DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 16 juli 2009 (*)

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Den tyska lagstiftningen

DSD:s kollektiva system, avtalet om användning av symbolen och tjänsteavtalet

Direktiv 89/104/EEG

Bakgrund till tvisten

Det omtvistade beslutet

Förfarandet vid förstainstansrätten och det omtvistade beslutet

Förfarandet vid domstolen

Prövning av överklagandet

Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten med anledning av förekomsten av motsägelsefulla domskäl i den överklagade domen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden: Avtalet om användning av symbolen och andra uppgifter i handlingarna i målet har missuppfattats

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden: Otillräcklig motivering, missuppfattning av de faktiska omständigheterna och felaktig rättstillämpning med avseende på de exklusiva rättigheter som är knutna till DGP-symbolen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden: Åsidosättande av gemenskapens varumärkesrätt

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 82 EG

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 17 och av proportionalitetsprincipen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjunde grunden: Förfarandefel

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den åttonde grunden: Åsidosättande av den grundläggande rätten att få ett mål prövat inom skälig tid

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

”Överklagande – Konkurrens – Artikel 82 EG – System för insamling och återvinning av använda förpackningar i Tyskland – Symbolen ’Der Grüne Punkt’ – Avgift som ska erläggas med anledning av avtalet om användning av symbolen – Missbruk av dominerande ställning – En varumärkesinnehavares ensamrätt – Förfarandet vid förstainstansrätten varade orimligt lång tid – Rimlig tidsutdräkt – Principen om ett effektivt domstolsskydd – Artiklarna 58 och 61 i domstolens stadga”

I mål C‑385/07 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 8 augusti 2007,

Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland GmbH, Köln (Tyskland), företrätt av W. Deselaers, E. Wagner och B. Meyring, Rechtsanwälte,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av W. Mölls och R. Sauer, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

med stöd av

Interseroh Dienstleistungs GmbH, Köln, företrätt av W. Pauly, A. Oexle och J. Kempkes, Rechtsanwälte,

intervenient i andra instans,

Vfw GmbH, Köln, företrätt av H. Wissel, Rechtsanwalt,

Landbell AG für Rückhol-Systeme, Mainz (Tyskland), företrätt av A. Rinne och M. Westrup, Rechtsanwälte,

BellandVision GmbH, Pegnitz (Tyskland), företrätt av A. Rinne och M. Westrup, Rechtsanwälte,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, C.W.A. Timmermans, A. Rosas, K. Lenaerts, M. Ilešič (referent), J.-C. Bonichot och T. von Danwitz samt domarna J.N. Cunha Rodrigues, R. Silva de Lapuerta, A. Arabadjiev, C. Toader och J.-J. Kasel,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 9 december 2008,

och efter att den 31 mars 2009 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland GmbH (nedan kallad DSD) har yrkat att den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 24 maj 2007 i mål T‑151/01, Duales System Deutschland mot kommissionen (REG 2007, s. II‑1607) (nedan kallad den överklagade domen), ska upphävas. I domen ogillades DSD:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2001/463/EG av den 20 april 2001 om ett förfarande enligt artikel 82 i EG‑fördraget (Ärende COMP D3/34493 – DSD) (EGT L 166, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

 Den tyska lagstiftningen

2        Den 12 juni 1991 antog den tyska regeringen en förordning om begränsning av förpackningsavfall (Verordnung über die Vermeidung von Verpackungsabfällen) (BGBl. 1991 I, s. 1234), vars reviderade version, som är tillämplig i förevarande mål, trädde i kraft den 28 augusti 1998 (nedan kallad förordningen om förpackningar). Denna förordning syftar till att minska effekterna på miljön av förpackningsavfall. Den innehåller i detta syfte bestämmelser enligt vilka tillverkare och distributörer av förpackningar är skyldiga att återta och återvinna använda konsumentförpackningar, vid sidan av det allmänna systemet för avfallshantering.

3        Tillverkare och distributörer ska särskilt, på försäljningsstället eller i dess omedelbara närhet, utan kostnad återta använda förpackningar som omfattas av förordningen om förpackningar, och återvinna dessa (nedan kallat det självständiga systemet). Den slutliga konsumenten ska genom klart identifierbara anslag informeras om denna möjlighet.

4        Tillverkare och distributörer som ansluter sig till ett system för regelbunden insamling, inom hela distributörens försäljningsområde, av använda konsumentförpackningar hos den slutliga konsumenten eller i närheten av dennes bostad, i syfte att återvinna dessa (nedan kallat det kollektiva systemet), är emellertid enligt den nämnda förordningen befriade från skyldigheten att återta och återvinna förpackningar enligt det självständiga systemet. Tillverkare och distributörer som ansluter sig till ett kollektivt system är befriade från skyldigheten att återta och återvinna förpackningar med avseende på alla förpackningar som omfattas av detta system. De ska genom märkning eller på annat lämpligt sätt upplysa om att de deltar i ett kollektivt system. De kan således upplysa om detta på förpackningarna eller på annat sätt, till exempel genom att informera kunderna på försäljningsstället eller genom att bifoga ett meddelande härom i förpackningen.

5        De kollektiva systemen ska godkännas av de behöriga myndigheterna i de aktuella delstaterna. För att godkännas ska dessa system uppfylla vissa villkor. De ska bland annat ha en utbredning som täcker minst en delstat, insamling ska ske regelbundet och i närheten av konsumenten och det ska finnas skriftliga avtal med lokala myndigheter som ansvarar för avfallshantering. Alla företag som uppfyller dessa villkor i en delstat kan organisera ett kollektivt system i den delstaten.

6        Sedan den 1 januari 2000 gäller samma återvinningsnivåer för de kollektiva systemen samt de tillverkare och distributörer som har valt att tillhöra ett självständigt system. Dessa nivåer framgår av bilaga 1 till förordningen om förpackningar och varierar beroende på det material som förpackningen är gjord av. Fullgörandet av skyldigheten att samla in och återvinna säkerställs, vad gäller det självständiga systemet, genom att intyg upprättas av oberoende experter och, vad gäller det kollektiva systemet, genom att uppgifter lämnas om den förpackningskvantitet som har insamlats och återvunnits.

 DSD:s kollektiva system, avtalet om användning av symbolen och tjänsteavtalet

7        DSD är ett bolag som sedan år 1991 driver ett kollektivt system för hela Tyskland (nedan kallat DSD-systemet). År 1993 godkände de behöriga myndigheterna i samtliga delstater DSD i detta avseende.

8        Förhållandet mellan DSD och de tillverkare och distributörer som deltar i DSD‑systemet regleras i ett standardavtal om användning av symbolen Der Grüne Punkt (nedan kallat avtalet om användning av symbolen). Ett företag som har skrivit under detta avtal har tillstånd att mot vederlag förse förpackningar som omfattas av DSD-systemet med symbolen Der Grüne Punkt (DGP-symbolen).

9        DSD registrerade den nämnda symbolen, vilken återges nedan, som varumärke år 1991 hos det tyska patent- och varumärkesverket.

10      För att kunna använda märket utanför Tyskland, särskilt i de andra medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen, har DSD överfört användarrättigheterna i form av en allmän licens till Packaging Recovery Organisation Europe SPRL (ProEurope), med säte i Bryssel (Belgien).

11      DSD åtar sig att i Tyskland, enligt 2 § i avtalet om användning av symbolen, för de anslutna företagens räkning ombesörja insamling, sortering och återvinning av förpackningar som företagen önskar få hanterade genom DSD-systemet. Företagen befrias därigenom från skyldigheten att samla in och återvinna dessa förpackningar. Enligt 3 § 1 i det nämnda avtalet ska de anslutna företagen i detta syfte anmäla vilka typer av förpackningar som de önskar få hanterade genom DSD-systemet och förse varje sådan förpackning, om den är avsedd att användas inom Tyskland, med DGP-symbolen.

12      Enligt den version av avtalet om användning av symbolen som gällde vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i förevarande mål, ska den som använder DGP-symbolen betala en avgift till DSD för samtliga förpackningar som bär denna symbol och som vederbörande distribuerar i Tyskland enligt detta avtal. Undantag från denna regel kräver enligt 4 § 1 i det nämnda avtalet en särskild skriftlig överenskommelse. I 5 § 1 i samma avtal anges även att en avgift ska erläggas för samtliga förpackningar som försetts med DGP-symbolen och som distribueras i Tyskland av den som använder denna symbol.

13      Avgiftens storlek beräknas med utgångspunkt i två faktorer: dels förpackningens vikt och material, dels förpackningens storlek eller yta. Enligt 4 § 2 och 4 § 3 i avtalet om användning av symbolen omfattar avgifterna inte vinstpåslag utan ska endast täcka kostnaderna för insamling, sortering och återvinning, samt därtill knutna administrativa kostnader.

14      Förpackningar som är försedda med DGP-symbolen kan, inom ramen för DSD-systemet, samlas in antingen i speciella soptunnor och sorteras efter material, nämligen metall, plast eller kombinationsmaterial, eller i behållare som ställs ut i närheten av bostäder, särskilt för papper och glas. Övrigt avfall ska lämnas i soptunnorna som tillhör det allmänna systemet för avfallshantering.

15      DSD ombesörjer emellertid inte någon egen insamling eller återvinning av använda förpackningar, utan anlitar lokala avfallshanteringsföretag för utförande av dessa tjänster. Förhållandet mellan DSD och dessa företag regleras i ett standardavtal, vilket har ändrats flera gånger och som syftar till att skapa och driva ett system för insamling och sortering av förpackningar (nedan kallat tjänsteavtalet). I enlighet med detta avtal, som ingåtts mellan DSD och 537 lokala företag, har vart och ett av dessa företag ensamrätt att inom ett begränsat område samla in förpackningar för DSD:s räkning. Efter att förpackningarna har sorterats transporteras de till en återvinningscentral för att återvinnas.

16      Tjänsteavtalet var föremål för kommissionens beslut 2001/837/EG av den 17 september 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget och artikel 53 i EES‑avtalet (Ärendena COMP/34493 – DSD, COMP/37366 – Hofmann+DSD, COMP/37299 – Edelhoff+DSD, COMP/37291 – Rethmann+DSD, COMP/37288 – ARGE och fem andra företag+DSD, COMP/37287 – AWG och fem andra företag+DSD, COMP/37526 – Feldhaus+DSD, COMP/37254 – Nehlsen+DSD, COMP/37252 – Schönmakers+DSD, COMP/37250 – Altvater+DSD, COMP/37246 – DASS+DSD, COMP/37245 – Scheele+DSD, COMP/37244 – SAK+DSD, COMP/37243 – Fischer+DSD, COMP/37242 – Trienekens+DSD och COMP/37267 – Interseroh+DSD) (EGT L 319, s. 1). Genom förstainstansrättens dom av den 24 maj 2007 i mål T‑289/01, Duales System Deutschland mot kommissionen (REG 2007, s. II‑1691), vilken inte har överklagats till domstolen, ogillades DSD:s talan om ogiltigförklaring av beslut 2001/837. Domen har inte överklagats till domstolen.

