Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 22 november 2023(*)

”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (SRM) – Resolution av Banco Popular Español – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att inte bevilja ersättning till aktieägare och borgenärer som berörs av resolutionsåtgärderna – Rätten till egendom – Rätten att yttra sig – Rätten till ett effektivt rättsmedel – Värdering av skillnad i behandling – Värderingsmannens oberoende”

I de förenade målen T‑302/20, T‑303/20 och T‑307/20,

Antonio Del Valle Ruíz, bosatt i Mexico City (Mexiko), och övriga sökande vars namn finns upptagna i bilaga,(1) företrädda av advokaterna B. Fernández García, J. Álvarez González och P. Rubio Escobar,

sökande i mål T‑302/20,

med stöd av

Aeris Invest Sàrl, Luxemburg (Luxemburg), företrätt av advokaterna R. Vallina Hoset och M. Varela Suárez,

intervenient i mål T‑302/20,

José María Arias Mosquera, bosatt i Madrid (Spanien), och övriga sökande vars namn finns upptagna i bilaga,(2) företrädda av Fernández García, Álvarez González och Rubio Escobar,

sökande i mål T‑303/20,

Calatrava Real State 2015, SL, Madrid, företrätt av Fernández García, Álvarez González och Rubio Escobar,

sökande i mål T‑307/20,

mot

Gemensamma resolutionsnämnden (SRB), företrädd av M. Fernández Rupérez, A. Lapresta Bienz, L. Forestier och J. Rius Riu, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av advokaterna H.-G. Kamann, F. Louis, V. Del Pozo Espinosa de los Monteros och L. Hesse,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

intervenient i de förenade målen T‑302/20, T‑303/20 och T‑307/20,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden M. van der Woude, samt domarna G. De Baere (referent), G. Steinfatt, K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 7 september 2022,

följande

Dom

1        Sökandena, M. Antonio Del Valle Ruíz och 36 andra fysiska och juridiska personer, vars namn finns upptagna i bilaga, José María Arias Mosquera och 28 andra fysiska och juridiska personer, vars namn finns upptagna i bilaga, samt Calatrava Real State 2015, SL, har genom sin talan med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/EES/2020/52 av den 17 mars 2020, i vilket fastställs huruvida ersättning ska beviljas till de aktieägare och borgenärer som berörs av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular Español SA (nedan kallat det angripna beslutet).

 Bakgrund

2        Sökandena är fysiska och juridiska personer som var aktieägare i Banco Popular Español (nedan kallad Banco Popular) innan en resolutionsåtgärd vidtogs avseende denna bank.

3        Den 7 juni 2017 antog SRB:s verkställande session beslut SRB/EES/2017/08 om antagande av en resolutionsordning för Banco Popular (nedan kallad resolutionsordningen) med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

4        Innan resolutionsordningen antogs anlitade SRB den 23 maj 2017, efter ett anbudsförfarande, Deloitte Réviseurs d’Entreprises som värderingsman (nedan kallad värderingsbyrån) i samband med förberedelserna inför en eventuell resolution av Banco Popular. Värderingsbyrån tilldelades ett specifikt kontrakt efter en anbudsinfordran inom ramen för ett multipelt ramavtal för tjänster som SRB hade undertecknat med sex byråer, däribland värderingsbyrån. I enlighet med det specifika kontraktet omfattade värderingsmannens uppdrag att genomföra en värdering av Banco Popular före en eventuell resolution samt en värdering enligt artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 av skillnaden i behandling, efter en eventuell resolution.

5        Den 5 juni 2017 antog SRB en första värdering, i enlighet med artikel 20.5 a i förordning nr 806/2014, i syfte att tillhandahålla uppgifter för att kunna fastställa huruvida de villkor för att inleda ett resolutionsförfarande som anges i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda.

6        Den 6 juni 2017 överlämnade värderingsbyrån även en andra värdering (nedan kallad värdering 2) till SRB, som avfattats i enlighet med artikel 20.10 i förordning nr 806/2014. Syftet med värdering 2 var att uppskatta värdet på Banco Populars tillgångar och skulder, tillhandahålla en uppskattning av hur aktieägarna och borgenärerna skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande och tillhandahålla uppgifter som gjorde det möjligt att fatta beslutet om de aktier och värdepapper som skulle överlåtas och som gjorde det möjligt för SRB att fastställa affärsvillkoren för försäljningsverktyget.

7        I resolutionsordningen fann SRB att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda och beslutade att placera Banco Popular under resolution. SRB beslutade att skriva ned och konvertera Banco Populars kapitalinstrument i enlighet med artikel 21 i förordning nr 806/2014 och att tillämpa försäljningsverktyget enligt artikel 24 i förordning nr 806/2014 genom att överlåta aktier till en köpare.

8        SRB beslutade att annullera 100 procent av aktierna Banco Popular, att konvertera och skriva ned hela kapitalbeloppet för övriga primärkapitalinstrument som emitterats av Banco Popular och konvertera hela kapitalbeloppet för supplementärkapitalinstrument som emitterats av Banco Popular till ”nya aktier II”. Efter en transparent och öppen försäljningsprocess som genomfördes av den spanska resolutionsmyndigheten Fondo de Reestructuración Ordenada Bancaria (FROB) (Fonden för ordnad omstrukturering av banker, Spanien) överfördes de ”nya aktierna II” till Banco Santander SA mot betalning av en köpeskilling på en euro. Därefter inträdde Banco Santander i Banco Populars ställe den 28 september 2018 i samband med en fusion genom absorption.

9        Den 7 juni 2017 antog Europeiska kommissionen beslut (EU) 2017/1246 om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular (EUT L 178, 2017, s. 15).

10      Den 14 juni 2018 översände värderingsbyrån till SRB värderingen av skillnaden i behandling enligt artikel 20.16–20.18 i förordning nr 806/2014 som gjorts för att avgöra huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande (nedan kallad värdering 3). Den 31 juli 2018 översände värderingsbyrån ett tillägg till denna värdering till SRB, i vilket vissa formella fel i utlåtandet korrigerades.

11      I värdering 3 uppskattade värderingsbyrån hur berörda aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs. Denna bedömning gjordes inom ramen för ett avvecklingsscenario med tillämpning av Ley 22/2003, Concursal (konkurslag 22/2003) av den 9 juli 2003 (BOE nr 164 av den 10 juli 2003, s. 26905).

12      Värderingsbyrån angav att det hypotetiska avvecklingsscenariot hade utarbetats på grundval av de icke reviderade finansiella uppgifterna av den 6 juni 2017 eller, om de inte fanns tillgängliga, uppgifter av den 31 maj 2017. Värderingsbyrån ansåg att inledandet av ett normalt insolvensförfarande avseende Banco Popular den 7 juni 2017 skulle ha lett till en icke-planerad avveckling. Vid bedömningen av tillgångarnas realisationsvärden beaktade värderingsbyrån tre tidsscenarier för en alternativ avveckling, nämligen 18 månader, 3 år och 7 år, vilka var och en innehöll ett bättre och ett sämre scenario. Värderingsbyrån drog slutsatsen att det i vart och ett av dessa fall inte hade kunnat förväntas någon utdelning för berörda aktieägare och efterställda borgenärer inom ramen för ett normalt insolvensförfarande och att det således inte förelåg någon skillnad i behandling jämfört med den behandling som följde av resolutionsåtgärden.

13      Den 6 augusti 2018 offentliggjorde SRB på sin webbplats sitt tillkännagivande av den 2 augusti 2018 av sitt preliminära beslut om huruvida aktieägare och borgenärer skulle beviljas ersättning till följd av de resolutionsåtgärder som hade vidtagits rörande Banco Popular och om inledandet av ett förfarande för att låta de berörda utöva rätten att yttra sig (SRB/EES/2018/132) (nedan kallat det preliminära beslutet). Tillsammans med tillkännagivandet offentliggjordes en icke-konfidentiell version av värdering 3. Den 7 augusti 2018 offentliggjordes ett meddelande om SRB:s tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 277 I, 2018, s. 1).

14      I det preliminära beslutet ansåg SRB att det framgick av värdering 3 att det inte förelåg någon skillnad mellan den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna faktiskt hade fått till följd av resolutionen av Banco Popular och den behandling som de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen. SRB beslutade preliminärt att den inte var skyldig att betala ersättning till berörda aktieägare och borgenärer enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

15      För att göra det möjligt för SRB att fatta ett slutligt beslut om huruvida det var nödvändigt att bevilja de berörda aktieägarna och borgenärerna ersättning, uppmanade SRB dem att tillkännage sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig över det preliminära beslutet, i enlighet med artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

16      SRB angav att förfarandet avseende rätten att yttra sig skulle genomföras i två steg.

17      I ett första steg uppmanades de berörda aktieägarna och borgenärerna att tillkännage sitt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig med hjälp av ett särskilt formulär för onlineregistrering som var öppet till och med den 14 september 2018. Därefter skulle SRB kontrollera om alla de parter som anmält sitt intresse faktiskt hade ställning som berörd aktieägare eller borgenär. Berörda aktieägare och borgenärer skulle styrka sin identitet och att de den 6 juni 2017 innehade ett eller flera av Banco Populars kapitalinstrument som skrivits ned eller konverterats och överförts inom ramen för resolutionen.

18      I ett andra steg, samrådet, kunde de berörda aktieägare och borgenärer som i det första steget hade uttryckt intresse av att utöva sin rätt att yttra sig och vars ställning hade kontrollerats av SRB yttra sig över det preliminära beslut som hade bifogats värdering 3.

19       Den 16 oktober 2018 meddelade SRB att godkända aktieägare och borgenärer skulle uppmanas att lämna skriftliga synpunkter på det preliminära beslutet från och med den 6 november 2018. Den 6 november 2018 skickade SRB en personlig länk till godkända aktieägare och borgenärer som gav tillgång till ett formulär på internet där de till och med den 26 november 2018 kunde lämna synpunkter på det preliminära beslutet och den icke-konfidentiella versionen av värdering 3.

20      Efter samrådet granskade SRB de berörda aktieägarnas och borgenärernas relevanta kommentarer till det preliminära beslutet. SRB anmodade värderingsbyrån att inkomma med en handling innehållande dess bedömning av de relevanta kommentarerna avseende värdering 3 och att undersöka huruvida värdering 3 fortfarande var giltig mot bakgrund av dessa kommentarer.

21      Den 18 december 2019 överlämnade värderingsbyrån till SRB sin bedömning med rubriken ”Klargörande av värderingen av skillnaden i behandling” (nedan kallat klargörandedokumentet). I klargörandedokumentet bekräftade värderingsbyrån att strategin och de olika hypotetiska avvecklingsscenarierna som specificerats i värdering 3 samt de metoder som använts och de analyser som genomförts fortfarande var giltiga.

22      Den 17 mars 2020 antog SRB det angripna beslutet. Ett tillkännagivande med anledning av detta beslut offentliggjordes den 20 mars 2020 i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 91, 2020, s. 2).

