meessen, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

CDC Hydrogene Peroxide Cartel Damage Claims (CDC Hydrogene Peroxide), Bryssel (Belgien), företrätt av advokaten T. Funke,

intervenient,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2012) 3533 final av den 24 maj 2012 att avslå en begäran om konfidentiell behandling som gjorts av Akzo Nobel, Akzo Chemicals Holding och Eka Chemicals, med stöd av artikel 8 i beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (ärende COMP/38.620 – Väteperoxid och perborat),

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna N. J. Forwood (referent) och E. Bieliūnas,

justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 april 2014,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Den 3 maj 2006 antog Europeiska gemenskapernas kommission beslut K (2006) 1766 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet mot Akzo Nobel NV, Akzo Chemicals Holding AB, Eka Chemicals AB, Degussa AG, Edison SpA, FMC Corporation, FMC Foret SA, Kemira OYJ, L’Air Liquide SA, Chemoxal SA, Snia SpA, Caffaro Srl, Solvay SA/NV, Solvay Solexis SpA, Total SA, Elf Aquitaine SA och Arkema SA (Ärende COMP/F/C.38.620 – Väteperoxid och perborat) (nedan kallat VPP-beslutet).

2        I VPP-beslutet slog kommissionen fast att sökandena, det vill säga Akzo Nobel, Akzo Chemicals Holding och Eka Chemicals hade överträtt artikel 81 EG inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) tillsammans med fjorton andra företag som är verksamma inom sektorn för väteperoxid och perborat. Sökandena ålades att solidariskt betala böter på 25,2 miljoner euro.

3        År 2007 offentliggjordes en första icke konfidentiell version av VPP-beslutet på den webbplats som tillhör kommissionens generaldirektorat (GD) för konkurrens (nedan kallat GD konkurrens).

4        Genom skrivelse av den 28 november 2011 informerade kommissionen sökandena om sin avsikt att offentliggöra en mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet, i vilken hela beslutets innehåll med undantag för konfidentiella uppgifter skulle offentliggöras. Kommissionen gav samtidigt sökandena tillfälle att identifiera de eventuella uppgifter i VPP-beslutet för vilka de avsåg att begära konfidentiell behandling.

5        Sökandena konstaterade att den föreslagna mer detaljerade versionen innehöll ett stort antal uppgifter som lämnats med tillämpning av kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete). I en skrivelse till kommissionen av den 9 januari 2012 motsatte sig sökandena kommissionens förslag, med motiveringen att förslaget allvarligt och på ett oåterkalleligt sätt skulle skada deras intressen. Sökandena begärde i första hand att kommissionen skulle ompröva den planerade publiceringen av en ny mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet och i andra hand att kommissionen skulle utelämna ett antal uppgifter som de ansåg vara konfidentiella.

6        Genom skrivelse av den 15 mars 2012 informerade kommissionen sökandena om att den godtog deras begäran om att i det planerade offentliggörandet av den nya icke konfidentiella versionen avlägsna alla uppgifter som gjorde det möjligt att direkt eller indirekt spåra källan till de uppgifter som lämnats inom ramen för 2002 års meddelande om samarbete. Kommissionen ansåg det däremot inte motiverat att sekretessbelägga övriga uppgifter för vilka sökandena hade begärt konfidentiell behandling.

7        Sökandena utnyttjade den möjlighet att vända sig till förhörsombudet som följer av beslut 2011/695/EU av Europeiska kommissionens ordförande av den 13 oktober 2011 om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden (EUT L 275, s. 29) (nedan kallat beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde) för att förhörsombudet skulle förhindra publiceringen i den icke konfidentiella versionen av alla uppgifter som sökandena lämnat med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete.

 Det angripna beslutet

8        I beslut C (2012) 3533 final av den 24 maj 2012 (nedan kallat det angripna beslutet), avslog förhörsombudet, för kommissionens räkning, sökandenas begäran om konfidentiell behandling och godtog således publiceringen av de uppgifter som sökandena lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

9        I det angripna beslutet underströk förhörsombudet begränsningarna för dess kompetensområde, vilket endast gjorde det möjligt att undersöka huruvida en uppgift ska anses vara konfidentiell, men inte att avhjälpa ett eventuellt åsidosättande av sökandenas berättigade förväntningar i förhållande till kommissionen.

10      Förhörsombudet angav vidare att sökandena motsatte sig publicering av en ny mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet enbart på grund av att det innehöll uppgifter som lämnats med tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete. Enligt förhörsombudet har kommissionen ett stort bedömningsutrymme när den beslutar om att offentliggöra mer än bara huvuddragen av sina beslut. Dessutom utgör hänvisningar till handlingar i det administrativa ärendet i sig inte några affärshemligheter eller annan konfidentiell information.

11      Enligt förhörsombudet hade sökandena inte visat att publicering av de uppgifter som de lämnat till kommissionen i syfte att erhålla en förmånlig behandling kunde orsaka dem allvarlig skada. Ett företags intresse av att detaljerna rörande det rättsstridiga beteende som det anklagas för inte ska offentliggöras för allmänheten, när kommissionen har påfört det böter för överträdelse av konkurrensrätten, förtjänar under alla omständigheter inte något särskilt skydd. Förhörsombudet erinrade härvid om att möjligheten att väcka en talan om skadestånd utgör en del av Europeiska unionens konkurrenspolitik och att sökandena således inte kunde hävda ett berättigat intresse av att skyddas från risken att drabbas av en sådan talan på grund av deras deltagande i den kartell som var föremål för VPP-beslutet.

 Förfarande och parternas yrkande

12      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 augusti 2012 väckte sökanden förevarande talan.

13      I beslut T‑345/12 R av den 16 november 2012, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen konstaterade tribunalens ordförande att verkställigheten av det angripna beslutet skulle avbrytas och att kommissionen skulle förpliktas att tills vidare avstå från att offentliggöra en mer detaljerad version av det angripna beslutet, såvitt avser sökandena, än den version som offentliggjordes på GD konkurrens webbplats år 2007.

14      I handling som ingavs till tribunalen den 10 januari 2013 begärde kommissionen att tribunalen skulle besluta att målet skulle handläggas med förtur i enlighet med artikel 55.2 i tribunalens rättegångsregler.

15      Genom beslut av ordföranden på tribunalens andra avdelning den 7 juni 2013 tilläts CDC Hydrogene Peroxide Cartel Damage Claims (CDC Hydrogene Peroxide) att intervenera i förevarande mål till stöd för kommissionens yrkanden.

16      Med hänsyn till att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på tredje avdelningen. Förevarande mål tilldelades följaktligen den avdelningen.

17      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet utan att bifalla kommissionens begäran om att målet skulle handläggas med förtur. Tribunalen anmodade även sökandena, som en åtgärd för processledning, att inge vissa handlingar. Sökandena ingav begärda handlingar inom den föreskrivna fristen.

18      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 9 april 2014.

19      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        helt eller delvis ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        för det fall tribunalen skulle finna att det angripna beslutet innebär ett beviljande av tillgång till handlingar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43), ogiltigförklara beslutet som innebär ett sådant beviljande, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

20      Vid förhandlingen angav sökandena, som svar på tribunalens fråga, att de återkallade sitt andra yrkande. Detta noterades i förhandlingsprotokollet.

21      Kommissionen och intervenienten har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i dess helhet, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Upptagande till sakprövning

22      Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att i den mån tribunalen skulle anse att den skrivelse som kommissionen skickade till sökandena den 28 november 2011 innehöll ett formellt beslut att offentliggöra en mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet, hade sökanden förlorat sin rätt att bestrida rättsenligheten av ett sådant beslut inom ramen för förevarande talan, eftersom sökandena inte väckte talan om ogiltigförklaring inom den frist som fastställs i artikel 263 sjätte stycket FEUF.

23      Tribunalen framhåller att det visserligen är riktigt att kommissionen i skrivelsen av den 28 november 2011 informerade sökandena om att den ”nyligen beslutat” att offentliggöra en ny mer detaljerad version av VPP-beslutet än den som varit tillgänglig på GD konkurrens webbplats sedan år 2007, men syftet med denna åtgärd var att göra det möjligt för sökandena att begära att eventuella affärshemligheter rörande sökandena eller andra konfidentiella uppgifter skulle utelämnas vid en sådan publicering i enlighet med de förklaringar som lämnades i bilaga III till denna skrivelse. Skrivelsen innehöll således inte något slutgiltigt ställningstagande från kommissionen rörande de frågor om sekretess som utgör föremålet för det aktuella målet.

24      Detta förklarar även varför kommissionen, i skrivelsen som den skickade till sökandena den 15 mars 2012, inte hävdade att något slutgiltigt beslut om publicering hade fattats i skrivelsen av den 28 november 2011, utan tvärtom anmodade sökandena att vända sig till förhörsombudet om de önskade bestrida GD konkurrens beslut att avslå majoriteten av deras önskemål om sekretess.

