DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 7 november 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på civilrättens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 7.1 a – Behörig domstol om talan avser avtal – Gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar – Förordning (EG) nr 261/2004 – Artiklarna 5, 7, 9 och 12 – Montrealkonventionen – Behörighet – Artiklarna 19 och 33 – Begäran om kompensation och ersättning för skada till följd av inställda och försenade flygningar”
I mål C‑213/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom, Italien) genom beslut av den 26 februari 2018, som inkom till domstolen den 26 mars 2018, i målet
Adriano Guaitoli,
Concepción Casan Rodriguez,
Alessandro Celano Tomassoni,
Antonia Cirilli,
Lucia Cortini,
Mario Giuli,
Patrizia Padroni
mot
Easyjet Airline Co. Ltd,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot samt domarna M. Safjan (referent) och L. Bay Larsen,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Adriano Guaitoli, Alessandro Celano Tomassoni, Mario Giuli, Concepción Casan Rodriguez, Antonia Cirilli, Lucia Cortini och Patrizia Padroni, genom A. Guaitoli och G. Guaitoli, avvocati,
– Easyjet Airline Co. Ltd, genom G. d’Andria, avvocato,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. De Luca, avvocato dello Stato,
– Europeiska kommissionen, genom M. Heller, N. Yerrell och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 20 juni 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 33 i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001 (EGT L 194, 2001, s. 38) (nedan kallad Montrealkonventionen), av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1) och av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Adriano Guaitoli, Alessandro Celano Tomassoni, Mario Giuli, Concepción Casan Rodriguez, Antonia Cirilli, Lucia Cortini och Patrizia Padroni och å andra sidan Easyjet Airline Co. Ltd Målet rör ett yrkande om kompensation för den skada som orsakats av att en flygning ställdes in och att en annan flygning var försenad.
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
3 Montrealkonventionen trädde i kraft i Europeiska unionen den 28 juni 2004.
4 I artikel 19 i Montrealkonventionen, som har rubriken ”Försening”, föreskrivs följande:
”Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid lufttransporter av passagerare, bagage och gods. Transportören ansvarar dock inte för sådana skador om transportören visar att denne och dennes anställda eller uppdragstagare har vidtagit alla de åtgärder som rimligen kan begäras för att undvika skadorna eller att det var omöjligt att vidta sådana åtgärder.”
5 I artikel 33 i konventionen, med rubriken ”Jurisdiktion”, föreskrivs följande:
”1. Talan om ersättning skall väckas inom något av de fördragsslutande staternas territorier. Käranden får välja att väcka talan antingen vid domstolen i den ort där transportören har sitt hemvist, där transportörens huvudkontor ligger eller där det kontor ligger, genom vilket avtalet slutits, eller också vid domstolen på destinationsorten.
…
4. I rättegångsfrågor skall lagen i den stat där målet prövas tillämpas.”
Unionsrätt
Förordning nr 261/2004
6 Artikel 1 i förordning nr 261/2004 har rubriken ”Syfte”. Artikel 1.1 föreskriver följande:
”Denna förordning fastställer, i enlighet med de villkor som anges, minimirättigheter för flygpassagerare i följande fall:
a) Nekad ombordstigning mot deras vilja.
b) Inställd flygning.
c) Försenad flygning.”
7 I artikel 5 i denna förordning, med rubriken ”Inställd flygning”, föreskrivs följande:
”1. Vid inställd flygning skall de berörda passagerarna
a) erbjudas assistans i enlighet med artikel 8 av det lufttrafikföretag som utför flygningen, och
b) erbjudas assistans i enlighet med artikel 9.1.a och 9.2 samt, om omdirigering sker och den nya flygningens rimligen förväntade avgångstid är åtminstone dagen efter den avgång som var planerad för den inställda flygningen, assistans i enlighet med artikel 9.1.b och 9.1.c, och
c) ha rätt till kompensation i enlighet med artikel 7 av det lufttrafikföretag som utför flygningen såvida inte
i) de minst två veckor före den tidtabellsenliga avgångstiden underrättas om att flygningen är inställd, eller
ii) de mellan två veckor och sju dagar före den tidtabellsenliga avgångstiden underrättas om att flygningen är inställd, och erbjuds ombokning så att de kan avresa högst två timmar före den tidtabellsenliga avgångstiden och nå sin slutliga bestämmelseort senast fyra timmar efter den tidtabellsenliga ankomsttiden, eller
iii) de mindre än sju dagar före den tidtabellsenliga avgångstiden underrättas om att flygningen är inställd, och erbjuds ombokning så att de kan avresa högst en timme före den tidtabellsenliga avgångstiden och nå sin slutliga bestämmelseort senast två timmar efter den tidtabellsenliga ankomsttiden”.