23      I det angripna beslutet fann SRB att värderingsbyrån var oberoende i enlighet med kraven i artikel 20.1 i förordning nr 806/2014 och kapitel IV i kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/1075 av den 23 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU med avseende på tekniska standarder för tillsyn som specificerar innehållet i återhämtningsplaner, resolutionsplaner och koncernresolutionsplaner, de minimikriterier som den behöriga myndigheten ska bedöma när det gäller återhämtningsplaner och koncernåterhämtningsplaner, villkoren för finansiellt stöd inom koncerner, kraven på oberoende värderingsmän, avtalsenligt erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter, förfarandena och innehållet för anmälningskrav och underrättelse om uppskjutande samt resolutionskollegiernas operativa funktionssätt (EUT L 184, 2016, s. 1).

24      I avsnitt 5 (”värdering 3”) i det angripna beslutet sammanfattade SRB innehållet i värdering 3 och fann att denna värdering var förenlig med tillämpliga bestämmelser och tillräckligt motiverad och fullständig för att utgöra grunden för ett beslut enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014. SRB fann att värdering 3 innehöll en bedömning av de nödvändiga uppgifter som föreskrivs i artikel 20.17 i förordning nr 806/2014 och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/344 av den 14 november 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU vad gäller tekniska tillsynsstandarder som specificerar kriterier för metoder för värdering av skillnader i behandling i samband med resolution (EUT L 67, 2018, s. 3).

25      I avsnitt 6 i det angripna beslutet redogjorde SRB för de kommentarer som lämnats av de berörda aktieägarna och borgenärerna samt för bedömningen av dessa. I avsnitt 6.1 (”bedömning av relevansen”) i det angripna beslutet förklarade SRB att vissa av dessa kommentarer, som varken avsåg SRB:s preliminära beslut eller värdering 3, inte var relevanta, eftersom de inte omfattades av förfarandet avseende rätten att yttra sig. I avsnitt 6.2 i det angripna beslutet undersökte SRB de ”relevanta kommentarer” som de berörda aktieägarna och borgenärerna hade lämnat avseende värderingsbyråns oberoende och innehållet i värdering 3, grupperade efter tema.

26      SRB drog slutsatsen att det framgick av värdering 3, jämförd med klargörandedokumentet och slutsatserna i avsnitt 6.2 i det angripna beslutet, att det faktiskt inte hade förelegat någon skillnad i behandling av de berörda aktieägarna och borgenärerna jämfört med den behandling som de skulle ha fått om Banco Popular hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen.

27      Mot denna bakgrund fattade SRB följande beslut:

”Artikel 1

Värdering

För att avgöra om de aktieägare och borgenärer som påverkas av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular … ska beviljas ersättning, ska värderingen av den skillnad i behandling i samband med resolution som föreskrivs i artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 fastställas i enlighet med bilaga I till detta beslut, i kombination med klargörandedokument … som återfinns i bilaga II till detta beslut.

Artikel 2

Ersättning

De aktieägare och borgenärer som påverkas av de resolutionsåtgärder som vidtagits avseende Banco Popular … har inte rätt till ersättning från den gemensamma resolutionsfonden enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

Artikel 3

Adressat för beslutet

Detta beslut riktar sig till FROB, i dess egenskap av nationell resolutionsmyndighet, i den mening som avses i artikel 3.1 led 3 i förordning nr 806/2014.”

 Parternas yrkanden

28      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        förplikta SRB och Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.

29      SRB har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

30      I mål T‑302/20 har intervenienten, Aeris Invest Sàrl, yrkat att tribunalen ska

–        bifalla talan,

–        förplikta SRB att ersätta rättegångskostnaderna.

31      Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

32      Sökandena har anfört fem grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014. Den andra grunden avser åsidosättande av artikel 20.16 i förordning nr 806/2014. Den tredje grunden avser åsidosättande av rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 i stadgan. Den fjärde grunden avser åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan. Den femte grunden avser åsidosättande av rätten till egendom enligt artiklarna 17 och 52.1 i stadgan och artikel 1 i protokoll nr 1 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

33      Tribunalen påpekar inledningsvis att omfattningen av dess prövning har begränsats i rättspraxis, både i situationer där den angripna rättsakten grundar sig på en bedömning av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter och när det rör sig om komplicerade ekonomiska bedömningar.

34      Då Europeiska unionens myndigheter tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning – särskilt vid utvärdering av ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter – för att bestämma vilken typ av åtgärder, och hur pass omfattande åtgärder, dessa myndigheter ska vidta, ska unionsdomstolens prövning begränsas till en kontroll av att unionens myndigheter vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldiga till uppenbara fel eller maktmissbruk, eller uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. I en sådan situation får unionsdomstolen inte ersätta unionsmyndigheternas bedömning av de vetenskapliga och tekniska sakomständigheterna med sin egen, då det endast är dessa myndigheter som har tilldelats detta uppdrag enligt EUF-fördraget (se dom av den 21 juli 2011, Etimine, C‑15/10, EU:C:2011:504, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

35      När det gäller den prövning som unionsdomstolarna företar av de komplicerade ekonomiska bedömningar som unionsmyndigheterna har gjort, rör det sig om en begränsad prövning som endast består i en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Det ankommer emellertid inte på unionsdomstolen att i samband med denna prövning ersätta den ekonomiska bedömning som gjorts av kommissionen med sin egen bedömning (se dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 106 och där angiven rättspraxis).

36      SRB:s beslut i syfte att fastställa huruvida aktieägare och borgenärer som berörs av resolutionsåtgärder avseende en enhet ska beviljas ersättning grundar sig på ytterst komplicerade ekonomiska och tekniska bedömningar, och därför ska de principer som följer av den rättspraxis som anges ovan i punkterna 39 och 40 anses tillämpliga på den prövning som tribunalen ska företa.

37      Även om SRB tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning på det ekonomiska och tekniska området, betyder det inte att unionsdomstolen inte ska pröva SRB:s tolkning av de ekonomiska uppgifter som den lagt till grund för sitt beslut. Som domstolen har slagit fast ska unionsdomstolen nämligen även vid komplexa bedömningar inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats var materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgjorde samtliga relevanta uppgifter som skulle beaktas vid bedömningen av en komplicerad situation och huruvida de kunde ligga till grund för de slutsatser som dragits (se dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 117 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

38      För att fastställa att SRB har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som skulle kunna motivera att resolutionsordningen ogiltigförklaras, ska den bevisning som ingetts av sökanden vara tillräcklig för att medföra att de bedömningar av omständigheterna som återges i resolutionsordningen förlorar sin trovärdighet (se, analogt, dom av den 7 maj 2020, BTB Holding Investments och Duferco Participations Holding/kommissionen, C‑148/19 P, EU:C:2020:354, punkt 72, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 109 och där angiven rättspraxis).

39      Följaktligen kan talan inte vinna bifall på den grunden att det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning om den ifrågasatta bedömningen, trots de omständigheter som sökanden åberopat, ändå kan anses korrekt eller giltig (se dom av den 27 september 2018, Spiegel-Verlag Rudolf Augstein och Sauga/ECB, T‑116/17, ej publicerad, EU:T:2018:614, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 november 2020, BMC/Gemensamma företaget Clean Sky 2, T‑71/19, ej publicerad, EU:T:2020:567, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

40      Det följer dessutom av fast rättspraxis att det är av grundläggande betydelse att de garantier som enligt unionsrätten gäller i administrativa förfaranden iakttas när institutionerna förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. Bland dessa garantier som följer av unionens rättsordning i administrativa förfaranden återfinns bland annat principen om god förvaltningssed, som slås fast i artikel 41.2 a i stadgan. Enligt denna princip är den behöriga institutionen skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Det är nämligen endast under sådana förhållanden som unionsdomstolen kan kontrollera om de faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för den skönsmässiga bedömningen föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, EU:C:1991:438, punkt 14).

 Första grunden: Åsidosättande av artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014

41      Sökandena har gjort gällande att deras sakkunnigutlåtande, som bifogats ansökningarna, visar att värdering 3 grundar sig på oriktiga antaganden och kriterier som inte var lämpliga för värderingen av Banco Popular. De har angett att analysen i utlåtandet motiverar den kritik som i 19 punkter framförts mot värdering 3 i ansökningarna.

42      Sökandena har anfört att det fastställs i sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna, på grundval av den sakkunniges egen bedömning, att aktiekapitalet i Banco Popular uppgick till ungefär 5,974 miljarder euro då resolutionen genomfördes och att de alltså skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än i resolutionen.

43      SRB har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till prövning, eftersom sökandena har redogjort för 19 fel i värdering 3, i form av 19 påståenden i en enda mening. Påståendena är mycket allmänna och inte begripliga i sig, och de kan endast förstås med stöd av sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna. Ansökningarna innehåller inte vare sig argument eller bakomliggande faktiska omständigheter som ger stöd för dessa påståenden.

44      Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om saken samt en kortfattad framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter.

45      Enligt fast rättspraxis krävs det för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar – även om de bifogas ansökan – inte uppväga avsaknaden av väsentliga delar av den rättsliga argumentering som enligt ovannämnda bestämmelser ska återfinnas i själva ansökan. Vidare ankommer det inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder och argument som tribunalen skulle kunna anse utgör stöd för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (se dom av den 3 mars 2022, WV/SEAE, C‑162/20 P, EU:C:2022:153, punkterna 68 och 70 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 299 och där angiven rättspraxis).

46      Tribunalen framhåller att sökandena i den första grunden, precis som SRB har framhållit, endast har formulerat 19 mycket allmänna påståenden om några av värderingsbyråns bedömningar i värdering 3. De sex första påståendena avser scenariot med en avveckling av Banco Popular och de övriga rör bedömningen av de olika kategorierna av tillgångar som gjordes i värdering 3.

47      Sökandena har endast angett att påståendena motiveras av analysen i det sakkunnigutlåtande som bifogats ansökningarna. De har således på ett övergripande sätt hänvisat till sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna, vilket omfattar 87 sidor samt 76 sidor med bilagor och inte gjort några hänvisningar till de delar i sakkunnigutlåtandet som ligger till grund för de 19 påståendena.

48      Detsamma gäller sökandenas slutsats att det framgår av deras sakkunnigutlåtande att de skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än i en resolution.

49      Det ankommer inte på tribunalen, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 46, att leta fram de delar i sakkunnigutlåtandet som motiverar vart och ett av dessa påståenden. Formuleringen av denna grund gör det således inte möjligt för tribunalen att pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter, och det skulle strida mot bilagornas funktion att enbart tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning om de kunde tjäna som detaljerad bevisning för ett påstående som framställts på ett sätt som inte är tillräckligt klart och precist i ansökningarna. Resonemanget, vilket på ett övergripande sätt hänvisar till sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna, kan följaktligen inte tas upp till prövning.

50      Av detta framgår att tribunalen inte med stöd av innehållet i ansökningarna exakt kan identifiera de argument som skulle kunna anses ligga till grund för denna grund.

51      Grunden har följaktligen framförts utan närmare motivering, vilket strider mot bestämmelsen i artikel 76 d i rättegångsreglerna, och ska därför avvisas.

52      Det ska också tilläggas att denna slutsats inte påverkar tillåtligheten av det sakkunnigutlåtande som bifogats ansökan eller argument som sökandena kan ha åberopat i de andra grunderna med stöd av detta utlåtande och som kan vara tillräckligt underbyggda.

 Andra grunden: Åsidosättande av artikel 20.16 i förordning nr 806/2014

53      Sökandena har gjort gällande att SRB har åsidosatt två villkor som anges i artikel 20.16 i förordning nr 806/2014.

