FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 9 juni 1998 (1)

”Uppbörd av tull i efterhand - Förordning (EEG) nr 1697/79 - Förordning(EEG) nr 2454/93”

I de förenade målen T-10/97 och T-11/97,

Unifrigo Gadus Srl, bolag bildat enligt italiensk rätt, Neapel, (Italien),

och

CPL Imperial 2 SpA, bolag bildat enligt italiensk rätt, Pescara (Italien), företrättav advokaten Giuseppe Celona, Milano, delgivningsadress: advokatbyrån GeorgesMargue, 20, Rue Philippe II, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd först av Fernando Castillo dela Torre och Paolo Stancanelli, därefter av Stancanelli, båda vid rättstjänsten, iegenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz,Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(96) 2780 slutligav den 8 oktober 1996 om uppbörd av tull i efterhand och om ersättning för denskada som sökandena uppges ha lidit,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Tiili samt domarna C.P. Briët och A. Potocki,

justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den3 mars 1998,

följande

Dom

     Faktiska omständigheter i målet och förfarande

1.

    Sökandena är bolag som är verksamma inom handeln med produkter från fiske.

2.

    De importerade partier av torsk från Norge under åren 1990 och 1991. Dennaimport skedde med användning av certifikat EUR.1, vari det intygades attprodukterna hade sitt ursprung i Norge. Sökandena åtnjöt följaktligen det systemmed förmånstull som tillämpas på detta slag av produkter inom ramen för detullkvoter som avses i rådets förordning (EEG) nr 3692/89 av den 4 december 1989om öppnande och förvaltning av tullkvoter inom gemenskapen för torsk och fiskav arten Boreogadus saida, torkad, saltad eller i saltlake, som har sitt ursprung iNorge (1990) (EGT L 362, s. 3) och rådets förordning (EEG) nr 3523/90 av den4 december 1990 om öppnande och förvaltning av tullkvoter inom gemenskapenför vissa jordbruksprodukter och fisk som har sitt ursprung i vissa Efta-länder (EGTL 343, s. 4).

3.

    Under år 1993 underrättade den norska tullförvaltningen på eget initiativ deitalienska myndigheterna om att den hade konstaterat att exportören inte kundebevisa att produkterna hade sitt ursprung i Norge.

4.

    Den 4 augusti och den 23 november 1993 delgav tullkontoret i Verona CPLImperial 2 Spa (nedan kallat CPL Imperial 2) och Unifrigo Gadus Srl (nedan kallatUnifrigo Gadus) sitt beslut att uppbära tull i efterhand.

5.

    Bolaget CPL Imperial 2, som gjorde gällande att det var i god tro, begärde genomsitt tullombud, i skrivelse av den 3 december 1993, att de italienska myndigheternainte skulle uppbära importtullar i efterhand. Det förklarade att tullarna inte hadeuppburits på grund av ett misstag från de behöriga myndigheternas sida som enaktör i god tro rimligen inte kunde upptäcka. Bolaget begärde dessutom att deitalienska myndigheterna skulle hänskjuta frågan till kommissionen. BolagetUnifrigo Gadus har angett att det har förfarit på samma sätt.

6.

    Den 30 januari 1996 bekräftade sökandena, genom sitt ombud, för de italienskamyndigheterna att de hade tagit del av de handlingar som nämnda myndigheteravsåg att överlämna till kommissionen och att de inte hade några kommentarer attgöra i denna fråga.

7.

    Genom skrivelse av den 6 februari 1996, som mottogs den 12 april samma år,hänsköt de italienska myndigheterna ärendet avseende begäran från sökandena ochett tredje företag, som inte är part i de två aktuella målen, till kommissionen. Debegärde att kommissionen skulle fastställa huruvida det i det aktuella fallet fannsskäl att inte uppbära importtullar, som uppgick till sammanlagt 148 890 000 LIT,i enlighet med artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar, som inte har utkrävts avgäldenären, för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet attbetala sådana tullar (EGT L 197, s. 1, nedan kallad förordning nr 1697/79).

8.

    Denna begäran prövades inom ramen för det skriftliga förfarande som fastställs iartikel 871 och följande artiklar i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/934 avden 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1, specialutgåva,område 2, volym 10, s. 1, nedan kallad förordning nr 2454/93).

9.

    Kommissionen samrådde med de sakkunniga företrädarna för medlemsstaterna vidmötet i Tullkodexkommittén den 3 juni 1996. Den 8 oktober 1996 antogkommissionen beslut C(96) 2780 slutlig (nedan kallat beslutet), vars artikel 1 harföljande lydelse: ”De importtullarna på 148 890 000 LIT som avses med Italiensbegäran av den 2 februari 1996 skall uppbäras.”

