TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 30 november 2022(*)

“Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot PKK inom ramen för kampen mot terrorism – Frysning av tillgångar – Gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp – Tillämplighet på situationer med väpnade konflikter – Terroristgrupp – Faktiska omständigheter som lagts till grund för beslut om frysning av tillgångar – Beslut som fattats av en behörig myndighet – Myndighet i en tredjestat – Omprövning – Proportionalitet – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätten till ett effektivt domstolsskydd – Justering av talan”

I de förenade målen T‑316/14 RENV och T‑148/19,

Kurdistan Workers’ Party (PKK), företrätt av advokaterna A. van Eik och T.Buruma,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av S. Van Overmeire och B. Driessen, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av T. Ramopoulos, J. Norris, J. Roberti di Sarsina och R. Tricot, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient i mål T‑316/14 RENV,

i vilket de andra parterna är

Republiken Frankrike, företrädd av A.-L. Desjonquères, B. Fodda och J.-L. Carré, samtliga i egenskap av ombud,

och

Konungariket Nederländerna, företrätt av M. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

intervenienter i målet om överklagande, meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni (referent) samt domarna L. Madise, P. Nihoul, R. Frendo och J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,

med beaktande av den skriftliga delen av förfarandet i mål T‑148/19, särskilt

–        beslutet av den 26 juli 2019 om att tillåta Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att intervenera,

–        anpassningarna av sökandens yrkanden av den 7 oktober 2019 samt den 13 mars och 29 september 2020,

med beaktande av domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), genom vilken mål T‑316/14 RENV återförvisades till tribunalen,

med beaktande av att målen T‑148/19 och T‑316/14 RENV har hänskjutits till fjärde avdelningen i utökad sammansättning,

med beaktande av beslutet av den 8 februari 2022 att förena målen T‑148/19 och T‑316/14 RENV såvitt avser den muntliga delen av förfarandet och det slutliga avgörandet,

med beaktande av beslutet av den 25 mars 2022 om att avföra Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland som intervenient i målen T‑148/19 och T‑316/14 RENV,

efter förhandlingen den 31 mars 2022,

följande

Dom

1        Sökanden, Kurdistan Workers’ party (PKK), har genom talan i mål T‑316/14 RENV, som väckts med stöd av artikel 263 FEUF, yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara

–        rådets genomförandeförordning (EG) nr 125/2014 av den 10 februari 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 714/2013 (EUT L 40, 2014, s. 9),

–        rådets genomförandeförordning (EU) nr 790/2014 av den 22 juli 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 125/2014 (EUT L 217, 2014, s. 1),

–        rådets beslut (Gusp) 2015/521 av den 26 mars 2015 om uppdatering och ändring av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2014/483/Gusp (EUT L 82, 2015, s. 107),

–        rådets genomförandeförordning (EU) nr 2015/513 av den 26 mars 2015 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 790/2014 (EUT L 82, 2015, s. 1),

–        rådets beslut (Gusp) 2015/1334 av den 31 juli 2015 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2015/521 (EUT L 206, 2015, s. 61),

–        rådets genomförandeförordning (EU) 2015/1325 av den 31 juli 2015 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2015/513 (EUT L 206, 2015, s. 12),

–        rådets genomförandeförordning (EU) nr 2015/2425 av den 21 december 2015 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 2015/1325 (EUT L 334, 2015, s. 1),

–        rådets genomförandeförordning (EU) 2016/1127 av den 12 juli 2016 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2015/2425 (EUT L 188, 2016, s. 1),

–        rådets genomförandeförordning (EG) nr 2017/150 av den 27 januari 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 2016/1127 (EUT L 23, 2017, s. 3),

–        rådets beslut (Gusp) 2017/1426 av den 4 augusti 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut (Gusp) 2017/154 (EUT L 204, 2017, s. 95),

–        rådets genomförandeförordning (EU) 2017/1420 av den 4 augusti 2017 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism samt om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/150 (EUT L 204, 2017, s. 3), i den del dessa rättsakter berör sökanden.

2        Genom talan i mål T‑148/19, som också väckts med stöd av artikel 263 FEUF, har sökanden yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara

–        rådets beslut (Gusp) 2019/25 av den 8 januari 2019 om ändring och uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2018/1084 (EUT L 6, 2019, s. 6),

–        rådets beslut (Gusp) 2019/1341 av den 8 augusti 2019 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2019/25 (EUT L 209, 2019, s. 15),

–        rådets genomförandeförordning (EU) 2019/1337 av den 8 augusti 2019 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2019/24 (EUT L 209, 2019, s. 1),

–        rådets genomförandeförordning (EU) 2020/19 av den 13 januari 2020 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2019/1337 (EUT L 8I, 2020, s. 1),

–        rådets beslut (Gusp) 2020/1132 av den 30 juli 2020 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2020/20 (EUT L 247, 2020, s. 18),

–        rådets genomförandeförordning (EU) 2020/1128 av den 30 juli 2020 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2020/19 (EUT L 247, 2020, s. 1), i den del dessa rättsakter berör sökanden.

I.      Bakgrund till tvisten

3        PKK bildades år 1978 och har fört en väpnad kamp mot den turkiska regeringen för att kurdernas rätt till självbestämmande ska erkännas.

4        Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken säkerhetsrådet lade fram strategier för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism.

5        För att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) krävdes ett handlande från Europeiska unionens sida. Därför antog Europeiska unionens råd den 27 december 2001 gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93). I artikel 2 i gemensam ståndpunkt 2001/931 anges i synnerhet att penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser ska frysas för personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan till denna gemensamma ståndpunkt.

6        För att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931, antog rådet även den 27 december 2001 förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70) och beslut 2001/927/EG om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83). Sökanden fanns inte med på denna första förteckning.

7        Den 2 maj 2002 antog rådet gemensam ståndpunkt 2002/340/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 (EGT L 116, 2002, s. 75). Genom bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340 uppdaterades förteckningen över de personer, grupper och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931. Bland annat uppfördes sökanden på förteckningen, identifierad enligt följande: ” Kurdiska arbetarpartiet (PKK)”.

8        Den 2 maj 2002 antog rådet även beslut 2002/334/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2001/927 (EGT L 116, 2002, s. 33). Genom det beslutet upptogs sökanden i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, i samma ordalag som de som använts i bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340.

9        Dessa rättsakter har därefter uppdaterats regelbundet med tillämpning av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001. Sökanden har alltid kvarstått i de förteckningar över grupper och enheter som är föremål för de restriktiva åtgärder som föreskrivs i de ovan angivna rättsakterna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna), trots att de bestritts vid tribunalen eller att tribunalen har ogiltigförklarat flera av de beslut och förordningar som förteckningarna utgör bilagor till. Sedan den 2 april 2004 är namnet på den enhet som är upptagen i de omtvistade förteckningarna ”Kurdiska arbetarpartiet” – (’PKK’) (även känt som ’Kadek’ och KONGRA-GEL)”.

10      De restriktiva åtgärderna mot sökanden bibehölls således genom bland annat de rättsakter som antogs år 2014, det vill säga genomförandeförordning nr 125/2014 och genomförandeförordning nr 790/2014, de rättsakter som antogs under åren 2015–2017, det vill säga beslut 2015/521, genomförandeförordning 2015/513, beslut 2015/1334, genomförandeförordning 2015/1325, genomförandeförordning 2015/2425, genomförandeförordning 2016/1127, genomförandeförordning 2017/150, beslut 2017/1426 och genomförandeförordning 2017/1420, och genom de rättsakter som antogs åren 2019 och 2020, det vill säga beslut 2019/25, beslut 2019/1341, genomförandeförordning 2019/1337, genomförandeförordning 2020/19, beslut 2020/1132 och genomförandeförordning 2020/1128.

11      I motiveringen till 2014 års rättsakter beskrev rådet PKK som en enhet som varit delaktig i terroristhandlingar och som från och med år 1984 begått ett stort antal handlingar av detta slag. Rådet angav att PKK:s terroristverksamhet fortsatte, trots ett antal vapenvilor som PKK ensidigt har deklarerat, främst sedan år 2009. Rådet preciserade att de terroristhandlingar som begåtts av PKK omfattade bombattentat, raketattacker, användning av explosiva ämnen, mord på och kidnappning av turkiska medborgare och utländska turister, gisslantagande, attacker mot turkiska säkerhetsstyrkor och väpnad konfrontation med dessa, attacker mot oljeanläggningar, offentliga transportmedel, turkiska diplomatiska beskickningar samt kulturell och kommersiell verksamhet i olika länder, utpressning av turkiska medborgare bosatta utomlands samt andra brottsliga handlingar i syfte att finansiera organisationens verksamhet. Som exempel räknade rådet upp 69 incidenter under perioden 14 november 2003–19 oktober 2011 som rådet kvalificerade som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

12      Rådet angav också att PKK hade varit föremål för beslut av behöriga nationella myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och nämnde dels ett beslut av Förenade kungarikets inrikesminister av den 29 mars 2001, enligt vilket PKK förbjöds med stöd av UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungarikets lag mot terrorism av år 2000) kompletterat genom ett beslut av den 14 juli 2006 enligt vilket ”KADEK” och ”KONGRAGEL” utgjorde andra benämningar för PKK, dels beslut av Förenta staternas regering för vilka rådet inte angav datum för antagande, i vilka PKK kvalificerades som ”utländsk terroristorganisation” (foreign terrorist organisation, FTO) i enlighet med section 219 i US Immigration and Nationality Act (den amerikanska lagen om invandring och nationalitet), och som ”särskilt utpekad internationell terroristenhet) (Specially Designated Global Terrorist, SDGT) enligt Executive Order no 13224 (presidentdekret nr 13224). Rådet hänvisade också till domar som meddelades av turkiska säkerhetsdomstolar under åren 1990–2006.

13      I redogörelserna för skälen till de rättsakter som antogs under åren 2015–2017 framhöll rådet att grunden till att sökanden bibehölls på de omtvistade förteckningarna var beslut av myndigheterna i Förenade kungariket (åren 2001 och 2006) och i Förenta staterna (åren 1997 och 2001) som redan beaktats tidigare, vilka kompletterats med ett beslut av Förenade kungarikets myndigheter av den 3 december 2014 om bibehållande av förbudet mot PKK, en dom som meddelades den 2 november 2011 av Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike), genom vilken Centre culturel kurde Ahmet Kaya (kurdiska kulturcentret Ahmet Kaya) dömdes för deltagande i en kriminell organisation i syfte att förbereda en terroristhandling och för finansiering av terroristverksamhet, vilken efter överklagande fastställdes genom dom av den 23 april 2013 av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), och sedan efter vidare överklagande genom dom av den 21 maj 2014 av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), samt en omprövning som gjordes av myndigheterna i Förenta staterna och som slutfördes den 21 november 2013, genom vilken bekräftades att PKK skulle betecknas som ”utländsk terroristorganisation”.

14      I redogörelserna för skälen till de rättsakter som antogs åren 2019 och 2020 anges samma skäl som tidigare, vilka från och med beslut 2019/1341 och genomförandeförordning 2019/1337 kompletterats med angivelsen att myndigheterna i Förenta staterna efter en omprövning som slutfördes den 5 februari 2019 beslutat att PKK fortfarande ska betecknas som ”utländsk terroristorganisation”.

II.    Parternas yrkanden

15      Sökanden har yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara genomförandeförordning nr 125/2014, genomförandeförordning nr 790/2014, beslut 2015/521, genomförandeförordning nr 2015/513, beslut 2015/1334, genomförandeförordning 2015/1325, genomförandeförordning 2015/2425, genomförandeförordning 2016/1127, genomförandeförordning 2017/150, beslut 2017/1426 och genomförandeförordning 2017/1420 (mål T‑316/14 RENV) samt beslut 2019/25, beslut 2019/1341, genomförandeförordning 2019/1337, genomförandeförordning 2020/19, beslut 2020/1132 och genomförandeförordning 2020/1128 (mål T‑148/19), i den del de rör sökanden. I mål T‑148/19 har sökanden även yrkat, i andra hand, att tribunalen ska förplikta rådet att vidta en mindre restriktiv åtgärd än upptagande på de omtvistade förteckningarna. Sökanden har slutligen yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

16      Rådet har yrkat, med stöd av kommissionen i mål T‑316/14 RENV, att talan i de båda målen ska ogillas och att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Upptagande till sakprövning

17      Vid förhandlingen avstod rådet från att bestrida behörigheten att företräda sökanden för de två personer som hade undertecknat fullmakterna för de advokater som undertecknat sökandens inlagor, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Därmed kvarstår endast rådets invändning om rättegångshinder riktad mot de tre justeringarna av talan i mål T‑148/19, avseende genomförandeförordningarna 2019/1337 och 2020/19, beslut 2020/1132 samt genomförandeförordning 2020/1128.

18      Rådet har närmare bestämt gjort gällande att dessa rättsakter varken ändrar eller ersätter de rättsakter som tidigare varit föremål för en talan om ogiltigförklaring och att kraven i artikel 86.1 i tribunalens rättegångsregler därmed inte är uppfyllda.

19      Eftersom samma grund för avvisning kan tillämpas på besluten 2015/521, 2015/1334 och 2017/1426, vilka har bestritts i mål T‑316/14 RENV, tog tribunalen upp denna invändning om rättegångshinder ex officio, vilken omfattas av tvingande rätt i och med att den rör frågan huruvida en talan kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkterna 139–145 och där angiven rättspraxis), och ställde en fråga till parterna i detta avseende.

20      Sökanden medgav som svar på frågan att talan inte kunde tas upp till prövning i den del den avsåg besluten 2015/521, 2015/1334 och 2017/1426 (mål T‑316/14 RENV) och beslut 2020/1132 samt genomförandeförordningarna 2019/1337, 2020/19 och genomförandeförordning 2020/1128 (mål T‑148/19), vilket noterades i förhandlingsprotokollet.

21      I artikel 86.1 i rättegångsreglerna anges nämligen att när en rättsakt, som det yrkats ogiltigförklaring av, har ersatts av eller ändrats genom en annan rättsakt som rör samma sak, får sökanden innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, justera talan för att ta hänsyn till denna nya omständighet.

22      I det aktuella fallet förlänger besluten 2015/521, 2015/1334 och 2017/1426 varken verkningarna av eller ersätter den enda rättsakt som talan i mål T‑316/14 RENV avser, det vill säga genomförandeförordning nr 125/2014, som ersatts av genomförandeförordning nr 790/2014, vilken angreps i den första justeringen av denna talan. Det enda syftet med dessa beslut var att ändra den förteckning som föreskrevs genom gemensam ståndpunkt 2001/931, vilken grundar sig på EU-fördraget. Genomförandeförordningarna innebär i stället en ändring av den förteckning som föreskrevs genom förordning nr 2580/2001, vilken grundade sig på bland annat artikel 301 EG (numera, efter ändring, artikel 215 FEUF),som syftade till att på unionsnivå genomföra de restriktiva åtgärderna enligt besluten om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och, tidigare, de gemensamma ståndpunkterna. Gusp-besluten och genomförandeförordningarna utgör alltså skilda rättsakter, även om de i princip antogs samma dag och innehåller samma förteckning över berörda personer, grupper och enheter.

23      Genomförandeförordning 2019/1337, genomförandeförordning 2020/19, genom vilken den upphävdes, och genomförandeförordning 2020/1128, genom vilken den senare upphävdes, förlänger inte heller verkningar av eller ersätter den enda rättsakt som avses med talan i mål T‑148/19, det vill säga beslut 2019/25, vilket ersattes med beslut 2019/1341, som den första justeringen av denna talan avsåg. Tribunalen framhåller i detta avseende att i och med att beslut om Gusp villkorar antagandet av förordningar som antas med stöd av artikel 215 FEUF, ankommer det under alla omständigheter på rådet, i enlighet med artikel 266 FEUF, att dra slutsatserna av en eventuell ogiltigförklaring av ett beslut om Gusp för de genomförandeförordningar genom vilka besluten genomförs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Trabelsi m.fl./rådet, T‑187/11, EU:T:2013:273, punkt 121).

24      Beslut 2020/1132, som avses med den tredje justeringen av talan i mål T‑148/19, innebär vidare, såsom framgår av beslutets rubrik, att rådets beslut (Gusp) 2020/20 av den 13 januari 2020 om uppdatering av förteckningen över de personer, grupper och enheter på vilka artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är tillämpliga och om upphävande av beslut 2019/1341 (EUT L 8I, 2020, s. 5), upphävs. Detta har inte bestritts vare sig i talan eller i justeringarna av talan, vilket således utgör hinder för att villkoren i artikel 86 i rättegångsreglerna ska anses vara uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkterna 141 och 142). Om tribunalen medgav att talan om ogiltigförklaring av beslut 2020/1132 kan tas upp till prövning, av det skälet att detta beslut innebär en ändring av den förteckning som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931, precis som besluten 2019/25 och 2019/1341, skulle det innebära, i strid med de krav på processekonomi och rättssäkerhet som motiverade ett tillägg av en bestämmelse om justering av talan i de rättegångsregler som trädde i kraft år 2015 (se motiveringen till artikel 86 i de nya rättegångsreglerna), en utvidgning av räckvidden av artikel 86.1 som avser ändring av den ”rättsakt som en talan om ogiltigförklaring avser”, inte samtliga rättsakter ”som rör samma sak”.

25      Av detta följer att talan i de nu aktuella målen ska avvisas i den del den avser ogiltigförklaring av besluten 2015/521, 2015/1334 och 2017/1426 (mål T‑316/14 RENV), av beslut 2020/1132 samt av genomförandeförordningarna 2019/1337, 2020/19 och 2020/1128 (mål T‑148/19).

26      Tribunalen vill tillägga att ingenting hindrade sökanden från att väcka talan om ogiltigförklaring av dessa rättsakter, i den del de avsåg sökanden, för att bestrida deras lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Kande Mupompa/rådet, T‑170/18, EU:T:2020:60, punkt 37).

27      Talan i de nu aktuella målen ska följaktligen prövas i den del som avser

–        genomförandeförordningarna nr 125/2014 och 790/2014 (nedan kallade 2014 års rättsakter),

–        genomförandeförordningarna 2015/513, 2015/1325, 2015/2425, 2016/1127, 2017/150 och 2017/1420 (nedan kallade 2015–2017 års rättsakter),

–        besluten 2019/25 och 2019/1341 (nedan kallade 2019 års beslut).