54      I artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 föreskrivs följande:

”För bedömningen av huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande, ska nämnden säkerställa att en värdering utförs av en oberoende person som avses i punkt 1, så snart som möjligt efter det att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna har vidtagits.”

55      Sökandena har i en första delgrund anfört att det inte fastställs i det angripna beslutet huruvida de tidigare aktieägarna i Banco Popular skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande, eftersom man har jämställt insolvensförfarandet med en avveckling. I en andra delgrund har de anfört att värdering 3 inte utfördes av en oberoende person.

 Den första delgrunden: Fastställandet av det kontrafaktiska scenariot

56      Sökandena har bestritt det kontrafaktiska scenario som användes i värdering 3 för att fastställa vilken behandling de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått om Banco Popular hade blivit föremål för ett normalt insolvensförfarande, det vill säga avvecklingsscenariot. Genom en första anmärkning har de anfört att den tillämpliga lagstiftningen ger företräde åt en annan lösning än avveckling. Genom en andra anmärkning, som framställts i andra hand, har sökandena anfört att den spanska lagstiftningen, förutsatt att ett avvecklingsscenario är tillämpligt, inte kräver att tillgångarna ska avyttras individuellt eller per portfölj.

–       Första anmärkningen: Bestridande av användningen av ett avvecklingsscenario

57      Sökandena har med stöd av Aeris Invest gjort gällande att SRB gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att den hypotetiska behandlingen i ett normalt insolvensförfarande innebar att hänsyn skulle tas till ett avvecklingsscenario. De anser att förstahandsvalet i ett konkursförfarande enligt spansk lagstiftning är en ackordsuppgörelse.

58      Sökandena har anfört att ackord uppmuntras i spansk lagstiftning genom en rad åtgärder som är avsedda att tillmötesgå borgenärerna med hjälp av ett avtal som ingår i en rättslig transaktion. De anser att SRB har tolkat denna lagstiftning på det sätt som bäst gynnar dess egna intressen, eftersom Banco Popular värderades lägre i ett avvecklingsscenario än hur den skulle ha värderats i en ackordsuppgörelse.

59      I det angripna beslutet framhöll SRB att värdering 3 enligt artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014 skulle fastställa huruvida berörda aktieägare och borgenärer hade fått en sämre behandling i resolutionen än vad de skulle ha fått om Banco Popular hade ”avvecklats genom normala insolvensförfaranden”. SRB påpekade, i likhet med vad värderingsbyrån angav i klargörandedokumentet (punkt 5.1.5), att det särskilt anges i Ley 11/2015 de recuperación y resolución de entidades de crédito y empresas de servicios de inversión (lag 11/2015 om rekonstruktion och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag) av den 18 juni 2015 (BOE nr 146 av den 19 juni 2015, s. 50797), genom vilken Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG införlivas, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) införlivades, att skillnaden i behandling ska värderas utifrån antagandet att enheten har inlett ett avvecklingsförfarande.

60      Vad för det första beträffar de relevanta bestämmelserna i förordning nr 806/2014, erinrar tribunalen om att den värdering som föreskrivs i artikel 20.16 i förordningen är avsedd att fastställa huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade inlett ett normalt insolvensförfarande.

61      Enligt artikel 20.17 i förordning nr 806/2014 ska den värdering som avses i artikel 20.16 fastställa skillnaden i behandling mellan den faktiska behandling som aktieägare och borgenärer fått i resolutionen och den behandling som de skulle ha fått om enheten hade inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsåtgärden vidtogs.

62      Syftet med denna värdering är att genomföra principen att ingen borgenär ska behandlas sämre, vilken anges i artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014, där det föreskrivs att ”[i]ngen borgenär ska åsamkas större förluster än om enheten som avses i artikel 2 hade avvecklats genom normala insolvensförfaranden i enlighet med de skyddsåtgärder som anges i artikel 29.”

63      Enligt denna princip anges i artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014 att SRB får använda den gemensamma resolutionsfonden för att ”betala ersättning till aktieägare eller långivare om det, efter en värdering enligt artikel 20.5, framkommit att de har fått ta större förluster än vad de skulle ha fått enligt en värdering enligt artikel 20.16, vid en avveckling enligt normala insolvensförfaranden.”

64      Det framgår således klart och tydligt av de ovan angivna bestämmelserna i förordning nr 806/2014 att hänvisningen i artikel 20.16–18 i förordning nr 806/2014 till den behandling som aktieägare och borgenärer i enheten skulle ha fått vid ett normalt insolvensförfarande hänför sig till den hypotetiska behandling de skulle ha fått vid en avveckling av enheten.

65      Metoden för värdering av den behandling som aktieägare och borgenärer med avseende på vilka resolutionsåtgärder har vidtagits skulle ha fått om enheten hade avvecklats genom ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattades, består dessutom, enligt artikel 4.1 i delegerad förordning 2018/344, enbart i att fastställa det diskonterade beloppet av förväntade kassaflöden under normala insolvensförfaranden. De faktorer som ska beaktas vid bedömningen av dessa kassaflöden, vilka anges i artikel 4.4 och 4.5 i delegerad förordning 2018/344, syftar till att fastställa värdet av tillgångarna, beroende på om de handlas på en aktiv marknad eller inte, inom ramen för en hypotetisk avyttring. I artikel 4.8 i delegerad förordning 2018/344 föreskrivs även att den hypotetiska intäkten från värderingen ska fördelas mellan aktieägarna och borgenärerna efter deras förmånsordning enligt tillämplig insolvenslagstiftning.

66      Av detta följer att metoden för värdering av den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått i ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande enligt delegerad förordning 2018/344 motsvarar en realisering av tillgångarna i ett institut och således en avveckling såsom den definieras i artikel 3.1 led 42 i förordning nr 806/2014.

67      Vad gäller mekanismen för ersättning till aktieägare och borgenärer i en enhet som är föremål för en resolutionsåtgärd enligt förordning nr 806/2014, anges följande i skäl 62 i förordningen:

”Inskränkandet av äganderätten bör inte vara oproportionerligt. Påverkas följaktligen aktieägare och borgenärer, bör de inte drabbas av större förluster än vad de skulle ha burit om enheten hade avvecklats vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattas. Om delar av tillgångarna hos ett institut under resolution överförts till en privat köpare eller ett broinstitut, bör institutets återstående del avvecklas genom normala insolvensförfaranden. Aktieägare och borgenärer som blir föremål för enhetens resolutionsförfaranden bör skyddas, genom att vid avvecklingen vara berättigade att för sina fordringar inte få ut mindre än vad de hade fått ut om enheten i sin helhet hade avvecklats genom normala insolvensförfaranden.”

68      I artikel 20.18 a och b i förordning nr 806/2014 anges att värderingen av skillnaden i behandling enligt artikel 20.16 i samma förordning ska anta att ett institut under resolution och som resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna berör skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då beslutet om resolutionsåtgärden fattades och att resolutionsåtgärden eller resolutionsåtgärderna inte har genomförts.

69      Tribunalen erinrar också om att en förutsättning för att en resolutionsåtgärd ska vidtas med avseende på en enhet är att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 är uppfyllda, det vill säga att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, att det inte finns några alternativa åtgärder från den privata sektorn eller tillsynsåtgärder som skulle kunna förhindra fallissemang inom rimlig tid och att resolutionsåtgärden är nödvändig av hänsyn till allmänintresset. Enligt artikel 18.5 i förordning nr 806/2014 ska en resolutionsåtgärd dessutom anses ligga i allmänintresset om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 14 i nämnda förordning och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträckning.

70      En resolutionsåtgärd utgör således ett alternativ till avveckling av en enhet när allmänintresset så kräver.

71      Enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014, som syftar till att genomföra den princip som avses i artikel 15.1 g i samma förordning, har aktieägare och borgenärer rätt till återbetalning eller ersättning för sina fordringar inom ramen för resolutionsförfarandet, varvid återbetalningen eller ersättningen inte får understiga det uppskattade belopp som de skulle ha erhållit om hela det aktuella institutet eller företaget hade avvecklats inom ramen för ett normalt insolvensförfarande (se, analogt, dom av den 5 maj 2022, Banco Santander (Bankresolution Banco Popular), C‑410/20, EU:C:2022:351, punkt 48).

72      Av detta följer att en jämförelse för att fastställa skillnaden i behandling ska avse den faktiska behandling som berörda aktieägare och borgenärer har fått till följd av resolutionen och en värdering av deras ställning för det fallet att resolutionsåtgärden inte skulle ha vidtagits, det vill säga hypotesen att enheten skulle ha avvecklats.

73      Vad för det andra beträffar tillämplig nationell lagstiftning, är det nationella förfarande som institutet skulle ha underordnats om det inte hade blivit föremål för en resolutionsåtgärd som avses med jämförelsen med den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått om institutet hade inlett ett normalt insolvensförfarande.

74      I detta avseende anges följande i artikel 4.3 i delegerad förordning 2018/344:

”Värderingsmannen ska beakta följande vid fastställandet av diskonterade belopp av förväntade kassaflöden under normala insolvensförfaranden:

a)      Tillämplig insolvenslagstiftning och insolvenspraxis i den berörda jurisdiktionen som kan påverka faktorer såsom förväntad avyttringsperiod eller återvinningsgrad.

…”

75      Aeris Invest kan följaktligen inte med framgång hävda att spansk rätt inte var tillämplig vid fastställandet av det kontrafaktiska scenariot för Banco Popular.

76      Som Konungariket Spanien har angett övervägde inte den spanska lagstiftaren något annan hypotes än en avveckling genom ett normalt insolvensförfarande när värderingen av skillnaden i behandling reglerades.

77      Särskilda bestämmelser för värdering av skillnaden i behandling finns i Real Decreto 1012/2015 por el que se desarrolla la Ley 11/2015, y por el que se modifica el Real Decreto 2606/1996, de 20 de diciembre, sobre fondos de garantía de depósitos de entidades de crédito (kungligt dekret 1012/2015 om tillämpning av lag 11/2015 och ändring av kungligt dekret 2606/1996 av den 20 december 1996 om insättningsgarantifonder för kreditinstitut), av den 6 november 2015 (BOE nr 267 av den 7 november 2015, s. 105911), genom vilket införlivades direktiv 2014/59.

78      I artikel 10.2 i kungligt dekret 1012/2015 föreskrivs att värderingen ska fastställa den behandling som aktieägare och borgenärer skulle ha fått om den enhet som är under resolution hade inlett ett avvecklingsförfarande vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattades.

79      I artikel 10.3 a i kungligt dekret 1012/2015 anges att man vid värderingen ska anta att den enhet som resolutionsåtgärderna har tillämpats på skulle ha avvecklats genom ett insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattades.

80      När det gäller bedömningen av skillnaden i behandling efter en resolution som beslutats av FROB föreskriver spansk rätt att det kontrafaktiska scenariot ska vara ett scenario med en avveckling av enheten med beaktande av bestämmelserna i lag 22/2003 om avveckling.

81      Såsom Konungariket Spanien har påpekat består begreppet ”avveckling”, som avses i artiklarna 148 och 149 i lag nr 22/2003, i en realisering av det fallerande företagets tillgångar och rättigheter i syfte att tillfredsställa borgenärerna med vad som har erhållits, vilket motsvarar definitionen i artikel 3.1.42 i förordning nr 806/2014.

