Förenade målen T‑227/01–T‑229/01, T‑265/01, T‑266/01 och T‑270/01
Territorio Histórico de Álava – Diputación Foral de Álava m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Statligt stöd – Skatteförmåner som beviljats av en regional enhet i en medlemsstat – Skattelättnad på 45 procent av investeringsbeloppet – Beslut vari det förklaras att stödordningarna är oförenliga med den gemensamma marknaden och att utbetalade stöd ska återkrävas – Branschorganisation – Upptagande till sakprövning – Nytt eller befintligt stöd – Principen om skydd för berättigade förväntningar – Rättssäkerhetsprincipen – Proportionalitetsprincipen”
Sammanfattning av domen
1. Förfarande – Intervention – Tillåtlighet – Förnyad prövning efter ett tidigare beslut om att tillåta intervention
(Domstolens stadga, artikel 40 andra stycket)
2. Förfarande – Intervention – Berörda personer – Intresseorganisation som har till syfte att skydda sina medlemmars intressen – Rätt att intervenera i mål där frågor av principiellt intresse uppkommer som kan påverka medlemmarna
(Domstolens stadga, artiklarna 40 andra stycket och 53 första stycket)
3. Förfarande – Interventionsansökan – Formkrav
(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 116.4 andra stycket)
4. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Kommissionsbeslut i vilket det konstateras att en stödordning är oförenlig med den gemensamma marknaden – Talan som väckts av en branschorganisation som ska försvara och företräda sina medlemmar
(Artikel 230 fjärde stycket EG)
5. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna medger vissa företag undantag från skattskyldighet – Omfattas
(Artikel 87.1 EG)
6. Stöd som ges av en medlemsstat – Prövning av klagomål – Kommissionens skyldigheter – Motivering
(Artiklarna 87.2 EG och 253 EG)
7. Stöd som ges av en medlemsstat – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Helhetsbedömning av en stödordning
(Artikel 87 EG)
8. Stöd som ges av en medlemsstat – Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Skadlig inverkan på konkurrensen – Stöd av ringa betydelse – Tillfälligt stöd – Saknar betydelse
(Artikel 87.1 EG)
9. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Åtgärdens selektiva karaktär – Nationella bestämmelser om införande av en skattelättnad
(Artikel 87.1 EG)
10. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som ges av regionala eller lokala myndigheter – Omfattas
(Artikel 87.1 EG)
11. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Specifik skatteåtgärd – Åtgärdens selektiva karaktär – Motivering grundad på skattesystemets art eller funktion – Omfattas inte
(Artikel 87.1 EG)
12. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Stöd som kan anses förenliga med den gemensamma marknaden – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning
(Artikel 87.3 EG)
13. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Kvalificering som befintligt stöd – Kriterier – Åtgärd som innebär materiell ändring av en befintlig stödordning – Omfattas inte
(Artiklarna 87 EG och 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 1 b ii)
14. Stöd som ges av en medlemsstat – Befintligt stöd och nytt stöd – Kvalificering som befintligt stöd – Kriterier – Utveckling av den gemensamma marknaden
(Artiklarna 87 EG och 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 1 b v)
15. Stöd som ges av en medlemsstat – Administrativt förfarande – Berörda parters rätt att yttra sig
(Artikel 88 EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 6.1)
16. Förfarande – Intervention – Ansökan om att få stödja den ena partens yrkanden
(Domstolens stadga, artikel 40 fjärde stycket; förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 116.3)
17. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Granskningsförfarande innan förordning nr 659/1999 trädde i kraft – Avsaknad av specifika tidsfrister – Gräns –Iakttagande av de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen – Skyldighet att se till att ett preliminärt granskningsförfarande som inletts till följd av ett klagomål avslutas inom rimlig tid
(Artikel 88 EG; rådets förordning nr 659/1999)
18. Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Stöd som har beviljats i strid med förfarandereglerna i artikel 88 EG – Fråga huruvida stödmottagarna kan göra gällande berättigade förväntningar – Skydd – Villkor och gränser
(Artikel 88.2 första stycket EG)
19. Stöd som ges av en medlemsstat – Stödprojekt – Kommissionens undersökning – Preliminär fas och kontradiktorisk fas – Iakttagande av en skälig tidsfrist
(Artikel 88.2 och 88.3 EG)
20. Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte
(Artikel 88.2 första stycket EG)
1. Den omständigheten att förstainstansrätten genom ett tidigare beslut beviljade en persons ansökan om att få intervenera till stöd för en parts yrkanden hindrar inte att det görs en ny prövning av om interventionen ska tillåtas.