25      Tribunalen framhåller vidare att kommissionen efter antagandet av det angripna beslutet, som svar på en begäran från sökandena, skickade ett e-postmeddelande till sökandenbolagens styrelse av vilket det framgår att nämnda beslut var det enda beslut som antagits gentemot sökandena på detta område och att det innehöll kommissionens slutgiltiga ställningstagande.

26      Härav följer att talan kan tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

27      Sökandena har åberopat tre grunder till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Den första grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och sökandenas rätt till god förvaltning. Den andra grunden avser ett åsidosättande av den sekretess som följer av artikel 339 FEUF och artikel 28.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1). Den tredje grunden avser ett åsidosättande av sökandenas berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed.

 Den första grunden: Otillräcklig motivering och ett åsidosättande av rätten till god förvaltning

28      Sökandena har hävdat att det angripna beslutet inte innehåller en tillräcklig motivering och således innebär ett åsidosättande av artikel 296 FEUF och rätten till en god förvaltning som garanteras av artikel 41.2 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Sökandena har gjort gällande att det av det angripna beslutet inte går att förstå de skäl som låg till grund för underkännandet av deras argument om ett åsidosättande av deras berättigade förväntningar, vilka framställts till stöd för sökandenas begäran om konfidentiell behandling. Sökandena har vidare hävdat att kommissionen i det angripna beslutet inte bemötte deras argument om att kommissionens planerade publicering avviker från dess tidigare administrativa praxis. Slutligen har sökandena gjort gällande att det i förevarande fall krävs en utförlig motivering, eftersom det angripna beslutet avviker från det tillvägagångssätt som kommissionen tillämpade år 2007, nämligen att offentliggöra en icke konfidentiell version av VPP-beslutet i vilket de uppgifter som sökandena begärt konfidentiell behandling av hade avlägsnats.

29      Kommissionen har hävdat att det angripna beslutet, bedömt i sitt sammanhang, är tillräckligt motiverat.

30      Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera ett individuellt beslut till syfte att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet och att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas. Denna skyldighet beror dock på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, förstainstansrättens dom av den 11 december 1996 i mål T‑499/95, Van Megen Sports mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1799, punkt 51).

31      Även om kommissionen enligt artikel 296 FEUF är skyldig att ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för beslutet och de överväganden som ligger till grund för detta, krävs det emellertid inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i nämnda bestämmelse inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 63 och där angiven rättspraxis, och tribunalens dom av den 26 oktober 2012 i mål T‑53/12, CF Sharp Shipping Agencies mot rådet, punkt 37). En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (tribunalens dom av den 15 april 2011 i mål T‑465/08, Republiken Tjeckien mot kommissionen, REU 2011, s. II‑1941, punkt 163).

32      Denna motiveringsskyldighet kommer till uttryck genom artikel 8.2 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde i vissa konkurrensförfaranden, i förening med punkt 3 i denna artikel, beträffande sådana beslut som fattas av förhörsombudet efter en begäran om konfidentiell behandling avseende vissa uppgifter i förfaranden om tillämpningen av konkurrensreglerna.

33      I förevarande fall framgår det av sökandenas skrivelser till GD konkurrens av den 8 december 2011 och den 9 januari 2012, och den skrivelse som sökandena skickade till förhörsombudet den 10 april 2012, att sökandena under det administrativa förfarandet gjorde gällande att ett offentliggörande av en version av VPP-beslutet som innehåller uppgifter som sökandena hade lämnat frivilligt i syfte att omfattas av 2002 års meddelande om samarbete skulle åsidosätta deras berättigade förväntningar. Det framgår vidare av dessa skrivelser att sökandena gjorde gällande att en sådan publicering skulle avvika från kommissionens tidigare administrativa praxis, vilken bestod i att inte offentliggöra sådana uppgifter för tredjeman som företagen lämnat till kommissionen inom ramen för programmet för förmånlig behandling.

34      Tribunalen framhåller på denna punkt att förhörsombudet visserligen inte specifikt bemötte vart och ett av dessa argument i sak, men att detta, vilket framgår av tribunalens dom av den 28 januari 2015 i mål T‑341/12, Evonik Degussa mot kommissionen punkterna 42–44 och 58), skedde i syfte att iaktta gränserna för förhörsombudets kompetensområde såsom det fastställts av kommissionens ordförande i artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde.

35      Det angripna beslutet har dock antagits till följd av ett administrativt förfarande under vilket det begärdes att kommissionen skulle besvara de principinvändningar som sökandena framställt mot den planerade publiceringen och som gick utöver förhörsombudets kompetensområde.

36      Under dessa förhållanden och för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för sökandena, är det nödvändigt att betrakta det angripna beslutet i det sammanhang i vilket det antogs och följaktligen slå fast att nämnda beslut underförstått, men nödvändigtvis, inbegriper kommissionens inställning till det planerade offentliggörandet, formulerad av GD konkurrens, i den mån den avser aspekter som inte omfattas av förhörsombudets kompetensområde.

37      När det angripna beslutet betraktas på detta sätt är det möjligt för sökandena att förstå de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för beslutet.

38      I den skrivelse som kommissionen skickade till sökandena den 28 november 2011 motiverade den sin avsikt att offentliggöra en mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet med hänvisning till syftet att uppnå öppenhet. I en skrivelse som skickades till sökandena den 20 december 2011 angav kommissionen vidare att den planerade publiceringen skulle förstås mot bakgrund av en begäran om tillgång till den konfidentiella versionen av VPP-beslutet som framställts i enlighet med förordning nr 1049/2001.

39      Även om det visserligen är korrekt att förhörsombudet uppgav sig sakna befogenhet för att pröva ett eventuellt åsidosättande av sökandenas berättigade förväntningar på grund av att en sådan prövning skulle överskridit gränserna för dennes kompetensområde enligt artikel 8 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde, besvarade kommissionen emellertid uttryckligen, i en skrivelse som skickades av kommissionens GD konkurrens till sökandena den 15 mars 2012, sökandenas argument om att den omtvistade publiceringen åsidosatte deras berättigade förväntningar.

40      Av denna skrivelse framgår nämligen att kommissionen i samband med bedömningen av principinvändningarna mot den omtvistade publiceringen, ansåg att den var skyldig att göra en avvägning mellan framför allt skyddet för syftet med kommissionens utredningar, som utgör ett undantag från principen om öppenhet enligt artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, och parternas legitima intressen. Kommissionen angav vidare att en handling inte har något skydd enbart på grund av att den har ingetts inom ramen för en begäran om förmånlig behandling och att den planerade publiceringen inte innebar någon skada för syftet med kommissionens utredningar. Kommissionen har vidare framhållit att det i förevarande fall var nödvändigt att beakta artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001, enligt vilken de undantag som anges i de tre första punkterna i denna artikel enbart ska tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll. Kommissionen drog härav slutsatsen att den omtvistade publiceringen inte innebar att sökandenas berättigade förväntningar åsidosattes.

41      I det angripna beslutet anges vidare flera omständigheter till stöd för att avslå sökandenas begäran om konfidentiell behandling. Förhörsombudet har härvid framhållit att hänvisningar till handlingar i det administrativa ärendet i sig inte utgör några affärshemligheter eller annan konfidentiell information. Avslaget på begäran om konfidentiell behandling motiverades därefter av det stora bedömningsutrymme som kommissionen har när det gäller publicering av mer än huvuddragen av beslut som kommissionen fattar med tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003. Avslaget motiverades vidare av den omständigheten att sökandena inte hade visat att publiceringen av de uppgifter som de hade lämnat till kommissionen med stöd av 2002 års meddelande om samarbete skulle kunna orsaka dem allvarlig skada. Slutligen motiverades avslaget med att även om en sådan risk skulle anses vara fastställd, framgår det av rättspraxis att sökandenas intresse av att detaljerna rörande deras deltagande i en överträdelse inte ska komma till allmänhetens kännedom inte är skyddsvärt.

42      Konstaterandena i föregående punkt leder även till ett underkännande av sökandenas argument om att skälen för att i förevarande fall avvika från kommissionens tidigare administrativa praxis inte framgår av det angripna beslutet. Även om den tidigare administrativa praxis till vilken sökandena har hänvisat anses vara fastställd, innehåller det angripna beslutet nämligen, bedömt i det sammanhanget i vilket det antogs, tillräckliga uppgifter för att sökandena ska kunna förstå de skäl som låg till grund för kommissionens beslut att avvika från denna praxis i förevarande fall.

43      När det slutligen gäller sökandenas argument om att det i förevarande fall krävs en utförligare motivering än vad som normalt är nödvändigt på grund av att det angripna beslutet innebär en tillåtelse att offentliggöra uppgifter som kommissionen tidigare ansåg vara konfidentiella, finner tribunalen att detta argument kan lämnas utan avseende då det saknar verkan. Även om det skulle anses motiverat med en sådan starkare motiveringsskyldighet, finner tribunalen nämligen, med hänsyn till såväl arten av de argument som sökandena framställt till förhörsombudet i skrivelsen av den 10 april 2012 som det sammanhang i vilket det angripna beslutet har antagits, vilket var känt för sökandena, att skälen för beslutet att de omtvistade uppgifterna i förevarande fall inte längre ska anses vara konfidentiella framgår av det angripna beslutet på ett tillräckligt klart och precist sätt.

