FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

TAMARA ĆAPETA

föredraget den 13 juli 2023(1)

Mål C‑261/22

GN

ytterligare deltagare i rättegången:

Procuratore generale presso la Corte di appello di Bologna

(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))

”Begäran om förhandsavgörande – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Respekt för privatliv och familjeliv – Barnets rättigheter – Mödrar med hemmavarande minderåriga barn – Skäl för att vägra verkställighet eller skjuta upp överlämnandet”

I.      Inledning

1.        Även mödrar sätts i fängelse.

2.        En dömd person kan ibland vara mor till små barn. För första gången har det vid EU-domstolen aktualiserats en situation där en europeisk arresteringsorder har utfärdats mot en sådan mor för verkställighet av ett fängelsestraff. Är barnets bästa relevant för verkställigheten av en sådan europeisk arresteringsorder?

3.        Den hänskjutande domstolen, Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), begär således en tolkning av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder(2): är det möjligt att vägra eller skjuta upp verkställigheten av en europeisk arresteringsorder om den eftersökta personen är en mor med hemmavarande minderåriga barn?

II.    Omständigheterna i målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen

4.        Den 26 juni 2020 utfärdade en belgisk rättslig myndighet en europeisk arresteringsorder mot GN för verkställighet av ett straff på fem års fängelse för människohandel och hjälp till olaglig invandring. GN dömdes i sin frånvaro och enligt belgisk rätt hade hon i vederbörlig ordning underrättats om rättegången.

5.        GN greps i Bologna den 2 september 2021. I samband med gripandet blev hennes minderåriga son, som hade varit tillsammans med henne fram till dess, omhändertagen av de sociala myndigheterna. Eftersom GN inte samtyckte till överlämnandet, häktades hon. Hon blev senare satt i husarrest, och återförenades då med sin son.

6.        Vid förhandlingen den 17 september 2021 framställde Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna, Italien) en begäran om upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Den ställde frågor om formerna för att verkställa ett straff i Belgien med avseende på mödrar med hemmavarande minderåriga barn, vilken behandling GN skulle få under fängelsevistelsen, vilka åtgärder som skulle vidtas avseende hennes son och möjligheten till förnyad prövning, med hänsyn till att den fällande domen hade meddelats i GN:s frånvaro. Åklagarmyndigheten i Antwerpen svarade att de frågor som hade ställts kunde besvaras av Federala justitiemyndigheten i Belgien. Efter detta svar förekom det inte någon ytterligare kommunikation mellan de två rättsliga myndigheterna.

7.        Genom dom av den 15 oktober 2021 vägrade Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna) att överlämna GN till den anmodande rättsliga myndigheten, eftersom hon var mor till ett barn under tre år som vid tidpunkten för gripandet bodde enbart med henne, samt beslutade att omedelbart försätta henne på fri fot. Enligt Appellationsdomstolen var det, i och med att den utfärdande rättsliga myndigheten inte hade svarat, inte säkert att den belgiska rättsordningen garanterade samma förhållanden under frihetsberövanden som i Italien. Dessa förhållanden är tänkta att skydda en mors rätt att inte berövas kontakten med sina barn och säkerställer att barnen får den omvårdnad de behöver av sin mor och familj, vilken garanteras i den italienska konstitutionen, artikel 3 i konventionen om barnets rättigheter(3) och artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

8.        Procuratore generale presso la Corte di appello di Bologna (Allmänna åklagaren vid Appellationsdomstolen i Bologna, Italien) och GN ingav var sitt överklagande av den ovannämnda domen. Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), som ska pröva överklagandet, beslutade att hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

”1)      Ska artiklarna 1.2, 1.3, 3 och 4 i [rambeslutet] tolkas på så sätt att den verkställande rättsliga myndigheten inte får vägra eller skjuta upp att överlämna en mor med hemmavarande minderåriga barn?

2)      Om den första frågan besvaras jakande, är då artiklarna 1.2, 1.3, 3 och 4 i [rambeslutet] förenliga med artiklarna 7 och 24.3 i [stadgan], även mot bakgrund av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna angående artikel 8 i [konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950] och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, i den mån ovannämnda artiklar i rambeslutet föreskriver att en mor ska överlämnas med den följden att banden mellan mor och hemmavarande minderåriga barn kapas utan att barnens bästa beaktas?”

9.        GN, Allmänna åklagaren vid Appellationsdomstolen i Bologna, den italienska, ungerska och nederländska regeringen, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. En förhandling hölls den 28 mars 2023, vid vilken GN, den italienska och nederländska regeringen, rådet och Europeiska kommissionen yttrade sig muntligen.

III. Bedömning

10.      För att kunna ge EU-domstolen ett användbart svar, föreslår jag att den hänskjutande domstolens frågor ska omformuleras. Sistnämnda domstol vill i första hand få klarhet i huruvida den har rätt att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, om den genom ett sådant överlämnande riskerar att kränka de grundläggande rättigheterna för en mor som begärs överlämnad och de grundläggande rättigheterna för hennes hemmavarande minderåriga barn. I andra hand vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den får skjuta upp ett sådant överlämnande. De grundläggande rättigheter som är i fråga avser rätten till familjeliv, som garanteras i artikel 7 i stadgan, och barnets bästa, som garanteras i artikel 24 i stadgan.

11.      Den hänskjutande domstolen har genom den andra frågan, såsom den är formulerad, ifrågasatt huruvida rambeslutet är förenligt med de två grundläggande rättigheter som är i fråga, om rambeslutet tolkas som att det utgör hinder för att vägra eller skjuta upp verkställighet av en europeisk arresteringsorder under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen. Frågan blir därför relevant endast om EU-domstolen finner att det inte föreligger någon möjlighet att vägra verkställa den europeiska arresteringsordern. Med hänsyn till det svar som jag kommer att föreslå EU-domstolen på den första frågan, kommer det inte att vara nödvändigt att besvara den andra frågan.

12.      Den frågeställning som den hänskjutande domstolen har tagit upp är både standardmässig och ny. Den är standardmässig på grund av att det är fråga om ytterligare en i raden av beslut att begära förhandsavgörande som avser frågan huruvida en risk för att kränka en grundläggande rättighet kan utgöra ett skäl för att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder utöver de uttryckliga skälen till att verkställighet ska eller får vägras i artiklarna 3, 4, och 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.(4)

13.      Frågeställningen är emellertid också helt ny, eftersom vägran att verkställa för första gången kan komma att grundas på en eventuell kränkning av grundläggande rättigheter inte (bara) för den eftersökta personen, utan även för tredje man: det minderåriga barnet till den mor som begärs överlämnad.

