Mål T‑479/14
Kendrion NV
mot
Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol
”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Precisionsgraden hos ansökan – Prövning i sak – Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Rimlig frist för dom – Ekonomisk skada – Ränta på icke erlagt bötesbelopp – Kostnader för bankgaranti – Ideell skada – Orsakssamband”
Sammanfattning – Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) den 1 februari 2017
1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Uppgift om saken – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas – Ansökan som avser ersättning för skada som påstås ha åsamkats av en av unionens institutioner
(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
2. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Skadeståndstalan ska ogillas i sin helhet
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
3. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klart åsidosättande av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Rättsregel som ger enskilda rättigheter– Begrepp – Åsidosättande av rimlig frist för dom av unionsdomstolen – Omfattas – Bedömningskriterier
(Artikel 340 andra stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)
4. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Bevisbörda
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
5. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket fastställs en överträdelse och i vilket böter påförs – Verkställbarhet – Bestridande av beslutet vid unionsdomstolen – Anledning saknas att ifrågasätta att beslutet är verkställbart
(Artiklarna 101 FEUF, 263 FEUF, 278 FEUF och 299 första stycket FEUF)
6. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Avbrott på grund av felaktigt handlande hänförligt till sökanden eller andra personer
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
7. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Begrepp – Kostnader för bankgaranti som orsakats av ett företags val att inte betala de böter som ålagts av kommissionen– Unionsdomstolen åsidosatte en rimlig frist för dom med anledning av den talan som företaget väckt mot beslutet – Förekomst av direkt orsakssamband– Villkor
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
8. Skadeståndstalan – Unionsdomstolens behörighet – Gränser – Förbud mot att döma utöver yrkandena – Skyldighet att respektera de ramar för processen som angetts av parterna –Möjlighet för unionsdomstolen att ex officio besluta om skadestånd för en annan period än vad som angetts i ansökan – Omfattas inte
(Artikel 268 FEUF; domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)
9. Skadeståndstalan – Syfte – Ersättning för skada som påstås ha åsamkats sökandeföretagets företagsledning och anställda– Företaget har inte behörighet att föra talan på vägnar av nämnda företagsledning och anställda– Avvisning
(Artikel 268 FEUF)
10. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Faktisk och påvisbar skada – Bevisbörda
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
11. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättningsgrundande skada– Ideell skada som orsakats av att sökanden försatts i en osäker situation under en längre tid till följd av att rimlig frist för dom åsidosatts – Omfattas
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
12. Domstolsförfarande – Längden av förfarandet vid tribunalen– Rimlig tidsfrist – Tvist som avser en överträdelse av konkurrensreglerna – Rimlig frist för dom har åsidosatts – Följder
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)
13. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättning – Beaktande av att penningvärdet försämrats– Dröjsmålsränta – Regler för beräkning
(Artikel 340 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 1268/2012, artiklarna 83.2 b och 111.4 a)
1. Se domen.
(se punkt 26)
2. Se domen.
(se punkterna 35 och 36)
3. Den omständigheten att handläggningen av ett konkurrensmål vid tribunalen överskrider en rimlig tidsfrist för dom med 20 månader, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter, innebär ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Under den period som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet i samband med att kommissionen ingav dupliken och inledandet av den muntliga delen av förfarandet sammanfattade tribunalen bland annat parternas argument, förberedde målen för avgörande, gjorde en faktisk och en rättslig bedömning av tvisterna och förberedde det muntliga förfarandet. Tidsåtgången för detta beror framför allt på tvistens komplexitet och på parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.
Vad gäller tvistens komplexitet, är mål som avser kommissionens tillämpning av konkurrensrätten mer komplexa än andra typer av mål, bland annat med hänsyn till omfattningen av det angripna beslutet och av handlingarna i ärendet och av nödvändigheten av att göra en detaljerad bedömning av talrika och invecklade faktiska omständigheter som ofta är utsträckta i tid och rum. En period på 15 månader från det att det skriftliga förfarandet i avslutas samband med ingivandet av dupliken till dess att den muntliga delen av förfarandet inleds är således i princip skälig vid handläggningen av mål som avser tillämpningen av konkurrenslagstiftningen. Det är vidare i princip nödvändigt att handlägga de mål i vilka talan väckts mot samma beslut som antagits av kommissionen med tillämpning av unionens konkurrenslagstiftning parallellt, även när målen inte har förenats. Den parallella handläggningen motiveras bland annat av att målen är konnexa och av behovet av att säkerställa en konsekvent bedömning av dessa och att ge ett konsekvent svar. Den parallella handläggningen av mål som är konnexa kan följaktligen motivera en förlängning med ytterligare en månad för varje konnext mål av perioden från det att det skriftliga förfarandet avslutas till dess att den muntliga delen av förfarandet inleds. Slutligen motiverar inte komplexiteten vad gäller de faktiska och de rättsliga omständigheterna och förfarandet i målet längre handläggningstider i förevarande fall. Det ska i detta avseende bland annat påpekas att förfarandet under tidsperioden mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet varken avbröts eller försenades av att tribunalen vidtog någon som helst form av åtgärd för processledning.
Vad gäller parternas agerande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet i målet har den tid som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet inte på något sätt påverkats av ett sådant agerande eller av uppkomsten av sådana frågor.
