FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen)

den 12 december 2007(*)

”Konkurrens – Karteller inom sektorn för vitaminprodukter – Kolinklorid (vitamin B4) – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet fastställs – Böter – Avskräckande verkan – Återfall – Samarbete under det administrativa förfarandet – En enda, fortgående överträdelse”

I de förenade målen T‑101/05 och T‑111/05,

BASF AG, Ludwigshafen (Tyskland), företrätt av N. Levy, barrister, J. Temple-Lang, solicitor, och advokaten C. Feddersen,

sökande i mål T‑101/05,

UCB SA, Bryssel (Belgien), företrätt av advokaterna J. Bourgeois, J.‑F. Bellis och M. Favart,

sökande i mål T‑111/05,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd i mål T‑101/05 av A. Whelan och F. Amato, och i mål T‑111/05, inledningsvis av O. Beynet och M. Amato, därefter av X. Lewis och M. Amato, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2005/566/EG av den 9 december 2004 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES‑avtalet (Ärende C.37.533 – Kolinklorid) (sammanfattning i EUT L 190, 2005, s. 22) eller nedsättning av de böter som påförts sökandena genom detta beslut,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen),

sammansatt av tillförordnade ordföranden A.W.H. Meij samt domarna N.J. Forwood och S. Papasavvas,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kantza,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 februari 2007,

följande

Dom

 Bakgrund och det angripna beslutet

1        I beslut 2005/566/EG av den 9 december 2004 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende C.37.533 – Kolinklorid) (sammanfattning i EUT L 190, 2005, s. 22) (nedan kallat beslutet) konstaterade kommissionen att flera företag hade överträtt artikel 81.1 EG och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom att delta i ett system av avtal och samordnade förfaranden avseende prisfastställelse, marknadsuppdelning och samordnade åtgärder mot konkurrenterna i kolinkloridsektorn inom EES (artikel 1 i beslutet).

2        Kommissionen angav att den berörda produkten kolinklorid tillhör B‑komplexgruppen av vattenlösliga vitaminer (vitamin B4). Kolinklorid används huvudsakligen som en traditionell tillsats inom djurfoderindustrin (för fjäderfä och grisar). Kolinklorid säljs antingen som en vattenbaserad lösning som innehåller 70 procent kolinklorid eller sprejas på en bärare såsom torrt spannmål eller silika med en halt på 50–60 procent. Den del av kolinklorid som inte används som tillsats i djurfoder raffineras för att nå en högre renhetsgrad (farmaceutisk kvalitet). Förutom producenterna består marknaden för kolinklorid av bearbetare och återförsäljare. Bearbetarna köper produkten i vätskeform av producenterna och bearbetar den genom att tillsätta kolinklorid till en bärare. Det sker antingen för producentens räkning eller för egen räkning.

3        Det följer av punkt 3 i beslutet att kommissionen inledde en undersökning av den globala kolinkloridindustrin efter att i april 1999 ha erhållit en begäran om samarbete från den amerikanska producenten Bioproducts. Undersökningen omfattade perioden från år 1992 till och med slutet av år 1998. I punkt 45 i beslutet angav kommissionen att den kanadensiska producenten Chinook redan hade tagit kontakt med kommissionen den 25 november och den 3 och 16 december 1998 angående den ifrågavarande kartellen, men att kommissionen inte inledde någon undersökning vid denna tidpunkt.

4        Vad gäller EES framgår av punkt 64 i beslutet att den ifrågavarande kartellen fungerade på två olika nivåer, vilka dock hade ett nära samband, nämligen på global nivå och på europeisk nivå. På global nivå deltog producenterna Bioproducts (Förenta staterna), Chinook (Kanada), Chinook Group Ltd (Kanada), DuCoa (Förenta staterna), fem bolag inom Akzo Nobel-koncernen (Nederländerna) och sökandena, direkt eller indirekt, i konkurrensbegränsande handlingar mellan juni 1992 och april 1994. Dessa handlingar hade i huvudsak till syfte att höja priserna på världsnivå, inbegripet EES, att kontrollera bearbetarna, inbegripet inom EES, för att säkerställa att dessa inte motverkade de högre priser som överenskommits, samt att dela upp världsmarknaderna genom att de nordamerikanska producenterna skulle dra sig tillbaka från den europeiska marknaden i utbyte mot att de europeiska producenterna drog sig tillbaka från den nordamerikanska marknaden. Kommissionen identifierade nio möten inom kartellen på världsnivå, vilka ägde rum från juni 1992 (i Mexico City, Mexiko) till och med april 1994 (i Johor Bahru, Malaysia). Det viktigaste mötet ägde rum i Ludwigshafen (Tyskland) i november 1992.

5        Enbart de europeiska producenterna (BASF AG, UCB SA och fem bolag inom Akzo Nobel-koncernen) deltog i möten för att genomföra den konkurrensbegränsande överenskommelsen på europeisk nivå, vilken var i kraft från mars 1994 till och med oktober 1998. Kommissionen har identifierat femton möten som rörde denna överenskommelse, vilka ägde rum från mars 1994 (i Schoten, Belgien) till och med oktober 1998 (i Bryssel, Belgien, eller i Aachen, Tyskland). Enligt punkt 65 i beslutet syftade dessa möten till att fortsätta den överenskommelse som träffats på världsnivå. Mötena hade till syfte att genomföra regelbundna prishöjningar inom hela EES tillsammans med en uppdelning av marknaderna och en uppdelning av enskilda kunder, samt att kontrollera bearbetarna i Europa för att säkerställa en hög prisnivå.

6        Enligt kommissionens bedömning ingick samtliga överenskommelser på världsnivå och på europeisk nivå, såvitt avser EES, i ett globalt projekt att fastställa inriktningen på kartellmedlemmarnas agerande och begränsa deras enskilda kommersiella handlingsutrymme med avsikt att uppnå ett specifikt ekonomiskt konkurrensbegränsande syfte, nämligen att snedvrida den normala konkurrensen inom EES. Enligt kommissionen skall således, vad gäller EES, de överenskommelser som träffats på världsnivå och på europeisk nivå anses utgöra en enda sammansatt och fortgående överträdelse, i vilken de nordamerikanska producenterna deltog under viss tid och de europeiska producenterna deltog i under hela den ifrågavarande perioden.

7        Vad gäller de angivna mottagarna av beslutet fastställde kommissionen i punkt 166 i detsamma att fem bolag inom Akzo Nobel-koncernen (nedan gemensamt kallade Akzo Nobel), BASF, Bioproducts, Chinook, DuCoa och UCB skulle bära ansvaret för överträdelsen. Däremot riktades inte beslutet till det spanska bolaget Ertisa, som har 50 procent av den spanska marknaden, eftersom kommissionen i punkt 178 i beslutet ansåg att bevisningen sammantaget var för svag för att bolaget skulle kunna hållas ansvarigt för de åberopade omständigheterna.

8        I artikel 3 i beslutet förpliktade kommissionen de företag som beslutet riktades till att omedelbart upphöra med de överträdelser som fastställts i artikel 1 i beslutet, i den mån de inte redan hade upphört med dessa, och att i fortsättningen inte upprepa de konstaterade handlingarna eller beteendena eller vidta någon annan åtgärd som har samma eller liknande föremål eller verkan.

9        Vad gäller påförandet av böter ansåg kommissionen att de nordamerikanska producenterna (Bioproducts, Chinook och DuCoa) hade upphört med sitt deltagande i överträdelsen senast den 20 april 1994 i samband med mötet i Johor Bahru (se ovan punkt 4). Av punkt 165 i beslutet framgår att kommissionen inte förfogade över några bevis som tydde på att de nordamerikanska producenterna skulle ha deltagit i samband med ytterligare möten eller kontakter som rört prisfastställelse för EES eller fastställelse av det ursprungliga åtagandet att inte exportera till Europa. Med hänsyn till att kommissionens första handling som rör denna överträdelse var daterad den 26 maj 1999, det vill säga mer än fem år efter det att de nordamerikanska producenterna inte längre deltog, avstod kommissionen från att påföra dessa producenter några böter i enlighet med artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48) och artikel 25 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, s. 1).

10      Eftersom de europeiska producenternas deltagande emellertid varade ända till och med den 30 september 1998, beslutade kommissionen att påföra dem böter på sammanlagt 66,34 miljoner euro.

11      Kommissionen fastställde bötesbeloppen med tillämpning av riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjerna) samt dess meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat 1996 års meddelande om samarbete).

12      I punkt 187 i beslutet angav kommissionen de allmänna kriterier som den tillämpade för att fastställa bötesbeloppet. Kommissionen angav sin avsikt att beakta samtliga omständigheter i det förevarande fallet, i synnerhet hur allvarlig överträdelsen var och hur länge den pågick, att göra böterna tillräckligt avskräckande, att i varje enskilt fall bedöma den roll som det enskilda företaget hade i överträdelsen, att särskilt beakta eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter och i förekommande fall att tillämpa meddelandet om samarbete.

13      När det gäller hur allvarlig överträdelsen var, beaktade kommissionen överträdelsens art (prisfastställelse, uppdelning av marknader, fördelning av kunder, samordnat handlande gentemot konkurrenter), överträdelsens faktiska inverkan på marknaden till följd av dess genomförande samt storleken på den berörda geografiska marknaden (hela EES) för att komma till slutsatsen att de företag som beslutet riktades till hade gjort sig skyldiga till en mycket allvarlig överträdelse av artikel 81.1 EG och artikel 53.1 i EES-avtalet (punkterna 190–198 i beslutet). Vid en sådan allvarlig överträdelse skall kommissionen enligt riktlinjerna påföra böter på över 20 miljoner euro. Kommissionen angav emellertid i punkt 199 i beslutet att den beaktade det relativt låga värdet på marknaden för kolinklorid inom EES (52,6 miljoner euro år 1997, vilket var överträdelsens sista hela år).

14      För att fastställa utgångsbeloppet för böterna angav kommissionen att den avsåg att tillämpa en differentierad behandling av de berörda företagen för att beakta skillnaderna i deras faktiska ekonomiska förmåga att allvarligt skada konkurrensen. Med hänsyn till att överträdelsen inleddes på världsnivå, i vilken nordamerikanska bolag deltog genom att bland annat godta att dra sig tillbaka från den europeiska marknaden, ansåg kommissionen att det var lämpligt att grunda sig på världsmarknadsandelarna för de företag som deltog i överträdelsen för att fastställa deras respektive vikt (punkterna 200 och 201 i beslutet).

15      På grundval av världsmarknadsandelarna år 1997, klassificerade kommissionen Chinook i den första kategorin med en marknadsandel på 19,3 procent, DuCoa i den andra kategorin med en marknadsandel på 16,3 procent, UCB, Bioproducts och Akzo Nobel i den tredje kategorin med en marknadsandel på 13,4 procent, 12,2 procent respektive 12 procent samt BASF i den fjärde kategorin med en marknadsandel på 9,1 procent. Med anledning av denna klassificering fastställdes utgångsbeloppet till 12,9 miljoner euro för UCB och 9,4 miljoner euro för BASF. Dessa utgångsbelopp beräknades på grundval av ett utgångsbelopp för den första kategorin på 20 miljoner euro (punkterna 201 och 202 i beslutet).

16      För att säkerställa en tillräckligt avskräckande verkan multiplicerade kommissionen – med hänsyn till sökandenas omsättning år 2003 (3 miljarder euro för UCB och 33,4 miljarder euro för BASF) – utgångsbeloppet för BASF med faktorn 2 (punkt 203 i beslutet).

17      Därefter ökade kommissionen utgångsbeloppet för respektive sökande, såsom det fastställts efter tillämpning av de avskräckande multiplikationsfaktorerna, med tio procent för varje helt år som överträdelsen pågått och med fem procent för varje ytterligare period på mer än sex månader men mindre än ett år. Eftersom överträdelsen pågick åtminstone fem år och elva månader (från och med den 13 oktober 1992 till och med den 30 september 1998), ökade kommissionen utgångsbeloppet med 55 procent. Grundbeloppet för böterna fastställdes således till 29,14 miljoner euro för BASF och 20 miljoner euro för UCB (punkterna 206 och 207 i beslutet).

18      Beträffande BASF beaktades en försvårande omständighet i form av upprepad överträdelse, eftersom bolaget redan vid två tillfällen varit föremål för förbudsbeslut avseende samma typ av konkurrensbegränsande beteende. Det rör sig om kommissionens beslut 69/243/EEG av den 24 juli 1969 om ett förfarande enligt artikel [81 EG] (IV/26.267 – färgämne) (EGT L 195, s. 11) och kommissionens beslut 94/599/EG om ett förfarande för tillämpning av artikel [81 EG] (IV/31.865 – PVC) (EGT L 239, s. 14). Denna omständighet ledde till en ökning med 50 procent av grundbeloppet för de böter som påfördes BASF, vilket innebar ett belopp på 43,71 miljoner euro (punkterna 208 och 219 i beslutet).

19      Efter att ha underkänt ett antal argument som sökandena åberopade såsom förmildrande omständigheter – vilka grundades på påståenden om att överträdelsen hade upphört i förtid, att undersökningen pågått under lång tid, att sektorn befann sig i en krissituation och att disciplinåtgärder vidtagits mot de anställda som varit inblandade i överträdelsen i samband med tillämpningen av ett program för att säkerställa efterlevnad – minskade kommissionen de böter som påförts UCB med anledning av bolagets faktiska samarbete utanför 1996 års meddelande om samarbete. Det var nämligen UCB som den 26 juli 1999 informerade kommissionen om förekomsten av en överträdelse på europeisk nivå genom att ange nio möten som ägde rum från mars 1994 till och med oktober 1998, trots att kommissionen endast förfogade över upplysningar om kartellen på världsnivå. Denna omständighet ledde till att böternas grundbelopp minskades med 25,8 procent, vilket innebar ett grundbelopp på 14,84 miljoner euro (punkterna 218 och 219 i beslutet).

20      När det gäller tillämpningen av 1996 års meddelande om samarbete angav kommissionen i punkt 220 i beslutet att samtliga sökande hade samarbetat med kommissionen i olika skeden av förfarandet.

21      I ett svar på en begäran om upplysningar av den 26 maj 1999 ingav BASF (den första av de tre europeiska producenterna att frivilligt inge bevismaterial) den 15 juni 1999 en rapport i vilken avdelning G hänförde sig till kolinklorid. Även om de frågor som ställts emellertid inte rörde denna produkt ansåg kommissionen i punkt 221 i beslutet att avdelning G i nämnda rapport skulle anses utgöra ett frivilligt ingivande av bevismaterial i den mening som avses i avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete. Samma sak gällde de handlingar som BASF ingav den 23 juni 1999, vilka innehöll omständigheter som rörde mötet i Ludwigshafen (punkt 221 i beslutet).

22      När det gäller bedömningen av värdet av dessa omständigheter framhöll kommissionen att det var uppenbart att de bevis som redan ingetts av Chinook och Bioproducts var tillräckliga för att utgöra avgörande bevismaterial i den mening som avses i avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete. Kommissionen avsåg de bevis som Bioproducts ingav den 7 maj 1999 och som ledde kommissionen till att den 22 juni 1999 skicka en specifik begäran om upplysningar angående kolinklorid. Avdelning G i BASF:s rapport kunde trots det begränsade värdet med hänsyn till de redan tillgängliga upplysningarna anses utgöra en omständighet som fastställde överträdelsen på världsnivå i den mening som avses i avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete. Vad gäller de europeiska överenskommelserna, framhöll kommissionen att BASF endast hade förklarat att någon verkningsfull överenskommelse varken hade träffats eller tillämpats trots de europeiska producenternas strävan. Vad gäller BASF:s skrivelse av den 16 juli 1999, innehöll denna inte några omständigheter som bidrog till att fastställa överträdelsen och utgjorde under alla omständigheter ett svar på begäran om upplysningar av den 22 juni 1999. För övrigt angav kommissionen att en skrivelse från BASF av den 4 november 2002, som lämnats som svar på en begäran om upplysningar av den 30 augusti 2002, endast visat sig ha ett mycket begränsat värde avseende två möten. Vidare informerade BASF kommissionen, sedan det mottagit meddelandet om invändningar, om att det inte bestred de faktiska omständigheter som kommissionen grundade sig på. På grundval av dessa omständigheter beviljade kommissionen BASF en nedsättning med 20 procent av det bötesbelopp som annars skulle ha påförts bolaget (punkterna 221–226 i beslutet).

23      Vad gäller UCB medgav kommissionen att de upplysningar som lämnats den 26 juli 1999 (se ovan punkt 19) utgjorde ett i materiellt hänseende betydelsefullt bidrag för att fastställa överträdelsen på europeisk nivå, även om det inte ingetts någon handling som var daterad från åren 1995–1998. Däremot ansåg inte kommissionen att ett tilläggsmeddelande av den 21 september 1999 hade samma betydelse. Dessutom bestred bolaget deltagande på världsnivå, vilket medförde att kommissionen vägrade att medge en nedsättning för icke-bestridande av de faktiska omständigheterna. Mot denna bakgrund beviljade kommissionen UCB med stöd av avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete en nedsättning med 30 procent av de böter som annars skulle ha påförts bolaget (punkterna 227–231 i beslutet).

24      Med anledning av detta förfarande fastställdes följande böter för sökandena:

–        34,97 miljoner euro för BASF, och

–        10,38 miljoner euro för UCB.

 Förfarandet och parternas yrkanden

25      Sökandena väckte förevarande talan genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 februari (mål T‑111/05, UCB mot kommissionen) och den 1 mars 2005 (mål T‑101/05, BASF mot kommissionen).

26      Akzo Nobel, som också var mottagare av beslutet, väckte talan mot beslutet genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 mars 2005 (registrerat som mål T‑112/05).

27      I en skrivelse av den 25 juli 2006, som skickades med anledning av en skriftlig fråga, underrättade BASF förstainstansrätten om att bolaget återkallade den första och den sjunde grunden.

28      Efter att ha hört parterna beslutade ordföranden på andra avdelningen den 7 september 2006 att förena målen T‑101/05, T‑111/05 och mål T‑112/05 vad gäller det muntliga förfarandet och domen i enlighet med artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler.

29      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten att inleda det muntliga förfarandet. Som en åtgärd för processledning ställdes en skriftlig fråga till parterna.

30      Efter att ha hört parterna vid förhandlingen beslutar förstainstansrätten att avskilja mål T‑112/05 från målen T‑101/05 och T‑111/05 vad gäller domen i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

31      I mål T‑101/05 har BASF yrkat att förstainstansrätten skall

–        upphäva eller väsentligen nedsätta de böter som fastställts i beslutet,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna och bolagets övriga utgifter i förevarande mål, och

–        vidta samtliga åtgärder som förstainstansrätten finner lämpliga.

32      I mål T‑111/05 har UCB yrkat att domstolen skall

–        ogiltigförklara beslutet eller åtminstone upphäva eller väsentligen nedsätta de böter som fastställs i detta, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

33      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

1.     Inledande anmärkningar

34      BASF har åberopat fem grunder. Bolaget har ifrågasatt kommissionens bedömning vad gäller de påförda böternas avskräckande verkan, ökningen av bötesbeloppet på grund av upprepade överträdelser, samarbetet under det administrativa förfarandet, den sammanlagda nedsättning som borde beviljas oberoende av 1996 års meddelande om samarbete och fastställandet av överenskommelserna på världsnivå och europeisk nivå som en enda, fortgående överträdelse.

35      UCB har åberopat tre grunder. Grunderna avser felaktigt fastställande av överenskommelserna på världsnivå och europeisk nivå som en enda, fortgående överträdelse och felaktig tillämpning av 1996 års meddelande om samarbete samt, i andra hand, åsidosättande av detta meddelande, även för det fall att förstainstansrätten skulle anse att överenskommelserna på världsnivå och europeisk nivå utgör en enda, fortgående överträdelse.

36      Förstainstansrätten skall först pröva de fyra första grunderna som BASF åberopat och därefter bedöma huruvida de argument är välgrundade som anförts till stöd för den gemensamma grunden angående bedömningen att det är fråga om en enda, fortgående överträdelse. Förstainstansrätten skall slutligen pröva den andra och den tredje grunden som UCB åberopat.

2.     Den första grunden som åberopats av BASF: Huruvida förordning nr 17 och förordning nr 1/2003 samt riktlinjerna har åsidosatts på grund av att bötesbeloppet har ökats med hundra procent för att uppnå en avskräckande verkan

 Parternas argument

37      I ansökan har BASF anfört tre invändningar mot att bötesbeloppet ökades för att uppnå en avskräckande verkan. Denna ökning strider för det första mot rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), och förordning nr 1/2003 samt de berättigade förväntningar som uppkommit på grund av riktlinjerna. För det andra har kommissionen inte undersökt huruvida en ökning i detta avseende var nödvändig mot bakgrund av BASF:s beteende. För det tredje är denna ökning inte förenlig med tillämpningen av 1996 års meddelande om samarbete.