2. När passagerarna underrättas om att flygningen ställs in, skall en upplysning lämnas om eventuell alternativ transport.
3. Lufttrafikföretaget som utför flygningen skall inte vara skyldigt att betala kompensation enligt artikel 7, om det kan visa att den inställda flygningen beror på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits.
4. Bevisbördan för om passageraren har underrättats om den inställda flygningen samt när detta skett skall åvila det lufttrafikföretag som utför flygningen.”
8 I artikel 7 i förordningen, som har rubriken ”Rätt till kompensation”, föreskrivs följande:
”1. Vid hänvisning till denna artikel skall passagerare få kompensation som uppgår till
a) 250 euro för alla flygningar på högst 1 500 kilometer,
b) 400 euro för alla flygningar inom gemenskapen på mer än 1 500 kilometer, och för alla övriga flygningar på mellan 1 500 och 3 500 kilometer,
c) 600 euro för alla flygningar som inte omfattas av a [eller] b.
När avståndet beräknas skall utgångspunkten vara den sista bestämmelseort där nekad ombordstigning eller inställd flygning kommer att leda till att passagerarens ankomst i förhållande till tidtabell försenas.
2. När passagerare erbjuds ombokning till den slutliga bestämmelseorten med en alternativ flygning i enlighet med artikel 8, och ankomsttiden för denna inte överstiger den tidtabellsenliga ankomsttiden för den ursprungligen bokade flygningen
a) med två timmar för alla flygningar på 1 500 kilometer eller mindre, eller
b) med tre timmar för alla flygningar inom gemenskapen på mer än 1 500 kilometer och för alla övriga flygningar mellan 1 500 kilometer och 3 500 kilometer, eller
c) med fyra timmar för alla flygningar som inte omfattas av a eller b,
får det lufttrafikföretag som utför flygningen minska den kompensation som föreskrivs i punkt 1 med 50 procent.
3. Kompensationen i punkt 1 skall betalas kontant, med elektronisk banköverföring, bankgirering eller check eller, med passagerarens skriftliga samtycke, med resevouchers och/eller andra tjänster.
4. De avstånd som anges i punkterna 1 och 2 skall mätas efter storcirkelmetoden (ortodromisk linje).”
9 Artikel 9 i förordning nr 261/2004, med rubriken ”Rätt till service”, har följande lydelse:
”1. I de fall hänvisning görs till denna artikel skall passagerare utan kostnad erbjudas
a) måltider och förfriskningar i skälig proportion till väntetiden,
b) hotellrum i sådana fall
– då övernattning under en eller flera nätter blir nödvändig, eller
– då en längre vistelse än den passageraren planerat blir nödvändig,
c) transport mellan flygplatsen och inkvarteringsorten (hotell eller annan).
2. Passagerare skall dessutom erbjudas att utan kostnad ringa två telefonsamtal eller skicka två telex, fax eller e-postmeddelanden.
3. Vid tillämpningen av denna artikel skall det lufttrafikföretag som utför flygningen ta särskild hänsyn till behoven hos personer med nedsatt funktionsförmåga och medföljande personer samt behoven hos barn som reser ensamma.”
10 Artikel 12 i förordningen har rubriken ”Ytterligare kompensation”. I artikel 12.1 föreskrivs följande:
”Tillämpningen av denna förordning påverkar inte en passagerares rätt till ytterligare kompensation. Kompensation som beviljas i enlighet med denna förordning får räknas av från sådan kompensation.”
Förordning nr 1215/2012
11 Kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Domstols behörighet”, är uppdelad i tio avsnitt. Avsnitt 1 har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, avsnitt 2 ”Särskilda behörighetsbestämmelser” och avsnitt 4 ”Behörighet vid konsumenttvister”.
