Mål T‑409/21
Förbundsrepubliken Tyskland
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) av den 24 januari 2024
”Statligt stöd – Stöd som beviljas enligt vissa bestämmelser i den ändrade tyska kraftvärmelagen – Reform av stödarrangemang för kraftvärme – Beslut om att förklara stödet förenligt med den inre marknaden – Begreppet ’statligt stöd’ – Statliga medel”
1. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Begreppet statliga medel – Medel som tillförs genom en skatt eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning och som förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning – Belopp som fortlöpande kontrolleras av staten och kan disponeras av behöriga nationella myndigheter – Alternativa kriterier
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 34–36)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Begreppet statliga medel – Lagstadgad skyldighet för systemansvariga att utbetala ekonomiskt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar – Möjlighet för de systemansvariga att övervältra de merkostnader som uppkommit till följd av denna skyldighet på sina kunder genom att ta ut en avgift – Omfattas – Villkor – Ekonomiskt stöd som tillförs genom en skatt eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning och som förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning, – Villkoret är inte uppfyllt
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 56–90)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Begreppet statliga medel – Lagstadgad skyldighet för systemansvariga att utbetala finansiellt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar – Omfattas – Villkor – Belopp som fortlöpande kontrolleras av staten och kan disponeras av behöriga nationella myndigheter – Villkoret är inte uppfyllt
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 95–100)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Begreppet statliga medel – Lagstadgad skyldighet för systemansvariga att utbetala finansiellt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar – Medel som överförs från privata enheter till privata enheter och behåller sin privata karaktär under hela förloppet – Överföring av statliga medel föreligger ej
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 101–118)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Begreppet statliga medel – Lagstadgad skyldighet för systemansvariga att utbetala finansiellt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar – Möjlighet för de systemansvariga att övervältra de merkostnader som uppkommit till följd av denna skyldighet på sina kunder genom att ta ut en avgift – Begräsning av denna avgift till förmån för vätgasproducenter – Avstående av statliga medel föreligger ej
(Artikel 107.1 FEUF)
(se punkterna 121–126)
Resumé
Förbundsrepubliken Tyskland väckte talan vid tribunalen, som ogiltigförklarar Europeiska kommissionens beslut att vissa åtgärder som denna medlemsstat vidtagit för att främja elproduktion genom kraftvärmeanläggningar ska anses utgöra statligt stöd.(1) Tribunalen ger härvid preciseringar avseende villkoret i artikel 107.1 FEUF, att det endast är statliga åtgärder eller åtgärder som vidtas medelst statliga medel som kan anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i denna bestämmelse.
Under perioden 2019–2021 anmälde Förbundsrepubliken Tyskland, till kommissionen, lagändringar som dels omfattade åtgärder för ekonomiskt stöd till aktörer som drev kraftvärmeanläggningar och andra anläggningar knutna till kraftvärme (nedan gemensamt kallade aktörer som driver kraftvärmeanläggningar), dels medförde en begränsning av den avgift som i detta sammanhang kunde tas ut av vätgasproducenter.
I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att dessa åtgärder utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, men att åtgärderna icke desto mindre var förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 107.3 c FEUF.
Till stöd för slutsatsen att de anmälda åtgärderna utgjorde statligt stöd anförde kommissionen bland annat att åtgärderna finansierades med statliga medel. Förbundsrepubliken Tyskland bestred kommissionens slutsats inom ramen för förevarande talan om ogiltigförklaring.
Tribunalens bedömning
Tribunalen erinrar om att för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, krävs att ett flertal villkor är uppfyllda, bland annat att fråga ska vara om statliga åtgärder eller åtgärder som vidtas medelst statliga medel.
Det följer av rättspraxis att medel som tillförs genom en skatt eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning och som förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning å ena sidan (det första kriteriet), och belopp som fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter, å andra sidan (det andra kriteriet), kan betecknas som statliga medel. Dessa två kriterier utgör alternativa kriterier för begreppet statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.
Beträffande åtgärderna för ekonomiskt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar, konstaterade kommissionen i det angripna beslutet att dessa åtgärder finansierade genom intäkterna från en lagstadgad obligatorisk avgift som påfördes av staten och som förvaltades och fördelades enligt lag.
Härvidlag noterar tribunalen att de stödåtgärder till förmån för aktörer som driver kraftvärmeanläggningar som Förbundsrepubliken Tyskland anmält utmärks av att elförsörjningskedjan kan delas in i ”två nivåer”, där den ”första nivån” motsvarar förhållandet mellan aktörerna som driver kraftvärmeanläggningar och de systemansvariga, och den ”andra nivån” motsvarar förhållandet mellan de systemansvariga och deras kunder.