14.      Enligt min mening bör det göras åtskillnad mellan dessa två frågeställningar. Jag kommer därför först att behandla under vilka omständigheter moderns rätt till familjeliv, som garanteras i artikel 7 i stadgan, kan motivera vägran att överlämna henne. Svaret på den frågan kan ges på grundval av den redan välutvecklade rättspraxis som avser tolkningen av artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Jag kommer därefter att analysera de konsekvenser som uppstår för den verkställande myndigheten till följd av skyldigheten att agera för barnets bästa, vilket krävs enligt artikel 24 i stadgan. Jag kommer att hävda att barnets rättigheter kan motivera vägran att överlämna modern. Slutligen kommer jag att separat behandla möjligheten att skjuta upp överlämnandet.

A.      Risken för kränkning av moderns rätt till familjeliv och ”prövningen i två steg”

15.      Det var först i domen Aranyosi och Căldăraru från år 2016 som EU‑domstolen erkände möjligheten att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder av ett skäl som inte uttryckligen föreskrivs i själva rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.(5)

16.      I det målet fann EU-domstolen att en allvarlig risk för överträdelse av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling, en absolut grundläggande rättighet som garanteras i artikel 4 i stadgan, kan utgöra ett skäl för att vägra överlämna en person. Domstolen stödde sig på artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, och slog fast att vägran var avhängig av kravet att den verkställande myndigheten, för det första, bekräftar att det föreligger systembrister eller allmänna brister med avseende på iakttagandet av artikel 4 i stadgan i den utfärdande medlemsstaten och, för det andra, att rätten för den specifika person som är i fråga riskerar att kränkas.(6)

17.      Detta är den så kallade prövningen i två steg.(7) I de många domar som följde, där EU-domstolen mestadels ombads att förklara omfattningen av den undersökning som det åligger den verkställande rättsliga myndigheten att göra vid denna prövning, bekräftade EU‑domstolen sin ståndpunkt från domen Aranyosi och Căldăraru.(8)

18.      I en annan rad av mål, som grundades på samma resonemang som i domen Aranyosi och Căldăraru, ansåg domstolen att vägran att överlämna en person, enligt villkoren för ”prövningen i två steg”, är motiverad även när det gäller ett eventuellt åsidosättande av den eftersökta personens rätt till en rättvis rättegång, som garanteras i artikel 47 i stadgan. Detta slogs fast i domen LM,(9) och har bekräftats i ett antal senare mål.(10)

19.      I alla dessa mål, utan undantag, var det den eftersökta personens grundläggande rättighet som stod på spel. Förevarande mål skulle väcka en liknande fråga som dem som väcktes i de mål som har nämnts i de föregående punkterna, om domstolen ombads att ta ställning till huruvida GN kan åberopa sin rätt till familjeliv, som stadgas i artikel 7 i stadgan, för att motsätta sig överlämnandet.

20.      Möjligheten att frångå skyldigheten att verkställa en europeisk arresteringsorder hade hittills endast fastställts med avseende på två grundläggande rättigheter, nämligen de som garanteras i artiklarna 4 och 47 i stadgan.(11) Jag kan dock inte se att det finns något principiellt skäl till varför inte detsamma skulle gälla om en misstanke om systembrister eller allmänna brister i skyddet av en annan grundläggande rättighet uppstod,(12) som till exempel rätten till familjeliv såsom i förevarande fall.

21.      Utgångspunkten för denna undersökning är att utdömandet av ett fängelsestraff, såsom kommissionen korrekt påpekade vid förhandlingen, med nödvändighet inkräktar på GN:s rätt till familjeliv. Den inskränkningen anses dock i princip vara nödvändig för att tillgodose ett annat samhällsintresse, nämligen att förhindra att gärningsmän undgår straff.(13) Medlemsstaterna är likväl skyldiga att iaktta proportionalitetsprincipen när de använder sina tvångsbefogenheter gentemot enskilda. De är därför skyldiga att begränsa rätten till familjeliv för mödrar i fängelse på minsta möjliga sätt. De har emellertid ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att välja på vilket sätt de ska tillgodose denna rätt.(14)

22.      Jag anser därför att GN skulle kunna åberopa sin rätt till familjeliv som skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras endast om den verkställande myndigheten har skäl att misstänka att den utfärdande staten inte kommer att iaktta hennes rätt till familjeliv.

23.      Som domstolen har upprepat vid åtskilliga tillfällen,(15) vilar systemet med en europeisk arresteringsorder på presumtionen att medlemsstaterna iakttar grundläggande rättigheter.

24.      Utgångspunkten, som är förenlig med artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, är således att den utfärdande medlemsstaten, i sin rättsordning och praxis, har inrättat åtgärder som inte på ett oproportionerligt sätt begränsar fängslade personers rätt att upprätthålla sina familjeband. En sådan presumtion kan endast ifrågasättas om den verkställande myndigheten har kännedom(16) om systembrister eller allmänna brister vid säkerställandet av rätten till familjeliv för fängslade personer i den utfärdade staten.

25.      Det är av väsentlig betydelse att denna slutsats inte kan grundas på kännedom om att den utfärdande medlemsstaten har gjort ett annat lagstiftningsmässigt val än den verkställande medlemsstaten, när det gäller skyddet för fängslade personers familjeliv.

26.      I alla de fall, utan undantag, där artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tolkades på ett sådant sätt att den tillåter vägran att överlämna en person, var den utlösande faktorn för ”prövningen i två steg” den verkställande myndighetens kännedom om eventuella systembrister eller allmänna brister i skyddet av respektive grundläggande rättighet i den utfärdande staten. Endast i ett sådant scenario var det tillåtet för den verkställande myndigheten att frångå principen om ömsesidigt förtroende och ifrågasätta skyddet för grundläggande rättigheter i den utfärdande staten genom att tillämpa ”prövningen i två steg”.

