Language of document : ECLI:EU:T:2021:185

TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)

den 14 april 2021 (*)

”Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – Artikel 4.1 d och 4.3 i förordning (EU) nr 1024/2013 – Beräkning av bruttosoliditetsgraden – ECB har delvis nekat undantag för exponering som uppfyller vissa villkor – Artikel 429.14 i förordning (EU) nr 575/2013 – Prövning har inte gjorts av samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet – Rättskraft – Artikel 266 FEUF”

I mål T‑504/19,

Crédit lyonnais, Lyon (Frankrike), företrätt av advokaterna A. Champsaur och A. Delors,

sökande,

mot

Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av J. Poscia, R. Ugena och F. Bonnard, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaten H.-G. Kamann,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF avseende ogiltigförklaring av ECB:s beslut ECB-SSM-2019-FRCAG-39 av den 3 maj 2019, antaget med tillämpning av artikel 4.1 d och artikel 10 i rådets förordning nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) och artikel 429.14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1, och rättelser i EUT L 208, 2013, s. 68, och EUT L 321, 2013, s. 6), i den mån sökanden där nekas undantag för viss exponering vid beräkningen av dess bruttosoliditetsgrad,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Tomljenović samt domarna F. Schalin och I. Nõmm (referent),

justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 7 december 2020,

följande

Dom

1        Sökanden, Crédit Lyonnais, är ett aktiebolag bildat enligt fransk rätt, med tillstånd som kreditinstitut. Det är ett dotterbolag till Crédit agricole SA och omfattas därmed av direkt tillsyn av Europeiska centralbanken (ECB).

2        Crédit agricole ansökte den 5 maj 2015 hos ECB om tillstånd, i eget namn och för enheterna i Crédit agricole-koncernen, däribland sökanden, att vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden avstå från att ta upp exponering i form av belopp som härrör från reglerade produkter som tecknats hos banken men som den var skyldig att överföra till Caisse des dépôts et consignations (CDC), ett franskt offentligt organ, med tillämpning av artikel 429.14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 1, s. 2013, och rättelser i EUT L 208, 2013, s. 68, och EUT L 321, 2013, s. 6).

3        De berörda produkterna är livret A, reglerad i artiklarna L.221–1–L.221–9 i code monétaire et financier français (den franska penning- och finanslagen) (nedan kallad CMF), livret d’épargne populaire (nedan kallad LEP), reglerad i artiklarna L.221–13–L.221–17–2 CMF, och livret de développement durable et solidaire (nedan kallad LDD), reglerad i artikel L.221–27 CMF. Enligt artikel L.221–5 CMF ska en andel av den totala insättningen på livret A- och LDD-konton centraliseras i en fond som förvaltas av CDC. Detsamma gäller för LEP-konton, enligt artikel R.221–58 CMF.

4        Den 24 augusti 2016 antog ECB beslut ECB/SSM/2016–969500TJ5KRTCJQWXH05/165, som antogs med tillämpning av artiklarna 4.1 d och 10 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till ECB i samband med politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) och artikel 429.14 i förordning nr 575/2013, där ECB inte gav Crédit agricole tillstånd till att vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden undanta exponeringen mot CDC, vilken utgjordes av den del av de belopp som satts in på livret A, LDD och LEP från DEP som Crédit agricole var skyldig att överföra till CDC. I detta beslut fann ECB i huvudsak att det framgick av lydelsen i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 att de behöriga myndigheterna – i vilkas ställe ECB trädde med tillämpning av förordning nr 1024/2013 – hade ett utrymme för skönsmässig bedömning som gjorde det möjligt för dem att vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden avstå eller inte avstå från att ta upp exponeringar som uppfyllde de villkor som preciseras i denna bestämmelse. ECB ansåg att de belopp som överförts till CDC var fortsatt relevanta exponeringar vad gällde beräkningen av bruttosoliditetsgraden och avslog därför Crédit agricoles ansökan.

5        ECB stödde sig på tre skäl. Det första skälet avsåg redovisningen av det insamlade sparandet. Det andra skälet avsåg Crédit agricoles avtalsenliga skyldighet att återbetala kundernas insättningar, oberoende av återbetalningen av de medel som överförts till CDC. Det tredje skälet var att det var en viss fördröjning mellan justeringen av sökandens och CDC:s balansräkningspositioner i balanseringssyfte. ECB bedömde att Crédit agricole under denna tid kunde behöva göra akuta försäljningar av tillgångar i väntan på överföringar av medel från CDC. ECB drog av dessa skäl slutsatsen att mekanismen för överföring från CDC till sökanden var bristfällig och medförde osäkerhet i tillsynshänseende vilket berättigade ett avslag på ansökan.

6        Genom dom av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), ogiltigförklarade tribunalen ECB:s ovan i punkt 4 nämnda beslut. Tribunalen fann att ECB hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i de två första skälen och att det tredje skälet innehöll en uppenbart oriktig bedömning.

7        Crédit agricole ansökte den 26 juli 2018, i eget namn och för de olika enheterna i Crédit agricole-koncernen, däribland sökanden, på nytt om tillstånd att vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden avstå från att ta upp de belopp som den var skyldig att överföra till CDC.

8        Den 21 februari 2019 sände ECB över ett utkast till beslut om att bevilja det sökta undantaget till Crédit agricole och samtliga enheter i Crédit agricole-koncernen, med undantag för sökanden, för vilken ECB avsåg att endast bevilja ett partiellt undantag.

9        Crédit agricole yttrade sig över förslaget till beslut den 6 mars 2019.

10      Den 3 maj 2019 antog ECB beslut ECB-SSM-2019-FRCAG-39 (nedan kallat det angripna beslutet) med stöd av artiklarna 4.1 d och 429.14 i förordning nr 575/2013.

11      Genom det angripna beslutet godkände ECB att bruttosoliditetsgraden för Crédit agricole och enheterna i koncernen undantog den del av de belopp insatta på livret A, LDD och LEP som de var skyldiga att överföra till CDC. Detta gällde dock inte sökanden, för vilken undantag endast beviljades till 66 procent.

12      I punkt 2.1 i det angripna beslutet fann ECB att kriterierna i artikel 429.14 a–c i förordning nr 575/2013 var uppfyllda, eftersom 1) CDC skulle anses vara ett offentligt organ, 2) exponeringarna mot CDC behandlades för tillsynsändamål i enlighet med artikel 116.4 i denna förordning och 3) det förelåg en skyldighet att överföra en andel av de sparmedel som satts in på livret A-, LDD- och LEP-kontona till CDC för investeringar av allmänt intresse. ECB underströk även att dessa kriterier inte var uppfyllda avseende den andel av de reglerade sparmedlen som inte måste överföras till CDC, oavsett ändamålen med användningen av dem.

