TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 22 november 2023(*)

”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Resolution av Banco Popular Español – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att inte bevilja ersättning till aktieägare och borgenärer som berörs av resolutionsåtgärderna – Värdering av skillnaden i behandling – Värderingsmannens oberoende”

I mål T‑304/20,

Laura Molina Fernández, Madrid (Spanien), företrädd av advokaterna S. Rodríguez Bajón, A. Gómez-Acebo Dennes och A. Ruiz Ojeda,

sökande,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av M. Fernández Rupérez, A. Lapresta Bienz, L. Forestier och J. Rius Riu, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna H.-G. Kamann, F. Louis,
V. Del Pozo Espinosa de los Monteros och L. Hesse,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrädd av A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

intervenient,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden M. van der Woude, samt domarna G. De Baere (referent), G. Steinfatt, K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 8 september 2022,

följande

Dom

1        Sökanden, Laura Molina Fernández, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/EES/2020/52 av den 17 mars 2020 om fastställande av huruvida de aktieägare och borgenärer som berörs av de resolutionsåtgärder som vidtagits mot Banco Popular Español, SA ska beviljas ersättning (nedan kallat det angripna beslutet).

 Bakgrund

2        Sökanden var aktieägare i Banco Popular Español (nedan kallad Banco Popular) innan en resolutionsordning antogs för denna bank.

3        Den 7 juni 2017 antog SRB:s verkställande session beslut SRB/EES/2017/08 om en resolutionsordning för Banco Popular Español, SA (nedan kallad resolutionsordningen), med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

4        Innan resolutionsordningen antogs den 23 maj 2017 anlitade SRB, efter ett anbudsförfarande, Deloitte Réviseurs d’Entreprises i egenskap av värderare (nedan kallad värderingsbyrån) inom ramen för förberedelserna av en eventuell resolution av Banco Popular. Värderingsbyrån tilldelades ett specifikt kontrakt efter en anbudsinfordran inom ramen för ett multipelt ramavtal för tjänster som SRB hade undertecknat med sex byråer, däribland värderingsbyrån. I enlighet med det specifika kontraktet omfattade värderarens uppdrag att genomföra en värdering av Banco Popular före en eventuell resolution samt en värdering enligt artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 av skillnaden i behandling, efter en eventuell resolution.

5        Den 5 juni 2017 antog SRB en första värdering i enlighet med artikel 20.5 a i förordning nr 806/2014, i syfte att tillhandahålla uppgifter för att kunna fastställa huruvida de villkor för att inleda ett resolutionsförfarande, såsom de anges i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014, var uppfyllda.

6        Den 6 juni 2017 överlämnade värderingsbyrån även en andra värdering (nedan kallad värdering 2) till SRB, som avfattats i enlighet med artikel 20.10 i förordning nr 806/2014. Syftet med värdering 2 var att uppskatta värdet på Banco Populars tillgångar och skulder, tillhandahålla en uppskattning av hur aktieägarna och borgenärerna skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande och tillhandahålla uppgifter som gjorde det möjligt att fatta beslutet om de aktier och värdepapper som skulle överlåtas och som gjorde det möjligt för SRB att fastställa affärsvillkoren för försäljningsverktyget.

7        I resolutionsordningen fann SRB att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda och beslutade att inleda ett resolutionsförfarande beträffande Banco Popular. SRB beslutade att skriva ned och konvertera Banco Populars kapitalinstrument i enlighet med artikel 21 i förordning nr 806/2014 och att tillämpa försäljningsverktyget enligt artikel 24 i förordning nr 806/2014 genom att överlåta aktier till en köpare.

8        SRB beslutade att annullera 100 procent av aktierna i Banco Popular, konvertera och skriva ned hela kapitalbeloppet för övriga supplementärkapitalinstrument i kategori 1 som emitterats av Banco Popular och konvertera hela kapitalbeloppet för supplementärkapitalinstrument i kategori 2 som emitterats av Banco Popular till ”nya aktier II”. Efter en transparent och öppen försäljningsprocess som genomfördes av den spanska resolutionsmyndigheten Fondo de Reestructuración Ordenada Bancaria (FROB) (Fonden för ordnad omstrukturering av banker, Spanien) överfördes de ”nya aktierna II” till Banco Santander SA mot betalning av en köpeskilling på en euro. Därefter inträdde Banco Santander i Banco Populars ställe den 28 september 2018 i samband med en fusion genom absorption.

9        Den 7 juni 2017 antog kommissionen beslut (EU) 2017/1246 om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular (EUT L 178, 2017, s. 15).

10      Den 14 juni 2018 översände värderingsbyrån till SRB värderingen av skillnaden i behandling enligt artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 som gjorts för att avgöra huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande (nedan kallad värdering 3). Den 31 juli 2018 översände värderingsbyrån ett tillägg till denna värdering till SRB, i vilket vissa formella fel i utlåtandet korrigerades.

11      I värdering 3 uppskattade värderingsbyrån hur berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs. Denna bedömning gjordes inom ramen för ett avvecklingsscenario med tillämpning av Ley 22/2003, Concursal (konkurslag 22/2003) av den 9 juli 2003 (BOE nr 164 av den 10 juli 2003, s. 26905).

12      Värderingsbyrån angav att det hypotetiska avvecklingsscenariot hade utarbetats på grundval av de icke reviderade finansiella uppgifterna av den 6 juni 2017 eller, om de inte fanns tillgängliga, uppgifter av den 31 maj 2017. SRB ansåg att inledandet av ett normalt insolvensförfarande avseende Banco Popular den 7 juni 2017 skulle ha lett till en icke-planerad avveckling. Vid bedömningen av tillgångarnas realisationsvärden beaktade värderingsbyrån tre tidsscenarier för en alternativ avveckling, nämligen 18 månader, 3 år och 7 år, vilka var och en innehöll ett bättre och ett sämre scenario. Värderingsbyrån drog slutsatsen att det i vart och ett av dessa fall inte hade kunnat förväntas någon utdelning för berörda aktieägare och efterställda borgenärer inom ramen för ett normalt insolvensförfarande och att det således inte förelåg någon skillnad i behandling jämfört med den behandling som följde av resolutionsåtgärden.

13      Den 6 augusti 2018 offentliggjorde SRB på sin webbplats sitt tillkännagivande av den 2 augusti 2018 av sitt preliminära beslut om huruvida aktieägare och borgenärer skulle beviljas ersättning till följd av de resolutionsåtgärder som hade vidtagits rörande Banco Popular och om inledandet av ett förfarande för att låta de berörda utöva rätten att yttra sig (SRB/EES/2018/132) (nedan kallat det preliminära beslutet). Tillsammans med tillkännagivandet offentliggjordes en icke-konfidentiell version av värdering 3. Den 7 augusti 2018 offentliggjordes ett meddelande om SRB:s tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 277 I, 2018, s. 1).

14      I det preliminära beslutet ansåg SRB att det framgick av värdering 3 att det inte förelåg någon skillnad mellan den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna faktiskt hade fått till följd av resolutionen av Banco Popular och den behandling som de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen. SRB beslutade preliminärt att den inte var skyldig att betala ersättning till berörda aktieägare och borgenärer enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

15      För att göra det möjligt för SRB att fatta ett slutligt beslut om huruvida det är nödvändigt att bevilja de berörda aktieägarna och borgenärerna ersättning, uppmanade SRB dem att tillkännage sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig över det preliminära beslutet, i enlighet med artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

16      SRB angav att förfarandet avseende rätten att yttra sig skulle äga rum i två steg.

17      I ett första steg uppmanades de berörda aktieägarna och borgenärerna att tillkännage sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig med hjälp av ett särskilt formulär för onlineregistrering som var öppet till och med den 14 september 2018. Därefter skulle SRB kontrollera om alla de parter som anmält sitt intresse faktiskt hade ställning som berörd aktieägare eller borgenär. Berörda aktieägare och borgenärer skulle styrka sin identitet och styrka att de den 6 juni 2017 innehade ett eller flera av Banco Populars kapitalinstrument som skrivits ned eller konverterats och överförts inom ramen för resolutionen.

18      I ett andra steg kunde berörda aktieägare och borgenärer, som hade tillkännagett sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig under den första fasen och vars ställning hade kontrollerats av SRB, lämna synpunkter på det preliminära beslut till vilket värdering 3 var bifogad.

19      Den 16 oktober 2018 meddelade SRB att godkända aktieägare och borgenärer skulle uppmanas att lämna skriftliga synpunkter på det preliminära beslutet från och med den 6 november 2018. Den 6 november 2018 skickade SRB en personlig länk till godkända aktieägare och borgenärer som gav tillgång till ett formulär på internet som gjorde det möjligt för dem att till och med den 26 november 2018 lämna synpunkter på det preliminära beslutet och den icke-konfidentiella versionen av värdering 3.

20      Efter samrådsfasen granskade SRB relevanta synpunkter från berörda aktieägare och borgenärer angående det preliminära beslutet. SRB anmodade värderingsbyrån att inkomma med en handling innehållande dess bedömning av de relevanta kommentarerna avseende värdering 3 och att undersöka huruvida värdering 3 fortfarande var giltig mot bakgrund av dessa kommentarer.

21      Den 18 december 2019 överlämnade värderingsbyrån till SRB sin bedömning med rubriken ”klargörande av värderingen av skillnaden i behandling” (nedan kallat klargörandedokumentet). I klargörandedokumentet bekräftade värderingsbyrån att strategin och de olika hypotetiska avvecklingsscenarierna som specificerats i värdering 3 samt de metoder som använts och de analyser som genomförts fortfarande var giltiga.

22      Den 17 mars 2020 antog SRB det angripna beslutet. Ett meddelande med anledning av detta beslut offentliggjordes den 20 mars 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 91, 2020, s. 2).

23      I det angripna beslutet fann SRB att värderingsbyrån var oberoende i enlighet med kraven i artikel 20.1 i förordning nr 806/2014 och kapitel IV i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 av den 23 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU med avseende på tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i återhämtningsplaner, resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner, de minimikriterier som den behöriga myndigheten ska bedöma när det gäller återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, villkoren för finansiellt stöd inom koncerner, kraven på oberoende värderingsmän, avtalsenligt erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, förfarandena och innehållet för anmälningskrav och underrättelse om uppskjutande samt resolutionskollegiernas operativa funktionssätt (EUT L 184, 2016, s. 1).

24      I avsnitt 5 (”värdering 3”) i det angripna beslutet sammanfattade SRB innehållet i värdering 3 och fann att denna värdering var förenlig med tillämpliga bestämmelser och tillräckligt motiverad och fullständig för att utgöra grunden för ett beslut enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014. SRB fann att värdering 3 innehöll en bedömning av de nödvändiga uppgifter som föreskrivs i artikel 20.17 i förordning nr 806/2014 och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/344 av den 14 november 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU vad gäller tekniska tillsynsstandarder som specificerar kriterier för metoder för värdering av skillnader i behandling i samband med resolution (EUT L 67, 2018, s. 3).