44      Sökandena kan följaktligen inte vinna framgång med deras påstående att det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat. Med hänsyn till att sökandena i övrigt inte har angett på vilket sätt deras argument om ett åsidosättande av rätten till god förvaltning skiljer sig från deras argumentation som syftar till att påvisa att det angripna beslutet är otillräckligt motiverat, kan detta argument inte heller vinna framgång. Av detta följer att talan inte kan bifallas på den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av tystnadsplikten enligt artikel 339 FEUF och artikel 28.2 i förordning nr 1/2003

45      Sökandena har hävdat att det angripna beslutet strider mot den tystnadsplikt som åligger kommissionen enligt artikel 339 FEUF och artikel 28.2 i förordning nr 1/2003. Enligt sökandena följer det nämligen av rättspraxis att de uppgifter som frivilligt lämnas till kommissionen av företag ska kunna åtnjuta skydd mot offentliggörande. De uppgifter för vilka sökandena har begärt konfidentiell behandling i förevarande fall lämnades frivilligt av sökandena till kommissionen i syfte att dra fördel av 2002 års meddelande om samarbete.

46      Sökandena har vidare i detta hänseende hänvisat till artikel 30 i förordning nr 1/2003, enligt vilken kommissionen vid offentliggörande av sina beslut ska beakta företagens berättigade intresse av skydd för sina affärshemligheter, och till artikel 16.1 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81[EG] och 82 [EG] (EUT L 123, s. 18), enligt vilken affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter inte får kommuniceras eller hållas tillgängliga.

47      Sökandena har även gjort gällande att de uppgifter som de lämnat med stöd av 2002 års meddelande om samarbete omfattas av sekretess.

48      I nämnda meddelande, bland annat i punkterna 29, 32 och 33, föreskrivs att uppgifter som förekommer i ansökningar om förmånlig behandling ska behandlas konfidentiellt. Det skydd som beviljas sådana uppgifter bekräftas av punkt 6 i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat 2006 års meddelande om samarbete). Dessutom anser sökandena att hänsyn ska tas till att dessa uppgifter lämnades till kommissionen officiellt, att de endast är kända av en begränsad krets och att ett offentliggörande av dessa uppgifter på ett allvarligt sätt skulle skada sökandena, eftersom dessa uppgifter vid en skadeståndstalan mot sökandena i väsentlig mån skulle missgynna dessa i förhållande till andra företag som VPP-beslutet riktar sig till och som inte har samarbetat med kommissionen. Av dessa skäl påverkas inte den konfidentiella karaktären på dessa uppgifter av den tid som förflutit, i motsats till kommersiellt känsliga uppgifter i begreppets snäva betydelse. Sökandenas intresse av att dessa uppgifter inte ska offentliggöras är för övrigt ett skyddsvärt intresse, eftersom en konfidentiell behandling av uppgifterna utgör ett väsentligt villkor för att kommissionens program för förmånlig behandling ska fungera och således utgör ett villkor för en effektiv tillämpning av unionsrätten på kartellområdet.

49      Sökandena har i detta sammanhang ifrågasatt kommissionens tillvägagångssätt som består i att enbart medge skydd för handlingar som lämnats inom ramen för ansökningar om förmånlig behandling eller sådana redogörelser som lämnats av en sökande som begär förmånlig behandling, men att inte medge skydd för uppgifterna i dessa handlingar och redogörelser. Enligt sökandena strider detta tillvägagångssätt mot den grundläggande rätten till skydd för upplysningar som omfattas av sekretess i enlighet med artikel 339 FEUF. Vid förhandlingen uppgav sökandena vidare att kommissionens planerade publicering av en mer detaljerad icke konfidentiell version innebar ett kringgående av undantagen från rätten att få tillgång till institutionernas handlingar som föreskrivs i förordning nr 1049/2001, samt de särskilda regler som gäller tillgång till handlingarna i ärenden rörande utredning av karteller enligt förordning nr 1/2003.

50      Slutligen har sökandena gjort gällande att publiceringen av en icke konfidentiell version av VPP-beslutet år 2007 redan uppfyller syftet att informera allmänheten om de skäl som ligger till grund för beslutet. Genom publiceringen av den mer detaljerade icke konfidentiella versionen av VPP-beslutet, vill kommissionen i själva verket underlätta för intervenienten att driva den skadeståndstalan som väckts vid Landgericht Dortmund (regional domstol i Dortmund, Tyskland). Det angripna beslutet återspeglar i detta hänseende en allmän förändring när det gäller kommissionens policy att offentliggöra beslut på kartellområdet, i syfte att bistå kärandena i mål om skadestånd som väckts mot företag som deltagit i denna typ av överträdelse av konkurrensrätten. I avsaknad av en reform av de tillämpliga rättsliga bestämmelserna, är beslutet att offentliggöra en mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet emellertid inte berättigat. Artikel 28.1 i förordning nr 1/2003 förbjuder nämligen användningen av uppgifter som erhållits under utredningen för andra ändamål, och skyddar således de intressen som företag som är föremål för utredning av kommissionen har av att sådana uppgifter inte används i tvistemål. Sökandena har vidare under förhandlingen hävdat att det intresse som eventuella offer för en kartell kan ha av att erhålla exakta uppgifter angående kartellens genomförande under alla omständigheter är tillräckligt skyddat genom de nationella domstolarnas möjlighet att framställa en begäran till kommissionen om erhållande av sådana uppgifter.

51      Kommissionen och intervenienten har bestritt denna argumentation.

52      Tribunalen framhåller att dessa argument angående ett åsidosättande av de berättigade förväntningar som sökandena anser sig ha haft på grund av 2002 och 2006 års meddelanden om samarbete och kommissionens tidigare administrativa praxis, vilka har åberopats till stöd för den andra grunden, i huvudsak överensstämmer med en del av den argumentation som framförts till stöd för den tredje grunden. Dessa argument ska således prövas i samband med den grunden.

53      I enlighet med artikel 339 FEUF ska medlemmarna av unionens institutioner, medlemmarna av kommittéer samt tjänstemän och övriga anställda i unionen, även efter det att deras uppdrag upphört, vara förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

54      Enligt artikel 28.1 i förordning nr 1/2003 får upplysningar som kommissionen har inhämtat under utredningar som den bedriver med stöd av nämnda förordning enligt artiklarna 17–22 endast användas för det ändamål för vilket de har inhämtats, dock utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 12 och 15 i denna förordning. I artikel 28.2 i förordning nr 1/2003, som på förordningens tillämpningsområde kompletterar den regel som fastställts i artikel 339 FEUF, anges bland annat att utan att det påverkar samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter samt möjligheten för den till vilken ett meddelande om invändningar riktas att ta del av handlingarna i utredningen, får kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter, deras tjänstemän, anställda och övriga personer som arbetar under dessa myndigheters övervakning liksom tjänstemän vid andra myndigheter i medlemsstaterna inte röja upplysningar som de har inhämtat eller utbytt med stöd av denna förordning och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

55      Enligt artikel 30.1 i förordning nr 1/2003 ska kommissionen bland annat offentliggöra de beslut genom vilka företag eller företagssammanslutningar påförs böter på grund av ansvar för en överträdelse av unionens konkurrensrätt. Enligt artikel 30.2 i denna förordning ska ett sådant offentliggörande innehålla uppgifter om namnen på parterna och huvuddragen i beslutet, inbegripet ålagda påföljder, dock med beaktande av företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

56      I artikel 16.1 i förordning nr av 773/2004 föreskrivs i huvudsak att kommissionen varken får hålla tillgängliga eller kommunicera uppgifter, inbegripet handlingar, som ingår i utredningsakten om de innehåller affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter som tillhör en viss person.

57      Slutligen i artikel 8.1–8.3 i beslutet om förhörsombudets funktion och kompetensområde anges följande:

”1.      När kommissionen avser att lämna ut uppgifter som kan utgöra företags eller personers affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter ska [GD konkurrens] informera dessa skriftligen om denna sin avsikt samt skälen till detta. En tidsfrist ska fastställas inom vilken företagen eller personerna får framföra eventuella skriftliga kommentarer.

2.      Om berörda företag eller personer motsätter sig att uppgifterna lämnas ut, kan de hänskjuta ärendet till förhörsombudet. Om förhörsombudet konstaterar att uppgifterna kan lämnas ut eftersom de inte utgör affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter eller eftersom det finns ett övervägande intresse av att de lämnas ut ska denna slutsats anges i ett motiverat beslut som ska delges berörda företag eller personer. Beslutet ska ange den dag från vilken uppgifterna kommer att lämnas ut. Denna dag får infalla tidigast en vecka efter delgivningsdagen.