B.      Prövning i sak

28      I mål T‑316/14 RENV har sökanden i sitt yttrande angående domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), vidhållit samtliga grunder som anfördes i talan i mål T‑316/14 utom den första grunden, som sökanden avstod från vid förhandlingen inför domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), vilken upphävdes av domstolen efter överklagande. Till stöd för den talan vid tribunalen åberopade sökanden åtta grunder. Den första grunden, som sökanden sedan avstod från, avsåg åsidosättande av krigets lagar både genom 2014 års och 2015–2017 års rättsakter och genom gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001. Den andra grunden avsåg den oriktiga kvalificeringen av sökanden som terroristgrupp i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den tredje grunden avsåg avsaknad av beslut som fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, den fjärde avsåg åsidosättande av artiklarna 4 och 51 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) i den del 2014 års och 2015–2017 års rättsakter delvis grundades på uppgifter som erhållits under tortyr eller efter misshandel, den femte avsåg avsaknad av omprövning i enlighet med kraven i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och den sjätte åsidosättande av proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen. Den sjunde grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den åttonde grunden åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

29      I mål T‑148/19 har sökanden åberopat sex grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser felaktig kvalificering av sökanden som terroristgrupp i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, den andra avser avsaknad av beslut som fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och den tredje avsaknad av omprövning i enlighet med kraven i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den fjärde grunden avser åsidosättande av proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen, den femte avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den sjätte åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

30      Sex grunder har anförts i båda målen, och dessa ska därför prövas tillsammans. Åtskillnad ska endast göras mellan målen T‑316/14 RENV och T‑148/19 när så krävs på grund av de specifika argument som anförts till stöd för dessa grunder och vissa skillnader mellan de angripna rättsakterna.

31      Dessa grunder avser huvudsakligen åsidosättande av artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931, som utgör den relevanta rättsakten i detta fall, inbegripet för granskningen av de angripna genomförandeförordningarna vilka formellt grundar sig enbart på förordning nr 2580/2001, i och med att den sistnämnda förordningen är avsedd att genomföra åtgärden frysning av tillgångar för personer och terroristenheter i medlemsstaterna med utgångspunkt i principer och definitionerna av terroristhandlingar i den gemensamma ståndpunkten och på grundval av de förteckningar som upprättats av rådet enligt den gemensamma ståndpunkten. I artikel 1.3, 1.4 och 1.6 föreskrivs följande:

”3.      I denna gemensamma ståndpunkt avses med terroristhandling: en av följande avsiktliga handlingar som på grund av sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation och som definieras som ett brott enligt nationell lagstiftning och begås i syfte att

i)      injaga allvarlig fruktan hos en befolkning,

ii)      otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller

iii)      allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation:

a)      angrepp mot en persons liv som kan leda till döden,

b)      allvarliga angrepp på en persons fysiska integritet,

c)      människorov eller tagande av gisslan,

d)      förorsakande av omfattande förstörelse av en regeringsanläggning eller offentlig anläggning, transportsystem, infrastruktur, inklusive datasystem, en fast plattform belägen på kontinentalsockeln, en offentlig plats eller privat egendom som sannolikt kommer att förorsaka att människoliv utsätts för fara eller leda till betydande ekonomiska förluster,

e)      kapning av luftfartyg och fartyg eller andra kollektiva transportmedel eller godstransporter,

f)      tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av skjutvapen, sprängämnen eller kärnvapen, av biologiska eller kemiska vapen, samt, när det gäller biologiska och kemiska vapen, forskning och utveckling,

g)      utsläpp av farliga ämnen eller orsakande av brand, översvämningar eller explosioner, vilka utsätter människoliv för fara,

h)      att störa eller avbryta försörjningen av vatten, elkraft eller andra grundläggande naturresurser som kan förorsaka att människoliv utsätts för fara,

i)      hot om att utföra något av de beteenden som anges i a–h;

j)      att leda en terroristgrupp,

k)      att delta i en terroristgrupps verksamhet, vari inbegrips att förse den med upplysningar eller ge den materiellt stöd eller bidra med vilken form av finansiering som helst av denna verksamhet, med kännedom om att deltagandet kommer att bidra till gruppens brottsliga verksamhet.

I denna punkt avses med ’terroristgrupp’ en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå terroristhandlingar. Med strukturerad grupp avses: en grupp som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå en terroristhandling och som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en noggrant utarbetad struktur.

4.      Förteckningen i bilagan skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar. Personer, grupper och enheter som enligt FN:s säkerhetsråd är knutna till terrorism eller mot vilka säkerhetsrådet har utfärdat sanktioner kan ingå i förteckningen.

I denna punkt avses med behörig myndighet: en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en likvärdig myndighet som är behörig på det området.

…

6.      Namnen på de personer och enheter som finns på förteckningen i bilagan skall ses över med jämna mellanrum minst en gång var sjätte månad för att man skall försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem på förteckningen.”

32      Det framgår av den rättspraxis där dessa bestämmelser i gemensam ståndpunkt 2001/931 har tolkats, att ett förfarande som kan leda till att en åtgärd innebärande frysning av tillgångar vidtas med stöd av denna gemensamma ståndpunkt äger rum på två nivåer, dels på nationell nivå, dels på europeisk nivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkt 84, och dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkterna 203 och 204). En behörig nationell myndighet ska först fatta ett beslut som svarar mot definitionen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 gentemot den berörde. Därefter ska rådet enhälligt besluta att föra upp den berörde på förteckningen avseende frysning av tillgångar med stöd av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats (dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 117, och dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 131).

33      Eftersom unionen själv inte har någon möjlighet att utreda huruvida en viss person är inblandad i terroristhandlingar, är syftet med kravet på ett föregående beslut av en nationell myndighet att säkerställa att det föreligger bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier på att den berörde personen är inblandad i terroristhandlingar, vilka den nationella myndigheten anser trovärdiga, varför de åtminstone har inlett undersökningar. Det framgår således av hänvisningen till ett nationellt beslut och omnämnandet av ”exakta uppgifter” och av ”bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier” i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att syftet med den gemensamma ståndpunkten är att skydda de berörda personerna genom att säkerställa att de endast upptas i förteckningen avseende frysning av tillgångar om det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant upptagande, och att den metod som har använts för att uppnå detta syfte är att kräva att det föreligger ett beslut som har fattats av en nationell myndighet (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 68 och 69, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 24).

34      Denna särskilda form av samarbete mellan rådet och medlemsstaterna i kampen mot terrorismen, som infördes genom gemensam ståndpunkt 2001/931, leder till flera olika konsekvenser.

35      För det första är det enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 en förutsättning för det ursprungliga uppförandet av en person eller enhet i förteckningen avseende frysning av tillgångar att det föreligger ett nationellt beslut som har antagits av en behörig myndighet. Däremot anges inte något sådant villkor i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten som rör omprövning av uppförandet i förteckningen.

36      Bevisbördan, som ligger på rådet, för att visa att frysning av tillgångarna för en person, en grupp eller en enhet har stöd i lag, är av relativt begränsad omfattning vid förfarandet i unionsinstitutionerna. Den särskilda formen av samarbete mellan medlemsstaterna och rådet i fråga om bekämpande av terrorism innebär nämligen en skyldighet för denna institution att i så stor utsträckning som möjligt godta den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten (se dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkterna 133 och 134, dom av den 4 december 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑284/08, EU:T:2008:550, punkt 53, och om av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 282).

37      Denna skyldighet för rådet att i möjligaste mån rätta sig efter den bedömning som gjorts av den behöriga nationella myndigheten rör främst nationella fällande domar som beaktats vid det ursprungliga uppförandet enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Det är i synnerhet inte rådets sak att kontrollera riktigheten av eller tillskrivandet av ansvar för de faktiska omständigheterna i de nationella fällande domar som legat till grund för det ursprungliga uppförandet. Om rådet ålades en sådan kontrollskyldighet med avseende på de faktiska omständigheter som ligger bakom ett nationellt beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet på förteckningarna avseende frysning av penningmedel skulle det system med två nivåer som kännetecknar den gemensamma ståndpunkten undermineras. Rådets bedömning av riktigheten i de faktiska omständigheterna skulle riskera att hamna i konflikt med den berörda nationella myndighetens bedömning och fastställanden, och en sådan konflikt skulle vara synnerligen olämplig, eftersom rådet inte nödvändigtvis förfogar över samtliga fakta och bevis som finns i handlingarna hos denna myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 240–242 och där angiven rättspraxis). Det är också viktigt att erinra om att det just är kravet att en nationell myndighet ska ha fattat ett beslut och unionsinstitutionernas förtroende för den nationella myndighetens värdering av bevis och indicier som garanterar att uppförandet av de berörda personerna på en förteckning avseende frysning av tillgångar vilar på en tillräckligt solid faktisk grund (se ovan punkt 33).

38      När det däremot gäller de omständigheter som rådet grundar sig för att visa på en fortsatt risk för inblandning i terroristverksamhet enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, oavsett om det rör sig om omständigheter hämtade från ett nationellt beslut av behörig myndighet eller om andra källor, ankommer det på rådet att i händelse av bestridande styrka att de konstateranden avseende faktiska omständigheter som anges i rättsakter om bibehållande på förteckningarna är välgrundade och på unionsdomstolen att kontrollera deras materiella riktighet, vilket innebär att unionsdomstolen ska kontrollera riktigheten av de berörda faktiska omständigheterna och deras kvalificering som omständigheter som motiverar restriktiva åtgärder mot den berörda personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 52–55 och där angiven rättspraxis).

39      Rådet omfattas dessutom fortfarande av motiveringsskyldigheten, såsom domstolen även erinrade om i domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 60–62 och 78–80 och där angiven rättspraxis). Motiveringsskyldigheten avser såväl incidenter som angetts i beslut som beaktas enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 som incidenter som angetts i senare nationella beslut eller incidenter som rådet självständigt har beaktat, utöver alla hänvisningar till sådana beslut.

40      Av detta följer att det finns anledning att göra åtskillnad mellan var och en av de ifrågasatta rättsakterna, beroende på om de grundar sig på beslut av behöriga nationella myndigheter som var skälet till det ursprungliga uppförandet av sökanden eller om de grundar sig på senare beslut av de nationella myndigheterna eller på omständigheter som fastställts självständigt av rådet. En sådan åtskillnad krävs i än högre grad då dessa två typer av grunder regleras av olika bestämmelser i gemensam ståndpunkt 2001/931, de förstnämnda av artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten och de senare av artikel 1.6.

41      I det nu aktuella fallet grundar sig 2014 års rättsakter dels på en självständig analys av rådet av flera incidenter som räknas upp i redogörelsen för skälen, dels på beslut av myndigheterna i Förenade kungariket, Förenta staterna och Turkiet. 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut grundar sig däremot enbart på beslut som fattats av flera olika nationella myndigheter i Förenade kungariket, i Förenta staterna och i Frankrike. Det ska även klargöras att av de nationella beslut som beaktats har några legat till grund för det ursprungliga uppförandet av sökanden medan andra beslut som antagits senare har beaktats av rådet inom ramen för omprövningen av uppförandet av sökanden på förteckningarna.

42      Tribunalen ska därför granska de sex likartade grunder som anförts mot de angripna rättsakterna mot bakgrund av dessa inledande överväganden. Den särskilda grunden i mål T‑316/14 RENV avseende åsidosättande av artikel 4 och 51 i stadgan, som endast anförts mot 2014 års rättsakter, behandlas tillsammans med grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se nedan punkterna 166 och 175). Tribunalens bedömning nedan avser således frågan huruvida rättsakterna uppfyller kraven i artikel 1.3 (första grunden), artikel 1.4 (andra grunden) och artikel 1.6 (tredje grunden) i gemensam ståndpunkt 2001/931 samt huruvida de är förenliga med proportionalitetsprincipen (fjärde grunden) – eftersom sökanden angav vid förhandlingen, vilket noterades i protokollet, att denna grund enbart avsåg åsidosättande av denna princip, inte av subsidiaritetsprincipen –, motiveringsskyldigheten (femte grunden) och, slutligen, huruvida sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits (sjätte grunden). Tribunalen inleder prövningen med den andra grunden, avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

1.      Grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931

43      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det görs åtskillnad i artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 mellan ett initialt beslut att uppta en person eller enhet i förteckningen avseende frysning av tillgångar, vilket avses i artikel 1.4, och ett beslut att behålla namnet på en person eller enhet som redan tagits upp i förteckningen, vilket avses i artikel 1.6. Det initiala beslutet att uppta en person eller en enhet på förteckningen över dem vars tillgångar ska frysas förutsätter att det finns ett nationellt beslut från en behörig myndighet. Något sådant villkor finns inte för beslutet att behålla en person eller en enhet i förteckningen, i och med att detta beslut i sak utgör en förlängning av det ursprungliga upptagandet och förutsätter att risken för att den berörda personen eller enheten är inblandad i terroristverksamhet, såsom den inledningsvis fastställts av rådet med stöd av det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet, kvarstår (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 59–61, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 37–39).

44      Om rådet, när det med stöd av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska besluta att behålla en person eller en enhet på förteckningen, fortfarande grundar sig på ett nationellt beslut från en behörig myndighet, kan grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 följaktligen fungera som stöd för en talan mot ett sådant beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkterna 229 och 230), vilket för övrigt inte har bestritts av rådet. Det kan tilläggas att domstolen inte ifrågasatte att grunden var verkningsfull när den i domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 38), slog fast att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den prövade besluten om bibehållande på förteckningarna uteslutande mot bakgrund av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Domstolen uttalade sig nämligen om tribunalens prövning av rådets motiveringsskyldighet, och ansåg då att iakttagandet av denna motiveringsskyldighet skulle prövas mot bakgrund av de omständigheter som omfattades av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Domstolen återförvisade också målet till tribunalen såvitt avsåg prövningen av samtliga de övriga grunderna, däribland grunderna avseende åsidosättande av artikel 1.3 och 1.4 i den gemensamma ståndpunkten.

45      Detta innebär också att denna grund i det nu aktuella fallet endast ska prövas med avseende på de nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga beslutet år 2002 att föra upp sökanden på förteckningarna, närmare bestämt

–        beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister av den 29 mars 2001,

–        besluten av Förenta staternas regering av den 8 oktober 1997 och av den 31 oktober 2001.

46      Resonemanget om de franska domstolsavgöranden som meddelades efter det första uppförandet av sökanden på förteckningarna och de argument som anförts för att bestrida de beslut som med anledning av de ovan angivna besluten fattades av myndigheterna i Förenade kungariket år 2014 och av myndigheterna i Förenta staterna åren 2013 och 2019 ska däremot, i likhet med de omständigheter som rådet fastställt självständigt, prövas tillsammans med grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

47      Detsamma gäller argumenten om de turkiska säkerhetsdomstolarnas domar som angavs i redogörelserna för skälen till 2014 års rättsakter. Även om vissa delar av dessa motiveringar kan ge upphov till missförstånd, i den del de redogör för fällande domar mot PKK som meddelats av turkiska säkerhetsdomstolar, av vilka några meddelades före år 2002, och formellt fastställer förekomst av beslut enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 efter uppräkningen av dessa fällande domar, kan det nämligen härledas ur den allmänna slutsatsen om omprövningen av de omtvistade uppförandena, där det endast anges att besluten från Förenade kungariket och från Förenta staterna fortfarande är i kraft, att det endast är dessa sistnämnda beslut som beaktats enligt den ovan angivna bestämmelsen i den gemensamma ståndpunkten. Detta har bekräftats av rådet i svaromålet, och sökanden har för övrigt också medgett det i repliken.

a)      Förenade kungarikets beslut

48      Sökanden har bestritt att beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister av den 29 mars 2001 kan kvalificeras som beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Till stöd för detta har sökanden åberopat argument som rör begreppet behörig myndighet, vad som ska anges för att visa att ett sådant beslut har fattats och tidpunkten för de incidenter som konstaterades i detta beslut.

1)      Huruvida Förenade kungarikets inrikesminister kan kvalificeras som behörig myndighet

49      Sökanden anser att Förenade kungarikets inrikesminister inte kan kvalificeras som en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Inrikesministern är inte en rättslig utan en administrativ myndighet. Inrikesministerns beslut har karaktären av administrativa rättsakter och fattas inte efter ett förfarande i flera steg, vilket är kännetecknande för straffrättsliga beslut. De förbud som fastställs genom dessa beslut har dessutom obegränsad giltighetstid, i avsaknad av en regelbunden omprövning. Inrikesministern har också ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom befogenheterna för Förenade kungarikets parlament är begränsade till en kollektiv bedömning av de berörda organisationerna utan kännedom om de konfidentiella uppgifter som beaktats av ministern.

50      Tribunalen erinrar inledningsvis om att den vid flera tillfällen har ansett att beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister av den 29 mars 2001 var beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkterna 144 och 145, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 106, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkterna 258–285, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkterna 71–96, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkterna 108–133, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 112).

51      Även om det av artikel 1.4 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 framgår att beslut från rättsliga myndigheter är att föredra, utgör artikeln enligt rättspraxis inget hinder mot att beakta beslut från administrativa myndigheter när dessa dels, enligt nationell rätt, de facto har behörighet att vidta restriktiva åtgärder mot grupper som är inblandade i terrorism, dels kan anses vara ”likvärdiga” med rättsliga myndigheter trots att de endast är administrativa myndigheter (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 107, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 259, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 72, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 111, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 114).

52      Administrativa myndigheter kan likställas med rättsliga myndigheter om deras beslut kan prövas av domstol med avseende på såväl faktiska som rättsliga omständigheter (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 145, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 260, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 73, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 112, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 115).

53      Den omständigheten att domstolarna i den berörda staten är behöriga i frågor rörande kampen mot terrorism hindrar således inte att rådet beaktar beslut från en nationell administrativ myndighet som är behörig att anta åtgärder i fråga om kampen mot terrorism (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 108, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 261, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 74, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 113, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 116).

54      Såsom framgår av motiveringen till 2015–2017 års rättsakter och av 2019 års beslut, kan beslut av Förenade kungarikets inrikesminister överklagas till Proscribed Organisations Appeal Commission (överklagandenämnd för förbjudna organisationer, Förenade kungariket) (nedan kallad POAC), som rättsligt och faktiskt beslutar med tillämpning av principerna för domstolsprövning. Var och en av parterna kan också överklaga POAC:s beslut om en rättsfråga till en appellationsdomstol efter tillstånd från denna POAC eller, om den inte meddelar sådant tillstånd, från appellationsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 262, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 75, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 114, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 117).

