Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

av den 30 maj 2024(1)

Mål C‑677/22

Przedsiębiorstwo Produkcyjno – Handlowo - Usługowe A.

mot

P. S.A.

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i östra Katowice i Katowice, Polen))

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2011/7/EU – Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – Artikel 3 – Transaktioner mellan företag – Artikel 3.5 – Skyldighet för medlemsstaterna att se till att den betalningsperiod som fastställs i avtalet inte överstiger 60 kalenderdagar, ’om inte annat uttryckligen fastställts i avtalet’ – Avtal som ingåtts efter en auktion eller anbudsinfordran – Ett avtalsvillkor som föreskriver en betalningsperiod på 120 kalenderdagar som fastställs ensidigt av en av avtalsparterna”

I.      Inledning

1.        I direktiv 2011/7/EU,(2) som syftar till att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, föreskrivs i artikel 3.5 att medlemsstaterna ska se till att den betalningsperiod som fastställs i avtalet inte överstiger 60 kalenderdagar, om inte annat ”uttryckligen fastställts” i avtalet och under förutsättning att det inte är grovt oskäligt gentemot borgenären i den mening som avses i artikel 7 i samma direktiv.

2.        Kan en betalningsperiod som överstiger 60 kalenderdagar räknat från den dag då gäldenären mottog fakturan, som fastställs ensidigt av en av avtalsparterna, inom ramen för avtal mellan företag, anses ha ”[fastställts] uttryckligen” i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 2011/7? Detta är i huvudsak den fråga som har ställts av Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i östra Katowice i Katowice).

3.        Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan Przedsiębiorstwo Produkcyjno – Handlowo – Usługowe A., ett bolag med begränsat ansvar som tillverkar utrustning för gruvdrift (nedan kallat A. eller käranden), och P. S.A., ett aktiebolag som utvinner och säljer stenkol (nedan kallat P. eller svaranden), angående en begäran om betalning av dröjsmålsränta för fakturor som P. inte hade betalat i tid, i samband med avtal som hade ingåtts mellan dessa bolag och, mer specifikt, giltigheten av en betalningsperiod på 120 dagar som föreskrivs i ett avtalsvillkor som hade utarbetats av P. i förväg.

4.        I förevarande mål kommer EU-domstolen att för första gången uttala sig om tolkningen av det undantag som föreskrivs i artikel 3.5 i direktiv 2011/7. För att kunna besvara den ställda frågan ska det fastställas huruvida begreppet ”uttryckligt fastställande” i den mening som avses i denna bestämmelse, inom ramen för bekämpandet av sena betalningar vid handelstransaktioner, omfattar godkännande av en betalningsperiod som följer av användningen av handlingar som uteslutande har utarbetats av en av avtalsparterna, såsom standardiserade avtalsmodeller, eller ”standardavtal” som föreskriver betalningsperioder som överstiger 60 kalenderdagar genom allmänna villkor.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

5.        Skälen 12, 13 och 28 i direktiv 2011/7 har följande lydelse:

”(12) Sen betalning är ett avtalsbrott som har blivit ekonomiskt intressant för gäldenärer i de flesta medlemsstater genom att räntan vid sen betalning är låg eller obefintlig och/eller indrivningsförfarandena långsamma. Det krävs en avgörande kulturförändring, så att betalningar i rätt tid blir standard och undantaget från rätten att ta ut ränta bör alltid anses vara ett grovt oskäligt avtalsvillkor eller bruk, för att vända denna utveckling och motverka sena betalningar. En sådan förändring bör också inbegripa införandet av särskilda bestämmelser om betalningstider och om ersättning till borgenärerna för de kostnader som uppstått samt bl.a. att undantag från rätten till ersättning för indrivningskostnader ska betraktas som grovt oskäligt.

(13)      Betalningstiden i avtal mellan företag bör följaktligen generellt begränsas till högst 60 kalenderdagar. Det kan dock förekomma situationer då företag behöver längre betalningstider, t.ex. när företag vill erbjuda sina kunder handelskredit. Det bör därför även i fortsättningen vara möjligt för parterna att särskilt avtala om betalningstider som överstiger 60 kalenderdagar, dock under förutsättning att en sådan förlängning inte är grovt oskälig gentemot borgenären.

…

(28)      Detta direktiv bör förbjuda missbruk av avtalsfriheten till borgenärens nackdel. Följaktligen ska ett avtalsvillkor eller ett bruk som rör tidpunkt eller period för betalning, räntesats för ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader, som inte kan motiveras på grundval av de avtalsvillkor som gäldenären beviljats, eller om syftet med ett avtalsvillkor eller bruk i huvudsak är att förse gäldenären med ytterligare likviditet på bekostnad av borgenären, anses utgöra sådant missbruk. …”

6.        I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, anges följande:

”1.      Syftet med detta direktiv är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens, särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft.

2.      Detta direktiv ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.

…”

7.        I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande::

”I detta direktiv avses med

1.      handelstransaktioner: transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning,

2.      offentlig myndighet: varje upphandlande myndighet enligt definitionen i artikel 2.1 a i direktiv 2004/17/EG^[(3)^] och i artikel 1.9 i direktiv 2004/18/EG,^[(4)^] oavsett upphandlingens föremål eller värde,

3.      företag: varje organisation, utom en offentlig myndighet, som handlar inom sin oberoende ekonomiska eller yrkesmässiga verksamhet, även om den verksamheten bedrivs av en ensam person,

4.      sen betalning: betalning som inte skett inom den avtalsenliga eller lagstadgade tidsfristen för betalning och där de villkor som fastställts i artikel 3.1 eller 4.1 har uppfyllts,

5.      ränta vid sen betalning: lagstadgad ränta vid sen betalning eller ränta till en räntesats som är avtalad mellan företag, om inte annat följer av artikel 7,

6.      lagstadgad ränta vid sen betalning: enkel ränta vid sen betalning enligt en räntesats som motsvarar summan av referensräntan och minst åtta procentenheter,

… ”

8.        I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Transaktioner mellan företag”, föreskrivs följande i punkterna 1, 3 och 5:

”1.      Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären, vid handelstransaktioner mellan företag, är berättigad till ränta vid sen betalning utan att det krävs en påminnelse om följande villkor är uppfyllda:

a)      Borgenären har fullgjort sina avtalsenliga och lagstadgade skyldigheter.

b)      Borgenären har inte mottagit det förfallna beloppet i tid, förutom om gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet.