10.

    Efter beslutet tillställde tullstyrelsen var och en av sökandena en skrivelse av den22 november 1996, som innehöll en kopia av beslutet och i vilken det framställdeskrav på betalning av tull, nämligen 31 200 000 LIT, såvitt avser Unifrigo Gadus,och 95 010 000 LIT, såvitt avser CPL Imperial 2, jämte dröjsmålsränta. I beloppetsom CPL Imperial 2 krävdes på ingår den tull som framgår av tullräkning 7338 F.

11.

    Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som sökandena, genom ansökningarsom registrerades vid förstainstansrättens kansli den 17 januari 1997, har väckttalan i dessa mål.

12.

    Ordföranden på den tredje avdelningen beslutade den 9 februari 1998, i enlighetmed artikel 50 i rättegångsreglerna, att målen T-10/97 och T-11/97 skulle förenasvad gäller det muntliga förfarandet och domen.

13.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Sökandena anmodades vidorganiserandet av förfarandet att inkomma med vissa handlingar, vilket dehörsammade genom skrivelse av den 23 januari 1998.

14.

    Parterna utvecklade sin talan och svarade på frågor från förstainstansrätten vidsammanträdet den 3 mars 1998.

Parternas yrkanden

15.

    Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall

-    förklara att talan i respektive mål kan tas upp till sakprövning, och

-    ogiltigförklara beslutet,

-    alternativt förklara att beslutet inte har någon verkan på sökandenas rätt attinte bli föremål för ett förfarande där den aktuella tullen uppbärs iefterhand,

-    alternativt förplikta kommissionen att till sökandena återbetala hela detbelopp som de är skyldiga att erlägga som tull i efterhand samt straff- ochtilläggsavgifter,

-    under alla omständigheter ogiltigförklara beslutet till den del det avserränta, och

-    förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

16.

    I mål T-11/97 har sökanden CPL Imperial 2 därutöver yrkat att förstainstansrättenunder alla omständigheter skall

-    ogiltigförklara beslutet till den del det däri föreskrivs att den tull som avsesi tullräkning 7338 F skall uppbäras i efterhand.

17.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan i de två målen, och

-    förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet

18.

    Det skall inledningsvis konstateras att enligt en fast rättspraxis anses processuellaregler i allmänhet vara tillämpliga i alla mål som pågår vid tidpunkten då de träderi kraft, i motsats till materiella bestämmelser som vanligtvis tolkas så, att de inteavser förhållanden som har uppstått innan bestämmelserna har trätt i kraft (sebland andra domstolens dom av den 6 juli 1993 i de förenade målen C-121/91 ochC-122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen,REG 1993, s. I-3873, punkt 22).

19.

    Av detta följer att, vilket inte har bestritts av parterna, det är bestämmelserna iförordning nr 2454/93 som är tillämpliga på förfarandet vid kommissionen och attdet är bestämmelserna i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 som i sak är tillämpligapå de faktiska omständigheterna i målet.

20.

    Sökandena har till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring i huvudsak åberopat femgrunder.

Den första grunden: Kommissionens behörighet

Parternas argument

21.

    Sökandena har påpekat att kommissionen, enligt artikel 873 i förordningnr 2454/93, har en oinskränkt behörighet att besluta om uppbörd av tullar skall skei efterhand, även när de nationella tullmyndigheterna anser att villkoren iartikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 ominrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svenskspecialutgåva, område 2, volym 90) (eller, tidigare, artikel 5.2 i förordningnr 1679/79) är uppfyllda. En sådan bestämmelse strider enligt sökandena mot deprinciper som har fastslagits i domstolens rättspraxis, enligt vilka det föreligger enrätt för importören att inte bli föremål för uppbörd i efterhand, när villkoren iartikel 220.2 b är uppfyllda. Kommissionen var följaktligen inte behörig att fattabeslutet.

22.

    Kommissionen har för det första hävdat att talan inte kan prövas på denna grund,eftersom sökandena i egenskap av juridiska personer inte berörs direkt ochpersonligen av förordning nr 2454/93.

23.

    Kommissionen har därutöver gjort gällande att artikel 871 och följande artiklar iförordning nr 2454/93 inte gör det möjligt att kringgå gäldenärens rätt att inte bliföremål för uppbörd av tullar när villkoren för detta är uppfyllda.

Förstainstansrättens bedömning

24.

    För att talan inte skall kunna prövas på denna grund, såsom har påståtts, krävs attsökandena, i enlighet med artikel 173 i fördraget, har yrkat att bestämmelser iförordning nr 2454/93 skall ogiltigförklaras. Så är emellertid inte fallet. Såsomsökandena har bekräftat i deras replik, skall deras grund snarare förstås som enbegäran att dessa bestämmelser skall tolkas i enlighet med gemenskapsrättsligaprinciper.