3.      Punkterna 1 och 2 ska efter nödvändig anpassning vara tillämpliga på utlämnande av uppgifter genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.”

58      I förevarande fall har sökandena inte bestritt att de deltog i den kartell som låg till grund för antagandet av VPP-beslutet. De har däremot hävdat att de omtvistade uppgifterna enbart omfattas av sekretess på grund av att de lämnades frivilligt till kommissionen i enlighet med programmet för förmånlig behandling, och att det planerade offentliggörandet således kan äventyra skyddet för syftet med kommissionens utredningar.

59      Eftersom tystnadsplikten omfattar mer än skydd för företags affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 november 1985 i mål 145/83, Adams mot kommissionen, REG 1985, s. 3539, punkt 34, svensk specialutgåva, volym 8, s. 327, och förstainstansrättens dom av den 30 maj 2006 i mål T‑198/03, Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1429, punkt 29), ska tribunalen pröva, utan att det påverkar bedömningen av huruvida talan kan bifallas på den tredje grunden, huruvida, såsom sökandena har gjort gällande, uppgifter ska erhålla skydd på denna grund enbart därför att de har lämnats till kommissionen frivilligt av ett företag i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

60      Enligt artikel 1 andra stycket FEU ska besluten inom unionen fattas så öppet som möjligt. Denna princip återspeglas i artikel 15 EG, vilken under vissa förutsättningar ger varje medborgare tillgång till institutionernas handlingar. I enlighet med den principen och i avsaknad av bestämmelser i vilka offentliggörandet av institutionernas rättsakter uttryckligen föreskrivs eller förbjuds, är huvudregeln att institutionerna kan offentliggöra de rättsakter som de antar. Undantag från denna regel kan göras i den mån som unionsrätten, särskilt genom bestämmelser som garanterar skydd för affärshemligheter, inte tillåter spridandet av dessa rättsakter eller av vissa uppgifter som dessa innehåller (se, analogt, domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 69).

61      Varken i artikel 339 FEUF eller i artikel 28 i förordning nr 1/2003 anges uttryckligen vilka upplysningar, förutom affärshemligheter, som omfattas av sekretess. Det går inte att tolka artikel 28.2 i förordning nr 1/2003 på så sätt att sekretess ska gälla alla uppgifter som samlas in med tillämpning av förordningen, med undantag för de uppgifter som det är obligatoriskt att offentliggöra enligt artikel 30 i förordningen. Enligt artikel 28 i förordning nr 1/2003, som kompletterar och genomför artikel 339 FEUF när det gäller de konkurrensregler som är tillämpliga på företag, är det i likhet med vad som gäller enligt fördragsbestämmelsen nämligen endast förbjudet att sprida uppgifter som är av sådant slag att de omfattas av sekretess (se, analogt, domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 70).

62      Det är dessutom riktigt att det följer av punkt 75 i domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria mot kommissionen, och punkt 64 i dom av den 12 oktober 2007 i mål T‑474/04, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4225, att i den mån den sekretess som gäller för vissa uppgifter säkerställs genom ett undantag från rätten att få tillgång till handlingar enligt artikel 4 i förordning nr 1049/2001, är ett sådant sekretesskydd relevant för att bedöma huruvida kommissionen har beaktat det förbud som gäller för kommissionen enligt artikel 28.2 i förordning nr 1/2003 mot att lämna ut uppgifter som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

63      Efter avkunnandet av dessa domar har domstolen dock tolkat artikel 4 i förordning nr 1049/2001 på så sätt att institutionerna i detta avseende kan stödja sig på allmänna presumtionsregler som är tillämpliga på vissa kategorier av handlingar, eftersom allmänna överväganden av liknande slag kan tillämpas på ansökningar om tillgång till handlingar av samma slag. Denna tolkning gäller när den lagstiftning som reglerar förfarandet även innehåller stränga regler beträffande behandlingen av uppgifter som har samlats in eller framkommit i ett sådant ärende (domstolens dom av den 28 juni 2012 i mål C‑404/10 P, kommissionen mot Éditions Odile Jacob, punkterna 108, 116 och 118). Detta gäller särskilt artiklarna 27.2 och 28 i förordning nr 1/2003 och artiklarna 6, 8, 15 och 16 i förordning nr 773/2004, som innehåller restriktiva bestämmelser angående användning av handlingar som förekommer i ärenden om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (domstolens dom av den 27 februari 2014 i mål C‑365/12 P, kommissionen mot EnBW Energie Baden-Württemberg, punkt 86). Om artikel 4 i förordning nr 1049/2001 i detta sammanhang beaktades på så sätt att kommissionen förbjöds att offentliggöra alla sådana uppgifter som den skulle ha rätt att vägra tillgång till enligt sistnämnda bestämmelse med åberopande av en allmän presumtion, skulle artikel 30 i förordning nr 1/2003 sakna innebörd. En sådan tolkning skulle nämligen frånta kommissionen möjligheten att ens offentliggöra huvuddragen av sitt beslut, eftersom dessa delar nödvändigtvis innehåller omständigheter från handlingarna i utredningen. En sådan tolkning skulle även få den praktiska konsekvensen att bevisbördan omkastas, vilken såvitt avser konfidentiell behandling åligger den som ansöker om en sådan behandling, då det skulle vara tillräckligt för sökanden att åberopa en sådan allmän presumtion som institutionerna kan tillämpa under de omständigheter som angetts ovan, och därmed faktiskt tvinga kommissionen att visa att de omtvistade uppgifterna kan tas med i den offentliggjorda versionen av beslutet.

64      Tvärtemot vad sökandena har hävdat, får ett utlämnande av uppgifter angående en överträdelse av unionens konkurrensrätt genom offentliggörande av ett beslut om påförande av böter på grund av överträdelsen med stöd av artikel 30 i förordning nr 1/2003, i princip inte blandas samman med ett beviljande av tillgång för tredje man till de handlingar som förekommer i kommissionens utredning avseende en sådan överträdelse. I förevarande mål skulle ett offentliggörande av uppgifter rörande sådana omständigheter som låg till grund för överträdelsen som inte fanns med i den icke konfidentiella versionen av VPP-beslutet som offentliggjordes år 2007 – om ett sådant skedde – inte medföra att tredje man ges tillgång till de ansökningar om förmånlig behandling som sökandena ingett till kommissionen, protokollet innehållande muntliga redogörelser som sökandena gjort i enlighet med programmet för förmånlig behandling, och inte heller handlingar som sökandena frivilligt överlämnat till kommissionen under utredningen.

65      Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva de tre kumulativa villkor som ska vara uppfyllda för att dessa uppgifter ska anses vara av sådant slag att de omfattas av sekretess och således omfattas av ett skydd mot att offentliggöras för allmänheten. Det ska nämligen vara fråga om uppgifter som endast är kända av en begränsad krets. Det måste vidare röra sig om uppgifter som kan orsaka allvarlig skada för uppgiftslämnaren eller tredje man om de röjs. Slutligen är det nödvändigt att de intressen som kan skadas av att uppgifterna lämnas ut objektivt sett är skyddsvärda (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 71, och domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 65).

66      Kommissionen har hävdat att det första villkoret inte är uppfyllt i förevarande fall på grund av att de uppgifter som sökandena lämnat till kommissionen under utredningen förekom i ett ärende som övriga företag till vilka VPP-beslutet riktade sig hade tillgång till.

67      Tribunalen godtar inte detta argument. Det ska i detta avseende nämligen göras en åtskillnad mellan det skydd som krävs för sekretessbelagda uppgifter i förhållande till de personer, företag eller företagssammanslutningar vilka har rätt att yttra sig inom ramen för ett förfarande med tillämpning av konkurrensreglerna och det skydd som ska ges uppgifterna i förhållande till allmänheten (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 29; se även, analogt, beslut av domstolens vice ordförande den 10 september 2013 i mål C‑278/13 P(R), kommissionen mot Pilkington Group, punkterna 56 och 57).

68      Skyldigheten enligt artikel 339 FEUF för institutionernas tjänstemän och övriga anställda, att inte sprida uppgifter i deras besittning som skyddas av sekretess, vilken beträffande de konkurrensregler som är tillämpliga på företag har genomförts genom artikel 28.2 i förordning nr 1/2003, är inskränkt gentemot de personer som har rätt att yttra sig enligt artikel 27.2 i den nämnda förordningen. Kommissionen kan förse sådana personer med vissa uppgifter som omfattas av sekretess, om detta är nödvändigt för att utredningen ska kunna genomföras på lämpligt sätt. Under dessa förhållanden får sådana uppgifter emellertid anses endast vara kända av en begränsad krets.

