FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
DÁMASO RUÍZ-JARABO COLOMER
föredraget den 15 januari 2004 (1)

Mål C-404/02

Nichols plc

mot

Registrar of Trademarks

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales))

”Varumärken – Bedömning av om ett vanligt förekommande familjenamn kan ha särskiljningsförmåga”

I – Inledning

1.       Förevarande tolkningsfråga gäller huruvida vanligt förekommande familjenamn kan ha särskiljningsförmåga inom det upphovsrättsliga området.

Förenade kungarikets varumärkesbyrå tillämpar en praxis som innebär att enkla familjenamn som är vanligt förekommande i telefonkatalogen för London inte får registreras när det finns ett stort antal näringsidkare på en angiven tjänste- eller varumarknad.

Inledningsvis krävs det varken enligt varumärkesdirektivet (2) eller enligt någon allmän princip att familjenamn skall behandlas annorlunda än andra slags varumärken. Dess konkreta särskiljningsförmåga skall bedömas utifrån de varor som det anger och genomsnittskonsumentens uppfattning. Det skall emellertid tillstås att nämnda konsument är van vid att det, framför allt vid vissa yrkesutövares tillhandahållande av tjänster, är familjenamnet som används för att ange tjänstens ursprung. Ett ofta förekommande familjenamn på detta område kanske inte kan utgöra ett varumärke eftersom det saknar den nödvändiga särskiljningsförmågan.

II – Tillämpliga bestämmelser

1. Gemenskapsrätten: varumärkesdirektivet

2.       Enligt artikel 2 i direktivet kan varumärken utgöras av ”alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, figurer, bokstäver, siffror, formen på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen i fråga kan särskilja ett företags varor eller tjänster från andra företags”.

3.       I artikel 3.1 föreskrivs vidare:

”1.

Följande tecken och varumärken får inte registreras och om registrering har skett skall de kunna ogiltigförklaras:

a)

Tecken som inte kan utgöra ett varumärke.

b)

Varumärken som saknar särskiljningsförmåga.

c)

Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i handeln visar varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung, tiden för deras framställande eller andra egenskaper hos varorna eller tjänsterna.

d)

Varumärken som endast består av tecken eller upplysningar vilka i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten.

...

g)

Varumärken som är ägnade att vilseleda allmänheten t ex med avseende på varans eller tjänstens art, kvalitet eller geografiska ursprung.”

4.       Enligt direktivet är det tillåtet med registrering av ett tecken som förekommer i något av de fall som beskrivs i punkt 1 b, c eller d, om det faktiskt går att identifiera varornas eller tjänsternas ursprung. I artikel 3.3 föreskrivs följande:

”Ett varumärke skall inte vägras registrering eller ogiltigförklaras med stöd av punkt 1 b, c eller d, om det före tidpunkten för registreringsansökan och som en följd av det bruk som har gjorts av det har förvärvat särskiljningsförmåga.”

5.       Artikel 6.1, med rubriken ”Begränsningar av ett varumärkes rättsverkningar” har följande avfattning:

”Varumärket ger inte innehavaren rätt att förhindra tredje man att i näringsverksamhet använda

a)

sitt eget namn eller adress,

b)

uppgifter om varornas eller tjänsternas art, kvalitet, kvantitet, avsedda ändamål, värde, geografiska ursprung, tidpunkten för framställandet eller andra egenskaper,

c)

varumärket om det är nödvändigt för att ange en varas eller tjänsts avsedda ändamål, särskilt som tillbehör eller reservdel, förutsatt att tredje man handlar i enlighet med god affärssed.”

6.       De citerade bestämmelserna i direktivet sammanfaller nästan helt med artiklarna 4, 7.1 och 7.3 samt 12.1 i förordningen om gemenskapsvarumärken. (3)

2. Den nationella lagstiftningen

7.       Varumärkesdirektivet införlivades i den nationella lagstiftningen genom Trade Marks Act 1994 (varumärkeslagen), som ersatte den lag som gällt sedan år 1938.

