FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 22 april 2021(1)
Mål C-30/20
RH
mot
AB Volvo,
Volvo Group Trucks Central Europe GmbH,
Volvo Lastvagnar AB,
Volvo Group España SA
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil no 2 de Madrid (Handelsdomstol nr 2 i Madrid, Spanien))
”Förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Särskild behörighet – Artikel 7 led 2 – Behörighet i fall där talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden – Den ort där skadan inträffade – Den ort där skadan uppkom – Talan om ersättning för skada orsakad av ett samordnat förfarande som har förklarats strida mot artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet – Direkt utpekande av behörig domstol – Den ort där tillgångarna förvärvades – Den ort där bolaget har sitt säte – Medlemsstaternas möjlighet att införa behörighetskoncentration”
I. Inledning
1. Begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Mercantil no 2 de Madrid (Handelsdomstol nr 2 i Madrid, Spanien) rör tolkningen av artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)
2. Begäran har framställts inom ramen för ett mål som grundar sig på en talan väckt av den i Córdoba (Spanien) hemmahörande RH om ersättning för den skada som RH ska ha förorsakats genom en överträdelse av artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.(3) Talan riktar sig mot fyra bolag i Volvokoncernen varav tre har sitt säte i andra medlemsstater än Konungariket Spanien.
3. Genom begäran uppmanas EU-domstolen att slå fast huruvida artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 direkt pekar ut den behöriga domstolen, utan hänvisning till medlemsstaternas interna regler.
4. Svaret på den frågan förefaller visserligen kunna härledas ur vissa av EU-domstolens tidigare avgöranden, särskilt dess senaste avgöranden på tal om skadestånd utanför avtalsförhållanden, men mot bakgrund bland annat av det tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för torde det ändå vara nödvändigt att komplettera detta svar på tre andra punkter med nära inbördes samband.
5. Strävan att slå vakt om rättssäkerheten och att få till stånd en effektiv handläggning av de komplexa tvister som rör ersättning för skador orsakade av konkurrensbegränsande förfaranden gör det nämligen befogat att ge de nationella domstolarna vissa användbara upplysningar om hur lokalt behörig domstol utpekas och om att flera olika anknytningsmoment som EU-domstolen har hänvisat till i sina avgöranden kan existera parallellt. Dessutom är detta ett lämpligt tillfälle för EU-domstolen att se närmare på frågan om medlemsstaternas möjlighet att koncentrera handläggningen av tvister av det aktuella slaget till specialdomstolar, något som vissa medlemsstater har tagit upp i sina skriftliga yttranden.
6. Jag kommer nedan att redogöra för skälen till att jag i allt väsentligt gör följande bedömning:
– Artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 reglerar såväl den internationella som den interna behörigheten för den domstol vid vilken en talan har anhängiggjorts.
– Lokalt behörig domstol under sådana omständigheter som är i fråga i det nationella målet är den domstol inom vars domkrets den ort där de ifrågavarande tillgångarna förvärvades är belägen.
– Medlemsstaterna får inom ramen för sitt domstolsväsende välja att koncentrera handläggningen av tvister som rör konkurrensbegränsande förfaranden till vissa specialdomstolar, under förutsättning att de iakttar likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.
II. Förordning nr 1215/2012
7. Skälen 15, 16 och 34 i förordning nr 1215/2012 har följande lydelse:
”(15) Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kriterium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.
(16) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.
…
(34) Kontinuiteten mellan [Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område,(4) senare ändrad genom konventioner om nya medlemsstaters anslutning till denna konvention(5)], [rådets] förordning (EG) nr 44/2001 [av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område(6)] och denna förordning bör säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller Europeiska unionens domstols tolkning av bestämmelserna i [Brysselkonventionen] och de förordningar som ersätter den.”
8. Kapitel I förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”. I det kapitlet återfinns artikel 1.1, där följande föreskrivs:
”Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. …”
9. Kapitel II i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Domstols behörighet”. I detta kapitel finns bland annat ett avsnitt 1 med rubriken ”Allmänna bestämmelser” som innefattar artiklarna 4–6.
10. Artikel 4.1 har följande lydelse:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
11. I artikel 5.1 föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”
12. Avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Särskilda behörighetsbestämmelser” och innefattar artiklarna 7–9.
13. Artikel 7 led 2 har följande lydelse:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
…
2) Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa.”
14. Artikel 26 i förordning nr 1215/2012 återfinns också i kapitel II men i avsnitt 7, vars rubrik lyder ”Avtal om domstols behörighet”. I artikel 26.1 stadgas följande:
”Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 24.”
III. Bakgrunden till det nationella målet och tolkningsfrågan
15. Av de handlingar som EU-domstolen förfogar över framgår att den i Córdoba hemmahörande RH mellan 2004 och 2009, för sin verksamhet inom landsvägstransport, köpte fem lastbilar av en återförsäljare för Volvo Group España, SA. Äganderätten till en av lastbilarna, som inledningsvis hade omfattats av ett leasingavtal, övergick till RH år 2008.
16. Den 19 juli 2016 antog Europeiska kommissionen beslutet om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende AT.39824 – Lastbilar). En sammanfattning av beslutet publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 6 april 2017.(7)
17. Genom detta beslut slog kommissionen fast att det mellan den 17 januari 1997 och den 18 januari 2011 hade förelegat en kartell mellan femton lastbilstillverkare, däribland AB Volvo, Volvo Lastvagnar AB och Volvo Group Trucks Central Europe GmbH, såvitt avsåg två kategorier av produkter, nämligen lastbilar med en vikt mellan 6 och 16 ton (medeltunga lastbilar) och lastbilar med en vikt över 16 ton (tunga lastbilar), både konventionella lastbilar och tunga dragbilar.
18. I beslutet(8) anges att ”[ö]verträdelsen bestod i hemlig samverkan om prissättning och höjningar av bruttopriset inom [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)] för lastbilar, samt om tidpunkten och övervältrande av kostnaderna för införandet av utsläppstekniker för medeltunga och tunga lastbilar som krävs enligt Euro 3- till Euro 6-normerna. Mottagarnas huvudkontor var direkt inblandade i diskussionerna om priser, prishöjningar och införande av nya utsläppsnormer fram till 2004. Från åtminstone augusti 2002 ägde diskussioner rum via tyska dotterbolag som i olika utsträckning rapporterade till sina huvudkontor. Utbytet skedde både på multilateral och på bilateral nivå. Den hemliga samverkan omfattade avtal och/eller samordnade förfaranden om prissättning och höjningar av bruttopriset i syfte att anpassa bruttopriserna i EES samt tidpunkten och övervältrande av kostnaderna för införandet av utsläppstekniker som krävs enligt Euro 3- till Euro 6-normerna. Överträdelsen omfattade hela EES och varade från och med den 17 januari 1997 till och med den 18 januari 2011.”
19. Med anledning av detta ålade kommissionen samtliga deltagande enheter – inbegripet Volvo, Volvo Lastvagnar och Volvo Group Trucks Central Europe men med undantag av en enhet som åtnjöt immunitet – att betala böter.(9)
20. RH har stämt Volvo, Volvo Lastvagnar och Volvo Group Trucks Central Europe samt dessa moderbolags spanska dotterbolag Volvo Group España (nedan kallade Volvobolagen).
21. Det enda som Volvobolagen har bestritt är den hänskjutande domstolens internationella behörighet.(10) De har hänvisat till artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 och till EU-domstolens praxis, av vilken enligt deras uppfattning följer att det behörighetskriterium som anges i den bestämmelsen, nämligen ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”, är ett unionsrättsligt begrepp som avser den ort där den skadevållande händelsen inträffade – i det aktuella fallet den ort där lastbilskartellen ingicks. Enligt Volvobolagen kan den ort där den skadevållande händelsen inträffade inte anses vara den ort där RH har hemvist utan måste anses vara belägen utanför Spanien, i andra medlemsstater.