…

3.      Om villkoren i punkt 1 är uppfyllda ska medlemsstaterna säkerställa

a)      att borgenären är berättigad till ränta vid sen betalning från dagen efter den förfallodag eller den betalningsperiod som fastställs i avtalet,

…

5.      Medlemsstaterna ska se till att den betalningsperiod som fastställs i avtalet inte överstiger 60 kalenderdagar, om inte annat uttryckligen fastställts i avtalet och under förutsättning att det inte är grovt oskäligt gentemot borgenären i den mening som avses i artikel 7.”

9.        Artikel 7 i direktiv 2011/7, med rubriken ”Oskäliga avtalsvillkor och bruk”, har följande lydelse i punkt 1:

” 1.       Medlemsstaterna ska se till att ett avtalsvillkor eller ett bruk om … räntesats för ränta vid sen betalning … antingen inte är verkställbart eller ger upphov till skadeståndskrav om det är grovt oskäligt mot borgenären.

När det fastställs om ett avtalsvillkor eller ett bruk är grovt oskäligt mot borgenären, på ett sätt som avses i första stycket, ska alla omständigheter i fallet beaktas, inklusive:

…

c)      om gäldenären har något objektivt skäl för att avvika från den lagstadgade räntesatsen för ränta vid sen betalning, från den betalningsperiod som anges i artikel 3.5 … ”

B.      Polsk rätt

10.      Ustawa o przeciwdziałaniu nadmiernym opóźnieniom w transakcjach handlowych (lag om motverkande av kraftiga betalningsförseningar vid handelstransaktioner) av den 8 mars 2013,(5) varigenom direktiv 2011/7 införlivades med polsk rätt, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen av den 8 mars 2013), har följande lydelse i artikel 5:

”Om parterna i en handelstransaktion, med undantag för offentliga organ inom den medicinska sektorn …, i avtalet har fastställt en betalningsperiod som överstiger 30 dagar, får borgenären kräva lagstadgad ränta efter utgången av en period på 30 dagar, räknat från den dag då borgenären har fullgjort sin prestation och gäldenären har mottagit en faktura eller en räkning som bekräftar leveransen av en vara eller utförandet av en tjänst, fram till dagen för betalningen, dock inte längre än förfallodagen.”

11.      Artikel 7 i lagen av den 8 mars 2013 har följande lydelse:

”1.      Vid handelstransaktioner, med undantag för transaktioner där gäldenären är ett offentligt organ, ska borgenären, utan anmodan, ha rätt till lagstadgad ränta på grund av dröjsmål vid handelstransaktioner, såvida inte parterna har avtalat om högre ränta, för perioden från den dag då beloppet förföll till betalning till dess betalning sker, om följande kumulativa villkor är uppfyllda:

1)      borgenären har fullgjort sin prestation,

2)      borgenären har inte erhållit betalningen inom den frist som anges i avtalet.

2.      Den betalningsperiod som anges i avtalet får inte överskrida 60 dagar, räknat från den dag då gäldenären mottagit en faktura eller en räkning som bekräftar leveransen av en vara eller utförandet av en tjänst, såvida inte avtalsparterna uttryckligen fastställer något annat i avtalet och under förutsättning att det inte är grovt oskäligt gentemot borgenären.

3.      Om den betalningsperiod som anges i avtalet överstiger 60 dagar räknat från den dag då gäldenären mottagit en faktura eller en räkning som bekräftar leveransen av en vara eller utförandet av en tjänst och det villkor som avses i punkt 2 inte är uppfyllt, ska den borgenär som har fullgjort sin prestation vid utgången av en period på 60 dagar ha rätt till den ränta som avses i punkt 1.”

12.      I artikel 11b i nämnda lag anges följande:

”Vid fastställandet av beloppet för den lagstadgade dröjsmålsräntan vid handelstransaktioner ska den aktuella referensräntan från den polska nationalbanken tillämpas:

1)      den 1 januari – för ränta som ska betalas för perioden 1 januari –30 juni,

2)      den 1 juli – för ränta som ska betalas för perioden 1 juli – 31 december.”

III. Det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

13.      Målet vid den nationella domstolen avser en tvist mellan bolaget A, ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt polsk rätt, som bedriver ekonomisk verksamhet bland annat inom området för tillverkning av elektronikutrustning för gruvdrift och bolaget P, ett aktiebolag som bildats enligt polsk rätt, vilket är ett av de största gruvbolagen i Europa vars ekonomiska verksamhet bland annat består i utvinning och försäljning av stenkol.

14.      Under åren 2018 och 2019 ingick P flera avtal med A om leverans av utrustning för gruvdrift (nedan kallade de aktuella avtalen). Vissa av dessa avtal ingicks efter en auktion (i form av spotauktioner) som anordnades på en webbplats som förvaltades av P. där information om den berörda affärsuppgörelsen och villkoren för dess genomförande offentliggjordes. Deltagandet i auktionerna, som ägde rum i elektronisk form, innebar således att dessa villkor godtogs. Andra avtal ingicks efter ett offentligt eller icke-offentligt anbudsförfarande i enlighet med de villkor som ensidigt fastställts i den kravspecifikation som P. utarbetat. Denna handling utarbetades självständigt av P. utan att A. hade haft något som helst inflytande över innehållet. För att få dessa villkor prövade hade A. möjlighet att överklaga(6), vilket A inte har gjort i det aktuella fallet.

15.      När det gäller såväl auktionen som anbudsinfordran fastställdes betalningstiden av P. till 120 dagar räknat från och med den dag då P. mottog fakturan, utan någon möjlighet för den andra parten att ändra denna betalningstid. De aktuella avtalen kunde inte ingås förrän A. hade godtagit de avtalsvillkor som P. hade utformat, inklusive villkoret avseende en betalningstid på 120 dagar räknat från den dag då P. mottagit fakturan. (7)

16.      På så sätt ingick de båda parterna en rad avtal som fullgjordes av A. och för vilka A. skickade delfakturor till P., som betalade 354 fakturor som utfärdats av A. inom en frist på 120–122 dagar från och med dagen för mottagandet dessa fakturor. Med hänsyn till att betalningen hade skett efter utgången av den frist på 120 dagar som fastställdes i de aktuella avtalen, sände A. därefter en sammanfattande kostnadsräkning till P., som utöver huvudbeloppen för fordringarna innehöll de belopp som skulle betalas i form av dröjsmålsränta och schablonmässigt skadestånd (i förevarande fall 40 euro per faktura).