8.       I maj år 2000 offentliggjorde chefen för varumärkesregistret (Registrar of Trade Marks) ett cirkulär med tillkännagivande om en ändring av praxis (Practice Amendment Circular nr 6/00) (nedan kallat PAC 6/00) avseende registrering av familjenamn.

9.       Följande avsnitt i detta cirkulär är av intresse:

”5.

Vid bedömningen av om ett familjenamn har särskiljningsförmåga beträffande ett företags varor och tjänster, skall följande beaktas:

a.

Huruvida familjenamnet är vanligt förekommande.

b.

Antalet företag som bedriver verksamhet inom sektorn och hos vilka varorna eller tjänsterna som specificerats i ansökan kan sägas ha sitt ursprung.

6.

För detta ändamål skall antalet relevanta företag utgöras av tillverkare, formgivare och detaljhandlare som är specialiserade på varor, och tjänsteleverantörer.

7.

Registret skall fortfarande föras med beaktande av telefonkatalogen för London vid bedömningen av om ett familjenamn är vanligt förekommande. Med det ökande antalet telefonabonnenter är det emellertid nu möjligt att ett namn förekommer ett betydande antal gånger i telefonkatalogen för London, även om namnet är ganska ovanligt. För registret skall följaktligen ett familjenamn betraktas som ’vanligt förekommande’ endast om det förekommer 200 gånger i telefonkatalogen för London eller någon annan lämplig telefonkatalog.”

10.     Enligt resonemanget bakom de två bedömningskriterier som anges i cirkuläret gäller att ju färre näringsidkare som verkar på en viss marknad, desto större blir sannolikheten att en genomsnittskonsument uppfattar ett familjenamn, även om detta är vanligt förekommande, som ett tecken som kan särskilja ett visst företags varor eller tjänster. I PAC 6/00 ges som exempel producenter av kemiska biprodukter från jordbruk eller tjänster som flygbolag tillhandahåller. (4)

11.     Motsatt gäller att svårigheten ökar för allmänheten att med hjälp av ett vanligt förekommande familjenamn härleda något till ett visst företag när ett stort antal näringsidkare finns på marknadsområdet. I cirkuläret anges som exempel textiltillverkare, livsmedels- eller dryckesproducenter samt advokatbyråer. (5)

III – Omständigheterna i målet vid den nationella domstolen

12.     Nichols plc (nedan kallat Nichols) är ett bolag med hemvist i Förenade kungariket. Den 8 augusti 2000 ansökte det om registrering av ordmärket ”Nichols” vid United Kingdom Trade Marks Registry (Förenade kungarikets varumärkesbyrå), för varor i klasserna 29, 30 och 32 i Niceöverenskommelsen. (6) Det rör sig om apparater för automatisk distribution och varor som vanligtvis säljs i dessa apparater, i huvudsak livsmedel och drycker. Företaget åberopade inte att särskiljningsförmåga uppnåtts genom brukande.

13.     Varumärkesbyrån biföll ansökan i beslut av den 11 maj 2001 vad gäller nämnda automater, men avslog samtidigt ansökan i den del den avsåg övriga beskrivningar. Som motivering anfördes de två bedömningskriterierna i PAC 6/00 (7) och angavs följande:

För det första att familjenamnet Nichols tillsammans med andra fonetiskt liknande namn, såsom Nicholls eller dess singularform Nichol, är vanligt förekommande former av familjenamn i Förenade kungariket. De förekommer nämligen på 483 ställen i telefonkatalogen för London.

För det andra består marknaden för livsmedel och drycker som avses i klasserna 29, 30 och 32, vilka omfattades av registreringsansökan, av ett stort antal näringsidkare. En konsument kan därför ha svårt att koppla samman ett vanligt förekommande familjenamn med ett ursprung i ett företag.

När det gäller apparater för automatisk distribution (som omfattas av klass 9) slog varumärkesbyrån fast att det var fråga om en sektor som var avsevärt mer specialiserad, med färre verksamma företag.

14.     Nichols överklagade detta beslut genom skrivelse av den 14 februari 2002, vilken överlämnades till High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division (behörig domstol i första instans i bland annat mål rörande industriell äganderätt), i enlighet med artikel 76.3 i Trade Marks Act.