22. Den hänskjutande domstolen har påpekat att internationell behörighet för en spansk domstol enligt EU-domstolens fasta praxis kan motiveras med hänvisning till den ort där skadan inträffade samt att den orten enligt domen av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide,(11) är den ort där den skadelidande har sitt säte. Vidare har den hänskjutande domstolen noterat att EU-domstolen i domen av den 29 juli 2019, Tibor-Trans,(12) som avsåg en talan väckt i Ungern mot en annan medlem av den nu aktuella kartellen och hade samma föremål som RH:s talan, slog fast att ”[n]är den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan sägs ha uppkommit, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012”.(13)
23. Vad den hänskjutande domstolen är osäker på är huruvida denna rättspraxis avser den internationella behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där skadan uppkom eller därutöver också direkt slår fast intern lokal behörighet i den medlemsstaten.
24. Enligt den hänskjutande domstolen innebär fast rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien)(14) att artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 inte reglerar intern lokal behörighet. Eftersom det saknas särskilda nationella regler för att avgöra vilken domstol som har lokal behörighet att pröva en talan som avser den privaträttsliga sidan av konkurrensrätten, ska sådan behörighet fastställas genom tillämpning av de behörighetsregler för talan rörande illojal konkurrens som föreskrivs i artikel 52.1.12 i civilprocesslag 1/2000. Detta betyder att behörigheten tillkommer domstolen för den ort där skadan inträffade, det vill säga den ort där fordonet förvärvades eller leasingavtalet undertecknades.
25. Som den hänskjutande domstolen ser saken, skulle artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 kunna tolkas i linje med den tolkning som EU-domstolen har valt såvitt avser domstolsbehörighet i fall där talan rör avtal. Enligt den hänskjutande domstolen slog EU-domstolen i domen av den 3 maj 2007, Color Drack,(15) och domen av den 9 juli 2009, Rehder,(16) fast att artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 direkt pekar ut den behöriga domstolen utan att hänvisa till medlemsstaternas interna regler. Behörig domstol skulle då bli domstolen för den ort där den som har lidit skada till följd av kartellen har sitt säte.
26. Mot denna bakgrund har Juzgado de lo Mercantil no 2 de Madrid (Handelsdomstol nr 2 i Madrid) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 7 led 2 i [förordning nr 1215/2012], mot bakgrund av att den föreskriver att talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat ’[o]m talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa’, tolkas så, att den bara fastställer den internationella behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där denna ort är belägen, vilket innebär att de nationella processrättsliga bestämmelserna ska tillämpas för att precisera vilken nationell domstol som har lokal behörighet inom den staten, eller ska den tolkas så, att den är en blandad bestämmelse som därmed direkt avgör såväl den internationella behörigheten som den nationella lokala behörigheten, utan att den nationella rätten behöver tillämpas?”
27. Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från Volvobolagen, från den spanska, den franska och den nederländska regeringen och från kommissionen.
28. Den muntliga förhandling som skulle ha hållits den 17 december 2020 ställdes in på grund av hälsokrisen, varvid den fråga som hade ställts för att besvaras muntligen omvandlades till en fråga avsedd att besvaras skriftligen och kompletterades med ytterligare frågor. Volvobolagen, den spanska regeringen och kommissionen besvarade dessa frågor inom föreskriven frist.
IV. Bedömning
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
29. Volvobolagen har yrkat att begäran om förhandsavgörande ska avvisas med hänvisning till att det redan står klart hur den hänskjutande domstolens tolkningsfråga ska besvaras.
30. Inom ramen för det samarbete mellan EU‑domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF gäller enligt EU-domstolens fasta praxis för det första att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet har anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl huruvida ett förhandsavgörande är nödvändigt för att den ska kunna döma i saken som huruvida de frågor som den ställer till EU-domstolen är relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av unionsrätten. För det andra ska nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten – vilka ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva – presumeras vara relevanta utom om de saknar samband med det nationella målet.(17)
31. I det aktuella fallet har den hänskjutande domstolen noggrant angett varför den hyser tvivel om sin lokala behörighet, vilket är bakgrunden till dess begäran om förhandsavgörande. Det handlar närmare bestämt om att det saknas ett uttryckligt avgörande från EU-domstolens sida om räckvidden för artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 i fall där talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden samt om att den bestämmelsen enligt fast rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte utesluter tillämpning av interna behörighetsregler.
32. Under dessa omständigheter anser jag att den hänskjutande domstolens tolkningsfråga kan tas upp till prövning.
B. Prövning i sak
33. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att den i fall där talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden fastställer inte endast den internationella behörigheten för domstolarna i den medlemsstat som utpekas i kraft av det anknytningsmoment som föreskrivs i den bestämmelsen utan även den lokala behörigheten för domstolarna i den staten.
1. Inledande synpunkter
34. Till stöd för begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen på goda grunder erinrat om att EU-domstolen i domen Tibor-Trans, där sakomständigheterna – det vill säga lastbilskartellen – sammanföll med sakomständigheterna i det nu aktuella nationella målet, uttalade sig om behörigheten för en domstol vid vilken talan hade väckts om ersättning för en skada orsakad av den aktuella överträdelsen av konkurrensrätten. Vidare har den hänskjutande domstolen framhållit att det svar som EU-domstolen gav i den domen inte uttryckligen avsåg den ”blandade” karaktären hos behörighetsregeln i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, medan EU-domstolen däremot har tagit upp den aspekten i domar rörande talan som avser avtal, närmare bestämt i domen av den 3 maj 2007, Color Drack,(18) och domen av den 9 juli 2009, Rehder.(19)
35. Jag noterar till att börja med att denna hittills obesvarade fråga inte avser något engångsfall(20) utan att de nationella domstolarna gärna torde vilja få en mer precis tolkning av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012. Vidare är det enligt min uppfattning lämpligt att utforma svaret till den hänskjutande domstolen med hänsyn tagen till domen Verein für Konsumenteninformation och till domen av den 24 november 2020, Wikingerhof,(21) vilka har meddelats efter det att förevarande mål anhängiggjordes vid EU-domstolen.
36. Därför kommer jag att inleda min bedömning med att se närmare på den ställda frågan om räckvidden för behörighetsregeln i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012. Därefter kommer jag att redovisa ett antal resonemang avsedda att precisera de kriterier som ska användas för att peka ut lokalt behörig domstol. Slutligen kommer jag att granska den franska regeringens och kommissionens förslag avseende medlemsstaternas möjlighet att för sitt domstolsväsende välja en materiell organisation som innebär att handläggningen av vissa tvister koncentreras till specialdomstolar.
37. Såvitt avser min bedömning av samtliga dessa punkter vill jag erinra om att det följer av EU-domstolens fasta praxis att eftersom förordning nr 1215/2012 upphävde och ersatte förordning nr 44/2001, som i sin tur ersatte Brysselkonventionen, är EU-domstolens tolkning av bestämmelserna i förordning nr 44/2001 och Brysselkonventionen giltiga även såvitt avser förordning nr 1215/2012, i den mån som det kan anses röra sig om ”motsvarande” bestämmelser.(22) Så är fallet såvitt avser artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen och artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 i förhållande till artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.(23)
2. Fastställande av såväl internationell som intern domstolsbehörighet
38. Enligt min åsikt medför den nyligen meddelade domen Wikingerhof att den hänskjutande domstolens tvivel om syftet med artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 enkelt kan undanröjas. I den domen slog EU-domstolen nämligen fast att ”[d]en domstol som är behörig enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 – det vill säga … domstolen där den marknad finns som påverkas av det påstådda konkurrensbegränsande agerandet – är … den som är bäst lämpad att avgöra [talan]”.(24)
39. Därför anser jag – i likhet med samtliga som i förevarande mål har inkommit med skriftliga synpunkter till EU-domstolen och i likhet med de generaladvokater som i samband med tidigare mål har uttalat sig accessoriskt om denna fråga(25) – att det är möjligt att uttryckligen slå fast att syftet med artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 är att reglera domstolarnas behörighet inte endast mellan medlemsstaterna utan även på intern nivå, varvid övriga processrättsliga frågor fortfarande regleras av lagen i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan har väckts är belägen.(26)
40. Således skulle det kunna vara tillräckligt att göra två påpekanden. Det första är att EU-domstolen i domen av den 9 juli 2009, Rehder,(27) vilken rörde talan som avsåg avtal och gällde bestämmelserna i förordning nr 44/2001, fann att överväganden av samma art som de som låg till grund för domstolens tolkning i domen av den 3 maj 2007, Color Drack,(28) var relevanta såvitt avsåg de motsvarande särskilda behörighetsreglerna i förordning nr 1215/2012 på grund av dessa reglers tillkomst, syfte och plats i förordningens systematik. Det andra påpekandet är att EU-domstolen mot bakgrund av detta har tolkat behörighetsreglerna för talan som avser underhållskyldighet på samma sätt.
