DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 15 januari 2013 (*)
”Artikel 267 FEUF – Upphävande av ett domstolsavgörande – Återförvisning till berörd domstol – Skyldighet att följa beslutet om upphävande – Begäran om förhandsavgörande – Möjlighet – Miljö – Århuskonventionen – Direktiv 85/337/EEG – Direktiv 96/61/EG – Allmänhetens deltagande i beslutsprocesser – Anläggande av en avfallsdeponi – Ansökan om tillstånd – Affärshemligheter – En handling har inte gjorts tillgänglig för allmänheten – Verkningar för giltigheten av beslutet att meddela tillstånd för deponin – Rättelse – Miljökonsekvensbedömning av projektet – Slutligt utlåtande har utfärdats före medlemsstatens anslutning till unionen – Tillämplighet i tiden av direktiv 85/337 – Rättsmedel – Interimistiska åtgärder – Inhibition – Upphävande av det angripna beslutet – Äganderätt – Ingrepp”
I mål C‑416/10,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Najvyšší súd Slovenskej republiky (Slovakien) genom beslut av den 17 augusti 2010, som inkom till domstolen den 23 augusti 2010, i målet
Jozef Križan,
Katarína Aksamitová,
Gabriela Kokošková,
Jozef Kokoška,
Martina Strezenická,
Jozef Strezenický,
Peter Šidlo,
Lenka Šidlová,
Drahoslava Šidlová,
Milan Šimovič,
Elena Šimovičová,
Stanislav Aksamit,
Tomáš Pitoňák,
Petra Pitoňáková,
Mária Križanová,
Vladimír Mizerák,
Ľubomír Pevný,
Darina Brunovská,
Mária Fišerová,
Lenka Fišerová,
Peter Zvolenský,
Katarína Zvolenská,
Kamila Mizeráková,
Anna Konfráterová,
Milan Konfráter,
Michaela Konfráterová,
Tomáš Pavlovič,
Jozef Krivošík,
Ema Krivošíková,
Eva Pavlovičová,
Jaroslav Pavlovič,
Pavol Šipoš,
Martina Šipošová,
Jozefína Šipošová,
Zuzana Šipošová,
Ivan Čaputa,
Zuzana Čaputová,
Štefan Strapák,
Katarína Strapáková,
František Slezák,
Agnesa Slezáková,
Vincent Zimka,
Elena Zimková,
Marián Šipoš,
Mesto Pezinok
mot
Slovenská inšpekcia životného prostredia,
ytterligare deltagare i rättegången:
Ekologická skládka as,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden V. Skouris, vice ordföranden K. Lenaerts, avdelningsordförandena A. Tizzano, M. Ilešič, L. Bay Larsen (referent) och J. Malenovský samt domarna A. Borg Barthet, J.-C. Bonichot, C. Toader, J.‑J. Kasel och M. Safjan,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 januari 2012,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Jozef Križan, Katarína Aksamitová, Gabriela Kokošková, Jozef Kokoška, Martina Strezenická, Jozef Strezenický, Peter Šidlo, Lenka Šidlová, Drahoslava Šidlová, Milano Šimovič, Elena Šimovičová, Stanislav Aksamit, Tomáš Pitoňák, Petra Pitoňáková, Mária Križanová, Vladimír Mizerák, Ľubomír Pevný, Darina Brunovská, Mária Fišerová, Lenka Fišerová, Peter Zvolenský, Katarína Zvolenská, Kamila Mizeráková, Anna Konfráterová, Milano Konfráter, Michaela Konfráterová, Tomáš Pavlovič, Jozef Krivošík, Ema Krivošíková, Eva Pavlovičová, Jaroslav Pavlovič, Pavol Šipoš, Martina Šipošová, Jozefína Šipošová, Zuzana Šipošová, Ivan Čaputa, Zuzana Čaputová, Štefan Strapák, Katarína Strapáková, František Slezák, Agnesa Slezáková, Vincent Zimka, Elena Zimková och Marián Šipoš, genom T. Kamenec och Z. Čaputová, advokáti,
– Mesto Pezinok, genom J. Ondruš och K. Siváková, advokáti,
– Slovenská inšpekcia životného prostredia, genom L. Fogaš, advokát,
– Ekologická skládka as, genom P. Kováč, advokát,
– Slovakiens regering, genom B. Ricziová, i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek och. D. Hadroušek, båda i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom S. Menez, i egenskap av ombud,
– Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom P. Oliver och A. Tokár, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 19 april 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som undertecknades i Århus den 25 juni 1998 och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen), av artiklarna 191.1 FEUF, 191.2 FEUF och 267 FEUF och av rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40 ; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 (EUT L 156, s. 17) (nedan kallat direktiv 85/337) samt av rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 257, s. 26), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 av den 18 januari 2006 (EUT L 33, s. 1) (nedan kallat direktiv 96/61).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Jozef Križan och 43 andra fysiska personer boende i staden Pezinok samt Mesto Pezinok (Pezinok stad) och, å andra sidan, Slovenská inšpekcia životného prostredia (den slovakiska miljöinspektionen) (nedan kallad Inšpekcia) avseende lagenligheten av de myndighetsbeslut varigenom Ekologická skládka as (nedan kallat Ekologická skládka), som intervenerat i det nationella målet, beviljats tillstånd att anlägga och driva en avfallsdeponi.
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
3 I punkterna 1, 2, 4 och 6 i artikel 6 i Århuskonventionen, som har rubriken ”Allmänhetens deltagande i beslut om vissa verksamheter”, föreskrivs följande:
”1. Varje part
a) skall tillämpa bestämmelserna i denna artikel i fråga om beslut om huruvida sådana föreslagna verksamheter som anges i bilaga I skall tillåtas,
...
2. I beslutsprocesser om miljön skall den berörda allmänheten på ett tidigt och lämpligt stadium informeras på ett effektivt sätt, antingen genom offentligt tillkännagivande eller i förekommande fall enskilt, bl.a. om:
...
d) den tänkta beslutsprocessen, inbegripet, om sådan information kan lämnas, information om
...
iv) till vilken myndighet man kan vända sig för att få relevant information och var sådan information finns tillgänglig för allmänhetens granskning,
...
4. Varje part skall sörja för att allmänhetens deltagande sker på ett tidigt stadium, när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt.
...
6. Varje part skall kräva att de behöriga myndigheterna, på begäran när detta krävs enligt nationell rätt, ger den berörda allmänheten möjlighet att kostnadsfritt och så snart informationen blir tillgänglig ta del av all information som är av betydelse för den beslutsprocess som avses i denna artikel och som finns tillgänglig under den tid förfarandet för allmänhetens medverkan pågår, vilket dock inte skall påverka parternas rätt att vägra att lämna ut vissa uppgifter i enlighet med [särskilt artikel 4.4].
...”
4 I punkterna 2 och 4 i artikel 9 i konventionen, som har rubriken ”Tillgång till rättslig prövning”, föreskrivs följande:
”2. Varje part skall inom ramen för sin nationella lagstiftning se till att den berörda allmänhet[en]
...
b) ... har rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 6 eller, om detta föreskrivs i nationell rätt och utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, andra tillämpliga bestämmelser i denna konvention prövad av domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.
...
4. De förfaranden som avses i punkterna 1–3 skall, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, erbjuda tillräckliga och effektiva rättsmedel, inbegripet förelägganden där så är lämpligt, och vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma. …”
5 I punkt 5 i bilaga I till Århuskonventionen anges, såsom verksamheter som avses i artikel 6.1 a i konventionen, följande:
”Avfallshantering:
...
– Deponier som tar emot mer än 10 ton avfall per dygn eller med en total kapacitet som överstiger 25 000 ton, med undantag för deponier för inert avfall.”
Unionsrätten
Direktiv 85/337
6 I artikel 1.2 i direktiv 85/337 definieras begreppet ”tillstånd” som ”den ansvariga myndighetens eller de ansvariga myndigheternas beslut, som ger exploatören rätt att genomföra projektet”.
7 I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan tillstånd ges. Dessa projekt anges i artikel 4.
2. Bedömningen av miljöpåverkan kan integreras i det befintliga tillståndsförfarandet för projekt i medlemsstaterna eller, om detta inte är möjligt, i andra förfaranden eller i sådana förfaranden som tillskapas för att målsättningarna i detta direktiv skall uppfyllas.
...”
Direktiv 96/61
8 I skäl 23 i direktiv 96/61 föreskrivs följande:
”För att allmänhet[en] skall kunna få information om driften vid anläggningarna och dessas eventuella miljöpåverkan och för att säkerställa insynen i tillståndsförfarandena i hela gemenskapen, bör information som rör tillståndsansökningar rörande nya anläggningar… vara tillgängliga för allmänheten [innan något beslut fattas].”