25      I avsnitt 6 i det angripna beslutet redogjorde SRB för de kommentarer som lämnats av de berörda aktieägarna och borgenärerna samt för bedömningen av dessa. I avsnitt 6.1 (”bedömning av relevansen”) i det angripna beslutet förklarade SRB att vissa av dessa kommentarer, som varken avsåg SRB:s preliminära beslut eller värdering 3, inte var relevanta, eftersom de inte omfattades av förfarandet avseende rätten att yttra sig. I avsnitt 6.2 i det angripna beslutet undersökte SRB de ”relevanta kommentarer” som de berörda aktieägarna och borgenärerna hade lämnat avseende värderingsbyråns oberoende och innehållet i värdering 3, grupperade efter tema.

26      SRB drog slutsatsen att det framgick av värdering 3, jämförd med klargörandedokumentet och slutsatserna i avsnitt 6.2 i det angripna beslutet, att det faktiskt inte hade förelegat någon skillnad i behandling av de berörda aktieägarna och borgenärerna jämfört med den behandling som de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen.

27      Mot denna bakgrund fattade SRB följande beslut:

”Artikel 1

Värdering

För att avgöra om de aktieägare och borgenärer som påverkas av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular … ska beviljas ersättning, ska värderingen av den skillnad i behandling i samband med resolution som föreskrivs i artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 fastställas i enlighet med bilaga I till detta beslut, i kombination med klargörandedokument … som återfinns i bilaga II till detta beslut.

Artikel 2

Ersättning

De aktieägare och borgenärer som påverkas av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular … har inte rätt till ersättning från den gemensamma resolutionsfonden enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

Artikel 3

Adressat för beslutet

Detta beslut riktar sig till FROB, i dess egenskap av nationell resolutionsmyndighet, i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014.”

 Parternas yrkanden

28      Sökanden yrkar att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet;

–        förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

29      SRB har med stöd av Konungariket Spanien yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

30      Sökanden har anfört tre grunder till stöd för sin talan. I den första grunden har sökanden gjort gällande att värdering 3 inte genomfördes av en oberoende värderingsman, vilket strider mot artikel 20 i förordning nr 806/2014 och kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075. I den andra grunden görs gällande att värdering 3 innehåller felaktigheter. I den tredje grunden görs gällande att värdering 3 vilar på ett felaktigt antagande avseende Banco Populars finansiella situation vid tidpunkten för resolutionen.

31      Tribunalen påpekar inledningsvis att omfattningen av dess prövning har begränsats i rättspraxis, både i situationer där den angripna rättsakten grundar sig på en bedömning av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter och när det rör sig om komplicerade ekonomiska bedömningar.

32      Då unionens myndigheter tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning – särskilt vid värdering av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter – för att bestämma vilken typ av åtgärder, och hur pass omfattande åtgärder, dessa myndigheter ska vidta, ska unionsdomstolens prövning begränsas till en kontroll av att unionens myndigheter vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldiga till uppenbara fel eller maktmissbruk, eller uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I en sådan situation får unionsdomstolen inte ersätta unionsmyndigheternas bedömning av de vetenskapliga och tekniska sakomständigheterna med sin egen, då det endast är dessa myndigheter som har tilldelats detta uppdrag enligt EUF-fördraget (dom av den 21 juli 2011, Etimine, C‑15/10, EU:C:2011:504, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

33      När det gäller den prövning som unionsdomstolarna företar av de komplicerade ekonomiska bedömningar som unionsmyndigheterna har gjort, är denna en begränsad prövning som endast består i en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Det ankommer emellertid inte på unionsdomstolen att i samband med denna prövning ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2010, Remia m.fl./kommissionen, 290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

34      Eftersom SRB:s beslut, vilket syftar till att fastställa huruvida aktieägare och borgenärer som berörs av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende en enhet ska beviljas ersättning, grundar sig på ytterst komplicerade ekonomiska och tekniska bedömningar, finner tribunalen att de principer som följer av den rättspraxis som nämns i punkterna 32 och 33 ovan är tillämpliga på den prövning som tribunalen ska göra.

35      Även om SRB tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning på det ekonomiska och tekniska området, innebär detta emellertid inte att unionsdomstolen inte ska pröva SRB:s tolkning av de ekonomiska uppgifter som ligger till grund för dess beslut. Som domstolen har slagit fast ska unionsdomstolen även vid komplexa bedömningar nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats var materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgjorde samtliga relevanta uppgifter att beakta vid bedömningen av en komplicerad situation och huruvida de kunde ligga till grund för de slutsatser som dragits (se dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 117 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

36      För att fastställa att SRB har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som skulle kunna motivera att resolutionsordningen ogiltigförklaras, ska den bevisning som ingetts av sökanden vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i resolutionsordningen förlorar sin trovärdighet (se, analogt, dom av den 7 maj 2020, BTB Holding Investments och Duferco Participations Holding/kommissionen, C‑148/19 P, EU:C:2020:354, punkt 72, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

37      Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den grunden att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning om den ifrågasatta bedömningen, trots de omständigheter som sökanden åberopat, ändå kan anses korrekt eller giltig (se dom av den 27 september 2018, Spiegel-Verlag Rudolf Augstein och Sauga/ECB, T‑116/17, ej publicerad, EU:T:2018:614, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 november 2020, BMC/Gemensamma företaget Clean Sky 2, T‑71/19, ej publicerad, EU:T:2020:567, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

38      Det följer dessutom av fast rättspraxis att det är av grundläggande betydelse att de garantier som enligt unionsrätten gäller i administrativa förfaranden iakttas när institutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Bland dessa garantier som följer av unionens rättsordning i administrativa förfaranden återfinns bland annat principen om god förvaltningssed, som slås fast i artikel 41.2 a i stadgan. Enligt denna princip är den behöriga institutionen skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Det är nämligen endast under sådana förhållanden som unionsdomstolen kan kontrollera om de faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för den skönsmässiga bedömningen föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14).

 Den andra grunden: Huruvida värdering 3 är behäftad med felaktigheter

39      I den andra grunden har sökanden i huvudsak gjort gällande att SRB, i det angripna beslutet, och värderingsbyrån i värdering 3, när de fastställde huruvida berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för antagandet av resolutionsordningen, gjorde sig skyldiga till felaktig rättstillämpning när de grundade sig på ett hypotetiskt scenario enligt vilket Banco Popular skulle ha avvecklats såsom ett företag vars verksamhet upphört.

40      Sökanden har gjort gällande att SRB i det angripna beslutet grundade sig på ett felaktigt antagande, eftersom det i artikel 20.18 i förordning nr 806/2014 inte anges att behandlingen av berörda aktieägare och borgenärer i ett hypotetiskt insolvensförfarande ska bedömas mot bakgrund av ett kriterium enligt vilket enheten under resolution upphör med sin verksamhet. Värderingen varierar beroende på om man grundar sig på ett avvecklingskriterium, det vill säga att verksamheten upphör, eller på ett kriterium avseende fortsatt drift, det vill säga att verksamheten drivs vidare.

41      Sökanden har hävdat att hänvisningen till normala insolvensförfaranden i förordning nr 806/2014 ska förstås så, att den avser det förfarande som regleras i den spanska lagstiftningen, det vill säga lag 22/2003. Sökanden har påpekat att enligt artikel 44.1 i lag 22/2003 ”ska konkursbeslutet inte avbryta gäldenärens fortsatta närings- eller yrkesverksamhet”, vilket enligt spansk rätt innebär att den omständigheten att gäldenären har förklarats vara insolvent inte leder till att verksamheten upphör eller att tillgångarna avvecklas. På samma sätt fastställs i artikel 100.3 i lag 22/2003 en lösning där verksamheten upprätthålls och som innebär att verksamheten ska fortsätta genom en ackordsuppgörelse. I denna lag föreskrivs försäljning, helt eller delvis, av driftsenheten som en fortsatt verksamhet, helt eller delvis, i enlighet med ett kriterium avseende fortsatt drift, och inte en avveckling av icke-produktiva tillgångar, vilket uttryckligen utesluts. Enligt lag 22/2003 ska verksamheten fortsätta oberoende av vilken fas konkursförfarandet befinner sig i. I det angripna beslutet gjorde SRB en oriktig bedömning och en felaktig tolkning av lag 22/2003 när den fann att det insolvensförfarande som föreskrivs i denna lag leder till en avveckling av enheten.

42      Sökanden har dessutom gjort gällande att det avvecklingskriterium som värderingsbyrån använde i värdering 3 och som SRB godkände i det angripna beslutet är oförenligt med resolutionen såsom den definieras i förordning nr 806/2014, bland annat vad gäller dess syfte att säkerställa att institutets kritiska funktioner upprätthålls och vad gäller det resolutionsverktyg som används av SRB, det vill säga försäljningen av Banco Popular som ett företag i fortsatt drift. Sökanden anser att skillnaden i behandling grundar sig på en hypotetisk jämförelse av två förfaranden som gör det möjligt att rekonstruera kreditinstituten. Eftersom bedömningen av skillnaden i behandling i värdering 3 förutsätter att likvärdiga transaktioner jämförs, måste man, för att göra en lämplig värdering i ett insolvensscenario, utgå från en liknande hypotes som den som används i resolutionen, nämligen att enhetens verksamhet fortsätter.

43      I det angripna beslutet påpekade SRB att enligt artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014 skulle värdering 3 fastställa huruvida berörda aktieägare och borgenärer hade behandlats sämre inom ramen för resolutionen än om Banco Popular hade ”avvecklats enligt normala insolvensförfaranden”. SRB påpekade, i likhet med värderingsbyrån i klargörandedokumentet (punkt 5.1.5), att Ley 11/2015 de recuperación y resolución de entidades de crédito y empresas de servicios de inversión (lag 11/2015 om rekonstruktion och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag) av den 18 juni 2015 (BOE nr 146 av den 19 juni 2015, s. 50797), som innebär ett införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG införlivas, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190), föreskriver särskilt att värderingen av skillnaden i behandling ska ske utifrån förutsättningen att enheten har inlett ett avvecklingsförfarande.

44      Vad för det första gäller de relevanta bestämmelserna i förordning nr 806/2014, erinrar tribunalen om att den värdering som föreskrivs i artikel 20.16 i denna förordning syftar till att fastställa huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande.

