TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)
den 12 juli 2023 (*)
”Handelspolitik – Skydd mot följderna av tillämpning av extraterritoriell lagstiftning som antas av ett tredjeland – Restriktiva åtgärder som vidtagits mot Iran av Förenta staterna – Sekundära sanktioner som utgör hinder för att fysiska och juridiska personer i unionen upprätthåller handelsförbindelser med de företag som omfattas av åtgärderna – Förbud mot att följa en sådan lagstiftning – Artikel 5 andra stycket i förordning (EG) nr 2271/96 – Kommissionens beslut att tillåta en juridisk person i unionen att följa den lagstiftningen – Motiveringsskyldighet – Tillståndets retroaktiva verkan – Beaktande av intressena hos det företag som omfattas av tredjelandets restriktiva åtgärder – Rätten att yttra sig”
I mål T‑8/21,
IFIC Holding AG, Düsseldorf (Tyskland), företrätt av advokaterna C. Franz och N. Bornemann,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av M. Kellerbauer, i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Clearstream Banking AG, Eschborn (Tyskland), företrätt av advokaterna C. Schmitt och T. Bastian,
intervenient,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning),
vid förhandlingen sammansatt av ordföranden M. van der Woude och domarna A. Marcoulli (referent), S. Frimodt Nielsen, J. Schwarcz och R. Norkus,
justitiesekreterare: handläggaren: S. Jund,
efter den skriftliga delen av förfarandet, bland annat
– intervenientens interventionsinlaga, som inkom till tribunalens kansli den 31 augusti 2021,
– inlagan om justering av talan, som inkom till tribunalens kansli den 21 juni 2022, och kommissionens och intervenientens yttranden, som inkom till tribunalens kansli den 16 augusti 2022 respektive den 1 september 2022,
efter förhandlingen den 1 december 2022, och
med beaktande av sökandens bevisuppgift, som inkom till tribunalens kansli den 17 mars 2023, beslutet av den 4 april 2023 att återuppta den muntliga delen av förfarandet och kommissionens yttrande över nämnda bevisuppgift, som inkom till tribunalens kansli den 18 april 2023,
följande
Dom
1 Sökanden, IFIC Holding AG (nedan kallat IFIC), har med stöd av artikel 263 FEUF väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens genomförandebeslut C(2020) 2813 final av den 28 april 2020 om beviljande av ett tillstånd enligt artikel 5 andra stycket i rådets förordning (EG) nr 2271/96 av den 22 november 1996 om skydd mot följderna av tillämpning av extraterritoriell lagstiftning som antas av ett tredjeland, och åtgärder som grundar sig på eller är en följd av denna lagstiftning (EGT L 309, 1996, s. 1) (nedan kallat det första angripna beslutet) med avseende på intervenienten, Clearstream Banking AG (nedan kallad Clearstream Banking), samt kommissionens genomförandebeslut C(2021) 3021 final av den 27 april 2021, genom vilket Clearstream Banking beviljades ett tillstånd enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 (nedan kallat det andra angripna beslutet) och kommissionens genomförandebeslut C(2022) 2775 final av den 26 april 2022, genom vilket Clearstream Banking beviljades ett tillstånd enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 (nedan kallat det tredje angripna beslutet).
Bakgrund till tvisten
2 Den 8 maj 2018 meddelade presidenten i Amerikas förenta stater att landet drog sig ur det iranska kärnteknikavtalet, som undertecknades i Wien den 14 juli 2015, och att de sanktioner mot Iran som hävts till följd av detta avtal skulle återinföras. Enligt dessa (så kallade sekundära) sanktioner är det förbjudet för bland annat personer utanför Amerikas förenta staters jurisdiktion, såsom fysiska eller juridiska personer med hemvist i Europeiska unionen, att upprätthålla affärsförbindelser med de personer som finns upptagna i den ”förteckning över uttryckligen identifierade inhemska medborgare och personer vars tillgångar är spärrade” (Specially Designated Nationals and Blocked Persons List) (nedan kallad SDN-förteckningen), som upprättats av Office of Foreign Assets Control (byrån för kontroll av utländska tillgångar, OFAC).
3 IFIC är ett företag som är inskrivet i handelsregistret vid Amtsgericht Düsseldorf (Distriktsdomstolen i Düsseldorf, Tyskland), och har sitt säte i Düsseldorf. Andelarna i bolaget ägs indirekt av den iranska staten.
4 IFIC innehar andelar i olika tyska företag, för vilka IFIC har rätt till utdelning.
5 Sedan den 5 november 2018 har IFIC varit upptaget i SDN-förteckningen.
6 Clearstream Banking är ett tyskt företag. Det ansvarar för avveckling av värdepapper, förvaring av värdepapper och förvaltning av nationella och utländska värdepapper. Clearstream Banking är det enda auktoriserade förvaringsinstitutet i Tyskland. Clearstream Banking ansvarar bland annat för utbetalning av de utdelningar till IFIC som följer av IFIC:s andelar i tyska företag.
7 Sedan november 2018 har Clearstream Banking spärrat de utdelningar som IFIC har rätt till på ett separat konto och vägrat att betala ut dessa till IFIC.
8 Den 6 februari 2020 väckte IFIC talan mot Clearstream Banking vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) för att få information om statusen på sina utdelningar och utbetalningen av dessa. I samband med det förfarandet fick IFIC kännedom om att Clearstream Banking, med stöd av det första angripna beslutet, hade spärrat de utdelningar som IFIC hade rätt till.
9 Det första angripna beslutet ingavs av Clearstream Banking till Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) genom inlaga av den 5 november 2020, som delgavs IFIC den 9 november 2020, vid vilken tidpunkt IFIC uppger sig ha fått kännedom om beslutet.
10 Som framgår av det första angripna beslutet ingav Clearstream Banking den 8 november 2018 en ansökan till Europeiska kommissionen om tillstånd i den mening som avses i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96.
11 Genom det första angripna beslutet gav kommissionen Clearstream Banking tillstånd att under en tolvmånadersperiod följa vissa lagar i Amerikas Förenta stater rörande IFIC:s värdepapper och medel (nedan kallat det omtvistade tillståndet). Det andra och det tredje angripna beslutet, som IFIC uppger sig ha fått kännedom om den 25 maj 2022 vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main), vid vilken tidpunkt dessa beslut delgavs IFIC i en av bilagorna till en inlaga från Clearstream Banking, innebar vart och ett en förlängning av det omtvistade tillståndet i tolv månader.
Parternas yrkanden
12 IFIC har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara de angripna besluten,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, och
– förplikta Clearstream Banking att bära sina rättegångskostnader.
13 Kommissionen och Clearstream Banking har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta IFIC att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
14 IFIC har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Som första grund har IFIC gjort gällande att rätten att yttra sig har åsidosatts. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96. Såvitt avser den tredje grunden har IFIC gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts. Den fjärde grunden avser en oriktig bedömning.
Inledande anmärkningar
15 Som framgår av sjätte skälet i förordning nr 2271/96 är syftet med denna förordning att skydda den etablerade rättsordningen, unionens intressen och de intressen som fysiska och juridiska personer som utövar rättigheter i enlighet med EUF-fördraget har, särskilt genom att avlägsna, neutralisera, blockera eller på annat sätt motverka följderna av de lagar, förordningar och andra rättsakter som anges i bilagan till denna förordning (nedan kallade de lagar som anges i bilagan) (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 35).
16 I artikel 1 i förordning nr 2271/96 preciseras att unionslagstiftarens avsikt med de åtgärder som föreskrivs i förordningen är att tillhandahålla skydd mot och motverka effekterna av extraterritoriell tillämpning av de lagar som anges i bilagan och av åtgärder som grundar sig på eller är en följd av dem, när en sådan tillämpning påverkar intressena hos de personer som avses i artikel 11 och som ägnar sig åt internationell handel och/eller kapitalrörelser och därmed sammanhängande kommersiell verksamhet mellan unionen och tredjeland (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 36).
17 Som framgår av första till femte skälet i förordning nr 2271/96 syftar de lagar som anges i bilagan till förordningen till att reglera den verksamhet som utövas av fysiska och juridiska personer under medlemsstaternas jurisdiktion och tillämpas extraterritoriellt. Därigenom har dessa lagar en menlig inverkan på den etablerade rättsordningen och skadar unionens intressen liksom nämnda personers intressen. Lagarna strider mot internationell rätt och hindrar att unionens mål uppnås. Unionen har nämligen som mål att bidra till en harmonisk utveckling av världshandeln och en gradvis avveckling av restriktionerna i den internationella handeln genom att, i största möjliga utsträckning, främja fria kapitalrörelser mellan medlemsstaterna och tredjeland och avlägsna alla restriktioner i fråga om direktinvesteringar – inbegripet investeringar i fast egendom – etablering, tillhandahållande av finansiella tjänster och introduktion av värdepapper på kapitalmarknader (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 37).