38      Vid förhandlingen återkallade BASF den första och den tredje invändningen inom ramen för förevarande grund. Bolaget har beträffande den andra invändningen gjort gällande att kommissionen, innan den ökar böterna för att uppnå en avskräckande verkan, är skyldig att bedöma huruvida en sådan ökning är nödvändig för företaget i fråga mot bakgrund av sannolikheten för att det upprepar överträdelsen. Bolagets storlek är en omständighet som inte är relevant för denna bedömning. Däremot finns det andra omständigheter som skulle kunna ge en antydan om ett företags framtida beteende. Ett stort företag har mindre behov av avskräckande sanktionsåtgärder exempelvis på grund av att det kan bli föremål för grupptalan eller på grund av de eventuella följderna för dess börsvärde. Behovet av avskräckande sanktionsåtgärder skall inte bedömas på grundval av ett företags sammanlagda storlek utan skall grundas på dess specifika inställning. Kommissionen har emellertid motiverat denna ökning enbart genom att nämna BASF:s världsomspännande omsättning.

39      Med hänsyn till att det är det slutliga bötesbeloppet som gör det möjligt att avgöra huruvida en sanktionsåtgärd kan avskräcka ett företag från att begå framtida överträdelser, har BASF hävdat att behovet av att öka böterna för att uppnå en avskräckande verkan skall bedömas i slutskedet av beräkningen av böterna och inte i ett mellanskede. Dessutom skall en sådan ökning av bötesbeloppet ha motiverats (i meddelandet om invändningar och i beslutet) mot bakgrund av varje bolags inställning. Vidare är kommissionen skyldig att beakta böter som företaget i fråga har fått erlägga i ett tredje land för en liknande överträdelse vid tidpunkten för antagandet av beslutet. BASF har vidare gjort gällande att kommissionen felaktigt har tillämpat en ökning av bötesbeloppet på grundval av verksamhet som bedrivs på andra helt åtskilda marknader. BASF har framhållit att ingen ytterligare ökning för att uppnå en avskräckande verkan var nödvändig i bolagets fall. Med anledning av kommissionens beslut 2003/2/EG av den 21 november 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende COMP/E-1/37.5120 – vitaminer) (EGT L 6, 2003, s. 1) har BASF vidtagit mycket omfattande åtgärder för att säkerställa att denna typ av rättsstridigt beteende inte upprepas i framtiden, vilket bolaget förklarade i svaret på meddelandet om invändningar. Bolagets samarbete under det administrativa förfarandet samt de böter som det fått erlägga i tredje land till följd av vitaminärendet visar att det saknas behov av avskräckande sanktionsåtgärder. Beslutet innehåller emellertid inga omständigheter som skulle kunna motbevisa BASF:s argument.

40      BASF har gjort gällande att om nu kommissionen har hävdat att den avskräckande verkan hänger samman med en del av överträdelsens allvar och inte en del som hänför sig till varje företags enskilda beteende, har den inte förklarat varför vissa företag blir föremål för en ökning av böterna för att uppnå en avskräckande verkan medan andra inte blir det. BASF har vidare anfört att med hänsyn till den historiska bakgrunden och sambandet mellan förevarande fall och det ovan i punkt 39 nämnda vitaminärendet, borde beslut 2003/2 inte ansetts relevant för att beräkna de böter som påförts BASF eller för att bedöma frågan om avskräckande sanktionsåtgärder, eftersom kommissionen inte har förklarat varför den inte behandlade samtliga vitaminkarteller inom ramen för ett enda beslut.

41      Som svar på kommissionens argument att oskuldspresumtionen utgör hinder för en bedömning av ett framtida rättsstridigt beteende, har BASF framhållit att den relevanta frågan är huruvida ett företag som är medvetet om dess rättsstridiga beteende och vidtar åtgärder för att förhindra upprepning har behov av ytterligare avskräckande sanktionsåtgärder. Denna bedömning har inget samband med oskuldspresumtionen.

42      Kommissionen har gjort gällande att grunden skall underkännas.

 Förstainstansrättens bedömning

43      Förstainstansrätten erinrar om att sanktionsåtgärderna i artikel 15 i förordning nr 17 och artikel 23 i förordning nr 1/2003 syftar både till att bestraffa rättsstridiga beteenden och att förebygga en upprepning. Den avskräckande verkan utgör således ett av böternas syften (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2006 i mål T‑15/02, BASF mot kommissionen, REG 2006, s. II‑497, nedan kallat vitaminmålet, punkterna 218 och 219).

44      I riktlinjerna nämns detta syfte i punkt 1 A, där det anges att ”[d]et kommer ... att vara nödvändigt att … fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande”.

45      Vidare utgör böternas avskräckande verkan en av de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är (domstolens dom av den 17 juli 1997 i mål C‑219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I‑4411, punkt 33).

46      Förstainstansrätten påpekar att kommissionen i förevarande fall inte gjorde en utvärdering av sannolikheten för att BASF skulle upprepa överträdelsen när den ökade utgångsbeloppet för detta företags böter. Det följer nämligen av punkt 203 i beslutet (se ovan punkt 16) att kommissionen enbart beaktade företagets storlek.

47      Inte desto mindre kan det konstateras att den omständigheten att det inte gjorts någon utvärdering av sannolikheten för att BASF skulle upprepa överträdelsen inte medför att denna ökning är rättsstridig. I fast rättspraxis har det fastställts att ett företags storlek är en relevant omständighet som skall beaktas i samband med fastställandet av bötesbeloppet. Denna omständighet kan användas som en anvisning om det inflytande som det berörda företaget har kunnat utöva på marknaden (se domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkterna 233–236 och där angiven rättspraxis).

48      Vad gäller frågan om i vilket skede av förfarandet det skall bedömas huruvida det är nödvändigt att tillämpa en koefficient för att säkerställa att böterna får avskräckande verkan, är det tillräckligt att påpeka att kravet på avskräckande verkan inte enbart avser ett visst skede av förfarandet utan skall ligga till grund för hela förfarandet för att fastställa bötesbeloppet (se domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkt 238).

49      Vad gäller behovet av att mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall tillämpa en sådan koefficient, påpekar förstainstansrätten att BASF år 2003 hade en total omsättning på 33,4 miljarder euro, vilket visar på detta företags ansenliga storlek med en omsättning som vida överstiger omsättningen i UCB och Akzo Nobel.

50      Av det ovanstående följer att kommissionen inte åsidosatte förordning nr 17 och förordning nr 1/2003. Kommissionen avvek inte från riktlinjerna när den konstaterade att det med hänsyn till BASF:s storlek var nödvändigt att öka utgångsbeloppet med det dubbla, från 9,4 till 18,8 miljoner euro, för att uppnå en avskräckande verkan.

51      Vad gäller de åtgärder som BASF har vidtagit för att förhindra att överträdelser upprepas, det samarbete som bolaget har visat prov på och de sanktionsåtgärder som beslutats i tredje land, skall förstainstansrätten undersöka i vilken mån kommissionen var skyldig att tillämpa en nedsättning av böterna på grund av dessa omständigheter i samband med bedömningen av behovet av att tillämpa avskräckande sanktionsåtgärder på BASF.

52      När det gäller de åtgärder som BASF vidtagit för att förhindra att överträdelser upprepas, konstaterar förstainstansrätten att oberoende av betydelsen av de åtgärder som vidtagits för att säkerställa efterlevnaden av konkurrensrätten, påverkar dessa åtgärder inte de faktiska omständigheter som hänför sig till den överträdelse som begåtts. Det förhållandet att det berörda företaget har antagit ett program för att säkerställa efterlevnad medför inte en skyldighet för kommissionen att bevilja en nedsättning av böterna på den grunden (se domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkterna 266 och 267). Mot denna bakgrund godtar förstainstansrätten inte heller påståendet att det med anledning av de böter som fastställts i beslut 2003/2 inte fanns något behov av att vidta avskräckande sanktionsåtgärder gentemot BASF inom ramen för verksamheten avseende kolinklorid. Det förhållandet att BASF påförts böter för olika konkurrensbegränsande åtgärder rörande andra vitaminprodukter påverkar nämligen inte heller de faktiska omständigheter som hänför sig till den överträdelse som begåtts och medför således inte att kommissionen är skyldig att bevilja en nedsättning på denna grund.

53      Vad gäller sanktionsåtgärder som beslutats i tredje land påpekar förstainstansrätten att den avskräckande verkan som kommissionen har rätt att eftersträva när den fastställer bötesbeloppet syftar till att säkerställa att företagen följer de konkurrensregler som fastställts i fördraget när de bedriver sin verksamhet inom gemenskapen eller EES. Härav följer att den avskräckande verkan som eftersträvas med de böter som påförs på grund av en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler inte enbart kan bestämmas med hänsyn till det berörda företagets särskilda situation eller med hänsyn till huruvida detta företag efterlever konkurrensreglerna i stater utanför EES (se domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkt 269 och där angiven rättspraxis).

54      Vad gäller BASF:s samarbete under det administrativa förfarandet medgav kommissionen att ett samarbete faktiskt hade ägt rum och kompenserade bolaget inom ramen för tillämpningen av 1996 års meddelande (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkt 268). Frågan om huruvida detta samarbete eventuellt borde ha lett till en större nedsättning skall således undersökas inom ramen för den tredje grunden.

55      Talan kan således inte vinna bifall på den första grunden.

3.     Den andra grunden som åberopats av BASF: Huruvida rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen åsidosattes genom att bötesbeloppet ökades med 50 procent på grund av upprepade överträdelser samt genom en felaktig beräkning av denna ökning

 Parternas argument

56      BASF har inledningsvis gjort gällande att förordning nr 17 och förordning nr 1/2003 inte innehåller en tydlig rättslig grund för att öka bötesbeloppet på grund av upprepade överträdelser. Med hänsyn till att de överträdelser för vilka BASF påfördes böter år 1969 och 1994 inte hade någon inverkan på allvaret i och varaktigheten av den överträdelse som var föremål för beslutet, åsidosatte kommissionen rättssäkerhetsprincipen genom att beakta dessa beslut. Det följer av förordning nr 2988/74, av artikel 25 i förordning nr 1/2003 samt av rättssäkerhetsprincipen att sanktionsåtgärder på grund av upprepade överträdelser skall omfattas av preskriptionsreglerna för att undvika orimliga resultat, som exempelvis att de nordamerikanska producenterna befriades från böter på grund av att deras konkurrensbegränsande ageranden som ägde rum år 1994 var preskriberade, medan BASF ålades en sanktionsåtgärd för en överträdelse som ägde rum år 1964. Det är i allmänhet irrationellt att ett bolag inte kan påföras någon sanktionsåtgärd för en överträdelse som begåtts för fem år sedan, men att det kan påföras strängare sanktionsåtgärder på grund av en överträdelse som är preskriberad sedan lång tid tillbaka. BASF anser att även om det i riktlinjerna felaktigt inte föreskrivs en frist efter vilken en tidigare överträdelse inte bör beaktas såsom en upprepad överträdelse, föreskriver lagstiftningen i medlemsstaterna däremot en sådan begränsning. BASF har gjort gällande att om beslut 69/243 (se ovan punkt 18) inte beaktades i samband med ökningen av böterna på grund av upprepade överträdelser, är denna ökning antingen felaktig eller så anser även kommissionen att en överträdelse som har begåtts för 40 år sedan inte bör beaktas i detta sammanhang.

57      Då det saknas en bestämmelse som innehåller en preskriptionsfrist för beaktande av tidigare överträdelser vid bedömningen av om det föreligger upprepade överträdelser, är kommissionen enligt BASF skyldig att tillämpa sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett rimligt och proportionerligt sätt inom ramen för klart definierade och relevanta omständigheter. BASF har gjort gällande att denna ståndpunkt i ännu högre grad är tillämplig när den tidigare överträdelsen har begåtts för mycket länge sedan, då gemenskapens konkurrensrätt var föga känd och det saknades förståelse för denna. BASF har framhållit att det andra beslut som kommissionen har åberopat inom ramen för bedömningen av om det föreligger upprepade överträdelser antogs år 1994 och avsåg perioden åren 1980–1984. Kommissionen har emellertid inte rätt att dra fördel av sitt eget långsamma beslutsförfarande för att åberopa så gamla överträdelser inom ramen för bedömningen av om det föreligger upprepade överträdelser. Kommissionen ökade för övrigt inte böterna på grund av upprepade överträdelser i beslut 2003/2, vilket hade varit riktigt.

58      Vidare anser BASF att ett konstaterande att det föreligger upprepade överträdelser som grundas på handlingar som ägde rum för mer än 20 år sedan, måste avse överträdelser av samma slag, vilket inte är fallet om de berör olika marknader. Så är fallet här, med hänsyn till att färgämnen (som omfattas av beslut 69/243), PVC (som omfattas av beslut 94/599) och kolinklorid rör helt olika marknader.

59      Under alla omständigheter är beräkningen av den ifrågavarande ökningen felaktig, eftersom kommissionen i enlighet med punkterna 226 och 229 i förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑220/00, Cheil Jedang mot kommissionen (REG 2003, s. II‑2473) borde ha beräknat ökningen på utgångsbeloppet 9,4 miljoner euro innan någon ökning beräknades på grundval av företagets storlek eller för att uppnå en avskräckande verkan (se ovan punkt 15), och inte på grundbeloppet 29,14 miljoner euro (se ovan punkterna 17 och 18).

60      Kommissionen har för det första framhållit att den inte är skyldig att vid beräkningen av böterna beakta BASF:s deltagande i den vitaminkartell som gav upphov till beslut 2003/2. Kommissionen har även framhållit att beslut 94/599 antogs under överträdelseperioden för kolinklorid. Det är det förhållandet att det berörda företaget inte har ändrat sitt beteende som förvärrar dess ansvar inom ramen för beslutet i vilket den nya överträdelsen konstateras, oberoende av hur lång tid som gått från den första överträdelsen och det beslut som avser denna överträdelse. Kommissionen förstår inte varför det förhållandet att de tidigare överträdelser som BASF har gjort sig skyldig till, som avsåg andra marknader än marknaden för kolinklorid, skulle göra höjningen felaktig, eftersom samtliga dessa överträdelser var av liknande art.

61      När det gäller rättssäkerhetsprincipen har kommissionen gjort gällande att den beaktar regler av universell art, såsom proportionalitetsprincipen, när den påför böter, men att den i enlighet med rättspraxis även beaktar de specifika regler som rör påförandet av sanktionsåtgärder, såsom beaktande av omständigheter som kan försvåra eller förmildra den skyldiges ansvar. Ett företag kan inte åberopa tillämpningen av förmildrande omständigheter och samtidigt principiellt avfärda möjligheten att även beakta försvårande omständigheter vid beräkningen av böterna. Förekomsten av upprepade överträdelser nämns för övrigt uttryckligen i avsnitt 2 första strecksatsen i riktlinjerna såsom en försvårande omständighet, vilket BASF även gjordes uppmärksam på i punkt 217 i meddelandet om invändningar.

62      När det gäller äldre överträdelser, har kommissionen påpekat att det enligt rättspraxis är tillåtet att öka grundbeloppet med 50 procent på grund av upprepade överträdelser med beaktande av en överträdelse som lett till ett beslut 20 år tidigare, vilket gör det möjligt att i förevarande fall beakta beslut 94/599. Detta beslut är enligt kommissionen tillräckligt för att genomföra den ifrågavarande höjningen utan att beakta beslut 69/243. Dessutom utgör det förhållandet att specifika tidigare överträdelser inte har åberopats som försvårande omständigheter vid beräkningen av böterna i beslut 2003/2 inte ett hinder för kommissionen att göra det inom ramen för ett senare beslut.

63      När det gäller invändningen om att höjningen beräknats på ett felaktigt sätt, har kommissionen framhållit att BASF har förväxlat utgångsbeloppet (se ovan punkt 15) med böternas grundbelopp såsom det fastställts med hänsyn till överträdelsens allvar och varaktighet (se ovan punkt 17). Det är på det sistnämnda beloppet som höjningar med anledning av försvårande omständigheter skall beräknas, såsom följer av domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Cheil Jedang mot kommissionen, vilket kommissionen anser sig ha gjort i förevarande fall.

 Förstainstansrättens bedömning

64      Förstainstansrätten underkänner inledningsvis BASF:s argument att det måste vara överträdelser som rör samma produktmarknad för att kommissionen skall kunna hävda en upprepad överträdelse. Det är nämligen tillräckligt att kommissionen finner att det är fråga om överträdelser av samma bestämmelse i EG‑fördraget.

65      Artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 utgör de relevanta rättsliga grunderna med stöd av vilka kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar böter för överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG. Enligt förstnämnda bestämmelser skall det vid fastställandet av bötesbeloppet tas hänsyn till hur länge överträdelsen har pågått och hur allvarlig den är. Vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är beaktas till en rad omständigheter, beträffande vilka kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Beaktandet av försvårande omständigheter vid fastställandet av böterna är förenligt med kommissionens uppdrag att säkerställa att konkurrensreglerna efterlevs (domstolens dom av den 8 februari 2007 i mål C‑3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I‑1331, punkterna 24 och 25).

66      Vidare skall det vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är beaktas huruvida det föreligger eventuella upprepade överträdelser (domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen  C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 91, och domen i det ovan i punkt 65 nämnda målet Groupe Danone mot kommissionen, punkt 26). Förekomsten av upprepade överträdelser kan motivera en väsentlig ökning av böternas grundbelopp (förstainstansrättens dom av den 30 september 2003 i mål T‑203/01, Michelin mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4071, punkt 293). Mot bakgrund av denna rättspraxis kan förstainstansrätten inte godkänna BASF:s påståenden att dess tidigare överträdelser inte påverkade bedömningen av hur allvarlig den ifrågavarande överträdelsen var, samt att det saknades en tydlig rättslig grund för att tillämpa en ökning på grund av upprepade överträdelser.

67      När det gäller invändningen om en påstådd skyldighet att ta hänsyn till en tidsbegränsning vad gäller möjligheten att beakta eventuella upprepade överträdelser, anser förstainstansrätten att avsaknaden av en längsta tidsfrist i förordningarna nr 17 och nr 1/2003 samt i riktlinjerna för att konstatera förekomsten av upprepade överträdelser inte strider mot rättssäkerhetsprincipen. Kommissionens konstaterande av förekomsten av upprepade överträdelser och bedömningen av de särskilda kännetecknen för dessa omfattas av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser valet av omständigheter som skall beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet. I detta sammanhang är kommissionen inte bunden av en eventuell preskriptionsfrist för ett sådant konstaterande. Det skall erinras om att förekomsten av upprepade överträdelser utgör en viktig omständighet som det åligger kommissionen att bedöma, med hänsyn till att ett beaktande av denna omständighet syftar till att förmå företag som uppenbarligen har en benägenhet att överträda konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen kan således i varje enskilt fall beakta de indicier som kan bekräfta en sådan benägenhet, inbegripet exempelvis den tid som har förflutit mellan överträdelserna i fråga (domen i det ovan i punkt 65 nämnda målet Danone mot kommissionen, punkterna 37–39).

68      De beslut som kommissionen i förevarande fall har åberopat för att motivera sin bedömning avseende förekomsten av upprepade överträdelser (se ovan punkt 18) visar att BASF överträtt konkurrensreglerna under åren 1964–1967 (fastställelse av prishöjningar och villkor för att tillämpa dessa höjningar inom färgämnesbranschen) och under perioden från augusti 1980 till och med maj 1984 (fastställelse av målpriser och målkvoter samt planering av samordnade initiativ som syftade till att höja prisnivån samt övervaka genomförandet).

69      Förstainstansrätten anser att redan den sista av dessa överträdelser i sig är tillräcklig för att motivera en ökning med 50 procent av grundbeloppet för de böter som påförts BASF (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet Michelin mot kommissionen, punkt 293).

70      Förstainstansrätten framhåller att utövandet av dess fulla prövningsrätt under alla förhållanden kan motivera att sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 253 EG skall anses vara uppfylld inges och beaktas av förstainstansrätten (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑248/98 P, KNP BT mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9641, punkt 40).

71      I detta sammanhang finns det anledning att beakta att BASF även var föremål för kommissionens beslut 86/398/EEG av den 23 april 1986 om ett förfarande med tillämpning av artikel [81 EG] (Ärende IV/31.149 – Polypropylen) (EGT L 230, s. 1). Till följd av förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål T‑4/89, BASF mot kommissionen (REG 1991, s. II‑1523) påfördes BASF böter på 2,125 miljoner ecu på grund av deltagande i överenskommelser och samordnade förfaranden i syfte att fastställa dess affärspolitik, fastställa målpriser och komma överens om åtgärder för detta ändamål, höja priserna och dela upp marknaden från och med slutet av år 1978 eller början av år 1979 till och med november 1983. När frågor ställdes till kommissionen vid förhandlingen angående detta beslut, kunde den inte förklara varför det utelämnats trots att det nämns i punkt 29 i meddelandet om invändningar.