 Direktiv 89/104/EEG

17      I artikel 5.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), föreskrivs följande:

”Det registrerade varumärket ger innehavaren en ensamrätt. Innehavaren har rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet använda

a)      tecken som är identiska med varumärket med avseende på de varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat,

b)      tecken som på grund av sin identitet eller likhet med varumärket och identiteten eller likheten hos de varor och tjänster som täcks av varumärket och tecknet kan leda till förväxling hos allmänheten, inbegripet risken för association mellan tecknet och varumärket.”

18      I artikel 8 i det nämnda direktivet föreskrivs följande:

”1.      Det kan ges licens för ett varumärke för en del eller alla de varor eller tjänster för vilka det är registrerat samt för hela eller del av medlemsstatens territorium. En licens kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.

2.      Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de till varumärket knutna rättigheterna gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den av registreringen skyddade formen under vilket varumärket får användas, arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad, området inom vilket varumärket får användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna eller tillhandahållna tjänsterna.”

19      Direktiv 89/104 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 299, s. 25), som trädde i kraft den 28 november 2008. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna ska dock förevarande mål avgöras med tillämpning av direktiv 89/104.

 Bakgrund till tvisten

20      Den 2 september 1992 anmälde DSD avtalet om användning av symbolen och tjänsteavtalet till Europeiska gemenskapernas kommission, för att erhålla ett icke-ingripandebesked eller, i andra hand, ett beslut om undantag.

21      Efter offentliggörandet den 27 mars 1997 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 100, 1997, s. 4) av det meddelande genom vilket kommissionen redogjorde för sin avsikt att godkänna de anmälda avtalen, inkom yttranden till kommissionen från tredje man beträffande bland annat olika aspekter av tillämpningen av avtalet om användning av symbolen. I synnerhet påtalades i dessa att en snedvridning av konkurrensen skulle kunna uppstå om dubbla avgifter erlades till följd av deltagande i både DSD-systemet och ett system som tillhandahålls av en annan tjänsteleverantör.

22      Den 15 oktober 1998 ingav DSD en rad åtaganden till kommissionen. Dessa syftade till att undvika att de tillverkare och distributörer av förpackningar som anslöt sig till DSD-systemet tvingades erlägga dubbla avgifter, för det fall de deltog i ett annat kollektivt system på regional nivå. DSD avsåg särskilt en situation där det som alternativ till DSD-systemet inrättades kollektiva system för en eller flera delstater. I ett sådant fall kunde samma slags förpackningar från en och samma distributör eller tillverkare komma att samlas in enligt det alternativa kollektiva systemet i dessa delstater och enligt DSD-systemet i de övriga delstaterna. DSD gjorde följande åtagande i detta avseende:

”Under förutsättning att regionala alternativa system till [DSD-systemet] som är formellt erkända av delstatsmyndigheterna i enlighet med förordningen om förpackningar inrättas, kommer [DSD] att tillämpa märkesanvändningsavtalet på ett sådant sätt att de anslutna företagen får möjlighet att ansluta sig till ett sådant system för vissa förpackningar. [DSD] tar inte ut någon licensavgift på grundval av märkesanvändningsavtalet för de förpackningar som bevisligen omfattas av ett sådant alternativt system. En vidare förutsättning för befrielse från skyldigheten att betala licensavgiften för de förpackningar som försetts med [DGP-symbolen] är att skyddet av varumärket [DGP] inte inskränks.”

23      Den 3 november 1999 framhöll kommissionen att de åtaganden som DSD hade presenterat den 15 oktober 1998 även borde omfatta självständiga system för hantering av en del av förpackningarna, och inte begränsas till endast kollektiva system.

24      Den 15 november 1999 riktade vissa tillverkare av förpackningar ett klagomål till kommissionen. De gjorde gällande att avtalet om användning av symbolen utgjorde hinder för inrättande av självständiga system för återtagande av förpackningar. De ansåg att DSD missbrukade sin dominerande ställning varje gång symbolen användes utan att en motsvarande tjänst tillhandahölls i form av avfallshantering.

25      I en skrivelse av den 13 mars 2000 till kommissionen gjorde DSD ytterligare två åtaganden. Ett av dessa åtaganden avsåg det fall då tillverkare och distributörer av förpackningar har egna självständiga system för en del av sina förpackningar och låter samla in övriga förpackningar enligt DSD-systemet. DSD åtog sig, för detta fall, att inte ta ut någon avgift med stöd av avtalet om användning av symbolen för de förpackningar som återtas enligt det självständiga systemet, under förutsättning att det visades att förpackningarna samlades in på detta sätt.

26      Den 3 augusti 2000 riktade kommissionen ett meddelande om invändningar till DSD som besvarade meddelandet genom skrivelse av den 9 oktober 2000.

27      Den 20 april 2001 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

 Det omtvistade beslutet

28      I skäl 20 i det omtvistade beslutet anges att det framgick av de tyska myndigheternas yttrande att det enligt förordningen var tillåtet att kombinera ett självständigt system och ett kollektivt system genom att enbart delta i det kollektiva systemet med avseende på återtagande av en del av de saluförda förpackningarna (nedan kallade de kombinerade systemen). I skäl 23 i det nämnda beslutet påpekas även att det framgår av ett svar från de tyska myndigheterna att förordningen om förpackningar inte innebär att endast ett enda system kunde användas. Lagstiftarens avsikt var aldrig att enbart tillåta ett enda system i hela Tyskland eller i en delstat.

29      Kommissionen utgick i skäl 95 i det omtvistade beslutet även från den omständigheten, som DSD inte har invänt mot, att detta företag innehade en dominerande ställning, vilken vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet fattades, var en följd av att DSD var det enda företag som erbjöd ett kollektivt system i hela Tyskland och av att ungefär 70 procent av konsumentförpackningarna i Tyskland, och ungefär 82 procent av de konsumentförpackningar som samlades in hos de slutliga konsumenterna i Tyskland, samlades in enligt DSD-systemet.

30      Enligt skälen 100–102 i det omtvistade beslutet, bestod missbruket av dominerande ställning i att den avgift som DSD tog ut av tillverkare och distributörer som anslöt sig till DSD-systemet inte var villkorad av huruvida dessa verkligen anlitade systemet. Avgiften beräknades i stället på grundval av antalet förpackningar med DGP-symbolen som dessa tillverkare och distributörer saluförde i Tyskland. Tillverkare och distributörer som anslöt sig till DSD-systemet var tvungna att förse alla förpackningar som anmäldes till DSD, och som var avsedda för försäljning i Tyskland, med DGP-symbolen. Det följer av kommissionens undersökning att beräkningsmetoden för den avgift som erlades till DSD hindrar vissa tillverkare, som var anslutna till DSD‑systemet, att använda egna självständiga system eller anlita ett annat kollektivt system för en del av förpackningarna de saluför.

31      Enligt skälen 103–107 i det omtvistade beslutet vore den lösning som DSD har föreslagit, nämligen att företaget skulle avstå från att kräva att de förpackningar som inte omfattades av DSD-systemet försågs med DGP-symbolen, ekonomiskt orealistisk. Enligt en sådan lösning skulle det vara nödvändigt att selektivt märka förpackningar (med eller utan DGP-symbolen), vilket skulle medföra avsevärda merkostnader. Enligt en sådan lösning skulle det dessutom krävas att de tillverkare och distributörer av förpackningar som använde kombinerade system försäkrade sig om att de förpackningar som bar DGP-symbolen endast lämnades tillbaka på ställen där förpackningar återtogs enligt DSD-systemet och att förpackningar som inte bar denna symbol lämnades tillbaka på ställen där de återtogs enligt andra system, vilket skulle vara praktiskt omöjligt. Det är slutligen i de flesta fall först efter att ha köpt en vara, och ibland först efter att ha förbrukat den, som konsumenten beslutar att återlämna förpackningen i närheten av sin bostad enligt ett kollektivt system eller på försäljningsstället enligt ett självständigt system. Det skulle därför vara omöjligt att avgöra om de förpackningar som var försedda med DGP-symbolen samlades in enligt det ena eller det andra systemet.

32      Kommissionen konstaterade i skälen 111–115 i det omtvistade beslutet att missbruket av dominerande ställning hade två verkningar. Genom att kräva att avgiften erlades vid användning av DGP-symbolen, tillämpade DSD oskäliga priser och affärsvillkor för företag som inte nyttjade dess tjänst, eller som endast nyttjade denna tjänst för en del av sina förpackningar. Med anledning av att skillnaden var avsevärd mellan kostnaden för tjänstens tillhandahållande och dess pris, var det fråga om missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 andra stycket a EG. Det avgiftssystem som reglerades i avtalet om användning av symbolen gjorde det ekonomiskt olönsamt för anslutna företag att delta i ett konkurrerande självständigt eller kollektivt system. Företagen skulle då nämligen vara tvungna att antingen erlägga en avgift till DSD, utöver den ersättning som betalades till konkurrenten, eller etablera skilda förpackningslinjer och distributionskanaler. Avgiftssystemet försvårade därför för konkurrenter till DSD-systemet att inträda på marknaden.

33      I skälen 143–153 i det omtvistade beslutet preciserade kommissionen att konstaterandet av ett missbruk av dominerande ställning inte vederlades av att det var nödvändigt att bevara DGP-symbolens särskiljningsförmåga. Det anges i detta avseende i det omtvistade beslutet att symbolens grundläggande funktion har fullgjorts om den upplyser konsumenterna om att de har möjlighet att få förpackningen omhändertagen genom DSD:s försorg.

34      Kommissionen påpekade i skälen 155–160 i det nämnda beslutet att handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas väsentligt av ett missbruk av en dominerande ställning, i form av villkoren för den omtvistade avgift som föreskrevs i avtalet om användning av symbolen med beaktande av under vilka omständigheter förpackningar samlades in och återvanns i Tyskland och på den gemensamma marknaden.

35      Med avseende på bedömningen enligt artikel 82 EG, drog kommissionen, i artikel 1 i det omtvistade beslutet, följande slutsats:

”[DSD] har uppträtt på ett sätt som är oförenligt med den gemensamma marknaden genom att i enlighet med artikel 4.1 första meningen och artikel 5.1 första meningen i märkesanvändningsavtalet kräva att en licensavgift erläggs för samtliga konsumentförpackningar som marknadsförs i Tyskland och som märkts med miljömärket [DGP], även när de företag som skall fullgöra de skyldigheter som följer av förpackningsförordningen:

a)      utnyttjar DSD:s undantagstjänst enligt artikel 2 i märkesanvändningsavtalet endast i fråga om delvolymer, eller inte tar dem i anspråk alls, utan marknadsför en enhetligt utformad förpackning i Tyskland som också marknadsförs i ett annat land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och som är anslutna till ett insamlingssystem som använder miljömärket [DGP], och

b)      bevisar att de avseende de förpackningar eller den delvolym för vilken de inte utnyttjar undantagstjänsten, fullgör sina skyldigheter enligt förpackningsförordningen genom att utnyttja konkurrerande undantagssystem eller genom egna insamlingssystem.”

36      Efter att kommissionen hade konstaterat att det förelåg missbruk av dominerande ställning fastställde den i skälen 161–167 och artiklarna 2–7 i det omtvistade beslutet, i enlighet med artikel 3.1 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8), hur DSD skulle förfara för att överträdelsen i fråga skulle upphöra.