41. Jag anser emellertid att sambandet mellan de olika bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 blir enklare att förstå med hjälp av en utförlig redogörelse för de omständigheter som är relevanta vid tolkning av artikel 7 led 2 i den förordningen mot bakgrund inte endast av dess lydelse utan även av det system som införs genom nämnda förordning och de syften som eftersträvas med den.(29)
42. När det för första gäller lydelsen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, kan vissa upplysningar erhållas genom en jämförelse med lydelsen av artikel 4.1 i samma förordning. Där anges att talan ska väckas ”vid domstol” i den medlemsstat där den mot vilken talan väcks har hemvist. Detta allmänna uttryck innebär att domstolarna i en viss medlemsstat, som grupp, har behörighet.(30) Vilken domstol som är lokalt behörig bestäms då i enlighet med nationella regler.
43. I artikel 7 i förordning nr 1215/2012 har unionslagstiftaren däremot – utom i led 6 – valt att använda uttrycken ”vid domstolen för den ort”(31) och ”vid den domstol där”, med tanke på att det rör sig om ett alternativ som genom undantag från den allmänna behörighetsregeln(32) står till buds för käranden med hänsyn till en viss ort och beroende på vad talan avser. När det gäller fall där talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden anges exempelvis i artikel 7 led 2 kriteriet ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”. Vidare gäller enligt artikel 7 led 1 a att talan kan väckas mot svaranden ”vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser”.
44. För det andra ska det framhållas att det system som införs genom förordning nr 1215/2012, enligt vilket en kärande kan göra gällande någon av de särskilda behörighetsregler som föreskrivs i den förordningen, är ett system av undantagskaraktär(33) i så måtto att det är avsett att användas endast på vissa områden eller för att skydda en svagare part.
45. För det tredje ska det understrykas att bakgrunden till dessa särskilda behörighetsregler, såsom framgår av skäl 16 i förordning nr 1215/2012, är en önskan från lagstiftarens sida att tillåta att en domstol i en medlemsstat utpekas som behörig med ledning av den ort som tvisten har särskilt nära anknytning till eller då detta krävs för att underlätta en god rättskipning.(34) Dessa principer har genomgående väglett domstolens strävan att i samband med sin tolkning av de särskilda behörighetsreglerna slå fast vilka anknytningsmoment som är ägnade att göra reglerna om behörighetskonflikter mer enhetliga(35) och att medföra att den domstol som pekas ut är den som har bäst förutsättningar att avgöra tvisten.
46. Denna bedömning får stöd i den av Paul Jenard utarbetade rapporten om Brysselkonventionen,(36) vars bedömning också bekräftas av Peter Schlossers rapport rörande konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Brysselkonventionen samt protokollet om domstolens tolkning av nämnda konvention.(37)
47. Under dessa omständigheter råder det – som redan tidigare har kunnat utläsas ur domskälen i domstolens tidigare domar rörande såväl fall där talan har avsett avtal(38) som fall där talan har avsett underhållsskyldighet(39) – inte något tvivel om att artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 direkt utpekar den behöriga domstolen(40) såvitt avser de syften som eftersträvas genom den förordningen.
48. Eftersom ett sådant svar skulle innebära att en domstol i en medlemsstat där talan har väckts med stöd av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ålades att inte tillämpa sina interna regler om lokal behörighet, är det enligt min uppfattning lämpligt, särskilt mot bakgrund av hur EU-domstolens praxis rörande överträdelser av konkurrensrätten har utvecklats, att komplettera detta svar med upplysningar som rör dels fastställandet av den ort där den påstådda skadan uppkom,(41) dels det konkreta utpekandet av den särskilt behöriga domstolen.
3. Fastställande av den ort där den påstådda skadan uppkom och utpekande av behörig domstol
49. I motiveringen till begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen hänvisat till domen CDC Hydrogen Peroxide(42) och domen Tibor-Trans, som båda avser fastställande av behörig domstol för talan om ersättning för skada orsakad av samordnade förfaranden med anledning av vilka kommissionen har ålagt sanktioner.(43) Den hänskjutande domstolen har därvid inte gjort någon åtskillnad mellan de båda domarna, trots att EU-domstolen i dessa gjorde olika bedömningar med avseende på orten för skadan, varvid de faktiska omständigheterna i det nu aktuella nationella målet innebar att en jämförelse med den sistnämnda domen låg närmast till hands.
50. Detta betyder, som jag ser saken, att EU-domstolen har fått ett lämpligt tillfälle att förse de nationella domstolarna med de klargöranden som dessa kan finna användbara såvitt avser räckvidden för domen Tibor-Trans mot bakgrund av domen Verein für Konsumenteninformation och domen Wikingerhof, vilka domstolen meddelade efter begäran om förhandsavgörande. Dessutom bör domstolen slå fast huruvida flera olika behörighetskriterier kan tillämpas i syfte att förverkliga det mål som motiverar dessa kriteriers existens, nämligen att ge företräde åt det anknytningsmoment som avser närhet till tvisten.
a) Domen Tibor-Trans
51. Trots att domen Tibor-Trans meddelades i ett sammanhang som var näst intill identiskt med sammanhanget för det nu aktuella nationella målet, är det påkallat att i flera hänseenden lämna en utförlig redogörelse för den bedömning som gjordes i den domen.
52. För det första hade det vid den hänskjutande domstolen i det mål som föranledde domen Tibor-Trans, liksom vid den hänskjutande domstolen i det nu aktuella nationella målet, väckts talan om ersättning för en skada som bestod i merkostnader till följd av konstlat höga priser för lastbilar, orsakade av samma konkurrensbegränsande förfaranden.
