Language of document : ECLI:EU:T:2005:31

Mål T-19/01

Chiquita Brands International, Inc. m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Gemensam organisation av marknaden – Bananer – Skadeståndstalan – Förordning (EG) nr 2362/98 – Avtal om upprättande av WTO och därtill bilagda avtal – Rekommendationer och utslag meddelade av WTO:s tvistlösningsorgan”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Ansökan om ersättning för skada som vållats av en gemenskapsinstitution – Minimikrav

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

2.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Otillåtet – Skada – Orsakssamband – WTO‑avtalen kan inte åberopas för att bestrida lagenligheten av en gemenskapsrättsakt – Undantag – Gemenskapsrättsakt som är avsedd att säkerställa fullgörandet av WTO-avtalen eller i vilken det uttryckligen och precist hänvisas till dessa avtal – En sådan rättsakt föreligger inte – Gemenskapens skadeståndsansvar – Föreligger inte

(Artikel 288 andra stycket EG; rådets förordningar nr 404/93 och nr 1637/98; kommissionens förordning nr 2362/98)

3.      Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Bananer – Importordning – Tullkvot – Införande och fördelning – Delegering av verkställighetsbehörighet till kommissionen som innebär att kommissionen har getts ett stort utrymme för skönsmässig bedömning

(Artikel 211 EG; rådets förordningar nr 404/93, artikel 19.1, och nr 1637/98)

4.      Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Bananer – Importordning – Tullkvot – Införande och fördelning – Icke-diskrimineringsprincipen – Åsidosättande – Föreligger inte

(Rådets förordningar nr 404/93 och nr 1637/98; kommissionens förordningar nr 1442/93 och nr 2362/98)

5.      Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Bananer – Importordning – Tullkvot – Införande och fördelning – Rätten att fritt utöva näringsverksamhet – Åsidosättande – Föreligger inte

(Rådets förordningar nr 404/93 och nr 1637/98; kommissionens förordning nr 2362/98)

6.      Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Bananer – Importordning – Tullkvot – Införande och fördelning – Proportionalitetsprincipen – Åsidosättande – Föreligger inte

(Rådets förordningar nr 404/93 och nr 1637/98; kommissionens förordning nr 2362/98)

7.      Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Bananer – Importordning – Tullkvot – Införande och fördelning – Principen om skydd för berättigade förväntningar – Åsidosättande – Föreligger inte

(Rådets förordningar nr 404/93 och nr 1637/98; kommissionens förordningar nr 1442/93 och nr 2362/98)

1.      Enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna skall varje ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan och en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter skall vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden skall kunna förbereda sitt försvar och förstainstansrätten skall kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs, för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga förhållanden som den grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan.

För att uppfylla dessa krav skall en ansökan om ersättning för skada som påstås ha vållats av en gemenskapsinstitution innehålla uppgifter som gör det möjligt att identifiera det agerande som läggs institutionen till last, skälen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den skada som sökanden säger sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada.

(se punkterna 64, 65 och 191)

2.      Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan detta agerande och den åberopade skadan. Med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik ingår WTO-avtalen och dess bilagor i princip inte bland de regler som domstolen och förstainstansrätten skall pröva med avseende på lagenligheten av gemenskapsinstitutionernas rättsakter.

Det är endast om gemenskapen har avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om det i en gemenskapsrättsakt uttryckligen hänvisas till vissa bestämmelser i avtalen i bilagorna till WTO‑avtalen, som det åvilar domstolen och förstainstansrätten att pröva lagenligheten av gemenskapsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler.

När gemenskapen antog 1999 års ordning och, i synnerhet, kommissionens förordning (EG) nr 2362/98 av den 28 oktober 1998 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EEG) nr 404/93 rörande ordningen för import av bananer till gemenskapen, avsåg den inte att fullgöra en särskild förpliktelse som den hade åtagit sig inom ramen för WTO-avtalen, i den mening som avses i denna rättspraxis, och sökanden kan följaktligen inte med framgång göra gällande att gemenskapen har åsidosatt en förpliktelse enligt nämnda avtal.

(se punkterna 76, 114, 115 och 170)

3.      För att säkerställa den gemensamma marknadens funktion och utveckling skall kommissionen, enligt artikel 211 fjärde strecksatsen EG, utöva de befogenheter som rådet ger den för att genomföra de regler som fastställts av rådet. Enligt fast rättspraxis följer det av fördragets systematik, i vilken denna artikel ingår, samt av praktiska krav att begreppet genomföra skall ges en vid tolkning. Eftersom endast kommissionen har möjlighet att på ett konstant och uppmärksamt sätt följa utvecklingen av jordbruksmarknaderna och handla med den skyndsamhet som situationen kräver, kan rådet bli tvunget att ge kommissionen stora befogenheter på detta område. Följaktligen skall gränserna för dessa befogenheter i synnerhet bedömas utifrån de allmänna grundläggande syftena med organisationen av marknaden. Kommissionen har således befogenhet att på jordbruksområdet vidta alla nödvändiga eller lämpliga tillämpningsåtgärder för verkställande av de grundläggande föreskrifterna, såvida åtgärderna inte strider mot dessa föreskrifter eller rådets tillämpningsföreskrifter.