(se punkt 81)
2. En vid tolkning av rätten för intresseorganisationer som har till syfte att skydda sina medlemmar att intervenera i mål där frågor av principiellt intresse uppkommer som kan påverka medlemmarna syftar till att underlätta bedömningen av sammanhanget i målet och på samma gång undvika en stor mängd enskilda interventioner som skulle äventyra förfarandets effektivitet och korrekta förlopp.
I mål om ogiltigförklaring av kommissionsbeslut enligt vilka bestämmelser om skatteundantag är olagliga och oförenliga med den gemensamma marknaden och utbetalade stöd ska återkrävas har en tvärsektoriell branschorganisation med syfte bland annat att företräda och tillvarata intressen hos företag varav vissa är verkliga mottagare av stöd som beviljats enligt nämnda skattebestämmelser och har deltagit i det administrativa förfarande som ledde till att de ifrågavarande besluten antogs ett berättigat intresse av att intervenera.
(se punkterna 83–90)
3. Ansökan om intervention, som enligt artikel 116.4 andra stycket i förstainstansrättens rättegångsregler ska innehålla en kortfattad sammanställning av de grunder och omständigheter som intervenienten åberopar, ska, i likhet med ansökan genom vilken talan väckts, vara tillräckligt klar och precis för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och förstainstansrätten ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter.
För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning krävs det, precis som i fråga om en ansökan genom vilken talan väcks, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som interventionsansökan grundas på, åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i densamma. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar inte, ens om handlingarna är bifogade ansökan, kompensera avsaknad av de väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen som ska återfinnas i själva ansökan. Det ankommer heller inte på förstainstansrätten att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgör grunden för ansökan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.
Dessa krav är inte uppfyllda när det i en interventionsansökan görs en generell hänvisning till ansökningar som lämnats in i mål som är förenade med det mål som interventionen avser och det därvid i själva interventionsansökan inte ens i sammanfattad form eller genom en redogörelse i stora drag framgår någon av de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som interventionsansökan grundas på.
(se punkterna 94–97, 100 och 101)
4. En organisation som har till uppgift att tillvarata företags gemensamma intressen kan i princip väcka talan om ogiltigförklaring av ett slutligt kommissionsbeslut om statligt stöd endast om dessa företag eller vissa av dem själva har talerätt eller om organisationen kan visa att den har ett eget berättigat intresse av att väcka talan.
Fysiska eller juridiska personer kan göra anspråk på att vara personligen berörda endast om det angripna beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. Potentiella mottagare av stöd enligt en stödordning kan visserligen inte i enbart denna sin egenskap anses vara personligen berörda av ett kommissionsbeslut vari det konstateras att stödordningen är oförenlig med den gemensamma marknaden. Situationen är emellertid en annan för ett företag som berörs av kommissionens beslut inte enbart i egenskap av potentiell stödmottagare enligt den omtvistade stödordningen, utan även i egenskap av stödmottagare som faktiskt har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och vilket stöd kommissionen har beslutat ska återkrävas. Dessutom ska de företag som har mottagit stöd anses direkt berörda av beslutet, eftersom beslutet medför en skyldighet för medlemsstaten att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva de aktuella stöden från mottagarna.
Talan mot kommissionsbeslut vari det konstateras att stödordningar är olagliga och oförenliga med den gemensamma marknaden och förordnas att de ska upphävas och att utbetalade stöd ska återkrävas får följaktligen föras av en organisation som har till uppgift att tillvarata företags intressen beträffande vilka det fastställs, även om detta sker under det muntliga förfarandet, att de är faktiska stödmottagare av ett individuellt stöd som beviljats i enlighet med nämnda stödordningar och att de i denna egenskap själva skulle ha rätt att föra talan.