9 I artikel 1 i direktivet, som har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”Detta direktiv syftar till att genom samordnade åtgärder förebygga och minska föroreningar som härrör från de verksamheter som anges i bilaga I. Det innehåller bestämmelser som syftar till att undvika och, när detta visar sig vara omöjligt, minska utsläppen till luft, vatten och mark från dessa verksamheter, inbegripet åtgärder som gäller avfall, så att en hög skyddsnivå kan uppnås för miljön som helhet, utan att detta påverkar tillämpning av bestämmelserna i direktiv [85/337] och andra gemenskapsbestämmelser i ämnet.”
10 I artikel 15 i direktivet, som har rubriken ”Tillgång till information och allmänhetens deltagande i tillståndsförfarandet”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall se till att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt deltaga i förfaranden för
– meddelande av tillstånd för nya anläggningar,
...
Det förfarande som anges i bilaga V skall tillämpas för sådant deltagande.
...
4. [Särskilt punkt 1] skall tillämpas med de begränsningar som fastställs i artikel 3.2 och 3.3 i [rådets] direktiv 90/313/EEG [av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation (EGT L 158, s. 56; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 233)].
...”
11 I artikel 15a i direktiv 96/61, som har rubriken ”Rätt till rättslig prövning”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall inom ramen för den relevanta nationella lagstiftningen se till att … medlemmar[na] av den berörda allmänheten
...
har rätt att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av bestämmelserna om allmänhetens deltagande i detta direktiv prövad i domstol eller något annat oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag.
...
Sådana förfaranden skall vara rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.
...”
12 I punkt 5.4 i bilaga I till direktiv 96/61, som har rubriken ”Kategorier av industriell verksamhet [som avses i artikel 1]”, hänvisas till ”[a]vfallsdeponier som tar emot mer än 10 ton per dygn eller med en totalkapacitet på mer än 25 000 ton, med undantag för avfallsdeponier för inert avfall”.
13 I bilaga V till direktivet, som har rubriken ”Allmänhetens deltagande i beslutsprocesser”, föreskrivs bland annat följande:
”1. Allmänheten skall informeras (genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt, t.ex. med hjälp av elektroniska medier när sådana är tillgängliga) om följande på ett tidigt stadium under beslutsprocessen och senast så snart som information rimligen kan ges:
...
c) Uppgifter om vilka myndigheter som är behöriga att fatta beslut, från vilka [myndigheter] relevant information kan erhållas och till [vilka myndigheter] synpunkter eller frågor kan lämnas in samt om tidsfristerna för att överlämna synpunkter eller frågor.
...
f) Uppgift om när och var eller på vilket sätt relevant information kommer att göras tillgänglig.
...”
Direktiv 2003/4/EG
14 I skäl 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av direktiv 90/313 (EUT L 41, s. 26) anges följande:
”Rätten till information innebär att den allmänna regeln bör vara att informationen lämnas ut och att offentliga myndigheter bör ha rätt att avslå en begäran om miljöinformation endast i specifika och klart definierade fall. Skälen för avslag bör tolkas restriktivt, varvid allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut bör vägas mot det intresse som betjänas av att begäran avslås. Skälen för ett avslag bör vara den sökande tillhanda inom den tidsgräns som fastställs i detta direktiv.”
15 I artikel 4.2 och 4.4 i direktivet föreskrivs bland annat följande:
”2. Medlemsstaterna får föreskriva att begäran om miljöinformation skall avslås, om utlämnande av informationen skulle ha negativa följder för följande:
...
d) Sekretess som omfattar kommersiell eller industriell information, där sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning i syfte att skydda legitima ekonomiska intressen, inbegripet det allmänna intresset att behålla sekretess för insynsskydd för statistiska uppgifter och skattesekretess.
...
De skäl till avslag som nämns i [särskilt punkt 2] skall tolkas restriktivt, varvid det i det särskilda fallet skall tas hänsyn till allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut. I varje enskilt fall skall allmänhetens intresse av att informationen lämnas ut vägas mot det intresse som betjänas av att begäran avslås. …
...
4. Miljöinformation som innehas av eller förvaras för offentliga myndigheter och som begärs av en sökande skall tillhandahållas till viss del, där det är möjligt att skilja ut sådana uppgifter som omfattas av punkt 1 d och e eller punkt 2 från den övriga begärda informationen.”
Direktiv 2003/35
16 I skäl 5 i direktiv 2003/35 anges att unionslagstiftningen bör anpassas till Århuskonventionen med tanke på ratificeringen av konventionen.
Slovakisk rätt
Processrättsliga regler
17 I artikel 135.1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:
”… Domstolen är även bunden av avgöranden från Ústavný súd Slovenskej republiky [(den slovakiska författningsdomstolen)] eller från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna vilka rör grundläggande rättigheter och friheter.”
18 I artikel 56.6 i lag nr 38/1993 om inrättande av Ústavný súd Slovenskej republiky samt om dess rättegångsregler och dess domares ställning, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Om Ústavný súd Slovenskej republiky upphäver ett avgörande eller någon annan giltig åtgärd samt återförvisar målet eller ärendet är den myndighet som har meddelat avgörandet eller vidtagit åtgärden skyldigt att pröva och avgöra målet eller ärendet på nytt. I ett sådant förfarande eller steg är denna myndighet bunden av den právny názor [rättsliga bedömning] som Ústavný súd Slovenskej republiky gjort.”
Bestämmelserna om miljökonsekvensbedömning, stadsplanering och integrerade tillstånd
– Lag nr 24/2006
19 I artikel 1.1 i lag nr 24/2006 om miljökonsekvensbedömning och om ändring av flera lagar, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Denna lag reglerar
a) förfarandet för miljökonsekvensbedömning som görs av experter och av allmänheten
...
2. av planerad verksamhet, innan det beslutas om påbörjande av verksamheten eller innan det beviljas tillstånd för verksamheten i enlighet med särskild lagstiftning.
...”
20 I artikel 37 i lagen föreskrivs följande:
”...
6) Giltighetstiden för ett slutligt utlåtande avseende en verksamhet är tre år räknat från dess utfärdande. Det slutliga utlåtandet bibehåller sin giltighet om det under denna treårsperiod inleds ett förfarande för påbörjande av eller beviljande av tillstånd för verksamheten i enlighet med särskild lagstiftning.
7) Giltighetstiden för det slutliga utlåtandet för en verksamhet kan förlängas med en period på två år, vilken kan förnyas på ansökan av sökanden om denne inkommer med skriftlig bevisning för att den planerade verksamheten och de förhållanden som råder på platsen inte har ändrats väsentligt, att det inte har uppkommit några nya fakta som rör det materiella innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen av verksamheten och att det inte har utvecklats någon ny teknologi för genomförande av den planerade verksamheten. Beslut om förlängning av giltighetstiden för det slutliga utlåtandet avseende verksamheten ska fattas av det behöriga organet.”
21 I artikel 65.5 i lagen föreskrivs följande:
”Om det slutliga utlåtandet har utfärdats före den 1 februari 2006 och om tillståndsförfarandet för den verksamhet som bedömts inte har inletts i enlighet med den särskilda lagstiftningen härom ska det inges ansökan till ministeriet om förlängning av utlåtandets giltighetstid, i enlighet med vad som anges i artikel 37.7.”
– Lag nr 50/1976
22 I artikel 32 i lag nr 50/1976 om stadsplanering, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:
”Lokalisering av nybyggnation, ändring av markanvändningen och skyddande av viktiga intressen vad avser markområdet kräver att det har meddelats ett stadsplaneringsbeslut i form av ett
a) beslut om lokalisering av nybyggnation
...”
– Lag nr 245/2003
23 I artikel 8.3 och 8.4 i lag nr 245/2003 om integrerade åtgärder för förebyggande och bekämpning av miljöföroreningar och om ändring av vissa lagar, i dess lydelse enligt lag nr 532/2005 (nedan kallad lag nr 245/2003), föreskrivs följande:
”3) I de fall då det är fråga om ett integrerat driftstillstånd, vilket förutsätter att det även finns ett tillstånd till uppförande av en nybyggnation eller till ändring av en befintlig byggnation, innefattar förfarandet även ett stadsplaneringsförfarande, ett förfarande för ändringar som företas före byggnationens färdigställande och ett förfarande för tillstånd till inredningsarbeten.
4) Stadsplaneringsförfarandet, miljökonsekvensbedömningen av anläggningen och fastställandet av villkor till förebyggande av allvarliga industriskador ingår inte i det integrerade tillståndet.”