25.

    Påståendet att talan inte kan prövas på denna grund kan, under dessaomständigheter, inte godtas.

26.

    Det har i sak inte bestritts att gäldenären har rätt att förvänta sig att ettuppbördsförfarande inte inleds när villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 äruppfyllda (se bland andra domstolens dom av den 27 juni 1991 i mål C-348/898,Mecanarte, REG 1991, s. I-3277, punkt 12, den 4 maj 1993 i mål C-292/91, Weis,REG 1993, s. I-2219, punkt 15, och av den 14 maj 1996 i de förenade målenC-153/94 och C-204/94, Faroe Seafood m.fl., REG 1996, s. I-2465, punkt 84).

27.

    I artikel 871 i förordning nr 2454/93 föreskrivs för övrigt följande: ”I andra fall ände som avses i artikel 869, om vilka tullmyndigheterna antingen anser att de villkorsom fastställs i artikel 220.2 b i kodexen är uppfyllda eller tvekar om den riktigaomfattningen av den bestämmelsens villkor för ett särskilt fall, skall dessamyndigheter hänföra ärendet till kommissionen, så att ett beslut kan fattas ienlighet med det förfarande som fastställs i artikel 872-876.” I artikel 873 i sammaförordning stadgas att ”kommissionen [skall] besluta om omständigheterna i frågaär eller inte är sådana att tullbeloppet i fråga inte behöver registreras ibokföringen”.

28.

    Genom artiklarna 871 och 873 i förordning nr 2454/93 ges kommissionen såledesen beslutanderätt, bland annat i det fall där tullmyndigheterna anser att villkorenför att inte uppbära tullar i efterhand är uppfyllda.

29.

    Denna beslutanderätt har till syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning avgemenskapsrätten (se, i fråga om vilken bestämmelse som var tillämplig föreikraftträdandet av artikel 871 i förordning nr 2454/93, domstolens dom av den26 juni 1990 i mål C-64/89, Deutsche Fernsprecher, REG 1990, s. I-2535, punkt 13,domen i det ovannämnda målet Mecanarte, punkt 33, och domen i de ovannämndamålen Faroe Seafood m.fl., punkt 80).

30.

    Systemet med hänskjutande till kommissionen skulle emellertid förlora sin betydelseom denna var skyldig att följa den mening som tullmyndigheterna har gett uttryckför i sin begäran till den.

31.

    Denna beslutanderätt medger emellertid inte alls att kommissionen åsidosättergäldenärens rätt att inte bli föremål för uppbörd av tullar i efterhand, när den förraefter sin utredning kommer fram till att villkoren för att företaget inte skall bliföremål för uppbörden är uppfyllda.

32.

    Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.

Den andra grunden: Överträdelse av artikel 871-874 i förordning nr 2454/93

Parternas argument

33.

    Sökandena har som första delgrund anfört att det i artikel 871 i förordning nr2454/93 föreskrivs att kommissionen får, och följaktligen skall, begära attkompletterande uppgifter lämnas ”[o]m det visar sig, att de uppgifter sommedlemsstaten lämnat inte är tillräckliga för att kunna fatta ett beslut om ärendeti fråga med fullständig kännedom om fakta”.

34.

    Kommissionen kunde således inte grunda sig på endast de norska myndigheternaspåstående, varigenom ursprungsintygens giltighet ifrågasattes, trots att högstadomstolen i Norge, Høyesterett, i en dom av den 2 april 1993 hade ifrågasatt dettakonstaterande redan innan beslutet fattades. Genom att inte utföra enkompletterande utredning, har kommissionen inte fattat beslut med fullständigkännedom om fakta.

35.

    Sökandena har som andra delgrund hävdat att det, med hänsyn till de restriktivatidsfristerna i artikel 871-874 i förordning nr 2454/93, inte kunde beslutas att tullarskulle uppbäras i efterhand. I förevarande mål skedde importen nämligen underåren 1990 och 1991, och i december 1993 begärde sökandena att de nationellaitalienska myndigheterna skulle hänskjuta ärendet till kommissionen. Beslutetfattades emellertid inte förrän den 8 oktober 1996 och det var förstden 22 november 1996 som det sändes till sökandena.

36.

    Kommissionen har invänt att den har handlat i enlighet med bestämmelserna iartikel 871-874 i förordning nr 2454/93 (se bland andra domstolens dom av den 7december 1993 i mål C-12/92, Huygen m.fl., REG 1993, s. I-6381, och domen i deovannämnda målen Faroe Seafood m.fl., punkterna 16 och 63, samtförstainstansrättens dom av den 9 november 1995 i mål T-346/94, France-aviationmot kommissionen, REG 1995, s. II-2841, punkt 30-36).

