Mål T‑355/13

easyJet Airline Co. Ltd

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens - Missbruk av dominerande ställning - Marknaden för flygplatstjänster - Avvisning av ett klagomål - Artikel 13.2 i förordning (EG) nr 1/2003 - Ärendets handläggning av en medlemsstats konkurrensmyndighet - Klagomålet avvisas av prioriteringshänsyn - Beslut av en konkurrensmyndighet som drar konkurrensrättsliga slutsatser av en utredning gjord enligt nationell lagstiftning som är tillämplig på den aktuella branschen - Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 21 januari 2015

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Prövning av klagomål – Kommissionens beslut om avskrivning – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Motivering av avskrivningsbeslutet – Räckvidd – Domstolsprövning

(Artikel 101 FEUF, 102 FEUF och 105.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 13.2)

2.      Konkurrens – Fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens beslut att avskriva ett klagomål som redan prövats och avvisats av en nationell konkurrensmyndighet av prioriteringshänsyn – Domstolsprövning – Unionsdomstolens och de nationella domstolarnas respektive behörighet

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 13.2)

3.      Konkurrens – Fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens beslut att avskriva ett klagomål som redan prövats och avvisats av en nationell konkurrensmyndighet av prioriteringshänsyn – Tillåtet

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 5 och 13.2)

4.      Konkurrens – Unionens regler – Tillämpning – De nationella konkurrensmyndigheternas behörighet – Räckvidd – Gränser

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 5)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens beslut att avskriva ett klagomål som redan prövats och avvisats av en nationell konkurrensmyndighet av prioriteringshänsyn – Beslut som grundas på slutsatserna i ett beslut från en nationell konkurrensmyndighet av en utredning som har avsett en sektorspecifik nationell lagstiftning – Tillåtet

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 3.1 och 13.2)

6.      Konkurrens – Unionens regler – De nationella konkurrensmyndigheternas tillämpning – Åtskillnad mellan de olika avdelningarna inom en nationell konkurrensmyndighet – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 13.2)

7.      Konkurrens – Fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att beakta åtgärder som vidtagits av nationella myndigheter

(Artikel 101 FEUF och 102 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artiklarna 4 och 5)

1.      Se domen.

(se punkterna 17–20, 69, 70 och 72)

2.      Domstolsprövningen av ett kommissionsbeslut grundat på artikel 13.2 i förordning nr 1/2003 syftar till att kontrollera att beslutet inte är fattat på grundval av materiellt oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna och att kommissionen inte har gjort någon felaktig rättstillämpning, uppenbart oriktig bedömning eller gjort sig skyldig till maktmissbruk när den har bedömt att en medlemsstats konkurrensmyndighet redan har handlagt ett klagomål. Kontrollen av beslut från medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ankommer emellertid enbart på de nationella domstolarna, vilka fyller en grundläggande funktion i tillämpningen av unionens konkurrensregler. Tribunalens kontroll ska således inte omfatta någon bedömning av huruvida den nationella konkurrensmyndighetens beslut var välgrundat eller av det förfarande eller den metodik som den använt sig av. Det är de nationella domstolarna som har att göra denna bedömning.

(se punkterna 20 och 51)

3.      Uttrycket ”klagomål … som redan har handlagts av en annan konkurrensmyndighet” i artikel 13.2 i förordning nr 1/2003 har en stor räckvidd i det att det kan omfatta alla klagomål som har handlagts av en annan konkurrensmyndighet, oberoende av utgången. Denna bokstavstolkning är förenlig med systematiken i förordningen, av vilken det framgår att det viktiga inte är vad konkurrensmyndighetens prövning av klagomålet mynnar ut i, utan att det har prövats av myndigheten.

Dessutom stämmer tolkningen överens med ett av de viktigaste syftena med förordning nr 1/2003, nämligen att införa ett effektivt decentraliserat system för tillämpning av unionens konkurrensregler. Genom förordningen har det tidigare centraliserade systemet upphört och i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen så har en ordning med större delaktighet från medlemsstaternas konkurrensmyndigheter inrättats, och de ges i det syftet behörighet att genomföra unionens konkurrensrätt. En motsatt tolkning skulle ålägga kommissionen att systematiskt pröva ett klagomål varje gång en medlemsstats konkurrensmyndighet har handlagt ett ärende men inte antagit något av de beslut som anges i artiklarna 5 och 13.2 i förordning nr 1/2003. En sådan skyldighet för kommissionen skulle emellertid medföra att behörigheten att kontrollera myndigheternas beslut överförs på kommissionen, vilken kontroll endast tillkommer de nationella domstolarna.

Härav följer att kommissionen för att avvisa ett klagomål får stödja sig på att en medlemsstats konkurrensmyndighet tidigare har avvisat klagomålet av prioriteringshänsyn.

(se punkterna 26–28, 33, 36, 37, 39 och 40)

4.      Ett beslut från en nationell konkurrensmyndighet att avvisa ett klagomål av prioriteringshänsyn utgör ett beslut grundat på artikel 5 andra stycket i förordning nr 1/2003.

(se punkterna 32 och 34)

5.      Det finns ingen bestämmelse i förordning nr 1/2003 som förbjuder en medlemsstats konkurrensmyndighet att i utredningar om huruvida unionens konkurrensregler har iakttagits stödja sig på de slutsatser den har dragit i utredningar som har avsett annan nationell lagstiftning. Således får kommissionen – för att avvisa ett klagomål med stöd av artikel 13.2 i förordning nr 1/2003 – stödja sig på den omständigheten att en medlemsstats konkurrensmyndighet tidigare har avvisat klagomålet efter en prövning grundad på slutsatser den dragit i en utredning som har avsett andra bestämmelser i nationell rätt, under förutsättning att prövningen har gjorts mot bakgrund av unionens konkurrensregler.

(se punkterna 45 och 46)

6.      I artikel 13.2 i förordning nr 1/2003, liksom i hela förordningen, hänvisas till en medlemsstats konkurrensmyndighet, utan att någon åtskillnad görs mellan olika avdelningar inom myndigheten. Det är således inte nödvändigt att känna till vilket arbetslag som handlade sökandens klagomål enligt en annan lagstiftning än konkurrenslagstiftningen, eftersom den nationella konkurrensmyndigheten prövade klagomålet utifrån konkurrensrätten och eftersom det framgår att den hade rätt att stödja sig på den analys som gjorts inom ramen för klagomålet enligt den andra lagstiftningen.

(se punkt 60)

7.      Se domen.

(se punkt 71)