17.      Den 31 december 2021 väckte A. talan vid Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i östra Katowice i Katowice), den hänskjutande domstolen. A. yrkade att P. skulle förpliktas att betala 13 702,99 polska zloty (PLN) (cirka 2 985 euro) jämte lagstadgad dröjsmålsränta, för perioden mellan ingivandet av ansökan och betalningsdatumet, samt ett belopp på 4 473,04 PLN (cirka 975 euro) som ersättning för indrivningskostnader. För perioden från och med den 31:a till och med den 60:e dagen från och med det datum då fakturan utfärdats beräknade käranden dröjsmålsränta enligt en reducerad räntesats i enlighet med artikel 5 i lagen av den 8 mars 2013. Från och med den 61:a dagen fram till dess att dagen för betalningen beräknades denna ränta däremot enligt en högre räntesats i enlighet med artikel 7 i nämnda lag.

18.      A. har till har stöd för sitt yrkande om ränta med stöd av artikel 7 i nämnda lag gjort gällande att bolaget hade rätt att beräkna räntan på detta sätt, eftersom betalningsfristen på 120 dagar inte hade förhandlats fram av parterna, utan ensidigt hade föreskrivits av P. i det standardavtal som bifogats den offentliggjorda kravspecifikationen.(8)

19.      Den 26 januari 2022 utfärdade referendarz sądowy (domstolstjänsteman, Polen) vid den hänskjutande domstolen ett betalningsföreläggande i vilket den biföll A.:s yrkande i dess helhet.

20.      P. överklagade delvis detta föreläggande och bestred bland annat den del av räntan som hade beräknats i enlighet med artikel 7 i lagen av den 8 mars 2013. P. har till stöd för sin talan bestritt att betalningstiden för fakturorna skulle ha varit 60 dagar och gjort gällande att fakturorna betalades på förfallodagen och utan dröjsmål, och att käranden därför inte har rätt till ersättning för indrivningskostnader. Enligt P. har A. accepterat en betalningsfrist på 120 dagar och i de fakturor som utfärdades av A. angavs även denna betalningsperiod. Med hänsyn till att A. hade tagit del av kravspecifikationerna och därefter själv inom ramen för anbudsinfordran lämnat anbud till P, i vilka A föreskrev en betalningsfrist på 120 dagar och till att A., efter att ha vunnit anbudsförfarandena, ingick ett antal avtal där A bekräftade denna frist utan att ifrågasätta bestämmelserna i detta avseende, måste parterna anses ha kommit överens om en förlängd betalningsfrist. P. har även uppgett sig ha ingått flera leveransavtal mellan 2018 och 2020 på identiska ekonomiska villkor i egenskap av säljare, och menar därför att det inte kan anses att den angivna fristen är till nackdel för borgenären, eftersom käranden kunde vara säker på att sälja sina tjänster, generera inkomst och bibehålla likviditet.(9)

21.      Mot denna bakgrund anser den hänskjutande domstolen att det är nödvändigt att avgöra huruvida den betalningsperiod som föreskrivs i de aktuella avtalen, vilken överskred 60 dagar räknat från den dag då fakturan mottogs av gäldenären, har fastställts i enlighet med villkoren i artikel 7.2 i lagen av den 8 mars 2013, genom vilken artikel 3.5 i direktiv 2011/7 införlivas med den polska rättsordningen.

22.      I detta hänseende lutar den hänskjutande domstolen särskilt åt slutsatsen att avtal där avtalsvillkoren uteslutande utformas av en av parterna vare sig uppfyller det första villkoret i sistnämnda bestämmelse, nämligen att det i avtalet ”uttryckligen fastställts” en betalningsperiod som överstiger 60 dagar,(10) eller det andra villkoret, enligt vilket en betalningsperiod som fastställs i avtalet som överstiger 60 dagar inte får vara grovt oskäligt gentemot borgenären.(11)

23.      Mot denna bakgrund har Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i östra Katowice i Katowice) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 3.5 i [direktiv 2011/7] tolkas så, att en näringsidkares uttryckliga fastställande av en betalningsperiod som överstiger 60 kalenderdagar endast får tillämpas på avtal där avtalsvillkoren inte uteslutande utformas av en av avtalsparterna?”

24.      Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från P., den polska och den tyska regeringen samt Europeiska kommission.

IV.    Bedömning

A.      Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

25.      Innan den enda fråga som den hänskjutande domstolen har ställt prövas är det nödvändigt att avgöra huruvida den kan tas upp till sakprövning.

26.      Den tyska regeringen har nämligen i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning av den anledningen att den begärda tolkningen av unionsrätten inte är relevant för utgången i det nationella målet, eftersom det avgörande som den hänskjutande domstolen kommer att meddela även är beroende av en annan fråga som inte är föremål för förevarande begäran om förhandsavgörande och som den hänskjutande domstolen ännu inte har tagit ställning till, nämligen huruvida den betalningsperiod som fastställts i de aktuella avtalen, och som går utöver den allmänna fristen på 60 dagar, är ”grovt oskälig gentemot borgenären”.

27.      Det ska i detta hänseende erinras om att det enligt EU-domstolens fasta praxis, inom ramen för det samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan således bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(12)

28.      I förevarande fall är det emellertid klart att den hänskjutande domstolens fråga svarar mot ett objektivt behov för att tvisten i målet vid den nationella domstolen ska kunna avgöras. För att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra tvisten i det nationella målet måste den nämligen få klarhet i huruvida unionsrätten utgör hinder för en tillämpning av nationell lagstiftning som begränsar avtalsparternas möjlighet att uttryckligen avtala om betalningstider som överstiger 60 dagar endast för avtal där avtalsvillkoren inte har utformats av en av avtalsparterna. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen, inom ramen för det avgörande som den kommer att meddela, i förekommande fall kommer att behöva avgöra andra frågor som den inte har behandlat i beslutet om hänskjutande innebär inte att tolkningsfrågan inte är relevant för utgången i det nationella målet.

29.      Jag anser följaktligen att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

B.      Prövning i sak

30.      Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.5 i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att ett godkännande av en betalningsperiod som följer av användningen av handlingar som ensidigt har utarbetats av gäldenären kan likställas med ett ”uttryckligt fastställande” när ett avtal ingås mellan företag, eller om denna bestämmelse ska tolkas så, att detta begrepp endast avser avtal som förhandlats fram individuellt av parterna, eftersom en betalningsperiod på mer än 60 dagar endast kan avtalas i den typen av avtal.

1.      De bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall

31.      Innan jag gör en rättslig bedömning av den tolkningsfråga som den hänskjutande domstolen har ställt, är det enligt min mening nödvändigt att göra några inledande preciseringar om fastställandet av de bestämmelser i direktiv 2011/7 som är tillämpliga i förevarande fall.