18 En av lagarna i bilagan är ”Iran Freedom and Counter-Proliferation Act of 2012”, vilken Förenta staterna, enligt vad som framgår av skäl 4 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/1100 av den 6 juni 2018 om ändring av bilagan till förordning nr 2271/96 (EUT L 199 I, 2018, s. 1) efter tillkännagivandet den 8 maj 2018 inte längre avstår från att tillämpa efter det att Förenta staterna drog sig ur kärnteknikavtalet med Iran (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 38).
19 De personer som avses i artikel 11 i förordning nr 2271/96 är bland annat dels fysiska personer som har hemvist i unionen och är medborgare i en medlemsstat, dels juridiska personer som är registrerade inom unionen (se artikel 11.1 och 11.2 i nämnda förordning).
20 Förordning nr 2271/96 innehåller regler av olika slag i syfte att uppnå de mål som det erinrats om i punkterna 15–17 ovan. För att skydda den etablerade rättsordningen och unionens intressen föreskrivs sålunda i artikel 4 i förordningen, i allt väsentligt, att inga domar eller beslut som meddelats utanför unionen, och som direkt eller indirekt ger effekt åt de lagar som anges i bilagan, eller åtgärder, som grundar sig på eller följer av dessa, får erkännas eller vara verkställbara. I samma syfte innehåller artikel 5 första stycket i nämnda förordning, i allt väsentligt, ett förbud för samtliga personer som avses i artikel 11 i förordningen att följa de lagar som anges i bilagan eller åtgärder, som grundar sig på eller följer av dessa. I artikel 5 andra stycket föreskrivs emellertid att dessa personer kan få tillstånd att fullständigt eller delvis följa dessa lagar i den mån bristande uppfyllelse allvarligt skulle skada deras eller unionens intressen. För att skydda intressena för sådana personer som anges i artikel 11 i förordning nr 2271/96 och som ägnar sig åt sådan verksamhet som avses i artikel 1 föreskrivs i artikel 6 i förordningen att de ska ha rätt till ersättning för all slags skada som vållats dem genom tillämpning av nämnda lagar och åtgärder (dom 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 39).
21 I samma syfte att skydda intressena hos personer som avses i artikel 11 i förordning nr 2271/96 föreskrivs i artikel 2 i samma förordning att ”[o]m de ekonomiska och/eller finansiella intressena hos någon person som avses i artikel 11 direkt eller indirekt påverkas av de lagar som anges i bilagan eller av åtgärder som grundar sig på eller är en följd av dessa, skall den personen informera kommissionen om detta inom 30 dagar från det datum då den erhöll sådan information”.
22 Syftet med artikel 9 i förordning nr 2271/96 är slutligen att säkerställa att dessa regler tillämpas effektivt, varvid medlemsstaterna åläggs att fastställa påföljderna för eventuella överträdelser av reglerna. Dessa påföljder ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Sådana påföljder ska således särskilt föreskrivas för det fall en person som avses i artikel 11 i förordningen åsidosätter förbudet i artikel 5 första stycket däri (dom av den 21 december 2021, Bank Melli Iran, C‑124/20, EU:C:2021:1035, punkt 40).
23 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som de grunder som IFIC har anfört ska prövas.
Den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
24 IFIC har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet. Enligt IFIC har kommissionen inte i tillräcklig utsträckning motiverat skälen för det första angripna beslutet, genom att inte beakta IFIC:s situation utan endast Clearstream Bankings situation. Dessutom är artiklarna 1 och 3 i det första angripna beslutet formulerade på ett tvetydigt och obegripligt sätt vad gäller det första angripna beslutets tillämpning i tiden samt villkoren för dess tillämpning. IFIC har angett att företaget måste kunna förstå det första angripna beslutet, eftersom det berörs och påverkas av detta. IFIC har angett att dessa argument kan överföras på det andra och det tredje angripna beslutet, vars motiveringar är nästan identiska. Det andra och det tredje angripna beslutet innehåller dessutom en vag och obegriplig bestämmelse om beslutens förtida upphörande.
25 Kommissionen och Clearstream Banking har bestritt dessa argument.
26 I artikel 296 FEUF föreskrivs att rättsakter som antas av unionens institutioner ska motiveras.
27 Enligt fast rättspraxis avseende motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF ska motiveringen vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 12 september 2017, Anagnostakis/kommissionen, C‑589/15 P, EU:C:2017:663, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
28 Av fast rättspraxis framgår även att frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 12 september 2017, Anagnostakis/kommissionen, C‑589/15 P, EU:C:2017:663, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
29 Det är mot bakgrund av dessa principer som IFIC:s argument ska prövas.
30 IFIC har för det första gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts vad gäller skälen för de angripna besluten.
31 Tribunalen påpekar emellertid att IFIC inte har hänvisat till någon viss del av de angripna besluten, eller något skäl i dessa, utan endast har framfört ett allmänt påstående som helt saknar precisering eller konkret karaktär. Tribunalen konstaterar dessutom att det i skälen för de angripna besluten hänvisas till såväl det förfarande som ledde fram till antagandet av dessa beslut som de omständigheter som kommissionen beaktade i detta sammanhang och med stöd av vilka kommissionen beslutade att bevilja Clearstream Banking det omtvistade tillståndet.
32 Vad gäller IFIC:s påstående att kommissionen i skälen för de angripna besluten inte beaktade IFIC:s ståndpunkt, utan endast Clearstream Bankings ståndpunkt, påpekar tribunalen vidare att dessa argument inte avser motiveringen av dessa beslut utan huruvida de är välgrundade, och överlappar de argument som anförts inom ramen för den första och den fjärde grunden, tillsammans med vilka de således kommer att prövas nedan. Detsamma gäller IFIC:s argument avseende de omständigheter som kommissionen enligt IFIC felaktigt beaktade.
33 Av det ovan anförda följer att skälen för de angripna besluten inte kan anses vara bristfälligt eller otillräckligt motiverade.
34 IFIC har för det andra kritiserat lydelsen av artiklarna i de angripna besluten, eftersom det av denna inte går att förstå beslutens materiella och tidsmässiga tillämpningsområde samt villkoren för deras tillämpning. IFIC:s argument avser särskilt artiklarna 1 och 3 i de angripna besluten samt artikel 4 i det andra och det tredje angripna beslutet.
35 För det första, vad gäller det materiella tillämpningsområdet för de angripna besluten och villkoren för deras tillämpning, har artikel 1 i dessa beslut följande lydelse:
”[Clearstream Banking] har rätt att följa vissa av de lagar i Amerikas förenta stater [som anges i bilagan] i den mån detta är nödvändigt för att
1) frysa de värdepapper eller penningmedel som Clearstream Banking innehar eller är förvaringsinstitut för och vägra genomföra utbetalningar eller andra instruktioner i samband med detta,
2) vägra att inkludera nya värdepapper i sitt system för clearing av värdepapper, och
3) frysa all vinst på aktier i bolag, inklusive utdelningar, räntor, återköpsbetalningar eller liknande eller uppburna räntor,
när [Clearstream Banking] vet eller hyser allvarlig misstanke om att [IFIC] annars direkt eller indirekt skulle dra fördel av eller delta i alla tillhandahållanden av tjänster.”
36 I första stycket i denna bestämmelse preciseras inledningsvis vilka av de lagar i Amerikas förenta stater som anges i bilagorna som Clearstream Banking har beviljats tillstånd att följa. En sådan upplysning kan inte betraktas som bristfällig motivering och IFIC har för övrigt inte gjort någon invändning avseende just detta.
37 I punkterna 1–3 i bestämmelsen anges vidare de undantag som Clearstream Banking har rätt att tillämpa till följd av det omtvistade tillståndet, det vill säga i huvudsak att ”frysa” vissa tillgångar och ”neka” vissa transaktioner i stället för att tillhandahålla de tjänster som Clearstream Banking normalt tillhandahåller. En sådan upplysning kan inte betraktas som bristfällig motivering av bestämmelsens materiella tillämpningsområde, och IFIC har inte heller gjort någon invändning avseende just detta, med undantag för den tidsmässiga räckvidden för agerandena, vilket är något som kommer att prövas nedan i samband med tillståndets tillämpning i tiden (se punkt 46 nedan).
38 I andra stycket i denna bestämmelse anges slutligen på vilka villkor nämnda undantag kan tillämpas, det vill säga när Clearstream Banking ”vet” eller hyser ”allvarlig misstanke” om att IFIC annars direkt eller indirekt skulle dra fördel av (eller delta i) ”alla tillhandahållanden av tjänster”.
