Mål T‑768/16
BNP Paribas
mot
Europeiska centralbanken
”Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – Artikel 4.1 d och 4.3 i förordning (EU) nr 1024/2013 – Beräkning av bruttosoliditetsgraden – ECB har inte beviljat sökanden tillstånd att vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden avstå från att ta upp exponeringar som uppfyller vissa kriterier – Artikel 429.14 i förordning (EU) nr 575/2013 – ECB:s utrymme för skönsmässig bedömning – Felaktig rättstillämpning – Uppenbart felaktig bedömning”
Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 13 juli 2018
1. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Övervakning av finanssektorn i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Europeiska centralbankens befogenheter– Genomförande av övervakningen genom nationella myndigheter–Bedömning av en enhets betydelse – ECB:s exklusiva behörighet
(Rådets förordning nr 1024/2013, artikel 4.1 d och 6.4)
2. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Övervakning av finanssektorn i unionen– Tillämpliga krav vid tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag – Likviditetskrav – Bruttosoliditetsgrad – Beräkning – Möjlighet att undanta vissa exponeringar mot enheter i offentliga sektorn – Beslut av Europeiska centralbanken att neka undantag – Domstolsprövning – Gränser
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, artikel 429.14)
3. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Övervakning av finanssektorn i unionen – Tillämpliga krav vid tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag – Likviditetskrav – Bruttosoliditetsgrad – Beräkning – Möjlighet att undanta vissa exponeringar mot enheter i den offentliga sektorn – Beslut av Europeiska centralbanken att neka undantag – Avslaget bygger på skäl hänförliga till de exponeringar som berörs av undantaget vid en stats bristande betalningsförmåga utan att i beslutet göra en bedömning av sannolikheten för denna risk – Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, art. 429.14)
4. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Övervakning av finanssektorn i unionen – Tillämpliga krav vid tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag – Likviditetskrav – Bruttosoliditetsgrad – Beräkning – Möjlighet att undanta vissa exponeringar mot enheter i den offentliga sektorn – Behöriga myndigheters utrymme för skönsmässig bedömning
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, artikel 429.14)
5. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Övervakning av finanssektorn i unionen – Tillämpliga krav vid tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag – Likviditetskrav– Bruttosoliditetsgrad – Relevansen av en frist att justera ett kreditinstituts balansräkningspositioner i förhållande till balansräkningspositionerna för en offentlig finansinstitution – Gränser
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, skäl 90 och artikel 4.1 punkt 94 och 412.1; rådets förordning nr 1024/2013, artikel 4.1 d; kommissionens förordning 2015/61, artikel 26)
6. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Övervakning av finassektorn i unionen– Tillämpliga krav vid tillsyn över kreditinstitut och värdepappersföretag – Likviditetskrav – Bruttosoliditetsgrad – Beräkning – Möjlighet att undanta vissa exponeringar för enheter i den offentliga sektorn – Beslut av Europeiska centralbanken att neka undantag – Avslaget vilar på den risk som föreligger vid fristen att justera ett kreditinstituts balansräkningspositioner i förhållande till balansräkningspositionerna för en offentlig finansinstitution – Ingen prövning har gjorts av kännetecken för det reglerade sparandet– Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 575/2013, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, artikel 4.1 punkt 94, 412. 1 och 429.14)
1. Se domen.
(se punkt 19)
2. Eftersom Europeiska centralbanken förfogar över en beslutanderätt och följaktligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning beträffande valet att bevilja en fördel enligt artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstut och värdepappersföretag, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, får den domstolsprövning som tribunalen ska göra av huruvida det angripna beslutet är välgrundat inte föranleda denna att ersätta ECB:s bedömning med sin egen bedömning, utan syftet är att kontrollera att det omtvistade beslutet inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna, att det inte skett en felaktig rättstillämpning och att det inte heller har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk.