32.      Det ska i detta hänseende erinras om att direktiv 2011/7 enligt artikel 1.2 i direktivet ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid ”handelstransaktioner”. Begreppet definieras brett i artikel 2 led 1 i direktivet såsom ”transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning”. I den sistnämnda bestämmelsen uppställs således två kumulativa villkor för att en transaktion ska kunna kvalificeras som en ”handelstransaktion”. För det första ska transaktionen genomföras antingen mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter och för det andra ska den leda till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning.(13)

33.      I förevarande fall är det ostridigt att det andra villkoret är uppfyllt. A. har obestridligen levererat varor till P. (nämligen ”utrustning för automatisering och kontroll av maskiner som P. använder för att säkerställa att gruvanläggningen fortsätter att fungera och att maskinerna fortsätter att fungera”) mot en viss ersättning.

34.      Vad däremot gäller det första villkoret kan det inte på förhand uteslutas att vissa av de aktuella avtalen, särskilt de som har ingåtts efter offentligt anbudsförfaranden, kan anses utgöra transaktioner mellan ett ”företag” (nämligen A.) och en ”offentlig myndighet” (nämligen P.). Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande är för det första den polska statskassan ensam aktieägare i P. och för det andra består P:s ekonomiska verksamhet i gruvdrift, som är en verksamhet som skulle kunna jämställas med verksamhet som består i att ”prospektera efter eller utvinna kol eller andra fasta bränslen” i den mening som avses i artikel 14 b i direktiv 2014/25/EU.(14)

35.      En sådan rättslig klassificering av dessa transaktioner är emellertid avgörande för vilka bestämmelser i direktiv 2011/7 som är tillämpliga, eftersom transaktioner mellan företag och offentliga myndigheter inte omfattas av villkoren i artikel 3 i direktivet (med rubriken ”Transaktioner mellan företag”), utan av villkoren i artikel 4 i direktivet (med rubriken ”Transaktioner mellan företag och offentliga myndigheter”), i vilken det föreskrivs strängare villkor både vad gäller iakttagandet av betalningstider(15) och möjligheten att i avtal uttryckligen fastställa längre betalningstider,(16) vilket är en central fråga i förevarande mål.

36.      Mot denna bakgrund har EU-domstolen, med stöd av artikel 101.1 i rättegångsreglerna, skickat en begäran om upplysningar och uppmanat den hänskjutande domstolen att klargöra P.:s rättsliga ställning.

37.      I sitt svar, som inkom till EU-domstolen den 4 oktober 2023, bekräftade den hänskjutande domstolen, på grundval av den bevisning som den hade tillgång till, att P. skulle betraktas som ett ”företag” i den mening som avses i artikel 2 led 3 i direktiv 2011/7 och inte som en ”offentlig myndighet” i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktivet. Även om den polska statskassan är den enda aktieägaren i P., har detta företag huvudsakligen bildats för att göra vinst på sina mineraltillgångar och inte för att tillgodose behov av allmänt intresse som inte är av kommersiell eller industriell natur.

38.      Med hänsyn till de preciseringar som den hänskjutande domstolen har gjort, vars bedömning av de faktiska omständigheter som har betydelse för den rättliga kvalificeringen under alla omständigheter inte kan ifrågasättas av EU-domstolen,(17) föreslår jag att tolkningsfrågan inte ska omformuleras så att den även omfattar artikel 4 i direktiv 2011/7 och att tolkningsfrågan således ska bedömas såsom den formulerats av den hänskjutande domstolen.

2.      Tolkningsfrågan

39.      Det ska inledningsvis konstateras att artikel 3.5 i direktiv 2011/7 inte innehåller någon definition eller precisering av begreppet ”om inte annat uttryckligen fastställts i avtalet ” och inte heller hänvisar till medlemsstaternas lagstiftning för att fastställa dess innebörd och räckvidd. Under dessa omständigheter ska ett sådant begrepp ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med hänsyn till kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten i förening med likhetsprincipen. En sådan tolkning ska ske med beaktande av såväl bestämmelsens lydelse, det sammanhang den förekommer i och det ändamål som eftersträvas med den, som, i förekommande fall, den aktuella bestämmelsens förarbeten.(18)

a)      Bokstavstolkning

40.      Vad för det första gäller lydelsen av artikel 3.5 i direktiv 2011/7 kräver denna bestämmelse, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat,(19) att två kumulativa villkor är uppfyllda för att en avtalad betalningsperiod som överstiger 60 kalenderdagar ska vara giltig: ett formkrav (denna frist ska ”uttryckligen [ha] fastställts i avtalet”) och ett materiellt villkor (den får inte ”[vara] grovt [oskälig] gentemot borgenären i den mening som avses i artikel 7”).

41.      Det framgår av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att den inte direkt reglerar frågan huruvida ett ”uttryckligt fastställande” kan förekomma i avtal där innehållet ensidigt har utarbetats av en av parterna. Formkravet ”uttryckligen fastställts” (i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 2011/7), eller till och med ”särskilt avtalat om” (i den mening som avses i skäl 13 i samma direktiv),(20) hänvisar inte till det sätt på vilket avtalet har ingåtts,(21) utan däremot till kravet att fastställandet av betalningsperioden ”uttryckligen” ska framgå av avtalet, det vill säga på ett tillräckligt klart och otvetydigt sätt, för att säkerställa att avtalsparterna har full kännedom om denna, utan att en eventuell förlängning av betalningsperioden ska behöva härledas från övriga avtalsvillkor eller från avtalsparternas faktiska agerande.(22)

42.      A fortiori, och i motsats till den hänskjutande domstolens bedömning, är det således inte möjligt att av ordalydelsen i artikel 3.5 i direktiv 2011/7 dra slutsatsen att det föreligger ett ”uttryckligt fastställande” endast när den fastställda bestämmelsen har varit föremål för individuell förhandling. Ordalydelsen i denna artikel utgör nämligen hinder för en sådan tolkning, eftersom unionslagstiftaren genom att använda uttrycket ”uttryckligen fastställts” inte anger vilken avtalspart som har infört villkoret om betalningstid i avtalet och inte gör någon åtskillnad beroende på om avtalsvillkoret har varit föremål för individuell förhandling. Den gör inte heller någon åtskillnad mellan ett ”individuellt avtal” och ett ”standardavtal”. Om unionslagstiftaren hade velat göra en sådan åtskillnad för att beakta den omständigheten att ett avtalsvillkor har varit föremål för individuell förhandling, skulle den, såsom den tyska regeringen har påpekat, ha valt en annan formulering som skulle kräva en sådan förhandling.(23)

43.      Det följer således av ordalydelsen i artikel 3.5 i direktiv 2011/7 att avtalsparterna i sina avtalsförhållanden har rätt att förlänga den lagstadgade fristen på 60 dagar, under förutsättning att innehållet i det avtalsvillkor som föreskriver en sådan förlängning är tillräckligt klart och otvetydigt för den avtalspart som anses vara den svagare parten.

