Mål T‑68/04

SGL Carbon AG

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens − Konkurrensbegränsande samverkan − Marknaden för elektriska och mekaniska kol- och grafitprodukter − Riktlinjer för beräkning av böter − Överträdelsens allvar och varaktighet − Proportionalitetsprincipen − Likabehandlingsprincipen − Övre gräns på högst 10 procent av omsättningen − Dröjsmålsränta”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Böter – Beslut att ålägga böter – Motiveringsskyldighet

(Artikel 253 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Artiklarna 81.1 EG och 82 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

3.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Uppdelning av de berörda företagen i kategorier med en viss utgångspunkt

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

4.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Fastställande av ett absolut utgångsbelopp utifrån överträdelsens art, vilket sedan justeras för respektive företag

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

5.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Beaktad omsättning

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Överträdelser med lång varaktighet

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 B)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Gräns fastställd i artikel 15.2 i förordning nr 17

(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)

8.      Konkurrens – Böter – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Befogenhet att fastställa villkoren för betalning av böter

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens förordning nr 2342/2002, artikel 86)

1.      När det gäller fastställande av böter för överträdelser av de konkurrensrättsliga bestämmelserna har kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet om den i beslutet angett de omständigheter i bedömningen som gjort det möjligt för den att fastställa överträdelsens allvar och varaktighet, och den är inte skyldig att ange någon mer detaljerad redogörelse eller några sifferuppgifter avseende beräkningen av böterna. Att sifferuppgifter avseende sättet för beräkning av böterna anges är inte oundgängligt för att uppfylla motiveringsskyldigheten.

Vad angår motiveringen av böternas utgångsbelopp i absoluta tal, erinras om att böterna utgör en del av kommissionens konkurrenspolitik. Av den anledningen ska kommissionen ges ett utrymme för skönsmässig bedömning då den fastställer bötesbelopp, för att kunna styra företagens beteende så att de iakttar konkurrensreglerna. Det är också väsentligt att undvika att de ekonomiska aktörerna enkelt kan förutse böterna. Det krävs därför inte mer än att kommissionen anger de omständigheter avseende överträdelsens allvar och längd på vilka den grundat bedömningen.

(se punkterna 31 och 32)

2.      Kommissionens befogenhet att ålägga företag, vilka uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 81.1 EG eller 82 EG, böter utgör ett av de medel som tilldelats kommissionen för att göra det möjligt för den att uppfylla sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten. Denna uppgift omfattar naturligtvis att undersöka och bestraffa individuella överträdelser. Den medför också en plikt att föra en allmän politik som syftar till att på konkurrensområdet tillämpa de principer som fastställts i fördraget och att påverka företagens beteende i denna riktning. Kommissionen har därför rätt att bestämma bötesbeloppet till en nivå som förstärker böternas avskräckande verkan när förfaranden av ett visst slag, på grund av den vinst som vissa av de berörda företagen kan göra genom dem, fortfarande är relativt vanliga, trots att det redan från begynnelsen av gemenskapens konkurrenspolitik har slagits fast att de är rättsstridiga.

När ett företag samtidigt har deltagit i flera separata överträdelser av artikel 81.1 EG, som representerar en klassisk överträdelse av konkurrensrätten och ett beteende som kommissionen vid upprepade tillfällen har fastslagit är rättsstridigt, kan kommissionen bedöma det nödvändigt att, inom den ram som anges i förordning nr 17, bestämma bötesbeloppet till en nivå som är tillräckligt avskräckande.

(se punkterna 52–54 och 56)

3.      Den metod som består i att dela in medlemmarna i en kartell i kategorier för att göra en differentierad behandling vid fastställandet av utgångspunkten för böterna, som i principiellt hänseende godkänts av förstainstansrätten trots att den inte tar hänsyn till skillnaden i storlek mellan företag inom samma kategori, innebär att ett schablonbelopp fastställs för alla företagen i en viss kategori.

Kommissionen kan exempelvis klassificera de berörda företagen i tre olika kategorier i steg om 5 procents andel av marknaden. En motsvarande klassificering av de företag som deltagit i en kartell i olika kategorier är dock inte det enda sättet att återge förhållandet mellan olika marknadsandelar utan att det medför en felaktig bedömning under hela kommissionens sanktionsförfarande avseende en kartell. Kommissionen kan inom ramen för sitt stora utrymme för en skönsmässig bedömning även ställa upp kategorier utifrån marknadsandelar i steg om 10 procent.

Vid en sådan uppdelning i kategorier ska emellertid likabehandlingsprincipen iakttas, och bötesbeloppet ska stå i proportion till de omständigheter som beaktats vid bedömningen av överträdelsens allvar. Gemenskapsdomstolen ska endast kontrollera att uppdelningen är sammanhängande och sakligt motiverad.