53. I det mål som föranledde domen Tibor-Trans hade kärandebolaget valt att väcka talan mot en enda kartelldeltagare, som bolaget inte hade mottagit några leveranser från.(44) I det nu aktuella fallet har RH bland annat väckt talan mot ett antal bolag som har befunnits vara ansvariga för den aktuella kartellen men har säte utanför Spanien och inte direkt har sålt egentillverkade lastbilar till RH. Därutöver har RH – som framgår av handlingarna i målet – väckt talan mot dessa bolags spanska dotterbolag,(45) till vilket den spanska bilåterförsäljare som RH har erhållit leveranser från står i beroendeställning.(46)
54. För det andra betvivlade den hänskjutande domstolen i det mål som föranledde domen Tibor-Trans möjligheten att analogt tillämpa domen CDC Hydrogen Peroxide, i vilken EU-domstolen hade slagit fast att behörig domstol var domstolen för den ort där kärandebolaget hade sitt säte, eftersom det inte förelåg något direkt avtalsförhållande mellan parterna och med tanke på skyldigheten att inte välja en behörighetsregel som ger företräde åt domstolen för den ort där käranden har hemvist (forum actoris).(47)
55. Domstolen slog fast att ”[a]rtikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att vid en talan om ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF och som bland annat består i hemlig samverkan om prissättning och höjningar av bruttopriset på lastbilar avser ’den ort där skadan inträffade’ i en sådan situation som i det nationella målet, den ort där marknaden påverkades av överträdelsen, det vill säga den ort där marknadspriserna snedvreds och där den drabbade påstår sig ha lidit nämnda skada, även om talan riktas mot en deltagare i den berörda samverkan med vilken den drabbade inte har haft några avtalsförhållanden”.(48)
56. Såvitt avser fastställandet av skadan påpekade domstolen att ”[d]en påstådda skadan i det nationella målet är … huvudsakligen ett resultat av merkostnader till följd av konstlat höga priser på lastbilar och förefaller därför att vara den omedelbara följden av överträdelsen av artikel 101 FEUF och utgör således en direkt skada som i princip kan grunda behörighet för domstolarna i den medlemsstat där skadan uppkom”.(49)
57. Såvitt avser platsen för den direkt lidna skadan slog domstolen fast att ”[n]är den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet finns i den medlemsstat där den påstådda skadan sägs ha uppkommit, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstaten, vad gäller tillämpningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012”.(50)
58. Till stöd för det beslutet hänvisade domstolen till punkt 40 i domen flyLAL-Lithuanian Airlines. Jag vill därför till att börja med påpeka att domstolen, i ett mål rörande en priskartell som var av samma art som, och hade föranlett sanktioner under samma omständigheter som, den kartell som låg till grund för skadeståndstalan i domen CDC Hydrogen Peroxide,(51) utvidgade en lösning som den tidigare hade valt i ett mål där en nationell konkurrensmyndighet hade konstaterat ett missbruk av dominerande ställning och det hade gjorts gällande att ett konkurrensbegränsande avtal förelåg.(52) Vidare vill jag framhålla att denna lösning grundade sig på överensstämmelse mellan två omständigheter, nämligen orten för den påverkade marknaden och den ort där den påstådda skadan sades ha uppkommit.(53)
59. På ett mer allmänt plan avspeglar de många andra hänvisningarna i domen Tibor-Trans till domen flyLAL-Lithuanian Airlines hur domstolens praxis har utvecklats med syftet att uppnå större enhetlighet såvitt avser de anknytningsmoment som hänför sig till platsen för den direkt lidna skadan, oberoende av huruvida vad som är i fråga är extrakostnader i samband med köp(54) eller utebliven försäljning,(55) och utan att någon åtskillnad görs beroende på huruvida de ifrågavarande konkurrensbegränsande beteendena har konstaterats genom ett tidigare myndighetsbeslut eller ej.(56)
60. Denna tendens i rättspraxis att ge företräde åt hänvisning till den marknad som har påverkats av det konkurrensbegränsande förfarande som den i domstol yrkade ersättningen grundar sig på har helt nyligen bekräftats genom domen Wikingerhof, där domstolen slog fast att en förbudstalan som avser vissa ageranden inom ramen för ett avtalsförhållande mellan käranden och svaranden och som grundar sig på ett påstående om att svaranden i strid med konkurrensrätten har missbrukat sin dominerande ställning ska anses utgöra en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.(57)
61. Domstolen fann att under omständigheterna i det berörda nationella målet är ”[d]en domstol som är behörig enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 – det vill säga … domstolen där den marknad finns som påverkas av det påstådda konkurrensbegränsande agerandet – … den som är bäst lämpad att avgöra om det påståendet är välgrundat, bland annat vad gäller inhämtning och prövning av relevant bevisning i detta avseende”.(58)
62. Jag noterar till att börja med att domstolen i domen Wikingerhof fäste särskild vikt vid denna precisering såvitt avsåg den ort där skadan inträffade eller kan inträffa av det skälet att den hade fått en fråga som rörde tillämpligheten av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 med hänsyn till hur kärandens talan skulle kvalificeras,(59) inte en fråga som rörde fastställande av något av de behörighetskriterier som kan härledas från den artikeln.(60)
63. Vidare förefaller det mig finnas upplysningar att hämta i de hänvisningar som domstolen i punkt 37 i domen Wikingerhof gjorde till domen Tibor-Trans och domen Verein für Konsumenteninformation i syfte att genom analogi motivera sin bedömning såvitt avser behörig domstol.
b) Motiveringen av valet att fastställa orten för skadan med ledning av orten för den påverkade marknaden
64. I punkt 34 i domen Tibor-Trans, som hänvisas till i domen Wikingerhof(61) och som bör läsas tillsammans med punkterna 33 och 35 i den förstnämnda domen, fann domstolen att valet av platsen för den påverkade marknad där den drabbade påstår sig ha lidit skada följer av att det är nödvändigt att dels finna den domstol som är bäst lämpad att pröva en skadeståndstalan med anknytning till ett visst konkurrensbegränsande beteende, dels se till att behörighetsregeln är förutsebar för den berörda ekonomiska aktören, dels uppfylla kravet på förutsägbarhet såvitt avser vilken lag som är tillämplig på en sådan skadeståndstalan.(62)
65. I punkt 38 i domen Verein für Konsumenteninformation, som också hänvisas till i domen Wikingerhof,(63) motiverade domstolen den tolkning som hade föranlett dess val att som den ort där skadan uppkom utpeka den ort där det berörda fordonet hade förvärvats(64) med att den ”även [är] förenlig med målsättningen i skäl 16 i förordning nr 1215/2012 om nära anknytning och god rättskipning, eftersom den nationella domstolen vid fastställandet av skadans storlek kan behöva bedöma marknadsvillkoren i den medlemsstat där fordonet i fråga har köpts. Domstolarna i sistnämnda medlemsstat kan lättast få tillgång till den bevisning som behövs för att göra dessa bedömningar.”(65)
66. Hur motiveringen av domstolens val av anknytningsmoment har utvecklats i dessa tre domar visar enligt min åsikt att domstolen konkret har beaktat den särskilda beskaffenheten hos konkurrensrättsliga tvister. När vad som är i fråga är rättsstridiga beteenden som har påverkat en ekonomisk marknad, finns det nämligen bättre möjligheter att organisera förfarandet på ett ändamålsenligt sätt för en domstol som lätt kan få tillgång till den bevisning som behövs för att bedöma villkoren på den marknaden och följderna av beteendena.(66) Detta är således en avgörande omständighet vid valet av den domstol som har bäst förutsättningar att säkerställa iakttagandet av reglerna för en sund konkurrens genom att ålägga sanktioner för åsidosättande av en sådan konkurrens och se till att de skadelidandes rätt till skydd är effektivt.
67. Domstolens praxis såsom den har upprepats på grundval av sådana pragmatiska bevisningsrelaterade överväganden måste därför sättas i ett sammanhang vars betydelse helt nyligen ännu en gång har understrukits.(67) Det handlar om att domstolens praxisutveckling ständigt bidrar till genomförandet av konkurrensrätten och i synnerhet till det privaträttsliga skedet av tillämpningen av artikel 101 FEUF(68) genom att den främjar utveckling och konsolidering såvitt avser skadeståndstalan vid nationell domstol.(69) Härvidlag ska det framhållas att EU-domstolen har ålagt de nationella domstolarna att skydda den rätten, som stärker den operativa karaktären hos unionens konkurrensregler.(70) Dessutom har domstolen påpekat att skadeståndstalan vid nationell domstol för överträdelse av unionens konkurrensregler ingår som en del i systemet för att genomföra dessa regler, som syftar till att motverka att företagen agerar på ett konkurrensbegränsande sätt och till att avskräcka dem från att ägna sig åt ett sådant agerande.(71)
68. Slutligen har det genom rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget(72) slagits fast att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och de nationella domstolarna har roller som kompletterar varandra. Till yttermera visso har det i direktiv 2014/104, med syftet att reglera skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och unionens konkurrensrätt, slagits fast nya processuella och materiella regler som samtliga medlemsstater skulle ha införlivat senast den 27 december 2016.(73)
69. Dessa rättsakter är tänkta att göra det möjligt för de drabbade företagen att få fullständig ersättning, bland annat genom att de bevisregler som föreskrivs däri är avsedda att avhjälpa de betydande svårigheter som uppkommer vid ansvarsutkrävande i konkurrensrättsliga skadeståndsmål, men däremot innehåller de inte några särskilda bestämmelser om domstols behörighet.