24 I artikel 11.2 i lagen föreskrivs följande:
”Följande handlingar ska bifogas ansökan [om integrerat tillstånd]:
...
c) det slutliga utlåtandet i förfarandet för miljökonsekvensbedömning, om driften av den aktuella verksamheten kräver att en sådan bedömning görs,
…
g) stadsplaneringsbeslutet, om det rör sig om en ny verksamhet eller utbyggnad av en befintlig verksamhet ...”
25 I artikel 12 i lagen, som har rubriken ”Inledning av förfarandet”, föreskrivs följande:
”...
2) Efter det att det konstaterats att ansökan är fullständig och efter det att parterna i förfarandet och de behöriga organen identifierats ska myndigheten
...
c) ... dels offentliggöra ansökan på dess webbplats, med undantag av de bilagor som inte finns tillgängliga i elektronisk form, dels anslå – under en period om minst 15 dagar – väsentliga uppgifter om ansökan samt om exploatören och verksamheten på myndighetens officiella anslagstavla,
...”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Det administrativa förfarandet
26 Mesto Pezinok antog den 26 juni 1997 den allmänna förordningen nr 2/1997 innehållande en detaljplan. I denna detaljplan framgick bland annat lokaliseringen av en avfallsdeponi i en täkt för utvinning av material till tegeltillverkning, vilken kallades Nová jama (den nya täkten).
27 På grundval av en miljökonsekvensbeskrivning av den planerade lokaliseringen av avfallsdeponin som lades fram av Pezinské tehelne as den 16 december 1998 gjorde miljöministeriet år 1999 en miljökonsekvensbedömning. Miljöministeriet utfärdade ett slutligt utlåtande den 26 juli 1999.
28 Den 7 augusti 2002 ingav Ekologická skládka en ansökan till den behöriga avdelningen i Mesto Pezinok om ett stadsplaneringsbeslut avseende lokalisering av en avfallsdeponi i Nová jama.
29 Den 27 mars 2006 förlängde miljöministeriet, på ansökan av Pezinské tehelne as, giltighetstiden för dess slutliga utlåtande från den 26 juli 1999 till den 1 februari 2008.
30 Genom beslut av den 30 november 2006, i dess lydelse enligt ett beslut från Krajský stavebný úrad v Bratislave (det regionala stadsplaneringskontoret i Bratislava) av den 7 maj 2007, beviljade Mesto Pezinok Ekologická skládkas ansökan om tillstånd för lokalisering av en avfallsdeponi i Nová jama.
31 Efter det att Ekologická skládka den 25 september 2007 ingett en ansökan om integrerat tillstånd inledde Slovenská inšpekcia životného prostredia, Inšpektorát životného prostredia Bratislava (den slovakiska miljöinspektionen, miljöinspektoratet i Bratislava) (nedan kallat Inšpektorát) ett integrerat förfarande med stöd av lag nr 245/2003, vilken antagits till införlivande av direktiv 96/61. Den 17 oktober 2007 offentliggjorde Inšpektorát, tillsammans med miljöskyddsmyndigheterna, nämnda ansökan, varvid den fastställde en frist på 30 dagar inom vilken allmänheten och de berörda delarna av statsförvaltningen kunde yttra sig över ansökan.
32 Klagandena i det nationella målet gjorde gällande att Ekologická skládkas ansökan om integrerat tillstånd var ofullständig, eftersom stadsplaneringsbeslutet avseende lokaliseringen av deponin inte hade bifogats, såsom föreskrivs i artikel 11.2 g i lag nr 245/2003, och Inšpektorát vilandeförklarade således det integrerade förfarandet den 26 november 2007 och förelade Ekologická skládka att inkomma med nämnda beslut.
33 Ekologická skládka gav in beslutet den 27 december 2007, varvid bolaget uppgav att beslutet skulle betraktas som en affärshemlighet. Mot bakgrund härav underlät Inšpektorát att göra beslutet tillgängligt för klagandena i det nationella målet.
34 Inšpektorát meddelade den 22 januari 2008 Ekologická skládka ett integrerat tillstånd för uppförande av anläggningen ”Pezinok – avfallsdeponi” och för driften av denna anläggning.
35 Klagandena i det nationella målet överklagade beslutet till Inšpekcia (miljöinspektionen), det vill säga den överordnade miljöskyddsmyndigheten, vilken utgjorde överklagandeinstans i det aktuella ärendet. Inšpekcia beslutade att offentliggöra stadsplaneringsbeslutet om lokaliseringen av deponin på sin officiella anslagstavla under perioden den 14 mars till den 14 april 2008.
36 I det administrativa förfarandet i andra instans gjorde klagandena i det nationella målet bland annat gällande att Inšpektorát gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning när det inledde det integrerade förfarandet utan att ha tillgång till stadsplaneringsbeslutet om lokaliseringen av deponin och utan att offentliggöra beslutet när det väl hade getts in av det skälet att det påståtts utgöra en affärshemlighet.
37 Inšpekcia avslog överklagandet i beslut av den 18 augusti 2008.
Domstolsförfarandet
38 Klagandena i det nationella målet överklagade beslutet från Inšpekcia av den 18 augusti 2008 till Krajský súd Bratislava, regional förvaltningsdomstol i första instans i Bratislava. Krajský súd Bratislava avslog överklagandet genom dom av den 4 december 2008.
39 Klagandena i det nationella målet överklagade denna dom till Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien).
40 Najvyšší súd Slovenskej republiky inhiberade det integrerade tillståndet genom beslut av den 6 april 2009.
41 Genom dom av den 28 maj 2009 upphävde Najvyšší súd Slovenskej Republiky, med ändring av domen från Krajský súd Bratislava, beslutet från Inšpekcia av den 18 augusti 2008 och beslutet från Inšpektorát av den 22 januari 2008, huvudsakligen med den motiveringen att de behöriga myndigheterna inte hade följt reglerna om den berörda allmänhetens deltagande i det integrerade förfarandet och inte hade gjort en tillräckligt omfattande miljökonsekvensbedömning av anläggandet av deponin.
42 Ekologická skládka väckte talan mot beslutet av den 6 april 2009 och mot domen av den 28 maj 2009 vid Ústavný súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens författningsdomstol) den 25 juni 2009 respektive den 3 september 2009.
43 Ústavný súd Slovenskej republiky fann, i dom av den 27 maj 2010, att Najvyšší súd Slovenskej republiky hade åsidosatt Ekologická skládkas grundläggande rätt till domstolsskydd enligt artikel 46.1 i Republiken Slovakiens konstitution, dess grundläggande äganderätt enligt artikel 20.1 i konstitutionen och dess rätt att ostört få nyttja sin egendom enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.
44 Ústavný súd Slovenskej republiky ansåg särskilt att Najvyšší súd Slovenskej republiky inte hade beaktat alla principer som gäller för det administrativa förfarandet och att den hade överskridit sina befogenheter när den prövade lagenligheten av förfarandet och av beslutet om miljökonsekvensbedömning trots att klagandena inte hade bestritt denna och att den inte hade någon behörighet att uttala sig i denna fråga.
45 I sin dom upphävde Ústavný súd Slovenskej republiky således det angripna beslutet och den angripna domen samt återförvisade målet till Najvyšší súd Slovenskej republiky för ny prövning.
46 Enligt Najvyšší súd Slovenskej republiky anser flera deltagare i rättegången i det nationella målet att den är bunden av domen från Ústavný súd Slovenskej republiky av den 27 maj 2010. Najvyšší súd Slovenskej republiky har emellertid angett att den fortfarande hyser tvivel om huruvida de angripna avgörandena är förenliga med unionsrätten.
47 Mot denna bakgrund beslutade Najvyšší súd Slovenskej republiky att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:
”1) Innebär [unions]rätten (närmare bestämt artikel 267 FEUF) en skyldighet eller en rättighet för högsta domstolen i en medlemsstat att ’på eget initiativ’ begära förhandsavgörande från [EU-domstolen] även i ett skede i domstolsförfarandet då författningsdomstolen har upphävt en dom av högsta domstolen, som huvudsakligen grundas på tillämpningen av [unionsrätten] på miljöskyddsområdet, och ålagt högsta domstolen att följa författningsdomstolens bedömning att de rättigheter, såväl processuella som materiella, som enligt författningen tillkommer en deltagare i rättegången har åsidosatts, utan att författningsdomstolen tagit hänsyn till de [unionsrättsliga] aspekterna i målet, det vill säga då författningsdomstolen som högsta rättsinstans inte har funnit det nödvändigt att begära förhandsavgörande från [EU-domstolen] och på förhand har uteslutit att rätten till en god miljö och skyddet härför gör sig gällande i målet?
