Mål C‑114/12

Europeiska kommissionen

mot

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring – Europeiska unionens yttre åtgärder – Internationella avtal – Skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter – Förhandlingar om en Europarådskonvention – Beslut fattat av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar om bemyndigande för unionen och dess medlemsstater att gemensamt delta i förhandlingarna – Artikel 3.2 FEUF – Unionens exklusiva externa befogenhet”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 4 september 2014

1.        Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Begrepp – Rättsakter som antagits av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet – Omfattas

(Artikel 218.3 och 218.4 FEUF och artikel 263 FEUF)

2.        Internationella avtal – Ingående – Unionens behörighet – Europarådskonventionen om skydd för radio- och televisionsföretags rättigheter – Exklusiv karaktär – Grundval – Inverkan på de av unionens rättsregler som följer av direktiven 93/83, 2001/29, 2004/48, 2006/115 och 2006/116

(Artikel 3.2 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29, 2004/48, 2006/115 och 2006/116)

3.        Internationella avtal – Ingående – Unionens behörighet – Exklusiv karaktär – Bedömningskriterium – Den omständigheten att unionens gemensamma regler på ett visst område förekommit i olika rättsliga instrument – Saknar betydelse

(Artikel 3.2 FEUF)

1.        Ett beslut fattat av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar om bemyndigande för unionen och dess medlemsstater att gemensamt delta i förhandlingarna om ett internationellt avtal inbegriper bemyndiganden att förhandla såväl för kommissionen, å ena sidan, som för medlemsstaterna och ordförandeskapet i rådet, å andra sidan. Härav följer med nödvändighet att rådet har medverkat i beviljandet av båda dessa bemyndiganden. Talan kan följaktligen tas upp till sakprövning med avseende på det angripna beslutet i sin helhet, även om talan delvis avser ett beslut som medlemsstaternas företrädare antagit i sin egenskap av företrädare för deras regeringar, och inte i egenskap av medlemmar i rådet.

(se punkterna 38 och 41)

2.        Det finns en risk för att internationella åtaganden kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa, vilket kan motivera att unionen har exklusiv extern befogenhet, om dessa åtaganden omfattas av tillämpningsområdet för nämnda regler eller åtminstone omfattas av ett område som redan i stor utsträckning regleras av sådana regler.

Innehållet i förhandlingarna om en Europarådskonvention om skydd för radio- och televisionsföretags närstående rättigheter, såsom det avgränsats genom 2002 års rekommendation, 2008 års promemoria och 2010 års rapport, hör till ett område som i stor utsträckning omfattas av unionens gemensamma regler. Det framgår nämligen, av direktiven 93/83 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel, 2001/29 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, 2004/48 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, 2006/115 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter och 2006/116 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter, att dessa rättigheter är föremål för en rättslig harmonisering i unionsrätten som särskilt syftar till att säkerställa den inre marknadens funktion och genom vilken det har införts ett system för en hög och enhetlig skyddsnivå till förmån för radio- och televisionsföretag.

Dessa förhandlingar kan således påverka nämnda regler eller ändra räckvidden för dessa. Förhandlingarna omfattas följaktligen av unionens exklusiva befogenhet.

(se punkterna 68, 70, 79 och 102)

3.        En exklusiv befogenhet måste grundas på en konkret bedömning av förhållandet mellan det planerade internationella avtalet och gällande unionsrätt, av vilken det framgår att ett sådant avtal kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.

Den omständigheten att den rättsliga harmoniseringen har skett genom olika rättsliga instrument som också reglerar andra immateriella rättigheter föranleder härvid inte någon annan bedömning. Bedömningen av huruvida det finns en risk för att internationella åtaganden kan påverka unionens gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa kan nämligen inte vara beroende av en konstlad åtskillnad som grundar sig på om sådana regler finns i ett och samma unionsrättsliga instrument eller inte.

(se punkterna 74, 81 och 82)