27.      I förevarande fall finns det inte något skäl att sätta igång ”prövningen i två steg”. Den nödvändiga utlösande faktorn – nämligen misstanken om att Belgien systematiskt kränker rätten till familjeliv för kvinnor som avtjänar fängelsestraff – finns inte.

28.      Under sådana omständigheter kan den verkställande myndigheten inte vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern på grund av en eventuell kränkning av GN:s rätt till familjeliv.

29.      Man kan fortfarande med rätta ställa sig frågan huruvida GN:s rättigheter i slutändan kan komma att bli alltför inskränkta (till exempel i ett hypotetiskt scenario där reglerna i det fängelse där hon avtjänar sitt straff tillåter familjebesök endast en gång i veckan). Det går naturligtvis inte att utesluta att det sker en enskild kränkning i en viss situation.

30.      Systemet med ömsesidigt erkännande som den europeiska arresteringsordern och andra liknande instrument i unionsrätten(17) grundar sig på, utgår emellertid inte från (den osannolika) förväntan att grundläggande rättigheter aldrig kränks. Snarare utgår det från presumtionen att en enskild kränkning av en grundläggande rättighet kommer att avhjälpas. Ansvaret för det åligger emellertid den utfärdande staten.(18) Enskilda fall av kränkningar av grundläggande rättigheter ska hanteras av den utfärdande medlemsstaten, och inte den verkställande medlemsstaten, bland annat genom att säkerställa möjligheten att få saken prövad vid dess domstolar.(19)

31.      Även om det inte går att utesluta enskilda kränkningar, skulle det vara omöjligt för den verkställande myndigheten att förutse sådana kränkningar såvida inte det finns tecken på att de systematiskt inträffar i den utfärdande medlemsstaten.

32.      I förevarande fall saknas det tecken på systembrister eller allmänna brister i garantierna för fängslade personers familjeliv i Belgien, och jag anser därför att den verkställande myndigheten inte kan vägra överlämna personen av det skälet.(20)

33.      En annan slutsats skulle medföra att principen om ömsesidigt förtroende, vilken ligger till grund för ömsesidigt erkännande, blir helt innehållslös.

B.      Barnets bästa

34.      Den andra personen (eller de andra personerna, med hänsyn till att det uppgavs att GN födde ett andra barn efter utfärdandet av den europeiska arresteringsordern) vars grundläggande rättigheter är i fråga i förevarande mål är GN:s barn.

35.      GN:s barn åtnjuter också rätten till familjeliv. När det gäller barn ska dessutom deras rätt till familjeliv alltid tolkas mot bakgrund av en annan bestämmelse i stadgan, särskilt artikel 24 i denna.(21)

36.      Artikel 24 i stadgan skyddar barnets rättigheter. Artikel 24.2 är av särskild betydelse i förevarande mål. Den har följande lydelse: ”Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet.” Vidare anges följande i artikel 24.3: ”Varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.”(22)

37.      Den eventuella kränkningen av de grundläggande rättigheterna för GN:s barn har endast indirekt samband med den europeiska arresteringsordern: de är potentiella indirekta offer för verkställigheten av den europeiska arresteringsorder med stöd av vilken deras mor ska överlämnas.

38.      Artikel 24 i stadgan är dock tillämplig på alla verksamheter som följer av tillämpningen av unionsrätten, även om de inte direkt rör barnet, men medför betydande konsekvenser för barnet.(23)

39.      Beslutet huruvida en europeisk arresteringsorder ska verkställas eller ej kan därför påverkas av omsorgen om barnets bästa.

40.      Eftersom barn endast indirekt påverkas av verkställigheten av den europeiska arresteringsordern,(24) är frågan om att skydda deras rättigheter av ett annat slag än den fråga som stod i centrum i tidigare mål rörande artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

41.      Att en europeisk arresteringsorder eventuellt inte verkställs för att skydda barnets bästa uppkommer inte som en fråga om ömsesidigt förtroende. Barnets bästa måste beaktas även när den utfärdande medlemsstaten erbjuder en hög skyddsnivå för barn vars mödrar sitter i fängelse.

42.      Skyddet av barnets bästa kräver i sig en annan bedömning: utgångspunkten för varje analys är den konkreta situationen för det aktuella barnet, snarare än förhållandena i den utfärdande medlemsstaten. Hur den utfärdande staten behandlar fångar med små barn spelar roll för den utfärdande myndighetens beslut, inte på grund av misstro mot den utfärdande medlemsstaten, utan snarare som en omständighet för att avgöra vad som är det bästa beslutet för ett specifikt barn.

43.      I det avseendet saknar ”prövningen i två steg”, såsom väktare av principen om ömsesidigt förtroende, betydelse för att besvara frågan huruvida verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras för att skydda barnets bästa.(25)

44.      Innan jag behandlar frågan huruvida barnets bästa skulle kunna motivera en vägran att överlämna personen och vilka åtgärder de verkställande och utfärdande myndigheterna måste vidta i det avseendet, ska jag först kort reflektera över hur denna grundläggande rättighet har behandlats i EU-domstolens praxis.

1.      Barnets bästa i EU-domstolens praxis

45.      Barnets bästa har i doktrinen beskrivits som ”ett av de mest formlösa och minst begripliga rättsliga begreppen”.(26) På samma sätt har andra forskare arbetat med att utröna den exakta beskaffenheten på skyldigheterna enligt artikel 24 i stadgan(27) och framhållit behovet av att närmare ange hur artikeln ska användas inom unionsrätten.(28) Vad vet vi om barnets bästa utifrån EU-domstolens praxis?

46.      Domstolens dom i målet Piotrowski  är det enda mål som specifikt avsåg systemet med en europeisk arresteringsorder.(29) Det målet rörde möjligheten att verkställa en europeisk arresteringsorder när den eftersökta personen var minderårig. Domstolen framhöll att direktiv 2016/800(30) antogs för att skydda barnets rättigheter i sådana situationer. Direktivet innehåller minimiregler som specifikt rör processuella rättigheter för barn som är föremål för en europeisk arresteringsorder.(31) Det sker faktiskt inte med automatik att en myndighet vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder när den eftersökta personen är minderårig, såvida inte den minderåriga är yngre än straffmyndighetsåldern.(32)

47.      Jag anser dock att det avgörandet är till föga hjälp i situationer som den nu aktuella: när det barn vars rättigheter är i fråga inte själv är den eftersökta personen.