13      I punkt 2.2 i det angripna beslutet erinrade ECB för det första om att syftet med att tillerkänna de behöriga myndigheterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 var att låta dem göra en avvägning mellan två mål, nämligen å ena sidan att iaktta logiken bakom bruttosoliditetsgraden, enligt vilken beräkningen av denna ska inkludera ett kreditinstituts totala exponering utan viktning efter risk, och å andra sidan att acceptera att viss exponering som har en särskilt låg riskprofil och som inte följer av kreditinstitutets investeringsval betraktas som irrelevant för beräkningen av bruttosoliditetsgraden och kan uteslutas.

14      ECB underströk för det andra att justeringsperioden mellan kreditinstitutens och CDC:s balansräkningspositioner innebar en viss risk för kreditinstituten, eftersom dessa fortfarande var ansvariga för spararnas insättningar, och skyldigheten att återbetala dessa redan innan beloppet överförts från CDC kunde leda till att de behövde sälja av starkt likvida tillgångar eller akut sälja tillgångar som tillfälligt tappade i värde. ECB framhöll att riskens omfattning berodde på koncentrationen av exponering mot CDC och att en hög eller massiv koncentration av exponering mot CDC åtminstone delvis borde återspeglas i bruttosoliditetsgraden.

15      För det tredje tillämpade ECB, för att göra en avvägning mellan de två mål som anges i punkt 13 ovan, en metod som beaktar för det första centralförvaltningens kreditvärdighet, för det andra risken för akutförsäljningar och för det tredje bedömningen av koncentrationen av de aktuella exponeringarna. Denna metod innebar att det totala procentuella undantag som ECB beviljade borde vara högre ju lägre tillsynsriskerna var.

16      När det gäller den franska centralförvaltningens kreditvärdighet angav ECB i punkt 2.2.1 i det angripna beslutet att det inte förelåg några tillsynsproblem som skulle ha motiverat att den inte biföll ansökan om undantag från exponeringarna mot CDC vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden. ECB påpekade emellertid att det kreditbetyg som de externa kreditvärderingsinstituten hade tilldelat Republiken Frankrike inte var högsta möjliga betyg och att prissättningen av de femåriga kreditswappar som Republiken Frankrike förhandlat fram återspeglade en kreditrisk som inte var obefintlig.

17      Beträffande risken för akutförsäljningar påpekade ECB i punkt 2.2.2 i det angripna beslutet att fristen för att justera balansräkningspositionerna med CDC kunde leda till att ett kreditinstitut genomförde sådana försäljningar för att återbetala insättarna, i avvaktan på att CDC förde över medlen. För det andra ansåg ECB att även om en tidsfrist på mindre än fem dagar utgjorde en nästan omedelbar överföring som endast omfattade en begränsad risk för akutförsäljning, innebar systemet med justering av balansräkningspositionerna med CDC en fördröjning på upp till tio dagar. För det tredje noterade ECB dels att under bankkriser på senare tid hade 10–30 procent av ett kreditinstituts insättningar – även garanterade sådana – tagits ut inom fem dagar, dels att livret A hade en mer likvid karaktär än ett sparkonto. För det fjärde betonade ECB att även om den genom ett beslut av den 24 augusti 2016 hade medgett att perioden för justering av balansräkningspositionerna med CDC inte gav upphov till någon likviditetsrisk, hade det beslutet gällt en bedömning av kraven på likviditetstäckning, vilket skilde sig från bedömningen av bruttosoliditetsgraden. För det femte, och mer specifikt vad gällde sökanden, påpekade ECB att ett uttag på 30 procent av sparandet inom fem dagar skulle motsvara 5,4 miljarder euro.

18      Beträffande bedömningen av koncentrationen av exponeringar mot CDC, framhöll ECB i punkt 2.2.3 i det angripna beslutet för det första att det fanns en mekanism för solidariskt ansvar inom Crédit agricole-koncernen som innebar en lagstadgad skyldighet mellan de olika enheterna att ge stöd i form av kapital och likvida medel, vilket motiverade att koncentrationsrisken för de underställda enheterna bedömdes på koncernnivå. ECB drog att detta slutsatsen att det inte förelåg någon koncentrationsrisk i den mening som avses i artikel 81 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

19      För det andra noterade ECB, vad mer specifikt beträffade sökanden, att denna inte omfattades av Crédit agricole-koncernens solidaritetsmekanism och att koncentrationsrisken för sökandens del därför skulle bedömas på undergruppsnivå. Eftersom exponeringskvoten mot CDC med avseende på sökandens eget kapital i kategori 1 var 134 procent år 2015 och 231 procent år 2018, konstaterade ECB att det förelåg en koncentrationsrisk för exponeringarna mot CDC.

20      ECB drog slutsatsen att det, för att mildra inverkan på kapitalet av massuttag av insättningar, var lämpligt att inkludera en viss grad av exponeringar mot CDC vid beräkningen av sökandens bruttosoliditetsgrad, vilken den fastställde till 34 procent.

 Förfarandet och parternas yrkanden

21      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 juli 2019 väckte sökanden förevarande talan.

22      Den 30 juni 2020 begärde tribunalen in upplysningar från ECB, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler. Till följd av sökandens yttrande av den 28 september 2020 över ECB:s svar ställdes ytterligare frågor till ECB den 15 oktober 2020.

23      På förslag av referenten beslutade tribunalen (andra avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet.

24      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 7 december 2020.

25      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det innebär att sökanden inte har rätt att vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden avstå från att ta upp 34 procent av sina exponeringar mot CDC, och

–        förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

26      ECB har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

27      Sökanden har genom sin talan ifrågasatt lagenligheten av det angripna beslutet, som antagits med stöd av artikel 4.1 d i förordning nr 1024/2013 och artikel 429.14 i förordning nr 575/2013.

28      ECB har, med stöd av artikel 4.1 d i förordning nr 1024/2013, tilldelats uppgiften att ”[s]äkerställa efterlevnad av de akter som avses i artikel 4.3 första stycket, som föreskriver krav på kreditinstitut på områdena kapitalbaskrav, värdepapperisering, gränsvärden för stora exponeringar, likviditet, skuldsättning samt rapportering och offentliggörande av information om detta”. Eftersom sökanden ingår i en koncern som står under ECB:s direkta tillsyn, ankommer den uppgiften dessutom direkt på ECB och inte på de nationella myndigheterna inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, T‑122/15, EU:T:2017:337, punkt 63).

29      Enligt artikel 4.3 i förordning nr 1024/2013 ”ska [ECB], för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats enligt denna förordning och med målet att säkerställa hög tillsynsstandard, tillämpa all tillämplig unionsrätt”. Till denna tillämpliga unionsrätt hör förordning nr 575/2013.

30      Enligt artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 får ”[d]e behöriga myndigheterna tillåta ett institut att i sitt exponeringsmått avstå från att ta upp en exponering som uppfyller samtliga följande kriterier: a) Exponeringen är mot ett offentligt organ. b) Exponeringen behandlas enligt artikel 116.4. c) Exponeringen avser en insättning som institutet är rättsligt skyldigt att överföra till ett offentligt organ enligt a, för investeringar av allmänt intresse.”