45      Enligt artikel 20.17 i förordning nr 806/2014 ska den värdering som avses i punkt 16 i samma artikel fastställa huruvida det föreligger en skillnad i behandling mellan den faktiska behandlingen av aktieägare och borgenärer i samband med resolutionen och den behandling som de skulle ha fått om enheten hade varit föremål för normala insolvensförfaranden vid den tidpunkt då beslutet om resolutionsåtgärden fattades.

46      Denna värdering syftar till att genomföra principen att ingen borgenär ska åsamkas större förluster, vilken anges i artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014, där det föreskrivs att ”ingen borgenär ska åsamkas större förluster än om enheten som avses i artikel 2 hade avvecklats genom normala insolvensförfaranden i enlighet med de skyddsåtgärder som anges i artikel 29”.

47      Med tillämpning av denna princip anges i artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014 att SRB får använda den gemensamma resolutionsfonden (SRF) för att ”[f]ör att betala ersättning till aktieägare eller långivare om det, efter en värdering enligt artikel 20.5, framkommit att de har fått ta större förluster än vad de skulle ha fått enligt en värdering enligt artikel 20.16, vid en avveckling enligt normala insolvensförfaranden”.

48      Det framgår således tydligt av de ovannämnda bestämmelserna i förordning nr 806/2014, tvärtemot vad sökanden har hävdat, att hänvisningen i artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 till den behandling som enhetens aktieägare och borgenärer skulle ha fått om enheten hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande avser deras hypotetiska behandling vid en avveckling av enheten.

49      Enligt artikel 4.1 i delegerad förordning 2018/344 består dessutom metoden för att värdera den behandling som de aktieägare och borgenärer mot vilka resolutionsåtgärderna vidtagits skulle ha fått om enheten hade varit föremål för normala insolvensförfaranden vid tidpunkten för resolutionsbeslutet, endast i att fastställa det diskonterade beloppet för förväntade kassaflöden i ett normalt insolvensförfarande. De faktorer som ska beaktas vid bedömningen av dessa kassaflöden, vilka anges i artikel 4.4 och 4.5 i delegerad förordning 2018/344, syftar till att fastställa tillgångarnas värde, beroende på om de handlas på en aktiv marknad eller inte, inom ramen för en hypotetisk avyttring. I artikel 4.8 i delegerad förordning 2018/344 föreskrivs även att den hypotetiska intäkten från värderingen ska fördelas mellan aktieägarna och borgenärerna efter deras förmånsordning enligt tillämplig insolvenslagstiftning.

50      Härav följer att metoden för att värdera den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått inom ramen för ett sådant hypotetiskt normalt insolvensförfarande som definieras i delegerad förordning 2018/344 motsvarar en realisering av institutets tillgångar och således en avveckling såsom den definieras i artikel 3.1 led 42 i förordning nr 806/2014.

51      I motsats till vad sökanden har gjort gällande innebär inte den omständigheten att skillnaden i behandling bedöms genom att jämföra den faktiska behandlingen av berörda aktieägare och borgenärer till följd av resolutionen med ett hypotetiskt scenario där enheten är föremål för ett normalt insolvensförfarande, att detta kontrafaktiska scenario ska grunda sig på en liknande utgångspunkt som den som användes i resolutionen, nämligen att enhetens verksamhet fortsätter.

52      Tribunalen påpekar att detta argument är resultatet av en felaktig tolkning av den mekanism för ersättning av en enhets aktieägare och borgenärer när enheten omfattas av en resolutionsåtgärd som införts med stöd av förordning nr 806/2014.

53      I skäl 62 i förordning nr 806/2014 anges i detta avseende följande:

”Inskränkandet av äganderätten bör inte vara oproportionerligt. Påverkas följaktligen aktieägare och borgenärer, bör de inte drabbas av större förluster än vad de skulle ha burit om enheten hade avvecklats vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattas. Om delar av tillgångarna hos ett institut under resolution överförts till en privat köpare eller ett broinstitut, bör institutets återstående del avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Aktieägare och borgenärer som blir föremål för enhetens resolutionsförfaranden bör skyddas, genom att vid avvecklingen vara berättigade att för sina fordringar inte få ut mindre än vad de hade fått ut om enheten i sin helhet hade avvecklats genom normala insolvensförfaranden.”

54      Enligt artikel 20.18 a och b i förordning nr 806/2014 har den värdering av skillnaden i behandling som föreskrivs i artikel 20.16 i samma förordning som utgångspunkt att ett institut under resolution beträffande vilket en eller flera resolutionsåtgärder har vidtagits, skulle ha varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för beslutet om resolutionsåtgärden samt som utgångspunkt att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte skulle ha genomförts.

55      Tribunalen erinrar även om att antagandet av en resolutionsåtgärd beträffande en enhet förutsätter att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 är uppfyllda, det vill säga att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, att det inte finns några alternativa åtgärder från den privata sektorns sida eller tillsynsåtgärder som kan förhindra att enheten fallerar inom rimlig tid och att resolutionsåtgärden är nödvändig av hänsyn till allmänintresset. Enligt artikel 18.5 i förordning nr 806/2014 ska en resolutionsåtgärd dessutom anses ligga i allmänintresset om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 14 i nämnda förordning och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträckning. Såsom sökanden har påpekat syftar antagandet av en resolutionsmekanism med tillämpning av artikel 14.2 a i samma förordning bland annat till att säkerställa att enhetens kritiska funktioner upprätthålls.

56      Såsom sökanden har medgett utgör en resolutionsåtgärd ett alternativ till avveckling av en enhet när allmänintresset kräver det.

57      Enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014, som syftar till att genomföra den princip som avses i artikel 15.1 g i samma förordning, har aktieägare och borgenärer rätt till återbetalning eller ersättning för sina fordringar inom ramen för resolutionsförfarandet, varvid återbetalningen eller ersättningen inte får understiga det uppskattade belopp som de skulle ha erhållit om hela det aktuella institutet eller företaget hade avvecklats inom ramen för ett normalt insolvensförfarande (se, analogt, dom av den 5 maj 2022, Banco Santander (Banklösning Banco Popular), C‑410/20, EU:C:2022:351, punkt 48).

58      Av detta följer att jämförelsen, för att fastställa skillnaden i behandling, avser den faktiska behandling som berörda aktieägare och borgenärer fått till följd av resolutionen och bedömningen av hur deras situation skulle ha sett ut för det fall resolutionsåtgärden inte hade vidtagits, det vill säga för det fall enheten hade avvecklats. Tvärtemot vad sökanden har hävdat förutsätter inte bedömningen av skillnaden i behandling en jämförelse mellan två liknande situationer, utan två alternativ. Sökanden har således även fel i sitt påstående att det kontrafaktiska scenariot, i likhet med resolutionen, avser ett förfarande som gör det möjligt att säkerställa upprätthållandet av kreditinstitutens kritiska funktioner och kreditinstitutens rekonstruktion samt att detta scenario ska utgå från samma utgångspunkt som i resolutionsordningen.

59      Vad för det andra gäller den tillämpliga nationella lagstiftningen ska det påpekas att lag 22/2003, som reglerar det normala insolvensförfarandet i Spanien, i motsats till vad sökanden har gjort gällande inte är den enda lagstiftning i spansk rätt som är tillämplig på värderingen av skillnaden i behandling.

60      Real Decreto 1012/2015 por el que se desarrolla la Ley 11/2015, y por el que se modifica el Real Decreto 2606/1996, de 20 de diciembre, sobre fondos de garantía de depósitos de entidades de crédito (kungligt dekret 1012/2015 om tillämpning av lag 11/2015 och om ändring av kungligt dekret 2606/1996 av den 20 december 1996 om insättningsgarantifonder i kreditinstitut) av den 6 november 2015 (BOE nr 267 av den 7 november 2015, s. 105911), genom vilket direktiv 2014/59 införlivas, innehåller nämligen särskilda bestämmelser för bedömningen av skillnaden i behandling.

61      Såsom Konungariket Spanien har påpekat har den spanska lagstiftaren, när den reglerade bedömningen av skillnaden i behandling, inte haft någon annan situation i åtanke än avveckling enligt normala insolvensförfaranden.

62      I artikel 10.2 i kungligt dekret 1012/2015 föreskrivs nämligen att värderingen ska fastställa hur aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om den enhet som var föremål för resolution hade omfattats av ett avvecklingsförfarande vid tidpunkten för antagandet av resolutionsbeslutet.

63      I artikel 10.3 a i kungligt dekret 1012/2015 anges att bedömningen utgår från antagandet att den enhet på vilken resolutionsåtgärderna tillämpades hade avvecklats inom ramen för insolvensförfarandet vid tidpunkten för resolutionsbeslutet.

64      Vid bedömningen av skillnaden i behandling till följd av en resolution som beslutats av FROB föreskrivs i spansk rätt att det kontrafaktiska scenariot är ett avvecklingsscenario för enheten varvid bestämmelserna i lag 22/2003 om likvidation beaktas.

65      Såsom Konungariket Spanien har påpekat består begreppet ”avveckling” i artiklarna 148 och 149 i lag 22/2003 i att företagets tillgångar och rättigheter realiseras i syfte att tillgodose borgenärerna med det som erhållits och motsvarar definitionen i artikel 3.1 led 42 i förordning nr 806/2014.

66      Såsom SRB har påpekat ingår dessutom artikel 100 i lag 22/2003 om ackordsuppgörelse, som sökanden har hänvisat till, i avdelning V i denna lag med rubriken ”Förliknings- och ackordsfaser”. Härav följer att det i lag 22/2003, som är den allmänna konkurslagen, föreskrivs att ackord med borgenärer utgör en alternativ lösning till avveckling efter den gemensamma delen av konkursförfarandet.

67      Genom att det i kungligt dekret 1012/2015 uttryckligen föreskrivs att skillnaden i behandling ska bedömas utifrån antagandet att enheten har inlett en avvecklingsfas, har en möjlighet att tillämpa en alternativ lösning i form av en ackordsuppgörelse med borgenärerna uteslutits.

68      Av detta följer, tvärtemot vad sökanden har gjort gällande, att det i de tillämpliga spanska bestämmelserna föreskrivs att skillnaden i behandling ska fastställas på grundval av ett avvecklingsscenario, vilket utesluter möjligheten av ett scenario grundat på enhetens fortsatta drift och en ackordsuppgörelse med borgenärerna.

69      För det tredje ska det i förevarande fall erinras om att för det fall resolutionsordningen inte hade antagits, bestod alternativet i att avveckla Banco Popular enligt ett normalt insolvensförfarande (dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 421).

70      I det angripna beslutet påpekade SRB att i enlighet med värdering 3, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet och i synnerhet Banco Populars oförmåga att betala sina skulder när de förföll till betalning, skulle inledandet av ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen ha lett till en avveckling av Banco Popular, vilket skulle ha inneburit en skyndsam realisering av tillgångarna, utan bindande minimipris, och en utbetalning av nettointäkten från realiseringen till borgenärerna i enlighet med den förmånsordning som fastställs i lag 22/2003.