39 IFIC har bestritt vissa av de uttryck som används i det andra stycket.
40 I motsats till vad IFIC har gjort gällande innebär kommissionens användning av uttrycken ”allvarlig misstanke” och ”alla tillhandahållanden av tjänster” emellertid inte att bestämmelsen är otydlig eller obegriplig. Om andra stycket i den aktuella bestämmelsen läses tillsammans med första stycket i samma bestämmelse går det nämligen att förstå vilka tjänster som omfattas av de tillåtna agerandena och de villkor som fastställts.
41 Den omständigheten att Clearstream Banking genom de angripna besluten ges möjlighet att åberopa förekomsten av en ”allvarlig misstanke” innebär inte att dessa beslut är bristfälligt eller otillräckligt motiverade. Såsom framgår av artikel 1 i de angripna besluten ger uttrycket ”allvarlig misstanke”, som används i andra stycket i nämnda bestämmelse, Clearstream Banking möjlighet att anse att IFIC drar fördel av (eller deltar i) tillhandahållandet av vissa tjänster, utan att det är nödvändigt för Clearstream Banking att vara säker på detta, genom att Clearstream Banking kan stödja sig på förekomsten av en allvarlig misstanke om att så är fallet. I detta avseende föreligger således ingen tvetydighet.
42 Användningen av uttrycket ”alla tillhandahållanden av tjänster” i artikel 1 andra stycket i de angripna besluten ger inte heller upphov till någon osäkerhet. Kommissionen har visserligen inte gjort några korshänvisningar till samma bestämmelses första stycke eller till de tjänster som avses i nämnda stycke. Detta uttryck kan emellertid inte tolkas utanför sitt sammanhang, och på så sätt att det avser varje tjänst som inte har något samband med de tjänster eller ageranden som avses i samma bestämmelse. Sett till systematiken i denna bestämmelse, som för övrigt består av en enda mening, måste nämligen uttrycket ”alla tillhandahållanden av tjänster” anses hänföra sig till de tjänster som Clearstream Banking i vanliga fall tillhandahåller och som är föremål för de undantag som anges i detta första stycke, och detta när IFIC direkt eller indirekt drar fördel av eller deltar i dessa. De aktuella bestämmelserna är således inte svåra att förstå.
43 Vad gäller fastställandet av beslutens materiella tillämpningsområde och villkoren för deras tillämpning kan IFIC:s argument rörande motiveringen av de angripna besluten följaktligen inte godtas.
44 För det andra, vad gäller de angripna beslutens tillämpning i tiden, påpekar tribunalen till att börja med att det i artikel 3 i vart och ett av dessa beslut anges att ”[d]etta beslut ska gälla i tolv månader från och med dagen för delgivningen av beslutet”.
45 I motsats till vad IFIC har gjort gällande konstaterar tribunalen således att de angripna beslutens tillämpning i tiden tydligt anges i artikel 3 i besluten, utan att det kan påvisas någon bristande motivering eller bristande precision. Det framgår nämligen tydligt av nämnda bestämmelse att vart och ett av de angripna besluten är giltigt och att det omtvistade tillståndet således gäller i tolv månader från dagen för delgivningen av dessa beslut.
46 Vad vidare gäller IFIC:s argument att det omtvistade tillståndet omfattar handlingar som genomfördes eller medel som erhölls innan tillståndet beviljades, är det tillräckligt att påpeka att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av tillståndets räckvidd. Av artikel 1 i de angripna besluten, jämförd med artikel 3 i samma beslut, framgår nämligen att Clearstream Banking, under beslutens giltighetstid, har rätt att agera på de sätt som anges i nämnda artikel 1 och följaktligen har rätt att inte tillhandahålla vissa tjänster när IFIC direkt eller indirekt skulle kunna dra fördel av eller delta i dessa. Det är med andra ord under tillståndets giltighetstid på tolv månader som Clearstream Banking har rätt att ”frysa” tillgångarna eller ”neka” att utföra de transaktioner som avses i artikel 1 första stycket, och detta oberoende av när tillgångarna kom i Clearstream Bankings eller IFIC:s besittning eller Clearstream Banking anmodades att utföra dessa transaktioner. I detta avseende råder således ingen osäkerhet beträffande motiveringen.
47 Inom ramen för den andra grunden har IFIC slutligen anfört att artikel 4 i det andra och det tredje angripna beslutet är vagt formulerad, eller till och med att den är obegriplig jämförd med artikel 3 första stycket i det tredje angripna beslutet. Dessa argument ska prövas inom ramen för förevarande grund, som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
48 Tribunalen konstaterar att artikel 4 i det andra och det tredje angripna beslutet inte är rättsstridig på det sätt som IFIC har gjort gällande, varken betraktad individuellt eller tillsammans med artikel 3 första stycket i det tredje angripna beslutet.
49 I artikel 4 i det andra och det tredje angripna beslutet anges att vart och ett av dessa beslut omedelbart upphör att gälla om och från och med den dag IFIC avförs från SDN-förteckningen i den mening som avses i de i bilagan angivna lagar som anges i artikel 1 i nämnda beslut eller om de i bilagan angivna lagarnas extraterritoriella tillämpning på personer som avses i artikel 11 i förordning nr 2271/96 ”avbryts, upphävs” eller ”på annat sätt upphör”. I motsats till vad IFIC har påstått är nämnda bestämmelse dock inte vag. Den första delen avser helt klart det fall då IFIC, i egenskap av sökande, inte längre är upptagen i SDN-förteckningen, genom att det föreskrivs att besluten i ett sådant fall omedelbart upphör att gälla. Ordet ”omedelbart” ger inte upphov till någon osäkerhet, utan innebär att beslutet automatiskt upphör den dag Förenta staterna beslutar att avföra IFIC från SDN-förteckningen, utan att några ytterligare åtgärder eller undersökningar krävs. Enligt den andra delen av nämnda artikel 4 är så, i allt väsentligt, även fallet när de lagar som anges i bilagan – i varje enskilt fall genom beslut av Förenta staterna – upphör att vara extraterritoriellt tillämpliga inom unionen.
50 Vidare ger sambandet mellan nämnda artikel 4 och artikel 3 första stycket i det tredje angripna beslutet inte heller upphov till några svårigheter vad gäller förståelsen. I den andra meningen i sistnämnda bestämmelse anges att om ett ”avtal” under beslutets giltighetstid på tolv månader leder till att de i bilagan angivna lagarnas extraterritoriella tillämpning på de personer som avses i artikel 11 i förordning nr 2271/96 helt eller delvis avbryts, upphävs eller upphör, är kommissionen skyldig att utan dröjsmål undersöka huruvida de skäl som ligger till grund för det tredje angripna beslutet fortfarande är giltiga eller om det finns skäl att ändra eller upphäva detta beslut. Till skillnad från artikel 4 i det tredje angripna beslutet avser artikel 3 första stycket andra meningen i samma beslut således inte en ensidig åtgärd från Förenta staternas sida, utan verkningarna av ett sådant ”avtal” som det iranska kärnteknikavtalet, vilket framgår av skäl 29 i samma beslut. Till skillnad från den situation som avses i nämnda artikel 4 har ingåendet av ett sådant ”avtal” dessutom inte någon omedelbar eller automatisk inverkan på det tredje angripna beslutet, utan det ankommer på kommissionen att fastställa vilken inverkan avtalet har på detta beslut.
51 IFIC:s argument beträffande motiveringen av de angripna besluten vad gäller fastställandet av beslutens tillämpning i tiden kan följaktligen inte godtas.
52 Av det ovan anförda följer att någon bristande motivering inte kan konstateras vad gäller artiklarna i de angripna besluten.
53 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96
54 IFIC har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 genom att bevilja ett retroaktivt tillstånd. Varken i nämnda förordning eller i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1101 av den 3 augusti 2018 om fastställande av kriterierna för tillämpningen av artikel 5 andra stycket i rådets förordning (EG) nr 2271/96 (EUT L 199 I, 2018, s. 7), föreskrivs en sådan retroaktiv verkan, vilken också är utesluten enligt kommissionens vägledning, med rubriken ”Frågor/svar: antagandet av en uppdatering av den blockerande stadgan”, av den 7 augusti 2018 (EUT C 277 I, 2018, s. 4). Vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) gjorde Clearstream Banking för övrigt gällande att det första angripna beslutet har retroaktiv verkan. Det andra och det tredje angripna beslutet är inte heller tillräckligt avgränsade i tiden. Situationen blir inte tydligare av att de sistnämnda besluten innehåller en bestämmelse om att de ska upphöra att gälla i förtid, vars avsaknad i det första angripna beslutet borde leda till att detta ogiltigförklaras.