31      Som det erinras om i punkterna 10–20 ovan avslog ECB genom det angripna beslutet delvis sökandens ansökan om att alla de exponeringar mot CDC, som består av den del av de insättningar som mottagits i form av reglerat sparande som den har en skyldighet att överföra till CDC, med tillämpning av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 inte skulle tas upp vid beräkningen av sökandens bruttosoliditetsgrad. ECB har tillämpat en metod som beaktar för det första centralförvaltningens kreditvärdighet, för det andra risken för akutförsäljningar och för det tredje bedömningen av koncentrationen av exponeringarna. Dessa kriterier har prövats i de skäl som anges i punkterna 2.2.1–2.2.3 i det angripna beslutet.

32      Sökanden har till stöd för sin talan åberopat tre grunder.

33      Den första grunden avser åsidosättande av artikel 266 FEUF. Sökanden har där i huvudsak gjort gällande att de tre skäl som ECB anförde i det angripna beslutet inte motsvarar ett korrekt genomförande av domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472). Den andra grunden avser specifikt skälet avseende den koncentrationsrisk som sökandens exponeringar mot CDC påstås medföra. Sökanden har där i huvudsak gjort gällande att ECB har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Den tredje grunden avser uppenbart oriktiga bedömningar av ECB i motiveringen till det angripna beslutet.

 Den första grunden: Åsidosättande av artikel 266 FEUF

34      Sökanden har hävdat att tribunalen genom dom av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), som vunnit rättskraft, redan har prövat och underkänt de tre skälen i det angripna beslutet – genom vilket ECB delvis avslog den ansökan som framställs med stöd av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 i den del det berörde sökanden – det vill säga utvärderingen av centralförvaltningens kreditvärdighet, risken för akutförsäljningar i samband med justeringsperioden på tio dagar och den höga koncentrationen av sökandens exponeringar mot CDC. Sökanden har i detta avseende hänvisat till punkterna 61–63, 66, 80 och 81 i nämnda dom.

35      Enligt artikel 266 FEUF första stycket ska den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. De bestämmelserna fördelar behörigheten mellan domstol och förvaltningsmyndighet så, att det ankommer på den institution som har utfärdat den ogiltigförklarade rättsakten att avgöra vilka åtgärder som ska vidtas för att följa en dom om ogiltigförklaring (se dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

36      För att rätta sig efter en dom om ogiltigförklaring och följa den fullt ut, ska den berörda institutionen, enligt fast rättspraxis, respektera såväl domslutet som de domskäl som föranlett domslutet och som utgör det nödvändiga stödet för detta, på så sätt att domskälen är nödvändiga för att fastställa den exakta innebörden av domslutet. Det är dessa domskäl – som anger den exakta bestämmelse som anses rättsstridig och de exakta skälen för den rättsstridighet som fastslås i domslutet – som den berörda institutionen måste beakta när den ogiltigförklarade rättsakten ersätts (dom av den 26 april 1988, Asteris m.fl./kommissionen, 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, EU:C:1988:199, punkt 27), dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 29, och dom av den 13 september 2005, Recalde Langarica/kommissionen, T‑283/03, EU:T:2005:315, punkt 50).

37      Enligt artikel 266 FEUF är den berörda institutionen skyldig att förhindra att de rättsakter som ska ersätta den ogiltigförklarade rättsakten är behäftade med samma rättsstridigheter som de som fastslagits i domen om ogiltigförklaring (dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 30, och dom av den 13 september 2005, Recalde Langarica/kommissionen, T‑283/03, EU:T:2005:315, punkt 51).

38      Det ska slutligen understrykas att artikel 266 FEUF endast medför en skyldighet för den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig inom de gränser som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring (dom av den 6 mars 2003, Interporc/kommissionen, C‑41/00 P, EU:C:2003:125, punkt 30, och dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 57). Det förfarande som har till syfte att ersätta en sådan rättsakt ska avse det exakta stadium där rättsstridigheten har inträffat (se dom av den 29 november 2007, Italien/kommissionen, C‑417/06 P, ej publicerad, EU:C:2007:733, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 september 2014, Éditions Odile Jacob/kommissionen, T‑471/11, EU:T:2014:739, punkt 58).

39      Sökandens argument kan lämpligen delas upp i tre delar, vilka rör det påstådda åsidosättandet av domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), av de skäl som anges i punkt 2.2.1, 2.2.2 respektive 2.2.3 i det angripna beslutet.

 Grunden avseende centralförvaltningens kreditvärdighet (punkt 2.2.1 i det angripna beslutet)

40      Sökanden har erinrat om att verkställigheten av domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), innebar att ECB skulle undersöka och fastställa sannolikheten för att Republiken Frankrike ställer in betalningarna. ECB har i det angripna beslutet medgett att det inte finns några särskilda tillsynskrav vad gäller centralförvaltningens förmåga att uppfylla sina skyldigheter och har begränsat sig till att understryka att det kreditbetyg som kreditvärderingsinstituten tilldelat Republiken Frankrike inte är högsta möjliga betyg och att risken för betalningsinställelse inte är obefintlig. Dessa omständigheter gör det inte möjligt att på ett rimligt sätt fastställa sannolikheten för betalningsinställelse.

41      ECB har gjort gällande att kriteriet om franska statens kreditvärdighet endast är ett av de kriterier som prövades i det angripna beslutet. Den har tillagt att den i det angripna beslutet gjorde en bedömning av sannolikheten för denna risk för utebliven betalning, vilket ledde till att Republiken Frankrike tilldelades kreditkvalitetssteg 1 enligt artikel 114.2 i förordning nr 575/2013, en bestämmelse som artikel 429.14 hänvisar till genom artikel 116.4. ECB har erinrat om att den fann att risken för betalningsinställelse inte var tillräckligt hög för att i sig motivera att neka det begärda undantaget, men att risken inte var obefintlig.

42      ECB har gjort gällande att tribunalen underkände dess bedömning enbart såtillvida att banken, som grund för att avslå ansökan om undantag, hade funnit att en stat – i princip och utan prövning av det aktuella fallet – kan ställa in betalningarna. ECB har av detta dragit slutsatsen att det, för att följa domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), endast ankom på den att undersöka risken för att Republiken Frankrike skulle ställa in betalningarna, eftersom frågan huruvida denna risk var sannolik eller inte omfattades av bankens utrymme för skönsmässig bedömning.

43      Tribunalen noterar att den, i punkterna 59–62 och 66 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), endast konstaterade att ECB gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i så måtto att banken endast framhävt risken för betalningsinställelse från Republiken Frankrikes sida utan att undersöka sannolikheten för detta. Av detta följer att nämnda dom inte hindrade ECB från att beakta risken för att Republiken Frankrike ställde in betalningarna, men att banken var skyldig att bedöma sannolikheten för denna risk.