55      Under dessa förutsättningar ska beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister år 2001 anses ha antagits av en administrativ myndighet som är likvärdig med en domstolsmyndighet, och alltså av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 263, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 76, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 115, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 118).

56      Enligt rättspraxis innehåller artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte något krav på att den behöriga myndighetens beslut ska fattas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande i egentlig mening. Det som krävs är, med hänsyn till de syften som eftersträvas med gemensam ståndpunkt 2001/931, att det nationella förfarandet i fråga syftar till att bekämpa terrorism i vid bemärkelse genom att vidta förebyggande eller repressiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkterna 269–271, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkterna 82–84, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkterna 119–121, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 119).

57      I det nu aktuella fallet innebär 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister ett förbud mot organisationer som anses vara terroristorganisationer, och det är därmed ett beslut som, enligt vad som krävs i rättspraxis, fattas i ett nationellt förfarande vars huvudsakliga syfte är att vidta förebyggande eller repressiva åtgärder mot PKK inom ramen för terroristbekämpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 115, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkterna 272 och 273, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 84, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 121, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 120).

58      Det följer av det ovan anförda att de angripna rättsakterna inte kan ogiltigförklaras enbart av det skälet att rådet, för att föra upp sökanden på de omtvistade förteckningarna, i redogörelserna för skälen till rättsakterna grundade sig på ett beslut från år 2001 av Förenade kungarikets inrikesminister, som utgör en administrativ myndighet och vars beslut inte är straffrättsliga.

59      Denna slutsats påverkas inte av de argument som sökanden i övrigt har anfört till stöd för den aktuella grunden.

60      När det för det första gäller den påstådda avsaknaden av ett förfarande i flera steg, som i ett domstolsförfarande, framgår det inte av lydelsen i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att det nationella beslutet i fråga, för att kunna läggas till grund för ett uppförande, måste avsluta ett förfarande som omfattar flera steg (dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 124).

61      Det förfarande som leder fram till ett beslut om förbud av Förenade kungarikets inrikesminister består i vart fall av flera steg. För ett förbud krävs först och främst att myndigheten noggrant prövar de bevis som läggs till grund för den rimliga uppfattningen att organisationen är inblandad i terrorism. Dessa bevis omfattar uppgifter från offentliga informationskällor och underrättelsetjänster. Förenade kungarikets inrikesminister fattar dessutom sitt beslut efter samråd med hela regeringen och med underrättelsetjänster och polismyndigheter. Slutligen ska förbudsbeslutet granskas och godkännas av båda kamrarna i Förenade kungarikets parlament som en del av ratificeringsförfarandet (dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 125–128).

62      När det för det andra gäller påståendet att förbudet enligt beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister har en obegränsad giltighetstid understryker tribunalen att den omständigheten att det inte finns någon skyldighet till årlig omprövning av beslutet inte hindrar att rådet grundar sig på detta förbud för att föra upp den enhet som det riktar sig mot på förteckningarna avseende frysning av penningmedel, eftersom det ankommer på rådet enligt dess egen omprövningsskyldighet att kontrollera huruvida detta beslut, andra beslut eller senare faktiska omständigheter fortfarande motiverar uppförandet på förteckningar den dag då rådet avser att behålla enheten på förteckningarna (dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 131).

63      Vidare kan en organisation eller en person som berörs av ett förbud skriftligen, med tillämpning av sektion 4 i Förenade kungarikets lag mot terrorism av år 2000, ge in en ansökan till inrikesministern om att denne ska pröva huruvida det är lämpligt att ta bort organisationen från förteckningen över förbjudna organisationer. För det fall inrikesministern avslår en sådan ansökan kan sökanden, med tillämpning av sektion 5 i Förenade kungarikets lag mot terrorism från 2000, överklaga till POAC, vars beslut i sin tur kan överklagas till domstol (dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 132) (se ovan punkt 54).

64      Av detta följer att beslut om förbud som meddelats av Förenade kungarikets inrikesminister inte har obegränsad verkan, även om det inte föreskrivs någon årlig omprövning av beslut i Förenade kungarikets lag mot terrorism av år 2000.

65      När det för det tredje gäller påståendet att Förenade kungarikets inrikesminister har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller förbud mot terroristorganisationer, är det viktigt att understryka att inrikesministern inte fattar beslut om förbud på grundval av politiska överväganden, utan med tillämpning av bestämmelser i nationell rätt som fastställer terroristhandlingar, vilket följer av section 3 i Förenade kungarikets lag mot terrorism av år 2000. Den omständigheten att det anges i denna bestämmelse att inrikesministern ska förbjuda en enhet om minister ”antar att den deltar i terroristverksamhet” rör, tvärtemot vad sökanden har anfört om bestämmelsen, beviskraven för att föra upp enheten på förteckningarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2016, Al-Ghabra/kommissionen, T‑248/13, EU:T:2016:721, punkterna 112–119) och kan än mindre möjliggöra en skönsmässig bedömning då detta beviskrav förutsätter en högre grad av övertygelse, och således en exaktare motivering, än om det endast krävs misstankar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2016, Al-Ghabra/kommissionen, T‑248/13, EU:T:2016:721, punkterna 114 och 115).

66      Det kan tilläggas att det stora utrymme för skönsmässig bedömning som Förenade kungarikets inrikesminister har under alla omständigheter begränsas genom att förslagen till beslut ska granskas och godkännas av parlamentet. Tribunalen har redan haft tillfälle att just i fråga om förslag till beslut av Förenade kungarikets inrikesminister beakta att samtliga ledamöter i underhuset, en av de två kamrarna i Förenade kungarikets parlament som ska godkänna ett förslag till beslut, ska få en sammanfattning av situationen för var och en av de organisationer som upptagits på förteckningen i förslaget till beslut, vilket innebär en möjlighet för underhuset att företa en individuell granskning, att diskussionerna i underhuset de facto avser enskilda organisationer, såsom för övrigt framgår av ställningstagandena om PKK under debatten i parlamentet inför godkännandet av 2001 års beslut, vilka i det nu aktuella fallet har återgetts av sökanden i ansökan, och att underhuset i vart fall alltid kan vägra att godkänna ett förslag till beslut (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 122, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 136 och 137).

67      Det följer av vad som anförs ovan att alla de argument som anförts för att bestrida att Förenade kungarikets inrikesminister är en ”behörig myndighet”, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, ska underkännas.

2)      De ”exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet”

68      Sökanden har klandrat rådet för att det inte har redogjort för de exakta uppgifter eller de fakta i ärendet som visar att beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister utgjorde ett beslut som fattats av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Detta klander omfattar tre anmärkningar, enligt vad som framgår av sökandens skriftliga inlagor. För det första angav rådet inte varför det betraktade Förenade kungarikets inrikesminister som en ”behörig myndighet”. För det andra finns det ingen beskrivning av de skäl som låg till grund för 2001 års beslut i de angripna rättsakterna. För det tredje anges det inte heller i dessa rättsakter varför rådet ansåg att de berörda omständigheterna omfattades av begreppet terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

69      Den första anmärkningen ska ses som en formell kritik av iakttagandet av motiveringsskyldigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 329–333) och ska därför granskas tillsammans med den grund som avser åsidosättande av denna skyldighet (se nedan punkterna 221–224).

70      Vad gäller de två andra anmärkningarna vill tribunalen först erinra om innehållet i de delar av redogörelserna för skälen till de angripna rättsakterna som ägnades åt 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister.

71      I 2014 års rättsakter angav rådet att Förenade kungarikets inrikesminister genom detta beslut, med hänsyn till att PKK utfört och deltagit i terroristhandlingar, förbjöd organisationen i egenskap av organisation som deltar i terroristhandlingar. Rådet drog av detta slutsatsen, efter att även ha berört andra nationella beslut, att beslutet hade fattats av behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (redogörelse för skälen, sidan 4).

72      I 2015–2017 års rättsakter och i 2019 års beslut, med identiska motiveringar i detta avseende, angav rådet att det grundade sig på förekomsten av beslut som det ansett utgöra beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, däribland beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister från 2001. Rådet angav att det hade granskat de faktiska omständigheter som låg till grund för dessa beslut och funnit att dessa omständigheter verkligen omfattades av begreppen ”terroristhandlingar” respektive ”personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar” i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (motivering, punkterna 1–6). I bilaga A till redogörelsen för skälen till detta beslut angav rådet också att beslutet antogs år 2001 av det skälet att Förenade kungarikets inrikesminister vid den tiden hade anledning att tro att PKK hade utfört och deltagit i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (punkterna 3, 4 och 16). Rådet angav att terroristhandlingarna i fråga omfattade terroristattacker som tillskrivits PKK sedan år 1984 och att PKK bedrev en terrorkampanj riktad mot västerländska intressen och investeringar i början av 1990-talet i syfte att öka trycket på den turkiska regeringen, inbegripet kidnappning av västerländska turister och, under perioden 1993–1994, en attack mot ett raffinaderi och attentat mot turistanläggningar som ledde till utländska turisters död. Rådet framhöll att även om PKK verkade ha gett upp denna kampanj mellan åren 1995 och 1999 hade organisationen under denna period fortsatt att hota med att angripa turistanläggningar i Turkiet. Rådet angav att det ansåg att dessa omständigheter skulle anses falla under de syften som anges i artikel 1.3 första stycket leden i och ii i gemensam ståndpunkt 2001/931 och de våldshandlingar som räknas upp i artikel 1.3 första stycket led iii a, c, d, f, g och i) i gemensam ståndpunkt 2001/931 (punkt 16).

73      Det framgår vidare av rättspraxis att ”exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet” som krävs i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska visa att ett beslut av en nationell myndighet som motsvarar definitionen i denna bestämmelse har fattats med avseende på de berörda personerna eller enheterna, så att de sistnämnda kan identifiera detta beslut, men som inte hänför sig till innehållet i nämnda beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

74      Av detta följer i detta fall att rådet i 2014 års rättsakter lämnade ”[tillräckligt] exakta uppgifter” om 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, genom att ange det exakta datumet för nämnda beslut, dess upphovsman och dess rättsliga grund, i detta fall Förenade kungarikets lag mot terrorism av år 2000.

75      Samma sak gäller för 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut, där det också anges uppgifter om det exakta datumet, upphovsmannen och den rättsliga grunden för 2001 års beslut.

76      Av detta följer att alla de argument som anförts för att bestrida rådets iakttagande av kraven på ”exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet” enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska underkännas.

3)      Tidpunkten för de terroristhandlingar som Förenade kungarikets inrikesminister lade till grund för att förbjuda PKK

77      Kritiken om att 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister grundar sig på alltför gamla incidenter för att kunna beaktas enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har endast anförts i mål T‑148/19.

78      Det ska inledningsvis klargöras att den ”tidsrymd” som ska bedömas i detta fall avser tiden mellan de incidenter som beaktades i 2001 års beslut och den dag då detta beslut fattades, såsom sökanden för övrigt mycket riktigt har gjort gällande.

79      Eftersom detta argument har anförts till stöd för den grund som avser åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, ska tribunalen här i själva verket enbart uttala sig om kvalificeringen av 2001 års beslut som ”beslut av en behörig myndighet” i den mening som avses i denna bestämmelse, i synnerhet med avseende på tidpunkten för de incidenter som beaktades i beslutet (se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokat Sharpston i målet rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2016:723, punkt 80). Tidsrymden mellan å ena sidan de incidenter som avses i nämnda beslut och antagandet av detsamma och å andra sidan de beslut om att behålla sökanden på förteckningarna som angripits i detta fall granskas i samband med grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

80      När det gäller bedömningen av den aktuella tidsrymden i detta fall, konstaterar tribunalen att de senaste omständigheter som beaktades i beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister från år 2001, såsom det beskrivs i 2019 års beslut, vilka utgjordes av hot om angrepp mot turkiska turistanläggningar, omfattar perioden 1995–1999 (se ovan punkt 72). Tribunalen erinrar också om att det inte är rådets sak att kontrollera riktigheten av de faktiska omständigheter som anges i de nationella fällande domar som lades till grund för det första uppförandet (se ovan punkt 37), till exempel 2001 års beslut. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att detta beslut ska likställas med en fällande dom, i och med att det är slutgiltigt i den meningen att det inte ska följas av en utredning och att det syftar till att förbjuda berörda personer eller enheter i Förenade kungariket i förening med straffrättsliga påföljder för personer som har en mer eller mindre nära anknytning till dem (se dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 155 och 156 och där angiven rättspraxis).

81      Av detta följer att de berörda hoten om angrepp kan beaktas i detta fall, trots att sökanden har bestritt riktigheten av dessa hot genom att göra gällande att motiveringarna inte innehöll några uppgifter eller argument som gav stöd för dessa hot. Av detta följer också att tidsrymden mellan de senaste omständigheterna som beaktades (år 1999) och 2001 års beslut är ungefär två år. En sådan tidsrymd på mindre än fem år kan inte anses vara för lång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 208 och där angiven rättspraxis).

82      Artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har därmed inte åsidosatts på grundval av tidpunkten för de incidenter som angavs i 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister vilket beaktades enligt denna bestämmelse.

83      Det följer således av allt vad som anförs ovan att anmärkningarna mot den omständigheten att de angripna rättsakterna vilar på 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister inte kan godtas.

b)      Förenta staternas beslut

84      Sökanden har bestritt att besluten av Förenta staternas myndigheter från åren 1997 och 2001 kan kvalificeras som beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och har anfört argument avseende begreppet ”behörig myndighet” och vilka uppgifter som ska anges för att visa att sådana beslut har fattats.

85      Tribunalen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att begreppet ”behörig myndighet” i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte är begränsat till medlemsstaternas myndigheter, utan i princip även kan omfatta myndigheter i tredjeländer (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 22, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 244, och dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 43).

86      Denna tolkning motiveras dels av lydelsen av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, där begreppet ”behöriga myndigheter” inte begränsas till enbart medlemsstaternas myndigheter, dels av ändamålet med denna gemensamma ståndpunkt, som antogs för att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001), avsedd att intensifiera kampen mot terrorism på global nivå genom systematiskt och nära samarbete mellan världens alla stater (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 23, dom av den 14 december 2018, Hamas/rådet, T‑400/10 RENV, EU:T:2018:966, punkt 245, och dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 44).

87      Enligt likaledes fast rättspraxis åligger det emellertid rådet att förvissa sig om att ett beslut från en myndighet i tredjeland har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd innan rådet lägger det beslutet till grund för sitt eget beslut (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 24 och 31, och dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkt 58).

88      Tribunalen ska därför börja med att granska sökandens argument för att bestrida denna kontroll, såsom den har utförts av rådet i detta fall. Härvidlag följer behovet av att utföra denna kontroll bland annat av det ändamål som eftersträvas genom kravet i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, att det ursprungliga uppförandet av en person eller enhet i förteckningen avseende frysning av penningmedel ska grundas på ett beslut som antagits av behöriga myndigheter. Nämnda krav syftar nämligen till att skydda de berörda personerna och enheterna genom att säkerställa att deras namn endast upptas i den omtvistade förteckningen om det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant upptagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 68). Detta ändamål kan uppnås endast för det fall att de beslut från tredjeländer som rådet lägger till grund för sina ursprungliga beslut om uppförande av personer och enheter i nämnda förteckning antas med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 26).

89      I detta fall angav rådet i bilaga C till redogörelserna för skälen angående besluten av Förenta staternas myndigheter att kvalificera PKK som FTO och som SDGT, vilken var likadan i 2015–2017 års rättsakter och i 2019 års beslut, att beslutet om kvalificering som FTO fattades den 8 oktober 1997 och att beslutet om kvalificering som SDGT fattades den 31 oktober 2001 (punkterna 3 och 4).

90      Rådet angav därefter att beslut om kvalificering som FTO automatiskt är föremål för översyn efter fem år av Förenta staternas utrikesminister om det inte i mellantiden har gjorts en ansökan om upphävande. Den berörda enheten kan själv vartannat år begära att beslutet om kvalificering ska upphävas med stöd av bevis för att de omständigheter som låg till grund för beslutet om kvalificering som FTO har ändrats väsentligt. Förenta staternas utrikesminister och United States Congress (Förenta staternas kongress) får också på eget initiativ upphäva ett beslut om kvalificering som FTO. Den berörda enheten kan dessutom överklaga ett beslut om kvalificering som FTO till Circuit Court of Appeals for the District of Columbia (Appellationsdomstolen för District of Columbia, Förenta staterna). Vad gäller besluten om kvalificering som SDGT, angav rådet att de inte är föremål för någon regelbunden översyn, men att de kan överklagas vid federala domstolar (punkterna 8–11 i bilaga C till redogörelserna för skälen). Rådet konstaterade dessutom att besluten att kvalificera sökanden som FTO och som SDGT inte har överklagats vid Förenta staternas domstolar och att inget rättsligt förfarande rörande besluten pågick (punkterna 11 och 12 i bilaga C till redogörelserna för skälen). Mot bakgrund av förfarandena för översyn och redogörelsen för tillgängliga rättsmedel fann rådet att gällande lagstiftning i Förenta staterna säkerställer att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd säkerställs (punkt 13 i bilaga C till motiveringarna).

91      Tribunalen har dock redan haft tillfälle att slå fast, i flera domar i vilka den uttalat sig om motiveringar som varit identiska med redogörelserna för skälen till 2015–2017 års rättsakter och till 2019 års beslut, att dessa motiveringar inte varit tillräckliga för att tribunalen skulle kunna fastställa att rådet gjort den kontroll som krävs med avseende på iakttagandet, i Förenta staterna, av principen om rätten till försvar (dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkterna 54–65, dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet, T‑643/16, EU:T:2019:238, punkterna 93–104, och dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkterna 65–76). I den enda dom om överklagande i vilken domstolen har uttalat sig om en grund som anförts för att kritisera tribunalens bedömning av hur rådet grundat sig på de amerikanska besluten (dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557), slog domstolen fast att kritiken inte kunde tas upp till prövning och att tribunalens bedömning i den angripna domen hade vunnit laga kraft (dom av den 23 november 2021, rådet/Hamas, C‑833/19 P, EU:C:2021:950, punkterna 36–40 och 82).

92      Principen om iakttagande av rätten till försvar kräver nämligen att de personer som är föremål för beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen ska ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de uppgifter som anförs mot dem och som ligger till grund för beslutet i fråga. Vad beträffar åtgärder som innebär att personer eller enheter tas upp i en förteckning avseende frysning av tillgångar, innebär denna princip att berörda personer eller enheter ska underrättas om skälen för åtgärden samtidigt som eller omedelbart efter det att beslutet antas (se dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkterna 65 och 66 och där angiven rättspraxis).