15.     Den hänskjutande domstolen tillade i sitt beslut, genom domaren Robin Jacob, som redogjorde för praxis vid Förenade kungarikets varumärkesbyrå avseende varumärkesregistrering av vanligt förekommande familjenamn, att den verkliga frågan rör huruvida ett relativt vanligt förekommande familjenamn skall anses sakna särskiljningsförmåga om det inte har uppnått sådan genom brukande.

Enligt samme domare har problemet avseende ett vanligt förekommande familjenamn sitt ursprung i att det, innan det genom brukande blir så känt att en vara kan identifieras genom detsamma, inte egentligen anger att varan härrör från ett visst företag. Detta konstaterande har ännu större relevans i fråga om tjänster.

Ett varumärke som har inarbetats genom brukande företer på detta område det särdraget att det har uteslutit andra med samma eller liknande namn från sektorn.

Nämnde domare har också erinrat om att registreringen ger monopol inte bara i fråga om bruket av det registrerade ordet, utan också med avseende på andra, liknande ord, så länge som det föreligger en förväxlingsrisk.

16.     I beslutet om hänskjutande rättfärdigas den bedömningsmodell som tillämpas för registret i Förenade kungariket av ändamålet att monopol skall undvikas för vissa vanligt förekommande namn och varianter av dessa som kan förorsaka förväxling.

17.     De vanligt förekommande familjenamnen kan, i avsaknad av brukande som ger dem särskiljningsförmåga, inte i sig ange ett visst företagsursprung. En tillräckligt långvarig och tillräckligt omfattande användning av dessa innebär att det har uteslutit andra med samma eller liknande namn från sektorn.

18.     Den hänskjutande domstolen har i stället för att anlägga ett renodlat teoretiskt synsätt valt ett praktiskt sådant med avseende på funktionen hos systemet med registrerade varumärken. Nämnda domstol vill med denna utgångspunkt uppmärksamma den risk för monopolisering som föranleds av att ett vanligt förekommande familjenamn registreras med omfattande beskrivningar av varor eller tjänster. Inför detta hot förefaller den kostsamma och tidskrävande möjligheten att fem år efter registreringen angripa någon av dessa beskrivningar, på grund av att de inte brukas, som ineffektiv.

Av samma skäl skall inte överväganden avseende begränsningen av ett varumärkes verkningar tas upp i samband med att dess särskiljningsförmåga bedöms, något som icke desto mindre synes ha gjorts i punkt 37 i domen i målet Baby-dry. (8) I praktiken ges innehavaren av ett skriftligt bevis en förmånlig behandling.

19.     Efter dessa reflexioner skall inverkan av artikel 6.1 i varumärkesdirektivet på bedömningen av ett familjenamns särskiljningsförmåga undersökas.

IV – Tolkningsfrågorna

20.     High Court beslutade vid sin prövning av talan att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:

”1.    Under vilka omständigheter kan – om detta överhuvudtaget är möjligt – registrering av ett varumärke (det vill säga ett ’tecken’ som uppfyller rekvisiten i artikel 2 i direktiv 89/104/EG om varumärken), bestående av ett enda familjenamn, vägras på grund av att det saknar ’särskiljningsförmåga’ i den mening som avses i artikel 3.1 b i direktivet?

2.      Är det närmare bestämt så att registrering av nämnda tecken a) skall, eller b) kan vägras innan det hinner få särskiljningsförmåga genom brukande, om det är fråga om ett familjenamn som är vanligt förekommande i den medlemsstat där ansökan om registrering av varumärket har gjorts, eller om familjenamnet är vanligt förekommande i en eller flera av de övriga medlemsstaterna?

3.      Om svaret på fråga 2 a) eller 2 b) är jakande, skall då de nationella myndigheterna avgöra ärendet med utgångspunkt i förväntningarna hos en genomsnittskonsument avseende de varor eller tjänster som är i fråga i medlemsstaten, med beaktande av hur vanligt förekommande familjenamnet är, de undersökta varornas eller tjänsternas karaktär och hur utbredd användningen av familjenamn är inom motsvarande affärsområde?