72      Med hänsyn till denna omständighet konstaterar förstainstansrätten att BASF från år 1964 till och med år 1993 under cirka 13 år befunnit sig i en situation som uppenbart stred mot konkurrensreglerna. Härav följer att det var rimligt med en femtioprocentig ökning av böterna.

73      Förstainstansrätten godtar inte heller påståendet om att kommissionen gjort en felaktig beräkning av ökningen av böterna på grund av upprepade överträdelser, eftersom BASF:s påstående grundas på en förväxling av begreppen utgångsbelopp och grundbelopp (se ovan punkterna 15–17). Enligt punkt 229 i domen i det ovan i punkt 59 nämnda målet Cheil Jedang mot kommissionen, vilken BASF åberopat till stöd för sitt påstående, skall de procentsatser som avser en ökning eller en minskning på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter tillämpas på grundbeloppet, vilket fastställs i förhållande till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Det är just det som kommissionen har gjort i förevarande fall, vilket framgår av punkt 219 i beslutet (se ovan punkterna 17 och 18). Det skall påpekas att med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall skulle den metod som föreslagits av BASF under alla förhållanden ha lett till samma resultat.

74      Den andra grunden skall således underkännas i sin helhet.

4.     Den tredje grunden som åberopats av BASF: Huruvida 1996 års meddelande om samarbete tillämpats felaktigt

 Parternas argument

75      BASF anser att den nedsättning på 20 procent som beviljades bolaget med stöd av avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete (se ovan punkt 22) var alltför låg med hänsyn till omfattningen av dess samarbete. Kommissionen är med tillämpning av proportionalitetsprincipen skyldig att bevilja nedsättningar som är proportionella i förhållande till i vilken utsträckning varje företag har samarbetat. Enligt kommissionens fasta praxis skulle BASF ha rätt till en nedsättning på 10 procent på grund av att bolaget inte bestred de faktiska omständigheter som lagts bolaget till last. Det följer härav att bolagets tidiga samarbete, som skedde fullt ut och frivilligt och i annan form än att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna, var värt en avsevärt större nedsättning än de beviljade 10 procenten.

76      Beslutet innehåller nämligen inte en objektiv och noggrann redogörelse för BASF:s samarbete, eftersom det i beslutet felaktigt redogörs för innehållet i vissa skrivelser, andra betydelsefulla aspekter på detta samarbete inte nämns och BASF inte heller ges möjlighet att bedöma hur kommissionen värderat vissa aspekter av detta samarbete. BASF anser att dessa brister även utgör ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed.

77      BASF har till stöd för dessa påståenden anfört följande brister i beslutet:

–        Kommissionen har inte hänvisat till skrivelsen av den 6 maj 1999 genom vilken BASF informerade kommissionen om förekomsten av rättsstridiga avtal inom vitaminsektorn beträffande vilka myndigheterna i Förenta staterna hade inlett en undersökning och begärde ett möte för att diskutera detta närmare. BASF förmodar att kommissionen har tappat bort denna skrivelse.

–        Kommissionen har inte hänvisat till ett möte som ägde rum den 17 maj 1999 vid vilket BASF redogjorde för ett antal avtal om hemlig samverkan och lämnade uppgifter som bidrog till att fastställa överträdelsen i materiellt hänseende, däribland ingåendet, som då var nära förestående, av en rättslig uppgörelse med myndigheterna i Förenta staterna. Denna undertecknades slutligen den 19 maj 1999 och rörde även kolinklorid.

–        Kommissionen har inte hänvisat till en skrivelse från BASF av den 21 maj 1999 genom vilken bolaget tillhandahöll de handlingar som rörde undersökningen i Förenta staterna. BASF förmodar att kommissionen har tappat bort denna skrivelse.

–        Kommissionen har gjort en felaktig redogörelse för BASF:s skrivelse av den 23 juli 1999.

–        Kommissionen har gjort en bristfällig redogörelse för en begäran om upplysningar av den 26 maj 1999 genom att ha utelämnat det förhållandet att rapporten av den 15 juni och skrivelsen av den 23 juni 1999 lämnades frivilligt.

–        Kommissionen har felaktigt ansett att bolagets skrivelse av den 16 juli 1999 utgjorde ett svar på en begäran om upplysningar av den 22 juni 1999.

78      Det är omöjligt att förklara utelämnandet av skrivelsen av den 6 maj 1999 och mötet av den 17 maj 1999, eftersom det hänvisas till dessa i punkt 127 i beslut 2003/2.

79      Det förhållandet att väsentlig bevisning i kommissionens akt har kommit bort har hindrat den från att få en fullständig bild av BASF:s samarbete. Kommissionen har nämligen inte i akten kunnat återfinna vare sig skrivelserna av den 6 och den 21 maj 1999 eller en indikation (i form av anteckningar eller protokoll som upprättats av kommissionens tjänstemän) på mötet av den 17 maj 1999.

80      Värdet av den bevisning som ingetts till kommissionen kan inte ifrågasättas med hänvisning till att den sistnämnda inte godtog åberopandet av ytterligare bevisning i form av bland annat muntliga vittnesutsagor som föreslagits av BASF utan insisterade på enbart skriftlig bevisning. Denna hållning hindrade BASF från att åberopa viktiga uppgifter, vilket bolaget hade kunnat göra skriftligen om kommissionen hade klargjort sin inställning genom att besvara skrivelsen av den 6 maj 1999. Kommissionens beteende härvidlag strider mot principen om god förvaltningssed.

81      Enligt BASF borde kommissionen ha säkerställt att ett ändamålsenligt protokoll upprättades vid mötet den 17 maj 1999. Till och med de stenografianteckningar som sparats av den person som var ansvarig för akten visar att det var ett möte av väsentlig betydelse och att det i detalj rörde flera branscher, däribland kolinkloridsektorn, vilket kommissionen inte har bestritt. Även kommissionens underlåtelse att föra in dessa anteckningar i kolinkloridakten utgör ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed.

82      BASF har gjort gällande att det vid detta möte lämnade uppgifter som i materiellt hänseende bidrog till att fastställa överträdelsen (angivandet av avtal om samverkan, produkter och delaktiga företag, varaktighet, och en nära förestående rättslig uppgörelse med det amerikanska justitiedepartementet bland annat angående kolinklorid). Enligt BASF styrks dessa uppgifter av ett intygande av den 24 februari 2005 som upprättats av bolagets rättsliga ombud J. Scholz, vilken benämns Scholz intygande.

83      Efter mötet den 17 maj 1999 ansåg BASF att det gjort allt för att kunna bli föremål för den största möjliga nedsättningen enligt 1996 års meddelande om samarbete. BASF anser att de senare skrivelserna endast utgjorde skriftliga bekräftelser på de uppgifter som lämnats muntligen, vilket medför att denna skriftliga bevisning skall anses ha överlämnats vid detta möte. All denna information lämnades frivilligt, vilket kommissionen inte beaktade i beslutet. Dessutom har kommissionen inte bestritt att information enligt avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete kan lämnas muntligen.

84      När det gäller rapporten av den 15 juni 1999 har BASF framhållit att den inte lämnades som svar på begäran om upplysningar av den 26 maj 1999 utan som svar på kommissionens begäran om skriftlig bevisning som framfördes vid mötet den 17 maj 1999. Upprättandet av denna rapport inleddes innan denna begäran om upplysningar skickades. Denna omständighet stöds av BASF:s skrivelse av den 21 maj 1999. Vidare innehöll denna rapport uppgifter om vitaminer som inte var föremål för begäran av den 26 maj 1999, exempelvis vitamin D3 och karotenoider. Det var kommissionens önskemål att få en skriftlig rapport som ledde till att överlämnandet av denna information försenades. Samtal med delar av BASF:s personal, såsom bolaget föreslagit, hade varit ett effektivt sätt att inhämta den nödvändiga bevisningen. Även skrivelsen av den 23 juni 1999, som utgör ett komplement till rapporten av den 15 juni 1999, lämnades på BASF:s initiativ. Denna skrivelse av den 23 juni 1999 innehåller ytterligare bevisning rörande mötet i Ludwigshafen (se ovan punkt 4) som kommissionen inte förfogade över vid denna tidpunkt. Dessutom kompletterar skrivelsen av den 16 juni 1999 även den bevisning som efterfrågats vid mötet den 17 juni 1999 och skall anses vara frivillig. Den rör genomförandet av den ifrågavarande kartellen och innehåller viktiga bevis för detta. Skrivelsen av den 4 november 2002 (se ovan punkt 22) innehåller också en mängd relevant bevisning, särskilt beträffande två möten inom kartellen.

85      Under alla omständigheter har det i beslutet felaktigt gjorts skillnad mellan frivilligt uppgiftslämnande och ofrivilligt uppgiftslämnande, med hänsyn till att en begäran om upplysningar från kommissionen inte kan vara avgörande enligt avsnitt D.2 första strecksatsen i 1996 års meddelande om samarbete för att företaget skall anses ha samarbetat i mindre grad.

86      Enligt BASF har kommissionen felaktigt ansett att rapporten av den 15 juni 1999 och skrivelserna av den 23 juni, 16 juli 1999 och 4 november 2002 inte bidrog till att fastställa överträdelsen i materiellt hänseende. Kommissionen har för övrigt inte förklarat varför den väntade sex veckor från det att den erhöll information från Bioproducts (den 7 maj 1999, se ovan punkt 22) med att skicka begäran om upplysningar den 22 juni 1999, då den vid denna tidpunkt redan förfogade över all den bevisning som lämnats vid mötet den 17 maj 1999 och som ingick i rapporten av den 15 juni 1999. De handlingar som Bioproducts ingett innehåller varken någon detaljerad eller uttömmande information, till skillnad från den information som BASF lämnade den 17 maj och den 15 juni 1999, vilken innehåller uppgifter om möten som ägt rum samt namnet på deltagarna och vilken gjorde det möjligt för kommissionen att inleda undersökningarna. Den information som lämnades av Chinook sex månader före promemoriorna från Bioproducts och BASF (se ovan punkt 3) hade för övrigt ett begränsat värde och saknade delvis relevans, vilket var skälet till att kommissionen inte inledde någon undersökning vid den tidpunkten. Under alla omständigheter var det mötet den 17 maj 1999 som ledde kommissionen till att begära in upplysningar angående kolinklorid.

87      Kommissionen har bekräftat att den nedsättning med 20 procent som BASF beviljades består av en nedsättning på 10 procent till följd av att bolaget inte bestritt de faktiska omständigheterna och en nedsättning på 10 procent på grund av överlämnandet av bevisning. I övrigt har kommissionen bestritt det välgrundade i BASF:s påståenden.

 Förstainstansrättens bedömning

88      Avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete har följande lydelse:

”D. VÄSENTLIG NEDSÄTTNING AV BÖTER

1. Om ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i avsnitt B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50 % av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat.

2. Detta kan ske i till exempel följande fall:

–        Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om anmärkningar sänds ut.

–        Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om anmärkningar.”

89      Detta meddelande har, såsom anges i avsnitt E.3 i meddelandet, skapat berättigade förväntningar som företagen kommer att stödja sig på när de avslöjar förekomsten av en kartell för kommissionen. Med hänsyn till de berättigade förväntningar meddelandet har kunnat ge upphov till hos företag som önskat samarbeta med kommissionen är kommissionen skyldig att följa meddelandet, då den vid fastställandet av det bötesbelopp som skall åläggas sökanden bedömer företagets samarbete med kommissionen (se domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkt 488 och där angiven rättspraxis).

90      Det skall för övrigt framhållas att ett företag bara kan komma i åtnjutande av en nedsättning av böterna på grund av att det har samarbetat under det administrativa förfarandet när dess beteende underlättar kommissionens uppgift att fastställa och beivra överträdelser av gemenskapens konkurrensregler (förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2005 i mål T‑38/02, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4407, punkt 505).

91      Såsom framgår av lydelsen i avsnitt D.2 i 1996 års meddelande om samarbete, och särskilt av den inledande lydelsen ”[d]etta kan ske i till exempel följande fall …”, har kommissionen ett utrymme för skönsmässig bedömning när den beviljar nedsättning med stöd av detta meddelande (domstolens dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 394).

92      Dessutom är en nedsättning på grundval av 1996 års meddelande om samarbete endast motiverad när de uppgifter som lämnats, och mer allmänt det berörda företagets beteende, visar att företaget verkligen samarbetat. Det följer nämligen av själva begreppet samarbete, såsom det framställts i 1996 års meddelande om samarbete, särskilt i inledningen och avsnitt D.1 i detta meddelande, att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja (domen i det ovan i punkt 91 nämnda målet Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 395 och 396). Ett företag som besvarat en fråga från kommissionen, trots att den inte var skyldig att göra det, kan inte anses ha visat på en sådan samarbetsvilja när den besvarar frågan på ett ofullständigt och vilseledande sätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑301/04 P, kommissionen mot SGL Carbon, REG 2006, s. I‑5915, punkt 69).

93      Det är mot bakgrund av dessa överväganden som den förevarande grunden skall prövas.

 Handlingen av den 6 maj 1999

94      Det skall påpekas att handlingen av den 6 maj 1999, utan att ange några närmare uppgifter, hänvisar till den undersökning som pågick i Förenta staterna mot bland annat BASF inom vitaminsektorn. När BASF ingav denna handling uttryckte bolaget endast sin vilja (tillsammans med företaget Hoffman-La Roche, som tagit kontakt med kommissionen två dagar tidigare) att omfattas av 1996 års meddelande om samarbete och framställde önskemål om ett möte med den ansvariga kommissionsledamotens kabinett.

95      Det är uppenbart att en utebliven hänvisning till denna handling i beslutet inte skulle kunna påverka kommissionens bedömning av i vilken utsträckning BASF har samarbetat. I denna handling nämns inget om en världsomspännande kartell avseende kolinklorid (i vilken Hoffman-La Roche för övrigt inte deltog) eller inrättandet av en kartell mellan de europeiska producenterna av detta vitamin. Denna handling kunde, på sin höjd och implicit, enbart avse den världsomspännande kartellen för kolinklorid, utan att därvid innehålla några ”upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts” i den mening som avses i avsnitt D.2 i 1996 års meddelande om samarbete (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkt 507).

 Mötet den 17 maj 1999

96      Det skall noteras att något protokoll inte upprättades från detta möte, vare sig samma dag eller senare, och att det inte var föremål för någon ljudupptagning. BASF har gjort gällande att kommissionen har försummat att vidta dessa formaliteter, utan att därvid ha påstått att bolaget faktiskt begärt att kommissionen skulle vidta dessa åtgärder. Mot denna bakgrund kan kommissionen inte klandras för att ha åsidosatt principen om god förvaltningssed (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkterna 501, 502 och 509).

97      Det bör framhållas att BASF var mycket svävande angående de uppgifter som bolaget påstår sig ha lämnat rörande kolinklorid vid detta möte mellan kommissionens tjänstemän, företrädare för BASF och företrädare för Hoffman-La Roche. Vad gäller den skriftliga bevisningen rörande det som behandlades vid detta möte, innehåller akten stenografianteckningar som sparats av en tjänsteman vid kommissionen. BASF har å sin sida i inlagorna återgett utdrag från Scholz intygande, vilket bilagts ansökan. Vad gäller bedömningen av detta intygande såsom bevismedel, skall det noteras att rättegångsreglerna inte utgör hinder för parterna att inge sådana intyganden. Det är emellertid förstainstansrätten som skall bedöma deras värde och denna kan, om de omständigheter som beskrivs i detta är av väsentlig betydelse för tvistens avgörande, som en åtgärd för bevisupptagning förordna om att upphovsmannen till en sådan handling skall höras (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 24 oktober 2003 i mål T‑172/03, Heurtaux mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 3). I förevarande fall är det inte nödvändigt att förordna om sådana åtgärder.

98      Stenografianteckningarna ger en inte helt fullständig bild av vad som diskuterades vid mötet den 17 maj 1999. Mot bakgrund av dessa anteckningar är det emellertid uppenbart att kommissionen, Hoffman-La Roche och BASF främst diskuterade de preliminära aspekterna av ett eventuellt samarbete syftande till att ange karteller avseende ett obestämt antal vitaminprodukter. Diskussionen rörde företagens vilja att samarbeta, i vilket skede förfarandet i Förenta staterna befann sig, de steg som skulle följas för att tillkännage omständigheter angående bland annat flera fall av grupptalan som väckts i Förenta staterna, den tidsmässiga planeringen och kommissionens åsikt beträffande innebörden av ett samarbete för företagen. Den enda hänvisningen till kolinklorid förekommer på sidan 3 där det endast anges att denna produkt har varit föremål för hemliga överenskommelser. BASF kan således inte med fog påstå att de ifrågavarande anteckningarna visar att väsentliga uppgifter lämnats, såsom namn på deltagande företag (det anges endast att japanska företag deltagit, dock utan samband med kolinkloridkartellen) eller hur länge överträdelsen pågått. Vad gäller det förhållandet att det förekommit hemliga överenskommelser avseende kolinklorid, är det tillräckligt att erinra om att kommissionen kände till dessa till följd av Chinooks skrivelse (se ovan punkt 3) långt före det ifrågavarande mötet.

99      I Scholz intygande (punkt 10) anges följande: ”[Vid detta möte förklarade BASF] att det deltagit i rättsstridiga ageranden rörande kolinklorid, inbegripet blandningar och färdiga blandningar, såsom det framgår av det egna protokollet från mötet med kommissionen. Vi underrättade även tjänstemännen om att de rättsstridiga avtalen beträffande de huvudsakliga vitaminerna hade påverkat gemenskapsmarknaden, inbegripet samtliga europeiska och japanska producenter av vitaminer. Vi nämnde de främsta aktörer som deltagit avseende de huvudsakliga vitaminerna, och därvid med säkerhet Takeda, Eisai, Merck och Rhône-Poulenc. Europeiska kommissionens företrädare verkade inte vara intresserade av namnen på övriga deltagare. Med hänsyn till det relativt begränsade antalet tillverkare av andra vitaminer, däribland kolinklorid, hade kommissionen under alla omständigheter lätt kunnat lista ut namnen på övriga deltagare.” Det framgår således tydligt att detta möte rörde samtliga världsomspännande karteller avseende ett stort antal vitaminprodukter. Det rörde således inte särskilt kolinklorid, beträffande vilken mycket lite information lämnades förutom den omständigheten, som redan var känd för kommissionen, att det förelåg en kartell beträffande denna produkt.

100    Vidare framgår det av detta intygande att kommissionen insisterade på att upplysningar skulle lämnas skriftligen i form av en rapport. I punkt 12 i intygandet anges härvid följande:

”[Den dåvarande generaldirektören för GD IV] förklarade för oss att Europeiska kommissionen föredrar att inhämta upplysningar ’på traditionellt sätt’, det vill säga genom skriftliga upplysningar innehållande ’de vanliga detaljerna’, exempelvis beskrivningar av möten, platser, datum, deltagare och ämnen som diskuterats. Mot denna bakgrund föreslog jag för [generaldirektören] att BASF skulle lämna kommissionen en fullständig rapport angående de aktiviteter som rör Europeiska unionen … [Generaldirektören] samtyckte genast till detta förslag.”

101    Rapporten i fråga är den av den 15 juni 1999 (se ovan punkterna 21 och 84). I avsnitt G, som är på tre sidor och rör kolinklorid, hänvisar BASF till fyra möten inom den världsomspännande kartellen för kolinklorid som hölls under våren 1992 till och med november 1992, däribland mötet i Ludwigshafen, samt ytterligare sex möten som hölls till och med mötet år 1994 i Johor Bahru. I rapporten nämndes även att till och med slutet av år 1996 hade andra möten ägt rum angående exporten till Sydamerika och Latinamerika, utan att det lett till något resultat för deltagarna. Med hänsyn till att rapporten av den 15 juni 1999 enligt BASF innehöll en fullständig genomgång av de händelser som rörde överenskommelserna angående kolinklorid, är det osannolikt att mötet den 17 maj 1999 ledde till att närmare uppgifter överlämnades. Detta stöds av själva ansökan enligt vilken det i punkt 153 anges att ”den enda anledningen för BASF inte omedelbart lämnade ytterligare detaljerade muntliga uppgifter var kommissionens krav på skriftlig bevisning”. Vidare anges det i punkt 11 i Scholz intygande att det ifrågavarande mötet varade cirka en timme, vilket uppenbarligen inte hade gjort det möjligt att i detalj redogöra för de olika världsomspännande kartellerna, vilka omfattade tretton vitaminprodukter, det vill säga tolv produkter i det ovan i punkt 39 nämnda vitaminärendet plus kolinklorid.

102    Hänvisningen till den då nära förestående rättsliga uppgörelsen med amerikanska myndigheter är också utan relevans för kommissionen, eftersom denna information i sig inte innehåller någon konkret uppgift som rör den europeiska marknaden för kolinklorid.