82      Artikel 100 i lag 22/2003 om ackordsuppgörelse ingår dessutom i avdelning V i denna lag, som har rubriken ”Förliknings- och ackordsfaser”. Av detta följer att det föreskrivs i lag 22/2003, som är den allmänna konkurslagen, att ackord med borgenärer utgör en alternativ lösning till avveckling efter den gemensamma delen av konkursförfarandet. Sökandena har i detta avseende medgett att ackord och avveckling enligt bestämmelserna i lag nr 22/2003 är två lösningar som sinsemellan utesluter varandra.

83      Genom att det i kungligt dekret 1012/2015 uttryckligen föreskrivs att skillnaden i behandling ska bedömas utifrån antagandet att enheten har inlett en avveckling, har en möjlighet att tillämpa en alternativ lösning i form av en ackordsuppgörelse med borgenärerna uteslutits.

84      I motsats till vad sökandena har gjort gällande följer det av de tillämpliga bestämmelserna i spansk rätt att skillnaden i behandling ska fastställas på grundval av ett avvecklingsscenario. Sökandena och Aeris Invest har följaktligen fel när de hävdar att den tillämpliga rättsliga ramen gjorde det möjligt att förutse ett kontrafaktiskt scenario där en ackordslösning med borgenärerna beaktades.

85      Sökandenas och Aeris Invests påstående, att en ackordslösning ska ges företräde i ett normalt insolvensförfarande i Spanien, är följaktligen irrelevant.

86      Av detta följer att sökandena och Aeris Invest inte har fog för påståendet att SRB gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den ansåg att den hypotetiska behandlingen i ett normalt insolvensförfarande innebar att hänsyn skulle tas till ett avvecklingsscenario.

87      Den första anmärkningen kan följaktligen inte godtas.

–       Andra anmärkningen: Bestridande av avyttringen av tillgångar individuellt eller per portfölj

88      Sökandena har gjort gällande att även om det var nödvändigt att överväga ett avvecklingsscenario, åsidosatte SRB den tillämpliga lagstiftningen, i och med att ett avvecklingsförfarande inte nödvändigtvis behöver innebära att tillgångar säljs individuellt eller per portfölj, den metod som värderingsbyrån använde sig av i värdering 3. Lag 22/2003 ger företräde åt bevarande och kontinuitet i företagen och alltså åt att ett företag avyttras i sin helhet eller per produktionsenhet.

89      Sökandena och Aeris Invest har gjort gällande att Banco Popular skulle ha kunnat fortsätta sin verksamhet, med hänsyn till dess likviditet och det faktum att dess banktillstånd inte hade återkallats.

90      Sökandena har hänvisat till sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna, enligt vilket en avveckling av Banco Popular genom försäljning av hela institutet eller per produktionsenhet skulle ha utmynnat i ett större aktiekapital i banken än det som anges i värdering 3 och av vilket framgår att de skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än den de fick i resolutionen.

91      I det nu aktuella fallet erinrar tribunalen om att alternativet, för det fall resolutionsordningen inte hade antagits, bestod i en avveckling av Banco Popular enligt ett normalt insolvensförfarande (dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 421).

92       I det angripna beslutet påpekade SRB att enligt värdering 3 skulle inledandet av ett normalt insolvensförfarande vid tidpunkten för resolutionen, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet och i synnerhet Banco Populars oförmåga att betala sina skulder när de förföll till betalning, ha lett till en avveckling av Banco Popular. Det skulle ha inneburit en skyndsam realisering av tillgångarna, utan bindande minimipris, och en utbetalning av nettointäkten från realiseringen till borgenärerna i enlighet med den förmånsordning som fastställs i lag 22/2003.

93      Det ska även nämnas att sökandens argument – enligt vilket det kontrafaktiska scenariot i förhållande till resolutionsåtgärden inte nödvändigtvis innebar att Banco Popular skulle avvecklas – redan framförts av vissa berörda aktieägare och borgenärer inom ramen för förfarandet avseende rätten att yttra sig.

94       I det angripna beslutet påpekade SRB att de hade påstått antingen att en lösning från den privata sektorn hade kunnat hittas eller att det kontrafaktiska scenariot borde ha grundats på försäljningen av Banco Popular såsom ett företag i drift, eftersom banken fortfarande var verksam på marknaden vid tidpunkten för antagandet av resolutionsordningen. SRB angav särskilt att vissa berörda aktieägare och borgenärer hade hävdat att borgenärerna hade kunnat ingå ett avtal (ett ackord) som skulle ha hindrat Banco Populars avveckling. Andra noterade att det i det spanska insolvensförfarandet föreskrevs en möjlighet till en på förhand fastställd insolvens, genom vilken enhetens livskraftiga tillgångar lyftes ut och såldes som ett företag i drift. De hävdade att värderingsbyrån borde ha övervägt denna lösning vid fastställandet av avvecklingsstrategin, eftersom den skulle ha möjliggjort ett bättre bevarande av Banco Populars franchisevärde.

95      SRB påpekade att värderingsbyrån, utan att det påverkar kraven i förordning nr 806/2014 och tillämplig nationell rätt, i klargörandedokumentet hade förklarat varför det i Banco Populars fall inte var möjligt att genomföra en försäljning av ett företag i drift (genom ett på förhand fastställt insolvensförfarande eller på annat sätt) eller att inleda ett ackord. Värderingsbyrån hade i detta avseende angett att Banco Popular, med hänsyn till dess likviditet vid tidpunkten för resolutionen och Europeiska centralbankens (ECB) bedömning att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, inte skulle kunna fortsätta sin verksamhet medan förhandlingar inleddes, vilket skulle leda till en betydande värdeförstörelse. SRB tillade att en skrivelse från Banco Populars verkställande direktör av den 6 juni 2017 bekräftade slutsatsen att Banco Populars likviditet inte gjorde det möjligt för banken att fortsätta sin verksamhet. Vidare hade värderingsbyrån bedömt att Banco Populars banktillstånd skulle återkallas, eftersom villkoren för att återkalla tillståndet enligt den spanska lagstiftningen var uppfyllda. Värderingsbyrån hade angett att banktillståndet var nödvändigt för att ta emot insättningar från kunder, vilka var väsentliga för att Banco Popular skulle kunna fortsätta sin verksamhet eller säljas som företag i drift.

96      SRB tillade att värderingsbyrån i klargörandedokumentet hade angett att inrättandet av en ”bra bank” och en ”dålig bank” inte föreskrevs i lag 22/2003 och att det under alla omständigheter skulle ha krävts tid som då inte fanns för att genomföra en sådan lösning.

97      SRB drog slutsatsen att värderingsbyrån hade gjort en lämplig bedömning av det avvecklingsscenario som användes i värdering 3.

98      Sökandena och Aeris Invest har gjort gällande att det kontrafaktiska scenariot till en avveckling borde ha grundat sig på antagandet att Banco Popular kunde fortsätta sin verksamhet.

99      Tribunalen erinrar i detta avseende om att den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått om Banco Popular hade inlett ett normalt insolvensförfarande enligt artikel 20.17 och 20.18 i förordning nr 806/2014 skulle fastställas vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs.

100    Det kontrafaktiska avvecklingsscenariot i värdering 3 skulle alltså fastställas mot bakgrund av Banco Populars ställning vid tidpunkten för resolutionen, det vill säga att banken fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera.

101    I resolutionsordningen ansåg SRB nämligen att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda, och kommissionen ansåg i beslut 2017/1246 att resolutionsordningen var förenlig med bestämmelserna i förordning nr 806/2014 varför den godkände densamma. Den dag då resolutionsordningen antogs var förhållandet därmed sådant, dels att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, dels att det inte fanns några andra åtgärder som inom rimlig tid skulle kunna förhindra Banco Populars fallissemang, dels att det av hänsyn till allmänintresset var nödvändigt med en resolutionsåtgärd som innebar att försäljningsverktyget tillämpades på Banco Popular.

102    Tribunalen framhåller att sökandenas och Aeris Invests argument, att värderingsbyrån borde ha övervägt ett avvecklingsscenario i vilket det antogs att Banco Popular skulle ha kunnat fortsätta med sin verksamhet, motsägs av de faktiska omständigheter som fastställdes vid tidpunkten för resolutionen och av beslutet att Banco Popular skulle underordnas ett resolutionsförfarande.

103    Att anse att Banco Popular skulle ha kunnat fortsätta med sin verksamhet vid tidpunkten för resolutionen skulle nämligen innebära ett bestridande av det förhållandet att villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs och följaktligen ett bestridande av resolutionsordningens lagenlighet. Tribunalen framhåller att resolutionsordningen inte är föremålet för den nu aktuella talan.

104    Av detta följer att sökandena inte med framgång kan anföra att SRB gjorde sig skyldig till ett uppenbart fel genom att godta värderingsbyråns bedömning, att Banco Popular vid tidpunkten för resolutionen inte kunde fortsätta med sin verksamhet och att ett kontrafaktiskt scenario med ett företag i fortsatt drift var omöjligt.

105    Sökandena och Aeris Invest kan i vart fall inte vinna framgång med de argument som syftar till att visa att Banco Popular kunde ha fortsatt med sin verksamhet vid tidpunkten för resolutionen med hänsyn till bankens likviditet och det faktum att dess banktillstånd inte hade återkallats.

106    Sökandena och Aeris Invest har gjort gällande att Banco Popular mot bakgrund av dess likviditet skulle ha kunnat fortsätta med sin verksamhet.

107    Aeris Invest har för det första gjort gällande att SRB åsidosatte sin skyldighet att granska de tillgängliga uppgifterna om det akuta likviditetsstöd som ECB hade godkänt och som gjorde att Banco Populars likviditet kunde vara tillräcklig.

108    Tribunalen erinrar om att man i värdering 3, för att fastställa det kontrafaktiska scenariot, i enlighet med artikel 20.18 i förordning nr 806/2014 utgick från antagandet att Banco Popular skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande vid den tidpunkt då resolutionsordningen antogs och att resolutionsåtgärden inte verkställdes, varvid ett eventuellt tillskott av ett exceptionellt offentligt ekonomiskt stöd inte beaktades.

109    Tribunalen konstaterar att vid den tidpunkt då resolutionsåtgärderna vidtogs hade Spaniens centralbank inte beviljat Banco Popular det akuta likviditetsstöd som godkändes av ECB och som Aeris Invest har hänfört sig. Detta akuta likviditetsstöd kunde alltså inte beaktas i värdering 3 i värderingen av Banco Populars ställning om banken samma dag hade inlett ett normalt insolvensförfarande.

110    Sökandena och Aeris Invest anser vidare att SRB, för att anföra att Banco Popular inte skulle ha kunnat fortsätta med sin verksamhet, felaktigt grundade sig på ECB:s bedömning att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, eftersom denna bedömning inte hade bindande verkan och inte förutsåg att Banco Popular skulle upphöra med sin verksamhet.

111    Tribunalen erinrar om att ECB antog sin bedömning att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera den 6 juni 2017, det vill säga den dag då resolutionsordningen antogs. Vid denna bedömning ansåg ECB, med beaktande av i synnerhet de alltför stora uttagen av insättningar, bankens snabba likviditetsförlust och dess oförmåga att generera andra likvida medel, att det fanns objektiva faktorer som tydde på att Banco Popular inom en nära framtid sannolikt inte skulle kunna betala sina skulder eller andra åtaganden när de förföll till betalning. Med ledning av detta drog ECB slutsatsen att Banco Popular kunde anses fallera eller åtminstone inom kort sannolikt skulle komma att fallera, i enlighet med artikel 18.1 a och 18.4 c i förordning nr 806/2014.