44      Det framgår av punkt 2.2.1 i det angripna beslutet att ECB hänvisade till två omständigheter för att dra slutsatsen att även om den franska centralförvaltningens kreditvärdighet inte innebar några tillsynsproblem som skulle motivera att banken avslog ansökan om undantag för exponeringarna mot CDC vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden, var risken för betalningsinställelse från Republiken Frankrikes sida inte obefintlig. Dessa två omständigheter är dels att det kreditbetyg som kreditvärderingsinstituten gett denna stat inte var högsta möjliga betyg, dels att prissättningen av de femåriga kreditswappar som Republiken Frankrike förhandlat fram återspeglade en kreditrisk på 0,611 procent.

45      Eftersom ECB i det angripna beslutet gjorde en bedömning av sannolikheten för att Republiken Frankrikes skulle ställa in betalningarna, åsidosatte den följaktligen inte domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472). Sökandens argument i detta avseende inom ramen för den första grundens första del kan därför inte godtas.

46      Vad gäller sökandens kritik att ECB inte har visat hur stor sannolikheten var för att Republiken Frankrike skulle ställa in betalningarna, avser den i själva verket frågan huruvida ECB:s bedömning är välgrundad. Det är således inom ramen för den tredje grunden som den, i förekommande fall, ska prövas.

 Grunden avseende koncentrationen av exponeringar mot CDC (punkt 2.2.3 i det angripna beslutet)

47      Sökanden anser att kriteriet avseende koncentrationen av exponeringar mot CDC inte kunde beaktas av ECB utan att det åsidosatte domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472). Sökanden har påpekat att tribunalen där slog fast att koncentrationskriteriet endast skulle kunna vara relevant om de belopp som överförts genom det reglerade sparandet inte hade kunnat erhållas från CDC på grund av Republiken Frankrikes betalningsinställelse. Vidare har sökanden hävdat att ECB inte har visat att en sådan utebliven betalning är sannolik.

48      ECB har genmält att den, när den undersökte och fastställde sannolikheten för att Republiken Frankrike skulle ställa in betalningarna, hade rätt att beakta koncentrationsnivån för sökandens exponeringar mot CDC. Den har tillagt att detta skäl inte utgjorde ett avgörande kriterium och att det bedömdes med hänsyn tagen till de andra kriterierna, vilket framgår av den metod som tillämpades i det angripna beslutet.

49      I punkt 63 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), slog tribunalen fast att eftersom ECB inte hade undersökt sannolikheten för att Republiken Frankrike skulle ställa in betalningarna, kunde framhävandet av volymen av sökandens exponeringar mot CDC inte heller i sig motivera att dessa exponeringar beaktades vid beräkningen av bruttosoliditetsgraden. Tribunalen angav nämligen att nämnda volym endast hade kunnat vara relevant för det fall att sökanden, på grund av Republiken Frankrikes uteblivna betalning, inte hade kunnat erhålla de belopp som överförts genom det reglerade sparandet från CDC och därmed tvingats att sälja av tillgångar.

50      Av detta följer att ECB, utan att åsidosätta domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), kunde beakta koncentrationsnivån för sökandens exponeringar mot CDC, i den mån detta var förenat med en prövning av sannolikheten för en utebliven betalning från Republiken Frankrikes sida. Som nämns i punkterna 44 och 45 ovan gjorde ECB en sådan prövning.

51      Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

 Grunden avseende risken för akutförsäljningar (punkt 2.2.2 i det angripna beslutet)

52      Sökanden har erinrat om att ett korrekt genomförande av domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), innebar att ECB skulle göra en fördjupad granskning av det reglerade sparandet för att bedöma om det var tänkbart med uttag som var mer omfattande och plötsliga än i de ”svåra stressituationer” som togs i beaktande vid beräkningen av likviditetsgraden. Sökanden har hävdat att ECB inte har gjort en sådan granskning.

53      ECB har för det första inte visat på vilket sätt en tidsmässig fördröjning, som den medgett inte medför någon likviditetsrisk, ändå skulle kunna medföra en risk för bruttosoliditeten.

54      För det andra har ECB begränsat sig till allmänna och hypotetiska överväganden utan att undersöka det reglerade sparandets särdrag. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att det scenario med plötsliga massuttag som ECB beskrivit i det angripna beslutet inte stöds av några konkreta uppgifter och inte är relevant för det reglerade sparandet, vilket har en dubbel statlig garanti, nämligen i förhållande till såväl insättare som kreditinstitut, och fungerar som en tillflyktsort i händelse av kris.

55      Sökanden har tillagt att ECB:s argumentation grundar sig på antagandet att det finns ett färskt prejudikat som visar att massuttag (mellan 10 och 30 procent av insättningen) av det reglerade sparandet kan ske inom en kort tidsrymd. Sökanden har i detta avseende invänt mot såväl avsaknaden av förklaringar i det angripna beslutet av särdragen i det exempel som ECB grundat sig på som relevansen av detta exempel.

56      Sökanden har av detta dragit slutsatsen att varken det hypotetiska fallet med massuttag från det reglerade sparandet eller det med akutförsäljning av tillgångar är trovärdigt och att ECB genom ett sådant resonemang har åsidosatt domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472).

57      ECB har erinrat om att tribunalen i den domen slog fast att perioden för justering av balansräkningspositionerna kunde vara ett relevant kriterium vid bedömningen av bruttosoliditetsrisken, utan att vara det för likviditetsrisken, för det fall att insättarnas uttag skulle ha varit än mer omfattande än i de ”svåra stressituationer” som togs i beaktande vid beräkningen av likviditetsgraden.

58      ECB har hävdat att den noggrant och opartiskt undersökte det reglerade sparandets särdrag, vilket ledde till att den ansåg att kundernas uttag hade kunnat bli än mer omfattande än i de ”svåra stressituationerna” och att ECB följaktligen hade fog för att vid sin bedömning tillämpa kriteriet om en justeringsperiod. ECB har i detta avseende erinrat om att perioden för justering av balansräkningspositioner med CDC kan vara tio dagar, vilket innebär att den andra kolumnen i tabellen i det angripna beslutet ska tillämpas.

59      ECB har medgett att sparmedel fungerar som en tillflyktsort i kris men anser att detta kännetecken är frikopplat från risken för massuttag (bank run), som gäller för det reglerade sparandet till följd av dess höga likviditet. Den har i detta avseende erinrat om att det inte finns någon lagstadgad begränsning av uttag från nämnda sparande, vilket gör det jämförbart med traditionella lönekonton. ECB har tillagt att den statliga garantin inte heller är ägnad att skydda mot varje risk för massuttag, eftersom det i det angripna beslutet erinras om att man vid bankkriser nyligen har kunnat se omfattande uttag – i storleksordningen 10–30 procent – av de insättningar som omfattas av ett garantisystem.

60      ECB anser att uppgifterna i det angripna beslutet gör det möjligt att bedöma relevansen av det exempel som ECB har grundat sig på.

61      Slutligen har ECB understrukit att bedömningen av bruttosoliditetsrisken skiljer sig från bedömningen av likviditetsrisken och att artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 inte föreskriver någon metod som ska följas vid prövningen av ansökningar som görs enligt den bestämmelsen.