55 Kommissionen och Clearstream Banking har bestritt dessa argument.
56 För det första räcker det att påpeka att den andra grunden bygger på felaktiga premisser. Det framgår nämligen inte av de angripna besluten att de har retroaktiv verkan. Som påpekats i punkterna 44–46 ovan anges det tvärtom tydligt i artikel 3 i vart och ett av de angripna besluten att besluten gäller från och med den dag då de delges och endast under en tolvmånadersperiod, vilket innebär att de inte kan anses ha retroaktiv verkan eller vara obestämda i tiden. Skälen i nämnda beslut, i vilka kommissionen redogör för vad det var som fick den att fastställa nämnda giltighetstid, innehåller inte heller några uppgifter som tyder på att dessa beslut skulle ha retroaktiv verkan.
57 Härav följer att det omtvistade tillståndet inte har retroaktiv verkan och inte omfattar ageranden som ägt rum före den dag då de angripna besluten, och då särskilt det första angripna beslutet, började gälla, utan endast sådana som ägt rum efter detta datum.
58 Den omständigheten att Clearstream Banking, enligt IFIC, gav uttryck för den motsatta ståndpunkten vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) saknar betydelse i detta avseende, eftersom de angripna beslutens räckvidd endast kan fastställas mot bakgrund av den relevanta rättsliga ramen, beslutens innehåll och avsikten hos den som utfärdat besluten.
59 IFIC:s argument att Clearstream Banking otillbörligen fryste IFIC:s tillgångar innan Clearstream Banking erhöll det omtvistade tillståndet, och Clearstream Bankings argument att dess agerande inte ska anses strida mot förbudet i artikel 5 första stycket i förordning nr 2271/96 utan att det tas hänsyn till att det pågick ett tillståndsförfarande och utfallet av detta förfarande, saknar båda relevans i förevarande mål, som endast avser de angripna beslutens lagenlighet och inte Clearstream Bankings agerande. Det ankommer för övrigt inte på tribunalen att avgöra huruvida Clearstream Bankings agerande strider mot förordning nr 2271/96.
60 För det andra kan IFIC inte vinna framgång med sitt argument att den omständigheten att det första angripna beslutet saknar en bestämmelse om att beslutet ska upphöra att gälla i förtid, såsom bestämmelsen i artikel 4 i det andra och det tredje angripna beslutet eller bestämmelsen i artikel 3 första stycket i det tredje angripna beslutet, borde leda till att det första beslutet ogiltigförklaras. Det finns nämligen inte någon omständighet som åberopats vid tribunalen som tyder på att avsaknaden av en sådan bestämmelse i sig innebär att det första angripna beslutet är rättsstridigt. Tribunalen påpekar vidare att även i avsaknad av en sådan bestämmelse hade kommissionen haft rätt att återkalla det första angripna beslutet, särskilt om ändrade omständigheter gjorde detta nödvändigt.
61 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den fjärde grunden: Oriktig bedömning
62 IFIC har gjort gällande att kommissionen inte utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning eller gjorde en oriktig bedömning, eftersom den varken beaktade IFIC:s situation och intressen eller hur det första angripna beslutet påverkade IFIC, trots att IFIC till följd av det första angripna beslutet inte längre kunde bedriva sin verksamhet. Kommissionen har inte heller tagit hänsyn till huruvida det fanns mindre ingripande åtgärder eller rätten till ersättning för den skada som lidits. Vidare borde kommissionen inte, såsom den gjorde i skäl 15 i det första angripna beslutet, ha tagit hänsyn till att IFIC hade väckt talan mot Clearstream Banking vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main), eftersom IFIC:s utövande av sin rätt att väcka talan vid domstol inte kan leda till att företaget lider skada.
63 IFIC har hävdat att Clearstream Banking inte har tillhandahållit IFIC någon tjänst. De omständigheter som åberopades i skäl 15 i det första angripna beslutet visar dessutom att kommissionen kände till att Clearstream Banking åsidosatte förordning nr 2271/96.
64 IFIC har angett att kommissionen inte heller vad gäller det andra och det tredje angripna beslutet har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning och inte gjort någon proportionalitetskontroll, bland annat genom att kommissionen underlåtit att ta ställning till huruvida sanktionerna borde mildras. Enligt IFIC grundar sig det andra och det tredje angripna beslutet även på uppgifter som inte har kontrollerats eller styrkts samt på omständigheter som inte är relevanta och på en ensidig redogörelse för vissa faktiska omständigheter.
65 Kommissionen och Clearstream Banking har bestritt dessa argument.
66 Tribunalen påpekar till att börja med att IFIC inom ramen för den fjärde grunden har framfört olika invändningar mot bedömningarna i de angripna besluten. Eftersom IFIC inom ramen för de övriga grunderna för talan också har bestritt vissa bedömningar i de angripna besluten, ska samtliga dessa argument prövas tillsammans nedan.
67 IFIC har i första hand bestritt de angripna besluten med motiveringen att kommissionen inte har beaktat IFIC:s intressen, utan endast Clearstream Bankings intressen.
68 Tribunalen påpekar i detta avseende att det i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 föreskrivs att tillstånd att följa de lagar som anges i bilagan ska beviljas under förutsättning att bristande uppfyllelse av dessa lagar allvarligt skulle skada de tillståndssökandes eller unionens intressen. Av nämnda bestämmelse framgår således att kommissionen endast ska undersöka dessa två intressen för att avgöra om dessa allvarligt skulle skadas av bristande uppfyllelse av de lagar som anges i bilagan, så att tillstånd eventuellt kan beviljas. I nämnda bestämmelse nämns däremot inte intressena hos tredje man som omfattas av tredjelandets restriktiva åtgärder (nedan kallad tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna) i förhållande till vilka tillståndssökanden ansöker om tillstånd att följa de lagar som anges i bilagan. Om unionslagstiftaren hade haft för avsikt att låta en sådan tredje mans intressen ingå bland de intressen som ska beaktas vid nämnda bedömning, skulle lagstiftaren uttryckligen ha angett detta i stället för att uteslutande hänvisa till unionens och tillståndssökandens intressen.
69 I artikel 4 i genomförandeförordning 2018/1101 anges vidare de icke kumulativa kriterier som kommissionen framför allt ska beakta vid bedömningen av en tillståndsansökan. I denna bestämmelse hänvisas också enbart till de skyddade intressen som avses i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96, det vill säga tillståndssökandens och unionens intressen, och nämns inte heller tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna och än mindre en sådan tredje mans intressen. Dessutom anges inte i något av de kriterier som anges i nämnda bestämmelse att en sådan tredje mans intressen ska beaktas eller att det ska göras en avvägning mellan dennes intressen och tillståndssökandens eller unionens intressen. Hänvisningen till ”eventuella andra relevanta faktorer” i artikel 4 n i genomförandeförordning 2018/1101 kan inte leda till en annan tolkning och till att omständigheter som varken kan kopplas till ordalydelsen eller andemeningen i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 ska beaktas, vilket således innebär att sådana omständigheter saknar relevans vid tillämpningen av denna bestämmelse.
70 Av femte och sjätte skälen i förordning nr 2271/96, och av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 15 ovan, framgår slutligen att denna förordning endast syftar till att skydda den etablerade rättsordningen respektive unionens intressen och de intressen som fysiska och juridiska personer som utövar rättigheter i enlighet med EUF-fördraget har.
71 Även om en tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna visserligen kan vara en person som omfattas av artikel 11 i förordning nr 2271/96 och således en person som omfattas av tillämpningsområdet för vissa bestämmelser i denna förordning, såsom artikel 2 däri, kan en sådan omständighet inte leda till att andra intressen än dem som föreskrivs i nämnda bestämmelse ska beaktas vid tillämpningen av undantaget i artikel 5 andra stycket i samma förordning och saknar denna omständighet således betydelse i detta sammanhang.
72 Av de bestämmelser som reglerar beviljandet av ett tillstånd enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 följer således att kommissionen, när den bedömer en ansökan om tillstånd som ingetts med stöd av nämnda bestämmelse, inte är skyldig att beakta intressena hos tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna, såsom de personer som, i likhet med IFIC, är upptagna i SDN-förteckningen.
73 Detta konstaterande överensstämmer dessutom med konstaterandet i punkt 73 i förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Bank Melli Iran (C‑124/20, EU:C:2021:386), enligt vilket kommissionen enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 ”inte … ska beakta tredje mans intressen när den beslutar om huruvida ett sådant undantag ska beviljas”.