112    Det räcker för tribunalen att framhålla att ECB:s konstaterande, att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, utgör en faktisk omständighet som värderingsbyrån och SRB kunde ta hänsyn till vid bedömningen av Banco Populars ställning på resolutionsdagen. Detta konstaterande bekräftades också, som värderingsbyrån angav i värdering 3, av Banco Populars styrelse vilken den 6 juni 2017 underrättade ECB om att den dragit slutsatsen att banken sannolikt skulle komma att fallera.

113    Slutligen påstod varken värderingsbyrån eller SRB att ECB:s bedömning tvingade Banco Popular att upphöra med sin verksamhet.

114    Aeris Invest har därefter anfört att Banco Populars likviditetskris inte var sådan att den skulle ha utmynnat i en avveckling, eftersom det inte inleddes någon undersökning avseende underlåtenhet att uppfylla tillsynskraven.

115    Tribunalen erinrar i detta avseende om att SRB i resolutionsordningen konstaterade att kravet på likviditetstäckning (Liquidity Coverage Requirement, LCR) för Banco Popular den 12 maj 2017 hade sjunkit under den 80-procentiga minimitröskeln enligt artikel 460.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1). Aeris Invest har inte bestritt denna omständighet.

116    För att konstatera att Banco Popular, med hänsyn till sin likviditet och det faktum att banken inte kunde fullgöra sina åtaganden på förfallodagen, inte längre kunde fortsätta med sin verksamhet efter resolutionsdagen, krävdes det inte heller att nationella myndigheter skulle ka vidtagit några konkreta åtgärder för att kraven på likviditetstäckning inte var uppfyllda.

117    Argumentet är följaktligen verkningslöst.

118    Sökandena och Aeris Invest har för det andra anfört att Banco Populars banktillstånd inte hade återkallats.

119    Tribunalen framhåller i detta avseende att värderingsbyrån angav i värdering 3 och i klargörandedokumentet att Banco Populars banktillstånd hade återkallats enligt artikel 8 i Ley 10/2014 de ordenación, supervisión y solvencia de entidades de crédito (lag 10/2014 om kreditinstituts förvaltning, tillsyn och solvens) av den 26 juni 2014 (BOE nr 156 av den 27 juni 2014, s. 49412). I denna bestämmelse anges att ett banktillstånd som beviljats ett kreditinstitut kan återkallas bland annat om kreditinstitutet äventyrar förmågan att betala tillbaka insatta medel eller inte garantera att det kan fullgöra sina åtaganden gentemot borgenärerna och om en domstol har beslutat att inleda avvecklingsfasen i ett insolvensförfarande. Värderingsbyrån angav att, även för det osannolika fallet att den spanska centralbanken inte skulle ha vidtagit någon åtgärd för att återkalla Banco Populars banktillstånd, risken för flykt av insättningar och ett beslut av SRB att inte tillämpa sin resolutionsbefogenhet skulle ha tvingat dess ledning att ge in en ansökan om avveckling som skulle ha medfört ett sådant återkallande.

120    Det räcker för tribunalen att erinra om att på dagen för resolutionen hade såväl ECB som Banco Populars styrelse bedömt att banken fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, vilket enligt artikel 18.4 c i förordning nr 806/2014 innebar att Banco Popular inte kunde betala sina skulder eller andra åtaganden på förfallodagen, eller att det fanns objektiva omständigheter som gjorde det möjligt att slå fast att detta skulle inträffa inom en snar framtid.

121    Sökandena har endast anfört att Banco Populars ställning var sådan att banken kunde betala sina skulder, utan att lägga fram någon bevisning till stöd för detta påstående. Dessutom kan Aeris Invest, av de skäl som avses ovan i punkt 110, inte grunda sig på det akuta likviditetsstöd som godkändes av ECB för att anföra att Banco Popular kunde fullgöra sina åtaganden.

122    Det betyder att sökandena och Aeris Invest inte med framgång kan anföra att Banco Populars ställning på dagen för resolutionen inte motsvarade det första fallet i artikel 8 i lag 10/2014, vilket anges ovan i punkt 120, och att SRB inte gjorde sig skyldig till ett uppenbart fel när den fann att Banco Populars banktillstånd skulle ha återkallats.

123    Därmed underkänner tribunalen såsom verkningslöst även Aeris Invest argument enligt vilket Banco Popular inte hade inlett en avvecklingsfas enligt spansk rätt och att dess ställning därför inte motsvarade det andra fallet i artikel 8 i lag 10/2014 om inledande av en avvecklingsfas.

124    Sökandena kan följaktligen inte påstå att värderingsbyrån borde ha värderat Banco Popular med avseende på en försäljning av hela institutet eller per produktionsenhet, vilket innebär att företagets verksamhet skulle ha fortsatt.

125    Sökandena har således inte visat att värderingsbyrån begick något fel när den använde sig av en metod som grundade sig på ett avvecklingsscenario och en försäljning av enskilda tillgångar eller per portfölj.

126    Sökandena har också anfört att den tillämpliga nationella lagstiftningen tillät en strategi av typen ”bra bank/dålig bank” och att detta enligt sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna var den bästa strategin för att tillämpa principen att ingen borgenär ska behandlas sämre. De har angett att deras sakkunnige i utlåtandet berörde en avveckling av banken per produktionsenhet, enligt ett liknande scenario som en uppdelning av tillgångarna genom inrättandet av två nya bolag, ett bolag till vilket huvudverksamheten överförs tillsammans med banktillståndet och ett bolag för förvaltning av tillgångar till vilket icke produktiva tillgångar överförs. Om bolaget avvecklades per produktionsenhet skulle det innebära att det avvecklas som ett företag i fortsatt drift, med en överföring av banktillståndet vilket enligt sakkunnigutlåtandet inte borde återkallas. En sådan avveckling skulle möjliggöra en kortare avvecklingsperiod och således lägre kostnader.

127    Det räcker för tribunalen att konstatera att detta argument, liksom sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna i den del det innehåller en värdering av Banco Popular som ett företag i fortsatt drift, inte är relevant, eftersom det vilar på det oriktiga antagandet att Banco Popular skulle ha kunnat fortsätta med sin verksamhet.

128    Den omständigheten att den uppskattning av värdet på Banco Populars tillgångar i ett hypotetiskt normalt insolvensförfarande som finns i sökandenas sakkunnigutlåtande inte stämmer överens med bedömningarna i värdering 3 ska i vart fall, bortsett från det fall att sökandena har gjort gällande att bedömningarna inte är trovärdiga, betraktas som ett bestridande som går utöver den begränsade prövning som tribunalen ska göra enligt den rättspraxis som anges ovan i punkterna 35 och 36 (se, analogt och för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, BMC/Entreprise commune Clean Sky 2, T‑71/19, ej publicerad, EU:T:2020:567, punkt 78).

129    Sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna, i den del det innehåller en värdering av Banco Popular som vilar på antagandet om ett företag i fortsatt drift vilket skiljer sig från antagandet i värdering 3, gör nämligen inte värderingsbyråns antaganden i denna värdering mindre trovärdiga.

130    Av detta följer att den andra anmärkningen och följaktligen även den första delgrunden ska underkännas.

 Andra delgrunden: Värderingsbyråns oberoende

131    Sökandena har i sina ansökningar gjort gällande att SRB åsidosatte artikel 20.16 i förordning nr 806/2014 genom att inte i tillräcklig utsträckning säkerställa värderingsbyråns oberoende. De har anfört att i och med att värderingsbyrån hade varit ansvarig för värdering 2, fanns det berättigade skäl att tvivla på att byrån i värdering 3 skulle ha kunnat frångå kriterierna och slutsatserna avseende skillnaden i behandling i värdering 2. De har framhållit att en stor del av värdering 3 följer värdering 2.

132    Vid förhandlingen klargjorde sökandena, som svar på tribunalens frågor, omfattningen av sin argumentation. Sökandena medgav att värdering 3 och simuleringen av ett avvecklingsscenario i värdering 2 grundade sig på olika uppgifter, men de framhöll att slutsatsen som värderingsbyrån utmynnade i var densamma, det vill säga att de berörda aktieägarna och borgenärerna inte hade rätt till ersättning. De angav att värderingsbyrån hade använt samma metod i värdering 3 som i den andra delen av värdering 2 vilken innehöll en simulering av ett avvecklingsscenario, det vill säga att den hade värderat tillgångarna per portfölj och inte som hos ett företag i fortsatt drift. De ansåg att Banco Popular skulle ha haft ett mycket högt värde om det hade värderats som ett företag i drift.

133    Det framgår således av sökandenas förklaringar vid förhandlingen att de har anfört att det är möjligt att tvivla på värderingsbyråns oberoende, eftersom den i värdering 3 värderade Banco Populars tillgångar med hjälp av samma metod som i simuleringen av avvecklingsscenariot i värdering 2, det vill säga enligt ett kontrafaktiskt avvecklingsscenario.

134    Det framgår av bedömningen av den första delgrunden att det mot bakgrund av de tillämpliga bestämmelserna och Banco Populars ställning vid tidpunkten för resolutionen endast var möjligt att uppskatta den behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått om Banco Popular hade inlett ett normalt insolvensförfarande med ett avvecklingsscenario och att banken inte kunde värderas som ett företag i fortsatt drift.

135    Av detta följer att en annan värderingsman som SRB kunde ha utsett för att genomföra värdering 3 inte skulle ha kunnat använda sig av någon annan metod.

136    Sökandena kan följaktligen inte med framgång anföra att den omständigheten att värderingsbyrån använde samma metod i värderingarna 2 och 3, det vill säga en värdering av Banco Popular som grundade sig på ett hypotetiskt avvecklingsscenario, kan styrka att värderingsbyrån inte var oberoende.

137    Talan kan därför inte bifallas såvitt avser den andra delgrunden och därmed inte på någon del av den andra grunden.

 Tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 i stadgan

138    Sökandena har gjort gällande att även om de berörda aktieägarna och borgenärerna faktiskt bereddes möjlighet att yttra sig innan det angripna beslutet antogs, begränsade SRB deras rätt att yttra sig genom att kräva att de fyllde i ett formulär med sju avgränsade frågor med ett begränsat svarsutrymme. De har anfört att SRB endast skenbart uppfyllde sin skyldighet att bereda berörda aktieägare och borgenärer möjlighet att yttra sig innan det angripna beslutet antogs, eftersom det faktum att de var tvungna att besvara ett frågeformulär som hade tagits fram av SRB och som var anpassat till SRB:s behov hindrade dem från att utöva rätten att yttra sig på ett meningsfullt sätt.

139    De anser att flera frågor inte kunde tas upp i det av SRB upprättade formuläret och att det faktum att de kunde lämna ytterligare kommentarer om det preliminära beslutet på högst 5 000 tecken inte möjliggjorde en kritisk analys av värdering 3 och det preliminära beslutet, i synnerhet då det var omöjligt att bifoga handlingar.