71      Det ska även nämnas att sökandens argument – enligt vilket det kontrafaktiska scenariot i förhållande till resolutionsåtgärden inte nödvändigtvis innebar att Banco Popular skulle avvecklas – redan hade framförts av vissa berörda aktieägare och borgenärer inom ramen för förfarandet avseende rätten att yttra sig.

72      I det angripna beslutet påpekade SRB att de hade påstått antingen att en lösning från den privata sektorn hade kunnat hittas eller att det kontrafaktiska scenariot borde ha grundats på försäljningen av Banco Popular såsom ett företag i drift, eftersom banken fortfarande var verksam på marknaden vid tidpunkten för antagandet av resolutionsordningen. SRB angav särskilt att vissa berörda aktieägare och borgenärer hade hävdat att borgenärerna hade kunnat ingå ett avtal (ett ackord) som skulle ha hindrat Banco Populars avveckling. Andra noterade att det i det spanska insolvensförfarandet föreskrevs en möjlighet till en på förhand fastställd insolvens, genom vilken enhetens livskraftiga tillgångar separerades och såldes som ett företag i drift. De hävdade att värderingsbyrån borde ha övervägt denna lösning vid fastställandet av avvecklingsstrategin, eftersom den skulle ha gjort det möjligt att bättre bevara Banco Populars franchisevärde.

73      SRB påpekade att värderingsbyrån, utan att det påverkar kraven i förordning nr 806/2014 och tillämplig nationell rätt, i klargörandedokumentet hade förklarat varför det i Banco Populars fall inte var möjligt att genomföra en försäljning såsom ett företag i drift (genom ett på förhand fastställt insolvensförfarande eller på annat sätt) eller att inleda ett ackord. Värderingsbyrån hade i detta avseende angett att Banco Popular, med hänsyn till Banco Populars likviditet vid tidpunkten för resolutionen och Europeiska centralbankens (ECB) bedömning av huruvida Banco Popular var i en situation där banken fallerar eller sannolikt kommer att fallera, inte skulle kunna fortsätta sin verksamhet medan förhandlingar inleddes, vilket skulle leda till en betydande värdeförstörelse. SRB tillade att en skrivelse från Banco Populars verkställande direktör av den 6 juni 2017 bekräftade slutsatsen att Banco Populars likviditet inte gjorde det möjligt för banken att fortsätta sin verksamhet. Vidare hade värderingsbyrån bedömt att Banco Populars banktillstånd skulle återkallas, eftersom villkoren för att återkalla tillståndet enligt den spanska lagstiftningen var uppfyllda. Värderingsbyrån hade angett att banktillståndet var nödvändigt för att ta emot insättningar från kunder, vilka var väsentliga för att Banco Popular skulle kunna fortsätta sin verksamhet eller säljas som företag i drift.

74      SRB tillade att värderingsbyrån i klargörandedokumentet hade angett att inrättandet av en ”bra bank” och en ”dålig bank” inte föreskrevs i lag 22/2003 och att genomförandet av denna lösning under alla omständigheter skulle ha tagit tid som då inte var tillgänglig.

75      SRB drog slutsatsen att värderingsbyrån hade gjort en lämplig bedömning av det avvecklingsscenario som användes i värdering 3.

76      Härav följer att Banco Popular vid tidpunkten för resolutionen inte kunde fortsätta sin verksamhet på grund av sin likviditetssituation, på grund av en situation där banken fallerar eller sannolikt kommer att fallera och på grund av ett eventuellt återkallande av banktillståndet. Av detta skäl var varken ett ackord eller ett insolvensscenario som förutsatte att banken fortsatte sin verksamhet tänkbara möjligheter.

77      I motsats till vad sökanden har gjort gällande innebar således såväl de tillämpliga rättsliga bestämmelserna som Banco Populars faktiska situation vid tidpunkten för resolutionen att det inte var möjligt att tillämpa ett kontrafaktiskt scenario som grundade sig på antagandet om fortsatt drift.

78      Härav följer att sökandens argument avseende den skillnad i värde som följer av tillämpningen av kriteriet om fortsatt drift i stället för avvecklingskriteriet med avseende på värderingen av Banco Populars uppskjutna skattetillgångar inte är relevant.

79      Av det ovan anförda följer att sökanden inte har visat att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den godkände värderingsbyråns bedömning att värderingen av hur Banco Populars berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats för det fall banken hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande skulle göras enligt ett avvecklingsscenario där företaget upphör med sin verksamhet.

80      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den första grunden: Åsidosättande av artikel 20 i förordning nr 806/2014 och kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075, eftersom värdering 3 inte genomfördes av en oberoende värderingsman

81      Sökanden har gjort gällande att värderingsbyrån inte uppfyllde villkoren för att anses vara oberoende vid fastställandet av värdering 3 och att SRB:s utseende av värderingsbyrån strider mot bestämmelserna i kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075 och artikel 20 i förordning nr 806/2014.

82      I det angripna beslutet fann SRB att värderingsbyrån var oberoende, i enlighet med kraven i artikel 20.1 i förordning nr 806/2014 och kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075. SRB påpekade att värderingsbyrån hade valts ut inom ramen för ett anbudsförfarande, efter vilket SRB ansåg att värderingsbyrån hade de kvalifikationer, den erfarenhet, den kompetens, de kunskaper och de resurser som krävdes för att genomföra värdering 3, utan alltför stort beroende av en berörd offentlig myndighet eller Banco Popular, i enlighet med kraven i artikel 38 led 1 och artikel 39 i delegerad förordning 2016/1075. SRB ansåg att värderingsbyrån, med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av den värdering som skulle göras, förfogade över lämpliga personalresurser och tekniska resurser för att genomföra värdering 3, i enlighet med artikel 39.2 i delegerad förordning 2016/1075.

83      SRB ansåg dessutom att värderingsbyrån var en juridisk enhet som var oberoende i förhållande till de offentliga myndigheterna och Banco Popular och att den i detta avseende var helt oberoende i förhållande till SRB och inte hade anlitats för Banco Populars årsredovisning.

84      SRB påpekade slutligen att när det gäller avsaknaden av ett faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller motstridigt, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075, hade värderingsbyrån utfört en intern kontroll mot bakgrund av tillämpliga yrkesmässiga standarder. Med hänsyn till resultatet av denna kontroll ansåg värderingsbyrån att det inte förelåg någon intressekonflikt med avseende på dess utnämning som oberoende värderare. SRB har i detta avseende nämnt de olika förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt som lämnats av värderingsbyrån under anbudsförfarandet och efter det att den utsetts, i syfte att säkerställa värderingsbyråns oberoende och att dess arbetsgrupper var oberoende, särskilt den arbetsgrupp som ansvarar för att genomföra värdering 3.

85      Mot bakgrund av dessa förklaringar och de försäkringar som värderingsbyrån lämnat ansåg SRB att byrån hade ställt tillräckliga garantier för att undvika varje faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller står i strid med en berörd offentlig myndighet eller Banco Popular. SRB hänvisade även till punkt 6.2.1 i det angripna beslutet, i vilken den bemötte ”kommentarer om värderingsbyråns oberoende” som de berörda aktieägarna och borgenärerna hade lämnat under förfarandet avseende rätten att yttra sig. I detta avsnitt förklarade SRB att värderingsbyrån, vid tidpunkten för dess utnämning och under genomförandet av värdering 3, inte hade något faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller står i strid med en berörd offentlig myndighet eller den berörda enheten, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

86      SRB drog slutsatsen att värderingsbyrån var oberoende i enlighet med kraven i artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 och artiklarna 39–41 i delegerad förordning 2016/1075.

87      I detta avseende följer det av artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 att SRB ska säkerställa att en värdering görs av en sådan oberoende person som avses i punkt 1 i denna artikel, det vill säga av en person som är oberoende i förhållande till offentliga myndigheter, inbegripet SRB och den nationella resolutionsmyndigheten och den berörda enheten.

88      Reglerna om utvärderarnas oberoende anges i kapitel IV i delegerad förordning 2016/1075. Artikel 38 i detta kapitel har följande lydelse:

”En juridisk eller fysisk person kan utses till värderingsman. Värderingsmannen ska anses vara oberoende av alla berörda myndigheter och den relevanta enheten om samtliga följande villkor är uppfyllda:

1)      Värderingsmannen har de kvalifikationer, den erfarenhet, kompetens och kunskap samt de resurser som krävs och kan utföra värderingen effektivt utan alltför stort beroende av någon berörd offentlig myndighet eller den berörda relevanta enheten i enlighet med artikel 39.

2)      Värderingsmannen är juridiskt fristående från de berörda myndigheterna och den berörda enheten i enlighet med artikel 40.

3)      Värderingsmannen har inga väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen i den mening som avses i artikel 41.”

89      I artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075, som rör väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen, föreskrivs följande:

”1. Den oberoende värderingsmannen får inte ha ett faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller står i strid med en berörd myndighet eller den berörda enheten.

2. Vid tillämpning av punkt 1 ska ett faktiskt eller potentiellt intresse anses vara väsentligt när detta, enligt den bedömning som utförts av tillsättningsmyndigheten eller sådan annan myndighet som får ges befogenhet att utföra denna uppgift i den berörda medlemsstaten, kan påverka, eller rimligtvis anses påverka den oberoende värderingsmannens bedömning vid utförandet av värderingen.

3. Vid tillämpningen av punkt 1 ska gemensamma eller motstridiga intressen med åtminstone följande parter vara relevanta:

a)      Företagsledningen och ledningsorganets medlemmar i den berörda enheten.

b)      De juridiska eller fysiska personer som kontrollerar eller har ett kvalificerat innehav i den relevanta enheten.

c)      De borgenärer som tillsättningsmyndigheten eller sådan annan myndighet som får ges befogenhet att utföra denna uppgift i den berörda medlemsstaten, konstaterat vara betydande på grundval av de upplysningar som var tillgängliga för tillsättningsmyndigheten eller sådan annan myndighet som kan ha befogenhet att utföra denna uppgift i den berörda medlemsstaten.

d)      Varje koncernenhet.

4. Vid tillämpningen av punkt 1 ska åtminstone följande gälla:

a)      Den oberoende värderingsmannens tillhandahållande av tjänster, inbegripet tidigare tjänster som den relevanta enheten och personer som avses i punkt 3 försetts med, och i synnerhet kopplingen mellan dessa tjänster och de faktorer som är relevanta för värderingen.

b)      Personliga och ekonomiska förbindelser mellan den oberoende värderingsmannen och den relevanta enheten och de personer som avses i punkt 3.

c)      Investeringar eller andra väsentliga ekonomiska intressen för den oberoende värderingsmannen.

d)      När det gäller juridiska personer, varje strukturell åtskillnad eller andra arrangemang som ska inrättas för att hantera eventuella hot mot revisorernas oberoende såsom självgranskning, egenintresse, partiskhet, förtrogenhet, tillit eller hot, inbegripet arrangemang för att särskilja de tjänstemän som kan vara involverade i värderingen och andra medarbetare.