103    Härav följer att förstainstansrätten inte godtar BASF:s påstående att den information som lämnades den 17 maj 1999 hade gjort det möjligt för kommissionen att bevisa en överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt. Ett hastigt påseende av del IV i beslutet under titeln ”Bakgrund” visar att bakgrunden (som består av 25 sidor) innehåller betydligt mer detaljerad och konkret information än de allmänna uppgifter som BASF nöjde sig med att lämna, såväl vid mötet den 17 maj 1999 som i rapporten av den 15 juni samma år.

104    Förstainstansrätten godtar inte heller påståendet om att kommissionen vägrade att godta bevisning i form av muntliga vittnesutsagor som enligt BASF hade kunnat lämnas med kort varsel. Den tid som förflöt innan rapporten av den 15 juni 1999 upprättades, vilken enligt BASF var en fullständig och detaljerad rapport, har inte påverkat kommissionens bedömning vad gäller det av BASF erbjudna samarbetet. Denna institution har gjort gällande att den inte stödde sig på någon annan bevisning från något annat företag som skulle ha relativiserat värdet på nämnda rapport. Kommissionen har framhållit, utan att motsägas, att den inte erhöll några upplysningar under tiden från mötet den 17 maj 1999 och överlämnandet av rapporten av den 15 juni 1999.

105    BASF:s påståenden grundar sig således på den oriktiga förutsättningen att den tid som förflöt från mötet den 17 maj till och med den 15 juni 1999 skulle ha haft en negativ inverkan på nedsättningen av böterna. Av samma skäl godtar förstainstansrätten inte heller argumentet att samtliga skrivelser efter mötet den 17 maj 1999 skall anses ha överlämnats vid detta datum på grund av att dessa skrivelser bekräftade vad som avhandlades vid detta möte.

106    Mot denna bakgrund konstaterar förstainstansrätten att även om de uppgifter som BASF har hävdat att det tillhandahöll vid mötet den 17 maj 1999 säkerligen gjorde det möjligt för kommissionen att skicka ut begäran om upplysningar, och till och med förordna om kontroller, ankommer det inte desto mindre på kommissionen mot bakgrund av de allmänna uppgifter som lämnats att rekonstruera och bevisa de faktiska omständigheterna, trots att sökanden hade erkänt sitt ansvar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet, punkt 517).

107    Det skall vidare framhållas att i motsats till vad BASF har låtit förstå (se ovan punkt 78), har kommissionen aldrig beaktat handlingen av den 6 maj eller mötet av den 17 maj 1999 vid tillämpningen av 1996 års meddelande om samarbete i det ovan i punkt 39 nämnda vitaminärendet. En första hänvisning till dessa uppgifter förekommer i punkt 127 i beslut 2003/2, där kommissionen anger att det vid denna tidpunkt inte ingetts vare sig något intygande eller någon skriftlig bevisning. Dessutom följer det av punkterna 743, 747, 748, 761 och 768 i beslut 2003/2 att kommissionen beviljade en nedsättning med 50 procent av det bötesbelopp som annars skulle ha påförts BASF enbart på grundval av de handlingar som detta bolag överlämnade mellan den 2 juni och den 30 juli 1999 angående vitaminerna A, E, B2, B5, C och D3, betakaroten och karotenoider. Hänvisningen till handlingen av den 6 maj 1999 i punkt 747 i detta beslut utgör endast ett angivande av det datum då BASF meddelade kommissionen att det hade för avsikt att samarbeta i undersökningen. BASF beviljades inte någon nedsättning av böterna för samarbete i beslut 2003/2 på grund av dessa handlingar.

 Skrivelsen av den 21 maj 1999

108    Genom skrivelsen av den 21 maj 1999 tillhandahöll BASF kommissionen den rättsliga uppgörelsen tillsammans med en bifogad promemoria, vilken utgör anklagelseskriften inom ramen för det förfarande som inletts i Förenta staterna. När det gäller värdet på dessa uppgifter i förhållande till 1996 års meddelande om samarbete, påpekar förstainstansrätten att kommissionen inte använde dem i beslutet, vare sig direkt eller indirekt, för att fastställa förekomsten av en överträdelse inom EES. Andra uppgifter har emellertid visat att tillkännagivandet av den ifrågavarande rättsliga uppgörelsen har bidragit till att bekräfta förekomsten av en överträdelse inom EES, men detta tillkännagivande omfattas inte av tillämpningsområdet för avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2597, punkt 297).

109    Underlåtelsen att hänvisa till dessa handlingar utgör således inte någon överträdelse av avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete.

 Skrivelsen av den 23 juli 1999

110    Enligt BASF är punkt 49 i beslutet felaktigt eftersom det där anges att de uppgifter som tillhandahållits genom skrivelsen av den 23 juli 1999 var desamma som de som redan tillhandahållits i det ovan i punkt 39 nämnda vitaminärendet. BASF har hävdat att det ingett ytterligare handlingar angående kolinklorid.

111    Parterna är ense om att dessa handlingar överlämnades som svar på en begäran om upplysningar av den 22 juni 1999 i enlighet med artikel 11 i förordning nr 17. Handlingar som skickas till kommissionen som svar på en begäran om upplysningar överlämnas på grund av att det föreligger en rättslig skyldighet att göra det, och de kan inte beaktas enligt 1996 års meddelande om samarbete även om de kan tjäna till att fastställa förekomsten av ett konkurrensbegränsande beteende gentemot det företag som ingett handlingarna eller gentemot ett annat företag (domen i det ovan i punkt 92 nämnda målet kommissionen mot SGL Carbon, punkterna 41 och 50). BASF:s argument är således ogrundat. Av samma skäl godtar förstainstansrätten inte det allmänna påståendet att det var fel av kommissionen att tillmäta BASF:s skrivelser som inte föregåtts av en begäran om upplysningar större betydelse vid bedömningen av i vilken utsträckning detta företag hade samarbetat (se ovan punkt 85).

 Bedömningen av rapporten av den 15 juni och skrivelsen av den 23 juni 1999 mot bakgrund av begäran om upplysningar av den 26 maj 1999

112    Förstainstansrätten har ovan i punkt 21 påpekat att kommissionen i punkt 221 i beslutet ansåg att överlämnandet av rapporten av den 15 juni och skrivelsen av den 23 juni 1999 skulle beaktas som ett frivilligt tillhandahållande av bevisning trots att de lämnats som svar på begäran om upplysningar av den 26 maj 1999. I motsats till vad BASF har hävdat har kommissionen inte bortsett från att dessa uppgifter lämnades frivilligt.

 Skrivelsen av den 16 juli 1999

113    Enligt punkt 223 i beslutet innehöll meddelandet av den 16 juli 1999 inte någon bevisning som kunde bidra till att fastställa den aktuella överträdelsen. En genomläsning av denna handling stöder denna tolkning. De två bilagda tabellerna som uppenbarligen rör kolinklorid (kallade Premixes and Blends) visar endast värdet och volymen på BASF:s produktion och försäljning inom EES mellan åren 1994 och 1998. Oberoende av frågan om huruvida denna skrivelse utgjorde ett svar på en begäran om upplysningar av den 22 juni 1999, kunde denna skrivelse följaktligen inte beaktas i enlighet med 1996 års meddelande om samarbete.

 Helhetsbedömning av den nedsättning som beviljats BASF

114    Det följer av ovanstående överväganden att kommissionen med fog enbart grundat sig på rapporten av den 15 juni 1999 och skrivelsen av den 23 juni 1999 för att bedöma i vilken utsträckning BASF samarbetat och för att värdera den nedsättning som skulle tillämpas på grundbeloppet för böterna i enlighet med avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete. BASF har för övrigt medgett att bolaget inte kunde omfattas av avsnitten B eller C i nämnda meddelande.

115    I rapporten av den 15 juni 1999 beskrivs på tre sidor i avsnitt G vissa möten som ägt rum inom ramen för den världsomspännande kartellen, utan att därvid närmare ange vilka ämnen som diskuterade vid dessa möten. De två första mötena som BASF nämner (våren och sommaren 1992 i Mexico City) visade sig vara utan relevans i förevarande förfarande, eftersom kommissionen i punkterna 136 och 163 i beslutet har angett att det inte ingicks någon överenskommelse med anledning av dessa möten och att startpunkten för överträdelsen fastställdes till den 13 oktober 1992 (tredje mötet i Mexico City).

116    Dessutom skall det erinras om att BASF inte har lämnat ut uppgifter angående förekomsten av de europeiska överenskommelserna, vilka visade sig vara särskilt skadliga för marknaden inom EES. Till och med i skrivelsen av den 4 november 2002 nämner BASF endast två möten som skulle kunna vara relevanta och vilka rörde en ”diskussion om den europeiska marknaden för kolinklorid” (februari 1995, med UCB och Akzo Nobel) och ett annat möte ”angående marknaden för kolinklorid” (juli 1995, utan uppgift om deltagare). Det var först efter att ha erhållit meddelandet om invändningar som BASF, genom en framställan om att bolaget inte bestred de faktiska omständigheterna, medgav att det förelåg en kartell på europeisk nivå. De ifrågavarande uppgifterna var således i varje fall ofullständiga, eftersom de inte nämnde en mycket betydande del av de hemliga agerandena.

117    Genom skrivelsen av den 23 juni 1999 överlämnades fem handlingar som delades ut i samband med mötet i Ludwigshafen och vilka rör produktionskapaciteten år 1992 för producenterna och bearbetarna samt de internationella leveranserna för detta år. I övrigt omfattade denna skrivelse handlingar av begränsat intresse, vilka för övrigt inte användes av kommissionen i beslutet.

118    Även om dessa handlingar bekräftar den aktuella överträdelsen, vilket innebär att de omfattas av avsnitt D i 1996 års meddelande om samarbete, har de endast utgjort ett marginellt bidrag mot bakgrund av styrkan av och detaljrikedomen i de uppgifter som kommissionen har angett i avsnitt 1.4 i meddelandet om invändningar och därefter i punkterna 63–121 i beslutet för att beskriva de faktiska omständigheterna i detta fall.

119    Mot denna bakgrund kan förstainstansrätten inte godta BASF:s argument om att kommissionen dröjt med att skicka de två första skrivelserna med begäran om upplysningar för att kunna jämföra uppgifternas värde med de uppgifter som lämnades av Bioproducts den 7 maj 1999. Med hänsyn till deras begränsade värde är de uppgifter som lämnades av BASF för övrigt inte jämförbara med de uppgifter som lämnades av Bioproducts eller Chinook. Även om det antas att värdet på de sistnämnda uppgifterna inte nådde den nivå som kommissionen påstått, kan detta inte på något sätt förändra bedömningen av i vilken utsträckning BASF har samarbetat.

120    Kommissionen har således inte gjort något fel när den bedömde värdet på BASF:s samarbete och nedsatte de böter som annars skulle ha påförts bolaget med 20 procent. Talan kan således inte vinna bifall på den tredje grunden. Det skall preciseras att denna bedömning saknar inverkan på de följder som förstainstansrättens bedömning av den femte grunden kan ha för denna nedsättning (se nedan punkterna 212–223).

5.     Den fjärde grunden som åberopats av BASF: Huruvida böterna oberoende av 1996 års meddelande om samarbete inte nedsattes i tillräcklig mån

 Parternas argument

121    BASF anser att bolaget oberoende av 1996 års meddelande om samarbete borde ha beviljats en större nedsättning. Bolaget har till stöd för detta anfört följande:

–        Bolaget erbjöd sig i ett mycket tidigt skede att samarbeta (den 6 maj 1999).

–        Bolagets deltagande i kartellen hade upphört före detta datum.

–        Bolaget lämnade detaljerade uppgifter vid mötet den 17 maj 1999 och därefter skriftligen genom att skicka ej efterfrågade kompletterande uppgifter.

–        Bolaget överlämnade till kommissionen en rättslig uppgörelse med myndigheterna i Förenta staterna, vilken även behandlade kolinklorid.

–        Bolaget sade omedelbart upp samtliga tjänstemän som var ansvariga för kartellen och har tillämpat ett program för efterlevnad av konkurrensreglerna.

122    Med hänsyn till att bolaget enligt punkt 221 i beslutet var den första av tre europeiska producenter att frivilligt överlämna bevisning angående överträdelsen och med hänsyn till de nedsättningar som beviljats de andra europeiska producenterna, har BASF yrkat att förstainstansrätten med utövande av sin fulla prövningsrätt skall nedsätta de påförda böterna.

123    BASF har vidare framhållit att alla argument rörande relevansen av de uppgifter som lämnats inom ramen för dess samarbete skall tas upp i beslutet, eftersom kommissionen inte får lägga till ytterligare uppgifter vid en bristfällig motivering.

124    BASF har tillbakavisat kommissionens påstående att de avgörande handlingarna upprättades efter det att de fall av grupptalan som väckts i Förenta staterna avslutats. Den sista inlagan som ingavs av BASF var daterad den 23 juli 1999 (se ovan punkt 110), det vill säga mer än tre månader innan den första grupptalan avslutats.

125    Kommissionen anser att de argument som framförts inom ramen för denna grund sammanfaller med de argument som framförts till stöd för föregående grund. Den anser att det förhållandet att BASF hade upphört med sitt deltagande i kartellen innan den erbjöd sig att samarbeta inte utgör en förmildrande omständighet eller en omständighet inom ramen för samarbetet. Vidare är det utan relevans vad avser värdet på BASF:s samarbete att bolaget i efterhand tillämpar ett program för efterlevnad av konkurrensreglerna. Kommissionen anser att även dessa argument är ogrundade.

126    När det gäller BASF yrkande om att förstainstansrätten skall utöva sin fulla prövningsrätt framhåller kommissionen att de uppgifter som kommissionen erhöll från denna sökande inte rör den europeiska delen av kartellen. Kommissionen har erinrat om det relativa värdet av dessa uppgifter och har framhållit vikten av de uppgifter som erhållits från UCB och Akzo Nobel angående den europeiska delen av kartellen. BASF:s beteende var vilseledande, eftersom bolaget försökte missleda kommissionen angående betydelsen av mötet som hölls i Mexico City i oktober 1992 och angående förekomsten av en kartell på europeisk nivå.

 Förstainstansrättens bedömning

127    De uppgifter som förekommer i första, tredje och fjärde strecksatserna i punkt 121 ovan har redan prövats inom ramen för den föregående grunden. Med hänsyn till bedömningen som gjordes beträffande denna grund, anser förstainstansrätten att det med hänsyn till bland annat de minst sagt bristfälliga uppgifter som BASF lämnat till kommissionen (se ovan punkt 116) inte finns något skäl som motiverar en ytterligare nedsättning än de 20 procent som kommissionen tillämpat i enlighet med punkt 3 sjätte strecksatsen i riktlinjerna.

128    Det förhållandet att BASF frivilligt upphörde med överträdelsen innan kommissionen inledde underökningen har beaktats i tillräcklig mån vid beräkningen av den överträdelseperiod som fastställts för bolaget, vilket innebär att detta inte med fog kan åberopa punkt 3 tredje strecksatsen i riktlinjerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkt 341, och av den 8 juli 2004 i mål T‑50/00, Dalmine mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2395, punkterna 328–332). Den omständigheten att företaget har upphört med överträdelsen vid kommissionens första ingripanden kan logiskt sett endast utgöra en förmildrande omständighet om det finns anledning att anta att de berörda företagen har föranletts att upphöra med sina konkurrensbegränsande beteenden till följd av ingripandet i fråga. Det fall då överträdelsen redan har upphört före kommissionens första ingripande omfattas inte av denna bestämmelse i riktlinjerna (domstolens dom av den 25 januari 2007 i mål C‑407/04 P, Dalmine mot kommissionen, REG 2007, s. I‑829, punkt 158).

129    När det gäller uppsägningen av tjänstemän som spelat en avgörande roll i överträdelsen, anser förstainstansrätten att det inte utgör en handling som motiverar en nedsättning av de påförda böterna. Det handlar om en åtgärd som syftar till att säkerställa att de anställda följer konkurrensreglerna, vilket under alla omständigheter utgör en skyldighet för företaget och således inte kan anses utgöra en förmildrande omständighet.

130    När det gäller BASF:s argument att bolaget var den första europeiska producent som överlämnade bevisning till kommissionen, påpekar förstainstansrätten att detta konstaterande inte påverkar ovanstående bedömning. De uppgifter som BASF frivilligt lämnade angående den världsomspännande kartellen hade endast ringa betydelse och nytta, eftersom bolaget inte lämnade någon konkret information angående den europeiska kartellen, vars omfattning redan angetts av UCB och Akzo Nobel. Det förhållandet att BASF var den första europeiska producenten som samarbetade kan inte medföra någon nedsättning av böterna.

131    Talan kan således inte vinna bifall på den fjärde grunden.

6.     Den grund som åberopats av BASF och UCB angående huruvida kommissionen gjort en felaktig rättstillämpning vid kvalificeringen av de världsomspännande och europeiska överenskommelserna som en enda, fortgående överträdelse

 Parternas argument

132    BASF har utvecklat sina argument i två delgrunder, vilka rör ett åsidosättande av rätten till försvar samt felaktig rättstillämpning när det gäller kvalificeringen av kartellen som en enda, fortgående överträdelse.

133    Vad gäller den första delgrunden har det hävdats att kommissionen i meddelandet om invändningar inte hade angett att den världsomspännande kartellen och den europeiska kartellen utgjorde en enda överträdelse på marknaden inom EES. Med hänsyn till att det i meddelandet om invändningar gjordes gällande att det förelåg en överenskommelse om uppdelning av världsmarknaden, varvid överenskommelserna avseende Europa utgjorde underordnade överenskommelser, har BASF inte getts möjlighet att yttra sig angående den bedömning som var väsentligt annorlunda i beslutet, nämligen att den omständighet som medförde att det var fråga om en överträdelse bestod i att överträdelsen hade ett enda konkurrensbegränsande syfte. Denna skillnad mellan meddelandet om invändningar och beslutet utgör ett åsidosättande av rätten till försvar, eftersom BASF hade försvarat sig mot denna felaktiga rättsliga beskrivning av omständigheterna om den hade lämnats i meddelandet om invändningar.

134    I den andra delgrunden har hävdats att bedömningen av kartellen som en enda överträdelse var felaktig, eftersom de båda kartellerna hade olika deltagare. Det har vidare i vissa punkter i beslutet anförts att det är fråga om två skilda överträdelser. Lydelsen ”snedvrida de normala konkurrensvillkoren” i punkt 150 i beslutet för att beskriva syftet med kartellen är inte tillräckligt specifik för att motivera att det skall anses vara fråga om en enda överträdelse. Dessutom hade den världsomspännande kartellen till syfte att dela upp marknaden på världsnivå, medan den europeiska kartellen främst avsåg prisfastställelse och en uppdelning av kunderna inom EES, vilket är ett helt annat slags syfte. Kommissionens påstående att det rättsstridiga beteendet enbart avsåg att höja priserna och att alla övriga syften ansågs vara av underordnad betydelse, återspeglar inte de konstateranden som gjorts i beslutet. Vidare hade de båda överträdelserna pågått olika länge och det var ett avbrott mellan överträdelserna, med hänsyn till att det världsomspännande avtalet om priser var i kraft från januari 1993 till och med januari 1994, medan den europeiska kartellen pågick från mars 1994 till och med oktober 1998. Den europeiska kartellen intresserade inte de nordamerikanska producenterna, eftersom de var skyldiga att hålla sig borta från den europeiska marknaden och exporten till Nordamerika var obetydlig. Denna intresseavvägning ändrades inte efter det att den världsomspännande kartellen upphört.

135    BASF har aldrig hävdat att kartellen skulle anses utgöra en enda överträdelse, i motsats till vad som anges i punkt 149 i beslutet. Kommissionens ståndpunkt strider dels mot dess tidigare beslutspraxis, enligt vilken ett hemligt samförstånd inom olika geografiska nivåer, men med ett nära samband, har ansetts utgöra skilda överträdelser, dels mot den ståndpunkt som kommissionen framförde vid förstainstansrätten inom ramen för den talan som väcktes mot beslut 2003/2. Det följer av kommissionens tidigare beslut att ett hemligt samförstånd inom olika geografiska nivåer skulle kunna utgöra en enda överträdelse när de överenskommelser som träffats på en nivå avser att genomföra, förstärka eller organisera de mål som överenskommits på en annan nivå och där överenskommelserna på en nivå inte kan fortleva utan överenskommelserna på den andra nivån. Kommissionen kan inte förklara varför de europeiska producenterna hade varit tvungna att fortsätta den världsomspännande kartellen efter att den upphört. I själva verket begick de europeiska producenterna en ny överträdelse när de kom överens om en europeisk kartell som inrättades efter den världsomspännande kartellen och som därvid utgjorde en helt separat kartell.

136    Kommissionen kan inte påföra någon sanktionsåtgärd mot BASF med anledning av den världsomspännande kartellen, eftersom den omfattas av preskription enligt förordning nr 2988/74.