(se punkterna 107–118)
5. Begreppet stöd, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, omfattar inte enbart konkreta förmåner som subventioner, utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att vara subventioner i strikt bemärkelse, är av samma karaktär och har samma verkningar.
En åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna i en medlemsstat medger vissa företag undantag från skattskyldighet och som, trots att den inte innebär en överföring av statliga medel, försätter stödmottagarna i en situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i, utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
Så är fallet med skattelättnader som syftar till att främja investeringar som, genom att ge stödmottagarna en nedsättning av skattekostnaden motsvarande en procentandel av det stödberättigade investeringsbeloppet och, på så sätt, en möjlighet att slippa betala hela det slutliga skattebeloppet, medför att stödmottagarna hamnar i en situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i. Den omständigheten att syftet med nämnda skattelättnader är att främja investeringar och generera senare skatteintäkter saknar i detta avseende betydelse, eftersom en åtgärds syfte inte kan få till följd att åtgärden undgår att kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.
(se punkterna 124–126,130 och 184)
6. Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt och personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar.
Ett kommissionsbeslut vari det konstateras att en stödordning i form av skattelättnader är oförenlig med den gemensamma marknaden innehåller en tillräcklig motivering avseende stödens påverkan på handeln och konkurrensen, när det däri konstateras att stöden, till följd av att den ifrågavarande medlemsstatens ekonomi är öppen mot omvärlden och har en kraftig tendens till export av sin produktion, för det första stärker stödföretagens position i förhållande till andra konkurrerande företag som deltar i gemenskapshandeln, och således påverkar denna handel, och för det andra förbättrar stödföretagens lönsamhet på grund av ökningen av deras nettoresultat (vinsten efter skatt) och medför att de kan konkurrera med företag som inte får sådana skattelättnader.
(se punkterna 136–138)
7. När ett ekonomiskt stöd som beviljats av en stat eller med hjälp av statliga medel stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna, ska denna handel anses påverkad av det aktuella stödet, även när stödföretaget inte självt deltar i exporten. Kommissionen måste inte heller fastställa att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha sådan inverkan.
I fråga om en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag, och är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen, med den preciseringen att det i fall där stödordningen inte har anmälts, inte är nödvändigt att kommissionens motivering i detta avseende innehåller en uppdaterad bedömning av stödordningens påverkan på konkurrensen och på handeln mellan medlemsstaterna.
(se punkterna 142 och 143)
8. Den omständigheten att skatteförmåner är av tillfällig natur, att de har endast en liten och inte avgörande betydelse, eller att de inte utgör den enda relevanta faktorn påverkar inte deras kvalificering som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom det enligt rättspraxis inte krävs att snedvridningen av konkurrensen eller risken för en sådan snedvridning och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna ska vara märkbar eller väsentlig.
(se punkt 148)
9. Att en statlig åtgärd är specifik, det vill säga selektiv, utgör ett av kännetecknen för begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Det är därför viktigt att kontrollera huruvida åtgärden medför fördelar uteslutande för vissa företag eller vissa verksamhetssektorer.
Skattebestämmelser utgör en selektiv förmån ”som gynnar vissa företag”, i den mening som avses i artikel 87.1 EG, när de innebär att fördelar beviljas i form av skattelättnader som gynnar enbart företag vars investeringar överstiger en viss tröskel och således förfogar över betydande ekonomiska resurser, så att alla andra företag är uteslutna från stödet även om de investerar, och som dessutom ger myndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning med stöd av vilken den kan variera beloppet eller villkoren för att erhålla skatteförmånerna beroende på vad som kännetecknar de investeringsprojekt som ska bedömas.
(se punkterna 158–162 och 166–168)
10. Den omständigheten att ett understatligt organs självständighet på skatteområdet erkänns i och skyddas av en medlemsstats konstitution innebär inte att organet är undantaget från fördragets bestämmelser om statligt stöd. Artikel 87.1 EG omfattar enligt sin ordalydelse stöd som ges av ”en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är”, och därmed alla stöd som finansieras med allmänna medel. Härav följer att åtgärder som vidtas av understatliga organ i medlemsstaterna (lokala, på delstatsnivå, regionala eller andra), oavsett vilken rättslig ställning som gäller för dem och vad de kallas, på samma sätt som åtgärder som vidtagits av de federala eller centrala myndigheterna, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 87.1 EG om rekvisiten i denna bestämmelse är uppfyllda.