Förstainstansrättens bedömning

37.

    Vad beträffar den första delgrunden skall det erinras om att det av artikel 871första stycket i förordning nr 2454/95 framgår att ”[d]e fall som hänförs tillkommissionen [av tullmyndigheterna] skall innehålla alla uppgifter som behövs fören fullständig utredning”. I det tredje stycket i samma artikel föreskrivs följande:”Om det visar sig, att de uppgifter som medlemsstaten lämnat inte är tillräckligaför att kunna fatta ett beslut om ärendet i fråga med fullständig kännedom omfakta, får kommissionen begära att kompletterande uppgifter lämnas.”

38.

    I detta fall underrättade de norska myndigheterna de motsvarande italienskamyndigheterna om att exportören inte kunde bevisa att produkterna hade sittursprung i Norge. När det ursprung som har angivits för varorna i varucertifikatetEUR.1 inte kan bekräftas vid en kontroll i efterhand, skall det anses att varornaär av okänt ursprung och att det således var fel att bevilja varucertifikatet EUR.1och förmånsbehandlingen. Tullmyndigheterna i importmedlemsstaten skall då iprincip inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand av den tull som inte haruttagits i samband med importen (domen i det ovannämnda målet Huygen m.fl.,punkt 17, och domen i de ovannämnda målen Faroe Seafood m.fl., punkt 16.

39.

    Efter det att de norska myndigheterna hade underrättat de italienskamyndigheterna om att exportören inte kunde bevisa att produkterna i fråga hadesitt ursprung i Norge, bestred varken de italienska myndigheterna eller sökandenadenna slutsats.

40.

    Även om sökandena har gjort gällande att de var i god tro, har de däremot inte,i skriftväxlingen med de italienska myndigheterna, ifrågasatt de norskamyndigheternas uppgifter. Sökandenas ombud har för övrigt bekräftat, i skrivelseav den 30 januari 1996, att han inte hade något att tillägga i det ärende som deitalienska myndigheterna hade hänskjutit till kommissionen.

41.

    Kommissionen kunde mot bakgrund av dessa omständigheter anse att det ärendesom hade hänskjutits till den var fullständigt och att den inte behövde begärakompletterande uppgifter.

42.

    Som en parentes kan påpekas att Høyesteretts dom av den 2 april 1993 är denenda handling, som hade åberopats av sökandena, som inte förekom i det ärendesom hade hänskjutits till kommissionen. Det framgår emellertid att denna domavsåg två personer som hade åtalats för att ha förfalskat vissa sundhetsintygavseende fiskprodukter som exporterades till vissa länder. Såsom kommissionen harpåpekat avsåg Høyesteretts avgörande endast denna fråga och det fastställdes inteatt produkterna i fråga hade sitt ursprung i Norge.

43.

    Beträffande den andra delgrunden skall det erinras om att det av artikel 871 andrastycket i förordning nr 2454/93 framgår att ”[s]å snart kommissionen tagit emotärendet [som har hänskjutits av en medlemsstats tullmyndigheter], skall denunderrätta den berörda medlemsstaten om detta”. I artikel 872 första stycket isamma förordning föreskrivs följande: ”Kommissionen skall inom 15 dagar eftermottagandet av ärendet som avses i artikel 871 första stycket överlämna en kopiaav ärendet till medlemsstaterna.” I artikel 873 andra stycket första meningen angesatt beslutet ”skall fattas inom sex månader från den dag då det ärende som avsesi artikel 871 första stycket tas emot av kommissionen”. Slutligen framgår av artikel874 första stycket att ”[d]en berörda medlemsstaten skall underrättas om det beslutsom avses i artikel 873 så snart som möjligt och i alla händelser inom 30 dagarefter utgången av den i nämnda artikel angivna tidsperioden”.

44.

    I förevarande mål har sökandena inte åberopat någon uppgift som visar att dessabestämmelser inte har följts. Således behandlas i ovannämnda bestämmelser varkentidsperioden mellan importdagen och den dag då kommissionen fattar beslut ellertidsperioden mellan dagen då företagen begär att deras nationella myndigheterskall hänskjuta ärendet till kommissionen och den dag då nämnda myndigheterfaktiskt hänskjuter ärendet till kommissionen. Dessa tidsperioder saknar därförbetydelse i frågan huruvida kommissionen har iakttagit de tidsperioder som avsesi bestämmelserna.

45.

    Av det ovan anförda framgår sammantaget att talan inte kan vinna bifall på denandra grunden.