137    Enligt UCB har de båda nivåerna inom den påstådda enda kartellen inte alls ett nära samband. Den världsomspännande kartellen förhandlades fram av de främsta världsproducenterna av kolinklorid, det vill säga de nordamerikanska och europeiska tillverkarna, och hade till syfte att dela upp de stora världsmarknaderna, i synnerhet genom ett avtal enligt viket de europeiska producenterna inte längre skulle exportera till Nordamerika och de nordamerikanska producenterna inte längre skulle exportera till Europa. Höjningen av priset och kontrollen av bearbetarna syftade till att säkerställa stabilitet i denna uppdelning av världsmarknaderna. Det var aldrig fråga om vare sig en uppdelning av kunder och nationella marknader inom EES eller en priskartell i Europa, såsom framgår av ett uttalande från en företrädare för DuCoa i punkt 85 i beslutet. Dessa överenskommelser misslyckades och de berörda företagen, däribland UCB, upphävde dessa i april 1994.

138    Kontakten mellan de europeiska producenterna inleddes tvärtom i mars 1994, det vill säga nära två år efter mötet i Ludwigshafen (se ovan punkt 4) och pågick till och med år 1998, det vill säga mer än fyra år efter det att förhandlingarna på världsnivå avslutats. Föremålet för överenskommelserna mellan de europeiska producenterna var inte en reglering av världsmarknaderna, utan endast en reglering av marknaden inom EES i form av en uppdelning av nationella marknader och kunder. Det rör sig alltså om två helt separata försök, vilka förhandlats fram vid olika tillfällen av olika parter och med uppenbart olika föremål. Endast det förhållandet att två förfaranden leder till att den normala konkurrensen inom EES snedvrids är inte tillräckligt för att slå fast att det är fråga om en enda överträdelse. Om det godtas att ett gemensamt mål som angetts i så obestämda ordalag skulle vara tillräckligt för att påvisa förekomsten av en enda, fortgående överträdelse, medför det att det automatiskt blir tillåtet att kvalificera flera överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG, oberoende av bransch, som en enda, fortgående överträdelse. UCB har framhållit att med hänsyn till att de båda kartellerna avsåg samma bransch, uppvisade de tillämpade förfarandena oundvikligen likheter. Detta förhållande är emellertid inte tillräckligt för att slå fast att det föreligger ett nära samband mellan de båda kartellerna, eftersom förfarandena hade olika föremål och olika ekonomiska ändamål.

139    Bedömningen av de båda kartellerna som en enda överträdelse hade till syfte att möjliggöra för kommissionen att beakta den världsomspännande kartellen utan att omfattas av preskriptionsreglerna. Det är emellertid nödvändigt att skilja mellan förevarande fall och de fall i vilka begreppet en enda, fortgående överträdelse kompenserar för problemet att påvisa att samtliga deltagare i en kartell har deltagit i all konkurrensbegränsande verksamhet som har samma mål och genomförs i samma ekonomiska läge. Förevarande fall är i stället analogt med de förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering mot kommissionen (förstainstansrättens dom av den 8 juli 2004, REG 2004, s. II‑2501, punkt 22), i vilket kommissionen skilde mellan en världsomspännande överträdelse och en europeisk överträdelse, trots att kommissionen bedömde den andra överträdelsen som ett sätt att genomföra den första. Dessutom skall förevarande fall skiljas från de fall där det i rättspraxis har prövats huruvida olika former av beteenden (avtal och samordnade förfaranden) tillsammans skulle kunna anses utgöra en enda överträdelse. Enligt UCB skall det även göras en åtskillnad mellan förevarande fall och de fall i vilka det sätt som avtalen fungerar på och genomförandet av avtalen har varit desamma under hela den tid som kartellen har pågått.

140    Härav följer att den europeiska kartellen inte skulle kunna anses utgöra ett fullföljande inom EES av de överenskommelser som ursprungligen förhandlades på världsnivå. En sådan slutsats kan uteslutas enbart på den grunden att frågan om uppdelningen av marknaderna inom EES varken togs upp av deltagarna på de möten som avsåg den världsomspännande kartellen eller av de europeiska producenterna före år 1994. Kommissionen har inte åberopat någon bevisning som skulle kunna ge anledning att betvivla detta förhållande.

141    Kommissionens argument enligt vilket den europeiska kartellen inte hade varit möjlig om parterna inte hade fortsatt att genomföra de världsomfattande överenskommelserna under hela den tid som de europeiska överenskommelserna pågick, motsägs i beslutet. Kommissionen angav nämligen i beslutet att den världsomspännande kartellen hade upphört i april 1994 efter mötet i Johor Bahru (se ovan punkt 9) och att den inte hade något bevis för någon rättsstridig verksamhet från de nordamerikanska producenternas sida efter detta möte. Eftersom den världsomspännande kartellen inte fullföljdes efter år 1994, faller därmed hela kommissionens resonemang. Det följer härav att eftersom de båda kartellerna inte var samtidiga har kommissionen inte fog för sitt påstående att de konkurrensbegränsande avtalen på de två nivåerna var beroende av varandra.

142    Kommissionen har avfärdat BASF:s påståenden och framhållit att den aldrig har ansett att de nordamerikanska och europeiska producenternas beteende före år 1994 och de europeiska producenternas beteende efter år 1994 skulle ha utgjort två olika karteller. Dessutom har kommissionen i beslutet inte gjort någon åtskillnad mellan en kartell på världsnivå och en kartell på europeisk nivå. Tvärtom förklarade kommissionen i punkt 64 i beslutet att den enda kartellen fungerade på två olika nivåer, vilka emellertid hade ett nära samband, nämligen på europeisk nivå och på världsnivå. Denna ståndpunkt framfördes för övrigt i flera punkter i beslutet. Det är således fel att påstå att kommissionen ansåg att det rättsstridiga beteendet utgjorde en enda överträdelse enbart i syfte att fastställa bötesbeloppet och kringgå preskriptionstiden.

143    Vad gäller frågan om huruvida meddelandet om invändningar överensstämde med beslutet har kommissionen gjort gällande att det inte går att fastställa några skillnader härvidlag. Principerna i rättspraxis angående begreppet en enda, fortgående överträdelse har tagits upp i punkterna 164–166 i meddelandet om invändningar och har återgetts i punkterna 145–148 i beslutet. I punkt 168 i meddelandet om invändningar hänvisas dessutom till ett gemensamt syfte som bestod i att undanröja konkurrensen på marknaden för kolinklorid, till ett identiskt konkurrensbegränsande syfte och till ett enda ekonomiskt syfte, nämligen att snedvrida den normala prisutvecklingen på världsmarknaden för kolinklorid. Dessa syften ledde kommissionen till slutsatsen i beslutet att det rörde sig om en enda, fortgående överträdelse. Till följd av begränsningen av kommissionens behörighet till överträdelser som har en verkan inom EES fokuserade kommissionen på detta territorium i punkt 150 i beslutet. Dessutom hade kommissionen i förevarande fall inkluderat alla nödvändiga uppgifter i meddelandet om invändningar avseende tillämpningen av begreppet en enda, fortgående överträdelse samt avseende hur länge överträdelsen har pågått och hur allvarlig den var, för att BASF:s rätt till försvar till fullo skulle iakttas.

144    Även om det antas att meddelandet om invändningar och beslutet skiljer sig åt, innehåller emellertid meddelandet om invändningar under alla förhållanden den information som krävs för att BASF skall ges tillfälle att yttra sig angående slutsatsen rörande en enda, fortgående överträdelse, så att dess rätt till försvar iakttas.

145    Vad gäller den påstått felaktiga tillämpningen av begreppet en enda, fortgående överträdelse, har kommissionen tillbakavisat argumentet om skillnader mellan deltagarna i de två kartellerna (se ovan punkt 134). För det första har kommissionen aldrig hävdat att det förelåg ”två karteller” och för det andra var åtminstone tre företag (BASF, UCB och Akzo Nobel) av dem som var delaktiga i överträdelsen desamma. Det förhållandet att kommissionen inte förfogade över bevisning för att visa att Bioproducts, Chinook och DuCoa hade fortsatt sitt deltagande i överträdelsen efter den 20 april 1994 (se ovan punkt 9) innebär inte att det rättsstridiga beteendet på europeisk nivå hade blivit en separat överträdelse vid denna tidpunkt.

146    Det skulle för övrigt vara konstlat och orealistiskt att anse att en ny separat kartell skapas, som innefattar de kvarvarande företagen, vid varje tillfälle som ett företag ansluter sig eller lämnar en kartell. Detta gäller i synnerhet när kartellen består i handlingar som riktar sig mot samma produktmarknad, som eftersträvar förverkligandet av i huvudsak samma ekonomiska syfte, har samma konkurrensbegränsande egenskaper och har upprätthållits under lång tid av en hård kärna av företag. Det förhållandet att de europeiska producenterna anpassade, och till och med intensifierat, sin konkurrensbegränsande verksamhet efter det att de nordamerikanska producenterna drog sig ur kartellen ändrade inte den fortgående karaktären på kartellen eller dess främsta syfte, vars förverkligande fortsatte att vara beroende av den kontroll som utövats på bearbetarna samt uppdelningen av marknaderna. Kartellmedlemmarnas beteende på världsnivå och på europeisk nivå är för övrigt av samma art (uppdelning av kunder och marknader, kontroll av bearbetarna, utbyte av känsliga uppgifter och prisfastställelse) och hade ett enda syfte, nämligen att snedvrida de normala konkurrensvillkoren inom EES för kolinklorid i syfte att fastställa dess pris till en konstlat hög nivå.

147    Kommissionen anser inte att den gjort någon oriktig bedömning och att den inte gick emot sin bedömning i det ovan i punkt 39 nämnda vitaminärendet genom att anse att de europeiska producenternas beteende från och med år 1994 endast avsåg genomförandet av tidigare avtal som ingåtts med de nordamerikanska producenterna. Enligt kommissionen hade dessa ett särskilt intresse av dels att höga priser skulle tillämpas i Europa för att bibehålla en hög prisnivå i de regioner där de var verksamma, dels att säkerställa kontrollen av de europeiska bearbetarna för att förhindra export till lågt pris till övriga marknader. Det förhållandet att dessa producenter lämnade den europeiska marknaden innebar inte att de saknade ett intresse för denna marknad. Om det skulle godtas, såsom BASF har hävdat, att de nordamerikanska producenterna inte hade samma intresse eller samma syfte som de europeiska producenterna, vore det omöjligt att förklara genomförandet av den världsomspännande kartellen.

148    Kommissionen har även förvånats över att BASF har ifrågasatt att det var fråga om en enda, fortgående kartell, eftersom bolaget inte gjorde det i sitt svar på meddelandet om invändningar.

149    Kommissionen har framhållit att det inte skett något avbrott mellan de två kartellnivåerna, eftersom de lägsta priserna och kontrollen över bearbetarna utgjorde föremålet för mötet i Johor Bahru i april 1994 (se ovan punkt 9) och kartellen på europeisk nivå inleddes i mars 1994.

150    Kommissionen har även ifrågasatt det välgrundade i de argument som framförts av UCB. Den har framhållit att det följer av rättspraxis att den främsta omständigheten för att avgöra om det föreligger en enda, fortgående överträdelse eller flera olika överträdelser är huruvida de har samma syfte, det vill säga i förevarande fall att de syftar till att påverka konkurrensen inom kolinkloridsektorn på EES-marknaden (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkt 113, förstainstansrättens domar av den 20 mars 2002 i mål T‑9/99, HFB m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1487, punkt 186, och i mål T‑21/99, Dansk Rørindustri mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1681, punkt 67). Denna påverkan var uppenbar dels genom att de nordamerikanska producenterna drog sig tillbaka från EES-marknaden och dels genom uppdelningen av denna geografiska marknad. De olika omständigheter som kommissionen grundat sin bedömning på avser dessa företags deltagande i en kartell i den mening som avses i artikel 81 EG, det förhållandet att den berörda verksamheten pågick under viss tid, det förhållandet att det var fråga om samma konkurrensbegränsande handlingar och den eftersträvade verkan.

151    De nordamerikanska producenterna visste eller borde ha vetat att den logiska följden av att de lämnade EES-marknaden var en uppdelning av den marknaden mellan de europeiska producenterna. En uppdelning på världsnivå hade inte varit meningsfullt om den inte hade följts av en uppdelning på gemenskapsnivå, vilket i sin tur inte hade varit möjligt om det inte först förelegat en överenskommelse på världsnivå. Förutom att de överträdelser på världsnivå och på europeisk nivå som utgjorde en enda överträdelse hade samma syfte, innefattade de även samma företag under en sammanhängande period varunder identiska åtgärder vidtogs. Det förhållandet att de nordamerikanska producenterna inte deltog på europeisk nivå inom kartellen ändrar enligt kommissionen varken dess syfte eller det förhållandet att det var fråga om en fortgående överträdelse, särskilt eftersom deras tillbakadragande från EES-marknaden innebar ett snedvridande av konkurrensen på denna marknad.

152    När det gäller det sistnämnda konstaterandet, har kommissionen bestritt UCB:s påstående att det inte fanns något avtal på världsnivå angående priser inom EES. Kommissionen anser att uttalandet från DuCoas företrädare i punkt 85 i beslutet (se ovan punkt 137) endast hänför sig till mötet i januari 1993. Avtalet i Ludwigshafen avsåg nämligen endast priserna i Europa, såsom anges i punkt 77 i beslutet.

153    De avtal som träffades på världsnivå inom kartellen var oundgängliga för att genomföra kartellen på europeisk nivå, eftersom det var nödvändigt för att kunna dela upp den europeiska marknaden med bibehållet höga priser mellan de europeiska producenterna att dessa producenter garanterades att inte behöva konkurrera med nordamerikanska producenter. Skillnaden mellan de geografiska marknaderna, vilka var avsedda att delas upp inom varje nivå av kartellen, utgör inte en relevant omständighet, eftersom dessa uppdelningar gjorde det möjligt att på konstlat vis höja lönsamheten på kolinklorid, vilket var kartellens enda syfte. Teorin om en enda, fortgående överträdelse syftar till att inte tillåta en konstlad delning av något som i grunden utgör en helhet, det vill säga samtliga handlingar som avser att uppnå samma syfte. Utan en uppdelning av världsmarknaden i förevarande fall hade det inte varit meningsfullt med en uppdelning på europeisk nivå, och utan en uppdelning på europeisk nivå hade den världsomspännande kartellen inte medfört någon fördel.

154    Kommissionen anser att upprätthållandet av höga priser i Europa således medförde att de nordamerikanska producenterna kunde tillämpa motsvarande villkor på den amerikanska marknaden. I motsats till vad UCB har gjort gällande diskuterades verkligen de europeiska priserna, eftersom alla överenskommelser angående priser på världsnivå nödvändigtvis förutsatte ett fastställande av priserna på europeisk nivå. Vad gäller kontrollen av bearbetarna, var detta intressant för de nordamerikanska producenterna, eftersom de ville undvika lågprisexport utanför EES, medan de europeiska producenternas målsättning var att hindra bearbetarnas lågprisförsäljning inom EES.

155    Dessutom motsäger punkterna 369 och 374 i domen i det ovan i punkt 139 nämnda målet JFE Engineering m.fl. mot kommissionen UCB:s påstående, eftersom det där framgår att det förelåg hinder för en konstlad delning av ett och samma regelverk som syftade till en uppdelning av marknaderna. Det är uppenbart att avtalen på europeisk nivå utgjorde en fortsättning av genomförandet av avtalen på världsnivå genom att uppdelningen av världsmarknaderna ersattes med en uppdelning av de nationella europeiska marknaderna. Ett sådant ersättande var endast möjligt på grund av att parterna, efter det att avtalen på världsnivå hade upphört att gälla, fortsatte att tillämpa dem och de nordamerikanska producenterna höll sig utanför den europeiska marknaden med tillämpning av avtalen på världsnivå. UCB har sammanblandat bibehållandet av avtalen på världsnivå med bibehållandet av deras verkan. Det är inte motsägelsefullt att påstå att kartellen upphörde på världsnivå medan det var på europeisk nivå som kartellen fortsatte att dra fördel av verkan av avtalen på världsnivå. Under dessa omständigheter saknar det betydelse att kartellerna inte var samtidiga vad gäller förekomsten av en enda, fortgående överträdelse.

156    När det gäller invändningen att begreppet en enda, fortgående överträdelse använts för att undgå reglerna om preskription, har kommissionen framhållit att den inte försöker erhålla en ekonomisk fördel genom att påföra böter och att dess målsättning inte är att påföra höga böter. Kommissionen har för övrigt vid beräkningen av utgångsbeloppet beaktat marknadsandelarna på världsmarknaden, inte marknadsandelarna på den europeiska marknaden. Om kommissionen hade beaktat marknadsandelarna på den europeiska marknaden, skulle den ha varit föranledd att påföra mycket högre böter. Vad gäller de nordamerikanska producenterna, har kommissionen framhållit att deras beteende skulle ha medfört sanktionsåtgärder avseende hela överträdelseperioden om deras agerande på världsnivå inte redan hade varit preskriberat.

 Förstainstansrättens bedömning

 Inledande anmärkningar

–       Räckvidden av BASF:s argument

157    Förstainstansrätten påpekar inledningsvis att den första delgrunden syftar till att påvisa en motsägelse mellan meddelandet om invändningar och beslutet vad gäller bedömningen av de handlingar som utgjorde en enda, fortgående överträdelse i förhållande till den världsomspännande delen och den europeiska delen. Denna delgrund utgör en separat grund som baseras på att BASF:s rätt till försvar har åsidosatts i detta avseende, vilket, om det visar sig nödvändigt, skall prövas efter grunden att det utgjorde felaktig rättstillämpning att finna att överenskommelserna på världsnivå och på europeisk nivå utgjorde en enda, fortgående överträdelse. För det fall förstainstansrätten skulle anse att denna bedömning utgör felaktig rättstillämpning och att den således skall undanröjas, saknar ett eventuellt konstaterande av ett åsidosättande av rätten till försvar i förhållande till denna bedömning inverkan på utgången av detta förfarande (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, nedan kallade cementmålen, REG 2000, s. II‑491, punkt 3436, och av den 14 december 2005 i mål T‑210/01, General Electric mot kommissionen,REG 2005, s. II‑5575, punkt 633).

–       Begreppet en enda, fortgående överträdelse

158    Bedömningen av huruvida vissa rättsstridiga handlingar utgör en enda överträdelse eller flera överträdelser påverkar i princip den sanktionsåtgärd som skall vidtas, eftersom ett konstaterande att det är fråga om flera överträdelser kan leda till att det påförs flera separata böter, vilka i varje enskilt fall fastställs inom de gränser som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Ett konstaterande att det föreligger flera överträdelser kan vara förmånligt för den som begått dessa när vissa av överträdelserna är preskriberade (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 43 nämnda vitaminmålet).

159    Begreppet en enda överträdelse kan hänföra sig till den rättsliga bedömningen av ett konkurrensbegränsande beteende som består av avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar (domen i det ovan i punkten 150 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 112–114, förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991 i mål T‑1/89, Rhône-Poulenc mot kommissionen, REG 1991, s. II‑867, punkterna 125–127, av den 20 april 1999 i de förenade målen  T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, nedan kallade PVC II, REG 1999, s. II‑931, punkterna 696–698, och domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 186).

160    Begreppet en enda överträdelse kan även hänföra sig till den personliga arten av ansvaret för överträdelser av konkurrensreglerna. Ett företag som har deltagit i en överträdelse genom egna handlingar som omfattades av begreppen avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 EG och som syftade till att bidra till förverkligandet av överträdelsen i sin helhet kan, för hela den tid som företaget deltog i överträdelsen, även vara ansvarigt för handlingar som begåtts av andra företag inom ramen för en och samma överträdelse. Så är nämligen fallet när det konstateras att företaget i fråga kände till övriga deltagares rättsstridiga handlingar eller rimligen kunde förutse dem och företaget var berett att acceptera den risk som det innebar. Denna lösning går tillbaka på en uppfattning som är vida spridd bland medlemsstaternas rättsordningar och som rör fastställande av ansvar vad avser överträdelser begångna av flera medgärningsmän beroende på deras deltagande i överträdelsen som helhet. En sådan slutsats strider inte mot principen om att ansvaret för sådana överträdelser måste vara personligt, leder inte till att man bortser från kravet på att individuellt ta ställning till bevisningen för anklagelsen och åsidosätter inte de berörda företagens rätt till försvar (domarna i de ovan i punkt 150 nämnda målen kommissionen mot Anic Partecipazioni, punkterna 83, 84 och 203, och HFB m.fl. mot kommissionen, punkt 231).

161    Gemenskapsdomstolarna har således fastställt att ett åsidosättande av artikel 81.1 EG kan följa av en serie handlingar eller ett fortlöpande beteende som ingår i en ”samlad plan” på grund av deras identiska syfte som snedvrider konkurrensen inom den gemensamma marknaden. I ett sådant fall får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlingar utifrån deltagandet i överträdelsen bedömd i dess helhet (domen i det ovan i punkt 66 nämnda målet Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 258), även om det är fastställt att det berörda företaget endast har deltagit direkt i ett eller flera av de moment som tillsammans utgör överträdelsen (domen i de ovan i punkt 159 nämnda förenade målen PVC II, punkt 773). Under förutsättning att varje företag bidragit på sitt eget vis till att uppnå ett gemensamt syfte, utesluter den omständigheten att olika företag spelade olika roller när de strävade efter att uppnå det gemensamma syftet inte att det varit fråga om ett konkurrensbegränsande ändamål och därmed om en överträdelse (domen i det ovan i punkt 157 nämnda cementmålet, punkt 4123, och domen i det ovan i punkt 139 nämnda målet JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 370).