69      Av detta följer att bestämmelsen i artikel 27.2 i förordning nr 1/2003 som ger berörda parter i kommissionens utredning rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, inte påverkar det skydd mot offentliggörande för allmänheten som gäller för uppgifter som lämnats till kommissionen under utredningen och som omfattas av sekretess.

70      När det gäller det andra villkoret har sökandena hävdat att ett offentliggörande av sådana uppgifter som sökandena lämnat till kommissionen i enlighet med programmet för förmånlig behandling skulle orsaka allvarlig skada. Det skulle nämligen i eventuella skadeståndsmål där talan väcks mot sökandena i väsentlig utsträckning missgynna dem i förhållande till andra företag som VPP-beslutet riktade sig till och som inte samarbetade med kommissionen. Dessutom anser sökandena att ett sådant offentliggörande även skulle kunna skada allmänintresset, eftersom offentliggörandet är av sådant slag att det skulle kunna avskräcka företagen från att i framtiden anmäla överträdelser av artikel 81EG.

71      Kommissionen har invänt mot denna ståndpunkt och gjort gällande att offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna inte kan orsaka sökandena någon allvarlig skada, eftersom deras påstådda ogynnsamma situation i samband med en tvistemålstalan endast utgör en legitim konsekvens av deras deltagande i en överträdelse av unionens konkurrensrätt.

72      Tribunalen konstaterar att kommissionens invändning enbart rör frågan om sökandena har ett legitimt intresse av sekretesskydd för de omtvistade uppgifterna, vilket utgör kärnan i det tredje villkoret som ska prövas nedan i punkterna 79–89, och inte huruvida den skada som sökandena skulle kunna lida för det fall dessa uppgifter offentliggjordes för allmänheten, objektivt sett, är av allvarlig art.

73      I detta hänseende är det utrett att de omtvistade uppgifterna, vars offentliggörande beror på utgången av detta mål, i huvudsak består av en beskrivning av de omständigheter som utgjorde den överträdelse av artikel 81 EG för vilken kommissionen påförde böter genom VPP-beslutet.

74      Även om kommissionen således visserligen inte specifikt har motiverat det angripna beslutet med hänvisning till syftet att göra det lättare att föra talan om skadestånd vid nationella domstolar, framgår det inte desto mindre av handlingarna i målet att det av kommissionen planerade offentliggörandet av en mer detaljerad icke konfidentiell version av VPP-beslutet, i synnerhet den del av beslutet som rör beskrivningen av hur kartellen fungerade, vid första anblick är av sådant slag att det skulle göra det möjligt för intervenienten, som företräder de företag som anser sig ha lidit skada till följd av den konstaterade överträdelsen av konkurrensrätten, att enklare fastställa sökandenas civilrättsliga ansvar och det ansvar som åvilar andra företag som deltagit i denna överträdelse, och i förekommande fall, omfattningen av överträdelsen, inom ramen för den talan om skadestånd som intervenienten har väckt vid Landgericht Dortmund.

75      Denna version avslöjar nämligen detaljerna rörande de hemliga kontakter och konkurrensbegränsande avtal i vilka sökandena deltog. Bland annat anges namnet på de produkter som berördes av nämnda kontakter eller avtal, sifferuppgifter angående de priser som tillämpats samt de mål som eftersträvades av deltagarna när det gäller priser och fördelning av marknadsandelar. Sådana uppgifter kan underlätta styrkandet av skada för fysiska och juridiska personer vilka, såsom exempelvis de företag vars intressen företräds av intervenienten, anser sig ha lidit skada till följd av överträdelsen av artikel 81 EG, vilken beivrades genom VPP-beslutet, samt styrkandet av det orsakssamband som förenar överträdelsen och den påstådda skadan.

76      Det ska vidare framhållas att förutom de förklaringar som intervenienten i detta hänseende lämnat i interventionsinlagan och vid förhandlingen, har kommissionen i sina inlagor framhållit att tillämpningen av förbudet enligt artikel 81 EG inom det privaträttsliga området skulle gynnas av offentliggörandet av kommissionens planerade nya icke konfidentiella version.

77      Utan att det i detta skede av resonemanget är nödvändigt att bedöma huruvida, såsom sökandena har gjort gällande, offentliggörandet av de omtvistade uppgifterna skulle missgynna dem inom ramen för en talan om skadestånd i förhållande till andra företag som deltagit i den överträdelse som konstaterats i VPP-beslutet men som inte har visat samma samarbetsvilja, finner tribunalen att det är fastställt att offentliggörandet av de uppgifter för vilka sökandena begärt konfidentiell behandling är av sådant slag att det kan orsaka allvarlig skada.

78      Det andra villkor som redogjorts för ovan i punkt 65 är således uppfyllt i förevarande fall.

79      När det slutligen gäller det tredje villkoret, erinrar tribunalen om att detta innebär att bedömningen av huruvida en uppgift är av konfidentiell karaktär kräver en avvägning mellan de legitima enskilda intressen som utgör hinder mot att uppgiften lämnas ut och det allmänintresse som finns av att institutionernas verksamhet sker så öppet som möjligt (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 71, och domen i det ovan i punkt 62 nämnda Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 65).

80      När det gäller sökandenas argument att det planerade offentliggörandet skulle utsätta dem för en ökad risk att förlora tvistemål i vilka talan väckts mot sökandena, bland annat av intervenienten, på grund av deras deltagande i den överträdelse för vilken böter påförts genom VPP-beslutet, framhåller tribunalen att det intresse som ett företag som bötfällts av kommissionen för en överträdelse av konkurrensreglerna har av att detaljerna rörande det illegala beteende för vilket bolaget klandrats inte offentliggörs för allmänheten i princip inte förtjänar något särskilt skydd, dels med hänsyn till allmänhetens intresse av att i största möjliga utsträckning informeras om skälen för kommissionens agerande, de ekonomiska aktörernas intresse av att veta vilket beteende som kan bli föremål för sanktioner, intresset för de personer vilka lidit skada av överträdelsen att känna till detaljerna för att vid behov kunna göra sin rätt gällande mot de företag som ålagts böter, dels med hänsyn till företagets möjligheter att få beslutet prövat i domstol (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 78, och domen i det ovan i punkt en 62 nämnda målet Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse mot kommissionen, punkt 72; se, analogt, Eftadomstolens dom av den 21 december 2012 i mål E-14/11, DB Schenker mot EFTA Surveillance Authority, Report of the EFTA Court, s. 1178, punkt 189).

81      Av detta följer att sökandena saknar stöd för invändningen mot kommissionens offentliggörande av uppgifter som på ett detaljerat sätt visar sökandenas deltagande i den överträdelse för vilken böter påförts genom VPP-beslutet med motiveringen att ett sådant offentliggörande utsätter dem för en ökad risk för att drabbas av konsekvenserna, i form av civilrättsligt ansvar, av deras deltagande i nämnda överträdelse.

82      Sökandena har emellertid, oberoende av den tredje grunden, i huvudsak hävdat att det angripna beslutet är av sådan art att det kan skada effektiviteten av politiken som syftar till att förhindra överträdelser av unionsrätten på kartellområdet genom att avskräcka företagen från att anmäla sådana överträdelser av unionens konkurrensrätt som de känner till och att samarbeta med kommissionen i syfte att dra fördel av kommissionens program för förmånlig behandling. Detta intresse är skyddsvärt, eftersom programmet för förmånlig behandling har en väsentlig inverkan på unionsrättens sammanlagda effektivitet på kartellområdet. Sökandena har i detta sammanhang vidare anfört att eftersom de uppgifter som omfattas av det planerade offentliggörandet berör dessa företag mer än andra företag som inte har ansökt om förmånlig behandling, skulle ett sådant offentliggörande på ett oproportionerligt sätt missgynna sökandena i förfaranden vid nationella domstolar, vilket skulle kunna äventyra effektiviteten av programmet för förmånlig behandling.

83      Tribunalen framhåller å ena sidan att effektiviteten av programmen för förmånlig behandling skulle kunna påverkas av att de handlingar som berör ett förfarande för förmånlig behandling lämnas ut till personer som har för avsikt att väcka en skadeståndstalan. Detta gäller även om de nationella konkurrensmyndigheterna eller kommissionen beviljar den som har ansökt om förmånlig behandling nedsättning med hela eller viss del av det bötesbelopp som de hade kunnat ålägga (se, analogt, domstolens dom av den 14 juli 2011 i mål C‑360/09, Pfleiderer, REU 2011, s. I‑5161, punkt 26). Den som är inblandad i en överträdelse av konkurrensrätten kan avskräckas från att använda sig av den möjlighet som sådana program för förmånlig behandling erbjuder, om det finns risk för ett sådant utlämnande, särskilt med hänsyn till att de handlingar som lämnats till kommissionen eller de redogörelser som avgetts vid denna i detta avseende kan innehålla uppgifter som är belastande för uppgiftslämnaren.