12 Artikel 4 i förordningen ingår i avsnitt 1 i kapitel II. I artikel 4.1 anges följande:
”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”
13 Artikel 7 i förordningen, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II, har följande lydelse:
”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:
1 a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.
b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
…
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
…”
14 Artikel 17 i förordningen, som ingår i avsnitt 4 i kapitel II, föreskriver behörighetsbestämmelser vid konsumenttvister. Dessa bestämmelser ska dock enligt artikel 17.3 inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.
15 Kapitel VI i förordning nr 1215/2012 har rubriken ”Övergångsbestämmelser”. I artikel 66.1 däri föreskrivs följande:
”Denna förordning ska tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015.”
16 Artikel 67 i förordningen, som ingår i kapitel VII med rubriken ”Förhållandet till andra rättsakter”, föreskriver följande:
”Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av de bestämmelser som, på särskilda områden, reglerar domstols behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar och som finns i unionsrättsakter eller i nationell lagstiftning som harmoniserats för att genomföra sådana rättsakter.”
17 I artikel 71.1 i förordningen, som ingår i kapitel VII, föreskrivs följande:
”Denna förordning ska inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.”
Förordning (EG) nr 44/2001
18 Artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), som ingår i avsnitt 2 i förordningen, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, i kapitel II, med rubriken ”Domstols behörighet”, har följande lydelse:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat
1) a) Om talan avser avtal, vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser;
b) i denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser
– vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,
– vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.
c) Om punkt b inte gäller, ska punkt a gälla,
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 Kärandena ingick ett lufttransportavtal med Easyjet Airline, ett lufttrafikföretag med hemvist i Förenade kungariket, om en flygning från Rom-Fiumicino (Italien) till Korfu (Grekland) den 4 augusti 2015 kl. 20.20 med returflygning från Korfu till Rom-Fiumicino den 14 augusti 2015 kl. 23.25.
20 I samband med utresan meddelades det att flygningen var försenad, och senare att den var inställd och framflyttad till dagen därpå. Kärandena erbjöds varken ombokning till en flygning med ett annat flygbolag, måltider eller någon annan assistans eller någon form av ersättning eller kompensation, trots att en formell begäran om detta framställdes till Easyjet Airline.
21 Returflygningen var för sin del försenad med mer än två men mindre än tre timmar.
22 Den 28 juni 2016 väckte kärandena, som har hemvist i Rom (Italien), talan vid Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom, Italien) och yrkade att Easyjet Airline skulle förpliktas att betala kompensation enligt artiklarna 5, 7 och 9 i förordning nr 261/2004 samt ersättning för ytterligare materiell och ideell skada till följd av att Easyjet Airline hade underlåtit att uppfylla sina avtalsenliga skyldigheter.
23 EasyJet Airline framställde två invändningar om att den domstol vid vilken talan hade väckts inte var behörig. Den första gällde tvisteföremålets värde och den andra lokal behörighet.
24 Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom) avslog den första behörighetsinvändningen men fann att bedömningen av den andra berodde på om det var nationell rätt eller unionsrätten som var tillämplig och hur denna skulle tolkas.
25 Den hänskjutande domstolen har därför först ställt frågan huruvida Montrealkonventionen är tillämplig på tvisten, eller åtminstone på en del av den, eller om tvisten uteslutande omfattas av förordning nr 261/2004.
26 För det fall att Montrealkonventionen är exklusivt eller delvis tillämplig vill den nationella domstolen få klarlagt om artikel 33 i konventionen endast, såsom Corte di cassazione (Högsta domstolen, Italien) har fastställt, anger vilken stat som är behörig, eller – vilket den hänskjutande domstolen lutar åt – om den bestämmelsen även pekar ut den behöriga domstolen i den staten.
27 Den hänskjutande domstolen har understrukit att den enligt nationella civilprocessrättsliga regler endast är behörig att pröva tvisten om Montrealkonventionen konstateras vara exklusivt tillämplig och om artikel 33 i den konventionen ska tolkas så, att den endast pekar ut behörig stat. I annat fall är Tribunale di Civitavecchia (Domstolen i Civitavecchia, Italien) behörig domstol, eftersom den flygplats som den utgående flygningen avgick från och som returflygningen ankom till är belägen inom den domkretsen.