48.      Den domen återspeglar likväl EU-domstolens insisterande på behovet av att göra en konkret bedömning av det specifika barnets situation. Samma sak har framhållits inom andra områden av unionsrätten. Exempelvis i samband med återvändande av ett ensamkommande barn på asylområdet har EU-domstolen slagit fast att ”det [är] endast en allmän och fördjupad bedömning av det ensamkommande barnets situation som gör det möjligt att identifiera ’barnets bästa’”.(33)

49.      I samband med ett beslut om återvändande av en far till en underårig dotter, förtecknade domstolen mycket specifika omständigheter som ska beaktas när beslutet om återvändande fattas. Till dessa hör bland annat barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan i dess känslomässiga band till var och en av sina föräldrar, samt den risk som en separation från föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande.(34)

50.      Domstolen slog även, i samband med familjeåterförening för tredjelandsmedborgare, fast att vid varje bedömning av ett individuellt beslut som kan påverka ett barn måste det beaktas att det är nödvändigt för ett barn att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till båda föräldrarna.(35) Den myndighet som fattar ett beslut som påverkar ett barn ska även beakta vilken grad av känslomässiga relationer som har utvecklats mellan barnet och dess vårdnadshavare, och hur beroende barnet är av sina vårdnadshavare, i den meningen att de förutom att utöva den rättsliga vårdnaden även sköter barnets rättsliga och ekonomiska angelägenheter.(36)

51.      Ett annat viktigt hänsynstagande är förälderns förmåga att faktiskt kunna ta hand om barnet(37) och barnets beroende av föräldern.(38)

52.      Vad dessa domar har gemensamt är att vid bedömningen av barnets bästa utgör fastställandet av barnets situation alltid det första steget i allt beslutsfattande, och det som behöver fastställas är barnets konkreta situation.(39)

53.      Detta säger något om kravet i artikel 24.2 i stadgan, enligt vilket barnets bästa ska komma i främsta rummet: varje gång det är fråga om barn, är det deras bästa som först ska bedömas och alltid med hänsyn till barnets konkreta situation.(40)

54.      Först efter en sådan bedömning har den behöriga myndigheten tillräckligt med uppgifter för att övergå till att fatta det relevanta beslutet – i förevarande fall huruvida en europeisk arresteringsorder ska verkställas.

55.      Innebär det faktum att barnets bästa ska komma i främsta rummet även att ett beslut av en myndighet som inkräktar på detta är helt förbjudet? Eller kräver barnets bästa att barnets intressen ska vägas mot andra allmänintressen som är i fråga i ett visst fall?(41)

56.      Som jag kommer att visa i det följande avsnittet, anser jag att barnets bästa inte utgör ett absolut hinder på förhand mot att verkställa en europeisk arresteringsorder. Det utgör dock ett ganska stort hinder: som jag kommer att hävda utgör det ett alltför stort hinder för den verkställande rättsliga myndigheten som ska besluta om den europeiska arresteringsordern i förevarande fall.

2.      Vad ska den verkställande rättsliga myndigheten beakta när den fattar beslut om barnets bästa?

57.      Till att börja med är artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillämplig inte bara på eftersökta personer, utan även på alla andra personer som kan komma att påverkas av en europeisk arresteringsorder.(42) Det finns inget som tyder på att denna bestämmelse endast skyddar de eftersökta personerna mot en kränkning av deras grundläggande rättigheter. Vidare skulle de grundläggande rättigheter som kommer till uttryck i stadgan vara tillämpliga när unionsrätten är tillämplig, även om artikel 1.3 inte fanns med i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.(43)

58.      Det föreligger således utan tvivel en skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten att fatta ett beslut avseende GN:s barn som skyddar barnens bästa.

59.      Det första steget i alla ärenden som avser barnets rättigheter måste vara en konkret och detaljerad bedömning av det aktuella barnets individuella situation.(44) Den verkställande rättsliga myndigheten ska beakta alla relevanta uppgifter vid denna bedömning.

60.      Avgörande för tillämpningen av den europeiska arresteringsordern är att insamlingen av sådana uppgifter innefattar(45) kommunikation med den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.(46)

61.      I förevarande fall framställde faktiskt den verkställande rättsliga myndigheten en begäran om ytterligare upplysningar till den utfärdande rättsliga myndigheten enligt artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Den frågade om fängelseförhållandena i Belgien för mödrar med små barn. Den utfärdande rättsliga myndigheten besvarade inte denna fråga, utan hänvisade i stället den verkställande rättsliga myndigheten till belgiska Federala justitiemyndigheten, som ansvarar för dessa frågor. Den verkställande rättsliga myndigheten ställde inte några följdfrågor.

62.      Utgör detta en tillfredsställande användning av mekanismen för kommunikation i artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder?

63.      Absolut inte.

64.      EU-domstolen har vid flera tillfällen framhållit betydelsen av mekanismen för kommunikation mellan de två rättsliga myndigheterna vid verkställandet av en europeisk arresteringsorder. Domstolen har uttalat att den utgör ett uttryck för skyldigheten till lojalt samarbete, enligt vilken ”medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen”.(47)

65.      Detta föranledde domstolen att dra slutsatsen att de två rättsliga myndigheterna är skyldiga att fullt ut använda sig av de rättsliga verktyg som rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillhandahåller,(48) såsom mekanismen för kommunikation i artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

66.      I förevarande mål betyder detta att de berörda rättsliga myndigheterna är skyldiga att använda artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder för att den verkställande rättsliga myndigheten ska vara tillräckligt underrättad om den situation som skulle vänta GN och hennes barn i Belgien.

67.      Under en sådan kommunikationsprocess, är det tänkbart att den utfärdande rättsliga myndigheten skulle lämna uppgifter om fängelseförhållandena för mödrar med små barn, eller de alternativ som finns. Det är emellertid även möjligt att den vägrar att ta emot GN:s barn. Det finna oändliga alternativ. Alla dessa uppgifter är relevanta för att fastställa huruvida det ligger i barnens bästa att verkställa en europeisk arresteringsorder med avseende på GN.

68.      Den viktiga frågan sett ur den verkställande rättsliga myndighetens perspektiv, särskilt i ett sådant mål som det aktuella, är vilka konsekvenser det får om den utfärdande rättsliga myndigheten bortser från en begäran om upplysningar. Bör det automatiskt leda till att den europeiska arresteringsordern inte verkställs?