…”

90      Tribunalen påpekar inledningsvis att sökanden inte har bestritt att de villkor som föreskrivs i artikel 38 leden 1 och 2 i delegerad förordning 2016/1075 var uppfyllda av värderingsbyrån, det vill säga att det hade de kvalifikationer, den erfarenhet, kompetens och kunskap samt de resurser som krävs för att effektivt genomföra värdering 3 och att det var juridiskt åtskilt från de berörda offentliga myndigheterna och Banco Popular.

91      Sökanden har inte heller gjort gällande att värderingsbyrån hade ett faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller står i strid med den berörda offentliga myndigheten, det vill säga SRB, eller med den berörda enheten, Banco Popular, i den mening som avses i artikel 41.1 i delegerad förordning 2016/1075.

92      Sökanden har gjort gällande att värderingsbyrån inte uppfyllde villkoren för att anses vara oberoende, eftersom det hade faktiska eller potentiella väsentliga intressen som kunde påverka eller rimligen uppfattas som att de påverkade värderingsbyråns bedömning vid genomförandet av värdering 3, i den mening som avses i artikel 41.2 i delegerad förordning 2016/1075.

93      Sökanden har i huvudsak gjort gällande att förekomsten av sådana intressen inte ska bedömas enbart mot bakgrund av kopplingarna mellanvärderingsbyrån, å ena sidan, och SRB eller Banco Popular, å andra sidan, utan även med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Sökanden har således kritiserat SRB för att inte ha beaktat, för det första, den omständigheten att värderingsbyrån redan hade gjort värdering 2 och, för det andra, kopplingarna mellan värderingsbyrån och Banco Santander.

 Den första delgrunden: Det förhållandet att värderingsbyrån genomförde värderingarna 2 och 3

94      Sökanden har gjort gällande att det, med hänsyn till att värderingsbyrån hade utfört värdering 2, inte var lämpligt att anförtro den att utföra värdering 3, med hänsyn till iakttagandet av principen om omsorgsfull yrkesutövning och objektivitet vid valet av oberoende värderingsman. Sökanden anser att den oberoende värderingsmannen var utsatt för ett betydande tryck för att bevara sitt yrkesmässiga anseende, vilket skulle ha lett till att denne undvek varje rättelse eller ändring av slutsatserna från värdering 2.

95      Sökanden har erinrat om att SRB är skyldig att iaktta principen om god förvaltningssed, som slås fast i artikel 41 i stadgan, och kravet på opartiskhet, vilket särskilt syftar till att undvika intressekonflikter. SRB har emellertid begränsat sig till att konstatera att utnämningen av värderingsman formellt uppfyller kraven i delegerad förordning 2016/1075, utan att beakta den ställning som värderingsbyrån intog i resolutionsförfarandet eller dess intryck av opartiskhet. Det är inte tillräckligt att kraven på strukturell åtskillnad och betydande intressen iakttas, utan förfarandet måste även hållas fritt från varje misstanke om partiskhet.

96      Sökanden har i repliken medgett, såsom SRB har gjort gällande, att de tillämpliga bestämmelserna, bland annat artikel 20 i förordning nr 806/2014, visserligen inte utgör hinder för att värderingarna 2 och 3 utförs av samma värderingsman. Sökanden har dock gjort gällande att den omständigheten att värderingsbyrån genomförde värdering 2 inte desto mindre utgjorde en omständighet som hindrade att värderingsbyrån kunde anses vara en objektiv och oberoende värderare.

97      Sökanden har genom sina argument i huvudsak kritiserat SRB för att ha utsett värderingsbyrån till oberoende värderare för att genomföra värdering 3 utan att beakta den omständigheten att denna byrå redan hade genomfört värdering 2 och därför inte kunde anses uppfylla kravet på opartiskhet i artikel 41.1 i stadgan, såsom den har tolkats i domstolens praxis.

98      I artikel 41.1 i stadgan fastställs särskilt att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.

99      Enligt rättspraxis syftar kravet på opartiskhet, vilket gäller för institutioner, organ och byråer när de utövar sina uppgifter, till att säkerställa likabehandling, som är ett av unionens fundament. Detta krav syftar bland annat till att undvika eventuella intressekonflikter när det gäller tjänstemän och övriga anställda som agerar för institutionernas, organens och byråernas räkning. Mot bakgrund av den grundläggande betydelse som garantin för oberoende och integritet har för såväl institutionernas interna arbete som den bild som allmänheten har av unionens institutioner, organ och byråer, omfattar kravet på opartiskhet varje omständighet som den tjänsteman eller anställde som har att pröva en fråga rimligtvis måste inse, för en utomstående part, kan förefalla påverka dennes oberoende i denna fråga (se dom av 27 mars 2019, August Wolff och Remedia/kommissonen, C‑680/16 P, EU:C:2019:257, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

100    Det ankommer också på dessa institutioner, organ och byråer att anpassa sig till kravet på opartiskhet i dess båda delar, nämligen dels subjektiv opartiskhet, som innebär att ingen företrädare för den berörda institutionen får ta ställning för en part eller hysa en förutfattad mening, dels objektiv opartiskhet, enligt vilken institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att utesluta allt tvivel vad gäller en eventuell förutfattad mening (se dom av 27 mars 2019, August Wolff och Remedia/kommissonen, C‑680/16 P, EU:C:2019:257, punkt 27 och där angiven rättspraxis)

101    Såsom anges i punkt 87 ovan ankom det emellertid på SRB att, med tillämpning av artikel 20.16 i förordning nr 806/2014, säkerställa att värderingsbyrån var oberoende mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet.

102    Det kan visserligen i princip inte uteslutas att den omständigheten att värderingsbyrån redan deltog i förfarandet för resolution av Banco Popular genom att utföra värdering 2, före antagandet av resolutionsordningen, för tredje man skulle kunna framstå som en omständighet som hindrar värderingsbyrån från att vara objektiv och opartisk vid genomförandet av värdering 3.

103    I detta avseende bör det noteras att SRB i det angripna beslutet angav att flera berörda aktieägare och borgenärer hade lämnat synpunkter på värderingsbyråns oberoende och hade hävdat att värderingsbyrån inte borde ha utfört värdering 3 eftersom den redan hade utfört värdering 2. Några av dessa kommentarer hänvisade till det faktum att värdering 2 innehöll en förhandsuppskattning av den behandling som varje aktieägare- eller borgenärskategori skulle ha fått i ett normalt insolvensförfarande och hävdade att värderingsbyrån försökte bekräfta slutsatserna från analysen av principen att ingen borgenär ska åsamkas större förluster som den hade utfört i värdering 2.

104    Det ska emellertid påpekas att omständigheterna i förevarande fall dels inte visar att värderingsbyrån, när den genomförde värdering 3, påverkades av att den hade utfört värdering 2, dels motsäger sökandens argument att värderingsbyrån rimligen kunde förefalla sakna objektivitet eller opartiskhet.

105    Tribunalen erinrar inledningsvis om att värdering 2 består av två delar. Den första delen innehåller den preliminära värderingen av Banco Popular före en resolution och den andra består av en simulering av avvecklingsscenariot. Den första delen innehåller en värdering av Banco Populars tillgångar och skulder och syftar till att fastställa Banco Populars ekonomiska värde vid tillämpningen av försäljningsverktyget. Den första delen beaktades av SRB vid antagandet av resolutionsordningen. Simuleringen av ett avvecklingsscenario, som ingår i den andra delen, syftar enligt artikel 20.9 i förordning nr 806/2014 till att bedöma hur varje aktieägar- och borgenärskategori skulle ha behandlats om den enhet som omfattas av resolutionsåtgärden hade avvecklats enligt ett normalt insolvensförfarande i enlighet med spansk lagstiftning.

106    I värdering 3 grundar sig analysen av skillnaden i behandling på den faktiska behandling som berörda aktieägare och borgenärer har fått till följd av resolutionen. Värderingen av Banco Populars tillgångar och skulder före resolutionen i den första delen av värdering 2 beaktades inte vid värdering 3 och kunde således inte påverka värderingsbyrån när den genomförde värderingen.

107    Sökandens argument avser således endast den andra delen av värdering 2, som motsvarar en simulering av ett avvecklingsscenario.

108    I detta avseende påpekade SRB i det angripna beslutet att de tillämpliga rättsliga bestämmelserna erkände att den preliminära uppskattningen av den behandling som berörda aktieägare och borgenärer sannolikt skulle ha fått om enheten hade avvecklats enligt värdering 2 inte kunde vara lika exakt som den som görs i värdering 3 av flera skäl, nämligen framför allt tidsbegränsningar och bristen på uppgifter tillräckligt nära resolutionsdatumet i samband med värdering 2. Enligt artikel 20.9 i förordning 806/2014 skulle värdering 2 således innehålla en ”uppskattning” av denna behandling, medan artikel 20.17 i samma förordning föreskriver att värdering 3 måste ”fastställa” den. SRB menade att enbart det faktum att den preliminära uppskattningen i värdering 2 och värdering 3 hade liknande resultat, men baserades på olika antaganden, inte i sig kunde anses vara ett tillräckligt bevis för att värdering 3 inte skulle ha utförts i enlighet med de rättsliga kraven.

109    Det ska för det första påpekas att värderingsbyrån i värdering 2 angav att den inte förfogade över vare sig all nödvändig information och alla nödvändiga uppgifter eller tillräckligt med tid för att göra mer än endast en indikativ uppskattning i detta skede. Värderingsbyrån angav vid flera tillfällen att simuleringen av avvecklingsscenariot vilade på många osäkerhetsfaktorer och att värderingsbyrån, när mer exakt information fanns tillgänglig, skulle kunna förbättra sina antaganden och utarbeta ett mer ”robust” och tillförlitligt avvecklingsscenario.

110    Värderingsbyrån angav bland annat att ”[e]ftersom företagets struktur eller de enskilda enheternas balansräkningar inte [hade] meddelats [värderingsbyrån], [hade dess] avvecklingsscenario utarbetats i indikativt syfte” och att ”[d]en faktiska avvecklingen enligt [lag 22/2003] avsåg enskilda enheter”. Värderingsbyrån tillade att ”[n]är den erhåller dessa kompletterande uppgifter [skulle den] kunna utarbeta en simulering av ett mer robust och individualiserat avvecklingsscenario”.