4.      Har det betydelse för bestämningen av om ett familjenamn saknar ’särskiljningsförmåga’, i den mening som avses i artikel 3.1 b i direktivet, att verkningarna av en registrering av varumärket begränsas i enlighet med artikel 6.1 a?

5.      Om detta är fallet: a) skall då ordet ’person’ i artikel 6.1 a i direktivet anses omfatta ett bolag eller ett företag, och b) vad skall förstås med ’god affärssed’? Är det mera specifikt så att denna formulering är tillämplig när i) svaranden i praktiken inte vilseleder allmänheten genom bruket av sitt eget namn, eller ii) svaranden helt enkelt oavsiktligen förorsakar en förväxling?”

V – Förfarandet vid EG-domstolen

21.     Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 12 november 2002.

22.     Förutom sökanden i målet vid den nationella domstolen har Förenade kungarikets regering, den grekiska regeringen och den franska regeringen samt kommissionen inkommit med yttranden.

23.     Vid förhandlingen som hölls i målet den 27 november 2003 deltog företrädare för de nämnda regeringarna samt för kommissionen.

VI – Förhandlingsdeltagarnas yttranden

De tre första frågorna

24.     Enligt Nichols, tillika klagande i målet vid den nationella domstolen, är den praxis som den som registret i Förenade kungariket tillämpar inte förenlig med artikel 3.1 i direktivet. Nichols har förklarat att registrering av ett varumärke aldrig får vägras enbart på grund av att det utgörs av ett vanligt förekommande familjenamn, ett kriterium som bedöms med hjälp av en telefonkatalog och som hur som helst ger ett godtyckligt resultat.

25.     Den grekiska och den franska regeringen har instämt i att det faktum att ett familjenamn är vanligt förekommande inte hindrar att det kan lämpa sig som ett varumärke. Dess konkreta förmåga att särskilja angivna varor och tjänster bör i varje enskilt fall bedömas utifrån den relevanta genomsnittskonsumentens perspektiv.

26.     Kommissionen har kritiserat att registret i Förenade kungariket utan någon som helst motivering har antagit en metod som helt går emot den metod som används för en allmän bedömning av ett teckens särskiljningsförmåga.

27.     Förenade kungariket har å sin sida hävdat att ett vanligt förekommande familjenamn inte har de särskiljande egenskaper som krävs enligt artikel 3.1 b i direktivet. Detta rekvisit är inte uppfyllt genom att ett tecken går att känna igen. Det preciseras att en genomsnittskonsument verkligen och konkret skall kunna identifiera varumärket som en angivelse av de varor och tjänster som ett företag erbjuder. Den praxis som tillämpas för registret i Förenade kungariket är ägnad att säkerställa att det bland vanligt förekommande familjenamn endast är de som kan beteckna ett kommersiellt ursprung som får registreras som varumärken.

Den fjärde och den femte frågan

28.     Enligt Nichols bör artikel 6.1 a i direktivet beaktas vid prövningen av om ett tecken kan ha särskiljningsförmåga i enlighet med artikel 3.1 b. Det finns inte heller något skäl att begränsa dess verkningar till förmån enbart för fysiska personer. Med ”god affärssed” skall förstås ”brukande i goda avsikter”.

29.     Enligt den grekiska regeringen omfattas bolagsnamn och firmanamn av artikel 6.1 a i direktivet om dessa består av en persons namn. Det relevanta bruket skall för övrigt, för att kunna ske i goda avsikter, motsvara den etiska uppfattningen hos en normalbegåvad person.

30.     Alla de övriga som yttrat sig instämmer i att bedömningen av den konkreta särskiljningsförmågan hos ett av vederbörandes varumärken skall särskiljas från begränsningen av dess verkningar. Det nekande svaret på den fjärde frågan innebär att den femte frågan inte behöver besvaras.

VII – Rättslig bedömning

De tre första tolkningsfrågorna

31.     I likhet med majoriteten av dem som yttrat sig vid denna domstol anser även jag att den brittiska domstolens tre första tolkningsfrågor skall behandlas i ett sammanhang. Det rör sig i sak om att avgöra huruvida tecken i form av ett vanligt förekommande familjenamn är föremål för särskilda villkor vid bedömningen av om de kan ange varor eller tjänster, och därvid i synnerhet vid prövningen av om de har konkret särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 3.1 b i direktivet.