69.      Kommissionen gjorde vid förhandlingen gällande att detta faktiskt borde bli följden om det inte lämnas något svar inom rimlig tid.(49)

70.      Jag håller inte med om att det i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder uppställs som en automatisk konsekvens att verkställighet ska vägras varje gång den utfärdande rättsliga myndigheten inte får något svar.

71.      Ändå är det här som barnets bästa, vilket ska komma i främsta rummet, får konkret form. Om den verkställande myndigheten inte får tillräckliga uppgifter som skulle göra det möjligt för den att vara helt säker på att verkställandet av den europeiska arresteringsordern inte skulle strida mot barnets bästa, ska den vägra överlämnande.

72.      I ett sådant scenario, skulle barnets bästa faktiskt utgöra ett alltför stort hinder för att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna ta sig över.

3.      De verktyg som finns i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder för att förhindra att personer som har begått brott undgår straff

73.      En stor del av den rättspraxis som förklarar innebörden och följderna av barnets bästa har utvecklats på området för asyl och migration. Även om det är användbart för att fastställa de kriterier som avser barnets bästa, uppstår det inom det rättsområdet inte någon risk för att personer som har begått brott undgår straff.

74.      Förevarande mål ger således EU-domstolen tillfälle att förena målet att säkerställa barnets bästa, vilket ska komma i främsta rummet, med målet att undvika straffrihet, ett av de huvudsakliga målen med systemet med en europeisk arresteringsorder.(50)

75.      Deltagarna i förevarande mål diskuterade andra möjligheter för att bedöma barnets bästa i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen. Målet med dessa diskussioner var att hitta ett alternativ till att vägra verkställa den europeiska arresteringsordern (och således förhindra att GN undgår straff), samtidigt som det säkerställs att barnets bästa skyddas.

76.      Eftersom införandet av en ny lösning är en fråga för unionslagstiftaren och inte för EU-domstolen, anser jag att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillhandahåller vissa verktyg som är till nytta för att hantera sådana situationer som den aktuella. Enligt min mening kan de minska risken för straffrihet när de skyddar barnets bästa. Till dessa bestämmelser hör särskilt artikel 23.4, liksom artiklarna 4.6 och 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

a)      Skjuta upp överlämnandet: artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

77.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i inte bara huruvida verkställigheten av den europeiska arresteringsordern får vägras, utan även, alternativt, huruvida verkställigheten får skjutas upp.

78.      Deltagarna i målet vid domstolen diskuterade möjligheten att tillämpa artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i detta fall. Nämnda bestämmelse har följande lydelse: ”Överlämnandet kan i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle innebära en fara för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet. I så fall skall överlämnandet äga rum inom tio dagar från den nya tidpunkt som bestämts.”

79.      Allmänna åklagaren vid Appellationsdomstolen, Bologna är av den uppfattningen, och samma sak gjordes gällande av den italienska regeringen vid förhandlingen, att verkställighet under alla omständigheter inte bör vägras, utan bara skjutas upp enligt artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, till dess att barnet uppnår en högre mognadsgrad. Rådet gjorde gällande att den allvarliga risken för barnet i vissa fall kunde tolkas som ett allvarligt humanitärt skäl som skulle motivera en tillämpning av artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

80.      Vid förhandlingen var kommissionen av en annan mening och tillade att denna bestämmelse endast skulle kunna användas när beslutet om verkställighet faktiskt har fattats.

81.      Bortsett från det faktum att artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder specifikt syftar på den eftersökta personen, anser jag att det inte är möjligt att använda den i ett sådant fall som det aktuella. I bestämmelsens själva lydelse omnämns allvarliga humanitära skäl och som exempel anges en uppenbar fara för den eftersöktes hälsa (och inte tredje man).

82.      I domen E.D.L. fann domstolen att artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder får användas när den verkställande rättsliga myndigheten har grundad anledning att anta att ”ett överlämnande av en allvarligt sjuk eftersökt person skulle utsätta personen för en verklig risk för en kraftigt minskad förväntad livslängd eller en snabb, allvarlig och irreversibel försämring av hälsotillståndet”.(51)

83.      Enligt min mening är det synsättet verkligen lämpat för att tillämpas på den eftersökta personen: även om det inte fanns skäl att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern, är det nödvändigt att skjuta upp verkställigheten på grund av den eftersökta personens tillstånd.

84.      I det scenario som föreligger i förevarande mål, är barnets bästa ett nödvändigt hänsynstagande för en annan person än den eftersökte själv – det vill säga hennes barn. Om det föreligger en risk för att överföringen av deras mor skulle utgöra en allvarlig fara för barnen (till exempel för deras hälsa eller känslomässiga utveckling), anser jag att detta borde ha varit ett viktigt hänsynstagande redan innan det beslutades om överlämnandet.

85.      Även om vi bortser från lydelsen i artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och föreställer oss att det kunde vara möjligt att tillämpa bestämmelsen på barnen till den eftersökta personen, skulle det inte uppfylla kravet på humanitära skäl enligt domstolens tolkning i målet E.D.L. att, såsom den italienska regeringen har föreslagit, vänta till dess att barnet har uppnått en mer mogen ålder.

86.      Jag anser att det skulle förfela syftet med artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

87.      I detta fall är således användningen av artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder inte till någon hjälp.

b)      Artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

88.      Artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är ett annat alternativ som de verkställande rättsliga myndigheterna kan använda när de fastställer att det ligger i barnets bästa att hålla kvar både modern och barnet i den verkställande medlemsstaten.

89.      Bestämmelsen ger den verkställande rättsliga myndigheten en valmöjlighet att inte verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, om den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd.

90.      Det huvudsakliga syftet med denna bestämmelse är att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna fästa särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället efter avtjänat straff.(52)

91.      Det finns emellertid inte något skäl till varför denna bestämmelse inte bör användas även för att skydda barnets bästa, och samtidigt undvika straffrihet. Att använda artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder kan vara det bästa alternativet om det, av något skäl som har samband med det aktuella barnet, skulle ligga i barnets bästa att inte lämna den verkställande medlemsstaten, men det skulle samtidigt vara viktigt att barnet fortsätter att ha en nära kontakt och ett tätt förhållande med sin mor (till exempel i en situation där den andra föräldern eller anhöriga bor i den verkställande medlemsstaten).