44.      Denna slutsats kan enligt min mening inte ifrågasättas av det argument som framförts av bland annat kommissionen, enligt vilket uttrycken ”uttryckligen fastställts” (i artikel 3.5 i direktiv 2011/7) eller ”särskilt avtala” (i skäl 13 i samma direktiv) i sak nödvändigtvis hänvisar till att borgenären aktivt deltagit i ingåendet av avtalet och därmed utövat ett verkligt inflytande på dess innehåll. Den omständigheten att det även fortsättningsvis ska vara möjligt för avtalsparterna att ”särskilt avtala” om betalningstider som överstiger 60 dagar kan inte tolkas som ett krav på att samtliga avtalsparter aktivt ska delta i utarbetandet av avtalsvillkoret. Den omständigheten att avtalsvillkoren endast utarbetats av en av avtalsparterna kan inte, förutom vid fall av missbruk,(24) likställas med att det inte föreligger någon överenskommelse eller något giltigt ”avtal”, mellan avtalsparterna. Att hävda motsatsen skulle leda till den paradoxala slutsatsen att det föreligger en presumtion för att standardiserade avtal, såsom standardavtal, inte kan återspegla avtalsparternas gemensamma vilja, såvida inte varje avtalsvillkor däri är föremål för en individuell förhandling.(25)

b)      Systematisk tolkning

45.      Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, anser jag att en systematisk tolkning stöder den bokstavstolkning som det redogjorts för ovan.

46.      Såsom har angetts i punkt 40 i detta förslag till avgörande innebär nämligen det materiella villkoret, utöver det formella kravet på att avtalsvillkoret ska vara ”uttryckligen fastställt” i avtalet, att detta avtalsvillkor inte ”är grovt oskäligt gentemot borgenären i den mening som avses i artikel 7 [i direktiv 2011/7].” Den sistnämnda bestämmelsen, som innehåller de omständigheter som ska beaktas för att bland annat kunna avgöra om ett avtalsvillkor är grovt oskäligt gentemot borgenären, kan inte tolkas så, att den är begränsad till avtalsvillkor som har ”förhandlats individuellt”. I artikel 7.1 andra stycket i direktiv 2011/7 anges nämligen att ”alla omständigheter i fallet [ska] beaktas” när det fastställs om ett avtalsvillkor är grovt oskäligt, inklusive ”om gäldenären har något objektivt skäl för att avvika från den lagstadgade räntesatsen för ränta vid sen betalning, [och särskilt] från den betalningsperiod som anges i artikel 3.5 … [i nämnda direktiv]”. Härav följer att den omständigheten att ett villkor om betalningsperiod har fastställts av en av avtalsparterna kan utgöra en av de omständigheter i fallet som ska beaktas. Förbudet mot ett avtalsvillkor som är grovt oskäligt gentemot borgenären garanterar således ett övergripande skydd av borgenären, oavsett om betalningsperioderna har förhandlats individuellt eller utformats av en av parterna. Det förefaller därför logiskt att de båda typerna av avtalsvillkor kan anses som ”uttryckliga fastställanden”.

c)      Teleologisk tolkning

47.      Vad för det tredje gäller det syfte som eftersträvas med direktiv 2011/7 förefaller även detta bekräfta denna tolkning.

48.      Artikel 3.5 i direktiv 2011/7 omfattas, såsom framgår av skäl 12 i direktivet, av det mer generella syftet att skapa ”en avgörande kulturförändring, så att betalningar i rätt tid blir standard …. En sådan förändring bör också inbegripa införandet av särskilda bestämmelser om betalningstider …”(26) I enlighet med skäl 13 i nämnda direktiv syftar ovan nämnda bestämmelse följaktligen till att genomföra lagstiftarens avsikt att ”[generellt begränsa b]etalningstiden i avtal mellan företag … till högst 60 kalenderdagar.” Unionslagstiftaren har dock medgett att ”[d]et kan … förekomma situationer då företag behöver längre betalningstider, t.ex. när företag vill erbjuda sina kunder handelskredit. Det bör därför även i fortsättningen vara möjligt för parterna att särskilt avtala om betalningstider som överstiger 60 kalenderdagar, dock under förutsättning att en sådan förlängning inte är grovt oskälig gentemot borgenären.” I artikel 3.5 i direktiv 2011/7 kodifieras således den ram som unionslagstiftaren avsåg vad gäller möjligheten att genom avtal tillåta en sådan förlängning av den lagstadgade perioden på 60 dagar.(27)

49.      Jag anser att detta mål inte kan äventyras av den omständigheten att endast en av avtalsparterna utformar det avtalsvillkor som föreskriver en betalningsperiod på mer än 60 dagar, till exempel genom att använda sig av i förväg utarbetade allmänna villkor. Valet av denna typ av villkor befriar inte avtalsparterna från skyldigheten att uppfylla samtliga villkor i artikel 3.5 i direktiv 2011/7. En betalningsperiod som uteslutande utformas av en av avtalsparterna och som överstiger gränsen på 60 dagar måste också framgå ”uttryckligen”, det vill säga tillräckligt tydligt, av avtalshandlingarna och får inte vara grovt oskälig gentemot borgenären. I detta hänseende vill jag uppmärksamma på att de sanktionsmekanismer som föreskrivs i artikel 7 i detta direktiv, enligt vilka medlemsstaterna ska fastställa att oskäliga avtalsvillkor antingen inte är verkställbara eller ger upphov till skadeståndskrav, även är tillämpliga i dessa situationer.

50.      Tanken bakom kravet på ett ”uttryckligt fastställande” är att den part som anses vara den svagare av avtalsparterna (i princip borgenären) ska ges möjlighet att med tillräcklig klarhet, innan avtalet ingås, bestämma om denna part godtar en bestämmelse som kan påverka dess intressen i den mening som avses i artikel 3.5 i direktiv 2011/7. Den så kallade ”svaga” parten har behov att detta skydd, oberoende av om det avtalsvillkor som är till nackdel för denna part återfinns i ett avtal som har förhandlats individuellt eller i avtalsvillkor som har utarbetats i förväg.

51.      Slutligen påverkas inte detta konstaterande av det argument som bland annat framförts av den hänskjutande domstolen, att denna bestämmelse syftar till att skydda borgenären mot orimliga frister. Skyddet för borgenären motiverar inte att avtalade betalningsperioder, som uteslutande har utformats av gäldenären, automatiskt förklaras vara rättsstridiga. En sådan tolkning skulle gå utöver det syfte som eftersträvas med direktiv 2011/7. I artikel 7.1 i detta direktiv föreskrivs således inte att de betalningsperioder som överstiger 60 dagar och som uteslutande har utformats av en av avtalsparterna i sig kan vara ”grovt oskäliga”, utan däremot anges i denna artikel de omständigheter som ska beaktas genom att de viktigaste bedömningskriterierna anges.(28) Det kan följaktligen inte från början uteslutas att en betalningsperiod som överstiger 60 dagar och som har fastställts av en av avtalsparterna också uppfyller kriterierna för ett tillåtet undantag.

