Överklagande ingett den 29 augusti 2023 av UG av den dom som tribunalen (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 21 juni 2023 i mål T-571/17 RENV, UG mot kommissionen

(Mål C-546/23 P)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: UG (ombud: advokaten M. Richard)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva den dom som tribunalen (sjunde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 21 juni 2023 i mål T-571/17 RENV, mellan de ifrågavarande parterna, i den mån tribunalen bedömde att det fanns grund för att avskeda klaganden och förpliktade klaganden att ersätta en tredjedel av kommissionens kostnader,

genom detta upphävande bevilja klaganden skadestånd på 68 000 euro som ersättning för materiell skada,

bevilja klaganden skadestånd på 40 000 euro som ersättning för ideell skada,

förplikta kommissionen att ersätta alla kostnader och utgifter, samt kostnader för den advokat klaganden måste anlita för sitt försvar i samband med förevarande överklagande, vilka för tillfället uppskattas uppgå till 10 000 euro, med uttryckligt förbehåll för en eventuell ökning av dessa, och

förplikta kommissionen att ersätta alla kostnader och utgifter, samt advokatkostnader i samband med förevarande ärende, uppskattade till 30 000 euro.

Grunder och huvudargument

För det första innebär den överklagade domen ett åsidosättande av förbudet mot uppsägning på grund av föräldraledighet, enligt artikel 42a i förordning nr 31 om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), jämförd med minimikraven i 5 § 4 i ramavtalet om föräldraledighet (direktiv 2010/18/EU¹ ), och artikel 33.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

Beslutet att avskeda klaganden var uttryckligen grundat på den omständigheten att hon hade tagit ut föräldraledighet och utgör därmed en diskriminering och ett åsidosättande av artikel 14 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad EKMR), jämförd med artikel 8 EKMR om rätten till ett familjeliv samt artikel 1 i protokoll nr 12 till EKMR.

För det andra har skälen till uppsägningen och andra handlingar i målet missuppfattats genom att det inte har beaktats att uppsägningen motiverades av klagandens fackliga deltagande i egenskap av personalrepresentant som valts av den lokala personalkommittéen och den centrala personalkommittéen.

Beslutet att avskeda en personalrepresentant av skäl som inte är allvarliga innebär i vart fall ett åsidosättande av minimikraven i artikel 7 i direktiv 2002/14/EG¹ och av artikel 12 i stadgan. Beslutet innebär vidare en diskriminering på grund av fackligt deltagande, vilken är förbjuden enligt artikel 14 jämförd med artikel 11 i EKMR.

För det tredje har samtliga uppenbart oriktiga bedömningar som kommissionen gjort i skälen till uppsägningen inte uppmärksammats i den överklagade domen, bland annat genom att kommissionen placerades i en processuellt mer fördelaktig situation i förhållande till klaganden. Principen om jämlikhet i medel har således inte iakttagits, i strid med artikel 6 i EKMR och artikel 47 i stadgan om rätt till ett effektivt rättsmedel.

Klaganden gör särskilt gällande att hennes rätt att höras enligt artikel 51.2 i stadgan har åsidosatts och att skälen till uppsägningen är otydliga. Hon bestrider även den omständigheten att hon skulle ha varit olovligt frånvarande. Hennes bristande arbetsinsats har inte styrkts.

För det fjärde bestrider klaganden, i andra hand, att den sanktion hon påförts är proportionerlig.

Klaganden kräver slutligen skadestånd på 68 000 euro, som ersättning för materiell skada, och på 40 000 euro, som ersättning för ideell skada, utöver yrkandet om att kommissionens ska förpliktas att ersätta hennes rättegångskostnader.

____________

¹     Rådets direktiv 2010/18/EU av den 8 mars 2010 om genomförandet av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS och om upphävande av direktiv 96/34/EG (EUT L 68, 2010, s. 13).

¹     Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (EGT 2002, L 80, s. 29).