140    Tribunalen erinrar om att enligt artikel 41.2 a i stadgan innebär rätten till god förvaltning att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

141    Rätten att bli hörd innebär särskilt att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka vederbörandes intressen på ett ogynnsamt sätt. Det följer dessutom av fast rättspraxis att rätten att bli hörd har två syften. Den tjänar dels till att utreda ärendet och fastställa de faktiska omständigheterna på ett så precist och korrekt sätt som möjligt, dels till att säkerställa ett effektivt skydd för den berörde. Rätten att yttra sig syftar särskilt till att säkerställa att varje beslut som går någon emot fattas med kännedom om alla omständigheter och har bland annat till ändamål att den behöriga myndigheten ska kunna rätta till fel eller att den berörda personen ska kunna göra gällande uppgifter angående sin personliga situation, som ger stöd för att beslutet ska fattas eller att det inte ska fattas, eller att det ska ges ett visst innehåll (se dom av den 21 oktober 2021, parlamentet/UZ, C‑894/19 P, EU:C:2021:863, punkterna 89 och 90 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 325 och där angiven rättspraxis).

142    Det framgår således redan av bestämmelsen ordalydelse att den är allmänt tillämplig. Av detta följer att rätten att yttra sig ska iakttas i varje förfarande som kan leda till att det antas en rättsakt som går någon emot, även när den tillämpliga lagstiftningen inte uttryckligen föreskriver en sådan formföreskrift (se dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 67 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 326 och där angiven rättspraxis).

143    Med hänsyn till att principen om rätt till försvar utgör en grundläggande och allmän unionsrättslig princip, är det följaktligen inte möjligt att vare sig utesluta eller begränsa tillämpningen av principen genom lagstiftning. Att principen iakttas ska följaktligen säkerställas såväl när särskilda bestämmelser helt och hållet saknas som när det föreligger bestämmelser vilka i sig inte tar någon hänsyn till nämnda princip (se dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 327 och där angiven rättspraxis).

144    Tribunalen framhåller först och främst att förordning nr 806/2014 inte föreskriver något särskilt förfarande för att aktieägare och borgenärer som berörs av en resolutionsåtgärd ska kunna yttra sig innan beslutet fattas om huruvida de ska medges ersättning enligt artikel 76.1 e i förordningen.

145    I det nu aktuella fallet organiserade SRB ett förfarande avseende rätten att yttra sig, enligt artikel 41.2 a i stadgan, vilket var öppet för alla aktieägare och borgenärer som berördes av resolutionen av Banco Popular och avsett att bereda dem möjlighet att lämna kommentarer om värdering 3 och det preliminära beslutet innan det angripna beslutet fattades.

146    Såsom erinras om ovan i punkt 144 ska rätten att yttra sig förvisso iakttas även när utövandet av denna rätt inte uttryckligen föreskrivs i lagstiftning. Det föreskrivs emellertid inte något särskilt förfarande vare sig i förordning nr 806/2014 eller i artikel 41 i stadgan för genomförandet av rätten att yttra sig. SRB hade alltså ett utrymme för skönsmässig bedömning för att organisera det förfarande som den ansåg lämpligt för att bereda berörda aktieägare och borgenärer möjlighet att utöva sin rätt att yttra sig, förutsatt att de kunde utöva sin rätt på ett effektivt och meningsfullt sätt.

147    I avsaknad av särskilda bestämmelser om förfarandet avseende rätten att yttra sig är SRB:s val att använda ett formulär för att samla in kommentarer från de berörda aktieägarna och borgenärerna hänförligt till dess utrymme för skönsmässig bedömning vid organiseringen av detta förfarande.

148    Sökandena har inte bestritt att förfarandet var avsett att garantera de berörda aktieägarna och borgenärerna rätt att yttra sig innan det angripna beslutet fattades. De har inte ifrågasatt valet att använda ett formulär som samrådsmetod. De har såsom framgår av punkterna 17 och 100 i ansökan i mål T‑302/20 och av punkterna 18 och 101 i ansökningarna i målen T‑303/20 och T‑307/20 klandrat SRB för att den inskränkte rätten att yttra sig, eftersom formuläret begränsade innehållet och längden på de kommentarer som kunde lämnas om värdering 3 och det preliminära beslutet och att de alltså inte hade ”full frihet” att utöva denna rätt.

149    Utövandet av rätten att yttra sig får emellertid begränsas i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, där följande anges:

”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”

150    De grundläggande rättigheterna, såsom iakttagandet av rätten till försvar, däribland rätten att yttra sig, ska enligt fast rättspraxis inte ses som absoluta rättigheter, utan de kan inskränkas under förutsättning att de faktiskt tillgodoser de allmänintressen som eftersträvas och att de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte utgör ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar själva innehållet i de på detta sätt garanterade rättigheterna (se dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 207 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 337 och där angiven rättspraxis).

151    Enligt fast rättspraxis ska ett åsidosättande av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, medföra en ogiltigförklaring av det beslut som fattats efter det administrativa förfarandet i fråga endast om förfarandet utan oegentlighet kunde ha lett till ett annat resultat (se dom av den 18 juni 2020, kommissionen/QR, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 105 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juni 2021, EG/regionkommittén, T‑355/19, EU:T:2021:369, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

152    Det kan visserligen inte krävas av sökanden att denne visar att det aktuella beslutet skulle ha blivit annorlunda, utan endast att ett sådant antagande inte är helt uteslutet, med tanke på att sökanden skulle ha kunnat förbereda ett bättre försvar om förfarandefelet inte hade begåtts (se dom av den 4 maj 2022, CRIA och CCCMC/kommissionen, T‑30/19 och T‑72/19, EU:T:2022:266, punkt 242 och där angiven rättspraxis).

153    En brist som avser rätten till försvar kan emellertid endast medföra att den angripna rättsakten ska ogiltigförklaras i den mån det finns en möjlighet att det administrativa förfarandet på grund av denna brist skulle kunna ha lett till ett annat resultat och att bristen således konkret har påverkat den sökande partens rätt till försvar (se dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 79 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 maj 2022, CRIA och CCCMC/kommissionen, T‑30/19 och T‑72/19, EU:T:2022:266, punkt 243 och där angiven rättspraxis).

154    I det förfarande avseende rätten att yttra sig som beskrivs ovan i punkterna 16–21 anmodades de berörda aktieägare och borgenärer som uppfyllde kriterierna i det första registreringssteget att fylla i ett formulär på SRB:s webbplats som bestod av nio allmänna frågor, närmare bestämt sju huvudfrågor varav en var uppdelad i tre underfrågor, vilket gav dem möjlighet att kommentera det preliminära beslutet och den icke-konfidentiella versionen av värdering 3. I synnerhet var den sista frågan en öppen fråga som gjorde det möjligt att lämna kommentarer om vad som helst i fråga om det preliminära beslutet som inte redan tagits med i formuläret.

155    Sökandena och Aeris Invest har för det första klandrat SRB för att vissa kommentarer inte granskades med motiveringen att de ”inte hörde till förfarandet”.

156    I avsnitt 6.1, ”bedömning av relevansen”, i det angripna beslutet, angav SRB att den först hade granskat kommentarernas relevans, eftersom de berörda aktieägarna och borgenärerna hade tagit upp ett antal omständigheter som inte hade någon koppling till det preliminära beslutet eller det bakomliggande resonemanget i värdering 3. SRB ansåg att sådana kommentarer inte påverkade frågan huruvida de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått en bättre behandling om Banco Popular hade inlett ett normalt insolvensförfarande, att de gick utanför ramarna för förfarandet avseende rätten att yttra sig och att de inte skulle beaktas.

157    SRB räknade således upp de kommentarer som den ansåg saknade relevans, däribland kommentarerna om Banco Populars ställning innan resolutionsordningen antogs och den omständigheten att banken inte uppfyllde villkoren för resolution, kommentarerna om andra delar av resolutionsordningen och värdering 2, kommentarerna avseende brist på information om resolutionsordningen och ECB:s bedömning att Banco Popular fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera och kommentarerna om genomförandet av förfarandet avseende rätten att yttra sig, i synnerhet kommentarerna om formulärets egenskaper.

158    Detta visar att SRB, i motsats till vad sökandena och Aeris Invest har anfört, granskade alla kommentarer som inkommit och i det angripna beslutet förklarade av vilka skäl vissa av dessa kommentarer inte var relevanta för antagandet av det angripna beslutet.

159    Tribunalen konstaterar att varken sökandena eller Aeris Invest har angett vilka kommentarer som borde ha granskats av dem som SRB avvisade. De har inte förklarat i vilken mån dessa kommentarer, i den del de inte avsåg vare sig värdering 3 eller det preliminära beslutet, skulle ha kunnat påverka innehållet i det angripna beslutet.

160    Tribunalen erinrar i vart fall om att syftet med förfarandet avseende rätten att yttra sig var att erhålla kommentarer om det preliminära beslutet och värdering 3 så att SRB skulle kunna fatta ett beslut om en eventuell ersättning till de berörda aktieägarna och borgenärerna. Detta beslut ska i enlighet med artikel 20.17 i förordning nr 806/2014, som erinras om ovan i punkt 62, grunda sig på en jämförelse mellan den faktiska behandling som de berörda aktieägarna och borgenärerna fick och den behandling som de skulle ha kunnat få vid en hypotetisk avveckling av Popular vid tidpunkten för resolutionen.

161    Såsom framgår ovan av punkterna 100–104, utgör Banco Populars ställning vid tidpunkten för resolutionen en faktisk omständighet som inte kan ifrågasättas i samband med bedömningen av rätten till en eventuell ersättning enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014. Kommentarerna om Banco Populars ställning före resolutionen var därför irrelevanta för antagandet av det angripna beslutet.

162    SRB kan följaktligen inte klandras för att ha åsidosatt sökandenas rätt att yttra sig genom att avvisa irrelevanta synpunkter.

163    Sökandena har för det andra anfört att det fanns flera frågor som inte var möjliga att ta upp i det formulär som SRB hade tagit fram, exempelvis metoden, värderingsmannens oberoende, de antaganden som värderingsbyrån gjorde, det makroekonomiska sammanhanget, hur en avveckling av Banco Popular påverkade de andra bolagen i koncernen och omfattningen av avsättningarna för juridiska risker.

164    Tribunalen konstaterar först att frågorna i formuläret täckte de ämnen som de sökande har nämnt. Fråga nr 1 hänförde sig nämligen till de punkter i det preliminära beslutet som avsåg metoden som användes vid värdering 3, fråga nr 3 hänförde sig till punkt 3.2 i det preliminära beslutet om anlitandet av värderingsbyrån och i synnerhet dess oberoende, fråga nr 4 avsåg uttryckligen de antaganden som värderingsbyrån hade gjort och fråga nr 6 avsåg avsättningarna för juridiska risker. Fråga nr 7 var en öppen fråga som gav sökandena möjlighet att ta upp den makroekonomiska situationen och hur en avveckling av Banco Popular skulle påverka de andra bolagen i koncernen.

165    Det framgår också av det angripna beslutet och av klargörandedokumentet att SRB och värderingsbyrån analyserade de berörda aktieägarnas och borgenärernas kommentarer om de frågor som berörts av sökandena. Sökandena har alltså inte fog för att påstå att formuläret inte gjorde det möjligt att beröra dessa frågor.