93      När det gäller den lagstiftning i Förenta staterna som reglerar klassificeringen som SDGT och som låg till grund för 2001 års beslut, angav rådet inte i sin beskrivning av denna lagstiftning i motiveringarna någon skyldighet för de amerikanska myndigheterna att upplysa berörda parter om skälen till dessa beslut eller ens att offentliggöra besluten, vilket utgjorde hinder för att anse att principen om rätten till försvar hade iakttagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkterna 69 och 70).

94      Den lagstiftning som reglerade klassificeringen som FTO, vilken låg till grund för 1997 års beslut, föreskrev visserligen att besluten i fråga skulle publiceras i ett federalt register. Det framgår emellertid inte av redogörelserna för skälen att det utöver själva artikeldelen i dessa beslut fanns några skäl alls i denna publikation – såsom för övrigt framgår av utdragen ur det federala registret vilka lämnades ut i bilaga till svaromålet i mål T‑316/14 RENV – eller att sökanden på något sätt fått ta del av några skäl (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkterna 71–75). Den ”administrativa akt” från Förenta staternas utrikesdepartement rörande PKK från år 2013 eller år 2019 som innehas av Förenta staternas myndigheter och som nämns i motiveringarna är nämligen av ett betydligt senare datum än Förenta staternas beslut från åren 1997 och 2001, och det finns ingenting som tyder på att den innehåller uppgifter om dessa beslut och skälen till dem. Rådet har dessutom inte närmare angett villkoren för tillgång till denna administrativa akt, utan har endast påstått, och detta för övrigt enbart i sina skriftliga inlagor, att sökanden inte utnyttjade sin rätt att få tillgång till handlingarna.

95      Ett sådant offentliggörande av artikeldelen i 1997 års beslut i det federala registret, och således att enda som därvidlag angavs i motiveringarna var detta offentliggörande, är inte tillräckligt för att det ska kunna fastställas att rådet gjorde den kontroll som erfordrades av att principen om rätt till försvar iakttogs i Förenta staterna (dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkt 76).

96      Av detta följer att det finns anledning att i detta fall anse, i likhet med vad tribunalen slog fast i dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet (T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 65), dom av den 10 april 2019, Gamaa Islamya Égypte/rådet (T‑643/16, EU:T:2019:238, punkt 104), och dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet (T‑308/18, EU:T:2019:557, punkt 76), att Förenta staternas beslut inte kunde läggas till grund för 2015–2017 rättsakter och 2019 års beslut som ett beslut av behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Frågan om rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits behöver därmed inte prövas.

97      2014 års rättsakter är ännu mer bristfälliga i samma avseende, i och med att rådet i motiveringarna endast angav vilka rättsliga och administrativa kontroller som besluten i fråga kan bli föremål för, utan att redogöra för någon skyldighet för myndigheterna i Förenta staterna att låta de berörda ta del av skälen eller ens att offentliggöra besluten. När rådet angav Förenta staternas beslut i 2014 års rättsakter, uppgav rådet inte ens datum för besluten, vilket innebär att dessa rättsakter inte heller uppfyller kraven i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 avseende tillhandahållande av exakta uppgifter som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet (se ovan punkterna 74 och 75).

98      Av allt vad som anförs ovan följer att grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska godkännas i den del de angripna rättsakterna grundar sig på Förenta staternas beslut från åren 1997 och 2001, men underkännas i den del de grundar sig på beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister från år 2001.

2.      Grunden avseende åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931

99      Med hänsyn till att grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska godtas i den del som avser Förenta staternas beslut från åren 1997 och 2001, ska denna grund inte prövas i den del den bestrider klassificeringen av händelserna i dessa beslut som terroristhandlingar.

100    I målen T‑316/14 RENV och T‑148/19 har sökanden anfört två typer av argument till stöd för grunden avseende åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Några argument är avsedda att allmänt bestrida att ett terrorsyfte eftersträvats med handlingar som begåtts inom ramen för en väpnad konflikt i syfte att nå självbestämmande. Andra argument har anförts för att mer specifikt bestrida att de handlingar som anges i redogörelserna för skälen eftersträvade de direkt angivna terrorsyftena i denna bestämmelse. Sökanden har även anfört, men enbart i mål T‑148/19, att PKK inte kan klassificeras som ”terroristgrupp” i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, eftersom PKK inte utgör en strukturerad organisation som handlar i samförstånd för att begå terrorhandlingar.

101    I mål T‑148/19 har rådet bestritt såväl att denna grund kan tas upp till prövning som att den är verkningsfull, och därför ska tribunalen börja med att granska dessa aspekter innan den prövas i sak.

a)      Huruvida grunden kan tas upp till sakprövning

102    Rådet har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom den inte stöds av någon bevisning.

103    Denna invändning om rättegångshinder kan inte godtas.

104    En ansökan enligt artikel 21 första stycket i domstolens stadga – som enligt artikel 53 första stycket i samma stadga och artikel 76 d i rättegångsreglerna ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen – ska nämligen innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. Enligt fast rättspraxis ska dessa uppgifter vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till sakprövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Bland annat krävs, för att göra detta, att sökanden lägger fram ett resonemang till stöd för den grund som anförts som gör det möjligt för svaranden och för unionsdomstolen att förstå och bemöta det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, BSCA/kommissionen, T‑818/14, EU:T:2018:33, punkterna 94–96 och där angiven rättspraxis).

105    Sökanden är däremot inte skyldig att lägga fram bevisning till stöd för den grund denne anfört. Frågan huruvida den bevisning som läggs fram är tillräcklig hör till sakprövningen av grunden, och avsaknad av sådan bevisning kan leda till att talan ogillas såvitt avser den grunden. Hänvisningen i ovan angiven rättspraxis till ”fakta” som ska sammanfattas i ansökan avser i själva verket de faktiska grunder som gör det möjligt att göra talan begriplig, oavsett om dessa faktiska grunder fastställs med hjälp av bevismedel (se ovan punkt 104).

106    I detta fall har sökanden fört ett ingående resonemang till stöd för den första grunden. I mål T‑148/19 ägnades mer än 60 punkter i ansökan åt denna grund, vilket rådet för övrigt inte har bestritt utan har beaktat genom att ingående bemöta vart och ett av de argument som sökanden anfört till stöd för grunden. Grunden kan följaktligen tas upp till prövning.

b)      Huruvida grunden är verkningsfull

107    Sökanden har hävdat att PKK inte utgör en strukturerad organisation som handlar i samförstånd för att begå terroristhandlingar. PKK betecknar både ett strukturerat parti inom ett ”komplex” i flera lager, ”komplexet” i sig och den kurdiska arbetarrörelsen. Rådet har inte klargjort i 2019 års beslut vilken av dessa faktiska delar som rådet avsåg att behålla på de omtvistade förteckningarna. Sökanden menar att varken det ”komplex” som betecknar en mängd partier och andra former av självständigt organiserade grupperingar eller den kurdiska arbetarrörelse vars medlemmar sökanden inte kontrollerar vare sig direkt eller indirekt, kan betraktas som en strukturerad organisation eller som en terroristgrupp. PKK i egenskap av parti inom ”komplexet” har, även om det skulle vara tillräckligt strukturerat, inte till syfte att begå terroristhandlingar och begår inte heller sådana.

108    Rådet anser att den anmärkning som anförts till stöd för denna grund är verkningslös, eftersom det följer av lydelsen i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att klassificeringen som ”terroristgrupp”, och särskilt som ”grupp”, i den mening som avses i denna bestämmelse inte utgör ett villkor för tillämpning av nämnda gemensamma ståndpunkt.

109    Det framgår av ordvalen i gemensam ståndpunkt 2001/931 att en kvalificering som ”terroristgrupp” i den mening som avses i artikel 1.3 andra stycket i den gemensamma ståndpunkten, det vill säga ”en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå terroristhandlingar”, inte utgör ett allmänt tillämpningsvillkor till den gemensamma ståndpunkten.

110    Gemensam ståndpunkt 2001/931 är nämligen, såsom anges i artikel 1.2 i den gemensamma ståndpunkten, tillämplig på både fysiska personer och grupper och enheter, varvid de sistnämnda för övrigt inte särskiljs i förteckningen i bilaga till den gemensamma ståndpunkten och till 2019 års beslut, där ”fysiska personer” anges i en första punkt och ”grupper och enheter” i en andra punkt. Definitionen av ”terroristgrupp” i artikel 1.3 andra stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 syftar enbart till att precisera två specifika terrorsyften, vilka är ”att leda en terroristgrupp” (artikel 1.3 första stycket j i gemensam ståndpunkt 2001/931) och ”att delta i en terroristgrupps verksamhet” (artikel 1.3 första stycket k i gemensam ståndpunkt 2001/931). Dessa specifika syften uttömmer inte tillämpningsområdet för den gemensamma ståndpunkten och angavs för övrigt inte av rådet i 2019 års beslut om PKK (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 253).

111    Av detta följer att det saknar betydelse att PKK som sökanden har anfört inte utgör en ”terroristgrupp”, i och med att sökanden i enlighet med vad som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931 togs upp på de omtvistade förteckningarna i egenskap av ”grupp eller enhet” och inte har bestritt sin beteckning som ”enhet”.

112    Denna grund är därmed verkningslös, i den del den kritiserar sökandens kvalificering som ”terroristgrupp”.

113    Med anledning av rådets påstående, att det inte var rådets sak att kontrollera den behöriga nationella myndighetens kvalificering av de faktiska omständigheterna, vill tribunalen däremot klargöra att rådet har en sådan skyldighet och att sökandens argument därmed är verkningsfulla i den del de bestrider resultatet av kontrollen av att de handlingar som beaktats av de nationella myndigheterna motsvarar definitionen av terroristhandling i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

114    Rådet ska nämligen, såsom följer av ordvalen i artikel 1.4 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, där det bland annat talas om en ”dom” för ”en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling”, kontrollera huruvida de handlingar som de nationella myndigheterna har angett verkligen motsvarar terroristhandlingar såsom de definieras i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 191). Denna kontroll är i högsta grad nödvändig då definitionerna av terroristhandlingar, som framgår av några av sökandens anmärkningar, varierar mellan olika stater och inte nödvändigtvis motsvarar definitionen i gemensam ståndpunkt 2001/931 i alla avseenden.

115    Om den berörda enheten under förfarandet vid rådet inte i detalj bestrider att det nationella beslutet avser terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, är rådet emellertid inte skyldigt att uttala sig mer ingående om denna fråga. Det är tillräckligt att rådet anger i motiveringen att den har kontrollerat huruvida grunderna för de behöriga nationella myndigheternas beslut omfattades av definitionen av terrorism i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 162 och 163 och där angiven rättspraxis).

116    Denna kontroll som rådet ska göra enligt artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 avser enbart händelser som angetts i de beslut av nationella myndigheter som lades till grund för det ursprungliga upptagandet av den berörda enheten. Om rådet bibehåller en enhet på förteckningarna avseende frysning av penningmedel inom ramen för en omprövning enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, måste rådet nämligen styrka, såsom framgår av domen av den 24 november 2021, LTTE/rådet (T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 168 och 276), inte att enheten har begått terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i den gemensamma ståndpunkten, men väl att det fortfarande finns en risk för att enheten ska delta i sådana terroristhandlingar, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära att den begår handlingarna.

117    Om PKK kan anses ha begått terroristhandlingar efter dess första upptagande på förteckningarna, är det än mer motiverat att organisationen kvarstår på förteckningarna.

118    Det följer av allt vad som anförs ovan att grunden avseende åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 är verkningslös i den del den avser kvalificering av sökanden som ”terroristgrupp” och avser handlingar som angetts som skäl till att bibehålla sökanden på de omtvistade förteckningarna vid rådets omprövning enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Däremot är den verkningslös i den del den är avsedd att bestrida kvalificeringen av de handlingar som angavs i de nationella myndigheternas beslut som låg till grund för dess första upptagande som terroristhandlingar.

c)      Huruvida grunden är befogad

1)      Resonemanget om att de syften som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska tolkas mot bakgrund av det kurdiska folkets legitima väpnade kamp för självbestämmande

119    Även om sökanden har avstått från sin första grund i mål T‑316/14 RENV, avseende åsidosättande av krigets lagar (se ovan punkt 28), har sökanden vidhållit sitt resonemang om att hänsyn ska tas till att det pågår en väpnad konflikt när artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 tolkas och tillämpas.

120    Sökanden har förnekat att de handlingar som rådet tillskrivit sökanden begicks i terrorsyfte och har gjort gällande den väpnade konflikten med Republiken Turkiet. Sökanden menar att det är av avgörande betydelse att hänsyn tas till det sammanhang som de angripna rättsakterna ingår i, det vill säga den legitima väpnade konflikten om det kurdiska folkets självbestämmande där PKK står mot de turkiska myndigheterna, i och med att det i princip är tillåtet att använda våld i väpnade konflikter enligt internationell rätt. Artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska nämligen i enlighet med artikel 3.5 och artikel 21 FEU tolkas mot bakgrund av internationell rätt i fråga om självbestämmande, humanitär rätt och de grundläggande värden som rör demokratin och rättsstaten.

121    Sökanden har härigenom bestritt att det finns ett terrorsyfte bakom de handlingar som tillskrivits sökanden och har understrukit den nödvändiga åtskillnaden mellan en handling i sig och en handling som utförs i terrorsyfte. Det är i synnerhet inte sökandens avsikt att destabilisera eller förstöra den turkiska staten utan enbart att förbättra den och göra den mer förenlig med de demokratiska principer som antagits inom unionen, däribland den grundläggande rätten till självbestämmande. Sökanden har också för avsikt att tvinga den turkiska regeringen att acceptera en bättre ställning för kurderna, vilket betyder att dess strävanden inte kan betraktas som orättfärdiga. Sökanden har slutligen anfört att ingen av de handlingar som sökanden har tillskrivits riktade sig mot civilbefolkningen. Även om de ibland har orsakat civila förluster har dessa handlingar endast varit riktade mot legitima militära mål.

122    Tribunalen erinrar i detta avseende om att det framgår av rättspraxis från såväl domstolen som tribunalen att i internationell humanitär rätt avses inte tillämpningen av bestämmelser i unionsrätten om förebyggande av terrorism, såsom gemensam ståndpunkt 2001/931, på eventuella terroristhandlingar som begåtts i ett sådant sammanhang (dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 97 och 98, se även dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 294 och där angiven rättspraxis).

123    I gemensam ståndpunkt 2001/931 görs det nämligen ingen åtskillnad i fråga om dess tillämpningsområde beroende på om handlingen i fråga har begåtts i en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt eller inte. Vidare är ett av målen för Europeiska unionen och dess medlemsstater att bekämpa terrorism, oberoende av uttrycksform, i överensstämmelse med målen i gällande internationell rätt (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 58).

124    Sökanden har för övrigt inte bestritt tillämpligheten av gemensam ståndpunkt 2001/931 vid en väpnad konflikt, men anser i huvudsak att bestämmelserna i den gemensamma ståndpunkten ska tolkas med hänsyn till att sökandens väpnade konflikt med de turkiska myndigheterna för det kurdiska folkets självbestämmande är legitim.

125    Det är riktigt som sökanden har anfört att den sedvanerättsliga principen om självbestämmande, vilken bland annat återges i artikel 1 i Förenta nationernas stadga som undertecknades i San Francisco den 26 juni 1945, är en folkrättslig princip som ska tillämpas på alla icke självstyrande territorier och alla folk som ännu inte har uppnått oberoende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario, C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 88, och dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkt 217).

126    Tribunalen anser, utan att ta ställning till om denna princip är tillämplig i det nu aktuella målet eller om det är förenligt med lag att ta till vapen för att uppnå självbestämmande, att principen inte innebär att ett folk eller invånarna inom ett territorium får använda sig av medel som faller under artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att utöva rätten till självbestämmande (dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkt 218, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 299).

127    Tribunalen har nämligen redan tidigare slagit fast att ett undantag från förbudet mot terroristhandlingar för frihetsrörelser som är delaktiga i en väpnad konflikt mot en ”förtryckarregim” inte har stöd i vare sig unionsrätten eller internationell rätt. I internationell rätt, i synnerhet i FN:s säkerhetsråds resolution 1373 (2001) av den 28 september 2001, Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid, tilläggsprotokollen I och II till Genèvekonventionerna, av den 8 juni 1977, rörande skydd för offren i internationella och icke-internationella väpnade konflikter samt den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism, undertecknad i New York den 9 december 1999, görs ingen åtskillnad i fråga om fördömandet av terroristhandlingar, beroende på vem som utför handlingen och i vilket syfte den utförs (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 68).

128    Det ska också framhållas att sökanden i detta fall endast har angett en enda bestämmelse – i unionsrätten – som specifikt ger stöd för sökandens påstående att det finns ett undantag från förbudet mot terroristhandlingar i en väpnad konflikt i syfte att uppnå självbestämmande, nämligen rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (EUT L 164, 2002, s. 3) och närmare bestämt skäl 11 i detta rambeslut, enligt vilket rambeslutet ”[inte reglerar] de väpnade styrkornas verksamhet under en väpnad konflikt enligt definition i internationell humanitär rätt, av vilken denna regleras, och en stats väpnade styrkors verksamhet när de utövar sina officiella uppgifter, i den mån denna regleras av andra regler i internationell lagstiftning”. Sökanden har också anfört att rambeslut 2002/475 åtföljdes av en förklaring från rådet som uttryckligen uteslöt väpnat motstånd – såsom det som bedrevs av de olika europeiska motståndsrörelserna under andra världskriget – från dess tillämpningsområde.

129    Gemensam ståndpunkt 2001/931, och FN:s säkerhetsråds resolution 1373 (2001) vilken genomförs på unionsnivå genom den gemensamma ståndpunkten, innehåller emellertid ingen bestämmelse som är jämförbar med skäl 11 i rambeslut 2002/475. Avsaknaden av ett sådant skäl i den gemensamma ståndpunkten ska tolkas just som ett uttryck för rådets vilja att inte föreskriva några undantag från tillämpningen av bestämmelserna i den gemensamma ståndpunkten när det gäller att förhindra terrorism genom att bekämpa dess finansiering (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885 punkterna 74–76).

130    Av detta följer att sökandens hänvisning till rambeslut 2002/475 och rådets åtföljande förklaring saknar relevans.