32.     Jag vill inledningsvis påpeka att ett familjenamn uppfyller minimikraven för att utgöra ett tecken enligt artikel 2 i direktivet, eftersom det kan särskilja ett företags varor och tjänster från andra företags varor och tjänster.

I den icke uttömmande uppräkning som återfinns i artikel 2 (9) hänvisas till ”personnamn”.

Vidare utgör familjenamn, även vanligt förekommande sådana, en av de varumärkeskategorier som näringsidkarna ofta använder.

Slutligen ger innehållet i artikel 6.1 vid handen att gemenskapslagstiftaren var medveten om att familjenamn lämpade sig för att registreras som varumärken.

Detta principiella konstaterande är således oomstritt.

33.     Det skall också erinras om att familjenamn inte ingår i den uppräkning av tecken som återfinns i artikel 3.1 c i direktivet. De utgör alltså inte vid första anblicken generiska tecken eller tecken som kännetecknar vissa varor eller tjänster. Som jag ska visa längre fram följer av denna omständighet att det i förhållande till det ifrågavarande familjenamnets särskiljningsförmåga inte går att åberopa överväganden av allmänintresse som avser bevarandet av dess tillgänglighet för samtliga näringsidkare.

34.     Kommissionen har i sina skriftliga yttranden pekat på att praxis vid varumärkesregistret i Förenade kungariket vid bestämningen av om ett familjenamn lämpar sig som varumärke, skiljer sig från direktivets innehåll såsom det har tolkats av EG-domstolen.

Varumärkesbyrån i Förenade kungariket prövar om det familjenamn som omfattas av varumärkesansökan är vanligt förekommande, och använder därvid vanligtvis telefonkatalogen för London. Om prövningen utmynnar i ett positivt resultat beräknas antalet näringsidkare på angivna marknader, varefter registreringsansökan bifalls eller avslås allt efter den uppnådda siffran.

Metoden har påståtts vara olämplig eftersom den innebär att tröskeln för vad som anses vara vanligt förekommande familjenamn fastställs godtyckligt. Det ankommer inte på EG-domstolen att lämna värdeomdömen om nationell lagstiftning. Den skall endast avgöra om sådan lagstiftning är förenlig med gemenskapsrätten. Jag anser för egen del att varje metod för att avgöra ett teckens särskiljningsförmåga oundvikligen innefattar ett visst mått av subjektivitet.

35.     I förevarande fall synes det vara uppenbart att den metod som varumärkesbyrån i Förenade kungariket använder skiljer sig från den inställning som EG-domstolen hittills har haft vid bedömningen av ett teckens särskiljningsförmåga. Några tillräckliga skäl för att en annan tolkningsmetod skall användas har emellertid inte åberopats.

36.     Jag instämmer med majoriteten av dem som yttrat sig i det att möjligheten att ett familjenamn, hur vanligt förekommande det än må vara, ger uttryck för varors eller tjänsters kommersiella ursprung, måste prövas i förhållande till den konkreta ifrågavarande marknaden. Omständigheten att det inom ett affärsområde vanligtvis används enkla familjenamn i detta identifieringssyfte, (10) med eventuella följder vid bedömningen av deras särskiljningsförmåga, kan inte utan vidare överföras på någon annan sektor. Ytterst kan man tala om begränsade särdrag som anknyter till de angivna varornas eller tjänsternas egenart, inte om ett särskilt kännetecken för en teckenkategori. (11)

37.     För övrigt finns det inte något i direktivet som säger att familjenamn kan ges en annan behandling, eftersom syftet med artikel 6.1 a – som är den enda specifika bestämmelse som ägnas åt sådana namn – är att märkets skyddande verkningar skall begränsas. Detta är något annat än prövningen av huruvida de absoluta registreringshinder föreligger som jag kommer att få tillfälle att förklara längre fram.

38.     Under dessa förutsättningar skall bedömningen av ett familjenamns särskiljningsförmåga ske enligt samma riktlinjer som de som gäller för alla andra slags ordmärken.