62      I punkterna 70 och 71 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), påpekade tribunalen att de risker som är knutna till en alltför låg bruttosoliditet – det vill säga att behöva vidta korrigerande åtgärder som inte förutses i affärsplanen, inbegripet akuta försäljningar av tillgångar som kan leda till förluster eller en omvärdering av återstående tillgångar – uppkommer på grund av bristande likviditet. I punkterna 73–78 i den överklagade domen påpekade tribunalen även att ECB, i beslut om likviditetsgraden, hade funnit att justeringsperioden för balansräkningspositionerna med CDC inte gav upphov till någon likviditetsrisk och att Europeiska bankmyndigheten (EBA) delade denna ståndpunkt i en rapport av den 15 december 2015 om kraven på stabil nettofinansiering enligt artikel 510 i förordning nr 575/2013. Dessa konstateranden föranledde tribunalen att dra tre slutsatser.

63      För det första fann tribunalen, i punkt 79 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), att ECB:s principiella ståndpunkt att den aktuella justeringsperioden hade kunnat gynna uppkomsten av risker knutna till en alltför låg bruttosoliditet, trots att den inte utgjorde en likviditetsrisk, på grund av sin allmänna karaktär, var uppenbart felaktig.

64      För det andra påpekade tribunalen, i punkt 80 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), att justeringsperioden för balansräkningspositionerna med CDC skulle ha kunnat vara relevant för bruttosoliditetsrisken, men inte för likviditetsrisken, enbart för det fall uttagen av insättningar knutna till det reglerade sparandet hade varit än mer omfattande än i de ”svåra stressituationer” som togs i beaktande i samband med beräkningen av likviditetsgraden enligt artikel 412.1 i förordning nr 575/2013.

65      För det tredje underströk tribunalen, i punkt 81 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), att en sådan eventualitet inte kunde beaktas för att avslå sökandens begäran utan att ECB gjorde en fördjupad prövning av det reglerade sparandets särdrag. Denna prövning borde bland annat ha föranlett ECB att undersöka om det var tänkbart att uttagen från det reglerade sparandet, mot bakgrund av dess särdrag, var så omfattande och plötsliga att de åtgärder som avses i artikel 4.1 led 94 i förordning nr 575/2013 behövde tillgripas utan att man kunnat invänta överföringarna av medel från CDC för justering av balansräkningspositionerna.

66      Av detta följer att tribunalen inte uteslöt att justeringsperioden för balansräkningspositionerna med CDC kunde beaktas vid bedömningen av bruttosoliditetsrisken – trots att den inte uppvisade några problem med avseende på likviditetsgraden – utan begränsade denna möjlighet till enbart det hypotetiska fallet med uttag som var än mer omfattande än i de ”svåra stressituationer” som togs i beaktande avseende likviditetsgraden. Tribunalen underströk dessutom ECB:s skyldighet att grunda sin bedömning på en fördjupad analys av det reglerade sparandets särdrag.

67      I punkt 2.2.2 i det angripna beslutet fann ECB att det reglerade sparandet kunde bli föremål för massuttag inom en kort frist (upp till 30 procent inom fem dagar) trots den statliga garanti som det omfattades av. För att motivera denna bedömning grundade sig ECB dels på erfarenheterna av andra nyligen inträffade bankkriser, där ett kreditinstitut sett 10 till 30 procent av sina insättningar tas ut på mindre än fem dagar, dels på att det reglerade sparandet var av synnerligen likvid karaktär. ECB erinrade dessutom om att ett uttag på 30 procent av de aktuella insättningarna skulle ha inneburit en återbetalning på nästan 5,4 miljarder euro för sökanden.

68      Av detta följer för det första att ECB, genom att hänvisa till massuttag inom en kort tidsperiod, begränsade beaktandet av justeringsperioden för sökandens balansräkningspositioner med CDC till det fall som avses i punkt 80 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), vilket innebär att ECB inte åsidosatte den rättskraft som nämnda dom har i detta avseende. Sökandens argument i detta avseende inom ramen för den första grundens tredje del kan således inte godtas.

69      Vad vidare gäller frågan huruvida ECB följde punkt 81 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), genom att göra en fördjupad analys av det reglerade sparandet, finner tribunalen att denna fråga sammanfaller med bedömningen av huruvida det angripna beslutet är välgrundat och att det är lämpligt att pröva den tillsammans med den tredje grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 429.14 och 400.1 a i förordning nr 575/2013

70      Förevarande grund, som avser lagenligheten av det skäl som anges i punkt 2.2.2 i det angripna beslutet och som avser graden av koncentration av sökandens exponeringar mot CDC, kan delas upp i två delar.

71      Inom ramen för den första delgrunden har sökanden kritiserat ECB för att ha grundat sig på koncentrationsrisken till följd av exponeringarna mot CDC, trots att en sådan risk inte kan beaktas vid tillämpningen av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013.

72      Som andra delgrund har sökanden gjort gällande att ECB har tillskansat sig normgivningsmakt genom att anta en metod med allmän räckvidd vid bedömningen av denna risk, trots att endast en individuell beslutsbefogenhet har delegerats till ECB.

 Den andra grundens första del: Bestridande av att koncentrationsrisken till följd av exponeringarna mot CDC ska beaktas

73      Sökanden anser att beaktandet av koncentrationsrisken visar att ECB använder sina befogenheter enligt artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 för andra ändamål än dem för vilka de har delegerats till ECB, det vill säga för att utöva kontroll över den koncentrationsrisk som exponeringarna mot CDC medför, trots att exponeringar mot suveräna stater enligt artikel 400.1 a i förordning nr 575/2013 inte ska beaktas vid beräkningen av den risken. Sökanden har av detta dragit slutsatsen att ECB dels har åsidosatt artikel 400.1 a i förordning nr 575/2013, dels har använt sin befogenhet enligt artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 för ett ändamål som inte omfattas av denna bestämmelse.

74      ECB anser att sökandens argument inte kan godtas.

75      Inom ramen för denna del av den andra grunden har sökanden anfört två invändningar, avseende åsidosättande av dels artikel 400.1 a i förordning nr 575/2013, dels artikel 429.14 i samma förordning.

76      I den mån sökanden har bestritt att ECB beaktade koncentrationsrisken vid prövningen av bruttosoliditetsgraden, ska det inledningsvis påpekas att begreppet koncentrationsrisk förekommer både i direktiv 2013/36 och i förordning nr 575/2013.

77      Artikel 81 i direktiv 2013/36 har följande lydelse:

”De behöriga myndigheterna ska se till att koncentrationsrisker som uppstår till följd av exponering mot varje motpart, inklusive centrala motparter, grupper av motparter med inbördes anknytning och motparter inom samma ekonomiska sektor, geografiska region eller samma verksamhet eller råvara samt tillämpning av metoder för kreditriskreducering, särskilt inklusive risker i samband med stora indirekta kreditexponeringar såsom en enda emittent av säkerheter, åtgärdas och kontrolleras, inklusive genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.”