84      Å andra sidan kan rätten att erhålla ersättning för skada som orsakats av ett avtal eller ett beteende som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen i väsentlig mån bidra till att bevara en effektiv konkurrens i unionen (se domstolens dom av den 6 november 2012 i mål C‑199/11, Otis m.fl., punkt 42 och där angiven rättspraxis) och medverkar således till genomförandet av ett mål av allmänintresse (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 80 nämnda målet DB Schenker mot EFTA Surveillance Authority, punkt 132).

85      Det är med tillämpning av dessa principer som domstolen – efter hänskjutande av tolkningsfrågor i mål rörande begäran om tillgång till handlingar i utredningar som innehas av nationella konkurrensmyndigheter, som framställts av företag som anser sig ha lidit skada på grund av överträdelser av konkurrensrätten – har anmodat de nationella domstolarna vid vilka dessa mål anhängiggjorts att göra en intresseavvägning mellan intresset av att lämna ut uppgifter som lämnats frivilligt av den som begär förmånlig behandling och skyddet för nämnda uppgifter (domstolens dom i det ovan i punkt den 83 nämnda målet Pfleiderer, punkt 30, och dom av den 6 juni 2013 i mål C‑536/11, Donau Chemie m.fl., punkterna 30 och 31).

86      Tribunalens ska bedöma räckvidden av denna rättspraxis i det aktuella fallet.

87      Såsom följer ovan av punkt 64, rör förevarande mål inte överklaganden av beslut att inte medge tillgång till handlingar i ett förfarande på konkurrensområdet, vilket var fallet i de nationella mål som låg till grund för domen i det ovan i punkt 83 nämnda målet Pfleiderer, och domen i det ovan i punkt 85 nämnda målet Donau Chemie m.fl., utan det aktuella fallet rör kommissionens planerade offentliggörande av vissa uppgifter som återfinns i handlingar eller redogörelser som sökandena frivilligt lämnat till kommissionen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

88      I förevarande fall har sökandena enbart i allmänna ordalag gjort gällande att offentliggörandet av uppgifter som de frivilligt lämnat under utredningen med hopp om att kunna omfattas av programmet för förmånlig behandling strider mot syftet med kommissionens utredningar.

89      Mot denna bakgrund konstaterar tribunalen att även om detta påstående är riktigt, har det inte åberopats någon rättsregel som kommissionen har åsidosatt enbart på grund av att det planerade offentliggörandet av uppgifter som lämnats i samband med programmet för förmånlig behandling skulle kunna ha en inverkan på genomförandet av detta program såvitt avser framtida utredningar. Detta specifika argument involverar dessutom allmänhetens intresse av att få närmare kännedom om skälen för alla åtgärder som vidtas av kommissionen, de ekonomiska aktörernas intresse av att få kännedom om beteenden som kan leda till att de påförs böter och slutligen kommissionens intresse av att bibehålla den ändamålsenliga verkan av programmet för förmånlig behandling. Dessa specifika intressen utgör emellertid inte intressen som är speciella för sökandena, med följden att det enbart ankommer på kommissionen att, under omständigheterna i det aktuella fallet, göra en intresseavvägning mellan effektiviteten hos programmet för förmånlig behandling, å ena sidan, och allmänhetens och de ekonomiska aktörernas intresse av att få kännedom om innehållet i kommissionens beslut och att kunna agera för att skydda sina rättigheter, å andra sidan.

90      Denna slutsats påverkas inte av sökandenas argument om att de uppgifter för vilka sökandena hade begärt konfidentiell behandling inte är nödvändiga för att förstå beslutsdelen av VPP-beslutet och att de därför inte omfattas av kommissionens skyldighet att offentliggöra sina beslut enligt artikel 30.2 i förordning nr 1/2003. Utan att det är nödvändigt att bedöma om så är fallet, räcker det nämligen att konstatera, mot bakgrund av fastställandet ovan i punkt 80, att denna bestämmelse inte syftar till att begränsa kommissionens frihet att frivilligt offentliggöra en version av sitt beslut som innehåller mer uppgifter än det minimum som reglerna föreskriver och att däri inkludera även uppgifter som inte måste offentliggöras i den mån som offentliggörandet inte är oförenligt med sekretesskyddet (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 79).

91      Tribunalen godtar inte heller sökandenas argument som grundar sig på artikel 16.1 i förordning nr 773/2004, eftersom sökandena, vilket framgår av ovanstående överväganden, inte har visat att de uppgifter för vilka de begärde konfidentiell behandling i förevarande fall utgjorde antingen affärshemligheter eller andra konfidentiella uppgifter.

92      Mot denna bakgrund underkänner tribunalen, såsom verkningslöst, även sökandenas argument om att de omtvistade uppgifternas konfidentiella karaktär inte påverkas av den tid som förflutit.

93      När det gäller sökandenas hänvisning till domstolens dom av den 16 juli 1992 i mål C‑67/91, Asociación Española de Banca Privada m.fl. (REG 1992, s. I‑4785; svensk specialutgåva, volym 12, s. I‑87), saknar den relevans i förevarande fall, eftersom det målet på en avgörande punkt skiljer sig från förevarande mål.

94      Utan att det är nödvändigt att erinra om skillnaderna mellan artikel 20.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 7, volym 1, s. 36), och artikel 28.1 i förordning nr 1/2003, som ersätter den förstnämnda artikeln, är det tillräckligt att konstatera att denna dom rörde de nationella myndigheternas användning, såsom bevismedel, av uppgifter som kommissionen samlat in hos företag och som inte hade nämnts i ett beslut av kommissionen om påförande av böter för en överträdelse av konkurrensrätten, vilket offentliggjorts på de villkor som föreskrivs i artikel 21 i förordningen nr 17. Domstolen konstaterade därvid att en sådan användning är förbjuden på grund av att användningen har ett annat ändamål än det för vilket uppgifterna hade samlats in (domen i det ovan i punkt 93 nämnda målet Asociación Española de Banca Privada m.fl., punkterna 35–38 och 47–54).

95      Däremot följer det av domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Evonik Degussa mot kommissionen (punkterna 170–175), att kommissionens offentliggörande av en icke konfidentiell version av beslut som den antar med tillämpning av artikel 23 i förordning nr 1/2003, vilket innehåller uppgifter som frivilligt lämnats till kommissionen av företag i syfte att omfattas av programmet om förmånlig behandling, inte kan anses ha ett annat ändamål än det för vilket uppgifterna samlades in.

96      Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas på den andra grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av sökandenas berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed

97      Sökandena har hävdat att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av deras grundade förhoppningar och således strider mot rättssäkerhetsprincipen och rätten till god förvaltning, vilken garanteras enligt artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, med hänsyn till att kommissionen tillåts offentliggöra en icke konfidentiell version av VPP-beslutet innehållande uppgifter som sökandena frivilligt lämnat till kommissionen med stöd av programmet om förmånlig behandling.

98      Sökandena har i detta avseende gjort gällande att de erhöll tydliga försäkringar genom 2002 och 2006 års meddelanden om samarbete om att de uppgifter som sökandena lämnat till kommissionen inom ramen för deras begäran om förmånlig behandling skulle förbli konfidentiella. Dessa försäkringar följer inte endast av meddelandenas lydelse – i synnerhet hänvisningen till det förhållandet att företag som ansöker om förmånlig behandling skulle kunna avskräckas från att samarbeta om de får en sämre ställning i tvistemål än företag som inte samarbetar – utan även av kommissionens tidigare praxis. Sökandena har framhållit att kommissionen först nyligen ändrade sin policy på området för sekretesskydd för redogörelser och handlingar som företag frivilligt avger med tillämpning av programmet för förmånlig behandling.

99      Sökandena har för övrigt bestritt kommissionens argument att kommissionen till dags dato inte har haft som praxis att bevilja konfidentiell behandling för uppgifter som frivilligt lämnats till kommissionen med tillämpning av programmet för förmånlig behandling. Sökandena har i detta avseende hänvisat till flera tidigare kommissionsbeslut i vilka böter utgått för överträdelser av artikel 81 EG. Även om sökandena visserligen medger att det finns fall där beslut angående överträdelser av artikel 81 EG har offentliggjorts utan att sådana uppgifter som ingetts till kommissionen med tillämpning av reglerna om förmånlig behandling har dolts, anser de att det inte kan uteslutas att detta beror på att de företag som lämnat dessa uppgifter inte hade begärt konfidentiell behandling av dessa.

100    Sökandena har vidare hävdat att berättigade förväntningar har väckts på grund av att kommissionen redan hade offentliggjort en icke konfidentiell version av VPP-beslutet år 2007, att denna version inte hade framställts som provisorisk och att de tillämpliga reglerna rörande offentliggörande inte medger någon möjlighet att offentliggöra en mer detaljerad icke konfidentiell version av nämnda beslut. Förevarande ärende skiljer sig på denna sista punkt från andra ärenden i vilka kommissionen har offentliggjort icke konfidentiella provisoriska versioner av beslut i vilka överträdelser av artikel 81 EG konstateras i avvaktan på att frågorna angående konfidentiell behandling slutgiltigt ska avgöras.