39.     För att ett varumärke skall fylla sin huvudsakliga uppgift är det enligt EG-domstolen tillräckligt att det möjliggör för allmänheten att känna igen den vara eller tjänst som märket avser, bland varor och tjänster med annat kommersiellt ursprung, och att märket övertygar allmänheten om att varan eller tjänsten har tillverkats, marknadsförts eller tillhandahållits inom ramen för varumärkesinnehavarens kontroll, och att denne svarar för kvaliteten på varan eller tjänsten. I artikel 2 i direktivet görs i det avseendet inte någon skillnad mellan olika varumärkesklasser, vilka samtliga skall vara föremål för liknande kriterier för bedömningen av särskiljningsförmågan. (12)

40.     Denna förmåga skall bedömas ur genomsnittskonsumentens synvinkel när det gäller dessa slags varor och tjänster (13) , varvid konsumenten förutsätts vara ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”. (14)

41.     Vid denna bedömning skall exempelvis den omständigheten beaktas att vanligt förekommande förnamn eller familjenamn i stor omfattning används inom vissa sektorer för att ange ursprung i ett företag, ibland i form av ett varumärke. Även om så sker finns det inte något som hindrar registreringsmyndigheten från att fastställa att tecknet saknar särskiljningsförmåga. Denna bedömning måste vara av konkret natur och den får inte ske på ett övergripande eller abstrakt sätt.

42.     Det går emellertid inte att inom ramen för artikel 3.1 b i direktivet föra ett allmänintresse på tal för att vissa mycket vanligt förekommande familjenamn skall hållas tillgängliga för samtliga befintliga och tänkbara näringsidkare på marknaden.

43.     Som jag redan anfört (15) är syftet med det absoluta registreringshindret i den bestämmelsen att förhindra registreringen av tecken som saknar konkret särskiljningsförmåga, det vill säga tecken som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument inte uppfattar som en tillförlitlig angivelse av vilket företag en vara härrör från. Det föreligger således ett allmänintresse av att undvika att vissa näringsidkare förbehåller sig tredimensionella former, som är användbara ur estetisk och teknisk synvinkel, eller skaffar monopol på vissa tecken som är lämpliga för att beskriva produkten i sig, dess förmodade eller faktiska egenskaper eller annat som är kännetecknande för den, såsom dess ursprungsplats. Dessa strävanden ligger till grund för artikel 3.1 c och 3.1 e i direktivet.

Man skulle till och med kunna upptäcka ett analogt allmänintresse av att hålla vanliga kännetecken som är sedvanliga i det dagliga språkbruket eller enligt branschens vedertagna handelsbruk, och vars registrering förbjuds genom punkt d), tillgängliga för allmänt bruk.

44.     Ett så omfattande skydd bör dock inte utsträckas till tecken som, utan att vara beskrivande, av andra skäl saknar specifik särskiljningsförmåga. Jag anser inte att det finns något generellt intresse av att bevara tecken allmänt tillgängliga som inte är lämpliga för att ange från vilket företag de varor eller tjänster härrör som de betecknar.

45.     I direktivet föreskrivs inte heller någon bestämmelse för att säkerställa att inte någon fördel ges i förhållande till den näringsidkare som först ansöker om registrering av ett givet familjenamn.

46.     Ett familjenamns förutsättningar för att särskilja en vara eller tjänst är följaktligen beroende av om genomsnittskonsumenten, med avseende på de varor eller tjänster som avses med registreringsansökan, uppfattar att tecknet särskiljer varor eller tjänster från ett visst företag från andra företags varor och tjänster. Att familjenamnet är vanligt förekommande utgör en av de omständigheter som skall beaktas, och då alltid tillsammans med någon vara eller tjänst, även om detta inte är avgörande.

Den fjärde tolkningsfrågan

47.     Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i huruvida man, för att i enlighet med artikel 3.1 b i direktivet skall kunna avgöra om ett tecken i form av ett familjenamn kan ha särskiljningsförmåga, måste beakta att verkan av en registrering av ett varumärke är begränsad i enlighet med artikel 6.1 a.