28 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale ordinario di Roma (Domstolen i Rom) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Om en part, som har drabbats av en försenad eller inställd flygning, samtidigt begär inte bara enhetlig, schabloniserad kompensation enligt artiklarna 5, 7 och 9 i förordning nr 261/2004, utan även ytterligare kompensation enligt artikel 12 i samma förordning, ska då artikel 33 i Montrealkonventionen tillämpas, eller regleras ’domstols behörighet’ (både internationellt och internt) i vilket fall som helst av artikel 5 i förordning nr 44/2001?
2) I det förstnämnda fallet i fråga 1, ska då artikel 33 i Montrealkonventionen tolkas så, att den endast reglerar behörighetsfördelningen mellan staterna, eller reglerar den även den interna lokala behörigheten inom respektive stat?
3) Är, i det förstnämnda fallet i fråga 2, tillämpningen av artikel 33 i Montrealkonventionen ’exklusiv’ och utgör hinder för en tillämpning av artikel 5 i förordning nr 44/2001, eller kan båda bestämmelserna tillämpas samtidigt, för att direkt fastställa både statens domsrätt och den interna lokala behörigheten för statens domstolar?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Inledande synpunkter
29 Det ska påpekas att även om den hänskjutande domstolen i sina tolkningsfrågor formellt har hänvisat till förordning nr 44/2001, är det förordning nr 1215/2012 som i enlighet med artikel 66.1 i den förordningen är tillämpliga i tiden (ratione temporis) i det nationella målet. Talan väcktes vid den hänskjutande domstolen efter den 10 januari 2015.
30 Som framgår av fast rättspraxis utgör den omständigheten att den nationella domstolen har formulerat sin begäran om förhandsavgörande med hänvisning till vissa bestämmelser i förordning nr 44/2001 inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om tolkningen som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte (se, analogt, dom av den 6 juni 2019, Weil, C‑361/18, EU:C:2019:473, punkt 26).
31 Domstolen erinrar vidare om att förordning nr 1215/2012 har upphävt och ersatt förordning nr 44/2001, vilken i sin tur ersatte konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), och att domstolens tolkning av bestämmelserna i sistnämnda rättsakter därför även gäller för förordning nr 1215/2012 när bestämmelserna i den förordningen kan kvalificeras som ”motsvarande” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Tibor-Trans, C‑451/18, EU:C:2019:635, punkt 23).
32 Slutligen har kärandena i det nationella målet, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, yrkat såväl schabloniserad kompensation och kostnadsersättning enligt artiklarna 7 och 9 i förordning nr 261/2004 som ytterligare kompensation i den mening som avses i artikel 12 i förordningen, i form av ersättning för den ytterligare materiella skada och den ideella skada som de påstår sig ha lidit. I den mån den ytterligare kompensationen regleras av Montrealkonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2011, Sousa Rodríguez m.fl., C‑83/10, EU:C:2011:652, punkt 38), följer att det, i en sådan tvist som den i det nationella målet, finns två system för lufttrafikföretagets ansvar för passagerare, ett grundat på förordning nr 261/2004 och ett på Montrealkonventionen.
Den första frågan
33 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 7 led 1, 67 och 71.1 i förordning nr 1215/2012 och artikel 33 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som har att pröva en talan som avser både enhetlig, schabloniserad kompensation enligt förordning nr 261/2004 och ersättning för ytterligare skada som omfattas av Montrealkonventionens tillämpningsområde ska bedöma sin behörighet utifrån artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 vad gäller det första yrkandet och utifrån artikel 33 i Montrealkonventionen vad gäller det andra yrkandet.
34 Vad gäller behörigheten att pröva sådana anspråk som de i det nationella målet, har domstolen redan slagit fast att eftersom de rättigheter som grundas på förordning nr 261/2004 respektive Montrealkonventionen hör till olika regelverk, kan bestämmelserna om internationell behörighet i konventionen inte tillämpas på ansökningar som gjorts enbart med stöd av förordning nr 261/2004, då de sistnämnda ska prövas utifrån förordning nr 44/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2016, Flight Refund, C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
35 Detsamma gäller i en tvist som den i det nationella målet, där kärandenas anspråk grundar sig både på förordning nr 261/2004 och på Montrealkonventionen.