101    Kommissionen och intervenienten har bestritt dessa argument.

102    Tribunalen framhåller att i enlighet med det resonemang som framförs ovan i punkterna 34–36, ska det angripna beslutet bedömas mot bakgrund av det administrativa förfarande som ledde fram till dess antagande och att detta beslut således innehåller kommissionens ställningstaganden angående det planerade offentliggörandet, i den mån ställningstagandena rör frågor som inte omfattas av förhörsombudets kompetensområde.

103    Härav följer att enbart den omständigheten att förhörsombudet inte var behörigt att bemöta de argument som sökandena framfört angående ett åsidosättande av principen om berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, saknar inverkan på unionsdomstolens behörighet att pröva sådana argument inom ramen för förevarande talan (se, analogt, domen i det ovan i punkt 34 nämnda målet Evonik Degussa mot kommissionen, punkt 133).

104    I sak erinrar tribunalen om att kommissionen själv har begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att anta sådana förhållningsregler som 2002 och 2006 års meddelanden om samarbete och, att genom reglernas offentliggörande, tillkännage att den hädanefter ska tillämpa dem på de fall som berörs av dem. Kommissionen kan inte avvika från dessa regler utan att riskera att i förekommande fall åsidosätta allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 211; förstainstansrättens dom av den 8 oktober 2008 i mål T‑73/04, Carbone-Lorraine mot kommissionen, REG 2008, s. II‑2661, punkt 71).

105    Det framgår vidare av fast rättspraxis att varje enskild person har rätt att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar om unionsadministrationen, genom att ge vederbörande tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar (domstolens dom av den 11 mars 1987 i mål 265/85, Van den Bergh en Jurgens och Van Dijk Food Products (Lopik) mot EEG, REG 1987, s. I‑1155, punkt 44, och av den 16 december 2010 i mål C‑537/08 P, Kahla Thüringen Porzellan mot kommissionen, REU 2010, s. I‑12917, punkt 63).

106    Tribunalen godtar i förevarande fall inte sökandenas argument att det följer av 2002 års meddelande om samarbete, eller för den delen av 2006 års meddelande, att kommissionen inte under några förhållanden får offentliggöra uppgifter som ingår i ansökningar om förmånlig behandling eller i redogörelser som lämnats enligt programmet om förmånlig behandling.

107    Visserligen framgår det av punkterna 32 och 33 i 2002 års meddelande om samarbete att ”[s]kriftliga ställningstaganden som gjorts gentemot kommissionen [i detta avseende] får inte lämnas ut eller användas i andra syften än för tillämpning av artikel 81 [EG]” och att ”[kommissionen] [i] normala fall anser … att alla avslöjanden av dokument som erhållits [i samband med en ansökan om förmånlig behandling] riskerar att undergräva skyddet för syftet med inspektioner och utredningar enligt artikel 4.2 i … förordning (EG) nr 1049/2001”. Det är visserligen riktigt att kommissionen i 2006 års meddelande om samarbete, vilket antogs efter den tidsperiod under vilken sökandena samarbetade med den utredning som ledde fram till VPP-beslutet, närmare angav att företagen ”[inte bör] avskräckas av editionsförelägganden som utfärdats i tvistemål (discovery orders)” (punkt 6) från att frivilligt förse kommissionen med redogörelser för deras kännedom om en kartell och deras roll i denna, och att ”[a]ndra parter, till exempel klagande, [inte] kommer … att beviljas tillgång till företagsredogörelser” som lämnas med tillämpning av programmet för förmånlig behandling (punkt 33).

108    Dessa olika åtaganden gäller, såsom kommissionen har framhållit, emellertid enbart utlämnande av de handlingar som företagen frivilligt ingett i förhoppning om att kunna dra fördel av programmet om förmånlig behandling samt av de redogörelser som lämnats av dessa företag för detta ändamål. Det är för övrigt mot bakgrund av dessa åtaganden som det beslut till vilket kommissionen hänvisar i sina inlagor ska förstås, nämligen kommissionens beslut att avslå EnBW Energie Baden-Württemberg AG:s ansökan om tillgång till samtliga handlingar i den administrativa akten rörande förfarandet i ärende COMP/F/38.899 ‑ Gasisolerade ställverk.

109    Dessa åtaganden belyser dessutom det motiv som ligger till grund för kommissionens beslut att i den planerade icke konfidentiella mer detaljerade versionen av VPP-beslutet utelämna alla uppgifter som gör det möjligt att direkt eller indirekt identifiera källan till de uppgifter som lämnats av sökandena i syfte att omfattas av programmet om förmånlig behandling.

110    Tribunalen påpekar vidare att den åtskillnad som görs ovan i punkterna 106–109 inte motsägs av kommissionens uttalanden eller ställningstaganden till vilka sökandena har hänvisat.

111    När det gäller den passage i en skrivelse från GD konkurrens generaldirektör till en domare i Amerikas förenta stater i oktober 2011, i vilken han angav att ”[k]ommissionens fasta praxis är att redogörelser som särskilt upprättats av företagen för att inges i enlighet med programmet för förmånlig behandling ska skyddas mot offentliggörande före och efter kommissionens utredning”, konstaterar tribunalen att detta uttalande saknar relevans i förevarande fall. Denna passage återspeglar nämligen endast, såsom kommissionen har påpekat, kommissionens vilja att förhindra offentliggörande av redogörelser som lämnats av företag med tillämpning av programmet för förmånlig behandling. Det går däremot inte att av detta uttalande dra slutsatsen att GD konkurrens generaldirektör antydde att kommissionen tillämpade en praxis som garanterar konfidentiell behandling av alla uppgifter som frivilligt lämnas av ett företag som begär att få omfattas av programmet för förmånlig behandling, särskilt vad gäller offentliggörande av beslut som kommissionen antar på grundval av artikel 23 i förordning nr 1/2003.

112    Samma resonemang gäller den passage i uttalanden som i november 2011 gjorts av kommissionen i egenskap av amicus curiae vid High Court of Justice (England & Wales) (Högsta domstolen i England och Wales, Förenade kungariket), vilken har åberopats av sökandena, eftersom kommissionen i detta uttalande enbart erinrade om ”[sin] fasta praxis [enligt vilken] redogörelser som särskilt upprättats av företagen för att inges i enlighet med programmet för förmånlig behandling ska skyddas mot offentliggörande före och efter kommissionens utredning”.

113    När det sedan gäller hänvisningen till mötet inom europeiska konkurrensnätverket som ägde rum den 23 maj 2012, har sökandena endast påpekat att det på mötet framhölls att skyddet mot offentliggörande av ansökningar om förmånlig behandling som sådana, och i princip inte de uppgifter som ansökningarna innehåller, var en grundläggande förutsättning för ett effektivt genomförande av unionens konkurrensregler.

114    Sökandenas hänvisningar till den ståndpunkt som anfördes av kommissionen i de ärenden som låg till grund för tribunalens dom av den 22 maj 2012 i mål T‑344/08, EnBW Energie Baden-Württemberg mot kommissionen, och domstolens dom i det ovan i punkt 62 nämnda målet kommissionen mot EnBW Energie Baden-Württemberg, samt i tribunalens dom av den 15 december 2011 i mål T‑437/08, CDC Hydrogene Peroxide mot kommissionen (REU 2011, s. II‑8251), saknar relevans i förevarande fall, eftersom dessa ärenden, såsom kommissionen har framhållit, antingen rörde ett beslut om avslag på en begäran om tillgång till handlingarna i en utredning rörande en överträdelse av artikel 81 EG, eller ett beslut om avslag på en begäran om tillgång till innehållsförteckningen i akten avseende en utredning av en sådan överträdelse. Härav följer att den ståndpunkt som anförts av kommissionen i detta avseende inte har kunnat väcka några berättigade förväntningar hos sökandena på att kommissionen skulle avstå från att för allmänheten offentliggöra alla uppgifter som sökandena frivilligt överlämnat under utredningen i syfte att omfattas av programmet för förmånlig behandling.

115    Slutligen har sökandena påpekat att kommissionen i en promemoria som presenterades inför Antitrust Modernization Commission (Kommissionen för modernisering av konkurrensrätten, Förenta Staterna) i april 2006 angav att ”ett offentliggörande av uppgifter som frivilligt lämnats under utredningen riskerar att allvarligt äventyra effektiviteten av åtgärder som vidtas av kommissionen och andra myndigheter för att säkerställa tillämpningen av konkurrensrätten”.

116    Även om detta uttalande visserligen avser uppgifter som lämnats till kommissionen i samband med ansökningar om förmånlig behandling och inte själva ansökningarna om förmånlig behandling eller redogörelserna till stöd för nämnda ansökningar som sådana, är detta uttalande inte desto mindre ur denna synvinkel en isolerad företeelse med hänsyn till de konstateranden som gjorts ovan i punkterna 111–114.