166    I klargörandedokumentet besvaras i detta avseende i punkt 5.1 kommentarerna om metoden som värderingsbyrån använde sig av, i synnerhet kommentarerna om de antaganden som gjordes i värdering 3. I punkt 5.2 besvaras kommentarerna om det makroekonomiska sammanhanget, i punkt 5.3 kommentarerna om den hypotetiska avvecklingsstrategi som användes i värdering 3 och, i synnerhet, om de olika hypotetiska scenarion som användes. I punkt 5.11 besvaras kommentarerna om avsättningar för juridiska risker och i punkt 5.3.4 kommentarerna om hur en avveckling av Banco Popular påverkade dess dotterbolag. I det angripna beslutet besvaras i avsnitt 6.2.1 ”kommentarer om värderingsbyråns oberoende” och i avsnitt 6.2.2 ”kommentarer om innehållet i värdering 3”, i synnerhet kommentarerna om den metod som värderingsbyrån använde sig av och de hypotetiska skillnader som formulerades i värdering 3, särskilt avseende avvecklingsscenariot. I detta avsnitt besvarade SRB till exempel kommentarerna om det makroekonomiska scenariot, effekterna av en avveckling av Banco Popular för de övriga enheterna i koncernen och avsättningarna för juridiska risker.

167    Sökandena har följaktligen inte visat att de inte kunde kommentera ämnen som inte berördes i någon av frågorna i formuläret och som hade en inverkan på det angripna beslutet.

168    Sökandena har för det tredje anfört att SRB hade utformat formuläret på ett sätt som var anpassat till nämndens intressen eller att det var avsett att bekräfta kriterierna och slutsatserna i värdering 3.

169    Tribunalen kan bara konstatera att frågorna i formuläret var neutralt formulerade och bestod av en kortfattad redogörelse för det berörda ämnet och en hänvisning till de berörda delarna i det preliminära beslutet och i värdering 3, följd av en anmodan till de berörda aktieägarna och borgenärerna att lämna kommentarer eller synpunkter i frågan.

170    Sökandena och Aeris Invest har för det fjärde hävdat att SRB åsidosatte deras rätt att yttra sig genom att begränsa längden på kommentarerna till 5 000 tecken per fråga och inte göra det möjligt att bifoga handlingar.

171    SRB angav i detta avseende i det angripna beslutet att 2 855 berörda aktieägare och borgenärer hade besvarat formuläret, vilket motsvarade ungefär 23 822 kommentarer.

172    De kommentarer som de berörda aktieägarna och borgenärerna lämnade i formuläret under förfarandet avseende rätten att yttra sig analyseras ingående i avdelning 6 i det angripna beslutet och föranledde värderingsbyråns klargörandedokument. Även om kommentarernas längd begränsades av formuläret, lämnade SRB och utvärderingsbyrån således utförliga svar.

173    Tribunalen framhåller också att sökandena inte har angett vilka kommentarer, utöver dem som lämnades av de berörda aktieägarna och borgenärerna i förfarandet avseende rätten att yttra sig och vilka besvarades av SRB och värderingsbyrån, de inte kunde lämna på grund av formulärets storlek. De har inte heller angett närmare vilka handlingar de hade velat bifoga formuläret.

174    Det visar att sökandenas argument om begränsningen av svarens längd i formuläret är rent teoretiskt och inte är ägnat att visa att förfarandet, i avsaknad av en sådan begränsning, skulle ha kunnat utmynna i ett annat resultat.

175    Vad gäller Aeris Invests argument, att det inte var möjligt att föreslå en alternativ värderingsmetod som svar på formuläret, konstaterar tribunalen att det är verkningslöst. Syftet med förfarandet avseende rätten att yttra sig var nämligen att inhämta synpunkter om det preliminära beslutet och värdering 3 vilka kunde påverka det beslut som SRB skulle fatta. En enkel redogörelse för en annan värderingsmetod än den som ingick i värdering 3 kan inte i sig undergräva giltigheten av värdering 3 och därmed inte heller påverka lagenligheten av det angripna beslutet.

176    Talan kan följaktligen inte bifallas på den tredje grunden.

 Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan

177    Sökandena har gjort gällande att SRB åsidosatte rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan genom att förklara att väsentliga delar av värdering 3 var konfidentiella, vilket hindrade sökandena från att formulera den nu aktuella talan med nödvändiga garantier och åsidosatte deras rätt till försvar. De har klandrat SRB för att den utelämnade uppgifterna om avsättningar för juridiska risker i värdering 3.

178    Sökandena har anfört att det fortfarande är okänt vilka omständigheter som föranledde SRB att anta resolutionsordningen och att SRB fortfarande inte har lämnat ut uppgifter som är väsentliga för deras försvar. Detta gjorde att de var tvungna att låta ta fram ett sakkunnigutlåtande i en mindre gynnsam situation än värderingsbyrån, vilken fick ta del av uppgifter som inte har offentliggjorts. SRB har således en privilegierad ställning i förhållande till sökandena och har åsidosatt principen om parternas likställdhet i processen.

179    SRB och Konungariket Spanien har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning. SRB anser att sökandena har ifrågasatt andra beslut än det angripna beslutet vilka saknar relevans för det nu aktuella förfarandet. Konungariket Spanien anser att grunden vilar på ett allmänt påstående utan motivering.

180    Vad för det första gäller principen om ett effektivt domstolsskydd, anges det i artikel 47 första stycket i stadgan att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. Det följer av domstolens praxis att för att den domstolsprövning som garanteras i denna bestämmelse ska vara effektiv krävs det bland annat att den berörda personen kan tillvarata sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, avgöra om det finns anledning att väcka talan mot en viss enhet vid behörig domstol (se dom av den 29 april 2021, Banco de Portugal m.fl., C‑504/19, EU:C:2021:335, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

181    Såsom anges ovan i punkt 151 framgår det av fast rättspraxis att de grundläggande rättigheterna inte utgör absoluta rättigheter, utan att de kan inskränkas under förutsättning att inskränkningarna faktiskt tillgodoser de allmänintressen som eftersträvas och att de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte innebär ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar själva innehållet i de på detta sätt garanterade rättigheterna (se dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

182     Sådana begränsningar kan bland annat syfta till att skydda kraven på sekretess eller tystnadsplikt, som tillgången till vissa uppgifter eller vissa handlingar skulle kunna äventyra (se dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

183    När en rättsakt går någon emot och det uppstår en konflikt mellan å ena sidan det intresse som den person som rättsakten riktar sig till har av att få tillgång till de uppgifter som han eller hon behöver för att fullt ut kunna utöva sin rätt till försvar, och å andra sidan de intressen som hänger samman med att de uppgifter som omfattas av tystnadsplikt förblir konfidentiella, ankommer det sålunda på de behöriga myndigheterna eller domstolarna att, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, eftersträva en balans mellan dessa motstående intressen (se dom av den 13 september 2018, UBS Europe m.fl., C‑358/16, EU:C:2018:715, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

184    I artikel 88.5 i förordning nr 806/2014 föreskrivs följande:

”Innan information röjs, ska nämnden se till att denna information inte innehåller konfidentiella uppgifter, i synnerhet genom att bedöma de effekter röjandet skulle kunna få för allmänintresset när det gäller den finansiella, monetära eller ekonomiska politiken, för fysiska och juridiska personers affärsintressen, för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner. Förfarandet för att kontrollera effekterna av ett röjande av information ska inbegripa en specifik bedömning av effekterna av ett röjande av innehållet och de närmare uppgifterna i resolutionsplanerna som avses i artiklarna 8 och 9 [i förordning nr 806/2014], resultatet av bedömningar som genomförts enligt artikel 10 [i förordningen] eller den resolutionsordning som avses i artikel 18 [i samma förordning].”

185    Vad först beträffar det faktum att vissa uppgifter om avsättningar för juridiska risker i värdering 3 inte lämnades ut, förklarade SRB i det angripa beslutet, att man inför offentliggörandet av en icke-konfidentiell version av värdering 3 hade rensat denna värdering enligt artikel 88.5 i förordning nr 806/2014, i syfte att skydda konfidentiella uppgifter om Banco Popular som omfattas av tystnadsplikten. SRB framhöll att rensningen av uppgifter hade begränsats till specifika enskilda uppskattningar och påståenden i punkt 4.9 i värdering 3 om avsättningar för juridiska risker, men att rensningen inte hade berört uppgifterna om arten av och källan till specifika krav och aggregerade uppskattade realiseringar. SRB angav att de bortrensade uppgifterna var långt ifrån offentliga uppgifter och att de i viss mån var framåtblickande och att ett utlämnande av dessa uppgifter skulle kunna inkräkta på Banco Populars rätt till försvar inom ramen för de pågående domstolsförfarandena. SRB angav att vissa begränsade uppgifter i punkt 4.9 i värdering 3 hade rensats bort på grundval av samrådet med Banco Popular varvid de berörda aktieägarnas och borgenärernas intressen hade vägts mot SRB:s skyldighet att inte lämna ut uppgifter som omfattades av tystnadsplikt.

186    Tribunalen framhåller att sökandena inte har bestritt SRB:s bedömning att de bortrensade uppgifterna om avsättningar för juridiska risker i värdering 3 omfattades av tystnadsplikt och var konfidentiella. De har inte ifrågasatt SRB:s skyldighet att skydda konfidentiella uppgifter enligt artikel 88.5 i förordning nr 806/2014.

187    Sökandena har inte heller fört fram något argument ägnat att visa att deras intresse av att få tillgång till dessa uppgifter borde väga tyngre än iakttagandet av tystnadsplikten och att de uppgifter som dolts i värdering 3 om avsättningar för juridiska risker var nödvändiga för att de ska kunna förstå det angripna beslutet eller utöva rätten till ett effektivt rättsmedel.

188    När det sedan gäller argumentet om att vissa uppgifter om resolutionsordningen inte lämnades ut, räcker det att framhålla att sökandena inte har visat vilka dessa uppgifter skulle vara, som de har betecknat som ”väsentliga”.

189    Sökandena har inte heller förklarat i vilken utsträckning uppgifter som rör resolutionsordningen, handlingarna i ärendet eller de omständigheter som föranledde att resolutionsordningen antogs är relevanta för bestridandet av det angripna beslutet.

190    Av detta följer att sökandenas argument om åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel ska underkännas.

191    För det andra anger tribunalen att enligt rättspraxis utgör principen om parternas likställdhet i processen vidare en del av den princip – som stadfästs i artikel 47 i stadgan – om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten, och den är, liksom bland annat principen om ett kontradiktoriskt förfarande, en naturlig följd av begreppet rättvis rättegång som sådant. Principen innebär därigenom en skyldighet att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten (se dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 61 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 128 och där angiven rättspraxis).

192    Principen syftar till att säkerställa den processuella jämvikten mellan parterna i ett rättsligt förfarande, genom att säkerställa dessa parters lika rättigheter och skyldigheter avseende, bland annat, det regelverk som styr bevisupptagningen och det kontradiktoriska förfarandet vid domstol samt parternas rätt att överklaga. För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda är det viktigt att parterna känner till och har möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera de faktiska och rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (se dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

193    Det är tillräckligt att framhålla att det förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet inte utgjorde ett domstolsförfarande, utan ett administrativt förfarande, och att SRB inte utgör en domstol i den mening som avses i artikel 47 i stadgan. Därför är denna bestämmelse inte tillämplig i det nu aktuella fallet och sökandena har inte stöd för att göra gällande åsidosättande av principen om parternas likställdhet i processen (se, analogt, dom av den 11 maj 2017, Deza/Echa, T‑115/15, EU:T:2017:329, punkt 213).