Inom ramen för den ”första nivån” innebär de anmälda åtgärderna att de systemansvariga, som är privata enheter, har en lagstadgad skyldighet att betala ekonomiskt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar. Inom ramen för den ”andra nivån” får de systemansvariga övervältra den ekonomiska börda som följer av denna skyldighet på sina kunder med hjälp av en avgift, men de har ingen lagstadgad skyldighet att göra detta.
Mot bakgrund av dessa överväganden konstaterar tribunalen att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att skyldigheten för de systemansvariga att göra utbetalningar till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar inom ramen för den ”första nivån” i försörjningskedjan var tillräcklig för att fråga skulle anses vara om en skatt eller en obligatorisk avgift som innebar att statliga medel togs i anspråk, utan att det var nödvändigt att kontrollera huruvida någon annan obligatorisk avgift togs ut på en annan ”nivå” i distributionskedjan, då den avgift som togs ut på den ”andra nivån” i denna kedja inte utgjorde en lagstadgad obligatorisk avgift.
Förekomsten av en skatt eller en annan lagstadgad obligatorisk avgift har nämligen samband med ursprunget för de medel som används för att bevilja en förmån, i den meningen att detta ursprung gör det möjligt att konstatera att statliga medel har använts för att finansiera denna förmån. Den sammanfaller inte med den lagenliga fördelningen av dessa medel. Den lagstadgade skyldighet som åvilar de systemansvariga på den ”första nivån” i försörjningskedjan har endast samband med den lagenliga fördelningen av medel, men ger inte någon anvisning om ursprunget av de medel som de systemansvariga använder för att fullgöra denna skyldighet.
I detta sammanhang kan kommissionen inte hävda att staten tillskansar sig de systemansvarigas medel, eftersom de systemansvariga inte nödvändigtvis är de som slutligen bär den ekonomiska börda som åtgärderna till stöd för aktörer som driver kraftvärmeanläggningar föranleder.
Den omständigheten att det i den tyska lagstiftningen i detalj föreskrivs hur det ekonomiska stödet till kraftvärme ska användas visar inte heller att det skett en överföring av statliga medel, utan endast att dessa stödåtgärder kan tillskrivas staten.
Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen felaktigt grundade sig på det första kriteriet ovan, avseende förekomsten av en skatt eller andra obligatoriska avgifter, när den fann att åtgärderna för ekonomiskt stöd till aktörer som driver kraftvärmeanläggningar finansierades med statliga medel.
Tribunalen konstaterar även att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa den rättspraxis som följer av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra.(2)
I det angripna beslutet hade kommissionen uppgett att det inte var möjligt att tillämpa denna rättspraxis i förevarande fall av det skälet att stödåtgärderna till förmån för aktörer som driver kraftvärmeanläggningar inte utgjorde en ”ren prisreglering”. I motsats till vad kommissionen anfört, följer det emellertid av domen PreussenElektra att den avgörande faktorn för att man ska kunna utesluta att fråga ska anses vara om ett ianspråktagande av statliga medel inte är huruvida de aktuella åtgärderna utgör en ”ren prisreglering”, utan det förhållandet att de aktuella privata enheterna har anförtrotts av staten att förvalta statliga medel.
För att inte tillämpa den rättspraxis som följer av domen PreussenElektra var kommissionen således skyldig att visa att de systemansvariga inte hade tilldelat aktörerna som driver kraftvärmeanläggningar de aktuella förmånerna med egna medel, men att de hade anförtrotts av staten att förvalta statliga medel, vilket kommissionen emellertid inte lyckats göra.
Kommissionen kunde inte heller med framgång åberopa den ändamålsenliga verkan av artikel 107.1 FEUF för att begränsa den rättspraxis som följer av domen PreussenElektra till att enbart omfatta fall av ”rena prisregleringar”, eftersom denna bestämmelse inte kan tillämpas på statliga handlingar som inte omfattas av dess tillämpningsområde, såsom i förevarande fall en åtgärd som beslutats av staten men som finansierats av privata företag.
Kommissionen ansåg även att begränsningen av den avgift som de systemansvariga kunde ta ut av vätgasproducenter utgjorde ett avstående från statliga medel som kunde betraktas som en överföring av sådana medel.
Tribunalen erinrar emellertid om att den aktuella avgiften inte utgjorde statliga medel enligt det första kriterium det redogjorts för ovan, eftersom vätgasproducenterna enligt lag inte var skyldiga att betala denna avgift. Härav följer att begränsningen av den avgift som de systemansvariga kunde ta ut av vätgasproducenter inte heller kunde anses utgöra ett avstående från statliga medel.
Mot bakgrund av dessa överväganden bifaller tribunalen Förbundsrepubliken Tysklands talan om ogiltigförklaring, eftersom kommissionen felaktigt konstaterat att de aktuella åtgärderna utgjorde statligt stöd som finansierats med statliga medel.