48.     Denna fråga skall besvaras nekande.

49.     Den kvalificeringsprövning som skall göras enligt direktivet är mindre omfattande än så, på grund av att det finns bestämmelser som begränsar varumärkets verkningar.

50.     Även om domen i det ovannämnda målet Baby-dry, såsom anges i beslutet om hänskjutande (16) , innehåller en hänvisning till artikel 12 i förordningen – vars avfattning är identisk med avfattningen av artikel 6 i direktivet – som rättslig grund för resonemanget kring ett ordmärkes särskiljningsförmåga, finns i den domen inte någon som helst slutsats om de praktiska konsekvenserna av denna hänvisning.

51.     Jag har redan haft tillfälle att påpeka att det inte finns något i artikel 12 i förordningen som medger att bedömningen av om ett varumärke har beskrivande karaktär flyttas från varumärkesbyrån, som skall göra denna bedömning vid tidpunkten för registreringen, till de domstolar som har att säkerställa att de rättigheter som varumärket medför faktiskt kan utövas. Den grundliga uppräkningen av hinder i artiklarna 4 och 7 och det omfattande systemet av rättsmedel som står till förfogande i händelse av ett avslag antyder snarast att granskningen vid registreringen inte enbart skall vara summarisk. Detta alternativ är inte heller lämpligt från rättspolitisk synpunkt. I tvister där artikel 12 åberopas är det nämligen uppenbart att innehavaren av ett varumärke alltid har ett fördelaktigt läge, både tack vare den tröghet som det ger att förlita sig på de dokumenterade handlingarnas exkluderande effekt, och den inneboende svårigheten i att avgränsa det som är beskrivande från det som inte är det. (17)

52.     Detta bekräftades med all önskvärd tydlighet av EG-domstolen i domen av den 6 maj 2003 i målet Libertel (18) , där den fann att artikel 6 i direktivet avser begränsningar av ett varumärkes rättsverkan när detta har registrerats. Domstolen fann vidare att en minimikontroll av registreringshindren vid prövningen av registreringsansökan, varvid risken att en näringsidkare tillskansar sig vissa tecken – vilka till sin egen natur är ägnade att hållas tillgängliga – undviks genom nämnda begränsning, leder till att den behöriga myndigheten inte skall pröva registreringshindren vid tidpunkten för varumärkets registrering, utan att denna prövning skall göras av den domstol som skall säkerställa att de rättigheter som varumärket ger utövas på ett riktigt sätt. Ett sådant synsätt är oförenligt med direktivets systematik, vilken vilar på att en kontroll skall föregå registrering och inte göras i efterhand. Ingenting i denna gemenskapslagstiftning medger att en sådan slutsats dras av dess artikel 6. Av det antal registreringshinder som anges i artiklarna 2 och 3, dessas utförlighet och de många sätt att väcka talan som finns, om ansökan avslås, framgår tvärtom att den bedömning som görs av registreringsansökan inte skall vara minimal, utan strikt och fullständig för att förhindra att varumärken registreras otillbörligen. (19)

53.     Dessa tankar som återges i artikel 6.1 b i direktivet (och artikel 12.1 i förordningen) kan mycket väl överföras på punkt a). Den grundläggande idén är att bestämmelserna om begränsningen av varumärkenas verkningar inte berör den typ av kontroll som utförs vid bedömningen av om absoluta registreringshinder för det aktuella varumärket.

54.     Omständigheten att verkningarna av ett varumärke i form av ett familjenamn begränsas i enlighet med artikel 6.1 a i direktivet inverkar inte på något sätt på bedömningen av tecknets särskiljningsförmåga i enlighet med artikel 3.1 b.

Den femte tolkningsfrågan

55.     Som framgår av beslutet om hänskjutande har denna sista fråga ställts enbart för det fall att den fjärde frågan besvaras jakande. Då detta inte är fallet skall den inte besvaras.