78      Artikel 395.1 i förordning nr 575/2013 avser den koncentrationsrisk som en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning medför. Den syftar till att förhindra att exponeringar mot dem överstiger det högsta beloppet av antingen 25 procent av kreditinstitutets godtagbara kapital eller 150 miljoner euro.

79      Av detta följer att behandlingen och kontrollen av koncentrationsrisken syftar till att bedöma diversifieringsnivån för ett kreditinstituts exponeringar och att undvika en alltför stor koncentration av exponeringar mot vissa motparter.

80      Vad för det första gäller invändningen om åsidosättande av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013, uppkommer frågan huruvida koncentrationsnivån för de aktuella exponeringarna mot CDC är ett relevant övervägande vid tillämpningen av denna bestämmelse.

81      Tribunalen erinrar om att den i punkt 51 i sin dom av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), underströk att den befogenhet som delegerats till behöriga myndigheter genom artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 syftar till att göra en avvägning mellan syftet med bruttosoliditetsgraden – vilken mäter ett kreditinstituts totala exponering utan riskviktning – och möjligheten att vid beräkningen av detta värde utesluta vissa exponeringar som har en särskilt låg riskprofil och som inte följer av kreditinstitutets investeringsval.

82      För det fall en risk för utebliven betalning från motparten inte kan uteslutas, kan de berörda exponeringarnas koncentrationsnivå vara ett relevant övervägande vid den avvägning som ECB måste göra.

83      Detta är vad tribunalen slog fast i punkt 63 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472). ECB:s argument om omfattningen av exponeringarna mot CDC underkändes nämligen av det skälet att detta övervägande inte är relevant. Tribunalen underströk tvärtom att exponeringsvolymen mot CDC hade kunnat vara relevant för det fall sökanden, till följd av betalningsinställelse från Republiken Frankrikes sida, inte hade kunnat erhålla de belopp från CDC som överförts med anledning av det reglerade sparandet och hade tvingats sälja av tillgångar.

84      ECB gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den vid tillämpningen av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013 beaktade koncentrationsnivån för sökandens exponeringar mot CDC.

85      Vad för det andra gäller invändningen om åsidosättande av artikel 400.1 a i förordning nr 575/2013 har sökanden i huvudsak gjort gällande att ECB inte fick beakta risken för koncentration mot CDC, eftersom denna typ av exponering ska utelämnas vid beräkningen av koncentrationsrisken.

86      Enligt artikel 400.1 a i förordning nr 575/2013 är exponeringarna mot CDC visserligen undantagna från tillämpningen av artikel 395.1 i samma förordning, det vill säga de ska inte beaktas vid bedömningen av den koncentrationsrisk som avses i denna bestämmelse. Detta beslut avser emellertid inte iakttagandet av artikel 395.1 i förordningen, utan iakttagandet av artikel 429.14 i förordningen.

87      Av detta följer att artikel 400.1 a i förordning nr 575/2013 inte är tillämplig i förevarande fall och att sökanden således inte kan klandra ECB för att ha åsidosatt denna bestämmelse.

88      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

 Den andra grundens andra del: ECB:s tillämpning av en metod med allmän räckvidd

89      Sökanden har understrukit att de befogenheter som delegerats till ECB genom förordning nr 1024/2013 är begränsade till en kontroll av att kreditinstituten iakttar förordning nr 575/2013 och att ECB inte har någon lagstiftningsmakt. Sökanden har hävdat att ECB framställt det som att skalan för koncentrationsnivåer i det angripna beslutet är allmänt tillämplig, eftersom den är avsedd att tillämpas på alla kreditinstitut som ansöker om att få omfattas av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013. ECB avser således att hantera en allmän koncentrationsrisk för exponeringar mot enheter i offentlig sektor och går således utöver de befogenheter som den institutionen har tilldelats genom artikel 4.1 d i förordning nr 1024/2013.

90      ECB anser att sökandens argument inte kan godtas.

91      Som framhållits i punkt 15 ovan tillämpade ECB i det angripna beslutet en metod där tre kriterier beaktades, däribland de aktuella exponeringarnas koncentrationsgrad. Denna metod återspeglas i en tabell där undantagen preciseras i procentandelar utifrån en sammanvägning av dessa tre kriterier.

92      Genom denna metod har ECB begränsat sig till att ange en vägledande förhållningsregel för hur den avsåg att använda sig av den befogenhet som den ges i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013.

93      Unionsdomstolen har erkänt lagenligheten av motsvarande tillvägagångssätt för att begränsa utrymmet för skönsmässig bedömning, oavsett om förhållningsregeln har angetts i interna direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 1974, Louwage/kommissionen, 148/73, EU:C:1974:7, punkt 12, och dom av den 24 oktober 2018, Fernández González/kommissionen, T‑162/17 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:711, punkt 60), eller i riktlinjer som offentliggjorts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 209–211, och dom av den 30 maj 2013, Quinn Barlo m.fl./kommissionen, C‑70/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:351, punkt 53).

94      I motsats till vad sökanden har hävdat kan en sådan metod inte likställas med att ECB antar en normativ rättsakt som går utöver de befogenheter som delegerats till ECB genom förordning nr 1024/2013. Det är endast fråga om en vägledande förhållningsregel som inte fråntar ECB skyldigheten att pröva varje enskilt fall, vilket kan innebära att den metoden inte tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 209–211).

95      Under dessa omständigheter hade ECB rätt att i det angripna beslutet hänvisa till den metod som den avsåg att använda vid tillämpningen av artikel 429.14 i förordning nr 575/2013, förutsatt att den inte underlät att specifikt pröva sökandens individuella situation.

96      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del och därmed inte såvitt avser någon del av den andra grunden.

 Den tredje grunden: Uppenbart oriktiga bedömningar av ECB

97      Sökanden har gjort gällande att de tre skäl i det angripna beslutet som ECB grundade sig på för att inte helt bifalla sökandens ansökan innehåller uppenbart oriktiga bedömningar.

98      Eftersom ECB förfogar över en beslutanderätt och följaktligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning beträffande valet att bevilja en fördel enligt artikel 429.14 i förordning nr 575/2013, får den domstolsprövning som tribunalen ska göra av om det angripna beslutet är välgrundat inte föranleda denna att ersätta ECB:s bedömning med sin egen, utan syftet är att kontrollera att det omtvistade beslutet inte är fattat på grundval av oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna, att det inte skett en felaktig rättstillämpning eller gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk (se dom av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB, T‑758/16, EU:T:2018:472, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

99      Enligt fast rättspraxis är det emellertid av grundläggande betydelse att de garantier som enligt unionsrätten tillerkänns i administrativa förfaranden iakttas när institutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. De garantier i administrativa förfaranden som ges genom unionens rättsordning omfattar bland annat principen om god förvaltning, enligt vilken den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet (se dom av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB, T‑758/16, EU:T:2018:472, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

100    Sökandens argument kan delas upp i tre delar, där sökanden ifrågasätter om det angripna beslutet är välgrundat vad gäller för det första bedömningen av risken för akutförsäljningar (punkt 2.2.2 i det angripna beslutet), för det andra bedömningen av centralförvaltningens kreditvärdighet (punkt 2.2.1 i det angripna beslutet) och för det tredje koncentrationsnivån för dess exponeringar mot CDC (punkt 2.2.3 i det angripna beslutet).