2) Är det möjligt att uppnå det grundläggande syftet med de samordnade åtgärderna för förebyggande som särskilt föreskrivs i skälen 8, 9 och 23 i ingressen till … direktiv [96/61] och i artiklarna 1 och 15 i direktivet samt generellt i [unionsrätten] på miljöområdet – det vill säga förebyggande och bekämpning av föroreningar även med hjälp av allmänhetens deltagande i förverkligandet av en hög skyddsnivå för miljön som helhet – när den berörda allmänheten inte vid tiden för inledandet av förfarandet för samordnat förebyggande har tillgång till alla relevanta handlingar (artikel 6 jämförd med artikel 15 i direktiv [96/61]), däribland särskilt beslutet om lokaliseringen av en anläggning (avfallsdeponi), men när sökanden senare under förfarandet i första instans bifogar den handling som saknas på villkoret att den inte lämnas ut till övriga parter i förfarandet, eftersom det är fråga om en affärshemlighet, trots att det rimligen kan antas att beslutet om lokalisering av anläggningen (och särskilt skälen för beslutet) skulle ha en väsentlig inverkan på de förslag, synpunkter och andra kommentarer som kan komma att lämnas?
3) Uppfylls målen med … direktiv [85/337] – särskilt med beaktande av [unionsrätten] på miljöområdet, närmare bestämt kravet i artikel 2 i direktivet att projekt ska bli föremål för en bedömning av deras miljöpåverkan innan tillstånd meddelas – i en situation där ett ursprungligt utlåtande från miljöministeriet, vilket utfärdades år 1999 och avslutade förfarandet för miljökonsekvensbedömning, förlängs flera år senare genom ett beslut utan att en ny miljökonsekvensbedömning görs? Uttryckt på ett annat sätt, kan det antas att ett beslut som har fattats i enlighet med direktiv [85/337] har obegränsad giltighet?
4) Är det generella kravet, som föreskrivs i direktiv [96/61] (särskilt i ingressen och i artiklarna 1 och 15a) – enligt vilket varje medlemsstat ska säkerställa förebyggande och bekämpning av föroreningar även genom att ge den berörda allmänheten möjlighet att i rimlig tid använda sig av ett rättvist och opartiskt administrativt rättsmedel samt att få till stånd en rättvis och opartisk domstolsprövning – i förening med artikel 10a i direktiv [85/337] och artiklarna 6 samt 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen, tillämpligt på allmänhetens möjlighet att hos förvaltningsmyndighet eller domstol begära interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt (exempelvis ett beslut om inhibition av ett samordnat tillstånd) som gör det möjligt att interimistiskt, det vill säga fram till dess att saken slutligt avgörs, ställa in genomförandet av den verksamhet som tillståndsansökan avser?
5) Är det möjligt att ett domstolsavgörande, som uppfyller kraven i direktiv [96/61], direktiv [85/337] eller artikel 9.2–9.4 i Århuskonventionen när det gäller allmänhetens rätt enligt dessa bestämmelser till ett rättvist domstolsskydd i den mening som avses i artikel 191.1 och 191.2 [FEUF] avseende Europeiska unionens miljöpolitik, samtidigt kan innebära en otillåten kränkning av exploatörens äganderätt till en anläggning, såsom den bland annat säkerställs i artikel 1 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, till exempel genom att ett giltigt integrerat tillstånd till driften av en ny anläggning som en sökande beviljats upphävs i domstolsförfarandet?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Upptagande till sakprövning
48 Inšpekcia, Ekologická skládka och den slovakiska regeringen har, på olika grunder, hävdat att begäran om förhandsavgörande eller vissa av de frågor som ställts inte kan prövas i sak.
49 Enligt Inšpekcia och Ekologická skládka ska begäran om förhandsavgörande avvisas i sin helhet, eftersom alla tolkningsfrågorna avser situationer som i samtliga delar regleras av nationell rätt, särskilt av de rättsakter som antagits till införlivande av direktiven 85/337 och 96/61. Enligt Ekologická skládka följer det härav att dessa direktiv saknar direkt effekt, medan Inšpekcia anser att direktiven är tillräckligt klara för att begäran om förhandsavgörande ska anses obehövlig. Inšpekcia har även hävdat att tolkningsfrågorna skulle ha ställts i det inledande skedet i förfarandet vid Najvyšší súd Slovenskej republiky. Ekologická skládka anser likaledes att frågorna är överflödiga, eftersom Najvyšší súd Slovenskej republiky ändå är bunden av den ståndpunkt som Ústavný súd Slovenskej republiky intagit och eftersom ingen av parterna i det nationella målet har anmodat om att frågorna ska hänskjutas till EU-domstolen för förhandsavgörande.
50 Ekologická skládka har vidare gjort gällande att den åtskillnad som görs i nationell rätt mellan det integrerade förfarandet, stadsplaneringsförfarandet och miljökonsekvensbedömningen innebär att den andra och den tredje frågan saknar relevans för avgörandet av det nationella målet. Enligt Inšpekcia utgör denna åtskillnad grund för att avvisa den tredje, den fjärde och den femte frågan. Den innebär nämligen att ett fel eller en brist i stadsplaneringsbeslutet eller i miljökonsekvensbedömningen inte påverkar lagenligheten av det integrerade tillståndet.
51 Härutöver anser Ekologická skládka och den slovakiska regeringen att den fjärde frågan är hypotetisk. De interimistiska åtgärder som Najvyšší súd Slovenskej republiky har förordnat om i sitt beslut av den 6 april 2009 har helt förlorat sin verkan. Dessutom saknar frågan relevans i det mål som den hänskjutande domstolen har att avgöra, eftersom det nationella målet inte avser förordnande om nya interimistiska åtgärder, utan snarare giltigheten av de angripna förvaltningsbesluten.
52 Ekologická skládka har slutligen hävdat att även den femte frågan är hypotetisk, eftersom den avser det avgörande som Najvyšší súd Slovenskej republiky har att fatta då det nationella målet ska avgöras i sak. Dessutom ska denna fråga även avvisas av det skälet att den avser tolkningen av nationell konstitutionell rätt.
53 I detta hänseende ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 10 mars 2009 i mål C‑169/07, Hartlauer, REG 2009, s. I‑1721, punkt 24, och av den 19 juli 2012 i mål C‑470/11, Garkalns, punkt 17).
54 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan enbart avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 1 juni 2010 i de förenade målen C‑570/07 och C‑571/07, Blanco Pérez och Chao Gómez, REU 2010, s. I‑4629, punkt 36, och av den 5 juli 2012 i mål C‑509/10, Geistbeck, punkt 48).
55 Argumentet att den aktuella frågan regleras fullt ut i nationell rätt kan emellertid inte läggas till grund för slutsatsen att det är uppenbart att tolkningen av de unionsrättsliga regler som nämnts av den nationella domstolen inte har något samband med tvisten vid den nationella domstolen. Detta gör sig än mer gällande eftersom det är utrett att de tillämpliga nationella bestämmelserna till viss del har antagits till införlivande av unionsrättsakter. Detta argument kan således inte motbevisa den presumtion avseende relevans som har nämnts i föregående punkt.
56 Det kan vidare konstateras att det faktum att de aktuella direktiven, enligt vad som påståtts, saknar direkt effekt inte påverkar denna analys, eftersom domstolen enligt artikel 267 FEUF är behörig att döma i frågor om förhandsavgörande avseende tolkningen av rättsakter som antagits av unionens institutioner, oavsett om de är direkt tillämpliga eller inte (dom av den 10 juli 1997 i mål C‑373/95, Maso m.fl., REG 1997, s. I‑4051, punkt 28, av den 16 juli 2009 i mål C‑254/08, Futura Immobiliare m.fl., REG 2009, s. I‑6995, punkt 34, och av den 27 november 2012 i mål C‑370/12, Pringle, punkt 89). När det vidare gäller påståendet att de tillämpliga reglerna är klara och att det därför inte är ändamålsenligt att begära förhandsavgörande, ska det erinras om att artikel 267 FEUF alltid tillåter en nationell domstol – om denna anser det lämpligt – att hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2011 i de förenade målen C‑165/09–C‑167/09, Stichting Natuur en Milieu m.fl., REU 2011, s. I‑4599, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
57 Övriga argument som Inšpekcia och Ekologická skládka anfört till stöd för att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i sin helhet avser föremålet för den första frågan och kommer att behandlas i samband med att domstolen prövar denna fråga.