Den tidsperiod på 46 månader som förflöt mellan avslutningen av det skriftliga förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet tyder således på att det föreligger omotiverat inaktiva perioder på 20 månader i målet.
(se punkterna 48, 49, 51, 52, 54, 55, 59–61 och 63)
4. Se domen.
(se punkterna 64 och 65)
5. Enligt artikel 299 första stycket FEUF är ett beslut av kommissionen att tillämpa förfarandet i artikel 101 FEUF verkställbart, eftersom det medför betalningsskyldighet för mottagarna. Dessutom påverkar inte den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring väckts mot beslutet i enlighet med artikel 263 FEUF verkställbarheten av beslutet, eftersom talan som förs vid Europeiska unionens domstol, enligt artikel 278 FEUF inte ska hindra verkställighet.
(se punkt 71)
6. Det orsakssamband som föreskrivs i artikel 340 FEUF förutsätter att det omtvistade beteendet måste vara den avgörande orsaken till skadan. Med andra ord kan nämnda bidrag, även när institutionerna eventuellt har bidragit till den skada för vilken ersättning begärs, vara alltför avlägset på grund av att andra personer är ansvariga, i förevarande fall sökandena.
(se punkt 85)
7. En påstådd skada som består i kostnader som uppkommit i samband med ställande av bankgarantier som ett företag, som är föremål för sanktionsåtgärder som vidtagits genom ett beslut, som antagits av kommissionen och som senare ogiltigförklarats av tribunalen, har haft, är inte en direkt följd av att beslutet är rättsstridigt, eftersom den skada som uppstått är resultatet av företagets val att ställa en bankgaranti för att inte fullgöra skyldigheten att betala böterna inom den tidsfrist som uppställs i det omtvistade beslutet. Det förhåller sig emellertid annorlunda för det fall den rimliga fristen för dom överskridits, eftersom, för det första, det vid den tidpunkt då sökanden ställde en bankgaranti inte rimligen kunde förutses att den rimliga fristen för dom skulle överskridas och sökanden hade berättigade skäl att förvänta sig att talan skulle behandlas inom rimlig tid. För det andra överskreds den rimliga fristen för dom efter sökandens ursprungliga beslut att ställa en bakgaranti.
Härav följer att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan dels överskridandet av den rimliga fristen för dom, dels den skada som sökanden lidit innan dom meddelades i det berörda målet, som består i betalning av de kostnader som uppstått i samband med ställande av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen. Betalningen av de kostnader som uppstod i samband med ställandet av bankgarantier efter det att domen meddelades, har härvidlag inte ett tillräckligt direkt orsakssamband med överskridandet, eftersom betalningen av sådana kostnader är ett resultat av sökandens personliga och självständiga val efter nämnda överskridande att inte betala böter, att inte ansöka om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet beslut och att överklaga ovannämnda dom.
(se punkterna 86–88, 98 och 99)
8. Det framgår av unionsdomstolarnas förfaranderegler, särskilt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler, att parterna i princip avgör och begränsar tvisten och att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Tribunalen kan således inte frångå sökandens begäran och besluta ex officio att ersätta en skada som orsakats under en period som tidsmässigt skiljer sig från den under vilken sökanden påstår sig ha lidit skada.
(se punkterna 103 och 104)
9. Begäran om ersättning för den ideella skada som påstås ha vållats bolagsledningen och sökandens anställda ska således avvisas, eftersom det inte framgår av handlingarna att bolagsledningen och de anställda hade gett sökanden behörighet att väcka en skadeståndstalan i deras namn.
(se punkt 118)
10. Såvitt sökanden inte på något sätt har visat vare sig att en ideell skada föreligger eller hur stor den är måste sökanden åtminstone visa att kommissionens kritiserade handlande var så allvarligt att det kunde förorsaka sökanden en sådan skada.
(se punkt 121)
11. Den omständigheten att sökanden hamnat i en osäker situation, bland annat vad gäller frågan om sökanden kommer att ha framgång med sin talan, är en inneboende del av varje domstolsförfarande. Den omständigheten att den rimliga fristen för dom överskridits har emellertid lett till att sökanden hamnade i ett tillstånd av osäkerhet som gick utöver den osäkerhet som ett domstolsförfarande i allmänhet föranleder. Detta långvariga tillstånd av osäkerhet påverkade nödvändigtvis företagens beslutsplanering och förvaltning och medförde således en ideell skada.
(se punkterna 126 och 128)
12. Med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av EU-rättens konkurrensregler är det vidare inte möjligt för domstolen att, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom rimlig tid, låta sökanden bestrida att det fanns skäl att ålägga böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp när talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra.
Av detta följer att kränkningen av rätten att få en talan mot ett kommissionsbeslut som ålägger ett företag böter för en överträdelse av unionens konkurrensregler prövad inom rimlig tid inte kan leda till att de böter som ålagts genom beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras.
(se punkterna 131 och 132)
13. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta uppkommer i princip den dag då dom, där skyldigheten att betala ersättning bekräftas, meddelas. Vid fastställandet av räntesatsen för dröjsmålsränta ska artiklarna 83.2 b och 111.4 a i förordning nr 1268/2012 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget beaktas. Enligt dessa bestämmelser ska räntesatsen för fordringar som inte återbetalats inom tidsfristen vara den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien. Den räntesats som används ska vara den som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, ökad med tre och en halv procentenheter.
(se punkterna 137 och 138)