74 Tribunalen konstaterar för övrigt att även om IFIC har påstått att kommissionen felaktigt underlät att beakta dess intressen, har IFIC till stöd för sitt argument inte med framgång åberopat någon omständighet som följer av den relevanta rättsliga ramen. Såsom påpekats i punkt 69 ovan ger artikel 4 i genomförandeförordning 2018/1101, som IFIC hänvisade till vid förhandlingen, inget som helst stöd för dess argumentation.
75 Det går följaktligen inte att med stöd av IFIC:s argument dra slutsatsen att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den inte beaktade IFIC:s intressen.
76 I andra hand har IFIC bestritt de angripna besluten med motiveringen att kommissionen varken har beaktat möjligheten att använda sig av mindre ingripande alternativ eller möjligheten för IFIC att göra gällande en rätt till ersättning.
77 I detta avseende räcker det att erinra om att den relevanta rättsliga ramen inte ålägger kommissionen några skyldigheter.
78 Såsom framgår av artikel 3 i genomförandeförordning 2018/1101 består kommissionens prövning i att kontrollera huruvida den bevisning som tillståndssökanden har lämnat, och i förekommande fall de ytterligare uppgifter som begärts av kommissionen, gör det möjligt att mot bakgrund av de kriterier som anges i artikel 4 i samma förordning dra slutsatsen att tillståndssökandens eller unionens intressen allvarligt skulle skadas i den mening som avses i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 vid bristande uppfyllelse av de lagar som anges i bilagan. Av artikel 5.1 och 5.2 i genomförandeförordning 2018/1101 följer även att resultatet av en sådan prövning i huvudsak följer en binär logik: Om kommissionen inte finner tillräckliga bevis för att nämnda intressen allvarligt har skadats, ska den utarbeta ett utkast till beslut om avslag på ansökan. Om kommissionen finner tillräckliga bevis för en sådan skada, ska den utarbeta ett utkast till beslut om beviljande av tillstånd och fastställa lämpliga åtgärder. Av den relevanta rättsliga ramen framgår således inte att kommissionen, när den har att ta ställning till en tillståndsansökan och kommit fram till sistnämnda slutsats, ska undersöka huruvida det finns alternativ till beviljandet av tillstånd.
79 IFIC har för övrigt inte åberopat någon omständighet som följer av den relevanta rättsliga ramen till stöd för sitt argument.
80 Den eventuella förekomsten av alternativ som är mindre ingripande för tredje mans intressen förefaller dessutom under alla omständigheter sakna relevans. Såsom har påpekats i punkterna 68–75 ovan är kommissionen nämligen inte skyldig att beakta tredje mans intressen vid bedömningen av en tillståndsansökan. I förevarande fall var kommissionen således inte skyldig att undersöka huruvida det fanns ett alternativ som var mindre ingripande för IFIC.
81 Av samma skäl var kommissionen inte skyldig att pröva huruvida IFIC hade kunnat göra gällande en eventuell rätt till ersättning, vilket är en fråga som saknar relevans vid bedömningen av en ansökan om tillstånd enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96.
82 IFIC har dessutom gjort gällande att kommissionen inte kontrollerade huruvida Clearstream Banking hade försökt ”klargöra situationen” med de amerikanska myndigheterna. IFIC har inte heller preciserat på vilken grund en sådan – för övrigt ganska vagt formulerad – skyldighet åligger kommissionen. Det finns således inget som tyder på att kommissionen hade en sådan kontrollskyldighet.
83 Vad slutligen gäller IFIC:s påstående att kommissionen inte beaktade den omständigheten att Clearstream Banking inte tillhandahöll någon tjänst till IFIC utan snarare till dess förvaringsinstitut, räcker det att påpeka att ett sådant argument grundas på en ofullständig tolkning av räckvidden av det omtvistade tillståndet. Såsom har påpekats i punkterna 38 och 42 ovan avser de angripna besluten de tjänster som Clearstream Banking erbjuder och som IFIC direkt eller indirekt drar fördel av (eller deltar i), däribland tjänster som IFIC inte erbjuds direkt, men som IFIC drar fördel av (eller deltar i), om än indirekt.
84 Det går följaktligen inte att med stöd av IFIC:s argument dra slutsatsen att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den underlät att beakta vissa relevanta omständigheter vid sin bedömning av Clearstream Bankings tillståndsansökningar.
85 I tredje hand har IFIC bestritt vissa bedömningar i de angripna besluten. Det rör sig dels om beaktandet, i det första angripna beslutet, av den talan som IFIC väckt vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main), dels om beaktandet, i det andra och det tredje angripna beslutet, av omständigheter som påstås sakna relevans eller följer av en ensidig redogörelse av de faktiska omständigheterna.
86 För det första innebär den av IFIC åberopade omständigheten att kommissionen, i skäl 15 i det första angripna beslutet, nämnde den talan som IFIC väckt vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) varken att kommissionen beaktade IFIC intressen eller, i motsats till vad IFIC har påstått, att omnämnandet av nämnda talan hade varit till men för IFIC vid kommissionens bedömning eller att kommissionen kände till att Clearstream Banking eventuellt hade åsidosatt förordning nr 2271/96. Av det första angripna beslutet framgår nämligen att kommissionen i skäl 15 nöjde sig med att erinra om de omständigheter som Clearstream Banking har åberopat till stöd för sin ansökan, utan att bedöma dessa omständigheter. IFIC:s argument bygger således på felaktiga premisser och helt grundlösa påståenden.
87 För det andra har IFIC hänvisat till skäl 16 i det tredje angripna beslutet, i vilket kommissionen hänvisade till innehållet i Clearstream Bankings tillståndsansökan, särskilt vad gäller vissa omständigheter som Clearstream Banking åberopat för att visa att detta företag kunde utsättas för risker i Förenta staterna. Det rör sig särskilt om transaktioner som ett ”systerbolag” till Clearstream Banking har genomfört med de amerikanska myndigheterna och utredningar som pågår vid dessa myndigheter. Kommissionen hänvisade till dessa risker och omständigheter inom ramen för sin bedömning i skäl 22 i det tredje angripna beslutet. Tribunalen konstaterar dessutom att dessa omständigheter i allt väsentligt även nämndes i skälen 22–25 i det första angripna beslutet.
88 I motsats till vad IFIC har gjort gällande saknar dessa omständigheter emellertid inte relevans och kommissionen har inte gjort någon oriktig bedömning genom att stödja sig på dessa omständigheter. Även om dessa omständigheter, eftersom de avser två förfaranden från år 2014, varken är talrika eller aktuella, kan de ändå visa att det förelåg en verklig risk för sanktioner (eller ett behov av transaktioner för att undvika sådana sanktioner) i Förenta staterna. Den omständigheten att dessa omständigheter avser ett ”systerbolag” till Clearstream Banking, och inte Clearstream Banking själv, påverkar inte kommissionens bedömning. Såsom IFIC har framhållit föreskrivs det nämligen uttryckligen i artikel 4 c i genomförandeförordning 2018/1101 att kommissionen, för att bedöma anknytningen till det land som är ursprunget till de lagar som anges i bilagan, ”till exempel” kan beakta att tillståndssökanden ”har moderbolag eller dotterbolag”, vilket innebär att de risker som ett ”systerbolag” till Clearstream Banking löper är lika relevanta.
89 Den omständigheten att kommissionen i fotnoterna 8 och 9 i det tredje angripna beslutet i samband med dessa omständigheter felaktigt uppgav Clearstream Banking i stället för dess ”systerbolag” utgör i förevarande fall ett skrivfel som, med hänsyn till innehållet i skäl 16 i beslutet och skälen 22–25 i det första angripna beslutet, inte påverkar förståelsen av nämnda beslut och inte gör att beslutets lagenlighet kan ifrågasättas.
90 För det tredje har sökanden hänvisat till skäl 24 i det tredje angripna beslutet (varav en del redan återgavs i skäl 16 i det andra angripna beslutet) och fotnoterna 15 och 16 i detta beslut, beträffande utvecklingen av situationen i Förenta staterna efter valet av ny president år 2020. Enligt IFIC hade kommissionen inte tagit vederbörlig hänsyn till den omständigheten att sanktionsåtgärderna hade mildrats i februari 2022 och hade grundat sin bedömning på en enda tidningsartikel.
91 IFIC:s påstående att Förenta staternas sanktioner hade mildrats är emellertid inte styrkt. Dessutom tog kommissionen, i skäl 16 i det andra angripna beslutet och i skälen 24 och 25 i det tredje angripna beslutet, faktiskt hänsyn till utvecklingen i Förenta staterna och drog slutsatsen att det trots denna utveckling inte hade skett någon ändring av innehållet i och genomförandet av Förenta staternas sanktioner mot Iran. Såsom kommissionen har understrukit var IFIC vid antagandet av vart och ett av de angripna besluten dessutom fortfarande upptagen SDN-förteckningen.