162    Kommissionens bedömning i förevarande fall att de världsomspännande och europeiska delarna av kartellen utgjorde en enda, fortgående överträdelse fick till följd att kommissionen konstaterade att det förelåg en enda kartell som pågick från den 13 oktober 1992 till och med den 30 september 1998. För det fall förstainstansrätten skulle anse att dessa två delar utgjorde separata överträdelser kan det konstateras att den världsomspännande kartellen som följaktligen pågick från den 13 oktober 1992 till och med den 20 april 1994 är preskriberad (se ovan punkt 9). Förutom att beslutet delvis skulle ogiltigförklaras skulle ett sådant konstaterande även ha betydelse för beräkningen av böterna för BASF och UCB.

163    Det skall således mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 159–161 undersökas om kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att de kritiserade handlingarna utgjorde en enda, fortgående överträdelse. För detta ändamål skall det även inom ramen för de inledande anmärkningarna redogöras för kommissionens ståndpunkter i meddelandet om invändningar och jämföra dem med de konstateranden som gjordes i beslutet.

–       Kommissionens ståndpunkt i meddelandet om invändningar och konstaterandena i beslutet

164    Det följer av punkt 111 i meddelandet om invändningar av den 22 maj 2003 att kommissionen vid den tidpunkten ansåg att kartellen på världsnivå hade pågått från år 1992 till och med år 1998 och att den på europeisk nivå hade pågått från mars 1993 till och med oktober 1998. Kommissionen ansåg att kartellen hade genomförts på olika nivåer, nämligen på världsnivå, regional nivå och till och med på nationell nivå beroende på deltagarnas intresse och åtaganden på de berörda marknaderna (punkt 78 i meddelandet om invändningar). Enligt kommissionen bestod kartellen av ett fortgående avtal mellan producenterna av kolinklorid, som i huvudsak omfattade världsomspännande överenskommelser och regionala delöverenskommelser på europeisk nivå (punkterna 79 och 84 i meddelandet om invändningar).

165    Det följer av punkterna 168 och 169 i meddelandet om invändningar att den europeiska delen av kartellen enligt kommissionens bedömning utgjorde en särskild tillämpning av de principer som fastställts på världsnivå, vilket möjliggjorts på grund av de nordamerikanska producenternas försäkran att de inte skulle störa den europeiska marknaden genom att exportera kolinklorid till denna marknad. Det rörde sig såldes om ”delöverenskommelser” avseende Europa, enligt det uttryck som kommissionen använt på flera ställen i meddelandet om invändningar (se, exempelvis, punkterna 79, 84, 90 och 169). Vad gäller de nordamerikanska producenterna, ansåg kommissionen att deras ansvar för samtliga handlingar grundades på det förhållandet att de kände till förekomsten av nämnda underuppgörelser (punkt 169 i meddelandet om invändningar).

166    Vid den tidpunkt då meddelandet om invändningar riktades till parterna, ansåg kommissionen således att överenskommelserna på världsnivå och på europeisk nivå utgjorde en enda överträdelse, där varje deltagare hade spelat en särskild roll i dess genomförande.

167    Med anledning av de yttranden som de nordamerikanska producenterna ingett beträffande innehållet i meddelandet om invändningar, tog kommissionen emellertid tillbaka sina anklagelser rörande de hemliga kontakter som påståtts ha ägt rum på världsnivå efter den 20 april 1994 (punkterna 121–123, 144–147 och 151 i meddelandet om invändningar).

168    Det är mot denna bakgrund som kommissionen antog den ståndpunkt som följer av beslutet vad gäller förhållandet mellan de ifrågavarande överenskommelserna på världsnivå och på europeisk nivå.

169    Under rubriken ”Kartellens organisation” framgår av punkt 64 i beslutet att kommissionen hävdade att kartellen fungerade ”på två olika nivåer, men vilka hade ett nära samband”. Enligt samma punkt hade de åtgärder som vidtagits på världsnivå till syfte att höja priset på global nivå, att kontrollera bearbetarna och distributörerna av kolinklorid för att säkerställa att de inte saluförde kolinklorid till låga priser och att dela upp marknaden genom ett avtal om att de nordamerikanska producenterna skulle dra sig tillbaka från den europeiska marknaden.

170    I punkt 65 i beslutet, som rör möten på europeisk nivå, angav kommissionen att dessa möten syftade till att fullfölja det avtal som ingåtts på världsnivå, inbegripet avtalet mellan de europeiska producenterna, i syfte att höja priserna och att kontrollera bearbetarna i Europa. Dessa möten syftade således till att höja priserna inte enbart inom hela EES utan även på nationella marknader samt gentemot enskilda kunder. Detta organiserades på så sätt att de europeiska producenternas marknadsandelar bibehölls i syfte att säkerställa en bättre lönsamhet och stabilare marknader. Denna stabilisering skulle enligt punkt 68 i beslutet uppnås genom att undanröja eller undvika export från konkurrenter inom geografiska områden där andra konkurrenter hade betydande marknadsandelar. Den avgörande omständigheten i detta hänseende var enligt samma punkt det avtal i vilket det föreskrevs att de europeiska producenterna inte skulle exportera till Nordamerika och att de nordamerikanska producenterna inte skulle exportera till den europeiska marknaden. Tack vare denna uppdelning av marknaderna, kunde nämnda producenter ”stabilisera” sina nationella marknader och förbättra lönsamheten i sin region. Vidare ingicks ett avtal i syfte att höja priserna i hela världen till motsvarande nivåer. Detta avtal skulle göra det möjligt att inte enbart förbättra lönsamheten på marknaden utan även undvika att exporten mellan regionerna rubbades. Det var strävandet efter att uppnå dessa syften som gjorde det nödvändigt att kontrollera bearbetarna och distributörerna.

171    Enligt punkt 69 i beslutet omfattade de avtal som ingicks på världsnivå fyra konkurrensbegränsande verksamheter som var förbundna med varandra och som bestod av fastställelse och höjning av världspriserna, uppdelning av världsmarknaderna (tillbakadragande av de nordamerikanska producenterna från den europeiska marknaden och ett tillbakadragande av de europeiska producenterna från den nordamerikanska marknaden), kontroll av distributörerna och bearbetarna och slutligen ett regelbundet utbyte av känsliga affärsuppgifter i syfte att säkerställa genomförandet av dessa avtal.

172    Efter att kommissionen redogjort för de möten som hölls på världsnivå och på europeisk nivå, ägnade kommissionen tio punkter i skälen åt en bedömning av begreppet en enda fortgående överträdelse samt tillämpningen av denna princip i förevarande fall. I punkterna 145–148 i beslutet, under rubriken ”Begreppet en enda, fortgående överträdelse – principer”, vidhöll kommissionen den största delen av det resonemang som framförts i meddelandet om invändningar (se ovan punkt 166) med angivande av domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet kommissionen mot Anic Partecipazioni. Det är emellertid i punkterna 150–154 i beslutet som kommissionen motiverar sitt nya resonemang angående tillämpningen av principen om en enda, fortgående överträdelse i förevarande fall.

173    Enligt punkt 150 i beslutet hade de världsomspännande överenskommelserna och de europeiska överenskommelserna ett enda konkurrensbegränsande syfte, nämligen att snedvrida den normala konkurrensen inom EES. En jämförelse av de överenskommelser som ingåtts på dessa båda nivåer visar att de överenskommelser som ingåtts på europeisk nivå just kunde betraktas som de europeiska producenternas fullföljande av det som ursprungligen överenskommits på världsnivå, inte endast med de nordamerikanska producenterna utan även mellan de europeiska producenterna själva, med avseende på prishöjningar och kontrollen av bearbetarna. Kommissionen har angett att i syfte att höja de priser som faktureras vissa europeiska kunder, hade de sistnämnda delats upp mellan de berörda europeiska producenterna. För att dessa producenter skulle ha kunnat överenskomma om en sådan uppdelning är det enligt kommissionen uppenbart att de var tvungna att respektera sina marknadsandelar globalt och i Europa.

174    Enligt punkt 151 i beslutet deltog Akzo Nobel, UCB och BASF i de ifrågavarande åtgärderna såväl på europeisk nivå som på världsnivå genom att på världsnivå överenskomma om vissa åtgärder som skulle vidtas inom EES och därefter fullfölja dessa åtgärder genom ett samarbete på europeisk nivå. De nordamerikanska producenterna deltog inte vid de europeiska mötena, eftersom de världsomspännande överenskommelserna var på väg att upphöra i samband med att dessa möten inleddes. Även under antagandet att de europeiska överenskommelserna inleddes före den 14 mars 1994 (vilket kommissionen medger att den inte kan bevisa), hade det för övrigt varit onödigt för de nordamerikanska producenterna att delta i dessa möten, eftersom de hade godtagit att dra sig tillbaka från den europeiska marknaden.

175    Enligt punkt 152 i beslutet hade de nordamerikanska producenterna kännedom, eller borde haft kännedom, om de europeiska överenskommelserna. Det främsta syftet som de europeiska producenterna eftersträvade genom att de nordamerikanska producenterna drog sig tillbaka från den europeiska marknaden var att uppnå en ”stabilisering” av den europeiska marknaden. Denna stabilisering hade emellertid varit omöjlig utan andra kompletterande hemliga överenskommelser mellan de europeiska producenterna.

176    Kommissionen har slutligen i punkt 153 i beslutet funnit att de europeiska producenterna i själva verket hade överenskommit om att snedvrida konkurrensen inom EES från det att de världsomspännande överenskommelserna inleddes till och med upphörandet av de europeiska överenskommelserna. Enligt kommissionen visar det förhållandet att de europeiska producenterna tillsammans hade 80 procent av den europeiska marknaden att de kunde genomföra överenskommelserna mellan dem även efter det att de världsomspännande avtalen upphört att gälla.

 Bedömningen av det ifrågavarande rättsstridiga beteendet

177    Det skall framhållas att det följer av ovan i punkt 159 nämnda rättspraxis att de konkurrensbegränsande åtgärder som vidtagits på världsnivå och som beskrivits i punkt 69 i beslutet i sig utgör en enda överträdelse. Denna består av avtal (om fastställande av världspriser, om att de nordamerikanska producenterna skulle dra sig tillbaka från den europeiska marknaden och om kontroll av distributörer och bearbetare) samt av samordnade förfaranden (utbyte av känslig information i syfte att ömsesidigt påverka deltagarnas beteende i kommersiellt hänseende).

178    Samma sak gäller de konkurrensbegränsande åtgärder som vidtagits på europeisk nivå och som i sig utgör en enda överträdelse. Denna består av avtal (om fastställande och höjning av priser för EES, för nationella marknader samt för enskilda kunder, om tilldelning av kunder, om fördelning av marknadsandelar och om kontroll av distributörer och bearbetare) samt av samordnade förfaranden (utbyte av känslig information i syfte att ömsesidigt påverka deltagarnas beteende i kommersiellt hänseende).

179    En tillämpning av denna rättspraxis i förevarande fall medför inte automatiskt att överenskommelserna på världsnivå och på europeisk nivå tillsammans utgör en enda, fortgående överträdelse. Det framgår nämligen att förekomsten av ett gemensamt syfte som i de mål som ligger till grund för denna rättspraxis bestod i att snedvrida den normala prisutvecklingen, motiverade att olika avtal och samordnade förfaranden kvalificerades som ageranden som tillsammans utgjorde en enda överträdelse. I detta hänseende går det inte att bortse ifrån att dessa åtgärder framstod som komplementärt, i den meningen att var och en av åtgärderna syftade till att motverka en eller flera konsekvenser av en normalt fungerande konkurrens, och bidrog, genom ett samspel, till att åstadkomma samtliga de konkurrensbegränsande verkningar som eftersträvades av upphovsmännen inom ramen för en övergripande plan för förverkligandet av ett enda syfte.

180    I detta sammanhang preciserar förstainstansrätten att begreppet ett enda syfte inte kan fastställas med en allmän hänvisning till en snedvridning av konkurrensen på marknaden för kolinklorid, eftersom påverkan av konkurrensen utgör, både där det är syftet eller där den har den verkan, ett agerande av samma slag som alla beteenden som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 81.1 EG. En sådan definition av begreppet ett enda syfte riskerar att frånta begreppet en enda, fortgående överträdelse en del av dess betydelse, eftersom det skulle leda till att flera beteenden som berör en ekonomisk sektor och som är förbjudna enligt artikel 81.1 EG systematiskt skulle kvalificeras som ageranden som tillsammans utgör enda överträdelse.

181    Förstainstansrätten skall således undersöka huruvida de två blocken av avtal och samordnade förfaranden som i kommissionens beslut kvalificerats som en enda, fortgående överträdelse hade ett komplementärt samband i den mening som beskrivits ovan i punkt 179. Kommissionen har för övrigt själv motiverat sin bedömning med att åberopa den omständigheten att de världsomspännande överenskommelserna och de europeiska överenskommelserna hade ett ”nära samband” (se ovan punkterna 4, 142 och 169). I detta hänseende skall samtliga omständigheter som kan läggas till grund för eller ifrågasätta detta samband beaktas, såsom den tillämpliga perioden, innehållet (inbegripet de tillämpade metoderna) och, i samband härmed, syftet med de olika avtalen och samordnade förfarandena i fråga.

182    När det gäller den period under vilken avtalen i fråga tillämpades konstaterar förstainstansrätten att de världsomspännande överenskommelserna upphörde senast den 20 april 1994, vilket innebär att de nordamerikanska producenterna från och med detta datum inte längre var skyldiga att avstå från att exportera till Europa. Det är kommissionen själv som har hävdat att det saknas bevis för att det förekommit andra möten eller kontakter efter detta datum där de nordamerikanska producenterna deltagit och genom vilka de fastställt priserna för EES eller bekräftat sitt ursprungliga åtagande att inte exportera till Europa (se punkt 165 i beslutet). Av detta följer att bedömningen att det var nödvändigt att säkerställa att de europeiska producenterna slapp konkurrens från de nordamerikanska producenterna för att de förstnämnda skulle kunna dela upp den europeiska marknaden mellan sig och bibehålla höga priser (se ovan punkt 153) inte tar hänsyn till att de världsomspännande avtalen inte längre var i kraft efter den 20 april 1994. Avtalen om uppdelning av den europeiska marknaden genomfördes nämligen utan något avtal om förbud mot export från Förenta staterna.

183    Vidare godtar inte förstainstansrätten kommissionens slutsats att uppdelningen av världsmarknaderna inte innebar någon fördel för de deltagande företagen utan en uppdelning av den europeiska marknaden och tvärtom (se ovan punkt 153). I förevarande fall hade förbudet mot export till den europeiska marknaden till syfte att undvika att denna marknad rubbades genom försäljning av kolinklorid till konstlat låga priser som gjorde det möjligt att täcka en del av de fasta kostnaderna för en överskottsproduktion (punkterna 39 och 68 i beslutet). Undanröjandet av detta kommersiella hot utgör ett separat syfte i förhållande till uppdelningen av den europeiska marknaden, vilken, såsom skall beröras nedan, kräver en tillämpning av andra mekanismer för att kunna genomföras.

184    De europeiska överenskommelserna, som träffades först den 14 mars 1994 i samband med mötet i Schoten, medan parterna vid de sista mötena i Brygge och Johor Bahru i november 1993 och april 1994 hade konstaterat att de världsomspännande avtalen hade havererat (punkterna 92–95 i beslutet), hade således ur denna synvinkel ett självständigt tillämpningsområde i förhållande till avtalet om ett ömsesidigt tillbakadragande från den europeiska och den nordamerikanska marknaden. Detta konstaterande gäller i högre grad beträffande perioden efter det att varje försök till att nå ett avtal på världsnivå formellt hade upphört (i samband med mötet i Johor Bahru den 14–20 april 1994). Kommissionen har således i punkt 68 i beslutet felaktigt hävdat att de europeiska producenterna hade kunnat ”stabilisera” marknaden inom EES tack vare en tidigare uppdelning av världsmarknaderna, med hänsyn till att dessa marknader inte längre var uppdelade mellan de nordamerikanska producenterna och de europeiska producenterna under den period som avtalen genomfördes på europeisk nivå.

185    Kommissionen har vidare gjort gällande att parterna, efter det att de världsomfattande avtalen formellt hade upphört, skulle ha fortsatt att genomföra dessa avtal och att de nordamerikanska producenterna skulle ha fortsatt att hålla sig undan från den europeiska marknaden med tillämpning av de världsomfattande avtalen (se ovan punkt 155), vilket utgör en motsägelse i förhållande till punkt 165 i beslutet där kommissionen angett att den inte hade några bevis för att andra möten eller kontakter ägt rum där de nordamerikanska producenterna skulle ha deltagit och där de skulle ha fastställt priser för EES eller bekräftat sitt ursprungliga åtagande att inte exportera till Europa (se ovan punkt 9).

186    Efter att ha erhållit frågor angående detta vid förhandlingen angav kommissionen att den genom denna argumentation inte avsåg att göra gällande att det världsomspännande avtalet skulle ha förelegat efter det datum som i beslutet angavs för dess upphörande, utan att de inblandade företagens beteende i praktiken fortsatte att vara mer eller mindre detsamma som när avtalet var i kraft. Kommissionen anser således att det finns anledning att skilja mellan denna omständighet och den omständighet som angetts i punkt 165 i beslutet angående det världsomspännande avtalets varaktighet.

187    Förstainstansrätten konstaterar att denna åtskillnad, som strider mot vad kommissionen angett i sina inlagor (se ovan punkt 155), grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 81 EG. Det följer av fast rättspraxis att den konkurrensordning som inrättats genom artiklarna 81 EG och 82 EG innebär att det är de ekonomiska följderna av avtalen eller av varje annan motsvarande form av samverkan eller koordination som är av intresse, snarare än avtalets juridiska form. Vad följaktligen beträffar överenskommelser som inte längre är i kraft är det, för att artikel 81 EG skall vara tillämplig, tillräckligt att överenskommelserna fortsätter att ha verkan även efter den tidpunkt då de formellt har upphört att gälla (se förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T‑30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1775, punkt 71, och av den 11 december 2003 i mål T‑59/99, Ventouris mot kommissionen, REG 2003, s. II‑5257, punkt 182, och där angiven rättspraxis). Av detta följer att den tid som en överträdelse pågått inte skall bedömas i förhållande till den period under vilken avtalet är i kraft, utan i förhållande till den period under vilken de kritiserade företagen har agerat på ett sätt som strider mot artikel 81 EG. Av kommissionens argument framgår emellertid inte varför de nordamerikanska producenterna inte påfördes några böter för det fall dessa hade fortsatt att agera på det sätt som föreskrivs i det världsomspännande avtalet efter den 20 april 1994. Förstainstansrätten godtar således inte den av kommissionen föreslagna tolkningen av punkt 165 i beslutet.

188    När det gäller den omständigheten som kommissionen åberopat i dupliken angående mål T‑111/05 att den världsomspännande kartellen fortsatte att ha verkan även efter dess formella upphörande (se ovan punkt 155), framhåller förstainstansrätten att detta påstående liksom det påstående som angetts i föregående punkt inte förekommer i beslutet. Förstainstansrätten godtar inte den förklaring som kommissionen lämnade vid förhandlingen att den beträffande denna omständighet hänvisade till punkt 96 i beslutet, vari det redovisades att exporten från Nordamerika till EES hade förblivit relativt liten efter det att de världsomspännande överenskommelserna hade upphört. Det följer nämligen av punkterna 40 och 44 att importen av kolinklorid år 1990 motsvarade nästan 9 procent av det uppskattade värdet på gemenskapsmarknaden bestående av tolv medlemsstater, medan importen av kolinklorid år 1997 hade uppnått 9,3 procent av försäljningsvolymen inom hela EES. Dessa siffror styrker inte kommissionens argument, eftersom de visar att situationen vad gäller import till den europeiska marknaden var mer eller mindre densamma såväl vad gäller perioden före ingåendet av avtalet på världsnivå som vad gäller perioden efter det att dessa avtal upphört att gälla, samt att dessa avtal således inte väsentligen påverkade strukturen på den europeiska marknaden vad gäller import från andra kontinenter.