58 När det gäller det faktum att det görs åtskillnad mellan olika förfaranden i nationell rätt ska det noteras att den nationella domstolen har en helt annan uppfattning om konsekvenserna härav än Inšpekcia och Ekologická skládka. I förfaranden enligt artikel 267 FEUF råder emellertid tydlig åtskillnad mellan EU-domstolens och den nationella domstolens funktioner och den sistnämnda är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen (dom av den 17 juni 1999 i mål C‑295/97, Piaggio, REG 1999, s. I‑3735, punkt 29, och av den 17 juli 2008 i mål C‑500/06, Corporación Dermoestética, REG 2008, s. I‑5785, punkt 21). Nämnda faktum innebär således inte i sig att det måste anses uppenbart att de ställda frågorna saknar samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för den aktuella tvisten.
59 Vad gäller huruvida den fjärde frågan kan prövas framgår det av beslutet om hänskjutande att Najvyšší súd Slovenskej republiky har förordnat om nya interimistiska åtgärder innebärande inhibition av de beslut som det nationella målet rör. Ekologická skládka har dessutom angett i sitt skriftliga yttrande att den fann det nödvändigt att väcka talan mot nämna åtgärder. Mot bakgrund härav kan den fjärde frågan inte anses vara hypotetisk.
60 När det slutligen gäller frågan huruvida den femte frågan kan prövas är det utrett att Ústavný súd Slovenskej republiky fann att Najvyšší súd Slovenskej republiky hade åsidosatt Ekologická skládkas äganderätt genom sin dom av den 28 maj 2009, varigenom det konstaterades att det integrerade tillståndet hade beviljats på ett sätt som inte var förenligt med unionsrätten. Eftersom den nationella domstolen fortfarande hyser tvivel om huruvida de i det nationella målet angripna besluten är förenliga med unionsrätten kan den femte frågan inte anses vara rent hypotetisk. Dessutom framgår det av lydelsen av denna fråga att den inte avser tolkning av nationell konstitutionell rätt.
61 De frågor som den nationella domstolen har ställt kan således prövas i sak.
Den första frågan
62 Najvyšší súd Slovenskej republiky har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol på eget initiativ kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen även om det mål den har att avgöra har återförvisats till den efter det att dess första avgörande i saken upphävts av författningsdomstolen i den aktuella medlemsstaten och den, enligt en nationell bestämmelse, är skyldig att lägga författningsdomstolens rättsliga bedömning till grund för sitt avgörande av tvisten. Najvyšší súd Slovenskej republiky önskar även få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en sådan nationell domstol är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen fastän dess avgöranden kan bli föremål för en talan vid en författningsdomstol, vilken är begränsad till prövningen av om de rättigheter och friheter som följer av den nationella konstitutionen eller av en internationell konvention har åsidosatts.
63 Inledningsvis finner domstolen att Najvyšší súd Slovenskej republiky, genom sin första fråga, även önskar få klarhet i huruvida den enligt unionsrätten kan underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken den inte får beakta en grund avseende åsidosättande av unionsrätten som inte har åberopats av parterna i det nationella målet. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att denna frågeställning endast avser direktiv 85/337 och således endast ska besvaras om det, med hänsyn till svaret på den tredje frågan, visar sig att detta direktiv är tillämpligt i det nationella målet.
64 När det gäller övriga aspekter av den första tolkningsfrågan framgår det av rättspraxis att en nationell domstol enligt artikel 267 FEUF har en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU‑domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår inför den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen eller giltigheten av bestämmelser i unionsrätten för att den ska kunna döma i målet (dom av den 27 juni 1991 i mål C‑348/89, Mecanarte, REG 1991, s. I‑3277, punkt 44, och av den 5 oktober 2010 i mål C‑173/09, Elchinov, REU 2010, s. I‑8889, punkt 26).
65 Artikel 267 FEUF ger således en nationell domstol en möjlighet, och i förekommande fall en skyldighet, att begära förhandsavgörande så snart den, antingen på eget initiativ eller på begäran av parterna i målet, finner att saken i målet rör en fråga som avses i första stycket i denna artikel (dom av den 10 juli 1997 i mål C‑261/95, Palmisani, REG 1995, s. I‑4025, punkt 20, och av den 21 juli 2011 i mål C‑104/10, Kelly, REU 2011, s. I‑6813, punkt 61). Därmed hindrar den omständigheten att parterna i det nationella målet inte har väckt någon unionsrättslig fråga inför den nationella domstolen inte att det begärs förhandsavgörande från EU‑domstolen (dom av den 16 juni 1981 i mål 126/80, Salonia, REG 1981, s. 1563, punkt 7, svensk specialutgåva, volym 6, s. 129, och av den 8 mars 2012 i mål C‑251/11, Huet, punkt 23).
66 Begäran om förhandsavgörande vilar nämligen på en dialog mellan domstolar. Denna dialog kommer endast till stånd om den nationella domstolen finner att det är relevant och nödvändigt att framställa en sådan begäran (dom av den 16 december 2008 i mål C‑210/06, Cartesio, REG 2008, s. I‑9641, punkt 91, och av den 9 november 2010 i mål C‑137/08, VB Pénzügyi Lízing, REU 2010, s. I‑10847, punkt 29).
67 Dessutom kan förekomsten av en nationell processrättslig regel inte påverka möjligheten för en nationell domstol att begära förhandsavgörande från EU‑domstolen när den, såsom i det nationella målet, är osäker på hur unionsrätten ska tolkas (domen i det ovannämnda målet Elchinov, punkt 25, och av den 20 oktober 2011 i mål C‑396/09, Interedil, REU 2011, s. I‑9915, punkt 35).
68 En nationell bestämmelse, enligt vilken en domstol är bunden av en högre instans rättsliga bedömning, hindrar således inte den förstnämnda domstolen från att till EU-domstolen ställa frågor om tolkningen av de delar av unionsrätten som den rättsliga bedömningen avser. Det måste nämligen stå en sådan domstol fritt att ställa frågor till EU-domstolen, om den anser att ett avgörande i enlighet med den högre instansen rättsliga bedömning skulle strida mot unionsrätten (dom av den 9 mars 2010 i mål C‑378/08, ERG m.fl., REU 2010, s. I‑1919, punkt 32, samt domen i det ovannämnda målet Elchinov, punkt 27).
69 En nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 FEUF är bunden av EU-domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna när den avgör tvisten i det mål som är anhängigt vid den och är, i förekommande fall, skyldig att avvika från den högre instansens bedömning om den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att denna bedömning är oförenlig med unionsrätten (domen i det ovannämnda målet Elchinov, punkt 30).
70 De principer som nämnts i de föregående punkterna gör sig även gällande för Najvyšší súd Slovenskej republiky vad gäller den rättsliga bedömning som författningsdomstolen i den aktuella medlemsstaten gjort i det nationella målet. Enligt fast rättspraxis får nämligen bestämmelser i nationell rätt inte, ens om de har rang av grundlag, undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet (dom av den 17 december 1970 i mål 11/70, Internationale Handelsgesellschaft, REG 1970, s. 1125, punkt 3, svensk specialutgåva, volym 1, s. 503, och av den 8 september 2010 i mål C‑409/06, Winner Wetten, REU 2010, s. I‑8015, punkt 61). Domstolen har dessutom redan slagit fast att nämnda principer är tillämpliga i förhållandet mellan en författningsdomstol och övriga nationella domstolar (dom av den 22 juni 2010 i de förenade målen C‑188/10 och C‑189/10, Melki och Abdeli, REU 2010, s. I‑5667, punkterna 41–45).
71 Den nationella bestämmelse enligt vilken Najvyšší súd Slovenskej republiky är skyldig att rätta sig efter Ústavný súd Slovenskej republikys rättsliga bedömning kan således inte hindra förstnämnda domstol från att, närhelst under förfarandet den finner det lämpligt, begära förhandsavgörande från EU-domstolen och att, i förekommande fall, avvika från Ústavný súd Slovenskej republikys bedömning i den mån som den anser den strida mot unionsrätten.
72 Najvyšší súd Slovenskej republiky är, i egenskap av högsta domstolsinstans, till och med skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen så snart den finner att saken i målet rör en fråga som avses i första stycket i artikel 267 FEUF. Möjligheten att väcka talan vid författningsdomstolen i den aktuella medlemsstaten mot ett avgörande från en nationell domstol, varvid författningsdomstolen endast kan pröva om de rättigheter och friheter som följer av den nationella konstitutionen eller av en internationell konvention har åsidosatts, innebär nämligen inte att den nationella domstolen inte kan kvalificeras som en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning i den mening som avses i artikel 267 tredje stycket FEUF.
73 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol, såsom den hänskjutande domstolen, är skyldig att på eget initiativ begära förhandsavgörande från EU-domstolen trots att det mål den har att avgöra har återförvisats till den efter det att dess första avgörande i saken upphävts av författningsdomstolen i den aktuella medlemsstaten och trots att den, enligt en nationell bestämmelse, är skyldig att lägga författningsdomstolens rättsliga bedömning till grund för sitt avgörande av tvisten.