92 IFIC har följaktligen inte anfört något argument som gör det möjligt att anse att kommissionen har gjort en oriktig bedömning.
93 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Den första grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig
94 IFIC har gjort gällande att den allmänna princip som följer av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), enligt vilken personer som berörs av en åtgärd har rätt att yttra sig, är tillämplig på IFIC i egenskap av person som indirekt påverkas negativt av det första angripna beslutet. Under det förfarande som ledde fram till antagandet av det första angripna beslutet beredde kommissionen inte IFIC tillfälle att yttra sig och detta företag kunde således inte framföra sina synpunkter. I det första angripna beslutet nämns varken IFIC:s situation eller den omständigheten att Clearstream Banking spärrade dess tillgångar utan tillstånd. Om kommissionen hade berett IFIC tillfälle att yttra sig hade den aldrig låtit tillståndet få retroaktiv verkan. Dessutom har IFIC inte beretts tillfälle att yttra sig över den ”allvarliga misstanke” som nämns i det första angripna beslutet. Av detta har IFIC dragit slutsatsen att det första angripna beslutet åsidosätter en väsentlig formföreskrift och att det första angripna beslutet därför bör ogiltigförklaras.
95 Som svar på kommissionens påstående om att IFIC inte hade iakttagit sin informationsskyldighet enligt artikel 2 i förordning nr 2271/96 har IFIC preciserat att denna bestämmelse inte är tvingande och således inte kan medföra negativa konsekvenser för de ekonomiska aktörerna. I brist på information är det dessutom omöjligt för aktörerna att yttra sig över en tillståndsansökan, eftersom IFIC fick kännedom om ansökan först efter det att den beviljades. Kommissionen har även uttömt alla tillgängliga möjligheter, inklusive i den mening som avses i artikel 2 i förordning nr 2271/96, genom att vända sig till en behörig myndighet i en medlemsstat. IFIC har slutligen gjort gällande att företaget endast kan formulera hypoteser beträffande huruvida kommissionen hade antagit ett annat beslut.
96 IFIC har hävdat att det i förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Bank Melli Iran (C‑124/20, EU:C:2021:386), inte anges att tredje mans intressen inte ska beaktas. Clearstream Bankings vägran att betala ut utdelning och sälja värdepapper har lett till att IFIC inte längre kan bedriva sin verksamhet och har förlorat allt sitt värde. IFIC har slutligen bekräftat att företaget har ingett ett klagomål till Hauptzollamt Giessen (Centrala tullkontoret i Giessen, Tyskland) och Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht (Federala finanstillsynsmyndigheten, Tyskland) och angett att det inte finns någon bestämmelse som reglerar hur den information som avses i artikel 2 i förordning nr 2271/96 ska lämnas till de nationella myndigheterna.
97 IFIC har anfört att det andra och det tredje angripna beslutet är behäftade med samma fel. IFIC:s argument kan således tillämpas på de tre angripna besluten, eftersom kommissionen underlät att höra IFIC och inte informerade företaget om något av dessa beslut. Eftersom IFIC inte kände till de angripna besluten var det tvunget att vidta kostsamma åtgärder mot flera aktörer.
98 IFIC har inom ramen för sin bevisuppgift av den 17 mars 2023 gjort gällande att kommissionen hörde en tredje man som omfattades av restriktiva åtgärder inom ramen för ett liknande tillståndsförfarande som genomfördes enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96, utan något krav på sekretess. Dessa omständigheter visar att det är nödvändigt att höra tredje män som omfattas av de restriktiva åtgärderna, såsom IFIC, och att denna skyldighet åvilar kommissionen, eftersom förordning nr 2271/96 inte gör någon åtskillnad mellan dessa tredje män och en sådan åtskillnad därför är rättsstridig.
99 Kommissionen och Clearstream Banking har bestritt dessa argument.
100 Iakttagandet av rätten att yttra sig utgör en grundläggande unionsrättslig princip som numera är stadfäst i artikel 41 i stadgan och som garanterar rätten till god förvaltning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkterna 64 och 65).
101 I artikel 41.2 i stadgan föreskrivs att denna rätt till god förvaltning bland annat innebär att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.
102 Det framgår således redan av bestämmelsens ordalydelse att den är allmänt tillämplig. Rätten att yttra sig ska iakttas i varje förfarande som kan leda till att det antas en rättsakt som går någon emot, även när den tillämpliga lagstiftningen inte uttryckligen föreskriver en sådan formföreskrift. Rätten att yttra sig innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet, och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 67).
103 Med detta sagt ska det även påpekas att artikel 52.1 i stadgan tillåter begränsningar i utövandet av de rättigheter som slås fast i stadgan, däribland rätten att yttra sig enligt artikel 41 i stadgan. Enligt artikel 52.1 i stadgan krävs emellertid att varje begränsning är föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga. Det krävs dessutom att en sådan begränsning, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 71).
104 Ett påstående om kränkning av rätten att yttra sig måste dessutom prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, framför allt den aktuella rättsaktens beskaffenhet, det sammanhang i vilket den antagits och rättsreglerna på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 34, och dom av den 9 februari 2017, M, C‑560/14, EU:C:2017:101, punkt 33).
105 Det är mot bakgrund av dessa principer som den första grunden för talan ska prövas.
106 Till att börja med anser tribunalen att artikel 2 i förordning nr 2271/96, i motsats till vad kommissionen har påstått, saknar relevans. Kommissionens argument att en tredje man som underlåtit att informera kommissionen enligt nämnda bestämmelse har ”förverkat” sin rätt att yttra sig inom ramen för ett förfarande enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 saknar nämligen helt grund. Det informationsförfarande som föreskrivs i den förstnämnda bestämmelsen skiljer sig nämligen från det tillståndsförfarande som föreskrivs i den sistnämnda bestämmelsen.
107 Tribunalen påpekar inledningsvis att det varken i förordning nr 2271/96 eller i genomförandeförordning 2018/1101 föreskrivs att tredje män som omfattas av restriktiva åtgärder (såsom de tredje män som i likhet med IFIC är upptagna i SDN-förteckningen) ska ha rätt att delta i ett förfarande för antagande av ett beslut enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 där en sökande (såsom Clearstream Banking) vill få tillstånd att följa de lagar som anges i bilagan. I nämnda förordningar ges sådana tredje män nämligen inte någon roll i förfarandet, och de varken informeras eller hörs av kommissionen i samband med förfarandet för antagande av ett beslut enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96.
108 Eftersom det i den relevanta rättsliga ramen inte föreskrivs att de tredje män som omfattas av de restriktiva åtgärderna ska beredas tillfälle att yttra sig som ett väsentligt förfarandevillkor som är oupplösligt förbundet med den rättsliga utformningen eller ett korrekt uttryck för viljan hos rättsaktens upphovsman (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2022, kommissionen/Freistaat Bayern m.fl., C‑167/19 P och C‑171/19 P, EU:C:2022:176, punkt 89), kan tribunalen inte godta IFIC:s argument att den omständigheten att IFIC inte beretts tillfälle att yttra sig i förevarande fall utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift och att de angripna besluten därför bör ogiltigförklaras.
109 Tribunalen påpekar emellertid att det enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 102 ovan – även om rätten att yttra sig inte uttryckligen föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen – inte kan uteslutas att en tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna kan åberopa en sådan rätt i det förfarande som leder fram till antagandet av ett beslut enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96, om ett sådant beslut berör honom eller henne negativt.
110 I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 103 ovan kan dock utövandet av rätten att yttra sig inskränkas. I förevarande fall anser kommissionen att flera delar av det system som inrättats genom förordning nr 2271/96 motiverar att en tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna inte bereds tillfälle att yttra sig i samband med ett sådant förfarande. Det ska således fastställas huruvida en sådan inskränkning av rätten att yttra sig som följer av den relevanta rättsliga ram som kommissionen i huvudsak har åberopat kan godtas i den mening som avses i nämnda rättspraxis.
111 För det första framgår det av prövningen av den fjärde grunden för talan att avsaknaden, inom den relevanta rättsliga ramen, av bestämmelser som ger tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna rätt att yttra sig (punkt 107 ovan) ingår i ett system enligt vilket en sådan tredje mans intressen ska beaktas vid bedömningen av en ansökan om tillstånd som ingetts med stöd av artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96. Unionslagstiftaren har med andra ord valt att inrätta ett system där tredje mans intressen inte ska beaktas och tredje man inte ska delta i de förfaranden som genomförs i enlighet med nämnda bestämmelse.