52.      Även om logiken bakom artikel 3.5 i direktiv 2011/7 är att begränsa användningen av betalningsperioder som överstiger 60 dagar till exceptionella situationer då företagen ”behöver längre betalningstider ”, innebär detta inte att ett godtagande av möjligheten för ett företag att ensidigt införa ett villkor som förlänger betalningsperioden i sig är ett tecken på att det saknas ett sådant ”behov av längre betalningstider”. I ett fall där en borgenär anser att ett sådant ”behov” inte föreligger eller är motiverat, kan borgenären under alla omständigheter alltid bestrida giltigheten av det aktuella villkoret genom att göra gällande att villkoret, till exempel på grund av dess orimligt långa tidsperiod eller på grund av att det inte är motiverat, inte uppfyller det andra villkoret i artikel 3.5 i direktivet, eftersom det är ”grovt oskäligt” gentemot borgenären. Det är enligt min mening detta andra materiella villkor som är relevant och som garanterar användningen av förlängda tidsperioder enbart när en sådan användning är motiverad, bland annat när ett ”uttryckligt fastställande” föreskrivs för ekonomiskt svagare företag, såsom små och medelstora företag.(29) I artikel 7.4 och 7.5 i nämnda direktiv föreskrivs dessutom att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ”lämpliga och effektiva medel” för att förhindra fortsatt tillämpning av avtalsvillkor som är grovt oskäliga. I motsats till vad kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande anser jag följaktligen att det inte föreligger en verklig risk för en avsevärd ökning av användningen av formulär som föreskriver betalningsperioder som överstiger 60 dagar till följd av att man godtar att en avtalsklausul som ensidigt fastställts av en av avtalsparterna kan uppfylla kriteriet ”uttryckligt fastställande” i den mening som avses i artikel 3.5 i nämnda direktiv.(30)

d)      Förarbetena till direktiv 2011/7

53.      Vad för det fjärde och slutligen gäller förarbetena till direktiv 2011/7 ska det påpekas att dessa leder till samma slutsats. I Europeiska kommissionens ursprungliga förslag föreskrevs inga särskilda krav vad gäller avtalsvillkor om tidsfrister som överskrider vissa gränser, utan enbart ett allmänt villkor enligt vilket den avtalade betalningsperioden inte får vara grovt oskäligt mot borgenären.(31) Även om Europaparlamentet begärde en ändring som innebar att fastställande av tidsfrister som överstiger 60 dagar skulle underställas vissa villkor tycks det inte som om denna institution önskade förbjuda tidsfrister som översteg 60 dagar i standardiserade avtalsvillkor som utarbetats i förväg.(32)

54.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den hänskjutande domstolens tolkningsfråga ska besvaras på följande sätt. Artikel 3.5 i direktiv 2011/7 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor i vilket det ”uttryckligen fastställts” en betalningsperiod som överstiger 60 kalenderdagar är giltigt i avtal mellan företag, där avtalsvillkoren uteslutande har utformats av en av avtalsparterna, under förutsättning att detta avtalsvillkor framgår tillräckligt klart och otvetydigt av avtalet, så att det säkerställs att avtalsparterna har full kännedom om villkoret. En eventuell förlängning av betalningsfristen ska inte kunna härledas enbart från tolkningen av övriga avtalsvillkor eller från avtalsparternas faktiska agerande.

V.      Förslag till avgörande

55.      Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i östra Katowice i Katowice, Polen) på följande sätt:

Artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner

ska tolkas så, att,

ett avtalsvillkor i vilket det ”uttryckligen fastställts” en betalningsperiod som överstiger 60 kalenderdagar är giltigt i avtal mellan företag, där avtalsvillkoren uteslutande har utformats av en av avtalsparterna, under förutsättning att detta avtalsvillkor framgår tillräckligt klart och otvetydigt av avtalet, så att det säkerställs att avtalsparterna har full kännedom om villkoret. En eventuell förlängning av betalningsfristen ska inte kunna härledas enbart från tolkningen av övriga avtalsvillkor eller från avtalsparternas faktiska agerande.

1      Originalspråk: franska.

2      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 310, 2022, s. 18).

3      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) (EUT L 143, 2004, s. 1).

4      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L134, 2004, s, 114).

5      Dz. U. 2013, position 403.

6      Såsom framgår av beslutet om hänskjutande bestod A.:s möjlighet att inom ramen för anbudsförfarandet bestrida de väsentliga villkoren i de berörda avtalen i att inge ett överklagande till ordföranden för Krajowa Izba Odwoławcza (nationell överklagandenämnd för offentlig upphandling, Polen), vars beslut kan överklagas till Sąd Okręgowy (Regional domstol, Polen).

7      Enligt den hänskjutande domstolen har P. gjort gällande att det av andra avtal som ingåtts mellan parterna, vilka inte är föremål för förevarande mål men av vilka en sammanställning har ingetts inom ramen för det nationella förfarandet, framgår att betalningstiden även för vart och ett av dessa avtal var 120 dagar.

8      Enligt A. hade denna frist inte vid något tillfälle förhandlats fram, utan ensidigt fastställts av P. på grund av den dominerande ställning som bolaget har på denna marknad. För att kunna delta i ett upphandlingsförfarande som anordnades av P. var det nämligen nödvändigt att säkerställa leveransen enligt de villkor som P. angett och som inte varit föremål för förhandling. Enligt käranden ändrades inte avtalsvillkoren om betalningstiden, trots upprepade försök under årens lopp att ändra dem genom frågor avseende kravspecifikationerna, så att fristen sänktes till 60 dagar.

9      Dessutom ansåg P. att det hade rätt att fastställa avtalsvillkoren utifrån sin egen ekonomiska kapacitet, som var specifik för marknaden och anpassad till situationen för kolgruvebolag i Polen. P. har även hävdat att betalningsfristen på 120 dagar är en lång frist, men att dessa uppgifter var tillgängliga för avtalsparten i tillräckligt god tid i förväg, det vill säga när anbudsinfordran inleddes, vilket skulle ha gjort det möjligt för denne att beräkna sitt anbud i enlighet därmed.