189    Även om det antas att punkt 96 i beslutet i sak hänvisar till de påstådda förändringarna av den europeiska marknadsstrukturen till följd av de världsomspännande överenskommelserna, vilka underlättade genomförandet av de europeiska överenskommelserna, har denna omständighet under alla förhållanden inte styrkts. Förstainstansrätten anmodade nämligen parterna liksom Akzo Nobel att inkomma med en uppskattning av Akzo Nobels marknadsandelar på den europeiska marknaden (vilken skall förstås som omfattande medlemsstaterna i gemenskapen samt de Efta-stater som bildade EES år 1994) det tredje kvartalet år 1992, det vill säga när de världsomspännande överenskommelserna inleddes. Ingen av parterna har emellertid kunnat ange några detaljerade omständigheter i detta hänseende, då åtgärderna ligger långt tillbaka i tiden. Förstainstansrätten skall således göra en uppskattning på grundval av de omständigheter som följer av beslutet samt de omständigheter som följer av den administrativa akt som det hänvisas till i beslutet.

190    Det följer av punkterna 97 och 153 i beslutet att Akzo Nobel, BASF och UCB hade mer än 75 procent av den europeiska marknaden när de europeiska överenskommelserna började tillämpas (år 1994) och de kunde således dela upp denna marknad utan att behöva oroa sig för hur övriga producenter i världen skulle bete sig. Denna höga marknadsandel tycks emellertid inte ha varit ett resultat av de världsomspännande överenskommelserna. Det följer nämligen av punkt 40 i beslutet att importen av kolinklorid motsvarade nästan 9 procent av värdet på gemenskapsmarknaden (3 525 ton importerat av sammanlagt 40 000 ton) år 1990. Under de sju första månaderna år 1992, det första året för överträdelsen på världsnivå, uppgick den europeiska importen från Nordamerika till 2 900 ton på en marknad motsvarande 43 800 ton, det vill säga 6,6 procent av den europeiska marknaden (punkt 71). Samma år uppgick Ertisas marknadsandel till högst 7,9 procent (med en produktionskapacitet på 3 500 ton enligt s. 1999 i den administrativa akt som bilagts svarsinlagan i mål T‑101/05). Om man beaktar ICI:s marknadsandel på cirka 15 procent (den fjärde största europeiska producenten som inte deltog i den ifrågavarande verksamheten på grund av att den traditionsenligt endast var verksam på den brittiska marknaden) enligt fotnot 152 i beslutet, återstår en gemensam marknadsandel på minst 70,5 procent för Akzo Nobel, BASF och UCB år 1992. Det kan således konstateras att de världsomspännande överenskommelserna inte ledde till en tillräckligt betydelsefull förändring av strukturen på den europeiska marknaden, och detta särskilt vad gäller de gemensamma marknadsandelarna för BASF, UCB och Akzo Nobel, för att man skall kunna dra slutsatsen att det var dessa överenskommelser som gjorde det möjligt för de tre europeiska producenterna att dela upp marknaden inom EES.

191    Mot denna bakgrund godtar inte förstainstansrätten påståendet att avtalen på europeisk nivå utgjorde en fortsättning och ett genomförande av de världsomfattande avtalen genom att uppdelningen av världsmarknaderna helt enkelt ersattes med en uppdelning av de nationella europeiska marknaderna (se ovan punkt 155). Ett konkurrensbegränsande avtal kan nämligen i princip inte anses utgöra ett sätt att genomföra ett annat avtal som redan har upphört att gälla (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 139 nämnda målet JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 363).

192    När det gäller de syften som eftersträvades genom vart och ett av de två blocken överenskommelser, följer det av punkterna 64–68 och 150–153 i beslutet att kommissionen åberopade förekomsten av ett enda konkurrensbegränsande syfte, vilket består i strävan att uppnå ett högt pris på konstlad väg. Även om det världsomfattande avtalet visserligen innehöll bestämmelser om minimipriser att tillämpas på producenterna (se exempelvis punkterna 77, 79, 85, 88 och 90–92 i beslutet), hade denna åtgärd inte desto mindre som enda syfte att säkerställa den väsentliga delen av detta avtal, det vill säga att undvika export från Europa till Nordamerika och tvärtom, och inte att dela upp den europeiska marknaden mellan de europeiska producenterna. Om producenterna beslutade att sälja till de europeiska bearbetarna och distributörerna till alltför låga priser (på grund av deras överskottskapacitet), skulle det enligt punkt 151 i beslutet ha gjort det möjligt för de sistnämnda att till Förenta staterna exportera kolinklorid till konkurrenskraftiga priser. Det är uppenbart att de nordamerikanska producenterna som motprestation hade att anta ett lämpligt beteende i den mening som avses i avtalet gentemot sina kunder (bearbetare och distributörer) i Förenta staterna.

193    Punkt 85 i beslutet innehåller följande citat från DuCoas uttalande: ”[d]et är korrekt att säga att när han förklarat att de avsåg att försöka höja priserna på världsnivå, rörde det sig framför allt om priserna i Fjärran Östern och Latinamerika. Med européerna varken diskuterades eller träffades något avtal angående priser för Nordamerika och inte heller diskuterades eller träffades något avtal om priserna i Europa med européerna. Dessa områden omfattades inte av något försök att träffa avtal.” Vidare angavs i detta uttalande att ”de amerikanska producenterna aldrig har försökt bestämma priserna på kolinklorid i Västeuropa … men de nämnde det förhållandet att om priserna var mycket låga i Europa riskerade produkten att exporteras tillbaka till Förenta staterna”. I motsats till vad kommissionen har hävdat är det inte möjligt att tolka lydelsen i detta uttalande som att det enbart hänför sig till mötet i januari 1993.

194    Förstainstansrätten anser att de två sista meningarna i punkt 152 grundas på en felaktig förutsättning. Där anges att sambandet mellan den världsomspännande delen och den europeiska delen var styrkt genom det förhållandet att stabiliseringen av den europeiska marknaden, vilket var ett av syftena med det världsomfattande avtalet, hade varit omöjlig utan andra hemliga överenskommelser mellan de europeiska producenterna. Det framgår dock varken av beslutet eller av de handlingar i målet som ingetts till förstainstansrätten, vilka kommissionen stöder sig på, att den stabilisering av marknaderna som åsyftades genom det världsomfattande avtalet i förevarande fall avsåg en uppdelning av den europeiska och den amerikanska marknaden mellan de producenter som fortfarande var verksamma på dessa marknader.

195    Tvärtom har det framhållits (se ovan punkt 192) att denna ”stabilisering” syftade till att undvika export mellan kontinenter till priser som var lägre än de som gällde i importregionen. I punkt 39 i beslutet angavs följande: ”[N]är detta äger rum kan [denna import], trots att den berörda volymen är liten, ha en destabiliserande effekt på den prisnivå som gäller inom importregionen, särskilt när den prisnivån är en relativt hög.” I nämnda punkt anges vidare att denna typ av försäljning kan vara attraktiv för ett bolag som har en överskottsproduktion och som vill försöka täcka en del av sina fasta kostnader.

196    Att ”stabiliseringen” av marknaderna skall förstås på detta sätt bekräftas av punkt 68 i beslutet, i vilken beskrivs hur kartellen fungerade på världsnivå. I denna punkt anges följande: ”… [D]et fanns alltid en risk för att producenterna skulle göra sig av med en viss överskottsproduktion genom enstaka punktförsäljning i syfte att täcka fasta produktionskostnader. Även om försäljningen bara rörde små kvantiteter, kunde en sådan export påverka priserna på importmarknaden, eftersom kunderna skulle kunna använda denna försäljning, när den äger rum, för att förhandla fram lägre priser. En stabilisering av marknaden skulle således kunna uppnås genom att undanröja eller undvika export från konkurrenter inom geografiska områden inom vilka andra konkurrenter har betydande marknadsandelar. Den väsentliga omständigheten i detta avseende var avtalet enligt vilket de europeiska producenterna inte skulle exportera till Nordamerika och de nordamerikanska producenterna inte skulle exportera till den europeiska marknaden. Tack vare denna uppdelning av marknaderna skulle de övriga aktörerna kunna stabilisera sina nationella marknader och förbättra lönsamheten i sin region.” Även om det antas att kommissionen med uttrycket ”förbättra lönsamheten i sin region” inte enbart avser att de nordamerikanska producenterna skulle dra sig tillbaka utan även avser en uppdelning av marknaden inom EES mellan de europeiska producenterna, kan en sådan bedömning inte vinna framgång med hänsyn till konsekvenserna av att de konkurrensbegränsande åtgärderna på världsnivå upphörde senast den 20 april 1994 (se ovan punkterna 184– 190).

197    Det skall tilläggas, såsom följer av punkterna 71 och 75 och fotnoterna 31 och 66 i beslutet, att då det världsomfattande avtalet genomfördes hade samtliga producenter en överskottskapacitet, vilket gjorde det gynnsamt att exportera kolinklorid till låga priser mellan kontinenterna, och utgjorde således ett hot för stabiliteten på världsmarknaderna (se ovan punkterna 192 och 195). Begreppet stabilisering av marknaderna inom ramen för det världsomfattande avtalet avsåg således inte en uppdelning av de europeiska och nordamerikanska marknaderna såsom hävdats i punkt 152 i beslutet. Det förhållandet att de europeiska producenterna inte inledde uppdelningen av den europeiska marknaden förrän i slutet av den världsomfattande kartellen och vid en tidpunkt då deltagarna i denna kartell hade konstaterat att den var ett misslyckande (punkt 93 i beslutet) visar att deras syfte inte var att delta i de världsomspännande överenskommelserna för att senare genomföra en uppdelning av de marknader som hade reserverats för de europeiska producenterna. Det kan vidare konstateras att kommissionen i beslutet inte åberopade någon bevisning som styrker att det förelåg ett sådant syfte.

198    I samband härmed anser förstainstansrätten att den kontroll som distributörerna och bearbetarna underkastades hade olika innehåll beroende på det syfte som eftersträvades. Inom ramen för de världsomspännande överenskommelserna bestod denna kontroll av att kolinklorid skulle faktureras till ”rimliga priser” (punkt 69 c i beslutet). Beträffande denna åtgärd har kommissionen angett följande i punkt 81 i beslutet: ”… [d]enna kontroll kunde bland annat utövas genom att garantera att bearbetarna skulle få köpa kolinklorid av kartellens medlemmar till rimliga villkor. Av Bioproducts anteckningar framgår följande: ’Vi måste kontrollera bearbetarnas råvaror. Vi skulle tjäna på en prishöjning.’ Samma syfte framgår även av den handling som hänvisas till i [punkt] 75, vari anges att ’omvandlarna och distributörerna borde kontrolleras genom rimliga priser’. Enligt en annan handling som härrör från mötet [i Ludwigshafen] framgår följande: ’[V]arje producent av kolinklorid är ansvarig för att kontrollera bearbetarna på sin nationella marknad. Leveranser av flytande kolinklorid från andra regioner undergräver denna regel och förstör marknaden’.” Denna kontroll innebar således ett iakttagande av ”minimipriser” som överenskommits vid möten mellan de europeiska och nordamerikanska producenterna (punkterna 77 och 79 i beslutet).

199    Angående syftet med denna kontroll angav kommissionen i punkt 151 i beslutet följande: ”När det gäller prishöjningar i Europa begränsade sig de nordamerikanska producenternas intresse till att säkerställa att prisnivån i Europa inte föll alltför mycket under den prisnivå som gällde i andra regioner i världen. Eftersom det var uppenbart att detta inte riskerade att ske under förutsättning att bearbetarna kontrollerades, var det inte nödvändigt att granska de europeiska priserna särskilt under de världsomfattande mötena, förutom om det var fråga om en omständighet inom ramen för de prishöjningar som beslutades på världsnivå.” Denna kontroll hade således till syfte att hindra att distributörerna och bearbetarna skulle äventyra syftet med överenskommelserna, det vill säga ett ömsesidigt åtagande att dra sig tillbaka från den europeiska och den nordamerikanska marknaden. Parterna till avtalen som avsåg ett ömsesidigt tillbakadragande upphävde dessa avtal senast den 20 april 1994 enligt punkt 165 i beslutet (se ovan punkterna 185–187).

200    Kontrollen över distributörerna och bearbetarna inom ramen för de europeiska överenskommelserna har enligt punkt 99 d i beslutet tagit sig olika former såsom att undvika försäljning till preferenspriser (åtgärd som berör distributörerna), att garantera distributörerna köp av råvaror från medlemmarna i kartellen till rimliga villkor, att informera dem om de prisnivåer som beslutats av medlemmarna i kartellen och att skapa ett exklusivitetsförhållande med distributörerna och bearbetarna. I samma punkt framhålls att syftet med denna kontroll var att säkerställa att avtalen angående marknadsandelar, uppdelning av kunder och priser, såsom de som ingåtts mellan de europeiska producenterna, var verkningsfulla.

201    De världsomfattande avtalen angående priser hade således inte, såsom kommissionen påstått, ett ”nära samband” med den uppdelning av marknaden inom EES som ägde rum mellan de europeiska producenterna efter det att de förstnämnda avtalen definitivt hade upphört att gälla. Detta framgår även av det förhållandet att det för denna uppdelning, enligt punkterna 65, 103, 105 och 113 i beslutet, var nödvändigt med ett annorlunda förfarande, vilket bestod i att fastställa olika priser för varje europeisk producent i förhållande till varje kund för att kunden skulle ”knytas” till en viss producent enligt de hemliga avtalen på europeisk nivå. Ett sådant resultat hade inte kunnat uppnås genom ett enda ”minimipris” avsett att tillämpas av alla producenter, i enlighet med vad som hade fastställts i de världsomfattande avtalen (punkterna 77 och 79 i beslutet).

202    Dessutom fanns det ingen skyldighet för de europeiska producenterna, sedan de världsomfattande överenskommelserna hade upphört att gälla, att lägga de ”minimipriser” som fastställts inom ramen för dessa överenskommelser till grund för en uppdelning av de europeiska kunderna. Mot denna bakgrund kan kommissionens argument att ett fastställande av ”minimipriser” på världsnivå nödvändigtvis kräver att priserna fastställs på europeisk nivå inte godtas.

203    Förstainstansrätten påpekar att beslutet inte innehåller någon omständighet som kan visa att de europeiska producenterna hade ingått ett avtal om uppdelning (inte ens senare) av marknaden inom EES i samband med mötena inom den världsomspännande kartellen eller att de haft för avsikt att använda de världsomfattande överenskommelserna för att underlätta en senare uppdelning av marknaden inom EES. Kommissionen har för övrigt i punkt 151 i beslutet medgett att den inte kunde bevisa en sådan omständighet. Om detta hade varit fallet, fanns det ingen anledning att inte fastställa det datum då överenskommelserna angående uppdelningen av EES inleddes till en tidpunkt före den 14 mars 1994, det vill säga datumet för det första mötet mellan de europeiska producenterna. Så skedde emellertid inte.

204    Mot denna bakgrund saknar punkt 151 i beslutet relevans (se ovan punkt 174), eftersom den syftar till att förklara varför de nordamerikanska producenterna inte deltog i de europeiska mötena. Denna del av punkt 151 utgör ett svar på ett ogrundat argument som anförts av de europeiska producenterna under det administrativa förfarandet och som avsåg att det inte var fråga om samma parter i de världsomfattande avtalen och de europeiska avtalen.

205    Inte heller punkt 152 i beslutet (se ovan punkt 175) kan utgöra ett godtagbart stöd för kommissionens argument, eftersom det i denna punkt anges att de nordamerikanska producenterna kände till eller borde ha känt till förekomsten av de europeiska överenskommelserna. De nordamerikanska producenternas kännedom om dessa överenskommelser skulle nämligen ha fått till följd, för det fall det konstaterades att det förelåg en enda överträdelse, att deras ansvar utsträcktes till att omfatta hela överträdelsen, under förutsättning att dessa överenskommelser hade ett samband med de världsomspännande överenskommelserna (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovan i punkt 139 nämnda förenade målen JFE Engineering m.fl. mot kommissionen, punkt 371). Denna omständighet kan således inte påverka de europeiska producenternas ansvar och kan inte läggas till grund för fastställandet av en enda, fortgående överträdelse.

206    Det allmänna påståendet att de europeiska överenskommelserna kunde anses utgöra de europeiska producenternas fullföljande av det som ursprungligen överenskommits på världsnivå, såväl mellan de europeiska och de nordamerikanska producenterna som mellan de europeiska producenterna själva, angående prishöjningar och kontroll över bearbetarna, är således oriktigt. Samma sak gäller nödvändigtvis bedömningen att samtliga överenskommelser utgör en enda kartell som de nordamerikanska producenterna drog sig ur vid en viss tidpunkt och vars utmärkande egenskaper anpassades av de kvarvarande parterna efter att de förstnämnda lämnat denna.

207    Av det ovanstående följer att kommissionen inte med framgång kan åberopa punkt 67 i domen i det ovan i punkt 150 nämnda målet Dansk Rørindustri mot kommissionen. I detta mål, som först rörde en överträdelse på den danska marknaden för förisolerade rör och sedan, efter ett avbrott, hela den europeiska marknaden, beaktade förstainstansrätten visserligen att det förelåg ett enda syfte att kontrollera marknaden för fjärrvärmerör för att på så sätt kunna kvalificera dessa åtgärder som en enda, fortgående överträdelse, men denna bedömning grundades emellertid även på andra överväganden som var lika viktiga. I det målet framhöll förstainstansrätten, liksom kommissionen, förekomsten, ”från det att en konkurrensbegränsande samverkan inleddes i Danmark, av ett långsiktigt syfte att utvidga kontrollen till att avse hela marknaden … och att det var uppenbart att det förelåg en kontinuitet såvitt avser metoder och förfaranden mellan det nya avtalet som ingicks i slutet av år 1994 för hela den europeiska marknaden och de tidigare överenskommelserna” (punkterna 65 och 68). Vidare framhöll förstainstansrätten i punkt 67, som åberopats av kommissionen, att det framgick av det första avtalet om en samordning av prishöjningarna på exportmarknaderna att ”den konkurrensbegränsande samverkan mellan de danska producenterna redan från början omfattade mer än bara den danska marknaden”.

208    I förevarande fall har kommissionen inte fastställt att sökandena genom att delta i de världsomfattande överenskommelserna hade ett långsiktigt syfte att dela upp marknaden inom EES på det sätt som gjorts inom ramen för de europeiska överenskommelserna. Kommissionen har inte heller visat att det föreligger ett samband mellan de metoder och förfaranden som använts inom respektive grupp av överenskommelser.

209    Med hänsyn till följderna av att det inte förelåg en samtidighet vad gäller genomförandet av de världsomfattande överenskommelserna och de europeiska överenskommelserna (se ovan punkterna 182–191), till att det ömsesidiga tillbakadragandet från den europeiska marknaden och den nordamerikanska marknaden och uppdelningen av marknaden inom EES genom en tilldelning av kunder hade olika syften som genomfördes med olika metoder (se ovan punkterna 192–202), och slutligen till att det saknas bevis som styrker de europeiska producenternas avsikt att ansluta sig till de världsomfattande överenskommelserna för att senare genomföra en uppdelning av marknaden inom EES (se ovan punkt 203), anser förstainstansrätten att de europeiska producenterna har gjort sig skyldiga till två olika överträdelser av artikel 81.1 EG och att det inte föreligger en enda, fortgående överträdelse.

210    Beslutet skall således ogiltigförklaras i den del som sökandena har påförts böter på grund av deras deltagande i den världsomspännande kartellen, vilket utgör en överträdelse som skall anses vara preskriberad. Den inverkan som denna ogiltigförklaring har på beräkningen av de böter som påförts BASF skall prövas nedan i punkterna 212–223. Vad gäller den inverkan som denna ogiltigförklaring har på de böter som påförts UCB, skall detta prövas i samband med prövningen av den andra grunden som åberopats av denna sökande (se nedan punkterna 235–241).

211    Mot denna bakgrund saknas det anledning att pröva den grund som rör ett åsidosättande av BASF:s rätt till försvar (se ovan punkt 157).

 Beräkningen av de böter som skall påföras BASF

212    På begäran av förstainstansrätten har såväl sökandena som kommissionen vid förhandlingen redogjort för sin bedömning beträffande beräkningen av böter för det fall förstainstansrätten skulle anse att det fanns fog för den grund som avser att kommissionen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att kvalificera de världsomfattande överenskommelserna och de europeiska överenskommelserna som en enda överträdelse. Såsom förstainstansrätten har påpekat ovan i punkt 120 har bedömningen angående BASF:s samarbete inom ramen för den tredje grunden ingen inverkan på de följder som förstainstansrättens bedömning beträffande den femte grunden kan ha på denna nedsättning.

213    Den fulla prövningsrätt som gemenskapsdomstolen tillerkänts enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 innebär inte endast en behörighet att företa en kontroll av sanktionsåtgärdens lagenlighet utan även en behörighet att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan gemenskapsdomstolarna undanröja, sätta ned eller öka de böter eller viten som påförts när frågan om bötes- eller vitesbeloppet är föremål för prövning (domen i det ovan i punkt 65 nämnda målet Danone mot kommissionen, punkterna 61 och 62). Förstainstansrätten påpekar i detta hänseende att gemenskapsdomstolen inte är bunden av riktlinjerna vid sin bedömning, när den avgör en talan i enlighet med denna behörighet (förstainstansrättens dom av den 27 juli 2005 i de förenade målen T‑49/02–T‑51/02, Brasserie nationale m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑3033, punkt 169).