101    Inom ramen för den tredje grundens första del har sökanden gjort gällande att ECB åsidosatte sina skyldigheter enligt den rättspraxis som erinras om i punkt 99 ovan genom att vid bedömningen av risken för akutförsäljningar inte beakta det reglerade sparandets särdrag. För det första fungerar det reglerade sparandet, som en följd av den dubbla statliga garantin, som en tillflyktsort i kris. För det andra skiljer sig det reglerade sparandet fundamentalt från andra externa medel, såsom skuldsättning eller vanliga insättningar, på grund av dess i bokföringshänseende strukturella balans mellan centraliserade reglerade insättningar och fordringar på samma belopp mot CDC. För det tredje är volymen av det reglerade sparandet inte beroende av kreditinstitutets strategi, utan av faktorer utanför dess kontroll, eftersom kreditinstitutet agerar mellanhand mellan insättaren och CDC. För det fjärde bekräftar en rapport från Europeiska bankmyndigheten (EBA) att det reglerade sparandet inte riskerade att ge upphov till en bruttosoliditetsrisk. Även unionslagstiftaren har bekräftat detta genom att införa en undantagsmekanism i samband med omarbetningen av förordning nr 575/2013.

102    Sökanden har dessutom hänvisat till de argument som den har framfört inom ramen för den första grunden och upprepat sina argument dels att ECB inte har visat på vilket sätt samma justeringsperiod på tio dagar skulle medföra en likviditetsrisk vid bedömningen av bruttosoliditetsgraden, trots att den inte skulle föreligga vid bedömningen av likviditetsgraden, dels att det hypotetiska fall med massuttag (bank run) på 10–30 procent av insättningarna inom fem dagar som ECB grundat sig på inte kan bekräftas och saknar relevans.

103    ECB har hävdat att den har beaktat det reglerade sparandets särdrag. För det första, vad gäller att det reglerade sparandet är särskilt säkert, hänger detta samman med att det inte är någon risk att förlora det insatta kapitalet och påverkar därför inte risken för massuttag, vilket beror på att denna typ av insättningar är av synnerligen likvid karaktär. För det andra påverkas risken för en alltför låg bruttosoliditet inte av balansen i bokföringshänseende, vilken i alla händelser är relativ. För det tredje har sökanden fel i att den inte kan påverka ökningen av det reglerade sparandet, eftersom denna sparform bara sprids om sökanden vidtar aktiva åtgärder och marknadsför den. För det fjärde har ECB bestritt att EBA:s yttrande och den ändring som gjordes i samband med omarbetningen av förordning nr 575/2013 var relevanta.

104    ECB har även hänvisat till de argument som den redan har anfört inom ramen för den första grunden. ECB anser sig ha gjort en korrekt bedömning av risken för akutförsäljningar i avvaktan på att balansräkningspositionerna med CDC justeras och har upprepat sitt påstående att siffrorna 10–30 procent av insättningarna inom fem dagar är hämtade från ett nyligen inträffat fall. ECB har hävdat att den har visat att justeringsperioden på tio dagar kan orsaka en bruttosoliditetsrisk och har gjort gällande att det inte var det kriteriet ensamt som motiverade det omtvistade beslutet. Slutligen har ECB understrukit att den förklarat varför bedömningen av likviditetsrisken skilde sig åt mellan bedömningen av bruttosoliditetsgraden och bedömningen av likviditetsgraden med att läget kunna bli värre än i de ”svåra stressituationer” som togs i beaktande i det senare fallet.

105    Det framgår av det avsnitt i det angripna beslutet som sammanfattas i punkt 67 ovan att ECB i huvudsak grundade sig på två skäl för att dra slutsatsen att de belopp som sökanden var skyldig att överföra till CDC utgjorde en risk för akutförsäljningar, nämligen dels att detta sparande var av synnerligen likvid karaktär, dels erfarenheterna från nyligen inträffade bankkriser.

106    Det ska för det första understrykas att ECB, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 99 ovan, var skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som var relevanta i det aktuella fallet. Av de skäl som anges i punkterna 66 och 69 ovan var ECB dessutom, för att följa punkt 81 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), skyldig att göra en fördjupad analys av det reglerade sparandets särdrag.

107    I detta avseende ska det för det första påpekas att det angripna beslutet inte nämner ett väsentligt kännetecken hos det reglerade sparandet som sökanden framhållit, nämligen dess värde som ”tillflyktsort” i händelse av en bankkris.

108    Detta värde som ”tillflyktsort” är styrkt genom den bevisning som sökanden har lagt fram och har för övrigt inte heller bestritts av ECB i dess inlagor.

109    Sökanden har erinrat om att Cour des comptes (Revisionsrätten, Frankrike) i sin offentliga årsrapport för år 2010 underströk att ”finanskrisen [hade] illustrerat att [livret A] var attraktiv för insättare som blivit mer försiktiga i sina placeringar”. Likaså underströks i dagstidningen Le Monde den 19 februari 2009 att ”nettoavkastningen från livret A år 2008 [var] 18,7 miljarder euro, ett historiskt rekord som var nästan tre gånger så högt som det gamla rekordet. I slutet av december [2008] var inlåningen 139,2 miljarder euro, enligt de siffror som offentliggjorts av Banque de France” och att ”livret A ända sedan början av finanskrisen dragit nytta av att fungera som tillflyktsort, och av att den hade en hög avkastning på 4 procent från den 1 augusti 2008 till den 1 februari 2009”.

110    Detta betyder att de volymer som placerats i det reglerade sparandet under en bankkris snarare än att minska på grund av att franska sparare tagit ut sina besparingar har tenderat att öka, eftersom spararna då föredrar denna typ av placering.

111    För det andra hade sökanden även fog för att påpeka att det reglerade sparandet knappast kan bidra till en alltför låg bruttosoliditet.

112    Som tribunalen påpekade i punkt 41 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), följer det av skäl 90 i förordning nr 575/2013 och av definitionerna i artikel 4.1 leden 93 och 94 i samma förordning att en alltför låg bruttosoliditet avser en situation där ett kreditinstitut finansierar en alltför stor del av sina investeringar med skuldsättning i stället för med eget kapital. Risken är då att kreditinstitutet inte förfogar över tillräckligt eget kapital för att kunna hantera insättarnas begäran om återbetalning av dess skulder och tvingas att akut sälja en del av sina tillgångar. De negativa följderna av en sådan brådskande minskning av bruttosoliditetsnivån under finanskrisen har förtydligats på följande sätt i skäl 90 i förordning nr 575/2013:

”… Detta förstärkte den nedåtgående pressen på tillgångspriserna och orsakade ytterligare förluster för institut, vilket i sin tur ledde till ytterligare minskning av deras kapitalbas. Slutresultatet av denna negativa spiral var en minskad tillgång till krediter i den reella ekonomin och en djupare och längre kris.”