117    Tribunalen finner att kommissionen på ett korrekt sätt har framhållit skillnaden mellan ett offentliggörande såsom det som planeras i förevarande fall och ett utlämnande av uppgifter som erhållits med tillämpning av programmet för förmånlig behandling till förmån för förfaranden som pågår vid de myndigheter i ett tredjeland, såsom Förenta staterna, som utreder och beivrar överträdelser av konkurrensrätten. Såsom tribunalen har framhållit ovan i punkt 95 utgör ett utlämnande av sådana uppgifter genom ett offentliggörande enligt artikel 30 i förordning nr 1/2003 nämligen inte en användning för andra ändamål än de för vilka uppgifterna samlades in i den mening som avses i artikel 28.1 i nämnda förordning, det vill säga att utreda och beivra överträdelser av unionens konkurrensrätt. Däremot kunde kommissionen, utan någon motsägelse på denna punkt, anse att regeln i artikel 28.1 i förordning nr 1/2003 kunde utgöra ett hinder för att till myndigheterna i en tredje stat lämna ut innehållet i ansökningar om förmånlig behandling eller redogörelser som lämnats till kommissionen till stöd för sådana ansökningar, utan att det påverkar en eventuell samarbetsskyldighet som åligger kommissionen i enlighet med unionens internationella åtaganden.

118    Tribunalen ska vidare pröva sökandenas argument om att sökandenas berättigade förväntningar även åsidosattes på grund av kommissionens tidigare praxis, vilken bestod i att inte lämna ut uppgifter som företag frivilligt överlämnat till kommissionen till stöd för ansökningar om förmånlig behandling och för vilka företagen hade begärt konfidentiell behandling. Denna praxis framgår enligt sökandena av den icke konfidentiella versionen av VPP-beslutet som offentliggjordes år 2007, i vilket hänsyn tagits till de ansökningar om konfidentiell behandling som framställts av sökandena och vilket, till skillnad från andra offentliggjorda versioner av beslut i vilka böter ålagts på grund av överträdelser av unionens konkurrensrätt, inte av kommissionen kvalificerades som ett provisoriskt beslut.

119    Tribunalen framhåller att även om det skulle vara fastställt att det föreligger en sådan praxis, har denna inte kunnat väcka berättigade förväntningar hos sökandena på att kommissionen i framtiden inte skulle förändra den.

120    Även om principen om berättigade förväntningar ingår bland de grundläggande principerna inom unionsrätten, kan ekonomiska aktörer inte ha berättigade förväntningar på att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras av unionsinstitutionerna inom deras utrymme för skönsmässig bedömning (domstolens dom av den 15 juli 1982 i mål 245/81, Edeka, REG 1982, s. 2745, punkt 27; se tribunalens dom av den 8 september 2010 i mål T‑29/05, Deltafina mot kommissionen, REU 2010, s. II‑4077, punkt 426 och där angiven rättspraxis).

121    I förevarande fall framgår det av prövningen av den andra grunden ovan att de uppgifter beträffande vilka sökandena har motsatt sig ett offentliggörande, inte kan anses ha konfidentiell karaktär med hänsyn till de argument som framförts av sökandena under det administrativa förfarandet och i det aktuella förfarandet vid tribunalen.

122    Kommissionen har stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om sådana uppgifter ska offentliggöras eller inte. Med hänsyn till de principer som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 60 och 61, ska artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 nämligen tolkas så, att den begränsar kommissionens skyldighet att offentliggöra sina beslut till en skyldighet att ange de berörda parternas namn och huvuddragen av de beslut som anges i artikel 30.1 i denna förordning, detta för att underlätta kommissionens uppgift att informera allmänheten om att besluten föreligger och om vad de innehåller, särskilt med hänsyn till de språkliga krav som följer av ett offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning. Däremot begränsar bestämmelsen inte kommissionens rätt att offentliggöra den fullständiga texten i ett beslut, eller åtminstone en mycket detaljerad version, med förbehåll för skyddet för affärshemligheter och andra konfidentiella uppgifter, om kommissionen finner att det är lämpligt och innehar de nödvändiga resurserna (se, analogt, domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 76).

123    Även om kommissionen således har en allmän skyldighet att endast offentliggöra icke konfidentiella versioner av sina beslut, är det för att iaktta denna skyldighet inte nödvändigt att tolka artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 så, att den ger en särskild rätt åt de företag till vilka beslut enligt artiklarna 7–10, 23 och 24 i förordningen riktar sig att motsätta sig att kommissionen i officiella tidningen (och i förekommande fall på institutionens webbplats) offentliggör upplysningar som, trots att de inte är konfidentiella, inte är väsentliga för förståelsen av artikeldelen i dessa beslut (se, analogt, domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 77). Artikel 30.2 i förordning nr 1/2003 syftar således inte till att begränsa kommissionens frihet att frivilligt offentliggöra en version av sitt beslut som innehåller mer uppgifter än det minimum som reglerna föreskriver och att däri även inkludera uppgifter som inte måste offentliggöras, i den mån som offentliggörandet inte är oförenligt med sekretesskyldigheten (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 79).

124    Med hänsyn till den rättspraxis som nämns ovan i punkt 120, följer det således av detta utrymme för skönsmässig bedömning – om det antas att den tidigare administrativa praxis som sökandena hänvisar till kan anses fastställd – att några berättigade förväntningar inte kunde väckas hos sökandena på att denna praxis skulle bibehållas.

125    Denna slutsats gäller i ännu högre grad i förevarande fall, eftersom ett offentliggörande av detaljerade uppgifter rörande en överträdelse av unionens konkurrensrätt kan underlätta ett fastställande av det civilrättsliga ansvaret för de företag som har gjort sig skyldiga till en sådan överträdelse och på så sätt förstärka rättstillämpningen på det privaträttsliga området. I detta avseende ska även det förhållandet beaktas att kommissionen i punkt 31 i 2002 års meddelande om samarbete och i punkt 39 i 2006 års meddelande om samarbete har framhållit att ”[d]et faktum att ett företag beviljas immunitet eller nedsättning i fråga om böter kan inte skydda det från civilrättsliga följder på grund av dess deltagande i en överträdelse av artikel 81 [EG]”.

126    Tribunalen godtar inte heller sökandenas argument om att deras berättigade förväntningar på att kommissionen inte skulle offentliggöra uppgifter som frivilligt lämnats under utredningen väcktes till följd av offentliggörandet av en första icke konfidentiell version av VPP-beslutet år 2007, i vilken deras ansökningar om konfidentiell behandling hade beaktats.

127    Kommissionen har visserligen inte uttryckligen kvalificerat denna första icke konfidentiella version av VPP-beslutet, vilken offentliggjordes år 2007, som provisorisk.

128    Tribunalen erinrar dock om att vid denna tidpunkt hade artikel 21.2 i förordning nr 17, som i huvudsak motsvarar artikel 30.2 i förordning nr 1/2003, redan tolkats av tribunalen på så sätt att denna bestämmelse inte syftade till att begränsa kommissionens frihet att frivilligt offentliggöra en version av sitt beslut som innehåller mer uppgifter än det minimum som reglerna föreskriver och att däri även inkludera uppgifter som inte måste offentliggöras, i den mån som offentliggörandet inte är oförenligt med sekretesskyldigheten (domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Bank Austria Creditanstalt mot kommissionen, punkt 79). Mot denna bakgrund finner tribunalen att enbart det förhållandet att kommissionen offentliggjorde en första icke konfidentiell version av VPP-beslutet år 2007, och att den inte kvalificerade denna version som provisorisk, inte kan anses ha inneburit några tydliga försäkringar till sökandena om att en ny mer detaljerad icke konfidentiell version av detta beslut inte senare skulle komma att offentliggöras, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkt 105.

129    Eftersom sökandena i övrigt inte har åberopat någon omständighet som kan styrka att kommissionen gjort ett specifikt åtagande gentemot sökandena att inte offentliggöra en icke konfidentiell version av VPP-beslutet som innehåller mer information än den version som offentliggjordes på GD konkurrens webbplats i september 2007, kan sökandena således inte med framgång åberopa enbart detta offentliggörande till stöd för att berättigade förväntningar väckts i detta avseende.

130    Tribunalen godtar slutligen inte heller sökandenas påståenden om att rättssäkerhetsprincipen och rätten till god förvaltning har åsidosatts. Sökandenas argument till stöd för dessa påståenden sammanfaller nämligen i huvudsak med de argument som anförts till stöd för påståendet om ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.

131    Av det ovanstående följer att talan inte kan bifallas på den tredje grunden. Talan ska således ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

132    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

133    Eftersom sökandena har tappat målet ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med kommissionens yrkande.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Akzo Nobel NV, Akzo Chemicals Holding AB och Eka Chemicals AB ska ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna i det interimistiska förfarandet.

Papasavvas Forwood Bieliūnas

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 28 januari 2015.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.