Den andra frågan
74 Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 96/91 ska tolkas så, att det kräver att den berörda allmänheten, redan från det att tillståndsförfarandet avseende en deponi inleds, ges tillgång till ett stadsplaneringsbeslut om lokalisering av anläggningen. Den vill även få klarhet i huruvida en vägran att tillhandahålla detta beslut kan vara motiverad av det skälet att informationen i beslutet påstås omfattas av skyddet för affärshemligheter eller, om så inte är fallet, huruvida den felaktighet som begåtts kan rättas till genom att den berörda allmänheten ges möjlighet att ta del av beslutet under det administrativa förfarandet i andra instans.
75 Inledningsvis kan det konstateras att det framgår av beslutet om hänskjutande att den anläggning som det nationella målet avser är en deponi som dagligen mottar mer än 10 ton avfall och som har en samlad kapacitet på över 25 000 ton avfall. Den omfattas således av tillämpningsområdet för direktiv 96/61, såsom detta framgår av artikel 1 i direktivet i förening med punkt 5.4 i bilaga 1 till direktivet.
76 I artikel 15 i direktiv 96/61 föreskrivs att den berörda allmänheten ska ges tillfälle att delta i förfaranden för meddelande av tillstånd för nya anläggningar och att villkoren för deltagandet framgår av bilaga V till direktivet. Enligt denna bilaga ska allmänheten upplysas om från vilka myndigheter de kan erhålla relevant information och om när och var denna information kommer att göras tillgänglig.
77 Dessa bestämmelser om allmänhetens deltagande ska tolkas mot bakgrund av – och med beaktande av – bestämmelserna i Århuskonventionen, till vilken unionslagstiftningen bör ”anpassas” enligt skäl 5 i direktiv 2003/35, vilket direktiv delvis ändrade direktiv 96/61 (dom av den 12 maj 2011 i mål C‑115/09, Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland, Landesverband Nordrhein-Westfalen, REU 2011, s. I‑3673, punkt 41). I artikel 6.6 i Århuskonventionen föreskrivs emellertid att allmänheten måste kunna ta del av all information som är av betydelse för beslutsprocessen för tillstånd till sådan verksamhet som avses i bilaga I till konventionen, såsom exempelvis deponier som tar emot mer än 10 ton avfall per dygn eller med en total kapacitet som överstiger 25 000 ton avfall.
78 Den allmänhet som berörs av det tillståndsförfarande som avses i direktiv 96/91 måste, i princip, kunna få tillgång till alla uppgifter som är relevanta för förfarandet.
79 Det framgår av beslutet om hänskjutande och av de handlingar som getts in till domstolen att stadsplaneringsbeslutet om lokalisering av den anläggning som det nationella målet avser ingår i underlaget för det slutliga beslutet att tillåta eller inte tillåta att anläggningen uppförs och att detta beslut innehåller uppgifter om den planerade anläggningens inverkan på miljön, om de villkor som exploatören ålagts att följa för att begränsa denna inverkan, om de invändningar som parterna i stadsplaneringsförfarandet framfört och om skälen till de val den behöriga myndigheten träffat vid antagandet av beslutet. Dessutom krävs det enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna att stadsplaneringsbeslutet bifogas den tillståndsansökan som skickas till den behöriga myndigheten. Härav följer att beslutet måste anses innehålla relevant information i den mening som avses i bilaga V till direktiv 96/61 och att den berörda allmänheten således i princip måste kunna få tillgång till det under tillståndsförfarandet för nämnda anläggning.
80 Det framgår av artikel 15.4 i direktiv 96/61 att den berörda allmänhetens deltagande kan inskränkas genom de begränsningar som föreskrivs i artikel 3.2 och 3.3 i direktiv 90/313. Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet hade direktiv 90/313 emellertid upphävts och ersatts av direktiv 2003/4. Med beaktande av den jämförelsetabell som bifogats direktiv 2003/4, skyldigheten att anpassa unionslagstiftningen till Århuskonventionen och den utformning artikel 15 i direktiv 96/61 fick vid den senaste kodifieringen genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EUT L 24, s. 8) måste artikel 15.4 i direktiv 96/61 tolkas så, att den hänvisar till de begränsningar som föreskrivs i artikel 4.1, 4.2 och 4.4 i direktiv 2003/4.
81 Enligt artikel 4.2 första stycket d i direktiv 2003/4 får medlemsstaterna föreskriva att begäran om miljöinformation ska avslås, om utlämnande av informationen skulle ha negativa följder för sekretess som omfattar kommersiell eller industriell information, där sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller unionslagstiftning i syfte att skydda legitima ekonomiska intressen.
82 Med hänsyn bland annat till att lokalisering av de verksamheter som avses i direktiv 96/91 är av stor vikt, och såsom framgår av punkt 79 i denna dom, är så emellertid inte fallet när det gäller ett beslut genom vilket en myndighet beviljar tillstånd, utifrån tillämpliga bestämmelser om stadsplanering, till lokalisering av en anläggning som omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.
83 Även om det skulle antas att vissa delar av skälen till ett stadsplaneringsbeslut i undantagsfall skulle kunna innehålla kommersiell eller industriell information som omfattas av sekretess är det i förevarande fall utrett att sekretesskyddet för sådana uppgifter har åberopats som grund för att inte ge den berörda allmänheten tillgång till någon del över huvud taget av stadsplaneringsbeslutet om lokalisering av den anläggning som det nationella målet avser, vilket strider mot artikel 4.4 i direktiv 2003/4.
84 Härav följer att det faktum att stadsplaneringsbeslutet om lokalisering av den anläggning som det nationella målet avser inte gjordes tillgängligt för den berörda allmänheten under det administrativa förfarandet i första instans inte kunde motiveras med hänvisning till undantaget i artikel 15.4 i direktiv 96/61. Det är således nödvändigt för Najvyšší súd Slovenskej republiky att få klarhet i huruvida detta fel i det administrativa förfarandet i första instans kunde rättas till genom att den berörda allmänheten fick möjlighet att ta del av beslutet under det administrativa förfarandet i andra instans och huruvida ett åsidosättande av artikel 15 i direktiv 96/94 därmed kunde undvikas.
85 I avsaknad av gemenskapsbestämmelser/unionsbestämmelser på området ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan i domstol och andra förfaranden som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 14 december 1995 i mål C‑312/93, Peterbroeck, REG 1995, s. I‑4599, punkt 12, och av den 12 juli 2012 i mål C‑378/10, VALE Építési, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
86 Enligt likvärdighetsprincipen krävs att alla regler avseende talan i domstol eller andra förfaranden ska tillämpas på samma sätt oavsett om talan respektive ansökan grundar sig på åsidosättande av unionsrätten eller på åsidosättande av nationell rätt (se, bland annat, dom av 19 juli 2012 i mål C‑591/10, Littlewoods Retail m.fl., punkt 31, och av den 4 oktober 2012 i mål C‑249/11, Byankov, punkt 70). Det ankommer således på den nationella domstolen att pröva huruvida det enligt nationell rätt är möjligt att rätta till jämförbara förfarandefel, som innebär avvikelse från nationell rätt, under det administrativa förfarandet i andra instans.
87 Även om unionsrätten inte utgör hinder för att det enligt nationella bestämmelser i vissa fall kan vara tillåtet att i efterhand rätta till åtgärder eller handlingar som strider mot unionsrätten är en sådan möjlighet villkorad av att den inte möjliggör för de berörda att kringgå de unionsrättsliga bestämmelserna eller att undgå deras tillämpning och att denna möjlighet förblir ett undantag (dom av den 3 juli 2008 i mål C‑215/06, kommissionen mot Irland, REG 2008, s. I‑4911, punkt 57).
88 Enligt artikel 15 i direktiv 96/61 ska medlemsstaterna se till att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt delta i tillståndsförfarandet. Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av skäl 23 i direktivet, enligt vilken allmänheten bör ges tillgång till information som rör tillståndsansökningar rörande nya anläggningar innan det fattas beslut härom och artikel 6 i Århuskonventionen. Enligt sistnämnda artikel ska deltagandet ske på ett tidigt stadium, det vill säga när alla alternativ är möjliga och allmänheten kan delta på ett meningsfullt sätt, och allmänheten ska ges tillgång till all information som är av betydelse så snart den blir tillgänglig. Härav följer att den berörda allmänheten ska kunna ta del av alla relevanta uppgifter redan i det administrativa förfarandet i första instans och innan det första beslutet antas, såvitt dessa uppgifter är tillgängliga i detta skede i förfarandet.