Den tredje och den fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 5.2 i förordningnr 1679/79 och den allmänna principen om skydd för berättigade förväntningar

Parternas argument

46.

    Sökandena har hävdat att en tull endast kan uppbäras i efterhand om importörenborde ha upptäckt att han hade dragit fördel av ett misstag eller bristandeuppmärksamhet från tullens sida (domstolens dom av den 15 december 1983 i mål283/82, Schoellershammer mot kommissionen, REG 1983, s. 4219, punkt 7, den15 maj 1986 i mål 160/84, Oryzomyli Kavallas m.fl. mot kommissionen, REG 1986,s. 1633, punkt 21, och av den 1 april 1993 i mål C-250/91, Hewlett Packard France,REG 1993, s. I-1819, punkterna 45 och 56).

47.

    När, såsom i det aktuella fallet, det importerande företaget inte kunde misstänkaatt det exporterande företaget hade förfalskat ursprungsintygen, kan uppbörd iefterhand inte ske enligt sökandena (domen i det ovannämnda målet DeutscheFernsprecher, punkt 17, och domen i det ovannämnda målet Hewlett PackardFrance, punkt 28; domstolens dom av den 18 januari 1996 i mål C-446/93, SEIM,REG 1996, s. I-73, punkt 40-48).

48.

    Enligt sökandena har kommissionen dessutom i sitt beslut felaktigt ansett att eneventuell ogiltigförklaring av certifikaten EUR.1 utgör en del av affärsrisken.

49.

    Sökandena har dragit slutsatsen att eftersom de inte kunde upptäcka det misstagsom hade begåtts, strider det mot principen om skydd för berättigade förväntningaratt uppbära tullar i efterhand. De har i detta avseende påpekat att artikel 5.2 iförordning nr 1697/79, enligt rättspraxis, är ett uttryck för en allmän billighetsregel.

50.

    Kommissionen har hävdat att ett av de tre kumulativa villkoren i artikel 5.2 iförordning nr 1697/79, såsom den har tolkats i rättspraxis, nämligen att tull inte haruppburits på grund av ett misstag från de behöriga myndigheternas sida, inte hade

uppfyllts i det aktuella fallet (se bland andra domarna i de ovannämnda målenMecanarte och Faroe Seafood m.fl.).

51.

    I en sådan situation som är aktuell i förevarande mål kan, enligt kommissionen,gäldenären inte göra gällande något skydd för berättigade förväntningar (se blandandra domstolens dom av den 13 november 1984 i de förenade målen 98/83 och230/83, Van Gend & Loos och Bosman mot kommissionen, REG 1984, s. 3763, ochdomarna i de ovannämnda målen Mecanarte och Faroe seafood m.fl.).

52.

    Kommissionen har dragit slutsatsen att gäldenären måste stå för den affärsrisk somföljer av att ursprungsintyget från exportören är ogrundat (domstolens dom av den11 december 1980 i mål 827/79, Acampora, REG 1980, s. 3731, punkt 8, ochdomen i det ovannämnda målet SEIM, punkt 45) och att det ankommer pågäldenären att skydda sig mot denna risk (domen i det ovannämnda målet FaropeSeafood m.fl., punkt 114).

Förstainstansrättens bedömning

53.

    Artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 har följande lydelse: ”De behörigamyndigheterna kan avstå från att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand avimport- och exporttullar som inte har uttagits på grund av ett misstag från debehöriga myndigheternas sida vilket gäldenären inte rimligen kunde ha upptäckt,om denne för sin del har handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällandelagstiftningen i fråga om tulldeklarationen.”

54.

    Enligt en fast rättspraxis är villkoren i denna artikel kumulativa (se bland andradomen i det ovannämnda målet Mecanarte, punkt 12, och domen i de ovannämndamålen Faroe Seafood m.fl., punkt 83).

55.

    Det första av dessa villkor är att det har begåtts ett misstag från de behörigamyndigheternas sida.

56.

    Det har inte bestritts att de norska tullmyndigheterna är behöriga myndigheter iden mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 (domen i detovannämnda målet Mecanarte, punkt 22, och domen i de ovannämnda målenFaroe Seafood m.fl., punkt 88).

57.

    Det är klart att det misstag som har gett upphov till de förevarande målen är detsom har begåtts av exportören, som har deklarerat att produkterna hade sittursprung i Norge, vilket han senare inte har kunnat styrka.

58.

    Av själva lydelsen av artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 framgår att gäldenärensberättigade förväntningar endast är förtjänta av det skydd som föreskrivs i dennaartikel om det är ”de behöriga myndigheterna” som har skapat grunden för deberättigade förväntningarna. Således är det endast de misstag som kan hänföras till

de behöriga myndigheternas aktiva handlande som kan ge rätt till att ett förfarandeför uppbörd i efterhand av tull inte skall inledas (domen i det ovannämnda måletMecanarte, punkt 23, och domen i de ovannämnda målen Faroe Seafood m.fl.,punkt 91).