VIII – Förslag till avgörande

56.     Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EG-domstolen skall besvara de frågor som ställts av High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division, på följande sätt:

”1.    Särskiljningsförmågan, i den mening som avses i artikel 3.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, hos ett tecken i form av ett familjenamn, avgörs av om en genomsnittskonsument förmår att med avseende på de varor eller tjänster som registreringsansökan avser särskilja ett företags varor eller tjänster från varor eller tjänster från andra företag. Den omfattning i vilken det ifrågavarande familjenamnet förekommer utgör en av omständigheterna som kan beaktas, då alltid i förhållande till vissa varor eller tjänster, men den är inte av avgörande betydelse.

2.      Omständigheten att verkningarna av ett varumärke i form av ett familjenamn begränsas i enlighet med artikel 6.1 a i direktivet inverkar inte på något sätt på bedömningen av dess särskiljningsförmåga i enlighet med artikel 3.1 b.”

1 –

Originalspråk: spanska.

2 –

Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178).

3 –

Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s.1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3288/94 av den 22 december 1994 om ändring av förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken för genomförande av de avtal som ingåtts inom ramen för Uruguayrundan (EGT L 349, 1994, s. 83; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 37) (nedan kallad förordningen).

4 –

PAC 6/00, punkt 8.

5 –

Ibidem, punkt 9.

6 –

Niceöverenskommelsen av den 15 juni 1957 om klassificering av varor och tjänster för varumärkesregistrering, med ändringar och tillägg.

Klass 9

Försäljningsautomater, elektriska varuautomater och polettautomater för mat och dryck, delar och tillbehör till nämnda automater.

Klass 29

Mjölk och torrmjölk, tillredningar gjorda med mjölk, blandningar av mjölk, fett, stärkelse och socker som används i drycker, mejerigarneringar, yoghurt och yoghurtdrycker, efterrätter, smaksatta koncentrat från juicer tillverkade av frukt och grönsaker.

Klass 30

Kaffe, te, choklad, chokladdryck, kaffeessens, kaffekoncentrat, blandningar av kaffe och cikoria (vilka alla används som surrogat för kaffe), socker, sötsaker, is som livsmedel, kakor och frysta livsmedel, efterrättsfyllningar och tillredningar för efterrätter, drycker.

Klass 32

Icke alkoholhaltiga drycker och tillredningar för sådana drycker, soppor och koncentrat för icke alkoholhaltiga drycker, drycker med fruktsmak, glassdrycker.

Klass 42

Restaurang-, cafeteria- och cateringtjänster.

7 –

Se ovan punkt 6 och följande punkter.

8 –

Dom av den 20 september 2001 i mål C-383/99, Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån (REG 2001, s. I-6251).

9 –

Som framgår av dess lydelse liksom av sjunde skälet i direktivet.

10 –

Något som enligt den brittiska regeringens argumentation vid förhandlingen synes vara fallet i fråga om tillhandahållandet av sådana tjänster som advokattjänster.

11 –

Så är fallet exempelvis i fråga om tredimensionella former som utgörs av en varas form.

12 –

Dom av den 18 juni 2002 i mål C-299/99, Philips (REG 2002, s. I-5475), punkterna 47 och 48.

13 –

Dom av den 4 maj 1999 i de förenade målen C-108/97 och C-109/97, Windsurfing Chiemsee (REG 1999, s. I-2779), punkt 29.

14 –

Se dom av den 16 juli 1998 i mål C-210/96, Gut Springenheide och Tusky (REG 1998, s. I-4657), punkterna 30–32, och av den 22 juni 1999 i mål C-342/97, Lloyd Schuhfabrik (REG 1999, s. I-3819), punkt 26.

15 –

Förslag till avgörande av den 14 januari 2003 i de förenade målen C-456/01 P och C-457/01 P C-468/01 P–C-472/01 P, och i de förenade målen C-473/01 P och C-474/01 P, Henkel mot harmoniseringsbyrån, samt Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån (samtliga anhängiga vid domstolen) (ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 78 och följande punkter.

16 –

Se ovan punkt 16.

17 –

Se punkterna 85 och 86 i mitt förslag till avgörande av den 14 maj 2002 i mål C-104/00 P, DKV mot harmoniseringsbyrån (Companyline) (REG 2002, s. I-7561).

18 –

Dom av den 6 maj 2003 i mål C-104/01, Libertel (REG 2003, s. I-3793).

19 –

Punkterna 58 och 59.