(se punkt 178)
11. Vid bedömningen av huruvida en statlig åtgärd utgör statligt stöd kan åtgärdens selektiva karaktär under vissa omständigheter vara motiverad med hänsyn till ”systemets art eller funktion”. I så fall är artikel 87.1 EG inte tillämplig på åtgärden. Artikel 87.1 EG är således inte tillämplig på en specifik skatteåtgärd som är motiverad med hänsyn till skattesystemets inre logik – såsom skattesatsens progressivitet, vilken är motiverad med hänsyn till systemets omfördelningsfunktion.
Den omständigheten att skatteåtgärder är av objektiv och övergripande art är inte i sig tillräcklig för att påverka deras selektiva karaktär, och kan inte leda till slutsatsen att de är motiverade med hänsyn till det berörda skattesystemets inre logik, om de gynnar enbart företag vars investeringar överstiger en viss tröskel och som således förfogar över betydande ekonomiska resurser, så att alla andra företag är uteslutna från stödet även om de investerar. Inte heller kan syftet med de ifrågavarande åtgärderna medföra att de inte ska betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom det annars vore tillräckligt att de offentliga myndigheterna gjorde gällande att syftet med en antagen stödåtgärd är berättigat för att åtgärden skulle anses vara en allmän åtgärd som inte omfattas av artikel 87.1 EG. I denna bestämmelse görs det emellertid inte någon skillnad mellan de statliga ingripandena beroende på skälen för eller syftet med desamma, utan de bedöms i stället mot bakgrund av sina verkningar.
(se punkterna 179, 180, 184 och 185)
12. Kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpning av artikel 87.3 EG. Gemenskapsdomstolens prövning ska således endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att motiveringsskyldigheten har iakttagits, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Det ankommer inte på gemenskapsdomstolen att ersätta kommissionens ekonomiska bedömning med sin egen.
Vad gäller stödordningar kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag, och den är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen.
(se punkterna 198 och 199)
13. Genom fördraget har det inrättats olika förfaranden beroende på om stöd är befintligt eller nytt. Medan nytt stöd enligt artikel 88.3 EG ska anmälas i förväg till kommissionen och inte kan genomföras förrän detta förfarande har lett till ett slutgiltigt beslut, kan befintligt stöd enligt artikel 88.1 EG genomföras om kommissionen inte har fastslagit att det är oförenligt med den gemensamma marknaden. Befintligt stöd kan således i förekommande fall endast förklaras oförenligt med den gemensamma marknaden genom ett beslut som har verkningar för framtiden.
Enligt artikel 1 b i i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG, är befintligt stöd bland annat ”allt stöd som fanns innan fördraget trädde i kraft i respektive medlemsstat, det vill säga stödordningar och individuellt stöd som infördes före och som fortfarande är tillämpliga efter det att fördraget har trätt i kraft”.
En skatteordning i form av skattelättnader som införts efter det att fördraget trädde i kraft i den berörda medlemsstaten kan inte anses utgöra befintligt stöd enligt ovannämnda bestämmelser när skatteordningens tillämpningsvillkor och följaktligen kretsen av möjliga stödmottagare, beskattningsunderlaget, procentandelen och stödets varaktighet utgör en materiell ändring av en skatteordning som fanns innan fördraget trädde i kraft i denna medlemsstat.
(se punkterna 228–234)
14. Begreppet ”utvecklingen av den gemensamma marknaden” i artikel 1 b v i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG kan förstås som en ändring av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget inom den sektor som berörs av den ifrågavarande åtgärden. Med en sådan ändring avses bland annat en ändring som är följden av liberaliseringen av en marknad som inledningsvis inte var öppen för konkurrens.
Detta begrepp avser däremot inte det fallet att kommissionen ändrar sin bedömning enbart på grund av en strängare tillämpning av fördragets bestämmelser om statligt stöd.