59.

    Detta villkor kan inte anses vara uppfyllt när de behöriga myndigheterna vilseleds- i synnerhet avseende varornas ursprung - av exportörens felaktiga deklarationer,vilkas giltighet det inte ankommer på dessa myndigheter att kontrollera ellerbedöma (domen i det ovannämnda målet Mecanarte, punkt 24, och domen i deovannämnda målen Faroe Seafood m.fl., punkt 93).

60.

    Gäldenären kan inte heller grunda berättigade förväntningar avseende certifikatensgiltighet på att dessa inledningsvis har godtagits av tullmyndigheterna i enmedlemsstat, eftersom den uppgift som dessa har inom ramen för det förstagodtagandet av deklarationerna inte på något sätt utgör hinder för senarekontroller (domen i de ovannämnda målen Faroe Seafood m.fl., punkt 93).

61.

    Att de behöriga norska myndigheterna i certifikaten EUR.1 har intygat att varornahade sitt ursprung inom detta territorium eller att de italienska myndigheternainledningsvis godtog det ursprung som i dessa certifikat deklarerades för varornaär inte tillräckligt för att de behöriga myndigheterna skall anses ha begått ettmisstag i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 (domen i deovannämnda målen Faroe Seafood m.fl., punkt 94).

62.

    Möjligheten att kontrollera certifikatet EUR.1 efter importtillfället utan attimportören har förvarnats kan förvisso orsaka honom svårigheter när han i god trohar importerat varor för vilka det tillämpas förmånstullar med stöd av certifikatvars oriktighet och förfalskning han är ovetande om. Det finns emellertid anledningatt påpeka, först och främst att Europeiska gemenskapen inte kan stå för deskadliga följderna av felaktigt handlande från importörernas leverantörer, ochdärefter att importören kan försöka att väcka talan mot förfalskaren, samt slutligenatt en ekonomisk aktör som har underrättats om det rättsläge som följer avbestämmelserna, i sin bedömning av fördelarna med handeln av varor som kankomma i åtnjutande av förmånstullar, måste ta hänsyn till riskerna på den marknadhan undersöker och godta att de utgör normala olägenheter i handeln (domstolensdom av den 17 juli 1997 i mål C-97/95, Pascoal & Filhos, REG 1997, s. I-4209,punkt 59).

63.

    Det ankommer nämligen på de ekonomiska aktörerna att inom ramen för sinaavtalsförhållanden vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sig mot risken för ettuppbördsförfarande i efterhand (domen i de ovannämnda målen Faroe Seafoodm.fl., punkt 114, och domen i det ovannämnda målet Pascoal & Filhos, punkt 60).

64.

    Av det ovan anförda följer sammantaget att kommissionen har haft fog för sinslutsats att det i detta fall inte hade begåtts något misstag från de behöriga

myndigheternas sida i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79,och att sökandena inte kunde göra gällande principen om skydd för berättigadeförväntningar.

65.

    Eftersom villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 är kumulativa och under allaomständigheter det första av dem inte hade uppfyllts, var kommissionen inte skyldigatt undersöka de andra villkoren för att tillämpa denna bestämmelse. I enlighetmed detta behöver parternas argument avseende de andra villkoren inteundersökas.

66.

    Talan kan därför inte vinna bifall på den tredje eller den fjärde grunden.

Den femte grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

Parternas argument

67.

    Sökandena har förebrått kommissionen för att i sitt beslut, utan stöd av bevis,enbart ha förklarat att certifikaten EUR.1 ”var ogiltiga”.

68.

    Om kommissionen hade gjort en närmare utredning, som det i ännu högre gradfanns fog för då sökandena inte deltog i förfarandet, skulle den enligt sökandenaha kunnat konstatera att domen som de norska domstolarna i första instans hademeddelat mot det norska exportföretaget, i vilken det fastställdes att detursprungsintyg som detta exportföretag hade upprättat var en förfalskning, hadeundanröjts - just i fråga om produkternas ursprung - genom en dom av Høyesterettav den 2 april 1993.

69.

    Enligt sökandena har kommissionen fel då den hävdar att det inte har bestritts attursprungsintygen var ogiltiga, eftersom de har ingett domen från Høyesterett sombilaga till sina ansökningar i förevarande mål.

70.

    Kommissionen anser att beslutet uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget.

Förstainstansrättens bedömning

71.