92.      Enligt den hänskjutande domstolen införlivade Italien artikel 4.6 rambeslutet om en europeisk arresteringsorder med sin lagstiftning genom att uppställa ett krav på minst fem års bosättning i Italien för den eftersökta personen för att kunna dra fördel av denna bestämmelse.

93.      EU-domstolen har slagit fast att uttrycken ”uppehåller sig i” eller ”bosatt” i artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är autonoma unionsrättsliga begrepp som inte kan definieras av medlemsstaterna.(53) EU-domstolen anser att dessa uttryck ”avser situationer där den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder verkligen är bosatt i den verkställande medlemsstaten respektive efter en stabil vistelse under viss tid i samma medlemsstat har ansetts få en sådan anknytning till denna medlemsstat som kan jämställas med sådan anknytning som följer av att personen är bosatt i medlemsstaten”.(54)

94.      Detta medför en skyldighet för den hänskjutande domstolen att tolka sin nationella lagstiftning i enlighet med den autonoma tolkningen av dessa uttryck som EU-domstolen har gjort, vilken inte uppställer ett krav på att uppehålla sig i staten under fem år.

95.      Artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ger visserligen den verkställande rättsliga myndigheten en valmöjlighet, och skapar inte någon skyldighet att verkställa fängelsestraffet i den verkställande medlemsstaten. När det gäller att säkerställa barnets bästa kan emellertid denna valmöjlighet mycket väl komma att bli en skyldighet om den verkställande rättsliga myndigheten anser att det ligger i barnets bästa att inte lämna den verkställande medlemsstaten.(55)

96.      Jag anser att denna bestämmelse därför tillhandahåller ett ytterligare processuellt verktyg med hjälp av vilket den verkställande rättsliga myndigheten kan minska risken för straffrihet och förena det med barnets bästa.

c)      Artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

97.      I artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreskrivs att när en europeisk arresteringsorder utfärdas för lagföring av en person som är medborgare eller bosatt(56) i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.

98.      Denna bestämmelse kan sägas vara den andra sidan av artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder: oavsett om en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring (såsom är fallet i artikel 5.3) eller för verkställighet av ett straff (artikel 4.6), kan personer som är bosatta i den verkställande staten dra fördel av möjligheten att avtjäna ett straff i den medlemsstat där de är bosatta.

99.      Artikel 5.3 avser situationer då en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring, vilket enligt mitt förmenande inte är fallet här. GN dömdes i Belgien och den europeiska arresteringsordern utfärdades uttryckligen för verkställighet av ett fängelsestraff.

100. Vid förhandlingen förklarade dock GN och kommissionen att det finns en möjlighet till förnyad prövning i Belgien eftersom GN dömdes i sin frånvaro, vilket enligt deras mening skulle innebära att denna europeiska arresteringsorder även avser lagföring.

101. I ett sådant scenario skulle artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder tillåta att den verkställande rättsliga myndigheten uppställer som villkor för överlämnandet av personer som är medborgare eller bosatta i den verkställande medlemsstaten att denna person senare återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärden.

102. För det första ger de faktiska omständigheterna i målet upphov till tvivel om huruvida GN är bosatt i Italien. Det ankommer likväl på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning.

103. För det andra föreskrivs det i den första meningen i artikel 5 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder att den verkställande myndigheten får använda denna valmöjlighet. Artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder är således en annan valmöjlighet som de verkställande rättsliga myndigheterna kan använda när de fastställer huruvida det ligger i barnets bästa att hålla kvar både modern och barnet i den verkställande medlemsstaten.

104. Med hänsyn till att den europeiska arresteringsordern avseende GN uttryckligen har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, anser jag emellertid att den bestämmelsen inte kan användas i förevarande mål.

IV.    Förslag till avgörande

105. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU‑domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande sätt:

1.      Artikel 1.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna utgör i princip inte något hinder mot att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en mor till små barn, när detta ligger i barnets bästa.

2.      En sådan vägran är möjlig endast om den verkställande myndigheten, efter att ha fastställt barnets konkreta situation och efter att ha använt mekanismen för kommunikation i artikel 15.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, inte har tillräckliga uppgifter som skulle göra det möjligt för den att vara helt säker på att verkställandet av den europeiska arresteringsordern inte skulle strida mot barnets bästa.

3.      Det är inte möjligt att tillfälligt skjuta upp överlämnandet enligt artikel 23.4 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i fråga om en annan person än den eftersökte och av andra skäl än allvarliga humanitära skäl, exempelvis när den eftersöktes liv och hälsa uppenbart är i fara.

1      Originalspråk: engelska.

2      Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 om ändring av rambesluten 2002/584/RIF, 2005/214/RIF, 2006/783/RIF, 2008/909/RIF och 2008/947/RIF och om stärkande av medborgarnas processuella rättigheter och främjande av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande på ett avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet om en europeisk arresteringsorder eller bara rambeslutet).

3      Antagen av Förenta Nationernas generalförsamling den 20 november 1989 (United Nations Treaty Series, vol. 1577, s. 3).

4      EU-domstolen införde möjligheten att vägra verkställa en europeisk arresteringsorder i andra situationer än dem som avses i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder i dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).

5      Även före domen Aranyosi och Căldăraru var nationella domstolar oroade för att de genom att verkställa europeiska arresteringsorder skulle riskera att kränka den eftersökta personens grundläggande rättigheter som skyddas i Europakonventionen, och de hänsköt därför upprepade gånger tolkningsfrågor till EU-domstolen. I dessa tidigare mål ansåg dock inte EU-domstolen att det var nödvändigt att inrätta fler möjligheter att vägra överlämnande. Se, exempelvis, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld (C‑303/05, EU:C:2007:261), dom av den 26 februari 2013, Melloni  (C‑399/11, EU:C:2013:107), och dom av den 30 maj 2013, F. (C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358).

6      Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 93 och 94).