131    Det ska också göras åtskillnad mellan, å ena sidan, de mål ett folk eller invånarna inom ett territorium eftersträvar och, å andra sidan, det handlande varigenom de söker uppnå detta mål. De ”syften” som nämns i artikel 1.3 första stycket i–iii i gemensam ståndpunkt 2001/931 motsvarar nämligen inte sådana mål, som kan beskrivas som slutliga eller underliggande. Dessa syften avser, såsom framgår av ordvalet (injagande av allvarlig fruktan, tvång, destabilisering eller förstörelse), själva arten av handlingarna, vilket innebär att artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 endast hänför sig till ”handlingar”, inte till ”syften” (se dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 300 och där angiven rättspraxis).

132    I motsats till vad sökanden har hävdat ska hänsyn således inte tas till det syfte som eftersträvas med angreppen på den turkiska statens grundläggande strukturer (artikel 1.3 första stycket iii i gemensam ståndpunkt 2001/931), att förändra dessa strukturer och göra dem mer demokratiska, såvitt det kan bevisas. Ordet ”otillbörligen” (artikel 1.3 första stycket ii i gemensam ståndpunkt 2001/931) ska på samma sätt anses syfta på den rättsstridiga karaktären hos det tvång som utövas, bland annat med de tvångsmedel som används, och ska inte bedömas mot bakgrund av den påstått legitima karaktären hos det syfte som eftersträvas med detta tvång. När det slutligen gäller injagande av fruktan hos befolkningen (artikel 1.3 första stycket i) i gemensam ståndpunkt 2001/931), för vilket sökanden har gjort gällande att den väpnade konflikt som sökanden bedriver för det kurdiska folkets självbestämmande innebär att man enbart riktar in sig på militära mål, konstaterar tribunalen att detta argument inte stöds av de faktiska omständigheterna, eftersom flera av de handlingar som anges i motiveringarna, i synnerhet attackerna mot turistanläggningar, har varit riktade mot civila, inte bara som en bieffekt (se bland annat punkterna 142 och 143 nedan).

133    Det ska slutligen understrykas att det inte kan härledas ur vad som anförs ovan att gemensam ståndpunkt 2001/931 och mer allmänt unionens hela system med restriktiva åtgärder, som ett verktyg för att förhindra terrorism, utgör ett hinder för folk i förtryckarstater att utöva sin rätt till självbestämmande. Syftet med gemensam ståndpunkt 2001/931 och rådets genomförande av denna är nämligen inte att avgöra vilken av parterna, i en konflikt mellan en stat och en grupp, som har rätt eller fel, utan att bekämpa terrorism (dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet, T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885, punkt 71). I ett sådant sammanhang ankommer det på rådet att använda sig av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller unionens yttre förbindelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 1982, Faust/kommissionen, 52/81, EU:C:1982:369, punkt 27, dom av den 16 juni 1998, Racke, C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 52, och beslut av den 6 september 2011, Mugraby/rådet och kommissionen, T‑292/09, ej publicerad, EU:T:2011:418, punkt 60), och besluta mot vilka fysiska eller juridiska personer med anknytning till den berörda staten eller till det folk som vill utöva sin rätt till självbestämmande, som det finns anledning att vidta restriktiva åtgärder.

134    Tribunalen kan följaktligen inte godta sökandens resonemang om att hänsyn bör tas till den legitima väpnade konflikten om det kurdiska folkets självbestämmande för att tolka syftena i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931.

135    Av detta följer att tribunalen inte heller kan godta de argument som sökanden har anfört för att bestrida de angivna terrorsyftena med vissa av de handlingar som tillskrivits sökanden på grund av att de begåtts som vedergällning mot den turkiska armén.

2)      Bestridandet av bedömningen att vissa av de handlingar som tillskrivits sökanden utförts i terrorsyfte

136    Tribunalen kan inledningsvis inte godta anmärkningen avseende åsidosättande av legalitetsprincipen genom att rådet inte kunde grunda de angripna rättsakterna på incidenter som inträffade innan gemensam ståndpunkt 2001/931 trädde i kraft. Med hänsyn till att frysning av penningmedel enligt gemensam ståndpunkt 2001/931 är en ren säkerhetsåtgärd och därmed inte en straffrättslig eller förvaltningsrättslig påföljd (se dom av den 7 december 2010, Fahas/rådet, T‑49/07, EU:T:2010:499, punkterna 67 och 68 och där angiven rättspraxis), är den allmänna unionsrättsliga princip som stadfästs i artikel 49.1 första meningen i stadgan, enligt vilken ”[i]ngen får fällas till ansvar för någon gärning... som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde en lagöverträdelse enligt nationell eller internationell rätt”, inte tillämplig i det nu aktuella fallet (se, analogt, dom av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑256/11, EU:T:2014:93, punkterna 70–81).

137    Anmärkningen om att vissa av de handlingar som angetts av Förenade kungarikets myndigheter inte överensstämmer med definitionen av brott i lagstiftningen i denna stat är verkningslös och kan inte heller godtas. Det följer nämligen av den särskilda form av samarbete som inrättats mellan medlemsstaterna och rådet i fråga om bekämpande av terrorism, och av den skyldighet som följer därav för rådet att i möjligaste mån rätta sig efter den behöriga nationella myndighetens bedömning som legat till grund för dess beslut, att det även ankommer på rådet att rätta sig efter denna myndighet i fråga om kvalificeringen av de faktiska omständigheter som fastställts mot bakgrund av de nationella rättsreglerna. Det anges visserligen i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att handlingen ska ”definieras som ett brott enligt nationell lagstiftning”, men denna kvalificering omfattas av den strikt nationella sfären och är som sådan, när den görs, helt oberoende av genomförandet av den gemensamma ståndpunkten.

138    Tribunalen framhåller inledningsvis, i fråga om bestridandet av överensstämmelsen mellan vissa av de handlingar som tillskrivits PKK med kriterierna i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att definiera begreppet terroristhandling, att tvärtemot vad sökanden har anfört följer det just av den kritik som anförts till stöd för denna grund och som granskas nedan att sökanden hade tillgång till tillräckliga uppgifter om de incidenter för vilka sökanden har bestritt kvalificeringen som terroristhandling för att lägga fram argument till stöd för sitt bestridande. Det kan också härledas ur domstolens konstaterande, i dom av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 62 och 80), att redogörelsen för de händelser som låg till grund för 2014 års rättsakter, och för 2015–2017 års rättsakter, vilken var identisk i 2019 års beslut, var tillräckligt motiverad, utom vad gäller incidenten i augusti 2014, då sökanden förfogade över tillräckliga uppgifter för att lägga fram argument till stöd för sitt bestridande av kvalificeringen av de berörda händelserna som terroristhandlingar.

139    Sökandens bestridanden av terrorsyftena kan vidare inte anses ge stöd för att ifrågasätta rådets bedömningar, oberoende av den omständigheten att sökanden endast har bestritt dessa terrorsyften med avseende på några av de handlingar som rådet angett.

140    Var och en av de olika typer av handlingar som anges i artikel 1.3 första stycket a–k i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan i själva verket vara en terroristhandling. En handling behöver inte, för att kunna betecknas som ”terroristhandling”, ha alla de elva syften som anges i denna bestämmelse.

141    Av detta följer att det saknar betydelse att vissa av de handlingar som tillskrivits sökanden, som sökanden har gjort gällande inte orsakade några dödsfall (led a), inte innebar användning av skjutvapen (leda f), inte orsakade omfattande förstörelse (led d) eller inte medförde människorov (led c), i och med att det dels är ostridigt att dessa handlingar eftersträvade andra av de terrorsyften som anges i artikel 1.3 första stycket a–k i gemensam ståndpunkt 2001/931, dels att andra av de angivna handlingarna har haft något av dessa syften.

142    Vad gäller de handlingar som angavs av Förenade kungarikets myndigheter 2001, finns det anledning att erinra om att rådet angav dem på följande sätt i redogörelserna för skälen till 2015–2017 års rättsakter och i 2019 års beslut (punkt 16 i bilaga A till motiveringen):

–        Bortförande av västerländska turister, däribland flera av Förenade kungarikets medborgare, i början av 1990-talet.

–        Attack mot ett raffinaderi 1993–1994.

–        En rad attacker mot turistanläggningar under åren 1993 och 1994 som ledde till att utländska turister dog, däribland medborgare i Förenade kungariket.

–        Hot om attacker mot turkiska turistanläggningar under perioden 1995–1999.

143    Även om det vore så, som sökanden har anfört, att det inte är styrkt att attacken mot raffinaderiet 1993–1994 innebar fara för människoliv enligt artikel 1.3 första stycket d i gemensam ståndpunkt 2001/931, har sökanden inte bestritt den omfattande förstörelse som anges i denna bestämmelse, och inte heller de ofrånkomliga följderna av denna förstörelse i form av de angivna betydande ekonomiska förlusterna och fara för människoliv, som en av de två möjliga alternativa följderna av ovan angiven förstörelse. Tribunalen framhåller också att även om attacken mot raffinaderiet inte kan tillskrivas sökanden, som sökanden har gjort gällande, finns det andra handlingar som angavs av Förenade kungarikets myndigheter år 2001 (se ovan punkt 142) för vilka sökanden inte har bestritt vare sig sin egen inblandning eller de eftersträvade terrorsyftena, däribland angrepp på människoliv. Slutligen har sökanden inte stöd för att bestrida att hoten om attacker mot turkiska turistanläggningar under perioden 1995–1999 motsvarade definitionen av terroristhandlingar i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, där led i uttryckligen avser ”hot om att utföra... handlingar, som räknas upp i a–h”, till exempel angrepp mot en persons liv eller förstörelse.

144    Tribunalen kan inte heller godta sökandens argument i syfte att bestrida kvalificeringen av handlingarna i fråga som terroristhandlingar på grund av att definitionen av terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning skiljer sig från definitionen i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den nationella lagstiftningen i fråga, det vill säga Förenade kungarikets lag mot terrorism av år 2000, innehåller nämligen samma tvåstegsdefinition av terroristhandlingar som den gemensamma ståndpunkten. Terroristhandlingar definieras både genom de syften som eftersträvas och genom de medel som används i detta syfte, och dessa ”syften” definieras till stor del som dessa motsvarande medel. Det har därmed ingen betydelse att kriteriet om allvarsgrad är knutet till medel i Förenade kungarikets lagstiftning (som till exempel nämner allvarligt våld och allvarlig skada) och till ”syften” i gemensam ståndpunkt 2001/931 (som till exempel nämner att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning och att allvarligt destabilisera eller förstöra).

145    Vad gäller de handlingar som Förenade kungarikets myndigheter fastställde år 2014, framhåller tribunalen för fullständighetens skull (se ovan punkterna 116 och 117) att rådet aldrig fastställde vilka specifika terrorsyften som eftersträvades med var och en av handlingarna, utan bara drog en allmän slutsats genom att räkna upp alla dessa syften (de syften som anges i artikel 1.3 första stycket a, c, d och f–i) i gemensam ståndpunkt 2001/931), både för de handlingar som fastställdes år 2001 och för dem som fastställdes år 2014, vilka angavs i motiveringen (punkt 19 i bilaga A). De argument som avser kritik för att rådet ansåg att de handlingar som fastställdes år 2014 hade inneburit angrepp på personers liv (artikel 1.3 första stycket a i gemensam ståndpunkt 2001/931, gett upphov till användning av skjutvapen (artikel 1.3 första stycket f i gemensam ståndpunkt 2001/931) eller hade orsakat omfattande förstörelse (artikel 1.3 första stycket d i gemensam ståndpunkt 2001/931), vilka endast motsvarar tre av de sju angivna syftena, har därmed ingen relevans för kvalificeringen som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Dessa terrorsyften är också fastställda i fråga om de handlingar som avsågs i 2001 års beslut av myndigheterna i Förenade kungariket (se ovan punkt 143).

146    Grunden avseende åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska följaktligen underkännas.

3.      Grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931

147    Vid en omprövning enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan rådet låta den berörda personen eller enheten kvarstå på förteckning avseende frysning av tillgångar om rådet finner att det finns en fortsatt risk för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet som motiverade det ursprungliga uppförandet i nämnda förteckning. Detta utgör således i sak en förlängning av det ursprungliga uppförandet av personen eller enheten på förteckningen. Rådet är därvidlag skyldigt att pröva om de faktiska omständigheterna har förändrats sedan det ursprungliga upptagandet i förteckningen, så att det inte längre finns fog för samma slutsats avseende den berörda personens eller enhetens deltagande i terroristverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 46 och 51 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkt 43, och dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 49).

148    Vid prövningen av huruvida det föreligger en risk för att den berörda personen eller enheten fortsatt deltar i terroristverksamhet, ska vederbörlig hänsyn tas till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av denna person eller enhet på förteckningarna avseende frysning av tillgångar, i synnerhet huruvida det nationella beslutet har upphävts eller återkallats på grund av att nya faktiska omständigheter eller fakta framkommit, eller att den behöriga nationella myndigheten har ändrat sin bedömning (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 52, och dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 50).

149    Enbart den omständigheten att det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet fortfarande är i kraft kan, mot bakgrund av den tid som förflutit och med hänsyn till hur omständigheterna i det enskilda fallet har utvecklats, inte vara tillräcklig för att slå fast att det finns en fortsatt risk att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet. I en sådan situation, i synnerhet om det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga upptagandet i en förteckning inte varit föremål för en omprövning av den behöriga myndigheten, är rådet skyldigt att grunda bibehållandet av denna person eller enhet på förteckningarna avseende frysning av tillgångar på en förnyad bedömning av situationen med beaktande av nyare fakta, vilka visar att risken kvarstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 52, 62 och 72, dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 40 och 50, dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 52, 60 och 61, och dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 51).

150    Villkoren för att denna uppdateringsskyldighet ska inträda, det vill säga att en viss tid har förflutit och att omständigheterna i det aktuella fallet har förändrats, är alternativa, trots användningen av konjunktionen ”och” i den rättspraxis som anges ovan i punkt 149. Unionsdomstolen har således kunnat fastställa rådets uppdateringsskyldighet genom att grunda sig på den tid som förflutit, utan att nödvändigtvis beröra även förändrade omständigheter under den tid som förflutit (dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 32 och 33). I vissa fall har domstolen till och med angett att den aktuella tidsrymden ”i sig” utgör en omständighet som motiverar en uppdatering (dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 176). Att en betydande tid har förflutit kan nämligen vara tillräckligt för att motivera en uppdatering av rådets bedömning, i och med att det rör sig om att bedöma huruvida en risk kvarstår och således hur denna risk har förändrats över tid. På samma sätt är det svårt att bortse från en händelse som markerar en betydande förändring av omständigheterna, även om den inträffat bara några månader efter det att en rättsakt om bibehållande på förteckningen antogs.

151    När en uppdatering är motiverad av den tid som förflutit eller av utvecklingen av omständigheterna i det aktuella fallet kan rådet, för att göra den nödvändiga uppdateringen av sin bedömning, stödja sig på omständigheter som ligger nära i tiden och som framgår inte bara av nationella beslut fattade av behöriga myndigheter utan också andra källor och, följaktligen, även på sin egen bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 52, 62 och 72, dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 40 och 50, dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 52, 60 och 61, och dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 51).

152    Det ska understrykas, som svar på sökandens argument i mål T‑316/14 RENV om en påstådd omprövningsskyldighet för de nationella myndigheterna och att rådet måste stödja sig på dessa omprövningar, att det är just på grund av att systemet med restriktiva åtgärder som inrättats genom gemensam ståndpunkt 2001/931 inte instiftar någon funktion som gör det möjligt för rådet att, vid behov, få tillgång till nationella beslut som antagits efter det ursprungliga uppförandet för att utföra den omprövning som åvilar rådet enligt artikel 1.6 i nämnda gemensamma ståndpunkt som detta system inte kan anses kräva att rådet utför sina omprövningar endast på grundval av sådana nationella beslut, vid äventyr att de medel rådet förfogar över i detta avseende otillbörligen begränsas (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 63 och 64, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 45).

153    När det gäller nyare omständigheter som omfattas av den uppdaterade bedömningen, oavsett om de härrör från nationella beslut eller andra källor, är unionsdomstolen skyldig att pröva dels huruvida motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF har iakttagits och därmed huruvida de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta, dels huruvida dessa skäl är styrkta, vilket innebär att unionsdomstolen, inom ramen för prövningen av de faktiska omständigheterna, ska försäkra sig om att de faktiska omständigheter som ligger till grund för bibehållandet på förteckningarna avseende frysning av medel är styrkta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 118 och 119, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70, och dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 52).

154    Den berörda personen eller enheten kan härvid, inom ramen för en talan mot beslutet att låta vederbörande kvarstå på den omtvistade förteckningen avseende frysning av tillgångar, bestrida samtliga omständigheter rådet har åberopat för att styrka att risken för att denna person eller enhet deltar i terroristverksamhet kvarstår, oavsett om dessa omständigheter härrör från ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet eller från andra källor. Vid ett sådant bestridande ankommer det på rådet att visa att det finns stöd för de omständigheter som lagts den berörda personen eller enheten till last, och på unionsdomstolen att kontrollera att dessa omständigheter är materiellt riktiga (se dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 53). Det är i detta avseende viktigt att understryka att det särskilda system för samarbete mellan rådet och medlemsstaterna som inrättades genom gemensam ståndpunkt 2001/931 och den skyldighet som följer av detta för rådet att så långt möjligt rätta sig efter de nationella myndigheternas bedömning innebär att beslut av dessa myndigheter har ett särskilt bevisvärde, vilket således underlättar för rådet att fastställa de faktiska omständigheterna och för unionsdomstolen att granska dem när omständigheterna redan har fastställts av de behöriga nationella myndigheterna.

155    Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva huruvida 2014 års rättsakter, 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut antogs med iakttagande av kraven i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och härvid göra åtskillnad mellan dessa tre typer av rättsakter med hänsyn till de olika omständigheter som beaktades för att uppdatera rådets bedömning i redogörelserna för skälen till rättsakterna.

a)      Rådets omprövning i 2014 års rättsakter (mål T‑316/14 RENV)

156    Det framgår av redogörelserna för skälen till 2014 års rättsakter att rådet i syfte att behålla sökanden i förteckningarna avseende frysning av tillgångar grundade sig – mot bakgrund av den terroristverksamhet som PKK bedrivit med början år 1984 och de ensidiga vapenvilor som organisationen utlyst, i synnerhet sedan år 2009 – inte bara på de amerikanska och de turkiska myndigheternas beslut som alla meddelades före år 2009, utan även på den omständigheten att beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister från 2001, som låg till grund för det ursprungliga uppförandet av PKK på förteckningen, fortfarande var i kraft och på en förteckning över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011 som rådet ansåg utgjorde terroristhandlingar, i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilka kunde tillskrivas sökanden (se ovan punkterna 11 och 12).