194    Sökandena kan i vart fall inte påstå att de måste ha tillgång till samma uppgifter som värderingsbyrån för att låta en sakkunnig utföra en värdering. En värdering som utförs av en sakkunnig som utsetts av de sökandena föreskrivs nämligen inte i förordning nr 806/2014 och resultatet av denna värdering kan inte vara bindande för SRB. Sökandena kan alltså inte kräva att värderingsbyrån och deras sakkunniga ska ges samma behandling i fråga om tillgång till konfidentiella uppgifter och kan inte utifrån detta dra slutsatsen att SRB har en privilegierad ställning i förhållande till dem i det nu aktuella förfarandet.

195    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.

 Femte grunden: Åsidosättande av rätten till egendom enligt artiklarna 17 och 52.1 i stadgan och artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen 

196    Sökandena har gjort gällande att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av rätten till egendom för de tidigare aktieägarna i Banco Popular, eftersom de inte har fått skälig ersättning för sin förlust. De har anfört att ingreppet i deras äganderätt inte uppfyllde kraven i artikel 17 i stadgan, eftersom det inte har skett ”i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag”. Trots att rätten till skälig ersättning föreskrivs i lag anser de sig inte ha fått sådan ersättning, då sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna visar att de tidigare aktieägarna i Banco Popular skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än vad de fick inom ramen för resolutionen. Sökandena anser att det förhållandet att de berövats sin egendom utan att en skälig summa i förhållande till egendomens värde har betalats ut utgör ett ingrepp i rätten till egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen.

197    I artikel 17.1 i stadgan föreskrivs följande:

”Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen.”

198    Principen i artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014, att ingen borgenär ska behandlas sämre, innebär att ingen borgenär ska åsamkas större förluster än om enheten som blivit föremål för en resolutionsåtgärd hade avvecklats genom normala insolvensförfaranden.

199    Om det, efter en värdering enligt artikel 20.16 i förordning nr 806/2014, framkommit att aktieägarna eller borgenärerna har fått ta större förluster i resolutionen än vad de skulle ha fått vid en avveckling enligt ett normalt insolvensförfarande, får SRB enligt artikel 76.1 e i samma förordning använda den gemensamma resolutionsfonden för att ersätta dem.

200    Genom förordning nr 806/2014 inrättas följaktligen en mekanism som syftar till att garantera aktieägare och borgenärer i en enhet som blivit föremål för en resolution en skälig ersättning i enlighet med kraven i artikel 17.1 i stadgan (dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 415).

201    För att i det nu aktuella fallet styrka ett eventuellt åsidosättande av sökandenas rätt till egendom till följd av det angripna beslut, måste sökandena visa att SRB gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den med stöd av värdering 3 fann att de berörda aktieägarna och fordringsägarna i Banco Popular skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än i resolutionen.

202    Det framgår ovan av underkännandet av de första fyra grunderna att sökandena inte har visat att det föreligger ett sådant fel.

203    Aeris Invest kan inte med framgång anföra att SRB åsidosatte artikel 17 i stadgan, eftersom värdet på ersättningen enligt principen att ingen borgenär ska behandlas sämre beräknades på grundval av det sämsta tänkbara scenariot för aktieägarna, det vill säga en avveckling av Banco Popular. Det framgår nämligen av bedömningen av den första delen av den första grunden att det inte var förenligt med de tillämpliga bestämmelserna att tillämpa ett kontrafaktiskt avvecklingsscenario.

204    I den femte grunden anförde sökandena dessutom endast att sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna visade att de berörda aktieägarna och borgenärerna skulle ha fått en bättre behandling i ett normalt insolvensförfarande än i resolutionen.

205    Det räcker för tribunalen att i detta avseende erinra om att sakkunnigutlåtandet i bilaga till ansökningarna, i den del det innehåller en värdering av Banco Popular som ett företag i fortsatt drift, är irrelevant, eftersom det vilar på det felaktiga antagandet att Banco Popular skulle ha kunnat fortsätta med sin verksamhet. Sakkunnigutlåtandet kan alltså under inga omständigheter styrka att borgenärerna i Banco Popular i det kontrafaktiska scenariot med en avveckling enligt ett normalt insolvensförfarande skulle ha fått en bättre behandling än i resolutionen och att detta skulle ha berott på en skillnad i behandling som kräver ersättning.

206    Aeris Invest har också gjort gällande att det för att fastställa huruvida en ersättning är tillräcklig enligt artikel 17 i stadgan finns skäl att granska hela det ersättningssystem som föreskrivs i förordning nr 806/2014. I artikel 20.11 och 20.12 i förordning nr 806/2014 föreskrivs en ersättning beräknad på grundval av substansvärdet, efter en definitiv värdering. I artikel 20.16 och artikel 76.1 e i samma förordning föreskrivs också en ersättning enligt principen att ingen borgenär ska behandlas sämre. Det rör sig om två kompletterande steg, och ersättningen enligt principen att ingen borgenär ska behandlas sämre är inte fullständig utan en ersättning beräknad på grundval av substansvärdet. I det nu aktuella fallet uteslöt SRB möjligheten av en sådan ersättning, med hänsyn till det resolutionsinstrument som använts.

207    Som SRB har framhållit grundar sig Aeris Invests argument på en felaktig tolkning av förordning nr 806/2014. I artikel 20.12 i förordning nr 806/2014 inrättas inte någon ersättningsmekanism, utan vad som föreskrivs är att resolutionsåtgärderna ska ändras om efterhandsvärderingen enligt artikel 20.11 i samma förordning utmynnar i ett annat resultat än den preliminära värderingen. Ersättning enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014 och åtgärderna enligt artikel 20.12 i samma förordning har olika syften och utgör inte kompletterande åtgärder.

208    Domstolen har vidare slagit fast att tillämpningen av försäljningsverktyget, vilket är det resolutionsverktyg som antogs med avseende på Banco Popular, inte ingår bland de fall som avses i artikel 20.12 i förordning nr 806/2014, i vilka ytterligare ersättning kan betalas ut till följd av en definitiv efterhandsvärdering (dom av den 21 december 2021, Aeris Invest/SRB, C‑874/19 P, EU:C:2021:1040, punkt 81, och dom av den 21 december 2021, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/SRB, C‑934/19 P, EU:C:2021:1042, punkt 92).

209    Tribunalen konstaterar att Aeris Invest i vart fall inte har förklarat i vilken utsträckning avsaknaden av definitiv efterhandsvärdering enligt artikel 20.11 i förordning nr 806/2014 skulle ha ändrat bedömningen i det angripna beslutet om att ingen ersättning ska betalas ut för olika behandling enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014.

210    Argumentet kan följaktligen inte påverka giltigheten av det angripna beslutet och är verkningslöst.

211    Slutligen gjordes beräkningen av en eventuell ersättning inte långt efter expropriationen, i motsats till vad Aeris Invest har anfört. Enligt artikel 20.18 i förordning nr 806/2014 utgick nämligen värderingsbyrån i värdering 3 från att Banco Popular skulle ha inlett ett normalt insolvensförfarande då resolutionsordningen antogs, om den inte hade verkställts. Värderingsbyrån grundade sig alltså inte på ett värde för Banco Popular efter resolutionen.

212    Sökandena och Aeris Invest har följaktligen inte visat att SRB:s beslut att inte bevilja dem ersättning enligt artikel 76.1 e i förordning nr 806/2014 åsidosatte deras rätt till egendom.

213    Av det ovan anförda framgår att talan inte kan bifallas såvitt avser den femte grunden.

 Begäran om bevisupptagning

214    Sökandena har i sina ansökningar och som svar på en åtgärd för processledning begärt att tribunalen ska vidta en åtgärd för bevisupptagning enligt artikel 88.1 i rättegångsreglerna, i syfte att höra författaren till det sakkunnigutlåtande som bifogats ansökningarna.

215    När det gäller en begäran om åtgärder för processledning eller bevisupptagning som framställs av en part i ett mål, ska det erinras om att tribunalen ensam är behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (se dom av den 4 mars 2021, Liaño Reig/SRB, C‑947/19 P, EU:C:2021:172, punkt 98 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 435 och där angiven rättspraxis).

216    Det framgår av domstolens praxis att även om det i en begäran om hörande av vittnen exakt anges beträffande vilka faktiska omständigheter vittnet eller vittnena ska höras och de skäl som kan motivera hörandet, ankommer det på tribunalen att bedöma bevisets relevans i förhållande till saken i målet och behovet av att höra vittnet, (se dom av den 26 januari 2017, Mamoli Robinetteria/kommissionen, C‑619/13 P, EU:C:2017:50, punkt 118 och där angiven rättspraxis, dom av den 22 oktober 2020, Silver Plastics och Johannes Reifenhäuser/kommissionen, C‑702/19 P, EU:C:2020:857, punkt 29).

217    I det nu aktuella fallet är de uppgifter som finns i handlingarna i målet och de förklaringar som lämnades vid förhandlingen tillräckliga för att tribunalen ska kunna döma i målet. Tribunalen kan avgöra målet på grundval av de yrkanden, grunder och argument som framförts under rättegången och med beaktande av de handlingar som parterna har ingett.

218    Av detta följer att sökandenas begäran om åtgärder för bevisupptagning ska avslås, samt att talan ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

219    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandena har tappat målet och ska därför, i enlighet med vad SRB har yrkat, bära sina rättegångskostnader och ersätta SRB:s kostnader.

220    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Konungariket Spanien ska således bära sina rättegångskostnader.

221    Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att även andra intervenienter än dem som nämns i punkterna 1 och 2 i denna artikel ska bära sina rättegångskostnader. I det nu aktuella fallet ska Aeris Invest, som intervenerade till stöd för sökandena i mål T‑302/20, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan i målen ogillas.

2)      Antonio Del Valle Ruíz och övriga sökande vars namn finns upptagna i en bilaga i mål T‑302/20, José María Arias Mosquera och övriga sökande vars namn finns upptagna i en bilaga i mål T‑303/20 och Calatrava Real State 2015, SL, i mål T‑307/20 ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Gemensamma resolutionsnämnden (SRB).

3)      Konungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

4)      Aeris Invest Sàrl ska bära sina rättegångskostnader.

van der Woude De Baere Steinfatt

Kecsmár       Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 november 2023.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Första grunden: Åsidosättande av artikel 15.1 g i förordning nr 806/2014

Andra grunden: Åsidosättande av artikel 20.16 i förordning nr 806/2014

Den första delgrunden: Fastställandet av det kontrafaktiska scenariot

– Första anmärkningen: Bestridande av användningen av ett avvecklingsscenario

– Andra anmärkningen: Bestridande av avyttringen av tillgångar individuellt eller per portfölj

Andra delgrunden: Värderingsbyråns oberoende

Tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 i stadgan

Fjärde grunden: Åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan

Femte grunden: Åsidosättande av rätten till egendom enligt artiklarna 17 och 52.1 i stadgan och artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen

Begäran om bevisupptagning

Rättegångskostnader

*      Rättegångsspråk: spanska.

1Förteckningen över övriga sökande finns fogad endast till den version som har delgetts parterna.

2      Förteckningen över övriga sökande finns fogad endast till den version som har delgetts parterna.