Uppdelningen av företagen i tre kategorier, stora, medelstora och små företag, är inte ett olämpligt sätt att beakta företagens relativa betydelse på marknaden i syfte att anpassa utgångspunkten för böterna, under förutsättning att uppdelningen inte ger en starkt missvisande bild av den relevanta marknaden. Inte heller kan kommissionens metod att bestämma trösklarna i steg på 10 och 20 procent a priori anses sakna ett inre sammanhang.

Kommissionen har vidare ingen skyldighet att inom ramen för en uppdelning i kategorier av medlemmarna i en kartell beräkna relationen mellan utgångsbeloppen för böterna, som fastställs utifrån relationen mellan marknadsandelen hos ”det största” företaget i den översta kategorin och marknadsandelen hos ”det minsta” företaget i den nedersta kategorin.

Även om ett lika stort utgångsbelopp således tillämpas på vissa företag på grund av deras uppdelning i kategorier trots att de har olika storlek, finns det saklig grund för denna skillnad i behandling genom att överträdelsens art har företräde framför företagens storlek vid fastställandet av överträdelsens allvar

(se punkterna 62, 65, 66, 68–70, 79 och 92)

4.      Avseende klassificeringen av överträdelserna av konkurrensrätten som ”mycket allvarliga”, är riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget begränsade till att ange att det möjliga bötesbeloppet är ”över 20 miljoner [euro]”. De enda nivåer som anges i riktlinjerna och som är tillämpliga på sådana överträdelser är den allmänna begränsningen av böterna till högst 10 procent av företagens totala omsättning enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och nivåerna avseende de tilläggsbelopp som kan dömas ut beroende på varaktighetens längd. Det finns ingenting i riktlinjerna som förbjuder att utgångsbeloppet för böterna vid en ”mycket allvarlig” överträdelse höjs kraftigt i absoluta tal.

(se punkt 73)

5.      Vid fastställandet av de böter som åläggs till följd av överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt kan den del av företagets omsättning som härrör från de varor som är föremål för överträdelsen ge en god anvisning om en överträdelses omfattning på den relevanta marknaden. Omsättningen av de produkter som omfattas av ett konkurrensbegränsande förfarande utgör ett objektivt kriterium som gör det möjligt att uppskatta hur skadligt detta förfarande är för den normala konkurrensen.

Vad avser fastställandet av överträdelsens omfattning på marknaden och det ansvar som åligger varje deltagare i kartellen, ska kommissionen således beakta omsättningen avseende de ifrågavarande produkterna och marknadsandelen för varje enskilt företag på den relevanta marknaden det sista hela kalenderåret under vilket överträdelsen ägde rum, och inte de nämnda företagens situation vid tidpunkten för beslutet om böter.

(se punkterna 99 och 100)

6.      Även om det ska anses att priskarteller när de bildas i sig är avsedda att ha lång varaktighet, kan det mot bakgrund av denna bestämmelse inte vara otillåtet för kommissionen att beakta deras faktiska varaktighet i varje enskilt fall. Vissa karteller upptäcks av kommissionen eller avslöjas av en kartellmedlem efter en kort tids verksamhet, trots att de är avsedda att fungera under lång tid. Sådana karteller har nödvändigtvis gjort mindre skada än om de verkligen hade varit verksamma under lång tid. Därför ska det vid tillämpningen av artikel 15.2 i förordning nr 17 alltid göras en åtskillnad mellan överträdelsens faktiska varaktighet och dess allvar mot bakgrund av dess art.

I punkt 1 B första stycket tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget föreskrivs inte en automatisk ökning på 10 procent per år för överträdelser med lång varaktighet, utan kommissionen ges ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Kommissionen kan således besluta att höja utgångsbeloppet för böterna med 10 procent för varje år som överträdelsen varade och med 5 procent för varje ytterligare tidsperiod som var längre än sex månader men kortare än ett år, och detta med hänsyn till vikten av överträdelsens längd. Det faktum att kommissionen antagit principen om att böterna ska höjas med 10 procent per år för samtliga företag som deltagit i överträdelsen, som klassificerats som långvarig, strider således inte mot riktlinjerna. Det har inte heller visats att gemenskapsrätten innehåller någon ”princip om en stegvis avtagande ökning av straffet” vid överträdelser med lång varaktighet.

Slutligen följer det inte av bestämmelserna i punkt 1 B i riktlinjerna att överträdelsens första år inte ska beaktas. Det föreskrivs nämligen endast att någon ökning inte ska göras vid överträdelser med kort varaktighet, normalt kortare än ett år. För överträdelser med längre varaktighet föreskrivs däremot att böterna kan ökas med 10 procent av utgångsbelopp för böterna ”per år” när överträdelsen har varat längre än fem år.