37      Enligt den viktigaste av de åtgärder som DSD ålades att vidta, fick företaget inte kräva någon avgift för i Tyskland saluförda förpackningar som bar DGP-symbolen men för vilka DSD:s avfallshanteringstjänst inte togs i anspråk, samt med avseende på vilka skyldigheterna enligt förordningen om förpackningar hade fullgjorts på annat sätt. Denna åtgärd angavs i artikel 3 i det omtvistade beslutet, och har följande lydelse:

”DSD skall åta sig att inte kräva någon licensavgift av parterna till märkesanvändningsavtalet för sådana delvolymer av konsumentförpackningar som är märkta med miljömärket [DGP] och som marknadsförs i Tyskland och för vilka undantagstjänsten enligt artikel 2 i märkesanvändningsavtalet inte tas i anspråk samt för vilka skyldigheterna enligt förpackningsförordningen klart har fullgjorts på annat sätt.

Åtagandet enligt första stycket skall ersätta ett undantag enligt artikel 4.1 andra meningen i märkesanvändningsavtalet.”

38      I artikel 5 i det omtvistade beslutet angavs, för övrigt, de bevisregler som gällde för sådana situationer:

”1.      I fall av partiell eller fullständig anslutning till ett konkurrerande undantagssystem räcker det med en bekräftelse från systemoperatören att den relevanta förpackningsvolymen omfattas av det konkurrerande systemet för att skyldigheterna enligt artiklarna 3 och 4 i förpackningsförordningen skall anses ha fullgjorts på annat sätt.

2. I fall av partiell eller fullständig anslutning till ett eget insamlingssystem räcker det att en sakkunnig i efterhand tillhandahåller ett intyg om att skyldigheten att återta och återvinna den aktuella förpackningsvolymen har fullgjorts. Intyget kan utställas antingen till en individuell tillverkare eller distributör eller till en sammanslutning av operatörer av egna insamlingssystem.

…

4.      Oberoende av ifrågavarande version av förpackningsförordningen räcker det som bevis för DSD att det i intyget till avtalsparten bekräftas att skyldigheten att återta och återvinna en viss förpackningsvolym har fullgjorts.

…”

39      I artikel 4 i det omtvistade beslutet preciseras följande: 

”1.      DSD får inte kräva någon licensavgift för förpackningar som samlas in och återvinns i en annan medlemsstat inom ett system som använder miljömärket [DGP] och som marknadsförs försedda med det märket inom det område där förpackningsförordningen är tillämplig, om skyldigheterna enligt förpackningsförordningen klart har fullgjorts på annat sätt än genom anslutning till det system som DSD inrättat … .

…”

 Förfarandet vid förstainstansrätten och det omtvistade beslutet

40      DSD väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 juli 2001.

41      Genom särskild handling, som ingavs till förstainstansrättens kansli samma dag, begärde DSD med stöd av artikel 242 EG uppskov med verkställigheten av artikel 3 i det omtvistade beslutet, samt av artiklarna 4–7 i detta beslut, i den mån det i dessa hänvisas till nämnda artikel 3, till dess att förstainstansrätten avgjort målet i sak.

42      Genom beslut av den 15 november 2001 i mål T‑151/01 R, Duales System Deutschland mot kommissionen (REG 2001, s. II‑3295), avslog förstainstansrättens ordförande den nämnda ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet.

43      Genom beslut av den 5 november 2001, beslutade förstainstansrätten att låta företagen Vfw AG (numera Vfw GmbH, nedan kallat Vfw), Landbell AG für Rückhol-Systeme (nedan kallat Landbell) och BellandVision GmbH (nedan kallat BellandVision) intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Dessa företag, som är konkurrenter till DSD, inkom med yttranden den 7 februari 2002.

44      Den sista inlagan inkom den 27 maj 2002. Parterna meddelades den 9 september 2002 att det skriftliga förfarandet hade avslutats.

45      Förstainstansrätten beslutade under juni månad år 2006 att inleda det muntliga förfarandet. Som en processledningsåtgärd tillställdes parterna en rad frågor som skulle besvaras under den muntliga förhandlingen. Dessa frågor avsåg de olika stadierna av insamlings- och återvinningsförfarandet samt de villkor under vilka konkurrens mellan självständiga och kollektiva system kan föreligga. Förstainstansrätten uppmanade även kommissionen att inge en handling som den erhållit från de tyska myndigheterna under det administrativa förfarandet. Kommissionen ingav denna handling den 26 juni 2006.

46      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingar den 11 och den 12 juli 2006.

47      Genom den överklagade domen ogillade förstainstansrätten talan och förpliktade DSD att bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens, Landbells och BellandVisions rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Förstainstansrätten förpliktade Vfw, som inte hade yrkat att DSD skulle förpliktas ersätta rättegångskostnaderna, att bära sin rättegångskostnad, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet.

48      DSD hade åberopat tre grunder. Som första grund gjorde bolaget gällande att artikel 82 EG åsidosatts. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 3.1 i förordning nr 17 samt av proportionalitetsprincipen. Som tredje grund åberopades åsidosättande av artikel 86.2 EG.

49      DSD gjorde som första grund gällande att de omtvistade bestämmelserna i avtalet om användning av symbolen var nödvändiga för att säkerställa att syftena med förordningen om förpackningar uppfylldes. De nämnda syftena var att bevara de olika funktionerna hos varumärket Der Grüne Punkt (nedan kallat DGP-märket) och säkerställa att DSD-systemet fungerade väl.

50      Förstainstansrätten fann, som svar på olika argument som DSD utvecklat till stöd för denna grund, i punkterna 139 och 154 i den överklagade domen, bland annat att det var möjligt för en tillverkare eller en distributör av förpackningar att använda flera system samtidigt för att uppnå föreskrivna återvinningsnivåer:

”139. … en tillverkare eller en distributör av förpackningar inte anförtror DSD ett bestämt antal förpackningar som är avsedda att märkas med [DGP-symbolen]. De anförtror snarare en materialmängd som tillverkaren eller distributören kommer att saluföra i Tyskland och för vilken vederbörande avser att anlita DSD-systemet i fråga om återtagande och återvinning. Det är alltså möjligt för en tillverkare eller en distributör av förpackningar att använda kombinerade system för att uppnå de återvinningsnivåer som föreskrivs i förordningen.

…

154.      Förstainstansrätten påminner i detta hänseende om att det inte anges i förordningen [om förpackningar] att förpackningar som samlas in enligt ett konkurrerande kollektivt eller självständigt system inte kan förses med [DGP-symbolen]. Detta gäller för övrigt under förutsättning att de villkor som uppställs i [den nämnda] förordningen om det system som används i kombination med DSD-systemet respekteras. Sådana upplysningar kan vara kumulativa och en och samma förpackning kan alltså omfattas av flera system samtidigt. Kommissionen har med rätta tolkat innebörden av kravet på öppenhet på detta sätt. Det kravet har definierats av de tyska myndigheterna i deras yttrande, enligt vilket det klart och tydligt skall anges vilka förpackningar som omfattas av skyldigheten att återta dem på försäljningsstället eller i dess omedelbara närhet och vilka som inte omfattas av denna skyldighet …. ”

51      Förstainstansrätten fann även i punkt 156 i den överklagade domen att ”den omständigheten att [DGP-symbolen] och en på ett ’lämpligt sätt’ lämnad hänvisning till ett annat kollektivt system … förekommer på en och samma förpackning, då de två systemen används gemensamt, samt att [DGP] och en upplysning om att förpackningen kan återlämnas i butiken förekommer på samma förpackning, vid gemensam användning av DSD-systemet och ett självständigt system, uppenbart inte inverkar menligt på varumärkets väsentliga funktion”.

52      I punkt 163 i sin dom tillade förstainstansrätten att ”vad avser argumenten att det påtalade agerandet är nödvändigt för att DSD-systemet skall fungera väl … [påverkas] systemets funktion inte … av ett kombinerat system. Förutsättningarna för att DSD-systemet skall fungera kan under alla omständigheter inte rättfärdiga sökandens agerande, som beskrivs i domarna i målet BäKo av Bundesgerichtshof och Hertzel av Oberlandesgericht Düsseldorf som kommissionen åberopat …, de olika klagomål som gjorts till kommissionen … eller den ståndpunkt som DSD inledningsvis lagt fram i sin ansökan … att en avgift skall erläggas för alla förpackningar som saluförs i Tyskland och som bär [DGP-symbolen], trots att det har visats att vissa av förpackningarna har återtagits och återvunnits enligt ett annat kollektivt system eller ett självständigt system”.

53      Förstainstansrätten fann i punkt 153 i den överklagade domen att ”varken med stöd av förordningen om förpackningar, varumärkesrätten, eller argumentet avseende förutsättningarna för att DSD‑systemet skall fungera, kan [DSD] kräva att de företag som anlitar DSD-systemet skall erlägga en avgift för alla förpackningar som saluförs i Tyskland och som bär [DGP- symbolen], om företagen visar att de inte anlitar DSD-systemet för vissa eller alla förpackningar”.

54      DSD gjorde som andra grund gällande att selektiv märkning av förpackningar efter använt system hade varit en mer lämplig lösning än den skyldighet som föreskrivs i det omtvistade beslutet. Artiklarna 3 och 4 i det beslutet påstods vara oproportionerliga eftersom DSD enligt dessa är skyldigt att bevilja en licens till tredje man.

55      Förstainstansrätten fann att talan inte kunde bifallas på den grunden. Den fann i punkt 173 i den överklagade domen att ”den omständigheten att det teoretiskt sett är möjligt att selektivt märka förpackningar med [DGP-symbolen] medför inte att de åtgärder [som vidtagits inom ramen för det omtvistade beslutet] är ogiltiga. Denna lösning är nämligen dyrare och svårare att genomföra för tillverkare och distributörer av förpackningar, jämfört med de åtgärder som anges i artiklarna 3–5 i [detta beslut] …”.

56      Förstainstansrätten fann även i punkt 181 i den överklagade domen att de skyldigheter som det hänvisats till i det omtvistade beslutet inte syftade till att ”tvinga DSD att bevilja en licens för användning av [DGP-symbolen] som är obegränsad i tiden. Avsikten är enbart att ålägga DSD att inte ta ut en avgift för alla förpackningar som bär [denna] symbol då det har visats att alla eller enbart en del av dessa förpackningar har återtagits och återvunnits enligt ett annat system.”

57      Förstainstansrätten påpekade i punkt 196 i den överklagade domen att det omtvistade beslutet borde tolkas så att det inte är uteslutet att DSD kan ta ut en adekvat avgift för enbart användningen av varumärket, när det har visats att förpackningen som är försedd med den nämnda symbolen har återtagits och återvunnits enligt ett annat system.

58      Förstainstansrätten fann i punkterna 193 och 194 i den överklagade domen, till stöd för detta konstaterande, följande:

”193. Förstainstansrätten anser att enligt den skyldighet som åläggs DSD i artikel 3 i det [omtvistade] beslutet behöver tillverkare och distributörer som anlitar företagets system för endast en del av sina förpackningar, inte erlägga någon avgift till DSD om det har visats att förpackningarna som bär [DGP-symbolen] inte har samlats in och återvunnits enligt DSD-systemet utan enligt ett konkurrerande system.