10      Den hänskjutande domstolen har erinrat om att avtal i samband med handelstransaktioner ofta ingås genom att de villkor som har utarbetats i förväg av en av parterna accepteras. Inom ramen för sådana avtal kan ett stort antal bestämmelser, nämligen bestämmelser som inte har utarbetats eller förhandlats fram gemensamt, inte ändras. Bestämmelserna tar således formen av ett godkännande av avtalet såsom det läggs fram av en avtalspart. Enligt den hänskjutande domstolen ska artikel 3.5 i direktiv 2011/7 således tolkas så, att ett företags ”uttryckliga fastställande” av en betalningsperiod på mer än 60 dagar inte avser denna typ av avtal där avtalsvillkoren uteslutande utformas av en av avtalsparterna. Denna tolkning stöds av direktivets syfte, som är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner på den inre marknaden samt att förbättra företagens likviditet och konkurrenskraft. För privata företag får betalningsfristen nämligen i allmänhet inte överstiga 60 dagar. Det rör sig emellertid inte om en strikt tidsfrist, eftersom denna frist, i enlighet med skäl 13 i direktiv 2011/7, kan förlängas när omständigheterna motiverar det och under förutsättning att den uttryckligen fastställts mellan företagen. Såväl unionslagstiftaren som den nationella lagstiftaren använder således begreppet ”uttryckligt fastställande” i betydelsen ”tydligt angivet”. Enligt samma domstol måste dock en förlängning av fristen förbli exceptionell och borgenären måste åtminstone känna till skälen till varför den andra parten vill utnyttja detta undantag. Med kännedom om dessa skäl bör borgenären dessutom kunna bedöma huruvida den tidsfrist som den andra parten har föreslagit, även om den rimligen kan förlängas utöver 60 dagar, inte är orimligt lång och eventuellt lägga fram egna argument som skulle motivera att denna förlängning godtas på andra villkor. Detta skulle däremot inte vara fallet för avtal som ingås genom anbudsförfarande eller auktion, men inte heller för andra standardavtal. I sådana fall kan parterna antingen acceptera villkoren i det framtida avtalet som fastställts av en av parterna eller avstå från att ingå detta avtal. Det är endast vid en offentlig anbudsinfordran som det är möjligt att ifrågasätta vissa villkor. Det rör sig emellertid inte om en överenskommelse mellan parterna, utan om ett suveränt beslut av en enhet utanför själva avtalet.

11      Enligt den hänskjutande domstolen hänför sig detta villkor till borgenären och till det faktum att borgenären inte ska lida uppenbar skada. Även borgenärens situation ska, utöver de objektiva omständigheter som anges i artikel 7 i direktiv 2011/7, beaktas i samband med avtalets ingående och fastställandet av betalningsfristen. Det rör sig nämligen om en lämplig tidpunkt för att bedöma denna situation och den faktiska inverkan som förlängningen av fristen har på risken för att borgenären lider uppenbar skada. Detta är endast möjligt när borgenären är känd. Enligt den hänskjutande domstolen är det nämligen inte uteslutet att en betydande förlängning av fristen, när det gäller en viss borgenär, kan anses vara ”klart och grovt oskäligt”, medan det i fråga om en annan borgenär endast är ”blott oskäligt”. Enligt den hänskjutande domstolen ska det även noteras att unionslagstiftaren behandlar en situation där en handelstransaktion ingås mellan ett företag och offentliga myndigheter annorlunda, genom att ange att fastställandet av en frist som överstiger 30 dagar också måste fastställas uttryckligen, men att det räcker att den är objektivt motiverad av avtalets särskilda karaktär eller omständigheter och inte av borgenärens situation. Samtidigt anges att tidsfristen inte i något fall får överstiga 60 dagar. Den hänskjutande domstolen har slutligen preciserat att den tolkning som gjorts även gör det möjligt att bättre uppnå syftet med direktiv 2011/7. Även om risken för att företag ensidigt och omotiverat tillämpar längre betalningsperioder för sina avtalsparter för att kreditera sina löpande transaktioner är liten, är det inte ovanligt att detta har en negativ inverkan på avtalsparternas likviditet och konkurrenskraft.

12      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Infraestruturas de Portugal och Futrifer Indústrias Ferroviárias (C‑66/22, EU:C:2023:1016, punkterna 33 och 34).

13      Se dom av den 1 december 2022, X (Leverans av medicinsk utrustning) (C‑419/21, EU:C:2022:948, punkterna 20 och 23 samt där angiven rättspraxis).

14      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 2014, s. 243).

15      Se dom av den 28 januari 2020, kommissionen/Italien (Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner) (C‑122/18, EU:C:2020:41, punkt 43).

16      Se artikel 4.6 i direktiv 2011/7, i vilken det, i motsats till artikel 3.5 i samma direktiv, föreskrivs att den betalningsperiod som fastställs i avtalet ”under inga omständigheter överstiger 60 kalenderdagar” (min kursivering). Denna bestämmelse utgör således under alla omständigheter hinder för P., i den mån P. kan anses vara en ”offentlig myndighet”, att fastställa ett villkor som föreskriver en betalningsperiod på 120 dagar. Se, i detta avseende, mitt förslag till avgörande i målet BFF Finance Iberia (C‑585/20, EU:C:2022:329, punkterna 36–54).

17      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2022, Instituto do Cinema e do Audiovisual (C‑411/21, EU:C:2022:836, punkterna 16 och 17).

18      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, RL (Direktiv om bekämpande av sena betalningar ) (C‑199/19, EU:C:2020:548, punkt 27) och dom av den 18 november 2020, Techbau (C‑299/19, EU:C:2020:937, punkt 38).

19      Se punkt 22 i förevarande förslag till avgörande.

20      Jag noterar att det verb som används i den franska språkversionen av artikel 3.5 i direktiv 2011/7, nämligen ”stipuler” [fastställa], som per definition på ett neutralt sätt inskränker sig till att ”ange en klausul, ett villkor i ett avtal” (se definitionen i ordboken ”Larousse”, som finns tillgänglig på webbadressen: https://www.larousse.fr/dictionnaires/francais/stipuler/74741), inte motsvarar verbet ”convenir” [avtala], som används i skäl 13 i detta direktiv, i meningen ”överenskomma om något” (https://www.larousse.fr/dictionnaires/francais/convenir/18968). I de flesta andra språkversionerna föreligger däremot överensstämmelse mellan användningen av verbet i skäl 13 och i artikel 3.5 i nämnda direktiv (se den engelska ”possible for the parties to expressly agree” / ”unless otherwise expressly agreed in the contract”, den tyska ”die Vertragsparteien sollten daher … ausdrücklich vereinbaren können” / ”es sei denn im Vertrag wurde ausdrücklich etwas anderes vereinbart” , den italienska ”la possibilità per le parti di concordare espressamente” / ”se non diversamente concordato espressamente nel contratto”, den spanska ”la posibilidad de acordar expresamente” / ”salvo acuerdo expreso en contrario recogido en el contrato” respektive den grekiska ”δυνατότητα των μερών να συμφωνούν ρητά” / ”εκτός εάν ρητά συμφωνήθηκε διαφορετικά στο κείμενο της σύμβασης” (min kursivering) språkversionen. Enligt domstolens fasta praxis ska emellertid, i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), (C 391/16, C 77/17 och C 78/17, EU:C:2019:403, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