(se punkterna 109, 111, 112 och 120)

7.      Även om kommissionen, under gemenskapsdomstolens kontroll, har ett utrymme att fritt bedöma huruvida en nedsättning av böterna ska beviljas med stöd av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden med hänsyn till omständigheterna i respektive ärende, är den fortfarande skyldig att iaktta tioprocentsgränsen i artikel 15.2 i förordning nr 17. Kommissionen har inte något utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av denna gräns, vilken enbart är kopplad till betydelsen av den omsättning som avses i nämnda bestämmelse.

I fråga om den uttryckliga hänvisningen till företagens omsättning, är syftet med tioprocentsgränsen att undvika att böter åläggs som är orimliga i förhållande till företagets storlek. Eftersom det endast är den totala omsättningen som verkligen kan ge en ungefärlig fingervisning i detta hänseende, måste ovannämnda procentsats förstås som en hänvisning till den totala omsättningen. Denna definition av syftet med tioprocentsgränsen går emellertid inte att skilja från ordalydelsen i och räckvidden för artikel 15.2 i förordning nr 17. Syftet med tioprocentsgränsen kan inte ligga till grund för en tolkning av nämnda bestämmelse som strider mot dess ordalydelse.

Kommissionen får ålägga ett företag flera olika böter, var och en inom de gränser som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning nr 17, under förutsättning att detta företag har begått så många separata överträdelser av bestämmelserna i artikel 81.1 EG. Kommissionen får genomföra ett enda förfarande, som leder till ett enda beslut i vilket kommissionen konstaterar att det skett flera separata överträdelser och ålägger företaget flera skilda bötesbelopp, eller flera olika förfaranden, utan att detta utgör någon ”olaglig överträdelse” av gränsen i artikel 15.2 i förordning nr 17. Det har ingen betydelse för tillämpningen av denna gräns om olika överträdelser av konkurrensreglerna blir föremål för sanktioner inom ramen för ett enda förfarande eller i olika förfaranden som genomförs vid olika tidpunkter, eftersom tioprocentsgränsen är tillämplig på varje enskild överträdelse av artikel 81 EG för vilken kommissionen ålägger böter.

(se punkterna 124, 127, 131 och 132)

8.      Kommissionens befogenheter enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 omfattar rätten att bestämma förfallodagen för böterna och från vilken dag dröjsmålsränta ska börja löpa, att fastställa storleken på dröjsmålsräntan och närmare föreskrifter för verkställigheten av dess beslut genom att vid behov fordra att en bankgaranti ställs som täcker böternas kapitalbelopp och ränta. Den fördel som företagen skulle kunna få genom att betala böterna för sent, om en sådan behörighet inte fanns, skulle försvaga de påföljder som kommissionen ålägger inom ramen för sin uppgift att övervaka tillämpningen av konkurrensreglerna. Sålunda är det berättigat att tillämpa dröjsmålsränta på böter för att undvika att fördragets ändamålsenliga verkan omintetgörs genom ensidigt handlande från de företag som dröjer med att betala de böter som de ådömts och för att undvika att dessa företag gynnas i förhållande till dem som betalar sina böter inom den föreskrivna fristen.

Kommissionen har rätt att fastställa dröjsmålsränta motsvarande marknadsräntan med tillägg av 3,5 procentenheter och, om bankgaranti ställs, med en räntesats motsvarande marknadsräntan med tillägg av 1,5 procentenheter.

Kommissionen kan utgå från en referenspunkt som är högre än den genomsnittligt tillämpliga marknadsräntan i den mån det är nödvändigt för att undvika att betalningen förhalas. Den måste dock därvid beakta rätten till ett effektivt rättsligt skydd, som är en allmän princip i gemenskapsrätten.

För att förebygga följderna av dröjsmålsräntan på grund av oförutsägbarheten i fråga om längden på det rättsliga förfarandet har ett företag en möjlighet att begära att kommissionens beslut att ålägga företaget böter tillfälligt inte ska verkställas eller lämna en bankgaranti, vilket leder till att dröjsmålsräntan sjunker från 5,5 procent till 3,5 procent.

Genom att betala tillbaka de preliminära betalningarna av böterna från företagen med en ränta som motsvarar Europeiska centralbankens lägsta återfinansieringsränta plus 0,1 procentenhet beviljar kommissionen företagen en förmån som varken följer av bestämmelserna i fördraget, av förordning nr 17 eller av förordning nr 2342/2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget. Den ränta som tillämpas av kommissionen avseende böter som det visar sig till slut har betalats in felaktigt fyller ett helt annat syfte än dröjsmålsräntan. Syftet med den förra är att undvika att gemenskaperna gör en orättmätig vinst till skada för företagen vars överklagande har bifallits avseende ogiltigförklaringen av de böter som företaget ålagts att betala, medan den andra räntesatsen ska hindra att böterna betalas för sent.

(se punkterna 143, 144, 146, 148, 149 och 152)