214    Det finns således anledning för förstainstansrätten att utöva sin fulla prövningsrätt, eftersom BASF har begärt att rätten skall pröva frågan om det bötesbelopp som påförts bolaget.

215    Förstainstansrätten skall inledningsvis pröva kommissionens påstående i svaromålet i mål T‑111/05 att en ny beräkning av bötesbeloppet förutsätter en ändring av hur de europeiska producenterna indelats i kategorier. Detta påstående grundas på det förhållandet att det i beslutet gjordes en sådan indelning med beaktande av världsmarknadsandelarna för de företag som var delaktiga i överträdelsen år 1997, vilket var det sista hela året som överträdelsen pågick. På grundval av denna bedömning klassificerades UCB och Akzo Nobel i den tredje kategorin (med en marknadsandel på 13,4 procent respektive 12 procent), medan BASF klassificerades i den fjärde kategorin med en marknadsandel på 9,1 procent (se ovan punkt 15).

216    Eftersom den enda överträdelse som återstår är den som avser marknaden inom EES (se ovan punkt 210), är det endast marknadsandelarna på denna marknad som skall beaktas vid indelningen av de europeiska producenterna i kategorier. En sådan ändring kan emellertid varken medföra någon ändring av företagens klassificering per kategori eller av det utgångsbelopp som fastställts på grundval av hur allvarlig överträdelsen är. Det följer nämligen av punkt 44 i beslutet att Akzo Nobel och UCB år 1997 innehade 28,9 procent respektive 28,5 procent av den europeiska marknaden medan BASF hade en marknadsandel på 20,9 procent. Denna fördelning av marknadsandelar gör det motiverat att behålla den indelning som kommissionen gjort genom att klassificera Akzo Nobel och UCB i samma kategori och BASF i en lägre kategori.

217    När det gäller utgångsbeloppens allmänna nivå skall dessa vara desamma som de som angetts i punkt 202 i beslutet. Dessa belopp fastställdes nämligen på grundval av att det rättsstridiga uppträdandet såväl på världsnivå som på europeisk nivå var av mycket allvarlig art och på grundval av det relativt ringa värdet på den europeiska marknaden för kolinklorid (52,6 miljoner euro år 1997). Dessa omständigheter är fortfarande relevanta trots att den enda överträdelse som skall beaktas är den som rör EES.

218    Utgångsbeloppet för BASF skall således på grundval av överträdelsens allvar förbli oförändrat på 18,8 miljoner euro.

219    När det gäller den tidsperiod under vilken BASF deltog i de europeiska överenskommelserna följer det av punkterna 101, 102, 105 och 206 i beslutet att bolagets deltagande inleddes den 29 november 1994 i samband med mötet i Amersfoort (Nederländerna) och att det upphörde den 30 september 1998. Det skall härvid påpekas att kommissionens tillvägagångssätt, som gick ut på att öka utgångsbeloppet med 10 procent för varje helt år och med 5 procent för varje ytterligare period av sex hela månader, kan ge upphov till väsentliga skillnader mellan sökandena under de omständigheter som gäller i förevarande fall. BASF deltog i överträdelsen under tre år och tio hela månader, vilket innebär att om förstainstansrätten skulle tillämpa en ökning med 5 procent för att beakta dessa tio månader skulle de fyra resterande månaderna inte räknas. Det skall även påpekas att förstainstansrätten i förevarande fall förfogar över detaljerade uppgifter såvitt avser den tidsperiod som varje sökande deltog i överträdelsen, och rätten kan således beräkna böterna på ett sätt som exakt motsvarar den tid som de deltog i överträdelsen, vilket på så sätt gör böterna mer proportionella.

220    Förstainstansrätten anser med utövande av sin fulla prövningsrätt att det finns anledning att tillämpa en ökning på 38 procent för att beakta den period på tre år och tio månader som BASF deltog i överträdelsen.

221    Grundbeloppet för de böter som skall påföras BASF fastställs således till 25,944 miljoner euro. På detta belopp finns det anledning att tillämpa en ökning med 50 procent på grund av upprepade överträdelser (se ovan punkt 18), varvid bötesbeloppet blir 38,916 miljoner euro.

222    Det slutgiltiga bötesbeloppet för BASF skall fastställas efter nedsättning med 10 procent på grundval av bolagets samarbete, då det inte ifrågasatte de faktiska omständigheterna. Vad däremot gäller den bevisning som BASF ingett beträffande samarbetet och med anledning av vilken bolaget beviljades en ytterligare nedsättning med 10 procent (se ovan punkt 87), erinrar förstainstansrätten om att ett samarbete som består i att ett företag överlämnar information till kommissionen angående ageranden för vilka det inte självt är skyldigt att erlägga böter i enlighet med förordning nr 17 och förordning nr 1/2003 inte omfattas av tillämpningsområdet för 1996 års meddelande om samarbete (domen i det ovan i punkt 108 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 297). Med hänsyn till att dessa uppgifter enbart rörde de världsomspännande överenskommelserna, medan de uppgifter som BASF lämnade angående de europeiska överenskommelserna endast hade ett mycket litet värde (se ovan punkt 116), att den överträdelse som hänför sig till de världsomfattande överenskommelserna har ansetts preskriberad (se ovan punkt 210) och att BASF följaktligen inte är skyldigt att erlägga några böter i detta hänseende, finns det inte längre anledning att bevilja bolaget den nedsättning med 10 procent som bolaget beviljats på denna grund.

223    Bötesbeloppet för BASF skall således fastställas till 35,024 miljoner euro.

7.     Den andra grunden som åberopats av UCB, angående en felaktig tillämpning av 1996 års meddelande om samarbete

 Parternas argument

224    UCB anser att den åtskillnad som skall göras mellan de världsomfattande överenskommelserna och de europeiska överenskommelserna har återverkningar på tillämpningen av 1996 års meddelande om samarbete såvitt avser detta bolag. Eftersom UCB var det första företag som avslöjade den hemliga kartellen på gemenskapsnivå (se ovan punkt 19) och som uppfyllde samtliga villkor som anges i avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete, anser företaget att det bör beviljas en nedsättning med 75 till 100 procent av det bötesbelopp som annars skulle ha påförts bolaget.

225    UCB har gjort gällande att det i kommissionens nya meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat 2002 års meddelande om samarbete), som ersätter 1996 års meddelande om samarbete, föreskrivs att kommissionen beviljar ett företag immunitet mot böter om företaget är det första att inkomma med bevismaterial som enligt kommissionen gör att den kan upptäcka en överträdelse av artikel 81 EG. Det normala skyddet för grundläggande rättigheter enligt gemenskapens rättsordning kräver en tillämpning av principen om retroaktiv tillämpning av den mildaste strafflagen, vilken utgör en allmän internationellt erkänd rättsprincip som hänför sig till principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning som innebär en straffskärpning. Kommissionen är skyldig att tillämpa denna princip i alla förfaranden som kan leda till sanktionsåtgärder med tillämpning av konkurrensreglerna. Av detta följer att kommissionen borde ha tillämpat avsnitt A i 2002 års meddelande om samarbete såsom utgörande den mildaste ”lagen” i förhållande till avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete, eftersom det genom det förstnämnda meddelandet införs en fullständig immunitet utan att lämna kommissionen något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller nedsättningsbeloppet, vilket kommissionen hade enligt 1996 års meddelande om samarbete. En tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete skulle således ha lett till en fullständig immunitet mot de böter som påförts UCB.

226    Begreppet retroaktiv tillämpning av den mildaste strafflagen (lex mitior) omfattar ändringar av varje specifik bestämmelse som en myndighet avser tillämpa mot en person, såsom exempelvis kommissionens meddelanden angående böter som påförs i konkurrensärenden. Denna princip har företräde framför tillämpningen av punkt 28 i 2002 års meddelande om samarbete enligt vilken meddelandet endast skall tillämpas för perioden efter den 14 februari 2002. Det förhållandet att UCB vid tidpunkten för bolagets samarbete grundade sina berättigade förväntningar på 1996 års meddelande om samarbete är inte relevant för att undvika en tillämpning av principen om lex mitior.

227    Tillämpningen av 1996 års meddelande om samarbete borde under alla omständigheter ha föranlett kommissionen att inte påföra UCB några böter, eftersom bolaget var först med att överlämna uppgifter angående den europeiska kartellen innan kommissionen gjort någon förfrågan därom och vid en tidpunkt när kommissionen saknade kännedom om denna kartell.

228    Kommissionen har framhållit att denna grund i själva verket utgör en genomgång av följderna för det fall förstainstansrätten skulle godta den första grunden som åberopats av UCB. Kommissionen har således hänvisat till sina argument rörande den grunden och anser att förevarande grund skall underkännas.

229    I andra hand har kommissionen medgett att för det fall sökandens agerande inte hade varit en del av en enda, fortgående överträdelse, skulle UCB ha beviljats en nedsättning av de böter som påförts bolaget med minst 75 procent. I det fallet hade andra delar av beräkningen av böterna ändrats, såsom varaktigheten, förmildrande och försvårande omständigheter och den omsättning som beaktats för den differentierade behandlingen.

230    När det gäller en retroaktiv tillämpning av lex mitior har kommissionen framhållit att det visserligen är fråga om en allmän princip inom straffrätten, men att beslut om påförande av böter inom konkurrensrätten inte är av straffrättslig art. I rättspraxis saknas stöd för UCB:s påstående om en skyldighet att retroaktivt tillämpa lex mitior inom konkurrensrätten. Dessutom skulle en tillämpning av denna princip kräva en ändring av den rättsliga grunden för beräkning av böterna, det vill säga artikel 15.2 i förordning nr 17, vilken inte har ändrats genom 2002 års meddelande om samarbete.

231    Kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa bötesbeloppet, och gränserna för detta utrymme bestäms i meddelandena om samarbete. I rättspraxis har det bekräftats att så länge dessa meddelanden håller sig inom de ramar som ställs upp i bestämmelserna i förordning nr 17, har kommissionen ett stort bedömningsutrymme för att fastställa böterna till en nivå som uppfyller kraven enligt kommissionens konkurrenspolitik. Dessutom är kommissionen endast bunden att utöva detta utrymme för skönsmässig bedömning under den tid som det tillämpliga meddelandet är i kraft. Kommissionen har i detta hänseende framhållit att 2002 års meddelande om samarbete ersatte 1996 års meddelande från och med den 14 februari 2002. UCB:s berättigade förväntningar begränsas av varje meddelandes tillämpning i tiden (rationae temporis), i förevarande fall 1996 års meddelande om samarbete.

232    Under alla omständigheter har kommissionen framfört tveksamheter beträffande påståendet att 2002 års meddelande om samarbete generellt skulle vara fördelaktigare än 1996 års meddelande om samarbete. Huruvida det förstnämnda är fördelaktigare kan inte prövas på grundval av en selektiv bedömning av bestämmelserna i 2002 års meddelande om samarbete. I annat fall skulle kommissionen vara skyldig att tillämpa detta meddelande retroaktivt enbart gentemot företag som fann något fördelaktigt i detta, vilket skulle äventyra enhetligheten i kommissionens politik.

 Förstainstansrättens bedömning

 Tillämpningen av lex mitior

233    Det följer av rättspraxis att principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning inte hindrar en tillämpning av riktlinjer som hypotetiskt skulle kunna ha en negativ inverkan på storleken på de böter som påförs ett företag för överträdelser som begåtts före riktlinjernas antagande, under förutsättning att den politik som riktlinjerna avser att genomföra var förutsägbar vid den tidpunkt då de berörda överträdelserna begicks (se domen i de ovan i punkt 91 nämnda förenade målen Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, punkterna 202–232).

234    Den rättighet som kommissionen har, även om den är villkorad, att till nackdel för de berörda retroaktivt tillämpa uppföranderegler som syftar till att ha verkan gentemot tredje man, såsom riktlinjerna, utesluter följaktligen varje skyldighet för denna institution att tillämpa lex mitior.

 Beräkningen av böterna för UCB

235    För beräkningen av böterna för UCB hänvisar förstainstansrätten inledningsvis till den bedömning som gjorts ovan i punkterna 212– 217.

236    Vidare påverkar kommissionens oriktiga bedömning att det var fråga om en enda, fortgående överträdelse det bötesbelopp som påförts UCB i förhållande till 1996 års meddelande om samarbete. Kommissionen har medgett (se ovan punkt 229) att bestämmelserna i avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete med rubriken ”Befrielse från böter eller mycket betydande nedsättning av bötesbeloppet” skulle ha tillämpats på UCB om de världsomfattande överenskommelserna hade ansetts som en separat överträdelse i förhållande till de europeiska överenskommelserna och därmed preskriberad. Mot denna bakgrund konstaterar förstainstansrätten att UCB anmälde den europeiska kartellen till kommissionen och uppfyllde de andra villkor som föreskrivs i avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete (se nedan punkt 237).

237    Avsnitt B i 1996 års meddelande om samarbete har bland annat följande lydelse:

”Ett företag i beviljas en nedsättning med minst 75 procent av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade valt att samarbeta med kommissionen, eller befrias helt från böter, om följande villkor uppfylls:

a) Företaget måste ha anmält den hemliga kartellen till kommissionen innan denna har fattat beslut om och påbörjat en undersökning hos de företag som deltar i kartellen och innan kommissionen har tillräckliga upplysningar för att kunna bevisa förekomsten av den anmälda kartellen.

b) Företaget måste vara först med att tillföra bevismaterial som är avgörande för att bevisa att kartellen finns.

c) Företaget måste ha upphört med sitt deltagande i den olagliga verksamheten senast då det anmäler kartellen till kommissionen.

d) Företaget måste förse kommissionen med alla nödvändiga upplysningar, alla handlingar och allt bevismaterial som det har tillgång till beträffande kartellen och ställa sig till förfogande för löpande och fullständigt samarbete under hela undersökningen.

e) Företaget får inte ha tvingat ett annat företag att delta i kartellen, eller ha varit initiativtagare till eller ha haft en bestämmande roll i den olagliga verksamheten.”

238    Mot denna bakgrund skall utgångsbeloppet på 12,9 miljoner euro, som kommissionen fastställt på grundval av överträdelsens allvar (se ovan punkt 15), ökas med 45 procent på grundval av att överträdelsen varade i fyra och ett halvt år (från den 14 mars 1994 till den 30 september 1998). Grundbeloppet skall således fastställas till 18,705 miljoner euro.

239    Eftersom UCB inte kan läggas någon försvårande omständighet till last, skall en procentuell minskning på grundval av bolagets samarbete tillämpas på grundbeloppet. Vid fastställandet av denna procentsats skall det beaktas att UCB anmälde den europeiska kartellen och således gjorde det möjligt för kommissionen att påföra betydande sanktionsåtgärder, vilket inte skulle ha varit möjligt enbart på grundval av den världsomspännande kartellen, som var preskriberad vid tidpunkten för det första ingripandet (se ovan punkt 9). Dessutom framgår det av punkterna 102, 105, 107–109, 114 och 118–120 i beslutet att de nio möten som angetts av UCB omfattade hela överträdelseperioden beträffande EES, medan de sex möten som Akzo Nobel angett endast utgjorde mellanliggande möten, vilket framgår av punkterna 110, 112, 113 och 115–117 i beslutet.

240    UCB har anmält något mindre än två tredjedelar av mötena. Även om UCB agerade på eget initiativ, kände bolaget emellertid vid den tidpunkt då det lämnade denna information (den 26 juli 1999) redan till att kommissionen hade inlett åtgärder gentemot den världsomspännande kartellen avseende kolinklorid.

241    Mot denna bakgrund finns det anledning att tillämpa en nedsättning med 90 procent av grundbeloppet, såsom det fastställs ovan i punkt 238, så att bötesbeloppet för UCB blir 1,870 miljoner euro.

242    Det finns inte längre anledning att pröva den alternativa tredje grunden som åberopats av UCB för det fall förstainstansrätten skulle godta kommissionens argument om att de världsomfattande överenskommelserna och de europeiska överenskommelserna utgjorde en enda, fortgående överträdelse (se ovan punkt 35). Även om UCB även inom ramen för denna grund har yrkat att bolaget inte skall påföras några böter, grundas emellertid bolagets argument för det första på förekomsten av en enda, fortgående överträdelse, vilket inte godtagits av förstainstansrätten, för det andra på en tillämpning av 2002 års meddelande om samarbete (se ovan punkt 225) och för det tredje på det förhållandet att om bolaget inte hade samarbetat skulle kommissionen inte ha kunnat påföra några böter. Förstainstansrätten har redan avfärdat argumentet angående tillämpningen av 2002 års meddelande om samarbete (se ovan punkterna 233 och 234) och har med utövande av sin fulla prövningsrätt uppskattat värdet på UCB:s samarbete genom att bevilja en nedsättning med 90 procent av det bötesbelopp som annars skulle ha påförts bolaget.

243    Bötesbeloppet för UCB skall således fastställas till 1,870 miljoner euro.

244    På grundval av det ovanstående finns det anledning att ogiltigförklara artikel 1 b och f i beslutet såvitt den överträdelse som lagts sökandena till last avser perioden före den 29 november 1994 avseende BASF och före den 14 mars 1994 avseende UCB, att fastställa de böter som påförts BASF respektive UCB till 35,024 miljoner respektive 1,870 miljoner euro samt i övrigt ogilla talan.

 Rättegångskostnader

245    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna får förstainstansrätten, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sina kostnader.

246    Eftersom BASF i mål T‑101/05 har tappat flera grunder men vunnit framgång med sin femte grund, finns det anledning att besluta att vardera parten skall bära sina kostnader.

247    Eftersom kommissionen i mål T‑111/05 har tappat de flesta av sina yrkanden, finns det anledning att besluta att kommissionen, förutom sin egen rättegångskostnad, även skall bära 90 procent av UCB:s rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Mål T‑112/05, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen, avskiljs från målen T‑101/05 och T‑111/05 vad gäller domen.

2)      Artikel 1 b och f i kommissionens beslut 2005/566/EG av den 9 december 2004 om ett förfarande enligt artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet (Ärende C.37.533 – Kolinklorid) ogiltigförklaras såvitt den överträdelse som lagts BASF AG och UCB SA till last avser perioden före den 29 november 1994 avseende BASF och före den 14 mars 1994 avseende UCB.

3)      I mål T‑101/05 fastställs de böter som påförts BASF till 35,024 miljoner euro.

4)      I mål T‑111/05 fastställs de böter som påförts UCB till 1,870 miljoner euro.

5)      Talan ogillas i övrigt.

6)      I mål T‑101/05 skall vardera parten bära sin rättegångskostnad.

7)      I mål T‑111/05 skall kommissionen bära sin rättegångskostnad och ersätta 90 procent av UCB:s rättegångskostnad.

Meij Forwood Papasavvas

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 december 2007.

E. Coulon       A.W.H. Meij

Justitiesekreterare        Tillförordnad ordförande

Innehållsförteckning

Bakgrund och det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Inledande anmärkningar

2.  Den första grunden som åberopats av BASF: Huruvida förordning nr 17 och förordning nr 1/2003 samt riktlinjerna har åsidosatts på grund av att bötesbeloppet har ökats med hundra procent för att uppnå en avskräckande verkan

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

3.  Den andra grunden som åberopats av BASF: Huruvida rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen åsidosattes genom att bötesbeloppet ökades med 50 procent på grund av upprepade överträdelser samt genom en felaktig beräkning av denna ökning

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

4.  Den tredje grunden som åberopats av BASF: Huruvida 1996 års meddelande om samarbete tillämpats felaktigt

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Handlingen av den 6 maj 1999

Mötet den 17 maj 1999

Skrivelsen av den 21 maj 1999

Skrivelsen av den 23 juli 1999

Bedömningen av rapporten av den 15 juni och skrivelsen av den 23 juni 1999 mot bakgrund av begäran om upplysningar av den 26 maj 1999

Skrivelsen av den 16 juli 1999

Helhetsbedömning av den nedsättning som beviljats BASF

5.  Den fjärde grunden som åberopats av BASF: Huruvida böterna oberoende av 1996 års meddelande om samarbete inte nedsattes i tillräcklig mån

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

6.  Den grund som åberopats av BASF och UCB angående huruvida kommissionen gjort en felaktig rättstillämpning vid kvalificeringen av de världsomspännande och europeiska överenskommelserna som en enda, fortgående överträdelse

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Inledande anmärkningar

–  Räckvidden av BASF:s argument

–  Begreppet en enda, fortgående överträdelse

–  Kommissionens ståndpunkt i meddelandet om invändningar och konstaterandena i beslutet

Bedömningen av det ifrågavarande rättsstridiga beteendet

Beräkningen av de böter som skall påföras BASF

7.  Den andra grunden som åberopats av UCB, angående en felaktig tillämpning av 1996 års meddelande om samarbete

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Tillämpningen av lex mitior

Beräkningen av böterna för UCB

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska och franska.