70. Domstolens bedömning i domen Tibor-Trans att den ort där skadan uppkom skulle anses vara orten för den marknad som hade påverkats av överträdelsen, det vill säga den ort där priserna hade snedvridits på den marknad där den drabbade påstod sig ha lidit skada,(74) är således visserligen i princip ändamålsenlig i förhållande till det sammanhang för fastställande av internationellt behörig domstol som jag nyss har erinrat om,(75) men däremot är denna ortsangivelse enligt min åsikt inte tillräckligt precis för att den lokalt behöriga domstolen i den berörda medlemsstaten ska kunna utpekas.(76) Mot bakgrund av andra domar meddelade av domstolen ger detta, som jag ser saken, upphov till rättsosäkerhet när det gäller det val av behörig domstol som käranden kan göra i kraft av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.(77)
71. Därför förefaller det mig lämpligt att EU-domstolen på den punkten kompletterar sitt svar på den hänskjutande domstolens fråga – ett svar som mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet måste bygga på domen Tibor-Trans – så att de nationella domstolarna får tillgång till ett svar som går utöver de omständigheter som är för handen i just det mål som har föranlett begäran om förhandsavgörande. Beaktas bör även att den aktuella kartellen var så omfattande att den kan tänkas ge upphov till ett stort antal rättsliga förfaranden.
c) Fastställande av den påstådda skadans exakta belägenhet inom den påverkade marknaden i samband med utpekande av behörig domstol
72. I domen flyLAL-Lithuanian Airlines, vilken är det fundament som domen Tibor-Trans vilar på, fann domstolen att ”vid en talan om ersättning för en skada som orsakats av ett konkurrensbegränsande beteende, inbegriper ’den ort där skadan inträffade’ i en situation som i det nationella målet den ort där en utebliven vinst i form av utebliven försäljning uppkommer, det vill säga där den marknad finns som berörs av det konkurrensbegränsande beteendet och där den drabbade påstår sig ha lidit sin förlust”.(78)
73. Utifrån denna tolkning var det enkelt att slå fast den exakta belägenheten för den påstådda skadan. Den aktuella tvisten var nämligen en följd av ett konkurrensbegränsande beteende från en ekonomisk aktörs sida på den marknad där den som drabbades av detta beteende – ett flygbolag – bedrev huvuddelen av sin verksamhet, närmare bestämt anordnande av flygningar från och till Vilnius, huvudstaden i den medlemsstat där nämnda bolag hade sitt säte. Domstolen fann att detta var ”den marknad som i huvudsak påverka[de]s”.(79)
74. Därutöver påpekade domstolen i punkt 40 i domen flyLAL-Lithuanian Airlines att denna lösning grundade sig på överensstämmelse mellan två omständigheter, nämligen orten för den marknad som påverkades av de beteenden som hade snedvridit konkurrensen och orten för uppkomsten av den påstådda skada som dessa beteenden sades ha orsakat. Därigenom kunde det säkerställas dels att behörigheten inskränkte sig till den skada som hade lidits i en enda medlemsstat, dels att det fanns ett samband mellan undergrävandet av allmänintresset och undergrävandet av det berörda företagets intressen eller mer allmänt av privata intressen.
75. Eftersom den påverkade marknaden var den marknad där den skadelidande bedrev huvuddelen av sin verksamhet i fråga om försäljning av flygresor och eftersom den skadelidande hade drabbats av utebliven vinst,(80) var detta villkor om överensstämmelse nödvändigtvis uppfyllt.(81) Konkret medförde detta, med tanke på den påstådda skadans art, att lokalt behörig domstol blev domstolen för den ort där det företag som hade drabbats av det konkurrensbegränsande beteendet hade sitt säte.(82)
76. I domen Tibor-Trans förde domstolen ett resonemang som påminner om det som den förde i domen flyLAL-Lithuanian Airlines. Att det förelåg ett samband mellan den marknad som hade påverkats av överträdelsen och den marknad där den skadelidande sade sig ha drabbats av en merkostnad kunde domstolen slå fast med ledning av att den marknad som påverkades av lastbilspriskartellen liksom i det nu aktuella nationella målet var marknaden i den medlemsstat där det företag som hade drabbats av nämnda kartell hade köpt fordon via en återförsäljare med säte i samma medlemsstat, som också är den medlemsstat där det drabbade företaget bedriver sin transportverksamhet.(83)
77. I linje med detta gjorde domstolen i domen Tibor-Trans bedömningen att den ort där skadan uppkom var den ”ort där marknadspriserna snedvreds och där den drabbade påstår sig ha lidit nämnda skada”(84) och inte den ort där merkostnaden betalades(85) – vilket kunde ha blivit utfallet av en direkt anpassning av punkt 43 i domen flyLAL-Lithuanian Airlines(86) – men domstolen preciserade inte att detta var den ort där skadan uppkom.(87)
78. Till att börja med måste det konstateras att det inte går att säkert avgöra vilken den lokalt behöriga domstolen i den därigenom utpekade medlemsstaten är – till skillnad från vad som var fallet med den lösning som domstolen valde i målet CDC Hydrogen Peroxide (ett liknande mål avseende en överträdelse som hade föranlett kommissionen att ålägga sanktioner), nämligen att som anknytningsmoment välja orten för den skadelidandes säte.
79. Om man ska kunna gå utöver de faktiska omständigheter som ligger till grund för den tolkningsfråga som har ställts till EU-domstolen, måste vidare hänsyn även tas till att det i samband med en priskartell är möjligt att lida skada i ett stort antal olika sammanhang. Detta utgör en väsentlig skillnad jämfört med fall där en ekonomisk verksamhet undergrävs. Just inom sektorn för fordonsförsäljning och transport överensstämmer nämligen orten för den marknad som påverkas av konkurrensbegränsande beteenden vilka ger upphov till merkostnader inte nödvändigtvis med den ort där de ifrågavarande tillgångarna har köpts eller den ort där den slutliga köparen bedriver sin verksamhet – till skillnad från vad som är fallet när det rör sig om en direktköpare.
80. Av dessa skäl, och mot bakgrund av principen att begreppet ”den ort där skadan inträffade” ska tolkas restriktivt,(88) behöver det slås fast vilka kriterier som ska användas för att avgöra vid vilken domstol käranden kan väcka talan.
81. Därför uppmanar jag – i likhet med Volvobolagen, den spanska regeringen och kommissionen – domstolen att dra paralleller till domen Verein für Konsumenteninformation, med tanke på att den domen dels meddelades i ett mål som har flera beröringspunkter både med det nu aktuella nationella målet och med det mål som föranledde domen Tibor-Trans, dels bygger på den sistnämnda domen.(89) Den ifrågavarande talan avsåg nämligen ersättning för skada som hade uppkommit till följd av förvärv från tredje man av fordon till ett pris som översteg deras verkliga värde(90) på grund av ett rättsstridigt beteende från deras tillverkares sida.(91)
82. Domstolen fann att den skada som den slutliga förvärvaren drabbades av – en skada som varken var en indirekt skada eller en ren förmögenhetsskada – uppkom i samband med förvärvet av det berörda fordonet från tredje man.(92) Detta kriterium befanns vara det enda relevanta anknytningsmomentet, eftersom det fanns ett samband med en materiell tillgång och därför saknades anledning att, som i mål där finansiella investeringar hade lett till en minskning av de berörda personernas finansiella tillgångar, söka efter andra särskilda omständigheter.(93)
83. För det första står det således numera klart att den ort där skadan uppkom såvitt avser en materiell skada som följer av en minskning av en tillgångs värde(94) – en skada som alltså inte är en ren förmögenhetsskada – är den ort där tillgången förvärvades.(95)
84. Till yttermera visso beror den materiella skadan på att vad som förvärvades med den köpeskilling som erlades för den ifrågavarande tillgången var en tillgång vars värde är lägre till följd av det rättsstridiga beteende som dess tillverkare har befunnits vara skyldig till.(96)
85. För det andra är det mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet påkallat att se närmare på innebörden av termen ”förvärv” med tanke på att RH hade ingått leasingavtal inom ramen för vilka bolaget blev ägare till lastbilarna.