    Enligt en fast rättspraxis skall det av den motivering som krävs enligt artikel 190i fördraget på ett klart och otvetydigt sätt framgå hur upphovsmannen till rättsaktenhar resonerat, så att de berörda personerna kan få kännedom om skälen för denvidtagna åtgärden för att kunna tillvarata sina rättigheter och så att domstolen gesmöjlighet att utöva sin kontroll (se bland andra domstolens dom av den 11 juli 1990i mål C-323/88, Sermes, REG 1990, s. I-3027, punkt 38).

72.

    Kommissionen anger i ingressen till beslutet att certifikaten EUR.1 är ogiltiga, attdenna ogiltighet utgör en del av affärsrisken, att det av tullmyndigheterna

inledningsvis gjorda godtagandet av dessa certifikat inte har kunnat ge upphov tillberättigade förväntningar hos importörerna och att de behöriga myndigheterna intehar begått något misstag i den mening som avses i artikel 5.2 i förordningnr 1697/79.

73.

    Av beslutet framgår således på ett klart och otvetydigt sätt hur kommissionen harresonerat.

74.

    Talan kan under dessa omständigheter inte vinna bifall på denna grund.

Det alternativa yrkandet om förklaring att beslutet inte har någon verkan

75.

    Sökandena har, för det fall att förstainstansrätten inte skulle ogiltigförklara beslutet,yrkat att den skall förklara att beslutet inte har någon verkan på sökandenas rättatt inte bli föremål för ett förfarande där den aktuella tullen uppbärs i efterhand.

76.

    Om talan om ogiltigförklaring, enligt artikel 173 i fördraget, är välgrundad, skallförstainstansrätten, enligt artikel 174 i fördraget, förklara att rättsakten är ogiltig.Ett sådant alternativt yrkande som sökandena har framställt faller således inteunder förstainstansrättens behörighet och kan därför inte tas upp till sakprövning.

Det alternativa yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet till den del den tull somutkrävs inkluderar beloppen enligt tullräkning 7338 F

Parternas argument

77.

    I mål T-11/97 har sökanden understrukit att det framgår av skrivelsen fråntullmyndigheterna i Verona av den 22 november 1996, genom vilken bolagetunderrättades om det tullbelopp som skulle uppbäras, att beloppet enligttullräkning 7338 F av den 27 september 1990, som inte avser produkter varsursprung hade bestritts, ingick i detta totalbelopp.

78.

    Den har dragit slutsatsen att beslutet följaktligen bör ogiltigförklaras till den del detavser beloppet enligt nämnda tullräkning, det vill säga 12 614 070 LIT.

79.

    Sökanden har påpekat att tullskulden uttryckligen framgår av artikel 1 i beslutet.

80.

    Kommissionen har genmält att talan inte kan prövas på denna grund. Den harpåpekat att de italienska myndigheterna, på sökandens begäran, har hänskjutitärendet till den i det enda syftet att fastställa huruvida villkoren för att tillämpaartikel 5.2 i förordning nr 1697/79 var uppfyllda. Kommissionen har således varkenuttalat sig i frågan om skulden kan utkrävas eller hur stor den aktuella tullskuldenär. Sökanden kan således inte, mot beslutet, åberopa grunder som har till syfte att

visa att de nationella behöriga myndigheternas beslut, enligt vilka de omtvistadetullarna skall betalas, är rättsstridiga. Det är således endast den nationelladomstolen som kan göra ett sådant konstaterande (domstolens dom av den12 mars 1987 i de förenade målen 244/85 och 245/85, REG 1987, s. 1303, punkt9-13, och domen i de ovannämnda målen CT Control (Rotterdam) och JCTBenelux mot kommissionen, punkt 42-46)

Förstainstansrättens bedömning

81.

    Beslutanderätten som kommissionen tillerkänns i artiklarna 871 och 873 iförordning nr 2454/93 gäller endast frågan huruvida villkoren för att tillämpa artikel5.2 i förordning nr 1697/79 är uppfyllda i en viss faktisk situation.

82.

    Kommissionen skall således inte fastställa den skuld som skall utkrävas. Det är defacto först i skrivelsen från de italienska myndigheterna till företaget, av den22 november 1996, således efter det att beslutet hade fattats, som det hänvisas tilltullräkning 7338 F.

83.

    Artikel 1 i beslutet har förvisso följande lydelse: ”De importtullar på148 890 000 LIT som avses med Italiens begäran av den 2 februari 1996 skalluppbäras.” Det angivna beloppet utgör emellertid ingen beräkning somkommissionen har gjort, utan motsvarar endast det totalbelopp som de italienskamyndigheterna hade angett i sin begäran, till vilken det uttryckligen hänvisas iartikel 1 i beslutet.

84.

