Mål C‑228/06

Mehmet Soysal

och

Ibrahim Savatli

mot

Bundesrepublik Deutschland

(begäran om förhandsavgörande från

Oberverwaltungsgericht Berlin-Brandenburg)

”Associeringsavtalet EEG–Turkiet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Skyldighet att inneha visering för att få resa in i en medlemsstat”

Sammanfattning av domen

1.        Internationella avtal – Associeringsavtalet EEG–Turkiet – Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Bestämmelse om standstill i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet

(Tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet, artikel 41.1)

2.        Internationella avtal – Associeringsavtalet EEG–Turkiet – Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Bestämmelse om standstill i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet

(Associeringsavtalet EEG–Turkiet; tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet, artikel 41.1)

1.        Artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet, enligt vilken de fördragsslutande parterna sinsemellan inte får införa nya begränsningar av etableringsrätten och den fria handeln med tjänster, har direkt effekt. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen en otvetydig standstill-klausul med en precis, klar och ovillkorlig avfattning. Genom standstill-klausulen har de avtalsslutande parterna åtagit sig en skyldighet som rent juridiskt innebär ett avstående. Följaktligen kan de rättigheter som ges de turkiska medborgare som protokollet är tillämpligt på åberopas inför medlemsstaternas domstolar.

Artikel 41.1 i tilläggsprotokollet kan dessutom åberopas av sådana turkiska långtradarchaufförer som dem som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, vilka är anställda av ett företag i Turkiet som lagenligt tillhandahåller tjänster i en medlemsstat, eftersom tjänsteutövaren är beroende av sina anställda för att kunna tillhandahålla tjänster.

(se punkterna 45 och 46)

2.        Artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet, enligt vilken de fördragsslutande parterna sinsemellan inte får införa nya begränsningar av etableringsrätten och den fria handeln med tjänster, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att det efter ikraftträdandet av detta protokoll införs en skyldighet för turkiska medborgare att inneha visering för att få resa in i en medlemsstat, i syfte att där tillhandahålla tjänster för ett i Turkiet etablerat bolags räkning, eftersom det vid ikraftträdandet inte fanns något krav på sådan visering.

Denna bestämmelse utgör nämligen ett generellt hinder mot att en medlemsstat antar nya bestämmelser som syftar eller leder till att en turkisk medborgare underkastas mer restriktiva villkor vad gäller etableringsrätten eller den fria handeln med tjänster i en medlemsstat än vad som gällde när tilläggsprotokollet trädde i kraft, närmare bestämt den 1 januari 1973, med avseende på den ifrågavarande medlemsstaten.

För turkiska medborgare som har för avsikt att i en medlemsstat utöva friheten att tillhandahålla tjänster med stöd av associeringsavtalet, kan en nationell bestämmelse, enligt vilken det krävs visering för sådan verksamhet – ett krav som för övrigt inte gäller gemenskapsmedborgare –, icke desto mindre försvåra det faktiska utövandet av denna frihet på grund av bland annat den ytterligare och återkommande, administrativa och ekonomiska börda som det innebär att inhämta ett sådant tillstånd, som är begränsat i tiden. I de fall då en ansökan om visering avslås utgör en sådan bestämmelse dessutom ett hinder mot utövandet av denna frihet.

Av detta följer att denna lagstiftning, som inte förelåg den 1 januari 1973, i vart fall leder till att turkiska medborgare underkastas mer restriktiva villkor för att utöva de ekonomiska friheter som följer av associeringsavtalet än vad som gällde i den ifrågavarande medlemsstaten när tilläggsprotokollet trädde i kraft. Under dessa förhållanden kan det fastställas att en sådan lagstiftning utgör en ”ny begränsning”, i den mening som avses i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet, av rätten för turkiska medborgare bosatta i Turkiet att fritt tillhandahålla tjänster i den berörda medlemsstaten.

Denna slutsats påverkas inte av att denna nationella lagstiftning endast utgör ett genomförande av en bestämmelse i gemenskapens sekundärrätt. I detta avseende innebär företrädet för avtal som ingåtts av gemenskapen framför gemenskapens sekundärrättsakter att de senare i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal.

Standstill-klausulen i artikel 41.1 i tilläggsprotokollet till associeringsavtalet EEG–Turkiet utgör däremot inte hinder mot att anta bestämmelser som är tillämpliga på samma sätt vad gäller såväl turkiska medborgare som gemenskapsmedborgare.

(se punkterna 47, 55–59, 61 och 62 samt domslutet)