194.      Det kan emellertid, även i det fallet, inte uteslutas att [DGP-märket] som förpackningen i fråga är försedd med kan ha ett ekonomiskt värde i sig. Det varumärket innebär nämligen en upplysning för konsumenten om att förpackningen i fråga kan återlämnas till DSD-systemet … Även om den nämnda förpackningen faktiskt inte återlämnas till DSD-systemet, och det har visats att dess motsvarighet i material har samlats in och återvunnits enligt ett konkurrerande system, medför varumärket en möjlighet för konsumenten att få förpackningen insamlad enligt DSD-systemet. Det är troligt att en sådan möjlighet för konsumenten beträffande alla förpackningar som saluförts försedda med [DGP-symbolen], oberoende av om de omfattas av DSD-systemet eller inte, efter att den insamlade mängden har kontrollerats, har ett pris. Även om detta pris inte motsvarar den verkliga kostnaden för insamlingen och återvinningen, vilket kunde vara fallet om de omtvistade bestämmelserna i avtalet om användning av symbolen tillämpades, borde detta pris kunna tas ut av DSD för den tjänst som erbjuds i förevarande fall, nämligen tillgång till DSD-systemet.”

59      DSD gjorde som tredje grund gällande att bolaget inte hade överträtt artikel 82 EG, eftersom det ansvarade för tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i artikel 86.2 EG, nämligen avfallshantering på ett miljövänligt sätt.

60      Förstainstansrätten påpekade i punkt 208 i den överklagade domen att även om det antogs att DSD hade anförtrotts att tillhandahålla en sådan tjänst, hade det inte visats att det förelåg en risk för att detta uppdrag skulle äventyras på grund av det omtvistade beslutet.

 Förfarandet vid domstolen

61      DSD har väckt förevarande talan den 8 augusti 2007.

62      Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 16 november 2007 framställde Interseroh Dienstleistungs GmbH (nedan kallat Interseroh), som sedan år 2006 driver ett kollektivt system för hela Tyskland, en förfrågan om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. Genom beslut av den 21 februari 2008, biföll domstolens ordförande denna interventionsansökan.

63      DSD har yrkat att domstolen ska

–      upphäva den överklagade domen, 

–      ogiltigförklara det omtvistade beslutet, eller 

–      alternativt till andra strecksatsen, återförvisa målet till förstainstansrätten, och 

–      vilket fall som helst, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

64      Kommissionen, Vfw, Landbell, BellandVision och Interseroh har yrkat att domstolen ska

–      ogilla överklagandet, och

–      förplikta DSD att ersätta rättegångskostnaderna.

 Prövning av överklagandet

 Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten med anledning av förekomsten av motsägelsefulla domskäl i den överklagade domen

 Parternas argument

65      Enligt DSD åsidosatte förstainstansrätten sin motiveringsskyldighet i den överklagade domen genom motsägelsefulla konstateranden avseende det påstådda missbruket av dominerande ställning.

66      DSD har till stöd för denna grund gjort en jämförelse mellan det sätt på vilket kommissionen redogjorde för det nämnda missbruket i skälen 101, 102, 111 och 115 i det omtvistade beslutet, vilka förstainstansrätten återgett i skälen 48, 50, 58, 60, 119, 163 och 164 i den överklagade domen, och den motivering som angavs i punkt 194 i denna dom.

67      Förstainstansrätten hänvisade å ena sidan till den omständigheten att DSD, av de företag som kunde bevisa att de inte använde DSD-systemet eller att de endast använde det för en del av sina konsumentförpackningar som var försedda med DGP-symbolen, krävde att de betalade hela den avgift som skulle utgå enligt avtalet om användning av symbolen.

68      Förstainstansrätten fann å andra sidan i punkt 194 i den överklagade domen att DSD, med avseende på förpackningar som inte omfattas av DSD-systemet, inte nödvändigtvis kräver betalning av kostnaden för den tjänst som består i insamling och återvinning. Förstainstansrättens konstateranden var således uppenbart motsägelsefulla.

69      Kommissionen har erinrat om att avgiften avser att täcka kostnaderna för insamling, sortering och återvinning av förpackningar, samt de administrativa kostnaderna, och således inte utgör en motprestation för att få använda varumärket. Det angripna beslutet och den överklagade domen gäller således inte frågan om en avgift för att få använda varumärket.

70      Vfw, Landbell och BellandVision har liksom kommissionen bestritt förekomsten av den motsägelse som DSD har åberopat. I punkt 194 i den överklagade domen angavs inte någon omständighet som avsåg förstainstansrättens konstateranden angående missbruk av dominerande ställning. Den punkten avsåg endast frågan huruvida den omständigheten att förpackningar försetts med DGP-symbolen kan medföra en rätt till ersättning även då DSD inte tillhandahåller någon tjänst för bortskaffning.

 Domstolens bedömning

71      Enligt fast rättspraxis är frågan huruvida skälen i en dom från förstainstansrätten är motsägelsefulla en rättsfråga som kan åberopas i ett mål om överklagande (se bland annat dom av 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkt 25, av den 25 januari 2007 i de förenade målen C‑403/04 P och C‑405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, REG 2007, s. I‑729, punkt 77, samt av den 9 september 2008 i de förenade målen C‑120/06 P och C‑121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 90).

72      DSD anser i förevarande fall att det föreligger en motsägelse mellan det konstaterande som gjordes i punkt 194 i den överklagade domen och de konstateranden genom vilka förstainstansrätten bekräftade det missbruk av dominerande ställning som kommissionen hade redogjort för.

73      Såsom framgår av punkterna 193 och 194 i den överklagade domen, avser dessa den omständigheten att DSD, till följd av de skyldigheter som kommissionen ålade i det omtvistade beslutet, inte längre kunde ta ut den avgift som föreskrivs i avtalen om användning av symbolen för de förpackningar som anmälts till företaget, vilka har försetts med DGP-symbolen och med avseende på vilka det har visats att de inte har återtagits och återvunnits enligt DSD-systemet.

74      Förstainstansrätten fann i punkt 194 i den överklagade domen att det trots den omständigheten inte kunde uteslutas att tillverkare och distributörer av sådana förpackningar måste erlägga ett belopp till DSD i gengäld för enbart den omständigheten att förpackningarna förses med DGP-symbolen, med hänsyn till att denna märkning innebär att DSD-systemet görs tillgängligt för konsumenten och således utgör en användning av DGP-märket för vilken ett pris kan tas ut.

75      Förstainstansrätten preciserade själv i samma punkt att det belopp som DSD eventuellt skulle kunna ta ut i, gengäld för att förpackningar förses med DGP-märket, skiljer sig från den avgift som enligt avtalet om användning av symbolen ska erläggas för förpackningar som DSD verkligen återtar och återvinner.

76      Av det ovan anförda följer för det första att förstainstansrätten i punkt 194 i den överklagade domen inte alls konstaterade att DSD, i gengäld för enbart den omständigheten att dess system gjordes tillgängligt, kunde ta ut ett belopp som motsvarade priset för den tjänst som bestod i insamling och återvinning.

77      Av det ovan anförda följer för det andra att punkt 194 i den överklagade domen avser följderna av de åtgärder som ålades i det omtvistade beslutet och inte konstaterandet av missbruk av dominerande ställning. Avsikten med den punkten är enbart att konstatera att det omtvistade beslutet, tvärtemot vad DSD hade gjort gällande vid förstainstansrätten, inte hade som följd att det blev omöjligt för DSD att ta ut ett belopp enbart för att förpackningar förses med DGP-märket.

78      DSD:s argument att förstainstansrättens motivering var motsägelsefull kan således inte godtas. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser överklagandets första grund.

 Den andra grunden: Avtalet om användning av symbolen och andra uppgifter i handlingarna i målet har missuppfattats

 Parternas argument

79      DSD har gjort gällande att konstaterandet i skäl 111 i det omtvistade beslutet är avgörande för tvisten. I detta skäl konstaterades att ”DSD alltid kan anses ta oskäliga priser om antalet förpackningar som försetts med [DGP-symbolen] är större än antalet förpackningar som samlas in genom [det kollektiva systemet]”. Förstainstansrätten fann i detta sammanhang att DSD med stöd av avtalet om användning av symbolen beviljar en särskild licens för användningen av DGP-symbolen, det vill säga en licens för märkning av konsumentförpackningar för vilka DSD-systemet inte används.

80      Detta konstaterande utgör en missuppfattning av avtalet om användning av symbolen eftersom det genom detta avtal endast beviljas en rätt att använda DGP-symbolen i samband med att de skyldigheter som följer av förordningen om förpackningar fullgörs.

81      Det nämnda konstaterandet utgör även en missuppfattning av andra uppgifter i handlingarna i målet. DSD har i detta hänseende påpekat att det framgår av skriftväxlingen mellan kommissionen och bolaget under det administrativa förfarandet att DSD inte beviljade en licens av den omfattning som förstainstansrätten beskrev. Bolaget vägrade enbart att godta kommissionens förslag att förpackningar som tas om hand av konkurrerande återvinningssystem skulle kunna förses med DGP-symbolen.

82      Förstainstansrättens konstaterande avseende en ”särskild licens” utgör för övrigt en missuppfattning av uppgifter i handlingarna i målet till vilka förstainstansrätten uttryckligen hänvisade i sin motivering, bland annat i punkt 163 i den överklagade domen, och som avser vissa avgöranden av tyska domstolar och klagomål till kommissionen.

83      Enligt kommissionen, Vfw, Landbell, BellandVision och Interseroh drog förstainstansrätten inte den slutsats avseende en ”särskild licens” som DSD har gjort gällande.

84      Vfw, Landbell och BellandVision anser dessutom att denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom DSD till stöd för sitt överklagande inte kan göra gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, utan enbart att förstainstansrätten åsidosatte rättsliga bestämmelser.

 Domstolens bedömning

85      Tvärtemot vad Vfw, Landbell och BellandVision har påstått kan denna grund, enligt vilken avtalet om användning av symbolen och andra uppgifter i handlingarna i målet har missuppfattats, tas upp till prövning.

86      DSD har nämligen gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt missuppfattade omfattningen av den licens som beviljades enligt avtalet om användning av symbolen.

87      Såsom angetts i punkt 11 ovan, har avtalet om användning av symbolen till syfte att möjliggöra för DSD:s avtalsparter att bli befriade från skyldigheten att samla in och återvinna de förpackningar som de har anmält till DSD. I avtalet anges i detta hänseende att de företag som är anslutna till DSD-systemet ska förse varje förpackning som har anmälts till DSD, och som är avsedd att användas inom Tyskland, med DGP-symbolen.

88      Det framgår av dessa omständigheter att enligt den licens för användning av symbolen som DSD:s kunder har beviljats, ska varje förpackning som har anmälts till DSD och som är avsedd att användas inom Tyskland, förses med DGP-symbolen.

89      Det framgår bland annat av artikel 1 i det omtvistade beslutet att det missbruk av dominerande ställning som kommissionen fastställde utgörs av den omständigheten att det enligt avtalet om användning av symbolen krävdes att DSD:s kunder betalade en avgift för samtliga förpackningar som de anmälde till DSD, även då det har bevisats att vissa av dem återtas och återvinns genom konkurrerande kollektiva system eller självständiga system.