111    Av detta följer att värdering 2 innehöll flera reservationer beträffande tillförlitligheten av simuleringen av avvecklingsscenariot. Vidare framgår det av punkterna 105 och 106 ovan att den värdering av Banco Popular i ett avvecklingsscenario som gjordes i värdering 3, vilken skiljer sig från den simulering som gjordes i värdering 2, inte kan påverka giltigheten av sistnämnda värdering.

112    Sökanden kan således inte med framgång göra gällande att värderingsbyrån, i syfte att skydda dess yrkesmässiga anseende, ansåg sig bunden av slutsatserna i värdering 2 när den genomförde värdering 3 eller att en skillnad mellan dessa båda värderingar skulle kunna påverka värderingsbyråns yrkesmässiga anseende och således leda till att den brister i objektivitet.

113    För det andra motsägs sökandens argument att värderingsbyrån uppmuntrades att undvika varje rättelse eller ändring av slutsatserna i värdering 2 av de omständigheter under vilka värderingarna 2 och 3 gjordes.

114    I det angripna beslutet angav SRB, som svar på de kommentarer som nämnts ovan i punkt 103, att förhandsuppskattningen av behandlingen av aktieägare och borgenärer som berördes av ett hypotetiskt insolvensförfarande – som ingick i värdering 2 – hade gjorts inom en specifik tidsfrist och grundade sig på de uppgifter som värderingsbyrån hade tillgång till före resolutionen, det vill säga huvudsakligen de uppgifter som fanns tillgängliga den 31 mars 2017. Värdering 3 grundade sig, i den mån den var tillgänglig, emellertid på mer detaljerade uppgifter av den 6 juni 2017, då verksamheten avslutades. SRB ansåg att värderingsbyrån, mot bakgrund av de olika uppgifter som låg till grund för dessa bedömningar och deras olika syften, mycket väl hade kunnat komma fram till olika slutsatser.

115    Tribunalen erinrar om att simuleringen av avvecklingsscenariot i värdering 2 med nödvändighet grundade sig på uppgifter som föregick antagandet av resolutionsordningen, medan värdering 3 skulle beakta de uppgifter som var tillgängliga vid tidpunkten för resolutionen. Det kunde således inte presumeras, när det gäller värderingen av Banco Popular i ett hypotetiskt avvecklingsscenario i värdering 3, att värderingsbyrån skulle uppnå samma resultat som i simuleringen i värdering 2.

116    Vidare har sökanden medgett att värdering 2 måste genomföras skyndsamt. Som värderingsbyrån angav i värdering 2 grundade sig simuleringen av avvecklingsscenariot på antaganden som inte hade kontrollerats och som behövde finjusteras.

117    Härav följer att SRB, så snart den mottagit värdering 2, hade kännedom om att värderingsbyrån skulle grunda sig på nya uppgifter i värdering 3 och således ändra den bedömning som gjorts i simuleringen av avvecklingsscenariot. Sökanden kan således inte med framgång göra gällande att den omständigheten att värderingsbyrån hade utfört värdering 2 borde ha föranlett SRB att tvivla på dess objektivitet och opartiskhet.

118    För det tredje har sökanden inte bestritt att värderingarna 2 och 3 genomfördes i olika syften och enligt olika tillvägagångssätt.

119    Vid förhandlingen förklarade sökanden att SRB borde ha anlitat en annan värderingsman för att göra en värdering enligt en annan metod, eftersom värderingsbyrån använde samma metod i värderingarna 2 och 3, det vill säga en värdering enligt ett avvecklingsscenario.

120    Eftersom det framgår av prövningen av den andra grunden att bedömningen av hur Banco Populars berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats för det fall banken hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande skulle göras utifrån ett avvecklingsscenario, kan sökanden inte med framgång göra gällande att valet av denna metod kunde visa att värderingsbyrån hade gjort sig skyldigt till bristande objektivitet. Tvärtemot vad sökanden har hävdat hade varje annan värderingsman som utsetts att genomföra värdering 3 varit tvungen att grunda sig på ett hypotetiskt avvecklingsscenario avseende Banco Popular.

121    Det ska dessutom påpekas att värderingsbyrån i värdering 3 inte nöjde sig med att bekräfta resultatet av simuleringen i värdering 2.

122    I värdering 2 uppskattades således exempelvis borgenärernas totala realisering av Banco Populars tillgångar, vid ett avvecklingsscenario på tre år, till mellan 120,9 miljarder euro för det bästa utfallet och 116,5 miljarder euro för det sämsta utfallet. I värdering 3, beträffande det treåriga avvecklingsscenariot, ledde värderingen av tillgångarna till ett annat resultat, nämligen 101,546 miljarder euro för det bästa utfallet och 97,593 miljarder euro för det sämsta utfallet.

123    Enbart den omständigheten att värderingsbyrån kom fram till samma slutsats, det vill säga att de berörda aktieägarna och borgenärerna inte skulle erhålla någon utdelning vid en avveckling av Banco Popular, räcker inte för att fastställa att den ansåg sig vara bunden av sin värdering i värdering 2 när den genomförde värdering 3.

124    Av det ovan anförda följer att det argument som syftar till att visa att det framstod som om värderingsbyrån inte var objektivt på grund av att den hade utfört värdering 2 inte stöds av någon faktisk omständighet och motsägs av själva innehållet i värdering 3.

125    Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, och i motsats till vad sökanden har gjort gällande, kunde den omständigheten att värderingsbyrån hade gjort värdering 2 inte påverka dess oberoende vid genomförandet av värdering 3 och SRB:s utseende av värderingsbyrån som oberoende värderare.

126    Härav följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den första delgrunden.

 Den andra delgrunden: Kopplingarna mellan värderingsbyrån och Banco Santander

127    Sökanden har gjort gällande att SRB gjorde en felaktig bedömning när den vid bedömningen av värderingsbyråns oberoende underlät att beakta kopplingarna mellan värderingsbyrån och Banco Santander.

128    Sökanden har för det första gjort gällande att SRB, mot bakgrund av de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander före och efter Banco Populars resolution, borde ha dragit slutsatsen att värderingsbyrån inte uppfyllde villkoren för att betraktas som en oberoende värderare, eftersom den hade faktiska eller potentiella väsentliga intressen som kunde påverka eller rimligen uppfattas som att de påverkade dess bedömning vid utförandet av värdering 3, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

129    Sökanden har härvidlag gjort gällande att SRB inte beaktade den omständigheten att värderingsbyrån var revisor för Banco Santanders räkenskaper under 25 år fram till år 2016.

130    Tribunalen framhåller i detta hänseende att vissa berörda aktieägare och borgenärer, under förfarandet avseende rätten att yttra sig, lämnade synpunkter på värderingsbyråns oberoende, vilket skulle ha äventyrats av att värderingsbyrån tidigare, före antagandet av resolutionsordningen, hade tillhandahållit Banco Santander revisionstjänster.

131    Som svar på dessa kommentarer fann SRB i det angripna beslutet att de revisionstjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander inte skulle beaktas vid den bedömning av värderingsbyråns oberoende som SRB hade gjort vid tidpunkten då värderingsbyrån anlitades den 23 maj 2017, eftersom denna bedömning hade gjorts med avseende på Banco Popular. SRB angav att det vid denna tidpunkt inte hade gjorts någon bedömning av värderingsbyråns oberoende i förhållande till potentiella köpare, eftersom en sådan bedömning inte omfattades av lagstiftningen och värderingsförfarandet var ett annat förfarande än det försäljningsförfarande i vilket köparen fastställdes. Värderingsbyrån hade i synnerhet inte tillgång till information om namnen på potentiella köpare eller köparens identitet innan resolutionsordningen antogs.

132    SRB ansåg, med hänsyn till räckvidden av och syftet med värdering 3, att de revisionstjänster som värderingsbyrån tidigare tillhandahållit Banco Santander inte påverkade dess oberoende vad gäller genomförandet av värdering 3 och inte gav upphov till något faktiskt eller potentiellt väsentligt intresse som är gemensamt eller motstridigt, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075. SRB påpekade särskilt att värdering 3 endast avsåg Banco Populars tillgångar och skulder före försäljningen till Banco Santander och inte Banco Santanders tillgångar och skulder.

133    Tribunalen finner således att vid den tidpunkt då värderingsbyrån utsågs till oberoende värderare, det vill säga den 23 maj 2017, var förvärvarens identitet inte känd och det var således inte möjligt att beakta kopplingarna mellan värderingsbyrån och Banco Santander. Det ska dessutom påpekas att värderingsbyrån, vid den tidpunkt då den utsågs till värderare, inte längre tillhandahöll Banco Santander revisionstjänster, vilket sökanden för övrigt inte har påstått.

134    Enligt artikel 41.4 a i delegerad förordning 2016/1075 ska dessutom, för att fastställa förekomsten av ett faktiskt eller potentiellt gemensamt eller motstridigt väsentligt intresse i den mening som avses i punkt 1 i den artikeln, den oberoende värderingsmannens tillhandahållande av tjänster, inbegripet tidigare tjänster som den relevanta enheten och personer som avses i punkt 3 försetts med, och i synnerhet kopplingen mellan dessa tjänster och de faktorer som är relevanta för värderingen, anses vara av betydelse.

135    Sökanden har emellertid inte anfört något argument som syftar till att visa att det finns ett samband mellan de revisionstjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander och de omständigheter som var relevanta för värdering 3, vilken endast avsåg bedömningen av Banco Popular och inte en bedömning av Banco Santander.

136    Sökanden har vidare gjort gällande att Banco Santanders anlitande av värderingsbyrån i egenskap av rådgivare för de transaktioner som ledde fram till avtalen mellan Banco Santander och vissa investerare i Banco Popular, vilka har framställt krav vid domstol eller utanför domstol, visade att det fanns faktiska eller potentiella intressen som är gemensamma mellan värderingsmannen och den berörda enheten, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075. Enligt sökanden kan en person som omedelbart efter resolutionen ger råd till förvärvaren av den enhet som är föremål för resolution, i en fråga som är direkt kopplad till tvister som följer av resolutionen, inte betraktas som oberoende i förhållande till uppdragsgivaren. Värderingsbyrån anlitades dessutom av Banco Santander på grund av den information som den förfogade över rörande Banco Popular till följd av sitt deltagande i värdering 2.

137    Under förfarandet avseende rätten att yttra sig gjorde vissa berörda aktieägare och borgenärer påpekanden om värderingsbyråns oberoende, vilket skulle ha äventyrats av att värderingsbyrån, efter resolutionen av Banco Popular, hade tillhandahållit Banco Santander tjänster avseende Banco Populars integration eller Banco Santanders beviljande av en partiell ersättning till vissa av Banco Populars borgenärer.