157    Sökanden har kritiserat rådet för att det inte grundade bibehållandet av sökanden på de omtvistade förteckningarna på en aktuell bedömning av situationen, som rådet var skyldigt att göra enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Rådet grundade sig nämligen enbart på inaktuella uppgifter från nationella beslut och tog inte hänsyn till ett stort antal uppgifter som nyligen lagts fram av sökanden om den fredsprocess som inleddes år2012, den efterföljande vapenvilan, det därpå följande tillbakadragandet av sökandens trupper från turkiskt territorium och sökandens deltagande i kampen mot Daesh, vilket år 2014 ledde till flera uppmaningar om att stryka sökanden från terroristförteckningarna.

158    Tribunalen framhåller för det första den långa tiden mellan antagandet av 2001 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister och antagandet av 2014 års rättsakter, vilken i sig motiverar en ny bedömning av den kvarstående risken för att PKK ska vara inblandat i terroristverksamhet.

159    Tribunalen konstaterar för det andra att det under de 13 åren mellan 2001 års beslut och 2014 års rättsakter har inträffat flera händelser som markerat en utveckling av omständigheterna i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 149.

160    I 2014 års rättsakter berörs således flera vapenvilor som utlystes ensidigt av PKK åren 2005 och 2006 och ”sedan 2009” samt en ”färdplan i tre etapper” för fred som upprättades av PKK år 2003. Det finns även anledning att beröra de fredsförhandlingar som ägde rum mellan PKK och den turkiska regeringen under åren 2012 och 2013 samt en fredsappell av den 21 mars 2013 från Abdullah Öcalan, PKK:s grundare och ledare, vilka båda två har åberopats av sökanden, även om de inte nämns i redogörelsen för skälen till 2014 års rättsakter (se nedan punkterna 167–171).

161    Däremot är sökandens deltagande i kampen mot Daesh i detta skede inte en händelse som markerar en utveckling av omständigheterna som motiverar en uppdatering, i och med att detta deltagande, enligt handlingarna i målet, inleddes under andra halvan av år 2014, det vill säga efter antagandet av 2014 års rättsakter.

162    Rådet var följaktligen skyldigt att uppdatera sin bedömning av den fortsatta risken för att sökanden skulle vara inblandad i terroristverksamhet.

163    För att göra denna omprövning räknade rådet upp ett stort antal incidenter som inträffade mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011, däribland 17 incidenter som inträffade mellan den 17 januari 2010 och den 19 oktober 2011, efter de vapenvilor som PKK ensidigt hade utlyst sedan år 2009.

164    Tribunalen framhåller först och främst att domstolen i dom av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), slog fast att denna uppdatering var tillräckligt motiverad och att tribunalen är bunden av denna bedömning. Domstolen menar att redogörelserna för skälen till 2014 års rättsakter gjorde det möjligt för PKK att få kännedom om de specifika och konkreta skälen till varför rådet ansåg att risken för att denna organisation skulle delta i terroristverksamhet bestod, trots de vapenvilor som ensidigt hade förklarats sedan år 2009. Domstolen klargjorde att de omständigheter som nämndes i dessa motiveringar räckte för att PKK skulle kunna förstå vad organisationen klandrades för (se dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 61 och 62).

165    Det kan vidare även framhållas att sökanden endast har bestritt riktigheten och ansvarstillskrivandet för vissa av de berörda incidenterna. Även om det framgår av rättspraxis att berörd person eller enhet inte är skyldig att som stöd för detta bestridande bevisa att det saknas grund för skälen (se dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 54 och där angiven rättspraxis), måste vederbörande nämligen åtminstone ange specifikt vilka incidenter som bestrids (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2019, Hamas/rådet, T‑289/15, EU:T:2019:138, punkt 151 och där angiven rättspraxis). Sökanden har endast bestritt några av de 69 incidenterna specifikt. Med hänsyn till domstolens ovan angivna bedömning i fråga om rådets iakttagande av sin motiveringsskyldighet, kan sökanden inte heller på allvar ta en påstådd avsaknad av precision i beskrivningen av de aktuella incidenterna i motiveringarna som förevändning för att påstå sig vara oförmögen att lägga fram ett bestridande. Rådet kan inte heller klandras för att det inte angett källorna till uppgifterna om de angivna incidenterna, eftersom rådet inte är skyldigt att ange detta i och med att avsaknaden av denna angivelse inte hindrar enheten som bibehålls på förteckningen att förstå skälen till detta bibehållande och i och med att enheten i fråga kan begära att få tillgång till rådets handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 64, se även dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 378–380 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att sökanden i detta fall endast har bestritt ett begränsat antal av de 17 incidenter som inträffade åren 2010 och 2011.

166    Rådet kan alltså anses ha iakttagit sin uppdateringsskyldighet fram till år 2011, inte minst med hänsyn till den riktiga kvalificeringen av incidenterna i fråga som terroristhandlingar (se ovan punkterna 116, 117 och 146). Av detta följer även att det inte finns någon anledning att uttala sig om den kritik som rådet anfört som stöd om beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister från år 2006 genom vilket ”KADEK” och ”KONGRA-GEL” förbjöds och om domarna av de turkiska säkerhetsdomstolarna av vilka de senast beaktade härrör från år 2006.

167    Mellan åren 2011 och 2014, en tidsperiod som inte i sig kan anses föranleda en uppdatering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 208 och där angiven rättspraxis), gick emellertid Abdullah Öcalan ut med en fredsappell, och fredsförhandlingar fördes mellan PKK och de turkiska myndigheterna (se ovan punkt 160). Dessa nämns inte vare sig i 2014 års rättsakter eller i redogörelserna för skälen till rättsakterna och inte heller i de skrivelser genom vilka dessa rättsakter lämnades ut till sökanden.

168    Sådana omständigheter är kännetecken på en utveckling av omständigheterna som motiverar en uppdaterad bedömning av situationen.

169    Först och främst var Abdullah Öcalans fredsappell inte något isolerat uttalande. Den ska ses mot bakgrund av förhandlingar som hade pågått i flera månader då den gjordes. Det var således inte endast fråga om ett tillfälligt upphörande eller ett uppehåll i terroristverksamheten, vilket per definition är ensidigt, utan om fredsförhandlingar i vidare bemärkelse, av bilateral art, och det var inom ramen för dessa förhandlingar som ett upphörande eller ett avbrytande av terroristverksamheten utlystes. Därmed är den rättspraxis som rådet har angett inte relevant, vilken rör det hot som en organisation som tidigare har utfört terroristhandlingar kan utgöra även fortsättningsvis, trots att organisationen har avbrutit sin terroristverksamhet under en längre eller kortare period, eller till och med synbarligen har upphört med denna verksamhet (dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 112). Även om domstolen slog fast i punkterna 61 och 62 i domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), att rådet på ett giltigt sätt hade motiverat en fortsatt risk för att sökanden skulle delta i terroristverksamhet trots de utlysta vapenvilorna, gjorde den detta, såsom rådet har anfört, på grundval av omnämnandet av incidenter som ägt rum efter de utlysta vapenvilorna.

170    Vidare hade unionsmyndigheterna själva, i detta fall de höga myndigheter för utrikespolitik som utgörs av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och kommissionens ledamot med ansvar för utvidgningen och den europeiska grannskapspolitiken, medgett vad de betecknade som ”fredsprocess”. I ett pressmeddelande av den 21 mars 2013 gjorde nämligen unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionsledamoten med ansvar för utvidgning och grannskapspolitik ett gemensamt uttalande där de välkomnade Abdullah Öcalans uppmaning till PKK att lägga ned vapnen och dra sig tillbaka bortom Turkiets gränser, och hans uppmuntran till alla parter att outtröttligt verka för fred och välstånd för alla turkiska medborgare och ge fullt stöd till fredsprocessen.

171    Tribunalen framhåller slutligen att denna process hade pågått i mer än ett år då 2014 års första rättsakt antogs och i mer än 18 månader då 2014 års andra rättsakt antogs, utan att det framgår vare sig av 2014 års rättsakter eller av några handlingar i målet att processen hade upphört då dessa rättsakter antogs.

172    Det är viktigt att klargöra att detta konstaterande i enlighet med domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 56, 57, 74 och 88), inte innebär att rådets utelämnande av detta ska ses som en bristfällig motivering. Däremot kan den omständigheten att rådet inte redogjorde för någon granskning eller något beaktande av de ovan angivna omständigheterna föranleda slutsatsen att rådets omprövning inte uppfyller kraven i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

173    En sådan bedömning stöds av den omständigheten att rådet inte uttryckligen har nämnt dessa omständigheter i sina skriftliga inlagor, utan endast allmänt har berört uttalanden om upphörande med terroristverksamhet och väpnat våld, varvid det ska betonas att dessa uttalanden inte är de enda som är i fråga här, eftersom det berörda uttalandet av Abdullah Öcalan ingår i en fredsprocess (se ovan punkt 169), och att de tidigare, i synnerhet i fråga om vapenvilorna åren 2005 och 2006, föranlett rådet att kontrollera PKK:s fortsatta terroristverksamhet efter vapenvilorna (se ovan punkterna 160 och 163), vilket inte var fallet efter förhandlingarna och uttalandena åren 2012 och 2013.

174    I detta avseende är Abdullah Öcalans uttalande av den 21 mars 2015 inte relevant, i vilket han efterlyste en kurdisk kongress för att besluta om att upphöra med den väpnade kampen, vilket rådet har gjort gällande i sina inlagor och vilket enligt rådet visar att inget sådant beslut hade fattats vid den tidpunkten. Även om bedömningen av den fortsatta risken för inblandning i terroristverksamhet kan kräva en delvis framåtsyftande bedömning, får den nämligen inte leda till att ifrågasätta fast rättspraxis, däribland i fråga om restriktiva åtgärder, enligt vilken en omtvistad unionsrättsakts lagenlighet måste bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs (se dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen, C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 22 och där angiven rättspraxis, och av den 4 september 2015, NIOC m.fl./rådet, T‑577/12, ej publicerad, EU:T:2015:596, punkt 112 och där angiven rättspraxis), vilket innebär att hänsyn endast får tas till faktiska omständigheter som förelåg vid tidpunkten för antagandet av de angripna rättsakterna (se dom av den 24 november 2021, Al Zoubi/rådet, T‑257/19, EU:T:2021:819, punkt 58 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

175    Av detta följer att rådet åsidosatte artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilket innebär att 2014 års rättsakter ska ogiltigförklaras. Därmed finns det ingen anledning att pröva grunden avseende åsidosättande av artiklarna 4 och 51 i stadgan, endast riktad mot beaktandet av domarna från de turkiska säkerhetsdomstolarna (se ovan punkt 166), eller de tre följande grunderna till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av 2014 års rättsakter.

b)      Rådets omprövning i 2015–2017 års rättsakter (Mål T‑316/14 RENV)

176    Tribunalen framhåller inledningsvis att rådet i redogörelserna för skälen till 2015–2017 års rättsakter redogjorde för nya omständigheter som enligt rådet motiverade att sökanden bibehölls på de omtvistade förteckningarna.

177    Rådet nämnde i synnerhet ett nytt beslut av Förenade kungarikets inrikesminister av den 3 december 2014 samt, utöver att datumen för de beslut av Förenta staternas myndigheter som låg till grund för det ursprungliga uppförandet (åren 1997 och 2001) angavs, en omprövning som gjordes av dessa myndigheter den 21 november 2013 och den ”administrativa akten” hos Förenta staternas utrikesdepartement, också från år 2013. Rådet angav också närmare vilka incidenter som legat till grund för de berörda nationella besluten och vilka som ingick i den administrativa akten. Rådet grundade sig också för första gången på flera franska domstolsavgöranden som meddelades under perioden 2011–2014. Rådet angav också att det undersökt huruvida det hade tillgång till uppgifter som talade för att PKK skulle strykas och uppgav att det inte hade funnit några sådana uppgifter och därför funnit att de skäl som motiverat uppförandet fortfarande var giltiga (se ovan punkt 13).

178    Sökanden har bestritt de incidenter som låg till grund för Förenade kungarikets beslut från år 2014 och har understrukit att beslutet inte följde på någon begäran om hävande av förbudet från sökanden, vilket innebar att det inte fattades på grundval av alla relevanta uppgifter. Sökanden har anfört, i fråga om Förenta staternas beslut från år 2013, att det inte är fastställt att den administrativa akten hos Förenta staternas utrikesdepartement av samma datum låg till grund för beslutet. Beträffande de franska domstolsavgörandena från åren 2011, 2013 och 2014 har sökanden framhållit att sökanden inte var part i de förfarandena, att de avgörandena dessutom inte grundade sig på opartisk, objektiv och väsentlig bevisning, i synnerhet då den till stor del härrörde från Turkiet, och att de vilade på en bredare definition av terroristhandling än definitionen i gemensam ståndpunkt 2001/931 och på handlingar som tillskrivits sökanden och begicks före år 2007. Sökanden har i sitt skriftliga yttrande över domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), dragit slutsatsen att tribunalens övervägande, enligt vilket de franska domstolsavgörandena inte utgjorde en tillräcklig grund för att motivera att sökanden bibehålls på de omtvistade förteckningarna, vilket inte bestreds i rådets överklagande, inte har ifrågasatts. Sökanden har slutligen kritiserat rådet för att det inte beaktade detaljerade uppgifter som stöddes genom handlingar, vilka har lagts fram i sökandens ansökan och replik, enligt vilka sökanden är en viktig partner till de amerikanska och europeiska koalitionsstyrkorna i kampen mot Daesh.

179    Tribunalen ska således fastställa huruvida dessa nya omständigheter gör det möjligt att anse att rådet hade fog för att bibehålla sökanden på de omtvistade förteckningarna mot bakgrund av de argument som sökanden anfört mot detta. Prövningen inleds med de argument som sökanden har anfört för att kritisera rådet för att det grundade sig på 2014 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister.

180    I 2015–2017 års rättsakter angav rådet att beslutet vilade på följande omständigheter:

–        En attack i maj 2014 mot byggplatsen för en ny turkisk militäranläggning där två soldater skadades.

–        En attack i augusti 2014 mot ett kraftverk och bortförandet av tre kinesiska ingenjörer (punkt 17 i bilaga A till motiveringarna).

–        PKK:s meddelande i oktober 2014 att fredssamtalen med Turkiet skulle avbrytas om Turkiet inte ingrep mot Daesh (punkt 18 i bilaga A till motiveringarna).

181    Tribunalen understryker inledningsvis att 2014 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister fattades av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, i och med att det härrör från samma myndighet som antog 2001 års beslut (se ovan punkt 67). Även om rådet inte är skyldigt att grunda sig på omständigheter som hämtats från beslut av behöriga nationella myndigheter för att behålla en enhet på förteckningarna avseende frysning av tillgångar (se ovan punkterna 151 och 152), ska omständigheter som hämtats från dessa beslut ändå, om rådet grundar sig på sådana beslut för detta bibehållande, anses ha ett särskilt bevisvärde (se ovan punkt 154).

182    I domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), slog domstolen fast att omnämnandet av attacken i augusti 2014 var otillräckligt motiverat men att omnämnandet av handlingarna i maj och i oktober 2014 däremot var tillräckligt motiverat (punkterna 78–80). Domstolen slog också fast att, i den mån tribunalen i punkt 103 i domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), påpekade att PKK hade framfört argument för att bestrida att PKK kunde hållas ansvarigt för de incidenter som avses i inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014, såsom det beskrivs i bilaga A till 2015–2017 års rättsakter, samt kvalificeringen av dessa som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, att denna argumentation inte syftade till att visa att rådet åsidosatt sin motiveringsskyldighet utan till att bestrida riktigheten av nämnda faktiska omständigheter och deras rättsliga kvalificering och således utlösa rådets skyldighet att styrka att de åberopade skälen är välgrundade (punkt 81).

183    I det nu aktuella fallet står det klart efter sökandens svar på en fråga från tribunalen vid förhandlingen, att sökandens bestridande endast gäller det hot om att avbryta fredssamtalen som sökanden framförde i oktober 2014, och att sökanden har gjort gällande att avsikten endast var att varna de turkiska myndigheterna för att fredsförhandlingarna riskerade att bli ett misslyckande om de turkiska myndigheterna inte agerade mot Daesh, utan att hota dem med att avbryta förhandlingarna. Det noterades däremot i förhandlingsprotokollet att sökanden medgav att ansvaret för handlingar som begåtts av kurdisk gerilla från People’s Defence Forces (HPG) kunde tillskrivas sökanden, vilket kan tolkas så, att sökanden inte längre bestrider attacken i maj 2014. Att det var HPG och inte PKK som skulle tillskrivas ansvaret var i själva verket det enda skälet till bestridande som sökanden anfört mot denna attack i sin justeringsinlaga.

184    Vad beträffar sökandens argument att 2014 års beslut inte kunde beaktas på grund av att ansökan om hävande av förbudet som föranledde beslutet inte härrörde från PKK, framgår det av rättspraxis att vederbörlig hänsyn ska tas till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet i förteckningen, och att vad som räknas i detta avseende är huruvida det nationella beslutet har upphävts eller återkallats eller, tvärtom, har fastställts på grund av att nya faktiska omständigheter eller fakta har framkommit eller att den nationella myndigheten har ändrat eller kompletterat sin bedömning, mer än vilken enhet som har gett upphov till denna nya bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 52, och dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkt 30). Detta gäller i synnerhet i det nu aktuella fallet, då Förenade kungarikets inrikesminister grundade sitt beslut år 2014 på flera nya terroristhandlingar som utfördes under år 2014, varav åtminstone en inte har bestritts av sökanden (se ovan punkt 183). Rådet angav i varje fall i redogörelserna för skälen (punkt 12 i bilaga A), att PKK själv utan framgång hade ansökt om hävandet av förbudet vid tre tillfällen (åren 2001, 2009 och 2014), vilket innebär att den behöriga myndigheten, bland annat år 2014, hade tillgång till de argument och omständigheter som PKK fört fram till stöd för sin ansökan.