7      En anmärkning om terminologin är på sin plats: uttrycket ”undersökning i två etapper” användes av generaladvokaten Bobek i målet  Gavanozov  (C‑852/19, EU:C:2021:346, fotnot 42). Den har även kallats en ”prövning i två steg” av EU‑domstolen i dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie  (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) (C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 53), och i dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 52, 54, 55, 62 och 66), samt ”tvåstegsprövning” i dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 98 och 101). Samma uttryck användes även i förslag till avgörande av generaladvokaten Rantos i de förenade målen Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2021:1019, punkterna 37, 38 och 42 samt fotnot 41), förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2022:573, punkterna 7, 88, 90, 92, 93, 97, 106 och 108 samt fotnot 57), och förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet M.D. (C‑819/21, EU:C:2023:386, punkterna 3, 23, 26, 32, 33, 51, 67, 70 och 88 samt själva förslaget till avgörande). Den kallades slutligen även en ”prövning i två steg” och ”tvåstegsprövning” i förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom)  (C‑699/21, EU:C:2022:955, punkterna 35 och 39).

8      Se, i det avseendet, dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) (C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 62), dom av den 19 september 2018, RO (C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 42), och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu (C‑128/18, EU:C:2019:857, punkterna 52 och 55).

9      Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkterna 61 och 68).

10      Dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) (C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033, punkt 52), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkterna 50–53), och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 97 och 98).

11      I ett mål nyligen tillfrågades EU-domstolen om möjligheten att vägra överlämna en person på grund av ett eventuellt åsidosättande av personens integritet och rätt till hälsa (artiklarna 3 och 35 i stadgan). Det målet avsåg dock en annan situation, där denna rätt inte äventyrades av systembrister eller allmänna brister i den utfärdande staten vad beträffar rätten till hälsa för frihetsberövade personer, utan snarare av möjligheten att själva överlämnandet kunde allvarligt försämra den eftersökta personens hälsa. I ett sådant sammanhang ansåg inte domstolen att det var nödvändigt att tolka artikel 1.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder mot bakgrund av artiklarna 3 och 35 i stadgan. Se dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 54).

12      Samma slutsats går även att utläsa av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordonas synsätt, vilken slog fast att även om artikel 3 i stadgan (människans rätt till integritet) kan ha aktualiserats med avseende på den eftersökta personen, skulle vägran att överlämna personen vara motiverad endast enligt ”prövningen i två steg”. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2022:955, punkterna 58 och 59).

13      För en bekräftelse av denna princip, se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Presidente del Consiglio dei Ministri m.fl. (Europeisk arresteringsorder som har utfärdats mot en tredjelandsmedborgare) (C‑700/21, EU:C:2022:995, punkterna 55 och 56) (där han har slagit fast att rätten till familjeliv inte kan ges företräde framför avtjänandet av ett fängelsestraff). Förebyggande av oordning eller brott anges dessutom som ett av de möjliga allmänintressen som kan motivera en inskränkning av rätten till familjeliv, som föreskrivs i artikel 8.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) slog exempelvis fast i sin dom av den 23 oktober 2014, Vintman mot Ukraina (CE:ECHR:2014:1023JUD002840305, § 78), att den omständigheten att en fånge skiljs från sin familj är en oundviklig konsekvens av fängelsestraffet. Det ansågs i sin tur föreligga ett åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen i en situation då fångar skickades till en straffkoloni tusentals kilometer från sina familjer. Se Europadomstolen, 25 juli 2013 i målet Khodorkovskiy och Lebedev mot Ryssland (CE:ECHR:2013:0725JUD001108206, § 850).

14      Se artikel 52.1 i stadgan. Se även, exempelvis, Europadomstolens dom, 27 september 2022, Otite mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2022:0927JUD001833919, § 39) (där den slog fast att vid bedömningen av huruvida en inskränkning av en rättighet som skyddas av artikel 8 i Europakonventionen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle och står i proportion till det berättigade mål som eftersträvas, har de fördragsslutande staterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning).

15      Den standardformulering som EU-domstolen har använt i alla sina domar när den tolkar systemet med en europeisk arresteringsorder är följande: ”[P]rincipen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, [innebär] att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns där”. Se, exempelvis, dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) (C‑220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 49), dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36), dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu  (C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 46), dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten)  (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 40), dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 93), och dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 30).

16      Sådan information kan lämnas till domstolen av den person som motsätter sig överlämnandet, eller det kan vara information som domstolen redan har tillgång till, som till exempel har fastställts av andra organ. I exempelvis domen Aranyosi och Căldăraru hade den verkställande myndigheten misstankar om fängelseförhållandena i Ungern och Rumänien på grundval av tidigare avgöranden från Europadomstolen och en rapport som upprättats av Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 43, 44 och 59–61)

17      Se, exempelvis, rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1).

18      Dom av den 13 januari 2021, MM (C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 61).

19      Se, exempelvis, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg (C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 55) (där EU-domstolen slog fast att den berörda personen, efter att ha överlämnats, vid den utfärdande medlemsstatens domstolar kan åberopa eventuella åsidosättanden av unionsrätten, i det fallet personens processuella rättigheter i det straffrättsliga förfarandet). Jag har tidigare gjort samma påpekande i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff) (C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2022:848, punkterna 117 och 135).

20      Det är intressent att notera, såsom rådet påminde EU-domstolen om under förhandlingen, att Pál Aranyosi också var far till ett minderårigt barn. Överlämnandet av honom ifrågasattes dock aldrig på grundval av en eventuell kränkning av hans rätt till familjeliv, utan grundades endast på en eventuell överträdelse av förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling.

21      Dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) (C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 67).

22      Enligt förklaringarna avseende Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), grundas artikel 24 i stadgan på New York-konventionen om barnets rättigheter, vilken undertecknades den 20 november 1989 och har ratificerats av alla medlemsstater, särskilt artiklarna 3, 9, 12 och 13 i den konventionen. Konventionen är därför relevant för tolkningen av artikel 24 i stadgan. Se, i det avseendet, dom av den 14 december 2021, Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo” (C‑490/20, EU:C:2021:1008, punkt 63). Barnets rättigheter omnämns även i artikel 3.3 FEU som ett av de mål som Europeiska unionen ska främja.

23      Dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av föräldern till en underårig) (C‑112/20, EU:C:2021:197, punkterna 36 och 38).

24      Utom när de själva är föremål för överlämnande, vilket är möjligt så snart de har blivit straffmyndiga. Detta var situationen i dom av den 23 januari 2018, Piotrowski (C‑367/16, EU:C:2018:27).