86. Att skadeståndstalan grundar sig på konkurrensrätten innebär enligt min åsikt att det är befogat att anlägga ett ekonomiskt perspektiv(97) på begreppet ”förvärv” i den mån som ett förvärv medför att en tillgång som omfattas av ett leasingavtal tillgångsförs i balansräkningen.
87. Därvidlag delar jag den uppfattning som generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona har gett uttryck för, nämligen att ”[d]en korrekta utgångspunkten utgörs … av den handling genom vilken varan kom att ingå i den berörda personens förmögenhet och som orsakade förmögenhetsminskningen. Den ort där skadan uppkom är den ort där denna transaktion slutfördes.”(98)
88. Orten för transaktionen skulle således kunna förstås i vid bemärkelse som den ort där överenskommelsen om tillgången och priset ingicks(99) snarare än som den ort där priset betalades(100) eller tillgången ställdes till köparens förfogande, vilket i båda fallen kan inträffa på annan plats efter ingåendet av den överenskommelsen.(101)
89. Kravet på förutsebarhet(102) för svaranden är enligt min uppfattning uppfyllt om den relevanta orten är vad som såvitt svaranden anbelangar är den ort där tillgången salufördes – som i det aktuella fallet – av en fordonsåterförsäljare eller någon annan mellanhand med ansvar för att sälja fordon, oberoende av huruvida äganderättsövergång i rättslig mening skedde.
90. Också kravet på god rättskipning är som jag ser saken uppfyllt med tanke på att det kan vara ytterst väsentligt att den utpekade domstolen även är behörig att pröva en talan som i förekommande fall väcks på samma grunder av den mellanhand som har ansvarat för transaktionen eller att pröva frågan om ett eventuellt övervältrande från mellanhandens sida av merkostnaden på köpare i senare led av överlåtelsekedjan, något som parter inte sällan anför till sitt försvar.(103)
91. Vidare anser jag att även målen för förordning nr 1215/2012 – såsom EU-domstolen har preciserat dem i sina senaste domar såvitt avser beviskraven i de aktuella tvisterna, vilka måste uppfyllas under bästa möjliga förutsättningar(104) – uppnås genom att orten för transaktionen anses vara den ort där skadan uppkom, utan beaktande av andra särskilda omständigheter i fall där äganderättsövergång inte har skett.
92. Till skillnad från i tvister där den påstådda skadans karaktär av ren förmögenhetsskada motiverar att ett flertal konkreta omständigheter får kompensera avsaknaden av samband med en materiell tillgång, utgör nämligen anknytningen till orten för transaktionen i princip ett tillräckligt underlag för utpekande av den domstol som har de objektivt bästa förutsättningarna att pröva de omständigheter som har gjorts gällande till stöd för svarandens skadeståndsansvar.(105)
93. Att domstolen för den ort där förvärvet till konstlat höga priser av lastbilarna har skett utpekas som behörig domstol tillgodoser således behoven såvitt avser bevisning inom ramen för tvisten, om den skadelidande påstår sig ha lidit skada med anknytning till en merkostnad för lastbilarna på en ort inom den påverkade marknaden och detta är den marknad där den skadelidande bedriver sin verksamhet. Skälen till detta är desamma som de som domstolen angav i domen Verein für Konsumenteninformation.(106) I det aktuella fallet uppfyller RH dessa kriterier.
94. Som avslutning på denna första del av min bedömning med avseende på utpekandet av behörig domstol inom den marknad som har påverkats av konkurrensbegränsande förfaranden, föreslår jag därför att EU-domstolen ska slå fast att den domstol som är behörig att pröva en talan om ersättning för en skada orsakad av att den som har drabbats av en priskartell har betalat en merkostnad i princip är domstolen för den ort där de berörda tillgångarna förvärvades.
95. Som jag redan har påpekat(107) är det emellertid enligt min åsikt påkallat att ange ett förbehåll för situationer där orten för den påstådda skadans uppkomst inte överensstämmer med den ort där den som har drabbats av prissnedvridande förfaranden bedriver sin verksamhet(108) – såsom exempelvis i ett fall där fordon har köpts i flera medlemsstater, på flera försäljningsställen i en och samma medlemsstat eller till och med av säljare utanför den påverkade marknaden.(109)
96. Villkoren för bedömningen av den eller de påverkade marknaderna är desamma på varje ort inom denna eller dessa marknader där en transaktion har skett, men det förhåller sig annorlunda när det gäller bedömningen av den skada som har drabbat en kärande som är direkt skadelidande.(110) Denna bedömning kan tänkas bli svårare om den behöriga domstolen inte är den domstol inom vars domkrets den skadelidande bedriver sin ekonomiska verksamhet. I fall där en otillåten samverkan slutgiltigt har konstaterats, är nämnda bedömning – som EU-domstolen redan tidigare har påpekat – den centrala delen i uppgiften för den domstol vid vilken talan har väckts om ersättning för skada till följd av denna samverkan.(111)
97. Mot bakgrund av detta anser jag att det finns anledning att gå närmare in på frågan huruvida det även kan vara lämpligt att använda orten för det skadelidande företagets säte som anknytningsmoment, något som EU-domstolen tidigare har gjort under särskilda omständigheter.(112)
d) Orten för den skadelidandes säte som platsen för skadan
98. Enligt min åsikt finns det vissa omständigheter som, mot bakgrund av det mål om nära anknytning som anges i förordning nr 1215/2012,(113) medför att sätet för den som har lidit skada till följd av ett konkurrensbegränsande förfarande kan vara relevant som anknytningskriterium, så att det kan garanteras att handläggningen blir effektiv i de aktuella skadeståndsmålen, vilka är komplexa till sin natur(114) och i fall av skada med stor geografisk utbredning även är komplexa till sitt föremål.(115)
99. Jag kan i själva verket inte se hur det i praktiken skulle kunna vara förenligt med detta mål om nära anknytning – som numera synnerligen påtagligt framgår av domstolens praxis(116) – att välja ett anknytningsmoment som medför att ett företag som har köpt flera lastbilar i olika medlemsstater för varje förvärvsort måste väcka talan vid den domstol inom vars domkrets den orten är belägen, även om företaget inte bedriver någon verksamhet där.(117) Reglerna i artikel 30 i förordning nr 1215/2012 om mål som har samband med varandra erbjuder på grund av villkoret i artikel 30.2 inte heller några tillfredsställande lösningar, med tanke på att en domstol endast kan pröva skada som har uppkommit inom dess domkrets.(118)
100. Under dessa omständigheter finns det anledning att på nytt se närmare på domstolens lösning i domen CDC Hydrogen Peroxide. Det mål som föranledde den domen rörde yrkanden om ersättning för all den skada som i flera medlemsstater, vid olika tidpunkter och på olika platser,(119) till följd av en av kommissionen konstaterad priskartell avseende väteperoxid,(120) hade vållats företag verksamma i branschen för bearbetning av cellulosa och papper som mellan 1994 och 2006 hade köpt betydande mängder väteperoxid i olika medlemsstater i unionen eller i EES. Vissa av företagen hade dessutom erhållit väteperoxidleveranser till fabriker belägna i flera medlemsstater.(121)
101. Mot bakgrund av dessa omständigheter – alltså att det förelåg ett stort antal förvärvsorter på olika av den aktuella samverkan påverkade marknader – fann EU-domstolen att domstolen för den ort där kärandebolaget hade sitt säte var behörig att pröva en talan mot antingen någon eller flera av deltagarna i samverkan avseende den samlade skada som nämnda bolag hade lidit till följd av den merkostnad som hade uppstått när det hade förvärvat de varor som hade varit föremål för samverkan.(122) I punkt 52 i domen slog EU-domstolen fast att den ort där en skada bestående i en sådan merkostnad konkret visar sig ”i princip” återfinns där kärandebolaget har sitt säte.
