Mål T‑406/10

(publicering i utdrag)

Emesa-Trefilería SA

och

Industrias Galycas SA

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för stål för spännarmering – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av känsliga affärsuppgifter – Beslut genom vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF fastställs – Samarbete under det administrativa förfarandet – Artikel 139 a i tribunalens rättegångsregler”

Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 15 juli 2015

1.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Domstolsprövning av kommissionens beslut i konkurrensärenden – Obegränsad laglighetsprövning både vad avser rättsliga och faktiska omständigheter – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artikel 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

2.      Unionsrätt – Principer – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Domstolsprövning av kommissionens beslut i konkurrensärenden – Domar om ogiltigförklaring saknar allmängiltiga verkningar (erga omnes) – Åsidosättande – Föreligger inte

(Artiklarna 261 FEUF och 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Regler om förmånlig behandling – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – Moderbolag och dotterbolag – Krav att bolagen utgjorde en ekonomisk enhet vid tidpunkten för samarbetet

(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkterna 7, 11 a och 23b)

4.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Ersättningsgilla kostnader – Onödig kostnad som part har förorsakat tribunalen – Kostnader som uppkommit på grund av kommissionens underlåtenhet att förete en icke konfidentiell version av handlingarna

(Tribunalens rättegångsregler (1991), artikel 139 a)

1.      Se domen.

(se punkterna 114, 115, 123, 124 och 127)

2.      Beträffande den relativa räckvidden av domar om ogiltigförklaring, har ogiltigförklaringen av ett individuellt beslut allmängiltig verkan (erga omnes) och är bindande för samtliga, men utan att samtliga kan dra nytta av den – till skillnad från en ogiltigförklaring av en rättsakt med allmän giltighet. Ett beslut som fattas i ett konkurrensärende mot flera företag, trots att det är utformat och offentliggjort som ett enda beslut, ska uppfattas som en rad enskilda beslut, i vilka det, i förhållande till vart och ett av de företag till vilka det är riktat, fastställs den eller de överträdelser dessa företag anses ha gjort sig skyldiga till och, i förekommande fall, de böter som de åläggs. Om en mottagare av ett beslut bestämmer sig för att väcka talan om ogiltigförklaring ska unionsdomstolen endast pröva de delar som avser nämnda mottagare, medan de delar som avser andra mottagare inte utgör föremål för den tvist som unionsdomstolen har att avgöra. Beslutet är således fortfarande bindande för de mottagare som inte har väckt talan om ogiltigförklaring.

En talan om ogiltigförklaring av ett beslut som ingår som en del i en rad individuella beslut som fattats i ett förfarande som kommissionen genomfört i ett kartellärende kan emellertid, i vissa fall, få vissa konsekvenser för andra än sökandena i det förfarande som föregick domen om ogiltigförklaring.

Av det ovanstående följer att det förfarande som kommissionens och tribunalen tillämpar i konkurrensärenden inte, på grund av avsaknaden av allmängiltiga verkningar, innebär ett åsidosättande av artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken artikel avser rätten till ett effektivt domstolsskydd.

(se punkterna 116‒118 och 126)

3.      På konkurrensområdet är det endast ett företag som har samarbetat med kommissionen i enlighet med meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (meddelandet om förmånlig behandling) som kan beviljas en nedsättning med stöd av detta meddelande av det bötesbelopp som hade påförts företaget om det inte hade samarbetat. Denna nedsättning kan inte utvidgas till att omfatta ett bolag som, under en del av den tid som den aktuella överträdelsen pågick, ingick i den ekonomiska enhet som ett företag utgör, men som inte längre ingick i denna ekonomiska enhet vid den tidpunkt då sistnämnda företag samarbetade med kommissionen. Med beaktande av det mål som meddelandet om förmånlig behandling eftersträvar, att främja avslöjandet av beteenden som strider mot unionens konkurrensrätt, och i syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av denna rätt, kan nämligen inget motivera att en nedsättning av böterna som beviljats ett företag på grund av dess samarbete med kommissionen ska utvidgas till att omfatta ett företag som, förvisso tidigare har kontrollerat den verksamhet som varit inblandad i den aktuella överträdelsen, men som inte självt har medverkat till att denna överträdelse avslöjades.

Det kriterium som ska beaktas vid bedömningen av om ett företag ska beviljas förmånlig behandling är huruvida det faktiskt har samarbetat i samband med upptäckten av eller för att bevisa överträdelsen. Denna förmån beviljas ett företag, det vill säga en ekonomisk enhet, som existerar vid den tidpunkt då ansökan om förmånlig behandling ges in till kommissionen. Det faktum att det inte går att låta ett företag som varken har medverkat till att en överträdelse avslöjats eller faktiskt samarbetat komma att omfattas av förmånlig behandling gäller i det sammanhanget såväl ett före detta dotterbolag i samband med att dess tidigare moderbolag inger en ansökan om förmånlig behandling som ett tidigare moderbolag i samband med att dess före detta dotterbolag inger en ansökan om förmånlig behandling. Det faktum att en sådan förmån inte har utvidgats till att omfatta bolag som inte har rätt till den utgör varken ett åsidosättande av principen om god förvaltning eller artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eller ett åsidosättande av principen om likabehandling eller principen om ett rättvist förfarande.

(se punkterna 152‒154, 157, 159 och 171)

4.      Se domen.

(se punkterna 190‒195)