Härav följer att det förhållandet, om det antas styrkt, att kommissionen, efter det att det aktuella åtgärden vidtogs, har ändrat sin praxis avseende de selektivitetskriterier som den tillämpar vid sin bedömning av huruvida åtgärden i fråga strider mot artikel 87.1 EG inte innebär att det är fråga om en ”utveckling av den gemensamma marknaden”, i den mening som avses i artikel 1 b v i förordning nr 659/1999.
(se punkterna 245, 247 och 250)
15. I artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG föreskrivs att berörda parter har möjlighet att inom ramen för det formella granskningsförfarandet lämna sina synpunkter till kommissionen. I nämnda bestämmelse preciseras det att dessa synpunkter ska lämnas in inom en viss tidsfrist, som i vederbörligen berättigade fall får förlängas. Det föreskrivs där emellertid inte någon möjlighet för en berörd part att, på eget initiativ och efter utgången av den fastställda fristen, lämna in nya synpunkter till kommissionen.
Härav följer att den omständigheten att kommissionen inte har beaktat kompletterande synpunkter från en berörd part, med motiveringen att de kommit in för sent och att nämnda part inte har begärt förlängning av fristen enligt artikel 6.1 i förordning nr 659/1999, inte kan utgöra ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar eller av principen om god förvaltningssed, i avsaknad av tydliga försäkringar om att kompletterande, eller till och med för sent inlämnade, synpunkter skulle beaktas även utan begäran om förlängning av fristen.
Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer nämligen varje enskild person hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar, och ingen kan göra gällande ett åsidosättande av denna princip i avsaknad av tydliga försäkringar från gemenskapsadministrationen.
De garantier i administrativa förfaranden som ges genom gemenskapens rättsordning omfattar dessutom bland annat principen om god förvaltningssed, enligt vilken den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det enskilda fallet. Artikel 6.1 i förordning nr 659/1999 ger uttryck för nämnda principer i samband med förfarandet för granskning av statligt stöd. Inom ramen för ett sådant förfarande kan de berörda parterna inte göra anspråk på ett kontradiktoriskt förfarande med kommissionen såsom det som inleds i förhållande till den medlemsstat som har beviljat stödet, och de kan inte göra anspråk på rättigheter lika vidsträckta som rätten till försvar i sig. De allmänna rättsprinciperna, såsom principen om god förvaltningssed, kan inte medföra att gemenskapsdomstolen kan utöka de processuella rättigheter som berörda parter har tillerkänts, genom fördraget eller sekundärrätten, inom ramen för förfaranden för granskning av statligt stöd.
(se punkterna 259–272)
16. Artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga, vilken enligt artikel 53 i samma stadga är tillämplig på förstainstansrätten, och artikel 116.3 i förstainstansrättens rättegångsregler utgör visserligen inte hinder för att en intervenient anför andra argument än dem som anförts av den part som intervenienten stöder, men ramen för tvisten får inte ändras genom argumenten och interventionen måste alltjämt vara till stöd för nämnda parts yrkanden.
En intervenients invändning som, även om den skiljer sig något från sökandenas, är knuten till tvisteföremålet såsom detta har definierats av sökanden och således inte utgör någon ändring av ramen för tvisten kan tas upp till sakprövning.
(se punkterna 292–294)
17. Även om det innan förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 88 EG trädde i kraft inte fanns någon föreskriven frist inom vilken kommissionen var tvungen att agera hade den inte rätt att vid bedömningen av stödåtgärder dröja hur länge som helst med utövandet av sina befogenheter mot bakgrund av det grundläggande kravet på rättssäkerhet.
Med hänsyn till att kommissionen är ensam behörig att bedöma om ett statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden är den nämligen, mot bakgrund av intresset av en korrekt tillämpning av fördragets grundläggande bestämmelser om statligt stöd, skyldig att göra en omsorgsfull och opartisk undersökning av ett klagomål avseende förekomsten av ett stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden. Härav följer att kommissionen inte får låta den preliminära granskningen av de statliga åtgärder som har varit föremål för ett klagomål pågå hur länge som helst. Frågan huruvida prövningen av ett klagomål har pågått under rimlig tid ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt sammanhanget, de olika leden i det administrativa förfarandet som kommissionen ska gå igenom och ärendets komplexitet.