102. Detta betyder för det första att den tolkning som domstolen valde i domen CDC Hydrogen Peroxide enligt min uppfattning är förenlig med dess tolkning i senare meddelade domar där överensstämmelse har rått mellan orten för den marknad som har påverkats av konkurrenssnedvridningen och uppkomsten av en skada som har yttrat sig i en merkostnad eller i utebliven försäljning – det vill säga inte endast i domen flyLAL-Lithuanian Airlines utan även i domen Tibor-Trans, med tanke på att de fordon som var i fråga i det mål som föranledde den domen hade köpts i en enda medlemsstat, vilken var den medlemsstat där den skadelidande bedrev sin verksamhet.(123) Med andra ord ser jag inte vad som skulle vara problemet om kravet på nära anknytning gör det berättigat att ge företräde åt domstolen för den ort där käranden har hemvist (forum actoris).(124)
103. För det andra måste det finnas en nära anknytning mellan orten för sätet eller den huvudsakliga verksamheten enligt definitionen i artikel 63.1 i förordning nr 1215/2012 och platsen för skadan.(125) Närmare bestämt måste den för tvisten relevanta verksamhet som bedrivs på den orten utgöra ursprunget för den transaktion som ligger till grund för skadeståndsyrkandet. Avgörande betydelse har enligt min åsikt även den ort där företagets verksamhet påverkas eller den ort från vilken verksamheten organiseras.
104. För det tredje talar både den omständigheten att konkurrensbegränsande ageranden på den inre marknaden tenderar att vålla skada inom ett vidsträckt område(126) och utvecklingen när det gäller transaktioner som ingås på internet(127) för att det är lämpligt att anse att skadan har uppkommit vid bolagets säte. Härvidlag anser jag att det skulle kunna vara möjligt att eftersträva ett visst mått av samstämmighet med den praxis där domstolen har beaktat att rättighetsintrång på internet är så omfattande.(128) Domstolen har slagit fast att möjligheten för den som anser sig ha lidit skada att väcka talan avseende hela den påstådda skadan vid domstol i den medlemsstat där vederbörande har centrum för sina intressen kan motiveras med hänsyn till en god rättskipning och att nämnda möjlighet inte syftar till att specifikt skydda käranden.(129)
105. För det fjärde motiveras valet att ge företräde åt orten för svarandens hemvist delvis av en önskan att minska risken för att framgång ska kunna nås med okynnestalan, som antas vara enklast att väcka på den ort där den skadelidande har sitt säte (eller sin hemvist),(130) men denna risk utgör inte, som jag ser saken, något avgörande hinder på konkurrensområdet. Det måste nämligen beaktas att skadeståndstalan i de flesta fall grundar sig på ett tidigare konstaterande av en överträdelse av konkurrensrätten.(131)
106. Dessutom anser jag att de förslag som har framförts i doktrinen med innebörden att det bör vara möjligt att väcka talan vid domstolen för den ort där käranden har sitt säte bör tas i beaktande, med tanke på att dessa förslag grundar sig på konstaterandet att de påverkade marknaderna kan vara många,(132) på risken för att talan ska behöva väckas i en domstol i en medlemsstat som påverkas av en internationell kartell när ingen av parterna i tvisten är hemmahörande i den medlemsstaten(133) eller på en relativisering av målet att slå fast ett enda anknytningsmoment – kriteriet om den påverkade marknaden – för lag- och behörighetskonflikter.(134)
107. Mer allmänt ser jag det också som ett mycket intressant förslag att man som vägledande princip vid utpekande av behörig domstol skulle kunna använda strävan att underlätta en adekvat gottgörelse för rättsstridiga handlingar eller åsidosättanden av grundläggande principer.(135) Det förslaget avspeglar nämligen tanken att ökade möjligheter till ett effektivt rättighetsutövande på de berörda områdena skulle bidra till genomförandet av de allmänna förebyggande politiska strategierna.
108. Av det ovan anförda följer att det enligt min åsikt förefaller som om det mål i fråga om nära anknytning som ska uppnås – närmare bestämt målet att tillgången till bevisning ska underlättas – medför att två kriterier för fastställande av platsen för skadan i samband med utpekande av behörig domstol för skadeståndstalan med anknytning till konkurrensbegränsande förfaranden kan existera parallellt. Med en sådan lösning är det möjligt dels att säkerställa överensstämmelsen med målen för direktiv 2014/104, som innehåller ett stort antal bestämmelser om bevisning på grund av svårigheterna att samla in räkenskapsuppgifter och ekonomiska uppgifter om företagen och den berörda marknaden,(136) dels att bidra till en effektivare handläggning av tvister vilkas komplexa beskaffenhet framgår av de handlingar som kommissionen har utarbetat såsom praktisk vägledning åt nationella domstolar.(137)
109. Under dessa omständigheter förefaller det mig som om en sådan tolkning av behörighetsreglerna bidrar till att garantera ett effektivt domstolsskydd i fråga om unionens konkurrensrätt.(138)
110. Jag avslutar min övergripande bedömning i frågan om fastställandet av den ort där den påstådda skadan uppkom och utpekandet av behörig domstol i den medlemsstat där den orten återfinns med att föreslå att domstolen ska slå fast att artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att i samband med en talan om ersättning för skada orsakad av en överträdelse av artikel 101 FEUF som bland annat består i samordnade förfaranden syftande till fastställande och höjning av priser på tillgångar, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstat i vilken återfinns den av överträdelsen påverkade marknad där merkostnader har uppkommit. Lokalt behörig domstol är i princip den domstol inom vars domkrets återfinns den ort där ett företag som bedriver verksamhet i samma medlemsstat förvärvade dessa tillgångar, varvid förvärvet ska fastställas utifrån ekonomiska kriterier. Om överensstämmelse inte råder mellan den ort där skadan uppkom och den ort där den skadelidande bedriver verksamhet, kan talan väckas vid den domstol inom vars domkrets den skadelidande är hemmahörande.
111. Härnäst kommer jag att redogöra för skälen till att jag föreslår att EU-domstolen ska klargöra att det konkreta utpekandet av den domstol som är behörig i kraft av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska ske i enlighet med sådana interna regler för domstolsorganisation som medlemsstaterna får fastställa i syfte att inrätta specialdomstolar.
4. Behörighetskoncentration
112. I sina skriftliga yttranden till domstolen har den franska regeringen och kommissionen i allt väsentligt framhållit att artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 visserligen fastställer den internationella och lokala behörigheten för de domstolar som är behöriga att pröva gränsöverskridande tvister avseende skadestånd utanför avtalsförbindelser men att det trots detta uteslutande ankommer på medlemsstaterna att inom ramen för sitt domstolsväsende avgränsa domkretsarna för de behöriga domstolarna, däribland för specialdomstolar som handlägger skadeståndstalan avseende överträdelser av konkurrensrättens bestämmelser. Den spanska regeringen har ställt sig bakom denna bedömning i sitt svar på en skriftlig fråga från domstolen i detta ämne.
113. Även jag ansluter mig till denna uppfattning, med motiveringen att det system som har införts genom förordning nr 1215/2012 ser ut som det gör och att talan om ersättning för skada orsakad av konkurrensbegränsande förfaranden uppvisar särskilda kännetecken.(139)
a) Bedömning av systematiken
114. Som jag ser saken, är det i vissa hänseenden möjligt att resonera analogt med hur EU-domstolen resonerade i domen Sanders och Huber(140) samt – i lägre grad – i domen av den 9 januari 2015, RG.(141)
115. I domen Sanders och Huber hade EU-domstolen fått frågor som rörde möjligheten att koncentrera behörigheten att pröva talan om gränsöverskridande underhållsskyldighet till den domstol i första instans som är belägen på samma ort som appellationsdomstolen.(142)
116. EU-domstolen tolkade med anledning därav artikel 3 b i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet,(143) enligt vilken behörig domstol för gränsöverskridande tvister om underhållsskyldighet är domstolen i ”den ort där den underhållsberättigade har hemvist”.