36 Enligt artiklarna 67 och 71.1 i förordning nr 1215/2012 är det dessutom tillåtet att tillämpa behörighetsbestämmelser på särskilda områden som finns i unionsrättsakter eller i konventioner som medlemsstaterna har tillträtt. Eftersom lufttransport utgör ett sådant särskilt område, ska behörighetsbestämmelserna i Montrealkonventionen kunna tillämpas inom ramen för det regelverk som denna konvention ställer upp.
37 Vad gäller de anspråk som grundar sig på artiklarna 5, 7 och 9 i förordning nr 261/2004, ska den hänskjutande domstolen därför, för att kunna avgöra den tvist som anhängiggjorts vid den, pröva sin egen behörighet i enlighet med förordning nr 1215/2012.
38 Det ska i detta hänseende erinras om att behörighetsbestämmelserna i förordning nr 1215/2012 – i syfte att stärka rättsskyddet för personer med hemvist i Europeiska unionen och samtidigt göra det möjligt för käranden att enkelt avgöra vid vilken domstol denne kan väcka talan och för svaranden att förutse var talan rimligen kan väckas mot denne – utgår från huvudregeln att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, vilken slås fast i artikel 4 i förordningen och kompletteras av bestämmelser om särskild behörighet (se, analogt, dom av den 3 maj 2007, Color Drack, C‑386/05, EU:C:2007:262, punkterna 20 och 21).
39 Regeln att domstolarna i svarandens hemviststat är behöriga kompletteras i artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 av en särskild behörighetsbestämmelse om talan som avser avtal, vilken motiveras av att det finns en nära anknytning mellan avtalet och den domstol som ska pröva detta (se, analogt, dom av den 3 maj 2007, Color Drack, C‑386/05, EU:C:2007:262, punkt 22).
40 Vid tillämpningen av denna bestämmelse kan talan väckas mot svaranden även vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas, då den domstolen antas ha en nära anknytning till avtalet (se, analogt, dom av den 3 maj 2007, Color Drack, C‑386/05, EU:C:2007:262, punkt 23).
41 Vidare konstaterar domstolen att även om avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, visserligen också föreskriver en särskild behörighetsbestämmelse till förmån för konsumenter, anger artikel 17.3 i förordningen att ”detta avsnitt [inte ska] tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat” (dom av den 11 april 2019, Ryanair, C 464/18, EU:C:2019:311, punkt 28).
42 På lufttransportområdet framgår det av domstolens praxis att såväl den domstol i vars domkrets avgångsorten är belägen som den där ankomstorten är belägen, såsom dessa orter överenskommits i transportavtalet, i enlighet med kärandens val är behöriga att pröva en begäran om kompensation på grundval av ett avtal om lufttransport för personer, i enlighet med den särskilda behörighetsbestämmelsen om tillhandahållande av tjänster i artikel 7.1 b andra strecksatsen i förordning nr 1215/2012 (se, analogt, dom av den 9 juli 2009, Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkterna 43 och 47, och dom av den 11 juli 2018, Zurich Insurance och Metso Minerals, C‑88/17, EU:C:2018:558, punkt 18).
43 Vad gäller de anspråk som grundar sig på Montrealkonventionen, bland annat artikel 19 i denna, som rör ersättning för skada på grund av försenade flygningar, ska den hänskjutande domstolen fastställa sin behörighet att pröva denna del av talan utifrån artikel 33 i nämnda konvention.
44 Av vad som anförts följer att artiklarna 7 led 1, 67 och 71.1 i förordning nr 1215/2012 och artikel 33 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som har att pröva en talan som avser både enhetlig, schabloniserad kompensation enligt förordning nr 261/2004 och ersättning för ytterligare skada som omfattas av Montrealkonventionens tillämpningsområde ska bedöma sin behörighet utifrån artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 vad gäller det första yrkandet och utifrån artikel 33 i Montrealkonventionen vad gäller det andra yrkandet.
Den andra frågan
45 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i om artikel 33.1 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att den vid en talan om ersättning för skada som omfattas av konventionens tillämpningsområde reglerar inte endast fördelningen av domstolsbehörigheten mellan konventionsstaterna, utan även fördelningen av den lokala behörigheten mellan domstolarna i respektive stat.
46 Domstolen vill inledningsvis påpeka att bestämmelserna i Montrealkonventionen utgör en integrerad del av unionens rättsordning, och att domstolen därför är behörig att meddela förhandsavgörande angående dess tolkning, under iakttagande av de folkrättsliga regler som är bindande för unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2010, Walz, C‑63/09, EU:C:2010:251, punkt 20).