185    Av detta följer, med hänsyn till den riktiga kvalificeringen av attacken i maj 2014 som terroristhandling (se ovan punkterna 135 och 145), att rådet hade rätt att anse att PKK var inblandat i terroristhandlingar fram till den 13 maj 2014, då den terroristhandling som inte har bestritts och som fastställdes av Förenade kungarikets inrikesminister genom 2014 års beslut begicks. Denna rättsakt antogs dessutom efter händelserna åren 2012 och 2013, vilka ansågs vara skäl att uppdatera bedömningen av risken för deltagande i terrorism.

186    Rådet uppdaterade därför på ett giltigt sätt sin bedömning av risken för inblandning i terroristverksamhet fram till maj 2014, vilket, i termer av tidsrymd i förhållande till tidpunkten för 2015–2017 års rättsakter, mindre än fem år, inbegripet för de senaste rättsakterna, är tillräckligt för att omprövningen enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska anses ha genomförts korrekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 208 och där angiven rättspraxis).

187    Detta övervägande påverkas inte av sökandens deltagande i kampen mot Daesh från och med andra halvan av den 2014, vilket sökanden har framställt som en händelse som markerar en förändring av omständigheterna som motiverar en uppdatering av rådets bedömning (se ovan punkt 178) och vilket enligt rådets riktiga bedömning inte skulle beaktas. Detta deltagande pågick nämligen samtidigt som den ovannämnda varningen till de turkiska myndigheterna, även om denna varning inte skulle ha den räckvidd som anges i 2015–2017 års rättsakter (se ovan punkt 183). Det visar därmed inte på någon försoning i PKK:s förbindelser med Republiken Turkiet och innebär inte i sig att PKK:s konflikt med denna stat och verksamhet som kan betraktas som terroristverksamhet i detta sammanhang har upphört. Denna omständighet kan följaktligen inte ses som ett tecken på någon förändring som kan ålägga rådet en skyldighet att försäkra sig om att risken för att PKK är inblandat i terroristverksamhet kvarstår.

188    Av detta följer att grunden om åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte kan godtas i den del den avser 2015–2017 års rättsakter, och att det inte är nödvändigt att pröva de argument som är avsedda att kritisera den omständigheten att rådet grundade sig på de amerikanska och franska myndigheternas beslut, vilka vilade på incidenter före år 2014.

c)      Rådets omprövning i 2019 års beslut (mål T‑148/19)

189    2019 års beslut är nästan identiska med 2015–2017 års beslut. Sökandens argument mot dessa beslut liknar för övrigt de argument som anförts för att bestrida omprövningen av 2015–2017 års rättsakter.

190    Den enda skillnaden mellan 2015–2017 års och 2019 års beslut rör enbart beslut 2019/1341, i vilket anges ytterligare en incident av den 23 oktober 2017 som tillskrivits PKK. Det rör sig om en attack med en sprängladdning mot ett turkiskt militärfordon i den sydliga provinsen Hakkari, vid vilken en turkisk soldat dödades (punkt 16 sista strecksatsen i motiveringen). Attacken har uppgetts ingå i de amerikanska myndigheternas administrativa akt från 2019. Källan till denna information, nyhetsbyrån Reuters, anges.

191    Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden inte har bestritt riktigheten i denna attack eller att den begicks av sökanden, utan endast har avvisat dess klassificering som terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Som stöd för detta har sökanden anfört den icke relevanta grunden att handlingen ska ses som en del av den väpnade konflikten mellan PKK och Republiken Turkiet (se ovan punkterna 134 och 135). Attackens omnämnande i beslut 2019/1341 är också tillräckligt motiverat (se nedan punkt 231).

192    Det är också viktigt att understryka att den omständigheten att handlingar som påståtts vara terroristhandlingar och som har angetts som skäl till ett bibehållande på de omtvistade förteckningarna, och som sökanden inte har bestritt vare sig riktigheten av eller ansvarstillskrivandet för, har fastställts av en nationell myndighet som inte kan betecknas som behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte hindrar rådet från att på ett giltigt sätt grunda sig på sådana handlingar vid sin omprövning av risken för inblandning i terroristverksamhet. Vid en omprövning av lämpligheten av att föra upp en enhet på förteckningen är rådet nämligen inte skyldigt att grunda sig på omständigheter som fastställts i ett beslut av en behörig myndighet som uppfyller kriterierna i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2019, Hamas/rådet, T‑308/18, EU:T:2019:557, punkt 150, och dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 143).

193    Därför är det inte avgörande i det nu aktuella fallet, såsom framgår ovan av punkt 96, att myndigheterna i Förenta staterna inte kan kvalificeras som behörig myndighet. Det har inte heller någon betydelse att det som sökanden har påstått inte klart framgår av 2019 års beslut att de berörda incidenterna, utöver att ingå i Förenta staternas administrativa akt, låg till grund för beslutet av Förenta staternas myndigheter att efter omprövningarna fortsatt beteckna sökanden som terroristorganisation.

194    Till skillnad från vad som är fallet i mål T‑316/14 RENV har sökanden, med undantag av bortförandet av tre kinesiska ingenjörer, inte heller bestritt riktigheten i de handlingar som låg till grund för 2014 års beslut av Förenade kungarikets inrikesminister eller sitt deltagande i dessa handlingar.

195    Hänsyn ska också tas till att domstolen fastställt att motiveringen var bristfällig i fråga om attacken mot kraftverket i augusti 2014, vilken ledde till att tre kinesiska ingenjörer fördes bort (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 78). Sökanden har visserligen inte gjort gällande denna bristfälliga motivering i mål T‑148/19 i sitt yttrande över domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316). Övervägandet omfattas emellertid av tvingande rätt och parterna har beretts tillfälle att yttra sig i frågan.

196    Av detta följer, för det första i fråga om beslut 2019/25, att den senaste gärning som begåtts av PKK och som på ett giltigt sätt fastställts och klassificerats som terroristhandling av rådet (se ovan punkterna 135 och 145) inträffade i maj 2014. Det motsvarar en tidsrymd på ungefär fyra och ett halvt år i förhållande till nämnda beslut, vilket inte gjorde det nödvändigt med en uppdatering, i enlighet med vad som framgår ovan av punkt 167.

197    Denna gärning begicks dessutom efter händelserna åren 2012 och 2013, vilka ansågs motivera en uppdatering av bedömningen av risken för deltagande i terrorism, vilken alltså kan anses ha genomförts på ett korrekt sätt i detta avseende.

198    Rådet kan också, i likhet med den bedömning som gjordes i fråga om 2015–2017 års rättsakter, anses ha haft stöd för sin bedömning att PKK:s deltagande i kampen mot Daesh efter attacken i maj 2014 inte utgjorde en förändring av omständigheterna av den arten att rådet blev skyldigt att försäkra sig om att risken för att PKK var inblandat i terroristverksamhet kvarstod (se ovan punkt 187). Detta gäller särskilt då sökanden har gjort gällande i mål T‑148/19, på grundval av en annan förändring av omständigheterna, att den turkiska staten har förvandlats till en totalitär stat som förtrycker det kurdiska folket, vilket därigenom gör det uppenbart att sökanden fortfarande är fientligt inställd till de turkiska myndigheterna. Detta förtryck har också åberopats till stöd för PKK:s argument om den väpnade konflikten mellan PKK och Republiken Turkiet, och därför kan det inte ses som en förändring som i sig innebär att PKK har blivit fredligt.

199    Detsamma gäller Abdullah Öcalans uttalanden om att han är beredd att delta i politiska förhandlingar och att det är nödvändigt att nå en demokratisk lösning i stället för att upprätthålla ett konfrontativt förhållningssätt och använda fysiskt våld. Bortsett från att dessa uttalanden är betydligt mindre högtidliga och entydiga än det ovan angivna uttalandet från år 2013 och att PKK över huvud taget inte nämns, är uttalandena, som gjordes under perioden maj till augusti 2019 och som samlats ihop och sedan offentliggjorts av Abdullah Öcalans advokater, av ett senare datum än beslut 2019/25.

200    När det för det andra gäller beslut 2019/1341, begicks PKK:s senaste gärning som på ett giltigt sätt fastställts och klassificerats som terroristhandling av rådet (se ovan punkt 191) år 2017, det vill säga mindre än två år före beslutet. Detta är i än högre grad en tidsrymd som inte gör det nödvändigt med en uppdatering av den fortsatta risken för terroristinblandning.

201    Attacken år 2017 begicks också betydligt senare än händelserna åren 2012 och 2013 och i början av PKK:s deltagande i kampen mot Daesh, och därför kan även denna attack anses ha motiverat att rådet, efter sin omprövning, bekräftade att det fortfarande fanns en risk för att PKK var inblandat i terroristverksamhet och bibehöll PKK på de omtvistade förteckningarna genom att anta beslut 2019/1341 trots dessa händelser och detta deltagande. Abdullah Öcalans ovan angivna uttalanden under perioden maj till augusti 2019 gjordes alltför sent i förhållande till beslut 2019/1341, vilket antogs den 8 augusti 2019, för att i det skedet motivera en uppdatering av rådets bedömning, i och med att det var för tidigt att bedöma vilka följder dessa uttalanden skulle få i form av ett upphörande av våld eller inledande av en fredlig process.

202    Av detta följer att rådet iakttog kraven i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 vid omprövningen av den fortsatta risken för PKK:s deltagande i terroristverksamhet i 2019 års beslut.

203    Det följer således av allt vad som anförs ovan att grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska godtas i den del som endast rör 2014 års rättsakter. Därmed finns det ingen anledning att pröva grunden avseende åsidosättande av artiklarna 4 och 51 i stadgan, vilken enbart anförts mot 2014 års rättsakter (se ovan punkt 175), liksom de tre följande grunderna, vilka anförts till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av nämnda rättsakter. Grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska däremot underkännas vad gäller 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut.

4.      Grunden avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen

204    Sökanden har gjort gällande att bibehållandet av sökanden på de omtvistade förteckningarna utgör ett oproportionerligt medel för att nå målet att bekämpa terrorism, med hänsyn till att omständigheterna har förändrats sedan 2002 och att detta upptagande får återverkningar i medlemsstaterna med avseende på yttrande- och mötesfriheten, PKK:s politiska verksamhet och kurder i allmänhet. Sökanden har också understrukit att det aktuella upptagandet framstår som obegränsat och att det finns mindre tvingande åtgärder för att bekämpa terrorism.

205    Med hänsyn till att det är fastställt att 2014 års rättsakter är rättsstridiga ska denna grund om åsidosättande av proportionalitetsprincipen av processekonomiska skäl granskas enbart med avseende på 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut.

206    Tribunalen erinrar om att de grundläggande rättigheterna, däribland rätten till egendom och yttrande- och mötesfriheten, inte omfattas av något absolut skydd enligt unionsrätten. Begränsningar kan införas vad avser utövandet av dessa rättigheter, under förutsättning för det första att de är vederbörligen motiverade av mål av allmänintresse som unionen eftersträvar och, för det andra, inte utgör ett oproportionerligt eller oacceptabelt ingrepp i förhållande till dessa mål, i själva kärnan i dessa rättigheter (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

207    När det gäller det första villkoret framgår det av fast rättspraxis att frysning av penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör de personer som i enlighet med förordning nr 2580/2001 och gemensam ståndpunkt 2001/931 har identifierats som personer som är inblandade i finansiering av terrorism syftar till att uppnå ett mål av allmänintresse, eftersom denna frysning är ett led i kampen mot de hot mot internationell fred och säkerhet som terroristhandlingar innebär (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 123 och där angiven rättspraxis).

208    När det gäller det andra villkoret betraktas åtgärderna för frysning av tillgångar i princip inte som oproportionerliga eller oacceptabla eller som innebärande ett ingrepp i själva kärnan i alla eller vissa av de grundläggande rättigheterna.

209    Denna typ av åtgärder är nämligen nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att bekämpa terrorism (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 129 och där angiven rättspraxis). Vidare är åtgärderna för frysning av tillgångar inte utan undantag, med hänsyn till att artiklarna 5 och 6 i förordning nr 2580/2001 ger möjlighet dels att tillåta användning av frysta penningmedel för att tillgodose grundläggande behov eller uppfylla vissa förpliktelser, dels att bevilja särskilda tillstånd för att, under vissa särskilda omständigheter, frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller andra ekonomiska resurser (se dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

210    Frysning av tillgångar utgör inte en permanent åtgärd, i och med att frågan huruvida personer och enheter ska fortsätta att vara upptagna i förteckningen avseende frysning av tillgångar enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska vara föremål för regelbunden omprövning för att säkerställa att de personer och enheter som inte längre uppfyller de relevanta kriterierna tas bort (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 129).

211    Av detta följer att proportionalitetsprincipen i det nu aktuella fallet kan anses ha iakttagits i 2015–2017 års rättsakter (se ovan punkt 188) och i 2019 års beslut (se ovan punkt 202), eftersom rådet på ett korrekt sätt omprövade den fortsatta risken för sökandens terroristinblandning, bland annat mot bakgrund av de förändrade omständigheter som anförts av sökanden.

212    Denna slutsats påverkas inte av påståendet om att de aktuella åtgärderna avseende frysning av tillgångar är ineffektiva och därmed olämplig, i den del de inte har hindrat att våld utövats mot kurder och inte har lett till en fredlig och demokratisk lösning på konflikten mellan kurderna och de turkiska myndigheterna. Det är nämligen inte syftet med 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut, såsom för övrigt framgår av några av deras rubriker som är desamma som rubriken på gemensam ståndpunkt 2001/931 och av angivelsen av målet att bekämpa terrorism, ett mål som för övrigt inte har bestritts av sökanden vare sig med avseende på dess förekomst eller dess legitimitet, vilket också bekräftas i den rättspraxis som tribunalen erinrar om ovan i punkt 207.

213    De påstådda effekterna på kurder och, mer allmänt, alla som vill ge sitt stöd till kurderna är inte heller relevanta. 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut avser nämligen uteslutande kampen mot terrorism och PKK, som i bilagorna till dessa rättsakter och beslut endast anges som en part som deltar i terroristhandlingar. Även om det skulle visa sig riktigt att personer utan anknytning till sökanden har utsatts för sådant agerande som påtalats av sökanden, till exempel gripanden eller hinder för den fria rörligheten, skulle detta agerande oavsett om det begåtts av medlemsstaternas myndigheter eller av turkiska myndigheter – vilka för övrigt inte är bundna av 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut –således inte kunna anses vara resultatet av nämnda rättsakter och beslut som endast avser frysning av tillgångar, och således inte göra det möjligt att fastställa att de är oproportionerliga.

214    Vad gäller sökandes argument, att terrorism kan bekämpas med mindre tvingande åtgärder, har sökanden inte förklarat vad sådana åtgärder skulle bestå av. Tribunalen kan alltså inte bedöma huruvida de skulle kunna göra det möjligt att nå det mål som eftersträvas, det vill säga att bekämpa finansiering av terrorism, lika effektivt som frysning av tillgångar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 317 och 318).

215    Av detta följer att grunden avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen inte kan godtas i den del som avser 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut.

5.      Grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten

216    Enligt fast rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden för att kunna avgöra om den är välgrundad och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

217    Den motivering som krävs ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eller att den i detalj ska bemöta de överväganden som den berörde har angett i samband med att den underrättas innan rättsakten antas, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på området. En rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 48 och angiven rättspraxis).

218    När det särskilt gäller beslut genom vilka en person eller en enhet bibehålls i en förteckning avseende frysning av tillgångar ska unionsdomstolen när den prövar huruvida motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF har uppfyllts avgöra huruvida de anförda skälen är tillräckligt exakta och konkreta (se dom av den 22 april 2021, rådet mot PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 52 och 56 och där angiven rättspraxis).

219    Av detta följer att det i det nu aktuella fallet ankom på rådet, för att uppfylla motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, att ange tillräckligt precisa och konkreta skäl för att sökanden skulle kunna få kännedom om de skäl som gav stöd för att sökanden skulle bibehållas i de omtvistade förteckningarna och för att tribunalen skulle kunna utföra sin prövning.

220    Sökanden har anfört sex anmärkningar till stöd för grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten genom de angripna rättsakterna. I och med att talan ska bifallas såvitt avser grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, i den del som rör besluten av Förenta staternas myndigheter åren 1997 och 2001, och grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkten såvitt den avser 2014 års rättsakter, saknas anledning att granska de anmärkningar som anförts mot motiveringen av dessa rättsakter och anmärkningen mot att rådet grundade sig på ovan angivet beslut av Förenta staterna. I synnerhet som sökanden genom en av de sex anmärkningarna har gjort gällande att rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte kontrollera att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd hade garanterats av Förenta staterna när 1997 och 2001 års beslut fattades, granskar tribunalen nedan endast fem anmärkningar som anförts till stöd för grunden avseende rådets åsidosättande av motiveringsskyldigheten och som rör 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut.

221    Sökanden har för det första gjort gällande att rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte förklara varför de nationella beslut som det grundade sig på var beslut i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

222    I dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet (T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkterna 329 och 330), slog tribunalen fast att det inte var rådets sak att förklara på vilket sätt det nationella beslut som rådet grundade sig på utgjorde ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931 och att det endast var om denna kvalificering bestreds på ett väl underbyggt sätt av den berörda personen eller enheten under det administrativa förfarandet i rådet, vilket här inte är fallet, som rådet var tvunget att längre fram motivera de vidtagna åtgärderna i detta avseende.

223    I redogörelserna för skälen till 2015–2017 års rättsakt och i 2019 års beslut, i ett särskilt avsnitt om ”överensstämmelse med kraven från den behöriga nationella myndigheten i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931” tillhandahöll rådet i varje fall en sådan motivering genom att erinra om praxis från tribunalen som redan haft tillfälle att pröva liknande beslut av myndigheterna i Förenade kungariket enligt artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten och slog fast att en sådan överensstämmelse förelåg (punkt 3).

224    Av detta följer att den första anmärkningen i detta fall, avseende bristfällig motivering, inte kan godtas.

225    Sökanden har för det andra gjort gällande att rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte ange de verkliga och exakta skäl som låg till grund för de nationella beslut som beaktats. Denna andra anmärkning har gjorts gällande med avseende på samtliga beslut som beaktades i 2015–2017 års rättsakter och enbart i fråga om Förenta staternas beslut från åren 2013 och 2019 i 2019 års beslut.