138    Som svar på dessa påpekanden fann SRB i det angripna beslutet att dessa tjänster inte hade uppvisat några väsentliga gemensamma eller motstridiga intressen, i den mening som avses i artikel 41.2 och 41.4 i delegerad förordning 2016/1075, med avseende på en relevant part i den mening som avses i artikel 41.3 i samma delegerade förordning.

139    SRB ansåg, mot bakgrund av räckvidden av och syftet med värdering 3, att de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll efter resolutionsdatumet med avseende på ett företag som fortsatte sin verksamhet inte kunde påverka värdering 3 och de uppgifter som den innehöll. SRB påpekade dessutom att värdering 3 inte kunde påverka Banco Populars eller Banco Santanders ställning, eftersom den endast fastställde huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle beviljas ersättning genom SRF.

140    Vidare ansåg SRB att värderingsbyrån under alla omständigheter, efter antagandet av resolutionsordningen, hade lämnat ytterligare försäkringar för att säkerställa att de tjänster som tillhandahölls Banco Santander inte kunde ge upphov till väsentliga faktiska eller potentiella intressen som är gemensamma eller motstridiga. SRB påpekade att värderingsbyrån i sin förklaring av den 18 december 2019 hade bekräftat att ingen av de tjänster som tillhandahållits Banco Santander hade samband med värderingen av de tillgångar eller skulder som var föremål för värdering 3 eller den finansiella information som avsåg tillgångarna och skulderna. SRB angav dessutom att värderingsbyrån hade bekräftat att det inte fanns något informationsflöde mellan den utförda värderingsverksamheten och andra projekt, med hänsyn till de skyddsåtgärder som införts och sekretessprotokollen.

141    Vad särskilt gäller tjänsterna i samband med Banco Populars integration, angav SRB att värderingsbyrån i tillräcklig utsträckning hade tydliggjort att även om den hade tillhandahållit Banco Santander rådgivningstjänster, hade de inte något samband med de tjänster som tillhandahölls SRB. De avsåg inte någon fråga som rörde de värderingstjänster som tillhandahölls SRB och omfattade inte heller några värderingstjänster eller juridiska tjänster med anknytning till Banco Popular.

142    När det gäller tjänsterna i samband med Banco Santanders beviljande av ersättning till vissa av Banco Populars borgenärer, påpekade SRB, i skäl 93 i det angripna beslutet, att värderingsbyrån hade preciserat att dessa tjänster inte hade något samband med juridisk rådgivning eller rådgivningstjänster avseende dessa krav. Värderingsbyrån hade särskilt anlitats för att utforma och genomföra en lösning med ett enda samordningscentrum för att samla in information om hantering av krav utanför domstol och i domstol i syfte att uppnå effektivitet och minska handläggningstiden. Värderingsbyråns uppgifter bestod närmare bestämt i tjänster med anknytning till kontroll och dokumentation av administrativ information och utarbetande av periodiska rapporter. Värderingsbyrån hade dessutom tillagt att den inte hade deltagit i det rättsliga försvaret, eftersom Banco Santander hade anlitat externa advokatbyråer för att hantera dessa krav, och att värderingsbyrån inte heller hade fastställt eller beräknat storleken på den ersättning som Banco Santander erbjöd Banco Populars kunder.

143    Tribunalen påpekar att SRB, under hela resolutionsförfarandet avseende Banco Popular, såsom den var skyldig att göra, såg till att värderingsbyrån iakttog kraven på oberoende, i synnerhet kraven på att det inte föreligger någon intressekonflikt i enlighet med artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

144    Under det anbudsförfarande som ledde till att värderingsbyrån tilldelades det särskilda kontraktet, lämnade värderingsbyrån den 18 maj 2017 en förklaring till SRB om att det inte förelåg någon intressekonflikt med Banco Popular. Den 23 maj 2017, den dag då värderingsbyrån utnämndes till värderare, ingav den även en förklaring om sitt oberoende i enlighet med delegerad förordning 2016/1075, i vilken värderingsbyrån bland annat angav att den var medveten om de rättsliga kraven och att lämpliga åtgärder hade vidtagits för att säkerställa att varken värderingsbyrån eller någon medlem i den grupp som föreslagits för genomförandet av det särskilda avtalet hade något väsentligt intresse i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075. Värderingsbyrån åtog sig att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att eventuella framtida tjänster som tillhandahålls andra parter inte skulle äventyra dess oberoende. Värderingsbyrån påpekade att nya medlemmar endast kunde tillföras dess arbetsgrupp under förutsättning att de iakttar kraven på oberoende och erhåller SRB:s godkännande.

145    Efter att ha utsetts till värderare, lämnade värderingsbyrån den 21 september 2017 och den 11 april 2019 ytterligare förklaringar om sitt oberoende efter att nya medlemmar tillkommit till den arbetsgrupp som ansvarade för värdering 3. Dessutom lämnade värderingsbyrån den 18 december 2019 en förklaring om avsaknad av intressekonflikt i vilken den bekräftade att värderingsbyrån den 15 november 2019, med beaktande av dess system och kontroller, var och hade varit oberoende i samband med värdering 3 och att den inte kände till några konflikter med annat arbete som det hade utfört och inte heller några individuella konflikter.

146    Tribunalen påpekar att värderingsbyrån i sin förklaring av den 18 december 2019, som gjordes på SRB:s begäran efter synpunkter från aktieägare och borgenärer som berördes i förfarandet avseende rätten att yttra sig, angav vilka tjänster den hade tillhandahållit Banco Santander och preciserade att det inte fanns något samband mellan de tjänster som den tillhandahöll Banco Santander och de tjänster som tillhandahållits SRB för genomförandet av värdering 3 eller klargörandedokumentet. Värderingsbyrån tillade att den inte hade tillhandahållit några tjänster rörande värdering eller finansiell rapportering med avseende på de tillgångar och skulder som var föremål för värdering 3.

147    SRB återgav värderingsbyråns förklaringar i skäl 93 i det angripna beslutet, vilket nämns ovan i punkt 142. SRB konstaterade således att värderingsbyrån, i förklaringen av den 18 december 2019, hade lämnat ytterligare garantier för att säkerställa att de tjänster som tillhandahållits Banco Santander i samband med beviljande av ersättning till vissa av Banco Populars borgenärer, efter resolutionen, inte kunde ge upphov till en väsentlig faktisk eller potentiell intressekonflikt i den mening som avses i artikel 41.2 och 41.4 a i delegerad förordning 2016/1075.

148    Sökanden har emellertid inte förklarat på vilket sätt dessa tjänster skulle ha kunnat påverka värderingsbyråns bedömning vid genomförandet av värdering 3, i den mening som avses i artikel 41.2 i delegerad förordning 2016/1075.

149    Härav följer att sökandens argument inte kan påverka SRB:s bedömning att de tjänster som värderingsbyrån tillhandahöll Banco Santander inte visade att det förelåg faktiska eller potentiella väsentliga intressen som kunde påverka eller rimligen uppfattas som att de påverkade värderingsbyråns bedömning, i den mening som avses i artikel 41 i delegerad förordning 2016/1075.

150    Sökanden har för det andra hävdat att kopplingarna mellan värderingsbyrån och Banco Santander ger upphov till misstanke om partiskhet i tredje mans ögon, vilket hindrar att värderingsbyrån betraktas som en oberoende värderare. Opartiskhet förutsätter att det inte förekommer förutfattade meningar eller favorisering. Sökanden anser emellertid att värdering 3 skulle kunna få negativa effekter för Banco Santander, skada dess ställning i tvister som rör resolutionen av Banco Popular eller möjliggöra skadeståndsyrkanden från de tidigare aktieägarna i Banco Popular.

151    Det ska påpekas att i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 99 och 100 omfattar kravet på opartiskhet, som tillämpas på värderingsbyrån, samtliga omständigheter som i tredje mans ögon rimligen kan framstå som sådana att de kan påverka dess oberoende. För att ett åsidosättande av detta krav ska kunna fastställas måste kopplingen mellan värderingsbyrån och Banco Santander utgöra en omständighet som kan ge upphov till legitima tvivel om förekomsten av en eventuell förutfattad mening.

152    För att det ska kunna konstateras att SRB borde ha tagit hänsyn till att det kunde uppfattas som värderingsbyrån inte var objektiv eller opartisk på grund av dess kopplingar till Banco Santander, måste det fastställas att SRB, när den i värdering 3 fann att berörda aktieägare och borgenärer inte skulle ha behandlats bättre inom ramen för ett normalt insolvensförfarande än den behandling de fick till följd av resolutionen, hade för avsikt att gynna Banco Santander.

153    I det angripna beslutet påpekade SRB att mot bakgrund av syftet med värdering 3, som är att fastställa huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha behandlats bättre inom ramen för ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande, kunde detta inte påverka försäljningen av Banco Popular och kunde inte påverka Banco Santanders ställning. SRB ansåg att värdering 3 endast hade verkan i förhållande till SRB, eftersom SRB skulle betala ersättning, genom SRF, för det fall det förelåg en skillnad i behandling.

154    Tribunalen erinrar för det första om att värderingsbyrån i värdering 3 uppskattade värdet på Banco Populars tillgångar och skulder inom ramen för ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande och ansåg att de berörda aktieägarna och borgenärerna inte skulle ha erhållit någon utdelning för det fall Banco Popular hade avvecklats vid tidpunkten för resolutionen. Efter att ha jämfört resultatet av denna bedömning med den faktiska situationen för berörda aktieägare och borgenärer till följd av resolutionen, drog SRB slutsatsen att de inte hade rätt till någon ersättning enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

155    Även om det antas att värderingsbyrån i värdering 3 skulle ha dragit slutsatsen att de berörda aktieägarna och borgenärerna hade behandlats bättre för det fall Banco Popular avvecklades än den som de fick till följd av resolutionen, utbetalas den ersättning som skulle kunna följa därav av SRF och inte av Banco Santander.

156    För det andra bör det noteras att det fallet att en värdering som utförs enligt artikel 20.16–20.18 i förordning 806/2014 skulle visa att en enhets aktieägare och borgenärer skulle ha fått en bättre behandling än den som följer av dess resolution utgör en del av resolutionsmekanismen i förordning 806/2014, eftersom den fastställer en kompensationsmekanism på grundval av principen att ingen borgenär ska åsamkas större förluster, som fastställs i artikel 15.1 g i förordning 806/2014.

157    Tribunalen framhåller i övrigt att den omständigheten att berörda aktieägare och borgenärer hade kunnat få en del av sina fordringar återbetald inom ramen för ett normalt insolvensförfarande inte innebär att beslutet att försätta den aktuella banken i resolution var felaktigt och att detta förfarande inte var nödvändigt och motiverat, eftersom syftet med en resolution var att undvika att en systemviktig bank avvecklas.