47 Domstolen har redan slagit fast att begreppen i Montrealkonventionen ska ges en enhetlig och självständig tolkning, vilket innebär att domstolen, när den tolkar dessa begrepp i ett förhandsavgörande, inte ska beakta de olika betydelser som dessa begrepp kan ha getts i unionsmedlemsstaternas nationella rättsordningar, utan de tolkningsregler i den allmänna folkrätten som är bindande för unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2010, Walz, C 63/09, EU:C:2010:251, punkterna 21 och 22).
48 I artikel 31 i konventionen om traktaträtten, undertecknad i Wien den 23 maj 1969, där allmänna folkrättsliga regler kodifieras, preciseras att en traktat ska tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte (dom av den 6 maj 2010, Walz, C‑63/09, EU:C:2010:251, punkt 23).
49 Det framgår av lydelsen av artikel 33 i Montrealkonventionen att käranden får välja att väcka talan mot den berörde lufttransportören – inom något av de fördragsslutande staternas territorier – antingen vid domstolen i den ort där transportören har hemvist, där transportörens huvudkontor ligger eller där det kontor ligger, genom vilket avtalet slutits, eller också vid domstolen på destinationsorten.
50 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande avser denna bestämmelse först ”något av de fördragsslutande staternas territorier” och preciserar därefter vilken domstol av de som är belägna inom detta territorium som kan förklara sig geografiskt behörig (ratione loci) på grundval av exakta anknytningskriterier.
51 Av detta följer att artikel 33.1 i Montrealkonventionen ska anses reglera även fördelningen av den lokala behörigheten mellan domstolarna i var och en av de stater som är parter i Montrealkonventionen.
52 Denna tolkning följer även efter en granskning av Montrealkonventionens syfte. Det framgår nämligen av ingressen till konventionen att konventionsstaternas huvudsakliga mål inte endast var ”att skydda konsumenternas intressen i samband med internationella lufttransporter”, utan också ”att ytterligare harmonisera och kodifiera vissa bestämmelser för [detta transportsätt]”, i syfte ”att uppnå en rättvis sammanvägning av alla intressen”.
53 Tolkningen att artikel 33.1 i Montrealkonventionen inte enbart syftar till att ange vilken konventionsstat som är behörig att pröva talan om ersättningen i fråga, utan även till att ange vid vilken domstol i den staten talan ska väckas är ägnad att bidra till att uppnå det mål avseende ökad enhetlighet som uttrycks i ingressen till konventionen och till att skydda konsumenternas intressen, samtidigt som en rättvis sammanvägning med lufttrafikföretagens intressen uppnås.
54 Att direkt utse lokalt behörig domstol är lämpligt för att, i båda parternas intresse, säkerställa en större förutsebarhet och en bättre rättssäkerhet.
55 Av vad som anförts följer att artikel 33.1 i Montrealkonventionen ska tolkas så, att den med anledning av en talan om ersättning för skada som omfattas av konventionens tillämpningsområde reglerar inte endast fördelningen av domstolsbehörigheten mellan konventionsstaterna, utan även fördelningen av den lokala behörigheten mellan domstolarna i respektive stat.
Den tredje frågan
56 Med hänsyn till svaret på den andra frågan finns det inte anledning att besvara den tredje frågan.
Rättegångskostnader
57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1) Artiklarna 7 led 1, 67 och 71.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och artikel 33 i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2001/539/EG av den 5 april 2001, ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat som har att pröva en talan som avser både enhetlig, schabloniserad kompensation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 och ersättning för ytterligare skada som omfattas av konventionens tillämpningsområde ska bedöma sin behörighet utifrån artikel 7 led 1 i förordning nr 1215/2012 vad gäller det första yrkandet och utifrån artikel 33 i nämnda konvention vad gäller det andra yrkandet.
2) Artikel 33.1 i konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter, som ingicks i Montreal den 28 maj 1999, ska tolkas så, att den med anledning av en talan om ersättning för skada som omfattas av konventionens tillämpningsområde reglerar inte endast fördelningen av domstolsbehörigheten mellan konventionsstaterna, utan även fördelningen av den lokala behörigheten mellan domstolarna i respektive stat.
Underskrifter