25      Alla deltagare i detta förfarande, med undantag av den ungerska regeringen och rådet, ansåg även att den hänskjutande domstolens första fråga bör besvaras på ett sätt som i viss mån frångår ”prövningen i två steg”.

26      Smyth, C., ”The best interests of the child in the expulsion and first-entry jurisprudence of the European Court of Human Rights: How principled is the Court’s use of the principle?”, European Journal of Migration and Law, vol. 17(1), 2015, s. 70, på s. 71.

27      Goldner-Lang, I., ”Chapter 31: The child’s best interests as a gap filler and expander of EU law in internal situations” i Ziegler, K.S., Neuvonen, P.J., Moreno-Lax, V., Research Handbook on General Principles in EU Law. Constructing Legal Orders in Europe, Edward Elgar Publishing, Cheltenham, 2022.

28      Klaassen M., och Rodrigues, P., ”The best interests of the child in EU family reunification law: A plea for more guidance on the role of Article 24(2) of the Charter”, European Journal of Migration and Law, vol. 19(2), 2017, s. 191.

29      Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski  (C‑367/16, EU:C:2018:27).

30      Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1).

31      Särskilt i artikel 17 i nämnda direktiv föreskrivs att rättigheter för barn som är misstänkta eller tilltalade i nationella straffrättsliga förfaranden ska gälla i tillämpliga delar även för barn som är föremål för en europeisk arresteringsorder, från det att de grips i de verkställande medlemsstaterna. Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski  (C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 36).

32      Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski (C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 38). Det ska tilläggas att tröskeln för straffrättsligt ansvar under alla omständigheter utgör ett skäl till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras enligt artikel 3.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

33      Dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ensamkommande barn) (C‑441/19, EU:C:2021:9, punkt 46).

34      Dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av föräldern till en underårig) (C‑112/20, EU:C:2021:197, punkt 27), och dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl.  (C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 70 och 71).

35      Dom av den 16 juli 2020, État belge (Familjeåterförening – Underårigt barn) (C‑133/19, C‑136/19 och C‑137/19, EU:C:2020:577, punkt 34). Se även dom av den 6 december 2012, O m.fl. (C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 76).

36      Dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) (C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 69).

37      Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Chavez-Vilchez m.fl.  (C‑133/15, EU:C:2016:659, punkt 101).

38      Dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl.  (C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 70).

39      Detta är ytterligare ett argument till varför ”prövningen i två steg” inte kan tillämpas. Den är olämplig eftersom det första steget skulle hoppa över den konkreta bedömningen av barnets bästa, och i stället skulle fokusera på systembrister eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten. När det har konstaterats att det inte föreligger några sådana brister, vilket uppenbarligen är fallet här, skulle den verkställande rättsliga myndigheten inte alls ha någon möjlighet att bedöma barnets konkreta situation. Det är just den bedömningen som är central för att fastställa barnets bästa.

40      Som Cardona Llorens har påpekat är barnets bästa ett obestämt, men inte skönsmässigt begrepp: ”I fråga om samma beslut bör bedömningen och fastställandet av barnets bästa för fem olika barn leda till fem olika beslut (med hänsyn till att det inte finns två barn som är lika under samma omständigheter och i samma situation). Men bedömningen och fastställandet av ett barns bästa av fem vuxna individuellt vid antagandet av ett beslut bör leda till samma resultat.” Se Cardona Llorens, J., ”Presentation of General Comment No. 14: strengths and limitations, points of consensus and dissent emerging in the drafting” i The best Interests of the child – A dialogue between theory and practice (Europarådet 2016), s. 12. Tillgänglig på följande webbadress: https://rm.coe.int/1680657e56.

41      För en diskussion i denna fråga, se Lonardo, L., ”The best interests of the child in the case-law of the Court of Justice of the European Union”, Maastricht Journal of European and Comparative Law, vol. 29(5), 2022, s. 596, på s. 598. För en diskussion om barnets bästa som en ”skyddsprincip”, mot bakgrund av vilken andra unionsrättsliga instrument ska tolkas, se Frasca, E., och Carlier, J.Y., ”The best interests of the child in ECJ asylum and migration case-law: Towards a safeguard principle for the genuine enjoyment of the substance of children’s rights?”, Common Market Law Review, vol. 60, 2023, s. 345.

42      Även kommissionen intog denna ståndpunkt vid förhandlingen.

43      Dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 21). Inom ramen för artikel 24 i stadgan, se dom av den 6 juni 2013, MA m.fl. (C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 59).

44      Den italienska regeringen och kommissionen framhöll båda vid förhandlingen att detta kan innefatta även de sociala myndigheterna i den verkställande medlemsstaten eller kommunikation med dessa i den utfärdande medlemsstaten.

45      Den verkställande rättsliga myndigheten är tvungen att samla in ytterligare relevanta uppgifter, som till exempels barnets andra familjerelationer, särskilt med den andre föräldern, och kan innefatta deltagande av de sociala myndigheterna eller andra relevanta institutioner som har uppgifter som avser ett visst barn.

46      I själva verket tycks det framgå av de faktiska omständigheterna i målet att den utfärdande rättsliga myndigheten inte ens kände till att GN hade ett barn vid den tidpunkt då den utfärdade den europeiska arresteringsordern.

47      Exempelvis i dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 48), dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 131), och dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 46).

48      Dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 46).

49      Liksom Allmänna åklagaren vid Appellationsdomstolen i Bologna och den italienska och nederländska regeringen.

50      Se särskilt artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27) (nedan kallat rambeslut 2008/909/RIF). Se även dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl.  (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141).

51      Dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom) (C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 42).

52      Dom av den 29 juni 2017, Popławski (C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 21), och dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge (C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 32).

53      Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski  (C‑66/08, EU:C:2008:437, punkterna 41 och 43). I den domen hindrade EU-domstolen medlemsstaterna från att ge dessa uttryck en större räckvidd än vad som föreskrivs i unionsrätten.

54      Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski  (C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 46).

55      Det ska tilläggas att medlemsstaterna har denna valmöjlighet även enligt rambeslut 2008/909.

56      Notera att denna bestämmelse, till skillnad från artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, inte omfattar personer som uppehåller sig i den verkställande medlemsstaten.