(se punkt 30)
3. Även om Europeiska centralbanken har en frihet att inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som banken ges i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, bevilja det undantag som anges i denna bestämmelse eller inte, ska denna frihet utövas med förbehåll för att den inte får åsidosätta de syften som eftersträvas med undantaget och inte får frånta det dess ändamålsenliga verkan. Av detta följer nödvändigtvis att ECB inte kan stödja sig på skäl som i praktiken gör det omöjligt att tillämpa den möjlighet som ges i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 utan att frånta denna bestämmelse dess ändamålsenliga verkan och åsidosätta syftena med införandet av den.
Följaktligen kan inte ECB utesluta ett kreditinstituts exponeringar mot en offentlig finansiell institution från undantaget i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 på grundval av de överväganden som är inneboende i de exponeringar som avses i denna bestämmelse. Detta gäller övervägandet att kreditinstitutets exponeringar mot denna institution återfinns på tillgångssidan i dess balansräkning. Eftersom de exponeringar beträffande vilka det i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 föreskrivs en möjlighet att inte ta upp dessa vid beräkningen av ett kreditinstituts bruttosoliditetsgrad, genom deras natur, kan återfinnas på tillgångssidan i detta instituts balansräkning, kan följaktligen det övervägandet att exponeringarna mot en offentlig finansiell institution återfinns på tillgångssidan i balansräkningen inte på ett giltigt sätt motivera att det begärda undantaget inte beviljats. Detsamma gäller, av analoga skäl, övervägandet att dessa exponeringar utgör en del av belopp som satts in hos kreditinstitutet i form av reglerat sparande, vilket stannar kvar på skuldsidan i dess balansräkning.
Eftersom artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 endast avser exponeringar mot offentliga organ som åtnjuter en statlig garanti, skulle ett avslag grundat på det principiella övervägandet att en stat kan befinna sig i en situation av insolvens, utan prövning av huruvida en sådan eventualitet är möjlig med avseende på den berörda staten, leda till att den möjlighet som föreskrivs i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 skulle bli nästan omöjlig att tillämpa i praktiken. Vidare kan följaktligen, eftersom ECB inte undersökte sannolikheten att staten skulle bli insolvent, ett påpekande i beslutet att neka fördelen i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013, angående volymen av kreditinstitutets exponeringar mot en offentlig finansiell institution inte heller, i sig, berättiga ett beaktande av dessa exponeringar vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden. Denna volym kan nämligen endast vara relevant för det fall kreditinstitutet, på grund av att den berörda medlemsstaten blir insolvent, inte från denna finansiella institution kan erhålla de belopp som överförts genom det reglerade sparandet och måste genomföra tvångsförsäljningar av tillgångar.
(se punkterna 39, 52–54, 56, 57, 61 och 63)
4. Det kan konstateras att kommissionen, genom det undantag som föreskrivs i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, med lagstiftarens godkännande, förutsåg en möjlighet att ett kreditinstituts exponeringar mot offentliga organ som, på grund av en statlig garanti, har samma låga risknivå som exponeringarna mot denna stat och som inte motsvarar ett investeringsval av denna – genom att kreditinstitutet är underställt en skyldighet att överföra de berörda beloppen – inte är relevant för beräkningen av bruttosoliditeten och således kan uteslutas. Artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 rör endast exponeringar som, vid en tillämpning av standardsättet för beräkning av minimikapitalkraven, skulle åsättas riskvikten 0 procent.
Följaktligen innebär tillämpningen av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 en förening av två syften. För det första ska bruttosoliditetgradens logik respekteras, vilken innebär att beräkningen av denna grad inbegriper ett kreditinstituts totala exponeringsmått, utan riskviktning. Vidare ska den beakta det av kommissionen eftersträvade syftet, som godkänts av lagstiftaren, enligt vilket, i förekommande fall, vissa exponeringar som har en särskilt låg riskprofil och inte följer av kreditinstitutets val inte är relevanta för beräkningen av bruttosoliditetsgraden och kan uteslutas vid denna. Det ska i detta hänseende påpekas att erkännandet av ett utrymme för skönsmässig bedömning för de behöriga myndigheterna vid genomförandet av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 gör det möjligt för dem att göra en avvägning mellan dessa båda mål utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.