21      Eller, det sätt på vilket det avtalade villkoret har ingåtts och utan att särskilt ange huruvida det kan ingå i avtalsvillkor som utarbetats i förväg. Det ska påpekas att direktiv 2011/7 – till skillnad från Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 2000, s. 35) – inte utformades för att ” påverka nationella bestämmelser som gäller det sätt på vilket avtal ingås” (se skäl 19 i direktiv 2000/35 och skäl 28 i direktiv 2011/7).

22      Såsom den tyska regeringen har påpekat stöds denna tolkning av användningen av detta begrepp i andra unionsrättsakter. Till exempel krävs enligt artikel 7.4 a, artikel 13.1, artikel 14.4 a ii, och artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64) konsumentens uttryckliga samtycke eller accept för att göra vissa undantag från det allmänna systemet i detta direktiv. Enligt artikel 18.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster (EUT L 136, 2019, s. 1) ska återbetalning ske med samma betalningsmetod som den som användes för att betala, såvida inte konsumenten uttryckligen samtycker till något annat. Enligt artikel 6.5 i direktiv 2011/83 ska viss information som lämnas innan avtalet ingås utgöra en integrerad del av distansavtalet såvida avtalsparterna inte ”uttrycklig[en]” kommer överens om något annat (min kursivering). Artikel 13.1 i direktiv 2019/770 har en motsvarande lydelse vad gäller en ”ytterligare tidsperiod som parterna uttryckligen kommit överens om”. När unionslagstiftaren önskar införa strängare krav för en klausul och utesluta en bestämmelse i de allmänna villkoren ger den dessutom vanligtvis uttryck för denna vilja, vilket framgår av exempelvis artikel 8.5 i direktiv 2019/770. I denna bestämmelse föreskrivs att konsumenten inte bara uttryckligen utan även separat måste ha godtagit att en digital produkt avviker från de objektiva kriterierna (”uttryckligen och separat godtog den avvikelsen vid avtalets ingående”). Uttrycket ”separat” innebär att konsumenten godtar avvikelsen ”separat från andra uttalanden eller överenskommelser”, vilket utesluter möjligheten att föreskriva en sådan avvikelse i mängden allmänna villkor som utarbetats i förväg (se skäl 49 i direktiv 2019/770).

23      Som exempel definieras i artikel 3.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) en situation där ett avtalsvillkor ”som inte har varit föremål för individuell förhandling” anses vara oskäligt (min kursivering). Enligt artikel 3.2 i detta direktiv ska det alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

24      Se punkt 52 i detta förslag till avgörande.

25      Det ska vidare påpekas att den enda presumtion som finns i direktiv 2011/7 är den som återfinns i artikel 7.3 i direktivet, enligt vilken ”ett avtalsvillkor … om att ersättning för indrivningskostnader i enlighet med artikel 6 inte får tas ut presumeras vara grovt oskäligt.”

26      Se, även, i detta avseende, mitt förslag till avgörande i målet BFF Finance Iberia (C‑585/20, EU:C:2022:329, punkt 48).

27      En förlängning i avtal av den lagstadgade betalningsfristen kan även vara motiverad när kontrollen av att varorna eller tjänsterna överensstämmer med kraven i avtalet objektivt sett är mer tidskrävande.

28      De omständigheter som anges i denna artikel visar således att inte bara omfattningen av den skada som borgenären har lidit ska beaktas, utan även andra omständigheter, bland annat huruvida fristen avviker från ”gott handelsbruk” (artikel 7.1 a i direktiv 2011/7), beskaffenheten av den produkt eller tjänst som är föremål för avtalet (artikel 7.1 b i detta direktiv) och om gäldenären har något objektivt skäl, det vill säga ett legitimt intresse, av att åtnjuta en tidsfrist som överstiger 60 dagar (artikel 7.1 c i direktivet; se i detta avseende det exempel som nämns i skäl 13 i samma direktiv).

29      Se, för ett liknande resonemang, artikel 1.1 i direktiv 2011/7.

30      I detta sammanhang vill jag påpeka att kommissionen, i samband med den pågående översynen av direktiv 2011/7, och särskilt i förslaget till kommissionens förordning av den 12 september 2023 (COM(2023) 533 final), konstaterar att ”[d]en grundläggande orsaken till sena betalningar är skillnaden i förhandlingsposition mellan en stor … kund (gäldenär) och en mindre leverantör (borgenär)” och att ”[f]öljden av denna skillnad [ofta blir] att leverantören tvingas acceptera oskäliga betalningsvillkor”. Det är således just för att undvika denna typ av missbruk som de ”långsiktiga åtgärder som rekommenderas omfattar begränsning av de avtalade betalningsfristerna till högst 30 dagar för betalningar från ett stort företag till ett litet eller medelstort företag”. Den nya artikel 3 i förslaget till kommissionens förordning är nämligen ”strängare än artiklarna 3 och 4 i [direktiv 2011/7], genom att betalningsperioden och längden på förfarandet för godkännande eller kontroll begränsas till högst 30 dagar, och genom att alla hänvisningar till begreppet grovt oskäliga metoder och klausuler tas bort”.

31      Se artikel 6 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (omarbetning) – Genomförande av Small Business Act (KOM(2009) 126 slutlig), som ersatte och ändrade artikel 3.3–3.5 i direktiv 2000/35. Se, i detta hänseende, även skäl 18 i direktiv 2000/35 i vilket det endast konstaterades att ”det finns vissa kategorier av avtal där en längre betalningsperiod tillsammans med en inskränkning i avtalsfriheten eller en högre ränta kan vara motiverad”.

32      Se Europaparlamentets rapport av den 4 maj 2010 (A7–0136/2010) om detta förslag, särskilt ändringsförslagen 3 och 24. I den föreslagna ändringen föreskrevs nämligen att det var tillåtet att överskrida den övre gränsen på 60 dagar under förutsättning att parterna uttryckligen hade kommit överens om detta (”specifically agree[d]”) och att överskridandet inte fick medföra oberättigad skada för någon av parterna (”does not lead to unjustified damages”).