90      Domstolen finner att förstainstansrätten inte har missuppfattat de nämnda uppgifterna i handlingarna i målet.

91      Förstainstansrätten preciserade i punkt 141 i den överklagade domen att ”endast de bestämmelser i avtalet om användning av symbolen som rör avgiften utgjorde missbruk [och att i] det [omtvistade] beslutet kritiserades inte den omständigheten att det i [det nämnda] avtalet krävs att en tillverkare eller distributör som önskar anlita DSD-systemet förser varje förpackning som har anmälts och som är avsedd för inhemsk användning med [DGP-symbolen]”.

92      DSD har, med avseende på den faktiska omfattningen av den licens som beviljades enligt avtalet om användning av symbolen, inte lyckats att identifiera de delar i den överklagade domen i vilka bolaget anser att förstainstansrätten gjorde en felaktig beskrivning av licensens omfattning. Med avseende på de delar som innehåller förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och dess rättsliga bedömning, har DSD inom ramen för förevarande grund enbart hänvisat till punkterna 119, 163 och 164 i den överklagade domen. Förstainstansrätten upprepade i dessa punkter innehållet i det omtvistade beslutet, och fann att kommissionen, oaktat DSD:s argument att det är nödvändigt att dess system fungerar väl, med rätta funnit att det utgjorde ett missbruk att kräva betalning av en avgift för samtliga förpackningar som anmäls till DSD och som förses med DGP-symbolen, trots att det har visats att vissa av förpackningarna har återtagits och återvunnits enligt ett annat kollektivt system eller ett självständigt system.

93      Talan kan mot bakgrund av det ovan anförda inte heller vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Otillräcklig motivering, missuppfattning av de faktiska omständigheterna och felaktig rättstillämpning med avseende på de exklusiva rättigheter som är knutna till DGP-symbolen

 Parternas argument

94       DSD anser att konstaterandet i punkt 161 i den överklagade domen, att bolaget inte har den ensamrätt till DGP-symbolen som det har påstått och därmed inte kan bevilja en licens enbart för förpackningar som återvinns enligt dess system, är otillräckligt motiverat. Det är huvudsakligen grundat på förstainstansrättens slutsatser i punkt 130 och följande punkter i den överklagade domen, parternas pläderingar och svar under förhandlingen, utan att det är möjligt att fastställa vad föremålet för denna diskussion mellan parterna verkligen var.

95      DSD har även gjort gällande att konstaterandet i punkt 139 i den överklagade domen, enligt vilket – ”en tillverkare eller en distributör av förpackningar inte anförtror DSD ett bestämt antal förpackningar som är avsedda att märkas med [DGP-symbolen]. De anförtror snarare en materialmängd som tillverkaren eller distributören kommer att saluföra i Tyskland och för vilken vederbörande avser att anlita DSD-systemet i fråga om återtagande och återvinning” – uppenbart strider mot bestämmelserna i avtalet om användning av symbolen avseende anmälan av förpackningar och beviljande av en licens, mot bestämmelserna i förordningen om förpackningar avseende befrielse från skyldigheten att återvinna, mot öppenhetsprincipen som följer av den nämnda förordningen och mot kravet enligt varumärkesrätten att de förpackningar som omfattas av DSD-systemet ska vara identifierbara.

96      I punkterna 129 och 154 i den överklagade domen anges att en förpackning som har anförtrotts DSD-systemet samtidigt kan omfattas av ett annat återvinningssystem. Detta innebär en missuppfattning av uppgifterna i handlingarna i målet, bland annat förordningen om förpackningar.

97      Även punkt 137 i den nämnda domen, enligt vilken en distributör som ansluter sig till ett kollektivt system i efterhand kan åta sig att själv återta och återvinna förpackningar, och vice versa, innebär en missuppfattning av förordningen om förpackningar. Enligt denna förordning medför deltagandet i ett kollektivt system en befrielse från skyldigheten att återvinna förpackningar. Med avseende på förpackningar som omfattas av ett kollektivt system är det följaktligen inte möjligt att i efterhand använda ett självständigt system.

98      Förstainstansrättens konstateranden är dessutom oförenliga med varumärkesrätten. Den av förstainstansrätten beskrivna situationen, att förpackningar som inte återvinns enligt DSD-systemet skulle kunna förses med DGP-symbolen, skulle innebära att den symbolen fråntas sin särskiljningsförmåga. DSD har påpekat att den nämnda symbolen, såsom registrerat varumärke, uteslutande hänvisar till det bolagets system och således till de tjänster som det tillhandahåller.

99      Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten i den del av motiveringen i den överklagade domen som DSD har kritiserat, redogjorde för sin bedömning av DGP-symbolens särskiljningsförmåga och det sätt på vilket de kombinerade systemen fungerar. Dessa system kombinerar DSD-systemet med ett annat kollektivt system eller med ett självständigt system.

100    Kommissionen anser, med avseende på punkt 154 i den överklagade domen, att förstainstansrätten i detta avseende med rätta godtog den tyska regeringens påstående att en och samma förpackning kan omfattas av flera system samtidigt. DSD har felaktigt tillskrivit förordningen om förpackningar ett synsätt som kretsar kring förpackningen i sig, vilket inte överensstämmer med de ekonomiska förutsättningarna för kombinerade system.

101    Kommissionen har med avseende på punkt 137 i den överklagade domen påpekat att det är fråga om ett obiter dictum avseende genomförandet av eventuella korrigeringsmekanismer för det fall återvinningsnivåerna inte har uppnåtts. I vilket fall som helst är DSD:s kritik av den nämnda punkten i domen inte befogad.

102    Kommissionen har med avseende på punkt 161 i den överklagade domen påpekat att DGP-symbolen enbart anger att det finns en möjlighet till återtagande och återvinning av DSD. Kommissionen har erinrat om att denna symbol är avsedd att informera handeln och slutkonsumenter om att förpackningar som är försedda med denna symbol kan återvinnas enligt DSD-systemet.

103    Enligt Vfw är DSD:s påstående att en förpackning inte kan omfattas av två olika system felaktigt.

104    Landbell och BellandVision har gjort gällande att det är uppenbart att denna grund, i den mån som den avser att rättfärdiga missbruket av dominerande ställning med hänvisning till förordningen om förpackningar och varumärkesrätten, inte kan godtas. Enligt de nämnda bolagen är kombinerade system, tvärtemot vad DSD har påstått, tillåtna vilket den tyska regeringen för övrigt har påstått.

105    Enligt Interseroh har DSD gjort en felaktig beskrivning av förordningen om förpackningar genom att påstå att den tjänst som omfattar återtagande och återvinnande av förpackningar avser en bestämd förpackning.

 Domstolens bedömning

106    Domstolen anser att DSD:s argument, att den omständigheten att förpackningar som inte återvinns enligt dess system förses med DGP-symbolen utgör ett åsidosättande av varumärkesrätten, sammanfaller med den fjärde grunden för överklagandet. Detta argument kommer således att prövas inom ramen för denna grund.

107    DSD har genom förevarande grund i övrigt i huvudsak gjort gällande att förstainstansrättens konstateranden i punkterna 139, 154 och 161 i den överklagade domen är otillräckligt motiverade och innebär en missuppfattning av vissa uppgifter i handlingarna i målet.

108    Förstainstansrätten fann i punkt 139 i den överklagade domen, på grundval av de omständigheter och överväganden som framställdes i punkterna 129–138 i den nämnda domen, att det är möjligt för tillverkarna och distributörerna av förpackningar att använda kombinerade system för att bli befriade från sin skyldighet att återta och återvinna förpackningarna enligt förordningen om förpackningar.

109    Det framgår bland annat av punkterna 129 och 154 i den överklagade domen att detta konstaterande av förstainstansrätten avseende kombinerade system avser den omständigheten, vilken klaganden har bestritt, att en förpackning som omfattas av DSD-systemet och som har försetts med DGP-symbolen, samtidigt kan omfattas av ett annat system för återtagande och återvinning.

110    Det följer klart och tydligt av de skäl som anges i punkterna 131–138 i den överklagade domen att förstainstansrätten grundade sitt resonemang på ståndpunkten att omständigheten huruvida en förpackning är försedd med DGP-symbolen inte är avgörande. Enligt förstainstansrätten är det enbart av betydelse huruvida de återvinningsbara materialmängder som släppts ut på marknaden av tillverkaren eller distributören faktiskt återtas och återvinns och att de nivåer som föreskrivs i förordningen om förpackningar således uppnås.

111    Förstainstansrätten har i detta sammanhang i punkt 137 i den överklagade domen redogjort för ett exempel avseende insamling och återvinning av plastavfall från en snabbmatskedja.

112    Såsom kommissionen med rätta har påpekat utgör nämnda punkt 137 ett obiter dictum. Med avseende på prövningen av överklagandet är det förstainstansrättens konstaterande i punkterna 139, 154 och 161 i den överklagade domen, att det inte föreligger någon ensamrätt för DSD att tillhandahålla tjänster för återtagande och återvinning med avseende på de förpackningar som har försetts med DGP-symbolen, som har betydelse.

113    Förstainstansrätten redogjorde för det första i tillräcklig utsträckning för skälen till denna slutsats.

114    Domstolen erinrar i detta hänseende om att motiveringsskyldigheten inte innebär att förstainstansrätten är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför förstainstansrätten inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och den ger den behöriga domstolen ett tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll (se bland annat dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 372, av den 25 oktober 2007 i mål C‑167/06 P, Komninou m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. I-141, punkt 22, samt domen i det ovannämnda målet FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 96).

115    I den överklagade domen gjordes en ingående prövning av DSD:s argument med avseende på den påstådda ensamrätten rörande DGP-symbolen, vilken möjliggör för domstolen att utföra sin prövning. Förstainstansrätten har i punkterna 131–138 samt i punkterna 150–154 i den överklagade domen i detalj redogjort för skälen till varför den ansåg att det var möjligt att med hänsyn till förordningen om förpackningar och andra uppgifter i handlingarna i målet fastställa att en förpackning som har försetts med DGP-symbolen inte nödvändigtvis omfattas av enbart DSD-systemet.

116    Domstolen påpekar för det andra, tvärtemot vad DSD har gjort gällande, att förstainstansrättens konstateranden inte innebär att den har missuppfattat vare sig förordningen om förpackningar eller avtalet om användning av symbolen.

117    Domstolen finner i detta hänseende att DSD inte har identifierat de bestämmelser eller passager i förordningen om förpackningar av vilka det framgår att varje enskild förpackning enbart kan omfattas av ett enda system och att en förpackning som är försedd med DGP-symbolen därför nödvändigtvis ska återvinnas enligt DSD-systemet. DSD har inte heller visat att det i avtalet om användning av symbolen ges anvisningar i detta avseende.

118    DSD har slutligen, beträffande kravet om öppenhet, inte anfört några konkreta omständigheter till stöd för att den tolkning som kommissionen och förstainstansrätten har gjort, vilken framgår av punkt 154 i den överklagade domen, innebar en missuppfattning av uppgifterna i handlingarna i målet. Enligt denna tolkning ska det klart och tydligt anges både till konsumenter och till myndigheter, vilka förpackningar som omfattas av skyldigheten att återta dem på försäljningsstället eller i dess omedelbara närhet och vilka som inte omfattas av denna skyldighet. DSD har inte heller visat att det är oförenligt med öppenhetssyftet att förse förpackningar som återvinns enligt ett annat system än DSD-systemet med DGP-symbolen. Att en förpackning som är anmäld till DSD-systemet förses med den nämnda symbolen upplyser klart och tydligt konsumenter och berörda myndigheter, oberoende av huruvida den nämnda förpackningen faktiskt kommer att återvinnas enligt det systemet eller ett annat system, att förpackningen i fråga inte längre omfattas av skyldigheten att återta förpackningar på försäljningsstället eller i dess omedelbara närhet, utan har anmälts till DSD.