89 När det gäller frågan huruvida effektivitetsprincipen utgör hinder för att ett fel rättas till under förfarandet i andra instans genom att allmänheten ges möjlighet att ta del av relevanta handlingar som inte var tillgängliga under det administrativa förfarandet i första instans, framgår det av de uppgifter som lämnats av Najvyšší súd Slovenskej republiky att förvaltningsmyndigheten i andra instans, enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen, har behörighet att ändra det förvaltningsbeslut som meddelats i första instans. Det ankommer emellertid på Najvyšší súd Slovenskej republiky att pröva huruvida alla alternativ fortfarande är möjliga, i den mening som avses i artikel 15.1 i direktiv 96/91 tolkad mot bakgrund av artikel 6.4 i Århuskonventionen, under det administrativa förfarandet i andra instans. Najvyšší súd Slovenskej republiky har även att pröva huruvida en rättelse i detta skede av förfarandet, genom att den berörda allmänheten ges möjlighet att ta del av relevanta handlingar, innebär att allmänheten fortfarande kan delta på ett meningsfullt sätt i beslutsförfarandet.
90 Effektivitetsprincipen utgör följaktligen inte hinder för att en oberättigad vägran att ge den berörda allmänheten tillgång till det stadsplaneringsbeslut som det nationella målet avser under det administrativa förfarandet i första instans kan rättas till under det administrativa förfarandet i andra instans, under förutsättning att alla alternativ fortfarande är möjliga och att en rättelse i detta skede i förfarandet innebär att allmänheten fortfarande kan delta på ett meningsfullt sätt i beslutsförfarandet. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida så är fallet.
91 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande: Direktiv 96/61 ska tolkas så, att det
– kräver att den berörda allmänheten ges tillgång till ett stadsplaneringsbeslut, såsom det som är i fråga i det nationella målet, redan från det att tillståndsförfarandet avseende den aktuella anläggningen inleds,
– inte tillåter att de behöriga nationella myndigheterna nekar den berörda allmänheten tillgång till ett sådant beslut med hänvisning till skyddet för sekretess som omfattar kommersiell eller industriell information, där sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller unionslagstiftning i syfte att skydda legitima ekonomiska intressen, och
– inte utgör hinder för att en oberättigad vägran att ge den berörda allmänheten tillgång till ett sådant stadsplaneringsbeslut som det nationella målet avser under det administrativa förfarandet i första instans, kan rättas till under det administrativa förfarandet i andra instans, under förutsättning att alla alternativ fortfarande är möjliga och att en rättelse i detta skede i förfarandet innebär att allmänheten fortfarande kan delta på ett meningsfullt sätt i beslutsförfarandet. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida så är fallet.
Den tredje frågan
92 Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 85/337 ska tolkas så, att det utgör hinder för att giltighetstiden för ett utlåtande inom ramen för en miljökonsekvensbedömning av ett projekt på ett giltigt sätt kan förlängas flera år efter det att det utfärdades och huruvida det enligt direktivet krävs att det i så fall görs en ny miljökonsekvensbedömning av projektet.
93 Inšpekcia, liksom den slovakiska och den tjeckiska regeringen, har hävdat att direktiv 85/337 inte är tillämpligt i tidsmässigt hänseende på den situation som avses i det nationella målet.
94 Enligt fast rättspraxis är principen att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan ska bli föremål för en miljökonsekvensbedömning inte tillämplig när en formell ansökan om tillstånd för ett projekt har getts in innan det att fristen för införlivande av direktiv 85/337 löpt ut (dom av den 11 augusti 1995 i mål C‑431/92, kommissionen mot Tyskland, REG 1995, s. I‑2189, punkterna 29 och 32, och dom av den 18 juni 1998 i mål C‑81/96, Gedeputeerde Staten van Noord-Holland, REG 1998, s. I‑3923, punkt 23).
95 Detta direktiv avser nämligen i stor utsträckning projekt av viss omfattning som ofta tar lång tid att genomföra. Det vore således inte lämpligt att redan komplicerade nationella förfaranden skulle belastas och försenas av särskilda krav i direktivet och att situationer som redan föreligger skulle beröras av detta (se domen i det ovannämnda målet Gedeputeerde Staten van Noord Holland, punkt 24).
96 I förevarande fall framgår det av de handlingar som getts in till domstolen att exploatörens första åtgärd för att utverka tillstånd till genomförande av projektet avseende den deponi som det nationella målet avser vidtogs den 16 december 1998 och bestod i ingivandet av en ansökan om en miljökonsekvensbedömning av projektet. Det framgår emellertid av artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33) att direktiv 85/337 skulle införlivas av Republiken Slovakien från och med dagen för denna medlemsstats anslutning till unionen, det vill säga den 1 maj 2004.
97 Det ska emellertid noteras att den slovakiska administrationens beviljande av tillstånd för anläggandet av den deponi som det nationella målet avser har erfordrat tre successiva förfaranden, vilka vart och ett avslutades med att ett beslut antogs.
98 När det gäller de två första förfarandena inkom exploatörens ansökningar den 16 december 1998 respektive den 7 augusti 2002, det vill säga innan det att fristen för införlivande av direktiv 85/337 hade löpt ut. Ansökan om integrerat tillstånd ingavs däremot inte förrän den 25 september 2007, det vill säga efter utgången av denna frist. Det ska således bedömas huruvida ingivandet av de två första ansökningarna kan anses innebära att tillståndsförfarandet formellt sett inleddes i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts i punkt 94 i denna dom.
99 De ansökningar som getts in under de två första etapperna i förfarandet ska inte förväxlas med informella kontakter, vilka inte innebär att tillståndsförfarandet formellt sett har inletts (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 32).
100 Den miljökonsekvensbedömning som avslutades år 1999 gjordes dessutom för att möjliggöra genomförandet av deponiprojektet, vilket var föremål för det integrerade tillståndet. Det fortsatta förfarandet, och särskilt meddelandet av bygglov, grundar sig på denna bedömning. Såsom generaladvokaten anfört i punkt 115 i sitt förslag till avgörande kan den omständigheten att miljökonsekvensbedömningen enligt den slovakiska lagstiftningen görs i ett annat förfarande än det egentliga tillståndsförfarandet, inte medföra en utvidgning av tillämpningsområdet i tiden för direktiv 85/337.
101 Det framgår även av vad som anförts i punkt 79 i denna dom att stadsplaneringsbeslutet om lokalisering av den deponi som det nationella målet avser utgör en nödvändig förutsättning för att exploatören ska få tillstånd att genomföra det aktuella deponiprojektet. I detta beslut ställs dessutom vissa villkor som exploatören måste uppfylla under genomförandet av projektet.
102 Domstolen har emellertid, vid prövningen av ett jämförbart förfarande, slagit fast att referensdatumet för fastställande av tillämpningsområdet i tiden för ett direktiv som inför krav på en miljökonsekvensbedömning är det datum då projektet formellt presenterades, eftersom de olika stadierna av projektbedömningen knyter an till varandra så att de utgör ett sammansatt förlopp (dom av den 23 mars 2006, i mål C‑209/04, kommissionen mot Österrike, REG 2006, s. I‑2755, punkt 58).
103 Slutligen framgår det av fast rättspraxis att ett tillstånd enligt direktiv 85/337 kan utgöras av en kombination av flera separata beslut när det nationella förfarande som innebär att exploatören får tillstånd att påbörja arbetena för genomförande av sitt projekt består av flera successiva etapper (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004 i mål C‑201/02, Wells, REG 2004, s. I‑723, punkt 52, och av den 4 maj 2006 i mål C‑508/03, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 2006, s. I‑3969, punkt 102). Härav följer att datumet för det formella ingivandet av tillståndsansökan för projektet i så fall är den dag då exploatören gav in en ansökan i syfte att inleda den första etappen av förfarandet.
104 Mot bakgrund härav kan det konstateras att tillståndsansökan för det deponiprojekt som det nationella målet avser formellt sett ingavs innan det att fristen för införlivande av direktiv 85/337 gick ut. De skyldigheter som följer av detta direktiv är således inte tillämpliga på projektet, varför det saknas anledning att besvara den tredje frågan.
Den fjärde frågan
105 Den nationella domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 15a i direktiv 96/61, i förening med artiklarna 6 och 9 i Århuskonventionen, ska tolkas så, att medlemmarna av den berörda allmänheten, inom ramen för en sådan rättslig prövning som föreskrivs i artikel 15a i direktivet, ska ha rätt att yrka att den domstol eller annat oberoende och opartiskt behörigt organ som inrättats genom lag ska förordna om interimistiska åtgärder i form av inhibition av ett tillstånd enligt artikel 4 i direktivet intill dess att ett slutligt avgörande meddelas.