117. Detta är en av de bestämmelser om behörighetsregler som har ersatt bestämmelserna i förordning nr 44/2001, vilken i sin tur bygger på Brysselkonventionen.(144) Domstolen fann att ”[d]enna bestämmelse, som reglerar såväl den internationella behörigheten som den lokala behörigheten, syftar till att göra forumreglerna mer enhetliga (se, för ett motsvarande synsätt, dom Color Drack, C‑386/05, EU:C:2007:262, punkt 30).”(145)
118. I domen Sanders och Huber konstaterade domstolen att även om forumreglerna har harmoniserats genom fastställandet av gemensamma anknytningskriterier, behåller medlemsstaterna rätten att konkret utpeka behörig domstol, med förbehållet att deras nationella lagstiftning inte får äventyra förverkligandet av de syften som eftersträvas genom förordning nr 4/2009 eller medföra att den förordningen förlorar sin ändamålsenliga verkan.(146)
119. Domstolen preciserade att genomförandet av närhetsmålet och målet om god rättskipning inte betyder att medlemsstaterna måste inrätta behöriga domstolar på varje tänkbar ort(147) men att det är viktigt att den domstol som utpekas som behörig är den som har en särskilt nära anknytning till den underhållsberättigades hemvistort, vilken avses i artikel 3 b i förordning nr 4/2009.(148)
120. I detta sammanhang såg domstolen positivt på behörighetskoncentration i fråga om underhållsskyldighet, med motiveringen att detta kan bidra till att det byggs upp en särskild sakkunskap motsvarande vissa av de mål som eftersträvas genom förordning nr 4/2009 och en god domstolsorganisation.(149)
121. Därför är det, såvitt avser artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, av samma skäl tillräckligt att göra bedömningen att den domstol vid vilken talan väcks ska förklara sig behörig att pröva talan i kraft av den bestämmelsen, om den relevanta anknytningen står att finna inom dess domkrets,(150) det vill säga den del av det nationella territoriet inom vilken nämnda domstol utövar sin domsrätt.(151) Det handlar också om att inte göra det geografiska kriteriet till ett anknytningsmoment i strikt bemärkelse med innebörden att närhet ges företräde framför god rättskipning.(152)
122. I domen Sanders och Huber påpekade domstolen emellertid att det i samband med behörighetskoncentration krävs en konkret prövning av den situation som råder i den berörda medlemsstaten, så att det kan säkerställas att den nationella lagstiftningen inte medför att den förordning som är tillämplig på tvisten förlorar sin ändamålsenliga verkan.(153)
123. I domen av den 9 januari 2015, RG,(154) där en specialdomstol hade tilldelats behörighet att pröva frågor om återlämnande av och vårdnad om ett barn samtidigt som talan i sak om föräldraansvar för barnet redan hade väckts vid en annan domstol,(155) gav domstolen uttryck för samma förbehåll vid sin prövning av bestämmelser som rörde fastställandet av behörig nationell domstol, vilket ankommer på medlemsstaterna. Härvidlag är det intressant att notera att domstolen i det målet valde att framhålla kravet enligt förordning nr 2201/2003 på skyndsam handläggning.(156)
124. När det gäller överträdelser av konkurrensrätten ser emellertid det regelverk inom ramen för vilket en medlemsstat kan koncentrera behörighet helt annorlunda ut.(157) Härvidlag anser jag det påkallat dels att notera att det såvitt avser talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden inte finns några sådana gränser som följer av det specifika syftet med exempelvis förordning nr 4/2009,(158) dels att framhålla att den nationella lagstiftning som var i fråga i det mål som föranledde domen Sanders och Huber uppvisade särskilda kännetecken i förhållande till målen för den förordningen.(159)
125. Därmed ansluter jag mig till den åsikt som andra generaladvokater tidigare har uttryckt, nämligen att medlemsstaterna har självbestämmanderätt i fråga om koncentration av lokal behörighet, oavsett om denna är en följd av fördelningen av materiell behörighet eller ej, under förutsättning att de inte undergräver den ändamålsenliga verkan av förordning nr 1215/2012 eller åsidosätter likvärdighetsprincipen.(160)
126. Eftersom föremålet för talan har haft väsentlig betydelse för EU-domstolens bedömning,(161) är det därutöver lämpligt att framhålla de omständigheter som särskilt kännetecknar tvister som rör gottgörelse för konkurrensbegränsande förfaranden.
b) Särskilda kännetecken för talan som rör gottgörelse för konkurrensbegränsande förfaranden
127. För det första ska det erinras om att det inte finns någon lagstiftning som reglerar de processuella villkoren för genomförande av en konkurrensrättslig talan och att det därför är befogat att anse att det är medlemsstaterna som inom ramen för sitt domstolsväsende ska slå fast vilken domstol som har materiell behörighet och hur stor den domstolens domkrets är, under förutsättning att de därvid iakttar likvärdighetsprincipen(162) och effektivitetsprincipen.(163)
128. För det andra anser jag i likhet med kommissionen att det är nödvändigt att beakta dels ikraftträdandet och införlivandet av direktiv 2014/104,(164) dels den tekniska komplexiteten hos de regler som är tillämpliga på skadeståndstalan avseende överträdelser av konkurrensrättens bestämmelser.(165)
129. Av dessa skäl anser jag att EU-domstolen i sitt svar till den hänskjutande domstolen oundgängligen måste hämta inspiration i lydelsen av domen av den 16 maj 2013, Melzer,(166) eller domen CDC Hydrogen Peroxide, vilka rör behörighet att pröva talan om skadestånd utanför ansvarsförhållanden och i vilka förekommer uttrycket ”domstolen inom vars domkrets”.
130. Mot bakgrund av vad som har anförts ovan på tal om koncentration av domstolsbehörighet föreslår jag att EU-domstolen ska tolka artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 så, att den bestämmelsen visserligen bestämmer den lokala behörigheten på såväl det internationella som det interna planet för de domstolar som är behöriga att pröva gränsöverskridande tvister om skadestånd utanför avtalsförhållanden men att medlemsstaterna inom ramen för sitt domstolsväsende har möjlighet att välja att koncentrera handläggningen av sådana tvister till vissa domstolar under förutsättning att de iakttar likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. På konkurrensrättens område måste medlemsstaterna i synnerhet se till att de regler som de inför eller tillämpar inte undergräver en effektiv tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.
V. Förslag till avgörande
131. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Juzgado de lo Mercantil no 2 de Madrid (Handelsdomstol nr 2 i Madrid, Spanien) enligt följande:
Artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas på följande sätt:
– Nämnda bestämmelse utpekar den behöriga domstol i medlemsstaten för vilken gäller bland annat att den direkta skadan uppkom inom dess domkrets.
– I samband med en talan om ersättning för skada orsakad av en överträdelse av artikel 101 FEUF som bland annat består i samordnade förfaranden syftande till fastställande och höjning av priser på tillgångar, ska den ort där skadan uppkom anses vara i den medlemsstat i vilken återfinns den av överträdelsen påverkade marknad där merkostnader har uppkommit. Lokalt behörig domstol är i princip den domstol inom vars domkrets återfinns den ort där ett företag som bedriver verksamhet i samma medlemsstat förvärvade dessa tillgångar, varvid förvärvet ska fastställas utifrån ekonomiska kriterier. Om överensstämmelse inte råder mellan den ort där skadan uppkom och den ort där den skadelidande bedriver verksamhet, kan talan väckas vid den domstol inom vars domkrets den skadelidande är hemmahörande.
– Medlemsstaterna har inom ramen för sitt domstolsväsende möjlighet att välja att koncentrera handläggningen av tvister till vissa domstolar under förutsättning att de iakttar likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. På konkurrensrättens område måste medlemsstaterna i synnerhet se till att de regler som de inför eller tillämpar inte undergräver en effektiv tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.