226    Sökanden har för det tredje gjort gällande att rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte ange de verkliga och exakta skälen till att sökanden skulle bibehållas på förteckningarna efter omprövningen. Denna tredje anmärkning gäller endast 2015–2017 års rättsakter.

227    Vad gäller den andra och den tredje anmärkningen erinrar tribunalen om att domstolen i domen av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 76–89), slog fast, som svar på den sjätte och den sjunde grunden för överklagandet, att 2015–2017 års rättsakter var tillräckligt motiverade, utom för en de incidenter som beaktades, i den del de grundade sig på Förenade kungarikets beslut från år 2014 och i den del sökanden bibehölls på de omtvistade förteckningarna. Tribunalen är bunden av denna bedömning.

228    Vad beträffar 2019 års beslut, vars motivering har bestritts som otillräcklig i den del besluten grundades på beslut av Förenta staternas myndigheter, i detta fall omprövningar som dessa myndigheter gjorde 2013 och 2019, finns det skäl att skilja mellan beslut 2019/25 och beslut 2019/1341.

229    När det gäller beslut 2019/25 följer det nämligen av prövningen av grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att bibehållandet av sökanden på de omtvistade förteckningarna genom detta beslut var förenligt med denna bestämmelse oavsett om Förenta staternas beslut beaktades (se ovan punkterna 196 och 198). Därför finns det ingen anledning uttala sig om den påstådda bristfälligheten i motiveringen, vilken endast rör dessa sistnämnda beslut.

230    När det gäller beslut 2019/1341 underkändes grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 bland annat med beaktande av attacken år 2017, vilken fastställdes av Förenta staternas myndigheter vid omprövningen år 2019 (se ovan punkterna 191 och 200). Därför finns det anledning att kontrollera huruvida motiveringen är tillräcklig i fråga om denna bevisning. I och med att denna bevisning beaktas enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, har det ingen betydelse att den inte fastställts av en behörig myndighet, precis som det följaktligen saknar betydelse att det, som sökanden har gjort gällande, inte klart framgår av redogörelsen för skälen till beslut 2019/1341 huruvida denna incident, som ingick i den administrativa akten hos Förenta staternas utrikesdepartement från år 2019, även lades till grund för det beslut som Förenta staternas myndigheter fattade år 2019 om att bibehålla benämningen som terroristorganisation.

231    För att motiveringsskyldigheten ska anses ha iakttagits i fråga om de relevanta gärningar som motiverade sökandens fortsatta upptagande på förteckningarna avseende frysning av tillgångar, krävs att gärningarnas art har angetts, liksom den exakta tidpunkten (dag) och platsen för gärningarna, varvid en ungefärlig angivelse kan vara tillräcklig i och med att det är möjligt att ange region eller provins i stället för exakt vilken stad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkterna 61, 62 och 78–80). Sådana uppgifter finns också i motiveringen till beslut 2019/1341, där det finns uppgifter om arten av attacken i fråga (attack med sprängladdning mot ett turkiskt militärfordon), datum (23 juni 2017) och platsen där den begicks (den sydliga provinsen Hakkari). Påståendena om bristfällig motivering av beslut 2019/1341 måste därför underkännas.

232    Sökanden har för det fjärde gjort gällande att rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte kontrollera huruvida de handlingar som granskades av de nationella myndigheterna kunde kvalificeras som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

233    Att motiveringsskyldigheten har åsidosatts följer för det femte av att relevansen av Förenade kungarikets beslut och av de franska beslut som beaktades inte är styrkt, inte minst mot bakgrund av den tid som förflutit.

234    Vad beträffar de två sistnämnda anmärkningarna erinrar tribunalen om att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan om motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan om den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att beslutsfattaren formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl. Härav följer att invändningar och argument som avser att ifrågasätta rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av, eller otillräcklig, motivering (se dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 37 och där angiven rättspraxis, dom av den 30 juni 2016, Al Matri/rådet, T‑545/13, ej publicerad, EU:T:2016:376, punkt 143). Det är viktigt att i detta avseende klargöra att en bristfällig prövning av rådet utgör ett fel som påverkar lagenligheten av den angripna rättsakten (se för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 72).

235    Den fjärde och den femte anmärkning som sökanden i det nu aktuella fallet har anfört till stöd för grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten avser egentligen räckvidden och innehållet i den omprövning som rådet gjorde för att anta de angripna besluten, vilket för övrigt framgår av sökandens hänvisning till de föregående grunderna avseende materiella fel.

236    Frågan huruvida rådet iakttagit sin skyldighet att försäkra sig om att de handlingar som fastställts av de nationella myndigheterna överensstämde med definitionen av terroristhandling i gemensam ståndpunkt 2001/931 (fjärde anmärkningen) prövas ovan i samband med grunden avseende åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

237    Samma sak gäller rådets skyldigheter avseende omprövningen av de omtvistade förteckningarna och huruvida hänsyn härvid togs till den tid som förflutit och till de nationella beslut som fattades efter de beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet (femte anmärkningen). Dessa skyldigheter granskas ovan i samband med grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vilken ska godtas till en del, utan att det krävs någon granskning av de franska besluten i detta avseende.

238    Det följer av allt vad som anförs ovan att grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten ska underkännas i allt väsentligt, det vill säga med undantag för motiveringen av den incident i augusti 2014 som angavs av Förenade kungarikets myndigheter, vilken bedömts vara otillräcklig genom dom av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316) (se ovan punkterna 182 och 227).

6.      Grunden avseende åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd

239    Sökanden har anfört tre anmärkningar till stöd för denna grund. För det första har sökanden gjort gällande att rådet åsidosatte de kriterier som fastställdes genom dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518), genom att inte lämna ut den bevisning som myndigheterna i Förenade kungariket och i Förenta staterna grundat sig på. För det andra har rådet inte heller visat att rätten till försvar och rätten till effektivt rättsligt skydd garanterades vid de amerikanska och franska myndigheterna. För det tredje anser sökanden att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd också åsidosattes på grund av rådets uppenbara åsidosättande av domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788).

240    Vad beträffar den första anmärkningen framgår det av fast rättspraxis att principen om iakttagandet av rätten till försvar inte innebär att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet när tillräckligt exakta uppgifter har meddelats som ger den enhet som en restriktiv åtgärd riktar sig mot en möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot denna. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se dom av den 24 november 2021, LTTE/rådet, T‑160/19, ej publicerad, EU:T:2021:817, punkt 367 och där angiven rättspraxis).

241    I det nu aktuella fallet har sökanden erhållit tillräckligt exakta uppgifter om de omständigheter som lagts till grund för bibehållandet av sökanden på de omtvistade förteckningarna i de motiveringar som bifogades 2015–2017 års rättsakter och 2019 års beslut, de enda som av processekonomiska skäl granskas här, av hänsyn till att det är fastställt att 2014 års rättsakter var rättsstridiga. Sökanden har också, som svar på en fråga från tribunalen, lagt fram en enda skrivelse om dessa rättsakter och beslut, vilken är daterad den 6 mars 2015 och översändes till rådet före antagandet av 2015 års rättsakter. I denna skrivelse anförs endast, i fråga om de incidenter som rådet hämtat från besluten av myndigheterna i Förenade kungariket och i Förenta staterna för att bibehålla sökanden på de omtvistade förteckningarna – de enda incidenter som berörs i denna grund, i den mån sökanden endast kan bestrida riktigheten och det ansvar som sökanden tillskrivits för dessa två incidenter (se ovan punkterna 37 och 80) – kritik för att det saknas fler detaljuppgifter (fjärde och sjätte stycket i skrivelsen), vilket utgör hinder för att incidenterna ska kunna kvalificeras som terroristhandlingar. Vad som avses är endast frågan om kvalificeringen som terroristhandlingar, inte frågan om vem som ska tillskrivas ansvaret för eller riktigheten av de aktuella incidenterna, vilket skulle kunna motivera utlämnandet av bevis i detta avseende. Att medge att denna skrivelse utgör en – visserligen implicit – begäran om tillgång till handlingar vore att ifrågasätta principen om att tillgång ska ges i undantagsfall och på begäran, eftersom det betraktas som ett orimligt krav att bevisning ska överlämnas på eget initiativ (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 97).

242    Av detta följer att det i detta fall inte ankom på rådet att förse sökanden med relevant bevisning som inte hade begärts av sökanden, och därför ska den första anmärkningen underkännas.

243    Vad beträffar den andra anmärkningen rör det sig, i fråga om Förenta staternas beslut, om samma anmärkning som den anmärkning som anfördes till stöd för grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, genom vilken rådet klandrades för att inte ha kontrollerat huruvida dessa beslut antogs med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Eftersom den sistnämnda anmärkningen ska godtas (se ovan punkt 96), finns det även skäl att godta den nu aktuella anmärkningen, i den del den avser samma kritik mot rådet.

244    Tribunalen behöver inte uttala sig om anmärkningen i fråga vad beträffar de franska besluten, i och med att det nu aktuella målet kan avgöras utan att den beaktas (se ovan punkt 188).

245    Vad beträffar den tredje anmärkningen, vilken endast har anförts i mål T‑148/19 och genom vilken sökanden har gjort gällande att rådet åsidosatte dom av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), ska det klargöras att sökanden på en fråga från tribunalen angav att anmärkningen kunde tolkas så, att den grundade sig på ett åsidosättande av artikel 266 FEUF, vilket noterades i förhandlingsprotokollet. Rådet bestred för övrigt inte denna tolkning av anmärkningen.

246    Enligt artikel 266 FEUF ska den institution från vilken den ogiltigförklarade rättsakten härrör vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en dom om ogiltigförklaring. Denna skyldighet inträder för institutionen så snart dom om ogiltigförklaring meddelas, om det är beslut som ogiltigförklaras – som i detta fall, eftersom det finns flera beslut bland de rättsakter från 2014 och från 2015–2017 som ogiltigförklarades genom dom av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788) – till skillnad från domar om ogiltigförklaring av förordningar vilka, enligt artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, inte får effekt förrän fristen för överklagande har löpt ut eller, om ett överklagande getts in, överklagandet ogillas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2018, Klyuyev/rådet, T‑731/15, EU:T:2018:90, punkterna 259–262 och där angiven rättspraxis).

247    Artikel 266 FEUF innebär närmare bestämt att en rättsstridighet som fastställs i domskälen till en dom om ogiltigförklaring förpliktar den institution som är upphov till rättsakten att undanröja denna rättsstridighet i den rättsakt som är avsedd att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. Denna skyldighet kan emellertid även, i den mån den avser en bestämmelse med ett visst innehåll i en given fråga, leda till andra följder för denna institution, däribland att institutionen måste se till att ny lagstiftning som ska antas efter domen om ogiltigförklaring inte innehåller bestämmelser med samma effekt som de bestämmelser som ogiltigförklarades (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkterna 28 och 29).

248    Om rådet vid antagandet av 2019 års bestämmelser avsåg att bibehålla sökanden på de aktuella förteckningarna, var det således skyldigt, för att iaktta sina skyldigheter enligt artikel 266 FEUF, att anta en rättsakt om återupptagande på förteckningarna som var förenlig med domskälen i domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788). Rådet hade denna skyldighet i synnerhet med hänsyn till de berörda rättsakterna i det aktuella fallet, vilkas effekter är begränsade till en fastställd tidsperiod vilket, innebär att rådet inte skulle ersätta den ogiltigförklarade rättsakten för den berörda perioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 29) och vilka dessutom, i och med att det rör sig om en omprövning av den fortsatta risken för terroristinblandning enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, ofta kännetecknas av att samma skäl som i de föregående rättsakterna återges i de efterföljande rättsakterna, i förekommande fall i den uppdaterade lydelsen. Utan denna skyldighet skulle unionsdomstolens ogiltigförklaring nämligen inte hindra att rättsstridiga skäl upprepas i senare rättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, Bank Tejarat/rådet, T‑346/15, ej publicerad, EU:T:2017:164, punkt 31) och därmed förlora sin ändamålsenliga verkan.

249    I det nu aktuella fallet återgav rådet i 2019 års beslut samma skäl som dem som angavs i 2015–2017 års rättsakter och som underkändes genom domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788). Rådet överklagade förvisso denna dom. Detta överklagande hade emellertid ingen suspensiv verkan med avseende på effekterna av tribunalens ogiltigförklaring av de omtvistade besluten. Det åtföljdes inte heller av någon begäran, som rådet hade rätt att framställa, om uppskov med verkningarna av domen om ogiltigförklaring. En sådan vägran av rådet att godta följderna av en lagakraftvunnen dom riskerar att undergräva medborgarnas tilltro till iakttagandet av rättsliga avgöranden.

250    Rådets underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 266 FEUF kan emellertid inte föranleda en ogiltigförklaring av 2019 års beslut i detta fall. Domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), upphävdes genom dom av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), bland annat i den del den i sig ogiltigförklarade 2015–2017 års rättsakter. Med hänsyn till den retroaktiva karaktären av detta upphävande av domstolen, kan lagenligheten av 2019 års beslut inte längre bestridas med stöd av rådets åsidosättande av domen av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788) (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 april 2014, Manufacturing Support & Procurement Kala Naft/rådet, T‑263/12, ej publicerat, EU:T:2014:228, punkt 37). Den tredje anmärkningen ska därmed underkännas.

251    Trots att denna tredje anmärkning ska underkännas, var rådet då 2019 års beslut antogs och talan i mål T‑148/19 väcktes skyldigt att ta konsekvenserna av de rättsstridigheter som fastställdes genom dom av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), och inte anföra de skäl som var behäftade med dessa rättsstridigheter i motiveringarna. Sökanden kan därför ha ansett sig ha haft stöd för att väcka denna talan, vilket måste beaktas vid fastställandet av rättegångskostnaderna.

252    Av detta följer att talan ska bifallas på denna grund men enbart såvitt avser anmärkningen att rådet inte kontrollerade huruvida besluten av Förenta staternas myndigheter antogs med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

7.      Slutsats

253    Av allt vad som anförs ovan följer således att 2014 års rättsakter ska ogiltigförklaras, med hänsyn till att grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska godtas såvitt avser dessa rättsakter.

254    Den omständigheten att grunderna avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, åsidosättande av motiveringsskyldigheten samt av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd delvis ska godtas kan däremot inte föranleda ogiltigförklaring av 2015–2017 års och 2019 års beslut. Motsvarande rättsstridigheter, oavsett om de rör besluten av Förenta staternas myndigheter från åren 1997 och 2001 eller den incident i augusti 2014 som tillskrivits PKK, gör det nämligen inte möjligt att ifrågasätta rådets bedömning av den fortsatta risken för att PKK deltar i terroristverksamhet, vilken fortfarande har giltigt stöd av att beslutet av Förenade kungarikets inrikesminister fortfarande är i kraft och av andra incidenter under år 2014 eller en gärning från år 2017, beroende på det enskilda fallet (se ovan punkterna 188 och 202). Därför ska yrkandet i mål T‑148/19, att tribunalen ska förplikta rådet att anta en mindre restriktiv åtgärd än uppförande på de omtvistade förteckningarna, också ogillas, utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida yrkandet kan tas upp till sakprövning.

IV.    Rättegångskostnader

255    Enligt artikel 133 i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnader i den dom genom vilket målet avgörs slutligt. Enligt artikel 219 i tribunalens rättegångsregler ska tribunalen, i beslut som fattas efter upphävande och återförvisning, besluta om rättegångskostnader som uppkommit i rättegången dels i målet vid tribunalen, dels i målet om överklagande vid domstolen. Enligt artikel 134.1 och 134.3 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats, och vardera rättegångsdeltagare ska bära sina rättegångskostnader om rättegångsdeltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

256    I detta fall upphävde domstolen i dom av den 22 april 2021, rådet/PKK (C‑46/19 P, EU:C:2021:316), domen av 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), och beslutade att frågan om rättegångskostnader skulle anstå. I denna dom ska tribunalen alltså avgöra frågan om rättegångskostnaderna i det ursprungliga målet vid tribunalen (mål T‑316/14), i målet om överklagande vid domstolen (mål C‑46/19 P), i detta mål om återförvisning (mål T‑316/14 RENV) och i mål T‑148/19.

257    Det följer av samtliga överväganden ovan att sökanden har grund för talan om ogiltigförklaring av 2014 års rättsakter men har tappat målet såvitt avser alla de övriga rättsakter som angripits.

258    Vad beträffar 2019 års beslut erinrar tribunalen emellertid om att den enligt artikel 135.2 i rättegångsreglerna får förplikta en rättegångsdeltagare, även om denna vunnit målet, att helt eller delvis ersätta rättegångskostnaderna, om detta framstår som befogat på grund av deltagarens uppträdande, inbegripet vid tiden före det att talan väcktes, i synnerhet om tribunalen finner att denne i onödan eller mot bättre vetande har vållat en annan rättegångsdeltagare kostnader. Artikel 135.2 i rättegångsreglerna ska enligt rättspraxis tillämpas om en unionsinstitution genom sitt beteende har bidragit till tvistens uppkomst (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 maj 2019, Ertico – ITS Europe/kommissionen, T‑604/15, EU:T:2019:348, punkt 182 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att rådet i det nu aktuella fallet inte iakttog sin skyldighet att ta konsekvenserna av de rättsstridigheter som fastställdes genom dom av den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788), när det antog 2019 års beslut kan, såsom framgår ovan av punkt 249, ha lett till att sökanden väckte talan i mål T‑148/19.

259    Tribunalen ska därför göra en rättvis bedömning av samtliga omständigheter och förplikta sökanden och rådet att bära sina egna kostnader i vart och ett av de mål som anges ovan i punkt 256.

260    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Kommissionen, Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna ska alltså bära sina rättegångskostnader i de mål som de deltagit i.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Rådets genomförandeförordning (EG) nr 125/2014 av den 10 februari 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning (EU) nr 714/2013 och rådets genomförandeförordning (EU) nr 790/2014 av den 22 juli 2014 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av genomförandeförordning nr 125/2014 ogiltigförklaras i den del de rör Kurdistan Workers’ Party (PKK).

2)      Talan i mål T‑316/14 RENV ogillas i övrigt.

3)      Talan i mål T‑148/19 ogillas.

4)      PKK och Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader i målen T‑316/14, C‑46/19 P, T‑316/14 RENV och T‑148/19.

5)      Europeiska kommissionen, Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna ska bära sina rättegångskostnader.

Gervasoni Madise Nihoul

Frendo       Martín y Pérez de Nanclares

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 30 november 2022.

Underskrifter

Innehållsförteckning

*      Rättegångsspråk: engelska