106 Medlemsstaterna har, med förbehåll för att de ska iaktta likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, i kraft av sin processuella autonomi ett utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 9 i Århuskonventionen och artikel 15a i direktiv 96/61. Det tillkommer dem särskilt att fastställa vilken domstol eller vilket oberoende och opartiskt organ som inrättats genom lag som ska ha behörighet att utföra den rättsliga prövning som avses i dessa bestämmelser, och enligt vilka handläggningsregler denna prövning ska ske, allt under förutsättning att ovannämnda bestämmelser har följts (se, analogt, dom av den 18 oktober 2011 i de förenade målen C‑128/09–C‑131/09, C‑134/09 och C‑135/09, Boxus m.fl., REU 2011, s. I‑9711, punkt 52).
107 Det framgår vidare av fast rättspraxis att en domstol som prövar en tvist som ska avgöras utifrån unionsrätten måste kunna bevilja interimistiska åtgärder för att säkerställa den fulla verkan av det senare domstolsavgörandet avseende förekomsten av de rättigheter som gjorts gällande på grundval av unionsrätten (dom av den 19 juni 1990, i mål C‑213/89, Factortame m.fl., REG 1990, s. I‑2433, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 10, s. I‑435, och av den 13 mars 2007 i mål C‑432/05, Unibet, REG 2007, s. I‑2271, punkt 67).
108 Det ska även tilläggas att rätten att få till stånd en sådan prövning som avses i artikel 15a i direktiv 96/61 ska tolkas mot bakgrund av syftet med detta direktiv. Domstolen har redan slagit fast att detta syfte, såsom det definieras i artikel 1 i direktivet, är att genom samordnade åtgärder förebygga och minska föroreningar som härrör från de verksamheter som anges i bilaga I i luft, vatten och mark, så att en hög skyddsnivå kan uppnås för miljön (dom av den 22 januari 2009 i mål C‑437/07, Association nationale pour la protection des eaux et rivières och OABA, REG 2009, s. I‑319, punkt 25, och av den 15 december 2011 i mål C‑585/10, Møller, REU 2011, s. I‑13407, punkt 29).
109 Nämnda föroreningar skulle emellertid inte kunna förebyggas på ett verkningsfullt sätt genom utnyttjande av rätten att få till stånd en sådan rättslig prövning som avses i artikel 15a i direktiv 96/61 om det vore omöjligt att förhindra fortsatt drift av en anläggning som kan ha beviljats tillstånd i strid med direktivet i avvaktan på ett slutligt avgörande avseende lagenligheten av tillståndet. För att säkerställa att rätten att få till stånd en rättslig prövning enligt artikel 15a i direktivet kan utövas på ett effektivt sätt krävs således att medlemmarna av den berörda allmänheten har rätt att yrka att domstolen, eller det oberoende och opartiska organ som är behörigt, ska förordna om interimistiska åtgärder till förebyggande av dessa föroreningar, såsom i förekommande fall inhibition av det angripna tillståndet
110 Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande: Artikel 15a i direktiv 96/61 ska tolkas så, att medlemmarna av den berörda allmänheten, inom ramen för en sådan rättslig prövning som föreskrivs i denna bestämmelse, ska ha rätt att yrka att den domstol eller annat oberoende och opartiskt behörigt organ som inrättats genom lag ska förordna om interimistiska åtgärder i form av inhibition av ett tillstånd enligt artikel 4 i direktivet intill dess att ett slutligt avgörande meddelas.
Den femte frågan
111 Den nationella domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida ett avgörande från en nationell domstol, som fattats inom ramen för ett nationellt förfarande genom vilket medlemsstaten uppfyller sina åtaganden enligt artikel 15a i direktiv 96/91 och artikel 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen och som upphäver ett tillstånd som beviljats i strid med bestämmelserna i nämnda direktiv, kan utgöra ett oberättigat ingrepp i exploatörens äganderätt enligt artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
112 Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 182–184 i sitt förslag till avgörande begränsar de villkor som ställs i direktiv 96/61 äganderätten när det gäller områden som berörs av en anläggning som omfattas av direktivets tillämpningsområde.
113 Äganderätten ska emellertid inte betraktas som en absolut rättighet, utan måste bedömas utifrån sin funktion i samhället. Följaktligen kan begränsningar införas i utövandet av äganderätten, förutsatt att begränsningarna verkligen svarar mot mål av allmänintresse och inte innebär ett, i förhållande till det eftersträvade målet, orimligt och icke godtagbart ingrepp som påverkar kärnan i denna rättighet (dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkt 355 och av den 9 mars 2010 i de förenade målen C‑379/08 och C‑380/08, ERG m.fl., REU 2010, s. I‑2007, punkt 80).
114 Vad avser de mål av allmänintresse som nämnts ovan framgår det av fast rättspraxis att miljöskydd ingår bland dessa mål och således kan motivera en begränsning av utövandet av äganderätten (se dom av den 7 februari 1985 i mål 240/83, ADBHU, REG 1985, s. 531, punkt 13, av den 20 september 1988 i mål 302/86, kommissionen mot Danmark, REG 1988, s. 4607, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 9, s. 579, av den 2 april 1998 i mål C‑213/96, Outokumpu, REG 1998, s. I‑1777, punkt 32, och domen i de ovannämnda förenade målen ERG m.fl., punkt 81).
115 När det gäller frågan huruvida det aktuella ingreppet i äganderätten, för det fall det visar sig föreligga ett sådant, är proportionerligt räcker det att konstatera att direktiv 96/61 upprätthåller en balans mellan de krav som är knutna till äganderätten och miljöskyddskraven.
116 Mot denna bakgrund ska den femte frågan besvaras enligt följande: Ett avgörande från en nationell domstol, som fattats inom ramen för ett nationellt förfarande genom vilket medlemsstaten uppfyller sina åtaganden enligt artikel 15a i direktiv 96/91 och artikel 9.2 och 9.4 i Århuskonventionen och som upphäver ett tillstånd som beviljats i strid med bestämmelserna i nämnda direktiv, kan inte som sådant utgöra ett oberättigat ingrepp i exploatörens äganderätt enligt artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Rättegångskostnader
117 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol, såsom den hänskjutande domstolen, är skyldig att på eget initiativ begära förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol även om det mål den har att avgöra har återförvisats till den efter det att dess första avgörande i saken upphävts av författningsdomstolen i den aktuella medlemsstaten och den, enligt en nationell bestämmelse, är skyldig att lägga författningsdomstolens rättsliga bedömning till grund för sitt avgörande av tvisten.
2) Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 av den 18 januari 2006, ska tolkas så, att det
– kräver att den berörda allmänheten ges tillgång till ett stadsplaneringsbeslut, såsom det som är i fråga i det nationella målet, redan från det att tillståndsförfarandet avseende den aktuella anläggningen inleds,
– inte tillåter att de behöriga nationella myndigheterna nekar den berörda allmänheten tillgång till ett sådant beslut med hänvisning till skyddet för sekretess som omfattar kommersiell eller industriell information, där sådan sekretess föreskrivs i nationell lagstiftning eller unionslagstiftning i syfte att skydda legitima ekonomiska intressen, och
– inte utgör hinder för att en oberättigad vägran att ge den berörda allmänheten tillgång till ett sådant stadsplaneringsbeslut som det nationella målet avser under det administrativa förfarandet i första instans kan rättas till under det administrativa förfarandet i andra instans, under förutsättning att alla alternativ fortfarande är möjliga och att en rättelse i detta skede i förfarandet innebär att allmänheten fortfarande kan delta på ett meningsfullt sätt i beslutsförfarandet. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida så är fallet.
3) Artikel 15a i direktiv 96/61, i dess lydelse enligt förordning nr 166/2006, ska tolkas så, att medlemmarna av den berörda allmänheten, inom ramen för en sådan rättslig prövning som föreskrivs i denna bestämmelse, ska ha rätt att yrka att den domstol eller annat oberoende och opartiskt behörigt organ som inrättats genom lag ska förordna om interimistiska åtgärder i form av inhibition av ett tillstånd enligt artikel 4 i direktivet intill dess att ett slutligt avgörande meddelas.
4) Ett avgörande från en nationell domstol, som fattats inom ramen för ett nationellt förfarande genom vilket medlemsstaten uppfyller sina åtaganden enligt artikel 15a i direktiv 96/91, i dess lydelse enligt förordning nr 166/2006, och artikel 9.2 och 9.4 i konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, som undertecknades i Århus den 25 juni 1998 och som godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005, och som upphäver ett tillstånd som beviljats i strid med bestämmelserna i nämnda direktiv, kan inte som sådant utgöra ett oberättigat ingrepp i exploatörens äganderätt enligt artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Underskrifter