113    I förevarande mål rör det sig emellertid om belopp som sökanden är skyldig att överföra till CDC och således inte kan investera i tillgångar som är riskfyllda eller illikvida, till skillnad från insättningar som kreditinstitutet förfogar fritt över och som kan placeras i alla slags investeringar, även riskfyllda eller illikvida sådana, och som därmed kan bidra till en alltför låg bruttosoliditet.

114    För det tredje ska det slutligen påpekas att de belopp som kreditinstituten är skyldiga att överföra till CDC omfattas av en dubbel garanti från Republiken Frankrike, till skillnad från vanliga insättningar som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 2014, s. 149), där det enda skydd som insättarna ges är genom en fond som finansieras av kreditinstituten. I artikel 120-I i loi no 2008–1443 de finances rectificative pour 2008 (lag nr 2008–1443 om ändring av finanslagen för år 2008 av den 30 december 2008, JORF av den 31 december 2008, s. 20518), som artikel L.221–7-V CMF hänvisar till, föreskrivs en statlig garanti mot utebliven betalning från CDC, inte bara för insättarna utan även för kreditinstituten.

115    För det andra, och mot bakgrund av uppgifterna i punkterna 107–114 ovan, finner tribunalen att motiveringen att det reglerade sparandet är av synnerligen likvid karaktär inte i sig kan visa att ECB:s slutsats om risken för akutförsäljningar är välgrundad.

116    Även om denna likviditet faktiskt kan gynna spararnas uttag från nämnda sparande, framgår det även av den bevisning som sökanden har lagt fram att likviditeten även bidrar till dess funktion som ”tillflyktsort” i krissituationer. Den bidrar nämligen till att ge spararna ett instrument som både kännetecknas av likviditet – som gör det möjligt för dem att göra uttag och betalningar som med ett lönekonto – och av en hög säkerhetsnivå, såsom påpekas i årsrapporten från utredningen av det reglerade sparandet, enligt vilken ”den traditionella säkerhet som erbjuds genom en placering som garanteras av staten, är fullständigt likvid och vars avkastning är skattebefriad har bidragit till dess attraktionskraft, trots att osäkerheten och volatilitet på finansmarknaderna åter tilltagit under år 2011”.

117    Av detta följer att frågan huruvida detta skäl är välgrundat i huvudsak beror på ECB:s motivering, vilken stöder sig på erfarenheterna från nyligen inträffade bankkriser.

118    För det tredje ska det påpekas att det framgår av det angripna beslutet och av ECB:s svar på åtgärderna för processledning att ECB har grundat sig på ett enda exempel för att dra slutsatsen att ”erfarenheterna från nyligen inträffade bankkriser [visade] att det [skett] massuttag”. När ECB som åtgärd för processledning vid två tillfällen tillfrågades om identiteten på det kreditinstitut som den hänvisade till, ville banken av sekretesskäl inte uppge detta. Den beskrev dock i sina svar närmare vad som väsentligen kännetecknade de insättningar som blivit föremål för massuttag. Det rörde sig om insättningar som omfattades av den garanti för insättarna som inrättats genom införlivandet av direktiv 2014/49.

119    För att ECB:s exempelfall skulle vara relevant vid den fördjupade analys av det reglerade sparandets kännetecken som den var skyldig att göra, måste detta med nödvändighet avse insättningar som var tillräckligt likartade insättningarna i det reglerade sparandet.

120    Mot bakgrund av de uppgifter som ECB har lämnat bedömer tribunalen att så inte var fallet.

121    När det gäller vad som bidrar till en alltför låg bruttosoliditet, ska det påpekas att ECB:s uppgift om att det var fråga om avistainlåning innebär att det berörda kreditinstitutet fritt kunde använda dessa insättningar, även för riskfyllda eller illikvida tillgångar. Ett sådant exempelfall skiljer sig i detta avseende från de insättningar som sökanden är skyldig att överföra till CDC och som är i fråga i förevarande mål, av de skäl som anges i punkterna 111–113 ovan.

122    Det finns även en andra skillnad mellan det exempel som ECB har beaktat och det reglerade sparandet, vilket avser insättarnas garanti för sina insättningar och följaktligen möjligheten att dessa kan bli föremål för massiva, plötsliga uttag i händelse av kris. Av de skäl som anges i punkt 114 ovan kan tillämpningen av det enda system som följer av införlivandet av direktiv 2014/49 nämligen inte anses ha egenskaper som är tillräckligt lika det reglerade sparandet, vilket, såsom framhållits i punkterna 107–110 ovan, uppfattas som en ”tillflyktsort” i händelse av kris.

123    Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökanden hade fog för att klandra ECB för att ha åsidosatt sina skyldigheter enligt den rättspraxis som erinras om i punkt 99 ovan genom att, vid bedömningen av risken för akutförsäljningar, inte beakta det reglerade sparandets alla särdrag. Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

124    Av de skäl som anges i punkt 69 ovan konstaterar tribunalen dessutom att ECB inte gjorde en korrekt tillämpning av punkt 81 i domen av den 13 juli 2018, Crédit agricole/ECB (T‑758/16, EU:T:2018:472), enligt vilken det ankom på banken att grunda sin bedömning på det reglerade sparandets särdrag. De argument som anförts i detta avseende inom ramen för den första grundens tredje del ska således också godtas.

125    Det skäl som anges i punkt 2.2.2 i det angripna beslutet är således rättsstridigt.

126    Mot bakgrund av den metod som ECB har använt, finner tribunalen att skälen i punkterna 2.2.1 och 2.2.3 i det angripna beslutet – avseende centralförvaltningens kreditvärdighet respektive exponeringsnivån mot CDC – även om de antas inte vara rättsstridiga inte kunde motivera avslaget på sökandens ansökan. Att beakta enbart dessa skäl skulle nämligen, på grundval av den metoden, inte ha lett till att sökanden helt nekats det undantag som föreskrivs i artikel 429.14 i förordning nr 575/2013.

127    Förevarande talan ska därför bifallas och det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del ECB nekade sökanden att undanta 34 procent av sina exponeringar mot CDC vid beräkningen av dess bruttosoliditet, utan att det är nödvändigt att pröva sökandens argument avseende andra skäl än det som anges i punkt 2.2.2 i det angripna beslutet.

 Rättegångskostnader

128    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att ECB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom ECB har tappat målet, ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Europeiska centralbankens (ECB) beslut ECB-SSM-2019-FRCAG-39 av den 3 maj 2019 ogiltigförklaras i den del Crédit lyonnais där inte tilläts avstå från att ta upp 34 procent av sina exponeringar mot Caisse des dépôts et consignations vid beräkningen av dess bruttosoliditet.

2)      ECB ska ersätta rättegångskostnaderna.

Tomljenović

Schalin

Nõmm

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 april 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.