112 Syftet med de beslut om undantag som kommissionen fattar med stöd av nämnda bestämmelse är nämligen att i särskilda och vederbörligen motiverade omständigheter (skäl 5 i genomförandeförordning 2018/1101) undvika att bristande uppfyllelse av de lagar som anges i bilagan allvarligt skadar unionens eller tillståndssökandens intressen. Antagandet av ett beslut med stöd av nämnda bestämmelse svarar således mot mål av allmänintresse som består i att skydda unionens intressen eller intressena för personer som utövar rättigheter enligt EUF-fördraget mot allvarlig skada som skulle kunna följa av att de lagar som anges i bilagan inte följs. I förevarande fall avslutade kommissionen sin bedömning i vart och ett av de angripna besluten med att framhålla att beviljandet av tillståndet inte bara var förenligt med målen med förordning nr 2271/96, utan även med unionens allmänna politiska mål (skäl 38 i det första angripna beslutet, skäl 18 i det andra angripna beslutet och skäl 27 i det tredje angripna beslutet), vilket inte i sig har bestritts av IFIC.
113 Att i detta sammanhang låta en tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna i det aktuella förfarandet utöva sin rätt att yttra sig strider enligt kommissionen och Clearstream Banking inte bara mot de mål av allmänintresse som eftersträvas med artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96, utan riskerar även att äventyra förverkligandet av dessa mål som syftar till att skydda unionens intressen eller intressena hos personer som utövar rättigheter enligt EUF-fördraget. Som kommissionen har förklarat riskerar nämligen utövandet av denna rätt att leda till en okontrollerad informationsspridning. Tack vare detta kan myndigheterna i det tredjeland där de lagar som anges i bilagan har sitt ursprung få kännedom om att en person har ansökt om tillstånd i den mening som avses i nämnda bestämmelse och att vederbörande således kommer, eller inte kommer, att följa detta tredjelands extraterritoriella lagstiftning, vilket kan medföra risker i samband med utredningar och sanktioner mot denna person och följaktligen skada vederbörandes och, i förekommande fall, unionens intressen. Såsom kommissionen har gjort gällande föreligger en sådan risk särskilt för de personer som har ansökt om men inte beviljats tillstånd, vilka, eftersom de måste följa förbudet i artikel 5 första stycket i förordning nr 2271/96, riskerar att bli föremål för utredningar och sanktioner från tredjeländers sida.
114 Under dessa omständigheter framstår inskränkningen av rätten att yttra sig för en tredje man som omfattas av restriktiva åtgärder i samband med förfarandet för antagande av ett beslut enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 som en naturlig följd av det system som unionslagstiftaren har inrättat genom nämnda förordning, och som nödvändig för att uppnå målen med förordningen.
115 För det andra påpekar tribunalen att det inte finns någon omständighet som är oupplösligt förbunden med nämnda tredje mans personliga situation som direkt nämns bland de omständigheter som ska ingå i tillståndsansökan i den mening som avses i artikel 3.2 i genomförandeförordning 2018/1101 (”[a]nsökningarna ska innehålla de sökandes namn och kontaktuppgifter, angivelse om de exakta bestämmelserna i den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen eller den efterföljande åtgärden i fråga samt en beskrivning av omfattningen av det tillstånd som begärs och de skador som skulle orsakas av bristande uppfyllelse”) eller bland de kriterier som kommissionen beaktar vid bedömningen av en sådan ansökan, i den mening som avses i artikel 4 i samma förordning. Även om det i artikel 4 n i denna förordning förvisso hänvisas till ”eventuella andra relevanta faktorer”, kan denna bestämmelse inte tolkas som en hänvisning till den personliga situation som en tredje man som omfattas av de restriktiva åtgärderna befinner sig i. De kriterier som föreskrivs i artikel 4 i denna förordning syftar nämligen till att bedöma huruvida de skyddade intressen som avses i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 orsakar allvarlig skada. Tredje mans intressen saknar emellertid betydelse för denna bedömning (se punkterna 68–72 ovan).
116 I förevarande fall konstaterar tribunalen, såsom kommissionen har framhållit och såsom framgår av de angripna besluten, dessutom att IFIC endast nämns i dessa beslut av den anledningen att företaget är upptaget på SDN-förteckningen eller nämns i Clearstream Bankings tillståndsansökningar (se skälen 12–14 och artikel 1 i det första angripna beslutet, skälen 11, 12 och 21 och artiklarna 1 och 4 i det andra angripna beslutet och skälen 11–13 och 31 och artiklarna 1 och 4 i det tredje angripna beslutet) och att kommissionen inte beaktade någon omständighet som direkt kunde kopplas till IFIC:s personliga situation vid bedömningen av villkoren i artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 mot bakgrund av kriterierna i artikel 4 i genomförandeförordning 2018/1101 (se skälen 16–38 i det första angripna beslutet, skälen 14–18 i det andra angripna beslutet och skälen 20–27 i det tredje angripna beslutet).
117 Härav följer att i det system som har införts genom förordning nr 2271/96, särskilt vad gäller antagandet av ett beslut enligt artikel 5 andra stycket i denna förordning, förefaller de tredje män som omfattas av de restriktiva åtgärderna inte kunna göra gällande felaktigheter eller omständigheter avseende deras personliga situation på ett sätt som talar för att ett sådant beslut ska fattas, inte ska fattas eller får ett visst innehåll.
118 Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att en inskränkning av den rätt att yttra sig som tillkommer en tredje man som omfattas av restriktiva åtgärder inom ramen för ett sådant förfarande inte framstår som oproportionerlig och oförenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet mot bakgrund av den relevanta rättsliga ramen och de mål som eftersträvas med denna,
119 I likhet med vad kommissionen och Clearstream Banking har gjort gällande påpekar tribunalen dessutom att ett beslut som fattas med stöd av artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96, såsom de angripna besluten, endast innebär att den sökande beviljas tillstånd att följa de lagar som anges i bilagan, utan att förbudet i första stycket i samma bestämmelse åsidosätts. Eftersom nämnda tillstånd inte befriar tillståndssökanden från skyldigheten att följa nationell rätt och, i förekommande fall, andra relevanta bestämmelser i unionsrätten, kan tillståndssökandens tillåtna ageranden bli föremål för en prövning, bland annat inom ramen för ett nationellt administrativt förfarande eller ett nationellt mål, såväl enligt nationell rätt som mot bakgrund av andra relevanta bestämmelser i unionsrätten.
120 Av de ovan anförda omständigheterna, som hänger samman med de angripna beslutens art, det sammanhang i vilket de antogs och de rättsregler som reglerar det aktuella området, följer att den inskränkning av rätten att yttra sig som följer av den relevanta rättsliga ramen, och som kommissionen i huvudsak har åberopat, under de särskilda omständigheter i förevarande fall är motiverad i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 103 ovan, eftersom den är nödvändig och proportionerlig i förhållande till de mål som eftersträvas med förordning nr 2271/96 och i synnerhet med artikel 5 andra stycket i denna förordning. Kommissionen var således inte skyldig att låta IFIC yttra sig inom ramen för det förfarande som ledde fram till antagandet av nämnda beslut.
121 Den omständigheten att kommissionen, efter förhandlingen i förevarande mål, beredde en annan tredje man som omfattas av restriktiva åtgärder tillfälle att yttra sig inom ramen för ett annat tillståndsförfarande enligt artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96, vilket IFIC har åberopat i sin bevisuppgift av den 17 mars 2023, föranleder inte någon annan bedömning. Det har nämligen inte klart fastställts under vilka omständigheter kommissionen har hört eller kontaktat en annan tredje man inom ramen för ett annat förfarande. Den omständighet som IFIC har åberopat hänför sig dessutom till tiden efter det att de angripna besluten antogs, vilket innebär att den helt saknar relevans under de omständigheter som är i fråga i förevarande mål.
122 Kommissionen har följaktligen inte åsidosatt IFIC:s rätt att yttra sig.
123 Även om det antas att kommissionen i förevarande fall borde ha berett IFIC tillfälle att yttra sig, ska det under alla omständigheter erinras om att enligt fast rättspraxis hindrar ett åsidosättande av rätten att yttra sig en ogiltigförklaring av det beslut som fattats efter det administrativa förfarandet i fråga endast om förfarandet utan denna oegentlighet kunde leda till ett annat resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
124 Det krävs inte att en sökande som gör gällande att hans eller hennes rätt att yttra sig har åsidosatts visar att ett beslut av den berörda unionsinstitutionen skulle ha fått ett annat innehåll, utan endast att ett sådant antagande inte är helt uteslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 106).
125 Bedömningen av denna fråga ska dessutom göras med hänsyn till de särskilda faktiska och rättsliga omständigheterna i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 107).