119    Talan kan mot bakgrund av det ovan anförda inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden för överklagandet.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av gemenskapens varumärkesrätt

 Parternas argument

120    DSD har gjort gällande att förstainstansrättens konstaterande i punkt 161 i den överklagade domen är oförenligt med artikel 5 i direktiv 89/104, som ger innehavaren av ett varumärke en ensamrätt. Förstainstansrätten konstaterade där att DGP-symbolen inte kan anses ge den ensamrätt som dess innehavare har gjort gällande, med hänsyn till att enligt en sådan ensamrätt ”skulle tillverkare och distributörer av förpackningar vara förhindrade att använda ett kombinerat system. Ett sådant godtagande skulle även rättfärdiga möjligheten för klaganden att få ersättning för en tjänst som, enligt bevisning från berörda parter, faktiskt inte har utförts.” Förstainstansrättens konstaterande innebär således ett åsidosättande av gemenskapens varumärkesrätt.

121    Enligt kommissionen skiljer sig den ensamrätt som beskrivs i artikel 5 i direktiv 89/104 från den som är i fråga i punkt 161 i den överklagade domen. Förstainstansrätten drog i denna del av den överklagade domen enbart en slutsats av resonemanget i punkterna 156 och 157 i den domen, enligt vilket DGP-symbolen endast anger ett återvinningsalternativ och denna symbols ursprungsfunktion inte påverkas då en förpackning som har försetts med denna symbol även omfattas av andra återvinningsalternativ.

122    Kommissionen har tillagt att det omtvistade beslutet inte medför att varumärket kan utnyttjas felaktigt, det vill säga av personer med vilka DSD inte har slutit något avtal.

123    Vfw har påpekat att DGP-symbolen inte är ett varumärke i dess traditionella bemärkelse. Det har erinrat om att ett varumärke kännetecknar varor eller tjänster som är identiska med eller som liknar de varor eller tjänster för vilka varumärket har registrerats. DGP-symbolen används enbart för att ange deltagande i ett kollektivt system och inte för att identifiera varor eller tjänster som är identiska eller liknande.

 Domstolens bedömning

124    Det ska först påpekas att Vfw:s argument, att DGP-symbolen inte med rätta kan anses vara ett varumärke, inte kan godtas. Det är i själva verket utrett att den nämnda symbolen har registrerats som varumärke av det tyska patent- och varumärkesverket för tjänsterna insamling, sortering och återvinning av avfall.

125    Vad gäller påståendet att förstainstansrätten missbedömde artikel 5 i direktiv 89/104, erinras om att ett registrerat varumärke ger dess innehavare en ensamrätt enligt artikel 5.1 a i det nämnda direktivet. Innehavaren har således rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, att i näringsverksamhet använda tecken som är identiska med varumärket med avseende på varor och tjänster som är identiska med dem för vilka varumärket är registrerat.

126    Genom att påstå att förstainstansrätten i punkt 161 i den överklagade domen missbedömde DSD:s ensamrätt avseende användningen av den aktuella symbolen och genom att i detta sammanhang åberopa artikel 5 i direktiv 89/104, har DSD således gjort gällande att förstainstansrätten borde ha funnit att DSD genom det omtvistade beslutet olagligen förhindrats att förbjuda tredje man att använda ett varumärke som är identiskt med dess symbol. DSD betonade detta argument under förhandlingen, och påpekade att DGP-symbolen i praktiken hade blivit tillgänglig för alla, med anledning av de skyldigheter som ålades genom det omtvistade beslutet och den omständigheten att förstainstansrätten godtog dessa.

127    Vid prövningen av detta argument måste det göras åtskillnad mellan DSD:s avtalsparters användning av DGP-symbolen och tredje mans möjliga användning av denna symbol.

128    Beträffande DSD:s avtalsparters användning av DGP-symbolen, påpekar domstolen att det framgår av själva lydelsen av artikel 5 i direktiv 89/104 att denna bestämmelse inte täcker det fallet att en tredje man använder ett varumärke med dess innehavares samtycke. Detta fall föreligger bland annat då en varumärkesinnehavare genom ett licensavtal ger sina avtalsparter rätt att använda det aktuella varumärket.

129    Av detta följer att DSD inte med framgång kan åberopa den ensamrätt som bolaget har erhållit genom DGP-symbolen mot användningen av denna symbol av tillverkare och distributörer som har slutit ett avtal med bolaget om användning av den nämnda symbolen. I artikel 8.2 i direktiv 89/104 föreskrivs förvisso att innehavaren av ett varumärke kan åberopa de till varumärket knutna rättigheterna gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet, vilken omfattas av den nämnda bestämmelsen i direktivet. DSD har emellertid, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 192 i sitt förslag till avgörande, i förevarande fall självt skapat ett system enligt vilket det krävs att varje anmäld förpackning märks med DGP-symbolen, även då vissa av dessa förpackningar inte återtas enligt det systemet. Det är således utrett att det i licensavtalet uppställs ett krav på att DGP-symbolen används för samtliga förpackningar som har anmälts, och att en sådan användning följaktligen är förenlig med detta avtal.

130    I den mån som DSD har gjort gällande att de åtgärder som kommissionen har ålagt medför att licenstagarnas användning av DGP-symbolen delvis görs avgiftsfri, erinrar domstolen om att det omtvistade beslutet enbart har till syfte och resultat att hindra DSD från att uppbära ersättning för insamlings- och återvinningstjänster, beträffande vilka det har visats att bolaget inte har tillhandahållit dem. Sådana åtgärder är inte oförenliga med de regler som föreskrivs i direktiv 89/104.

131    Det kan inte heller, såsom förstainstansrätten med rätta fann i punkt 194 i den överklagade domen, uteslutas att det kan tas ut en ersättning för att förpackningar förses med DGP-symbolen, oberoende av huruvida de omfattas av DSD-systemet eller inte. Även om denna ersättning inte motsvarar den verkliga kostnaden för insamling och återvinning, borde den kunna tas ut av DSD enbart för användningen av varumärket.

132    Domstolen konstaterar, beträffande den omständigheten att DGP‑symbolen eventuellt används av tredje man som inte är avtalspart till DSD, att det inte fastställdes i vare sig det omtvistade beslutet eller i den överklagade domen att en sådan användning är tillåten enligt varumärkesrätten. Förstainstansrätten fann i detta hänseende med rätta i punkt 180 i den överklagade domen att de skyldigheter som ålades i det omtvistade beslutet endast avsåg förhållandet mellan DSD och ”tillverkare eller distributörer av förpackningar som antingen är DSD:s medkontrahenter i avtal om användning av symbolen …, eller innehavare av en licens för användning av [DGP-märket] i en annan medlemsstat, inom ramen för ett system för återtagande eller återvinning som använder den symbol som motsvarar detta varumärke …”.

133    Varken kommissionen eller förstainstansrätten kan lastas för att tredje man som inte är avtalspart till DSD eventuellt använder DGP-symbolen. Det finns för övrigt inte något som hindrar DSD från att väcka talan mot en sådan tredje man vid en behörig nationell domstol.

134    Talan kan mot bakgrund av samtliga ovannämnda överväganden inte heller vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden för överklagandet.

 Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 82 EG

 Parternas argument

135    Det har gjorts gällande att förstainstansrätten åsidosatte artikel 82 EG genom att – utan att ha motiverat sin bedömning tillräckligt, och i strid med vad som framgår av handlingarna i målet – finna att ”DSD gjorde sig skyldigt till missbruk när företaget utfärdade licenser för användning av [DGP-symbolen], oberoende av om DSD-systemet användes, och krävde att licensavgiften betalades även då licenstagaren hade bevisat att han inte hade använt sig av [det nämnda systemet]”.

136    DSD har anfört att om förstainstansrätten hade utfört en riktig rättslig bedömning hade den nödvändigtvis funnit att bolaget inte beviljar en licens för användningen av dess symbol oberoende av huruvida DSD-systemet används. Det omtvistade beslutet borde således tolkas så att det utgör ett missbruk att inte bevilja en sådan licens. Det nämnda beslutet innebär således att DSD är tvunget att bevilja licenser. Förstainstansrätten missuppfattade således den omständigheten att de villkor som är nödvändiga för att en sådan skyldighet ska vara berättigad inte var uppfyllda. Denna missuppfattning utgör en felaktig rättstillämpning.

137    DSD har tillagt att den överklagade domen har till följd att det är möjligt att delvis delta i DSD-systemet (inklusive, till exempel, med avseende på enbart 0,1 procent av de förpackningar som är försedda med DGP-symbolen) utan att DSD kan kontrollera huruvida ett sådant lågt deltagande är sannolikt eller berättigat. DSD kan i synnerhet inte kontrollera huruvida de omständigheter, som enligt det omtvistade beslutet gör det nödvändigt att förse samtliga produkter med DGP-symbolen trots att enbart en del av dessa omfattas av DSD-systemet, är uppfyllda. Exemplet avseende ett eventuellt lågt och godtyckligt deltagande i DSD-systemet, medan samtliga förpackningar förses med DGP-symbolen, visar än tydligare på den omständigheten att kommissionen genom det omtvistade beslutet ålade en skyldighet att bevilja en licens för användning av den nämnda symbolen.

138    Kommissionen, Landbell och BellandVision har erinrat om att det omtvistade beslutet och den överklagade domen inte grundar sig på antagandet om beviljande av en licens för användning av DGP-symbolen oberoende av om DSD-systemet används, utan i stället avser storleken på den avgift som tas ut för de tjänster som tillhandahålls. Beslutet och domen medförde inte en skyldighet för DSD att mot sin vilja bevilja tillverkare och distributörer en licens för användning av DGP-symbolen.

139    Enligt Vfw vilar denna grund på en felaktig uppfattning av tvistens föremål, eftersom kommissionen inte ville förplikta DSD att bevilja en sådan licens utan endast ville förhindra bolaget från att utnyttja sin dominerande ställning för att undanröja konkurrensen från konkurrerande system.

140    Även Interseroh har påpekat att förstainstansrätten inte någonstans i den överklagade domen har antytt att DSD skulle erbjuda en licens för att använda DGP-symbolen oberoende av om DSD-systemet används. Den överklagade domen innebär inte heller någon skyldighet för DSD att bevilja en sådan licens.

 Domstolens bedömning

141    Förstainstansrätten påminde i punkt 121 i den överklagade domen om att det framgår av artikel 82.2 a EG att ett missbruk av dominerande ställning kan bestå i ett direkt eller indirekt påtvingande av oskäliga priser eller andra oskäliga affärsvillkor.

142    Förstainstansrätten påminde i samma punkt om fast rättspraxis enligt vilken missbruk av en dominerande ställning föreligger när ett företag som innehar en sådan ställning tar ut avgifter för sina tjänster som är oskäliga eller som inte står i proportion till det ekonomiska värdet av den utförda prestationen (se, bland annat, domstolens dom av den 11 november 1986 i mål 226/84, British Leyland mot kommissionen, REG 1986, s. 3263, punkt 27, och av den 17 maj 2001 i mål C‑340/99, TNT Traco, REG 2001, s. I‑4109, punkt 46).