    Yrkandet skall mot bakgrund av dessa omständigheter avvisas, eftersom det intekan ha någon verkan på beslutets lagenlighet och i själva verket faller under dennationella domstolens behörighet, vilken är den som har att avgöra huruvida detitalienska förvaltningsbeslutet - genom vilket det beslutas om uppbörd av tullar iefterhand - är lagenligt.

Det alternativa yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet till den del det avserbetalning av ränta

Parternas argument

85.

    Sökandena har påpekat att det belopp som tullmyndigheterna kräver dem på iskrivelsen av den 22 november 1996 även inkluderar ränta och kan ökas meddröjsmålsränta.

86.

    Enligt artikel 7 i förordning nr 1697/79, som är tillämplig på omständigheterna imålet, är det emellertid inte tillåtet att uppbära dröjsmålsränta på belopp somuppbärs i efterhand, när de obetalda tullarna inte har uppburits på grund av ettmisstag från de behöriga myndigheternas sida.

87.

    Kommissionen har genmält att talan, av de skäl som har anförts tidigare (se ovanpunkt 80), inte kan prövas på denna grund. Den har understrukit att villkoret föratt tillämpa artikel 7 i under alla omständigheter inte är uppfyllt, när orsaken tillatt uppbörd inte har skett inte är att det har begåtts ett misstag från de behörigamyndigheternas sida.

Förstainstansrättens bedömning

88.

    Detta yrkande skall, av samma skäl som det har redogjorts för ovan, avvisas (seovan punkt 81-84).

Skadeståndsyrkandet

Parternas argument

89.

    Sökandena har bestritt att skadeståndsyrkandet inte kan tas upp till sakprövning,såsom kommissionen har hävdat (förstainstansrättens dom avden 24 september 1996 i mål T-485/93, REG 1996, s. II-1101, punkt 73).

90.

    Sökandena anser i sak att kommissionen har begått ett fel i samband medutredningen av ärendet eftersom den dels inte hade handlat med den omsorg somkrävs enligt förordning nr 2454/93, dels inte hade begärt kompletterande uppgifter,vilket den ändå var skyldig att göra (domstolens dom av den 24 februari 1994 i målC-368/92, Chiffre, REG 1994, s. I-605, punkterna 19 och 30).

91.

    Den skada som har lidits på grund av detta fel motsvaras av det tullbelopp somsökandena till slut blir skyldiga att betala till de italienska myndigheterna.

92.

    Kommissionen har i första hand gjort gällande att det, enligt rättspraxis, skallfastställas att ett skadeståndsyrkande inte kan tas upp till sakprövning, när det isjälva verket har till syfte att undanröja verkan av ett beslut som det, såsom ärfallet i förevarande mål, har yrkats ogiltigförklaring av (domstolens dom av den26 februari 1986 i mål 175/84, Krohn mot kommissionen, REG 1986, s. 753; svenskspecialutgåva, häfte 8).

93.

    Kommissionen har i andra hand gjort gällande att yrkandet skall ogillas, eftersomden inte kan förebrås för att ha gjort något fel i detta fall.

Förstainstansrättens bedömning

94.

    Enligt rättspraxis kan den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring, somgrundas på artikel 173 i fördraget, inte kan tas upp till sakprövning undantagsvis

medföra att inte heller en skadeståndstalan enligt artikel 215 i fördraget kan tasupp till sakprövning, när skadeståndstalan i själva verket avser upphävande av ettindividuellt beslut som har vunnit laga kraft (se bland andra domen i detovannämnda målet Krohn mot kommissionen, punkt 33).

95.

    I förevarande mål har kommissionen inte gjort gällande att talan omogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning, utan endast att talan är ogrundad.Den rättspraxis som kommissionen har åberopat kan således inte tillämpas påförevarande mål.

96.

    Det skall i sak konstateras att de fel som sökandena har gjort gällande motsvarasav den första och den andra delgrunden av den andra grunden som har åberopatstill stöd för yrkandet om ogiltigförklaring.

97.

    Eftersom det vid förstainstansrättens bedömning av dessa två delgrunder inte harframkommit att kommissionen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpningeller en felaktig bedömning av fakta, har sökandena fel då de gör gällande attkommissionen har begått ett fel.

98.

    Yrkandet om ersättning för den skada som uppges ha lidits skall därför ogillas.

99.

    Av detta följer att talan skall ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

100.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Svaranden har yrkat att sökandenaskall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappatmålet, skall svarandens yrkande bifallas.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande dom:

1.

    Talan ogillas.

2.

    Sökandena skall ersätta rättegångskostnaderna.

TiiliBriët Potocki

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juni 1998.

H. Jung

V. Tiili

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: italienska.