126 Om IFIC hade beretts tillfälle att yttra sig under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av de angripna besluten går det av IFIC:s argument i förevarande fall emellertid inte att slå fast att det inte är helt uteslutet att dessa beslut hade kunnat få ett annat innehåll.
127 För det första har IFIC gjort gällande att kommissionen inte hade beviljat det omtvistade tillståndet med retroaktiv verkan om företaget hade beretts tillfälle att yttra sig. Ett sådant argument bygger emellertid på ett felaktigt antagande, eftersom det omtvistade tillstånd som kommissionen beviljade i de angripna besluten inte har retroaktiv verkan, vilket framgår av prövningen av den andra grunden för talan.
128 För det andra har IFIC gjort gällande att de argument som Clearstream Banking anförde vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main) avseende avsaknaden av ett rättsligt band mellan företagen motsäger de angripna besluten. IFIC har emellertid inte förklarat hur det hade kunnat försvara sig bättre under de administrativa förfaranden som ledde fram till antagandet av de angripna besluten. Även om det antas att IFIC genom detta argument vill visa att företaget vid kommissionen hade kunnat göra gällande att det inte hade något rättsligt band till Clearstream Banking, vilket Clearstream Banking hävdade vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main), påpekar tribunalen att ett sådant påstående inte skulle ha påverkat de angripna beslutens innehåll. Som redan har påpekats i punkt 83 ovan avser de angripna besluten nämligen även tjänster som IFIC inte tillhandahålls direkt, men som IFIC drar fördel av (eller deltar i), om än indirekt.
129 För det tredje har IFIC i huvudsak gjort gällande att det hade kunnat informera kommissionen om att Clearstream Banking i strid med förordning nr 2271/96 hade spärrat IFIC:s tillgångar redan innan Clearstream Banking erhöll det omtvistade tillståndet. IFIC förefaller således antyda att ett sådant tillstånd inte skulle ha beviljats en sökande som åsidosatt förordning nr 2271/96. Oberoende av den omständigheten att det inte ankommer på tribunalen att avgöra huruvida Clearstream Banking i strid med förordning nr 2271/96 spärrade IFIC:s tillgångar utan tillstånd, räcker det att påpeka att även om det antas att IFIC hade kunnat göra gällande detta vid kommissionen, hade detta inte kunnat påverka de angripna beslutens innehåll. Det finns nämligen inget i förordning nr 2271/96 som tyder på att en person som har åsidosatt förbudet i artikel 5 första stycket i nämnda förordning inte kan erhålla ett tillstånd i den mening som avses i artikel 5 andra stycket i samma förordning. Eftersom ett tillstånd som beviljats med stöd av artikel 5 andra stycket i förordning nr 2271/96 inte har retroaktiv verkan avser tillståndet slutligen inte IFIC:s eventuella tidigare ageranden.
130 För det fjärde har IFIC gjort gällande att kommissionen inte beaktade möjligheten att använda sig av alternativa mekanismer. IFIC har emellertid inte angett vilka alternativa mekanismer företaget skulle ha kunnat uppmärksamma kommissionen på om det hade beretts tillfälle att yttra sig och vilken inverkan detta hade kunnat få på innehållet i de angripna besluten, utan har nöjt sig med att på ett vagt och illa underbyggt sätt nämna en mekanism kallad INSTEX, vars relevans kommissionen för övrigt har bestritt. Tribunalen erinrar vidare om att det, såsom påpekats i samband med prövningen av den fjärde grunden, inte framgår av den relevanta rättsliga ramen att kommissionen borde ha undersökt eller beaktat förekomsten av alternativa mekanismer. Även om det antas att IFIC hade kunnat göra gällande ett sådant argument under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av de angripna besluten, har det följaktligen inte visats att detta argument hade kunnat påverka innehållet i dessa beslut.
131 De argument som IFIC:s anförde vid förhandlingen, nämligen att företaget hade kunnat lägga fram konstruktiva förslag i syfte att försöka nå en kompromiss för att bland att göra det möjligt att omstrukturera sin portfölj och tillgodose Clearstream Bankings behov saknar också relevans, eftersom det avser förhållandet mellan IFIC och Clearstream Banking och inte innehållet i de angripna besluten.
132 För det femte har IFIC gjort gällande att den omständigheten att IFIC inte bereddes tillfälle att yttra sig och inte informerades om de angripna besluten har tvingat IFIC att väcka talan mot flera ekonomiska aktörer för att få sina utdelningar utbetalda eller åtminstone få kännedom om utdelningarnas status. Även om dessa påståenden skulle visa sig stämma, vilket det inte ankommer på tribunalen att avgöra inom ramen för förevarande mål, konstaterar tribunalen att påståendena saknar relevans när det gäller åsidosättandet av IFIC:s rätt att yttra sig under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av de angripna beslutet, eftersom de inte avser frågan huruvida de angripna beslutens innehåll hade kunnat se annorlunda ut.
133 För det sjätte har IFIC gjort gällande att kommissionen endast beaktade Clearstream Bankings intressen och inte IFIC:s intressen. Det räcker dock att påpeka att dessa argument överlappar de argument som anförts inom ramen för den fjärde grunden och att de följaktligen inte kan godtas. Såsom framgår av prövningen av denna grund var kommissionen nämligen inte skyldig att beakta dessa intressen. Dessutom har det inte visats att om IFIC hade beretts tillfälle att göra gällande sina intressen vid kommissionen hade en sådan omständighet kunnat påverka de angripna beslutens innehåll.
134 För det sjunde har IFIC gjort gällande att företaget inte har beretts tillfälle att yttra sig över den ”allvarliga misstanke” som kommissionen har anfört som grund för att bevilja det omtvistade tillståndet, bland annat i skäl 14 och artikel 1 i det första angripna beslutet. Det räcker emellertid att påpeka att IFIC:s argument grundar sig på en felaktig tolkning av de angripna besluten, eftersom kommissionen inte har grundat de angripna besluten på förekomsten av en ”allvarlig misstanke”. Som framgår av punkt 41 ovan har uttrycket ”allvarlig misstanke” nämligen använts i artikel 1 i de angripna besluten för att definiera tillämpningsvillkoren för det tillstånd som kommissionen beviljat.
135 Av det ovan anförda följer att även om IFIC antas ha beretts tillfälle att yttra sig under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av de angripna besluten, innebär inte de argument som IFIC har anfört vid tribunalen att det är möjligt att anse att det inte är uteslutet att de angripna besluten hade kunnat få ett annat innehåll om IFIC hade beretts tillfälle att yttra sig.
136 IFIC har dessutom tillagt att kommissionen, för att iaktta IFIC:s rätt att yttra sig, åtminstone borde ha offentliggjort de angripna beslutens artikeldel.
137 Utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida en sådan anmärkning kan tas upp till sakprövning, vilket kommissionen bestred vid förhandlingen, räcker det att påpeka att det inte finns något som tyder på att kommissionen hade en sådan skyldighet att offentliggöra uppgifter. IFIC har för övrigt inte åberopat någon relevant bestämmelse till stöd för denna anmärkning. En sådan skyldighet att offentliggöra uppgifter följer nämligen inte av fotnot 40 i förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Bank Melli Iran (C‑124/20, EU:C:2021:386), som IFIC hänvisade till vid förhandlingen, medan de regler och omständigheter som ingår i förevarande rättsliga förfarande, vilka IFIC har åberopat i sina inlagor, saknar relevans. Att de angripna besluten offentliggjordes efter deras antagande kan inte heller påverka IFIC:s eventuella rätt att yttra sig under det administrativa förfarande som ledde fram till antagandet av besluten, och IFIC har för övrigt inte anfört något argument som gör det möjligt att anse att motsatsen är fallet. Av samma skäl, och inom ramen för det påstådda åsidosättandet av rätten att yttra sig under det administrativa förfarandet, kan IFIC:s argument att kommissionen alternativt borde ha delgett IFIC de angripna besluten efter deras antagande inte godtas.
138 Kommissionen kan således inte anses ha gjort sig skyldig till något processuellt fel som kan ha åsidosatt IFIC rätt att yttra sig genom att inte offentliggöra eller delge IFIC de angripna besluten efter deras antagande.
139 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
140 Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida den kan tas upp till sakprövning, vilket parterna tillfrågades om vid förhandlingen. Mot bakgrund av omständigheterna i målet motiverar nämligen en god rättskipning att talan ogillas i sak utan att det först prövas huruvida talan kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52).
Rättegångskostnader
141 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att IFIC ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom IFIC har tappat målet, ska kommissionen yrkande bifallas.
142 Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Talan ogillas.
2) IFIC Holding AG ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
3) Clearstream Banking AG ska bära sina rättegångskostnader.
van der Woude | Marcoulli | Frimodt Nielsen |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 juli 2023.
Underskrifter