(se punkterna 48–51)
5. Det följer av definitionen av en risk för alltför låg bruttosoliditet i artikel 4.1 punkt 94 i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, att de risker som en alltför låg bruttosoliditet medför realiseras i en situation av brist på likviditet. Det är nämligen i syfte att erhålla likviditet som ett kreditinstitut kan komma att vidta oplanerade åtgärder i affärsplanen, däribland en framtvingad försäljning av tillgångar med de följder som anges i artikel 4.1 punkt 94 i förordning nr 575/2013, och som det erinras om i skäl 90 i samma förordning.
Eftersom de negativa följderna av en alltför låg bruttosoliditet visar sig i händelse av bristande likviditet, fråntar inte den omständigheten att perioden för anpassningar av kreditinstitutets balansräkningspositioner i förhållande till den offentliga finansiella institutionens balansräkningspositioner avser likviditetsrisken denna frist dess relevans vid bedömningen av den risk som är knuten till dess bruttosoliditetsgrad. Denna anpassningsperiod låg emellertid inte till grund för någon likviditetsrisk beträffande bedömningen av de likviditetstäckningskrav som anges i artikel 412 i förordning nr 575/2013 och i förordning 2015/61 om komplettering av förordning nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut. Beviljandet av den fördel som föreskrivs i artikel 26 i förordning 2015/61 tillåter nämligen de behöriga myndigheterna och således Europeiska centralbanken att kompensera de ömsesidigt beroende inflödena och utflödena om den, på grund av att en medlemsstats centrala myndighet har ställt en garanti och att den period som förflutit mellan dessa flöden är kort, anser att denna period inte utgör grund för en likviditetsrisk. Av detta följer att beviljandet av en fördel av ECB avseende likviditetsinflöden och -utflöden knutna till exponeringar mot en offentlig finansiell institution motsvarar ett erkännande från ECB:s sida av att den period som avses särskilja dem inte utgör grund för en likviditetsrisk.
(se punkterna 70–73, 76 och 77)
6. Den aktuella anpassningsperioden för kreditinstitutens balansräkningspositioner mot den offentliga finansiella institutionen kan nämligen vara relevant för bruttosoliditetsrisken, i den mening som avses i artikel 4.1 punkt 94 i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, i dess lydelse enligt förordning 2015/62, trots att den inte är det när det gäller likviditetsrisken, endast för det fall uttagen av insättningar som är knutna till det reglerade sparandet är av sådan omfattning att denna överskrider de ”svåra stressituationer” som avses inom ramen för beräkningen av likviditetsgraden enligt artikel 412.1 i förordning nr 575/2013.
En sådan eventualitet i syfte att avslå en ansökan från ett kreditinstitut att komma i åtnjutande av artikel 429.14 i nämnda förordning kan inte beaktas utan en djupgående undersökning från Europeiska centralbankens sida av det reglerade sparandets särdrag. Denna undersökning borde bland annat ha lett ECB till att undersöka huruvida det, mot bakgrund av dess särdrag – särskilt den statliga garanti som är knuten till det reglerade sparandet – var möjligt att uttag av det reglerade sparandet skulle ske i en sådan omfattning och så plötsligt att det berörda kreditinstitutet skulle behöva vidta de åtgärder som föreskrivs i artikel 4.1 punkt 94 i förordning nr 575/2013 utan att kunna invänta överföringarna av medel från den offentliga finansiella institutionen för anpassning av balansräkningspositionerna. Det är nämligen mot bakgrund av särdragen i varje enskilt fall som det, vid tidpunkten för tillämpningen av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013, ankom på ECB att göra en avvägning mellan syftena med bruttosoliditetsgraden och eventualiteten att vissa exponeringar som uppfyller kriterierna i denna bestämmelse kan uteslutas vid beräkningen av denna soliditetsgrad.
Det kan emellertid konstateras att om ECB inte gjorde någon detaljerad undersökning av det reglerade sparandets särdrag, utan begränsade sig till att på ett abstrakt sätt påtala de risker som ett kreditinstituts anpassning av balansräkningspositionerna i förhållande till den offentliga finansiella institutionen medförde åsidosatte ECB sin skyldighet att, noggrant och opartiskt, undersöka alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet.
(se punkterna 80–84)