Rådet har i detta fall ålagt kommissionen att fastställa förvaltningsåtgärder avseende tullkvoter i enlighet med den metod som grundar sig på beaktande av traditionella handelsmönster enligt artikel 19.1 i rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer, i dess lydelse enligt förordning nr 1637/98, och att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa iakttagande av de skyldigheter som följer av de avtal som gemenskapen ingår i enlighet med artikel 300 EG. Sökanden har inte visat att kommissionen på ett uppenbart sätt överträdde gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som den hade tilldelats av rådet, när den försökte förena dessa syften genom att fastställa åtgärder för tilldelning av importlicenser och fördelning av nationella tullkvoter enligt kommissionens förordning (EG) nr 2362/98 av den 28 oktober 1998 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EEG) nr 404/93 rörande ordningen för import av bananer till gemenskapen.

(se punkterna 183–185)

4.      Även om de aktörer som är specialiserade inom handeln med bananer med ursprung i Latinamerika och de som är specialiserade inom handeln med bananer med ursprung i gemenskapen eller i AVS-staterna hade påverkats på ett annat sätt av 1993 års ordning, har denna skillnad i behandling visat sig vara i linje med målsättningen att integrera de tidigare uppdelade marknaderna och med målsättningen att säkerställa avsättningen för gemenskapsbananer eller AVS-bananer.

Det är förvisso riktigt att gemenskapens bananmarknad genomgick omfattande förändringar till följd av inrättandet av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer och under de fem år som 1993 års ordning var i kraft. Bestämmelserna i förordning nr 1637/98 om ändring av förordning nr 404/93 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer innebar emellertid inte en ändring av målsättningen avseende integrationen av de nationella marknaderna och avsättningen för bananer med ursprung i gemenskapen och i AVS-staterna, utan endast, när det gäller ordningen för handeln med tredje land, en reform av det sätt på vilket den fungerade. Skillnaden i behandling av dessa aktörer är följaktligen i linje med målsättningen för den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. Under dessa omständigheter utgör skillnaden i behandling av olika kategorier av aktörer inte ett åsidosättande av principen om icke‑diskriminering som kan medföra att gemenskapen blir skadeståndsskyldig.

(se punkterna 207, 209, 211 och 212)

5.      Begränsningar kan införas i rätten att fritt utöva förvärvsverksamhet, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden, förutsatt att begränsningarna verkligen ligger i linje med de mål av allmänintresse som gemenskapen eftersträvar och i förhållande till dessa inte innebär ett orimligt och oacceptabelt ingrepp som väsentligt skadar dessa rättigheter.

Med 1999 års ordning eftersträvas, utan någon ändring, de mål av allmänintresse som eftersträvas med nämnda förordning nr 404/93, nämligen integration av de nationella marknaderna och avsättning för bananer med ursprung i gemenskapen och i AVS-staterna. Den utveckling av de ekonomiska villkoren som var följden av att den gemensamma organisationen av marknaden för bananer trädde i kraft, vilken sökanden har hänvisat till, kan följaktligen inte vara grundval för slutsatsen att den sistnämndes rättigheter skadades på ett oacceptabelt sätt, som inte ligger i linje med nämnda mål av allmänintresse.

(se punkterna 220 och 221)

6.      Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapslagstiftaren har i frågor som gäller den gemensamma jordbrukspolitiken, kan lagenligheten av en åtgärd som vidtagits på detta område påverkas endast om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den berörda institutionen söker uppnå. Denna begränsning av domstolskontrollen gäller särskilt i de fall då rådet och kommissionen i samband med upprättandet av en gemensam organisation av marknaden måste jämka samman motstridiga intressen och alltså träffa politiska val mellan olika alternativ inom sitt eget ansvarsområde.

I detta fall har kommissionen, vid antagandet av förordning nr 2362/98 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning nr 404/93 rörande ordningen för import av bananer till gemenskapen, sökt förena de mål som är en ofrånkomlig del av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer med iakttagande av gemenskapens internationella åtaganden till följd av WTO-avtalen och Lomékonventionen, medan den anpassat sig till rådets vilja att förvaltningen av tullkvoter skall ske genom tillämpning av den metod som grundar sig på beaktande av traditionella handelsmönster. Det ankommer således på sökanden att visa att de bestämmelser i förordning nr 2362/98 som reglerar tilldelningen av importlicenser och fördelningen av nationella underkvoter är uppenbart olämpliga och att de går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det, vilket den inte har gjort.

(se punkterna 228–230)

7.      Varje ekonomisk aktör hos vilken en institution har väckt välgrundade förhoppningar har möjlighet att göra gällande denna princip.

Eftersom sökanden härvid inte var part i tvisterna mellan gemenskapen och dess handelspartner angående 1993 och 1999 års ordningar kan, för det första, utbytet mellan de sistnämnda inte ha givit upphov till sådana förhoppningar.

Det förutsätts, för det andra, på grund av komplexiteten hos de bestämmelser som anges i WTO-avtalen och vagheten hos vissa begrepp som det där hänvisas till, samt enligt principen om ärligt fullgörande av internationella överenskommelser enligt artikel 26 i Wienkonventionen, att gemenskapen gör en rimlig ansträngning för att komma fram till antagandet av åtgärder som är förenliga med nämnda avtal, samtidigt som det tillkommer den att välja form och medel för att uppnå detta mål. Med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som gemenskapsinstitutionerna har vid valet av de medel som krävs för att genomföra deras politik och fullgöra deras internationella åtaganden, saknade sökanden grund för att hysa berättigade förväntningar om att 1993 års ordning skulle ändras i enlighet med dennes önskemål.

(se punkterna 255 och 256)