En period på 38 månader från det att kommissionen har fått kännedom om stödordningar till dess att den inleder det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG utgör inte, med hänsyn till det sammanhang som nämnda stödordningar ingår i, en orimlig tidsfrist innebärande att kommissionen under det preliminära granskningsförfarandet ska anses ha åsidosatt rättssäkerhetsprincipen eller, som en följd därav, principen om god förvaltningssed. För det första krävde åtgärderna i fråga en ingående bedömning av den ifrågavarande nationella lagstiftningen och för det andra kan längden på förfarandet åtminstone delvis tillskrivas de nationella myndigheterna, som bland annat begärde förlängning av fristen för att svara på kommissionens begäran om upplysningar.
(se punkterna 296–309)
18. Berättigade förväntningar på att ett stöd är rättsenligt kan endast göras gällande om stödet har beviljats i enlighet med förfarandet i artikel 88 EG. En omdömesgill regional myndighet och en omdömesgill näringsidkare bör nämligen normalt kunna förvissa sig om att detta förfarande har följts. Dessa principer är tillämpliga även i fall som gäller stödordningar, eftersom det i artikel 88 EG inte görs någon skillnad mellan stödordningar och individuellt stöd.
Det kan emellertid inte uteslutas att mottagare av ett stöd som är olagligt på grund av att det inte har anmälts, såsom grund för att det inte ska återkrävas kan göra gällande att exceptionella omständigheter medförde att de fick berättigade förväntningar på att stödet var rättsenligt.
(se punkterna 310–314)
19. Frågan huruvida förfarandet för granskning av statligt stöd – oavsett om det gäller det preliminära eller det formella granskningsförfarandet – har pågått under rimlig tid ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt det aktuella sammanhanget, de olika steg i förfarandet som kommissionen har vidtagit, parternas uppträdande under förfarandets gång, ärendets komplexitet samt dess betydelse för de berörda parterna.
Ett granskningsförfarande som pågår under totalt fem år och en månad, varav 38 månader ägnas åt det preliminära granskningsförfarandet och 23 månader åt det formella granskningsförfarandet, kan inte, med hänsyn till det aktuella sammanhanget, ärendets komplexitet och dess betydelse för de berörda parterna samt med hänsyn till att de nationella myndigheterna genom sitt uppträdande åtminstone delvis bidrog till att granskningsförfarandet drog ut på tiden, anses ha pågått under orimligt lång tid. Denna varaktighet utgör inte en exceptionell omständighet som kan ge upphov till berättigade förväntningar på att stöden var rättsenliga.
(se punkterna 336–342 och 347)
20. Ett upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav är den logiska följden av fastställandet av dess olaglighet. Följaktligen kan ett återkrav av ett olagligen beviljat statligt stöd som sker i syfte att återställa den tidigare situationen i princip inte betraktas som en oproportionerlig åtgärd i förhållande till målen med fördragets bestämmelser om statligt stöd.
Genom att återbetala stödet förlorar mottagaren den fördel vederbörande fått på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet återställs. Av denna funktion som återbetalningen fyller följer även att kommissionen i allmänhet, om det inte föreligger exceptionella omständigheter, inte överskrider sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning när den begär att medlemsstaten ska återkräva det olagligen beviljade stödet, eftersom kommissionen därigenom enbart återställer den tidigare situationen.
Enligt proportionalitetsprincipen krävs det visserligen att gemenskapsinstitutionernas rättsakter inte går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas, varvid gäller att man när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska använda sig av den som är minst betungande.
Återkrav av olagligt stöd kan emellertid i princip inte betraktas som en oproportionerlig åtgärd i förhållande till målen med fördragets bestämmelser om statligt stöd, med hänsyn till att syftet med återkravet är att återställa den tidigare situationen. En sådan åtgärd kan således inte anses utgöra en sanktionsåtgärd som inte föreskrivs i gemenskapsrätten, även om den genomförs långt efter beviljandet av det ifrågavarande stödet.
(se punkterna 372–375)