158    Tvärtemot vad sökanden gjorde gällande vid förhandlingen, påverkar resultatet av värdering 3 således inte vare sig lagenligheten och legitimiteten av beslutet att försätta Banco Popular i resolution eller resultatet av denna resolution, det vill säga försäljningen av banken till Banco Santander.

159    Det ska dessutom erinras om att värdering 2 hade ett annat syfte än värdering 3, nämligen att uppskatta värdet av hela Banco Popular för en eventuell köpare inom ramen för tillämpningen av försäljningsverktyget. Uppskattningen av värdet på Banco Populars tillgångar inom ramen för ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande som genomfördes i värdering 3 kan således inte påverka den värdering som gjordes i värdering 2 och följaktligen inte heller försäljningen av Banco Popular till Banco Santander för en euro.

160    Enligt artikel 85.4 sista stycket i direktiv 2014/59 kan en eventuell ogiltigförklaring av resolutionsbeslutet inte heller leda till en ändring av villkoren för försäljningen av Banco Popular till Banco Santander. Oavsett resultatet av värdering 3 kan försäljningen av Banco Popular till Banco Santander för en euro inte ifrågasättas.

161    För det tredje kan, tvärtemot vad sökanden har hävdat, den värdering som gjorts i värdering 3 inte medföra att berörda aktieägare och borgenärer har rätt till ersättning från Banco Santander.

162    I detta avseende framhåller tribunalen endast att domstolen har funnit att såväl skadeståndstalan som ogiltighetstalan innebär ett krav på att det kreditinstitut eller det värdepappersföretag som omfattas av resolutionsförfarandet, eller dessa enheters efterträdare, ska ersätta aktieägarna för de förluster som uppkommit till följd av att en resolutionsmyndighet utövar sin nedskrivnings- eller konverteringsbefogenhet med avseende på detta instituts eller företags skulder, eller ett krav på att de ska återbetala de belopp som investerats i samband med tecknandet av aktier som skrivits ned i samband med detta förfarande. Sådana åtgärder skulle äventyra den värdering som ligger till grund för resolutionsbeslutet, eftersom kapitalets sammansättning utgör en del av de objektiva uppgifterna i denna värdering. Såsom generaladvokaten Richard de la Tour har påpekat i punkterna 82 och 95 i sitt förslag till avgörande skulle i så fall själva resolutionsförfarandet och de mål som eftersträvas med direktiv 2014/59 undergrävas (dom av den 5 maj 2022, Banco Santander (Resolution Banco Popular), C‑410/20, EU:C:2022:351, punkt 43).

163    Av det ovan anförda följer att eftersom värdering 3, oberoende av dess resultat, inte kunde påverka Banco Santanders situation, kunde värderingsbyrån inte gynna Banco Santander. Den koppling som föreligger mellan dem kan således inte ge upphov till legitima tvivel om huruvida det föreligger en eventuell förutfattad mening eller leda till bristande objektivitet eller opartiskhet hos värderingsbyrån. Dessa kopplingar utgjorde inte en omständighet som kunde påverka dess oberoende vid genomförandet av värdering 3 och SRB:s anlitande av värderingsbyrån som oberoende värderare.

164    Härav följer att inte heller den andra delgrunden kan leda till ett bifall av talan, och att talan därför inte kan bifallas såvitt avser någon del av den första grunden.

 Den tredje grunden: Värdering 3 grundar sig på ett felaktigt antagande avseende Banco Populars finansiella situation vid tidpunkten för resolutionen

165    I den tredje grunden till ansökan har sökanden begärt att tribunalen, genom en åtgärd för bevisupptagning, ska förordna om att Juzgado Central de instrucción no 4 de l’Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomaren nr 4 vid Centrala specialdomstolen, Spanien) skulle förete ett expertutlåtande från Spaniens centralbank av den 8 april 2019 avseende Banco Popular.

166    Genom handling som inkom till tribunalen den 2 september 2022 ingav sökanden detta utlåtande som ny bevisning med stöd av artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler. Sökanden angav att den därför återkallade sin begäran om åtgärder för bevisupptagning.

167    Vid förhandlingen gjorde sökanden gällande att den spanska centralbankens expertutlåtande innehöll en redogörelse för Banco Populars tillgångar omedelbart före resolutionen och att den gjorde det möjligt att bedöma bankens potential att förvalta dess tillgångar och skulder inom ramen för dess fortsatta verksamhet. Sökanden förklarade att detta utlåtande var av grundläggande betydelse för att kunna tillämpa kriteriet om fortsatt drift och göra en alternativ värdering till värdering 3 på grundval av detta kriterium.

168    SRB och Konungariket Spanien har gjort gällande att detta utlåtande inte var relevant, eftersom den avsåg Banco Populars värde i december 2016. SRB har bland annat gjort gällande att detta utlåtande avser faktiska omständigheter som inte är relevanta för bedömningen av den kontrafaktiska behandlingen eller den jämförelse som gjordes i värdering 3, och som inte bedömdes i det angripna beslutet.

169    Såsom Konungariket Spanien har påpekat lades detta expertutlåtande fram inom ramen för ett straffrättsligt förfarande avseende Banco Populars och dess företagsledares ansvar i samband med den kapitalökning som genomfördes under räkenskapsåret 2016, vilken grundade sig på uppgifter om bankens bokföring och årsredovisning som lämnats till investerarna genom emissionsprospekt som inte återspeglade bankens verkliga finansiella situation.

170    Tribunalen anger att de huvudsakliga slutsatserna i expertutlåtandet från Spaniens centralbank kan sammanfattas på följande sätt. För det första låg tre episoder av inlåningsläckage under andra kvartalet 2017 till grund för Banco Populars resolution. För det andra överensstämde inte den årsredovisning som ingick i prospektet för 2016 års kapitalökning med vissa aspekter av redovisningsreglerna, däribland klassificeringen av refinansierade transaktioner som osäkra. För det tredje var vissa av de antaganden som användes för att komma fram till uppskattningarna i prospektet alltför optimistiska.

171    I ansökan hävdade sökanden att det i expertutlåtandet från Spaniens centralbank angavs att investerarnas förluster inte berodde på att Banco Populars tillgångar var otillräckliga för att absorbera förlusterna, utan på att det var omöjligt att möta det stora antalet krav på uttag av insättningar. I utlåtandet angavs att Banco Popular, enligt årsredovisningen för år 2016, hade positiva nettotillgångar på 11,088 miljarder euro och gick med vinst, att resolutionen av Banco Popular berodde på ett problem i samband med uttag av insättningar, att ett särskilt stort uttag av insättningar ägde rum den 23 maj 2017 efter en intervju med SRB:s ordförande på tv-kanalen Bloomberg, att Banco Popular den 5 juni 2017 hade fått ett akut likviditetsstöd på 9,5 miljarder euro från Spaniens centralbank och att Banco Populars styrelse, genom skrivelse av den 6 juni 2017, hade begärt att ECB skulle förklara banken i en situation där banken fallerar eller sannolikt kommer att fallera, men det angavs även att det var nödvändigt att fortsätta sökandet efter en privat lösning. Det framgår av detta utlåtande att även om Banco Popular hade ett allvarligt likviditetsproblem, förblev dess eget kapital positivt före resolutionen, även med beaktande av de bokföringsmässiga justeringar som återstod att göra och trots att de lagstadgade solvenskvoterna eventuellt inte iakttogs.

172    Det räcker i detta hänseende att erinra om att bedömningen av skillnaden i behandling i värdering 3 bestod i en jämförelse mellan den faktiska behandling som aktieägarna och borgenärerna fått till följd av resolutionen av Banco Popular och hur de skulle behandlats om enheten hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för antagandet av resolutionsordningen. Expertutlåtandet från Spaniens centralbank avser händelser som inträffat före resolutionen av Banco Popular, nämligen 2016 års kapitalökning och de stora uttagen av insättningar under det första kvartalet 2017, vilka inte var relevanta för att genomföra värdering 3.

173    Sökanden har inte heller förklarat på vilket sätt de händelser som analyserades i expertutlåtandet från Spaniens centralbank, vilka hänförde sig till Banco Populars situation före resolutionen, borde ha beaktats i värdering 3 eller i det angripna beslutet. Sökanden har inte heller angett vilket argument i ansökan eller i repliken som detta utlåtande är avsedd att stödja.

174    Det ska emellertid påpekas att sökanden begärde att detta utlåtande skulle företes för att kunna göra en egen värdering. Vid förhandlingen preciserade sökanden att detta utlåtande var nödvändig för att göra en värdering av Banco Popular såsom ett företag i fortsatt drift.

175    Det räcker i detta hänseende att erinra om att det framgår av prövningen av den andra grunden att värdering 3 skulle beakta ett avvecklingsscenario. Den värdering som sökanden avser att göra på grundval av expertutlåtandet från Spaniens centralbank saknar under alla omständigheter relevans och är inte av sådan art att det kan styrka att värdering 3 innehåller ett uppenbart fel.

176    Tribunalen finner således att den nya bevisning som sökanden lade fram den 2 september 2022, det vill säga expertutlåtandet från Spaniens centralbank, inte är relevant för bedömningen av det angripna beslutets lagenlighet, och att det är således inte nödvändigt att pröva huruvida sökanden har motiverat varför den åberopades för sent.

177    När det gäller de argument som anförts i ansökan, med undantag för begäran om företeende av expertutlåtandet från Spaniens centralbank, har sökanden endast gjort gällande att eftersom Banco Populars resolution beslutades på grund av bristande likviditet och inte på grund av avsaknad av tillgångar, är det slående att värdering 3 inte hänvisar till Banco Populars börsvärde vid tidpunkten för resolutionen, vilket utgör ett minimivärde för värderingen av alla börsnoterade bolag. Vid tidpunkten för resolutionen uppgick Banco Populars börsvärde till 1,33 miljarder euro, med en sista slutkurs för aktien på 0,317 euro.

178    Det räcker att konstatera att sökanden inte har förklarat vilken nytta ett beaktande av Banco Populars börsvärde skulle ha för fastställandet av behandlingen av aktieägare och borgenärer under ett normalt insolvensförfarande vid genomförandet av en värdering enligt ett avvecklingsscenario. Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 4.1 i delegerad förordning 2018/344 består metoden för att genomföra denna värdering endast i att fastställa det diskonterade beloppet av förväntade kassaflöden under normala insolvensförfaranden.

179    Detta argument ska således lämnas utan avseende såsom verkningslöst.

180    Härav följer att tribunalen inte godtar den tredje grunden och att talan således ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

181    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. SRB har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska SRB:s yrkande bifallas.

182    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sin rättegångskostnad. Konungariket Spanien ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Laura Molina Fernández ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Gemensamma resolutionsnämnden (SRB).

3)      Konungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

van der Woude De Baere Steinfatt

Kecsmár       Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 november 2023.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: spanska.