143    Förstainstansrätten fann i punkt 164 i den överklagade domen, efter den bedömning som gjordes i punkterna 119–163 i den nämnda domen, att det beteende som DSD hölls ansvarigt för i artikel 1 i det omtvistade beslutet och som bestod i att kräva att en avgift ska erläggas för alla förpackningar som saluförs i Tyskland och som bär DGP-symbolen, även om bolagets kunder visar att de inte anlitar DSD-systemet för vissa eller alla förpackningar, kunde anses utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i den ovan nämnda bestämmelsen och ovan nämnd rättspraxis. Det framgår dessutom av punkterna 107–117 och 126–133 i förevarande dom att denna bedömning av förstainstansrätten är tillräckligt motiverad och att förstainstansrätten inte gjorde någon felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller utövade någon felaktig rättstillämpning, tvärtemot vad DSD har gjort gällande med hänvisning till sin ensamrätt till DGP-symbolen.

144    Förstainstansrätten ansåg även med rätta, i punkt 91 i den överklagade domen, att kommissionen, efter att ha fastställt att ett missbruk av dominerande ställning föreligger, enligt artikel 3.1 i förordning nr 17 kunde ålägga DSD att upphöra med den konstaterade överträdelsen.

145    Såsom förstainstansrätten påpekade i samma punkt i den överklagade domen, utgör den skyldighet som DSD ålades i artikel 3 i det omtvistade beslutet, att åta sig att inte kräva någon licensavgift av parterna till avtalet om användning av symbolen för delvolymer av konsumentförpackningar som är försedda med DGP-symbolen och som marknadsförs i Tyskland och för vilka den tjänst som DSD erbjuder för fullgörande av skyldigheten att återvinna avfall inte tas i anspråk samt för vilka skyldigheterna enligt förordningen om förpackningar har fullgjorts på annat sätt, enbart en naturlig följd av att ett missbruk av dominerande ställning har fastställts, och att kommissionen har utövat sin behörighet att ålägga DSD att upphöra med överträdelsen.

146    Den skyldighet som ålades genom artikel 3 i det omtvistade beslutet innebär för övrigt, tvärtemot vad DSD har gjort gällande, inte att en skyldighet att bevilja en licens för användning av DGP-symbolen införs. I det nämnda beslutet föreskrivs inte någon åtgärd som påverkar DSD:s fria val i fråga om med vem bolaget sluter ett avtal om användning av symbolen och till vem det följaktligen beviljar den nämnda licensen. Enligt det omtvistade beslutet krävs enbart att DSD inte kräver sina avtalsparter på ersättning för tjänster för återtagande och återvinning som bolaget inte har utfört.

147    Domstolen finner, mot bakgrund av de ovan anförda övervägandena, att förstainstansrätten inte har åsidosatt artikel 82 EG. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden för överklagandet.

 Den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 17 och av proportionalitetsprincipen

 Parternas argument

148    DSD har för det första hävdat att förordningen om förpackningar och varumärkesrätten utgör hinder för att företaget kan åläggas en skyldighet att bevilja en licens för användning av DGP-symbolen. De åtgärder som föreskrivs i artikel 3 och följande artiklar i det omtvistade beslutet innebär emellertid att DSD åläggs en sådan skyldighet. Genom att inte beakta att dessa åtgärder är olagliga har förstainstansrätten åsidosatt artikel 3 i förordning nr 17, enligt vilken kommissionen, om den konstaterar att artikel 81 EG eller artikel 82 EG har överträtts, genom ett beslut kan ålägga de berörda företagen att upphöra med överträdelsen i fråga.

149    För det andra har DSD anfört att förordningen om förpackningar och varumärkesrätten utgör hinder för att bolaget förhindras att av sina kunder kräva att de märker de förpackningar som har försetts med DGP-symbolen men som inte återtas enligt DSD-systemet med en upplysning som neutraliserar dess varumärkes särskiljande verkan. Genom att i punkt 200 i den överklagade domen avvisa detta väsentliga argument, enligt vilket de förpackningar som har försetts med DGP-symbolen och som återvinns enligt DSD-systemet måste kunna särskiljas från de förpackningar som bär samma symbol men som inte återtas enligt det systemet, har förstainstansrätten inte tagit hänsyn till den omständigheten att artikel 3 i det omtvistade beslutet innebär ett åsidosättande av artikel 3 i förordning nr 17 samt av proportionalitetsprincipen.

150    Enligt kommissionen, Landbell och BellandVision grundas det första argumentet som har lagts fram inom ramen för denna grund på det felaktiga antagandet att förstainstansrätten utgick från att det fanns en särskild licens för användning av DGP-symbolen.

151    Vad beträffar DSD:s andra argument anser kommissionen att det varken enligt förordningen om förpackningar eller enligt varumärkesrätten krävs att det måste framgå av olika förpackningar om de tillhör DSD-systemet eller ett annat system. Landbell och BellandVision delar denna ståndpunkt och har tillagt att en förklarande upplysning om att förpackningen i fråga inte omfattas av DSD-systemet inte medför att DSD:s missbruk av dominerande ställning upphör.

 Domstolens bedömning

152    Såsom har konstaterats ovan i punkt 146, ålades DSD genom det omtvistade beslutet inte en skyldighet att bevilja en licens för användning av DGP-symbolen.

153    Det första argument som har åberopats till stöd för den sjätte grunden kan således inte godtas.

154    Med avseende på DSD:s argument, att de förpackningar som har försetts med DGP-symbolen och som återvinns enligt DSD-systemet måste kunna skiljas från förpackningar som bär denna symbol men som inte återvinns enligt det nämnda systemet, fann förstainstansrätten i punkt 200 i den överklagade domen att det med hänsyn till förekomsten av kombinerade system inte var möjligt att göra den åtskillnad som DSD önskade.

155    Detta konstaterande är inte felaktigt. DSD ålägger självt, såsom framgår av punkt 129 ovan, sina avtalsparter att förse samtliga de förpackningar som anmäls till företaget med DGP-symbolen. Det är såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 240 i sitt förslag till avgörande inte möjligt att i förväg avgöra vad som kommer att hända med en förpackning. Det är således inte vid tidpunkten då en produkt förpackas eller då den förpackade produkten säljs möjligt att bland de produkter som är försedda med DGP-symbolen skilja mellan dem som faktiskt återvinns enligt DSD-systemet och dem som återvinns enligt ett annat system.

156    Det andra argument som har åberopats till stöd för den sjätte grunden kan följaktligen inte heller godtas.

157    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den nämnda grunden.

 Den sjunde grunden: Förfarandefel

 Parternas argument

158    DSD har gjort gällande att förstainstansrätten ersatte kommissionens motivering med sin egen, och underlät att beakta reglerna för det administrativa förfarandet, bland annat rätten att yttra sig.

159    Förstainstansrätten ska enligt DSD ha gjort nya bedömningar som grundar sig på parternas uttalanden under förhandlingen. Det är fråga om svaren på de ingående frågor som förstainstansrätten ställde, både knappt tre veckor före förhandlingen och under själva förhandlingen, utan att ange vilken vikt den tänkte lägga vid svaren eller vilket samband de nämnda frågorna hade med bedömningarna i det omtvistade beslutet.

160    De nämnda bedömningarna av förstainstansrätten är även nya, av den anledningen att de avser frågor som inte behandlats vare sig i det omtvistade beslutet eller i DSD:s eller kommissionens inlagor.

161    DSD syftar särskilt på två bedömningar, nämligen dels den i bland annat punkterna 139 och 154 i den överklagade domen, enligt vilken de förpackningar som anförtros åt DSD samtidigt kan omfattas av ett kollektivt system och ett självständigt system, dels den i punkterna 137 och 139 i den domen, att det i förordningen om förpackningar föreskrivs flera korrigeringsmekanismer som ger tillverkarna och distributörerna möjlighet att fullgöra skyldigheterna enligt den nämnda förordningen genom att i efterhand anförtro förpackningar till ett självständigt eller ett kollektivt system.

162    Enligt kommissionen, Vfw, Landbell och BellandVision innehåller den överklagade domen inte någon uppgift som är ny i förhållande till dem som redan behandlats inom ramen för det administrativa förfarandet och därefter under det skriftliga förfarandet vid förstainstansrätten.

 Domstolens bedömning

163    Domstolen erinrar om att förstainstansrätten ensam är behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål. Frågan huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde ingår i förstainstansrättens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av domstolens prövning i mål om överklagande, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid förstainstansrätten har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de fastställda uppgifterna om omständigheterna är materiellt oriktiga (se, bland annat, dom av den 10 juli 2001 i mål C‑315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten, REG 2001, s. I‑5281, punkt 19, samt av den 11 september 2008 i de förenade målen C‑75/05 P och C‑80/05 P, Tyskland m.fl. mot Kronofrance, REG 2008, s. I‑0000, punkt 78).

164    Förstainstansrätten kan således inte klandras för att före och under förhandlingen ha ställt en rad detaljerade frågor till parterna för att komplettera de uppgifter som den redan förfogade över eller för att ha dragit vissa slutsatser på grundval av parternas svar på dessa frågor.

165    Domstolen konstaterar dessutom att förstainstansrätten inte utvidgade föremålet för talan, såsom det följer av den ansökan som DSD lämnade in, eller lade till några nya omständigheter utöver dem i det omtvistade beslutet. Vad särskilt gäller möjligheten att kombinera flera system för återtagande och återvinning framgår det, bland annat av skälen 20 och 23 i det nämnda beslutet, att kommissionen i sin utredning undersökte de kombinerade systemen och att dessa följaktligen inte utgör en ny omständighet som förstainstansrätten har tillfört målet.

166    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den sjunde grunden för överklagandet.

 Den åttonde grunden: Åsidosättande av den grundläggande rätten att få ett mål prövat inom skälig tid

 Parternas argument

167    DSD har gjort gällande att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till ett rättegångsfel och kränkt dennes intressen genom att åsidosätta den grundläggande rätten att få ett mål prövat inom skälig tid, i enlighet med artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1).

168    DSD har erinrat om att förfarandet vid förstainstansrätten inleddes den 5 juli 2001 och avslutades den 24 maj 2007. Även med beaktande av de krav som ska uppfyllas under handläggningen av mål vid gemenskapsdomstolarna, varade detta förfarande orimligt lång tid. DSD har i detta hänseende gjort gällande att, mellan delgivningen av meddelandet om att det skriftliga förfarandet avslutats den 9 september 2002 och beslutet den 19 juni 2006 att inleda det muntliga förfarandet och att begära att parterna skulle besvara vissa frågor under förhandlingen, mer än 45 månader förflöt utan att någon åtgärd vidtogs under den tiden.

169    DSD har även påpekat att den orimligt långa handläggningstiden utgör ett allvarligt åsidosättande av dess intressen, som bestod i bland annat ett åsidosättande av bolagets avtalsmodell och en skadlig inverkan på dess verksamhet samt i att DSD berövades möjligheten att ta ut en lämplig avgift för enbart användningen av DGP-symbolen.

170    Det följer enligt DSD av en jämförande läsning av artiklarna 58 och 61 i domstolens stadga att då en grund som har åberopats till stöd för ett överklagande och som avser ett rättegångsfel vid förstainstansrätten som har inverkat negativt på klagandens intressen är befogad ska domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Denna regel är, såsom domstolen fann i domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, motiverad av processekonomiska skäl, och för att säkerställa att ett sådant rättegångsfel omedelbart och effektivt avhjälps.

171    DSD anser att ett sådant rättegångsfel vid förstainstansrätten, även enligt artiklarna 58 och 61 i domstolens stadga, motiverar att förstainstansrättens avgörande upphävs, oberoende av huruvida detta fel inverkade på lösningen av tvisten eller inte.

172    Kommissionen, Landbell och BellandVision har gjort gällande att det i förevarande fall inte framkommit något som skulle kunna utgöra stöd för att det förelåg ett samband mellan handläggningstiden och utgången av tvisten. Den omständigheten att den överklagade domen upphävdes skulle dessutom enbart innebära att handläggningstiden förlängdes.

173    Handläggningstiden var i vilket fall som helst motiverad med hänsyn till tvistens komplicerade beskaffenhet, för vilken DSD självt är ansvarigt genom att bolaget lämnat in omfångsrika inlagor med flera bilagor. Samma sak gäller för mål T‑289/01, som föranledde domen av den 24 maj 2007 i det ovannämnda målet Duales System Deutschland mot kommissionen, vars handläggning vid förstainstansrätten skedde parallellt med handläggningen av mål T‑151/01, i vilket den överklagade domen meddelades.

174    Kommissionen anser att DSD:s påstående att dess intressen har påverkats negativt är oriktigt. Kommissionen har med avseende på bland annat DSD:s affärsmodell påpekat att varje beslut som fattas med stöd av artikel 82 EG och som innehåller ett åläggande om att ett missbruk måste upphöra nödvändigtvis medför en ändring av det berörda bolagets affärspolitik.

175    Vfw har påpekat att DSD inte vidkänts någon nackdel med anledning av handläggningstiden, eftersom bolaget har fortsatt med sin verksamhet och dess ställning på marknaden inte försvagats avsevärt. Även för det fall sökandens intressen har påverkats negativt, vore det en oproportionerlig åtgärd att upphäva den överklagade domen.

 Domstolens bedömning

176    Det framgår av artikel 58 första stycket i domstolens stadga och av rättspraxis att domstolen är behörig att kontrollera om rättegångsfel som kränker klagandens intressen har begåtts vid förstainstansrätten, och domstolen ska säkerställa att de allmänna principerna i gemenskapsrätten har iakttagits (domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 19, och dom av den 15 juni 2000 i mål  C‑13/99 P, TEAM mot kommissionen, REG 2000, s. I‑4671, punkt 36).

177    Domstolen erinrar med avseende på det fel som har åberopats inom ramen för förevarande grund, att enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska var och en, vid prövningen av dennes civila rättigheter och skyldigheter eller av huruvida en anklagelse om brott är motiverad, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.

178    En sådan rättighet utgör en allmän princip i gemenskapsrätten och är tillämplig inom ramen för en talan mot ett beslut av kommissionen (domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 21, samt dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C‑341/06 P och C‑342/06 P, Chronopost och La Poste mot UFEX m.fl., REG 2008, s. I‑0000, punkt 45).

179    Den nämnda rättigheten bekräftas dessutom i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Domstolen har vid flera tillfällen funnit att denna artikel avser principen om ett effektivt domstolsskydd (dom av den 13 mars 2007 i mål C‑432/05, Unibet, REG 2007, s. I‑2271, punkt 37, av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 335, samt av den 16 december 2008 i mål C‑47/07 P, Masdar (Förenade kungariket) mot kommissionen, REG 2008, s. I‑0000, punkt 50).

180    I den mån kommissionen och Vfw har bestritt att det finns ett samband mellan handläggningstiden och DSD:s intressen, och därmed har väckt frågan huruvida förevarande grund verkligen avser ett rättegångsfel som inverkar negativt på sökandens intressen i den mening som avses i artikel 58 första stycket i domstolens stadga, påpekar domstolen att ett företag som väcker talan om ogiltigförklaring av ett beslut, som innebär att företaget tvingas att ändra det standardavtal som det sluter med sina kunder, av uppenbara affärspolitiska skäl har ett bestämt intresse av att ett avgörande meddelas inom rimlig tid avseende dess argument att det nämnda beslutet är olagligt. Den omständigheten att domstolen i andra mål har prövat handläggningstiden inom ramen för en talan mot ett beslut av kommissionen om åläggande av böter för överträdelse av konkurrensrätten (se bland annat domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 21, dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10821, punkt 154, samt domen i det ovannämnda målet Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, punkt 115), medan DSD i förevarande fall inte har ålagts sådana böter, saknar i detta sammanhang betydelse.

181    Domstolen erinrar även om att frågan huruvida den tid som förflutit innan dom meddelas är rimlig ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt ärende, såsom ärendets komplexitet och parternas uppträdande (se för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen, punkt 116 och där angiven rättspraxis, samt beslut av den 26 mars 2009 i mål C‑146/08 P, Efkon mot parlamentet och rådet, punkt 54).

182    Domstolen har i detta avseende preciserat att uppräkningen av dessa kriterier inte är uttömmande och att det vid bedömningen av huruvida den nämnda tiden är rimlig inte krävs en systematisk bedömning av omständigheterna i ärendet med beaktande av samtliga kriterier, när tidsåtgången för förfarandet framstår som motiverad med beaktande av enbart ett kriterium. Ärendets komplexitet kan således anses motivera en tidsåtgång som vid första anblicken förefaller alltför stor (dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen  C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 188, samt domen i det ovannämnda målet Thyssen Stahl mot kommissionen, punkt 156).

183    Domstolen konstaterar i förevarande fall att handläggningstiden i förfarandet vid förstainstansrätten, på ungefär 5 år och 10 månader, inte kan motiveras av någon av de omständigheter som är för handen i målet.

184    Det framgår bland annat att det förflöt 3 år och 9 månader mellan delgivningen i september år 2002 av meddelandet om att det skriftliga förfarandet avslutats och inledandet i juni år 2006 av det muntliga förfarandet. Denna tidsutdräkt kan inte förklaras av omständigheterna i målet, såsom tvistens komplicerade beskaffenhet, parternas uppträdande eller uppkomsten av frågor om rättegångshinder eller andra rättegångsfrågor under förfarandet.

185    Med avseende på särskilt tvistens komplicerade beskaffenhet konstaterar domstolen att DSD:s talan mot det omtvistade beslutet och beslut 2001/837, som visserligen gjorde det nödvändigt att utföra en ingående undersökning av förordningen om förpackningar, DSD:s avtalsförhållanden, kommissionens beslut och de argument som DSD hade åberopat, inte var så svår att pröva eller så omfattande att det hindrade förstainstansrätten från att sammanställa handlingarna i målet och förbereda det muntliga förfarandet på kortare tid än 3 år och 9 månader.

186    Domstolen har för övrigt också gjort gällande att när det föreligger en tvist avseende förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för klaganden själv och för dess konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 30). I förevarande fall är den tidrymd som förflöt mellan den tidpunkt då det skriftliga förfarandet avslutades och förfarandets nästa skede orimligt lång. Vid denna bedömning har domstolen tagit hänsyn till DSD:s dominerande ställning, storleken av den tjänstemarknad på vilken det bolaget och dess konkurrenter utövade sin verksamhet, eventuella återverkningar av utgången av tvisten på den praxis som bör följas och de avgifter som ska erläggas av tillverkare och distributörer av förpackade produkter och till de frågor som uppkom genom tvisten med avseende på den mycket utbredda användningen av DGP-symbolen.

187    Den nämnda tidrymden avbröts, såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 293–299 i sitt förslag till avgörande, för övrigt inte vare sig av förstainstansrättens beslut att anta åtgärder för processledning eller bevisupptagning eller av att parterna väckt en fråga om rättegångshinder eller andra rättegångsfrågor under förfarandet.

188    Domstolen finner med beaktande av de ovan anförda omständigheterna att kravet på att ett mål ska prövas inom skälig tid inte är uppfyllt med avseende på förfarandet vid förstainstansrätten

189    DSD har, med avseende på följderna av att förfarandet vid förstainstansrätten inte uppfyller kravet på en rimlig handläggningstid, åberopat den regel som anges i artikel 61 första stycket i domstolens stadga enligt vilken domstolen, om den bifaller ett överklagande, ska upphäva förstainstansrättens dom. Enligt förevarande grund iakttogs inte rätten att få ett mål prövat inom skälig tid, vilket utgör ett rättegångsfel som inverkar negativt på sökandens intressen i den mening som avses i artikel 58 i domstolens stadga. DSD har gjort gällande att konstaterandet av detta fel med nödvändighet medför att den överklagade domen ska upphävas, oberoende av huruvida det nämnda felet har inverkat på utgången av tvisten. Om domstolen inte upphäver den nämnda domen åsidosätter den artikel 61 i sin stadga.

190    DSD har med stöd av detta argument uppmanat domstolen att ändra sin rättspraxis enligt vilken den omständigheten att rätten att få ett mål prövat inom skälig tid inte har iakttagits inte medför att den överklagade domen upphävs, annat än om det finns omständigheter som tyder på att den orimligt långa handläggningstiden har inverkat på utgången av tvisten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 49). DSD har inte visat att det finns sådana omständigheter i förevarande fall.

191    Det stämmer förvisso, såsom DSD har betonat, att den omständigheten att ett mål inte har prövats inom skälig tid utgör ett rättegångsfel (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen, punkt 48).

192    Artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska tolkas och tillämpas på ett ändamålsenligt sätt.

193    I den mån det inte finns något som tyder på att den omständigheten att ett mål inte har prövats inom skälig tid har inverkat på utgången av tvisten, innebär emellertid inte ett upphävande av den överklagade domen att förstainstansrättens åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd avhjälps.

194    Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 305 och 306 i sitt förslag till avgörande, kan domstolen inte heller, med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av gemenskapsrättens konkurrensregler, möjliggöra för sökanden, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom skälig tid, att bestrida att det förelåg en överträdelse, då talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot förstainstansrättens bedömning av denna överträdelse och det föregående administrativa förfarandet.

195    Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 307 och följande punkter i sitt förslag till avgörande kan däremot den omständigheten att förstainstansrätten inte meddelat dom inom skälig tid medföra krav på ersättning inom ramen för en talan mot gemenskapen enligt artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG.

196    DSD:s argument, enligt vilket den omständigheten att ett mål inte har prövats inom skälig tid ska medföra att den överklagade domen upphävs, för att detta förfarandefel ska avhjälpas, kan följaktligen inte godtas. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

197    Eftersom inte någon av de grunder som DSD har åberopat kan godtas, ska överklagandet ogillas.

 Rättegångskostnader

198    Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 däri ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen, Interseroh, Vfw, Landbell och BellandVision har yrkat att DSD ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom DSD har tappat målet ska bolaget förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland GmbH ska bära sin rättegångskostnad och ska ersätta de rättegångskostnader som Europeiska gemenskapernas kommission, Vfw GmbH, Landbell AG für Rückhol-Systeme, BellandVision GmbH och Interseroh Dienstleistungs GmbH har haft i förevarande instans.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.