DOMSTOLENS BESLUT (sjätte avdelningen)
den 16 februari 2023(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Järnvägstransport – Resenärernas rättigheter och skyldigheter – Förordning (EG) nr 1371/2007 – Artikel 3 led 8 – Transportavtal – Begrepp – Resenär som saknar biljett när han eller hon stiger ombord på tåget – Konsumentskydd”
I mål C‑530/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Sródmieście, Warszawa, Polen) genom beslut av den 20 juni 2022, som inkom till domstolen den 9 augusti 2022, i målet
Dunaj-Finanse sp. z o.o.
mot
KG,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden P.G. Xuereb samt domarna T. von Danwitz (referent) och A. Kumin,
generaladvokat: G. Pitruzzella,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet enligt artikel 99 i domstolens rättegångsregler genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat,
följande
Beslut
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 led 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (EUT L 315, 2007, s. 14) och artikel 6.1 och 6.2 i bihang A i bilaga I till förordningen.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Dunaj-Finanse sp. z o.o. och KG angående tilläggsavgifter som KG förelagts att betala för att ha rest med tåg utan att inneha biljett.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I skälen 1–3 i förordning nr 1371/2007 anges följande:
”(1) Inom ramen för den gemensamma transportpolitiken är det viktigt att slå vakt om rättigheterna för tågresenärerna och att förbättra kvaliteten och effektiviteten hos persontrafiken för att bidra till en ökning av järnvägstransportens andel i förhållande till andra transportsätt.
(2) I kommissionens meddelande 'En strategi för konsumentpolitik 2002–2006' [EGT C 137, 2002, s. 2] fastställs målsättningen att uppnå en hög konsumentskyddsnivå på transportområdet i enlighet med artikel 153.2 i fördraget.
(3) Eftersom tågresenären är transportavtalets svagare part bör man slå vakt om resenärens rättigheter.”
4 Artikel 1 a i samma förordning har följande lydelse:
”I denna förordning fastställs regler på följande områden:
a) Den information som järnvägsföretagen ska tillhandahålla, ingående av transportavtal, utfärdande av biljetter och införande av ett datoriserat informations- och bokningssystem för järnvägstransporter.”
5 I artikel 3 i förordningen anges följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
2) transportör: det järnvägsföretag med vilket resenären har ingått transportavtalet eller ett antal på varandra följande järnvägsföretag som enligt avtalet har skadeståndsansvar.
…
8) transportavtal: ett avtal om transport mot ersättning eller kostnadsfritt mellan ett järnvägsföretag eller en biljettutfärdare och resenären om tillhandahållande av en eller flera transporttjänster.
…
16) allmänna villkor för befordran: Transportföretagets villkor i form av i varje medlemsstat gällande allmänna villkor eller tariffer som genom ingående av transportavtalet har kommit att utgöra en integrerad del av detta.
…”
6 Kapitel II i förordning nr 1371/2007 har rubriken ”Transportavtal, information och biljetter” och består av artiklarna 4–10 i förordningen. I artikel 4 i förordningen, som har rubriken ”Transportavtal”, föreskrivs följande:
”Ingående och genomförande av transportavtal och tillhandahållande av information och biljetter ska ske enligt bestämmelserna i avdelning II och avdelning III i bilaga I, varvid bestämmelserna i detta kapitel ska iakttas.”
7 Bilaga I till förordning nr 1371/2007, med rubriken ”Utdrag ur enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV)”, består av avdelningarna II–VII i bihang A till fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) av den 9 maj 1980, ändrat genom protokollet om ändring av Vilniusfördraget av den 3 juni 1999 (nedan kallat Cotif). I bilaga I återfinns således avdelning II i detta bihang, med rubriken ”Ingående och fullgörande av transportavtalet”, som innehåller artiklarna 6–11 i nämnda bihang.
8 Artikel 6 i bihang A Cotif har rubriken ”Transportavtal”. Artikeln har följande lydelse:
”1. Genom transportavtalet förbinder sig transportören att transportera resande och i förekommande fall resgods och fordon till bestämmelseorten och att lämna ut resgodset och fordonen på bestämmelsestationen.
2. Transportavtalet ska bekräftas genom en eller flera biljetter utfärdade till den resande. Om biljetten saknas, är felaktig eller har gått förlorad ska detta, om inte annat följer av artikel 9, dock inte påverka avtalets bestånd eller giltighet, utan det ska fortfarande lyda under dessa enhetliga rättsregler.
3. Biljetten ska till dess att motsatsen bevisats gälla som bevis för ingåendet av och innehållet i transportavtalet.”
9 Artikel 9 i samma bihang A har rubriken ”Rätt till transport – Förlust av rätten till transport”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
”Den resande ska från resans början vara försedd med en giltig biljett och visa upp den vid biljettkontrollen. I de allmänna transportvillkoren får föreskrivas
a) att en resande som inte visar upp en giltig biljett ska betala en tilläggsavgift utöver transportavgiften,
b) att en resande som vägrar att genast betala transportavgiften eller tilläggsavgiften kan förlora rätten till transport,
c) om och under vilka omständigheter tilläggsavgiften ska återbetalas.”
Polsk rätt
Civillagen
10 I artikel 117 i ustawa – Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U., 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande i 2 och 21 §§:
”§ 2. Vid utgången av preskriptionstiden kan gäldenären undandra sig sin förpliktelse såvida han eller hon inte avstår från att göra gällande preskription. …
§ 21. Efter det att preskriptionstiden har löpt ut är det inte längre möjligt att göra gällande en fordran mot en konsument.”
Transportlagen
11 I artikel 16.1 i ustawa Prawo przewozowe (transportlagen) av den 15 november 1984 (Dz. U., 1984, nr 53, position 272), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad transportlagen), föreskrivs följande:
”Transportavtal ingås genom köp av en biljett före resans början eller genom att de övriga villkor för tillträde till transportmedlet som fastställts av transportören eller kollektivtrafikoperatören är uppfyllda eller annars helt enkelt genom att ta plats i transportmedlet.”
12 I artikel 33a.3 i transportlagen föreskrivs följande:
”Om transportören eller kollektivtrafikoperatören eller en av denne befullmäktigad person konstaterar att resenären inte har en giltig biljett ska resenären betala priset för resan samt tilläggsavgiften, eller ett betalningsföreläggande utfärdas mot honom eller henne.”
13 I artikel 77.1 och 77.3 led 4 i denna lag föreskrivs följande:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 och artikel 78 preskriberas anspråk som grundas på denna lag eller på dess tillämpningsföreskrifter inom ett år.
…
3. Preskriptionstiden börjar löpa
…
4) för anspråk på betalning eller återbetalning – från och med betalningsdagen eller, om betalning inte skett, från och med den dag då betalning borde ha skett.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
14 Den 10 september 2016 reste KG med ett tåg som tillhörde bolaget Koleje Mazowieckie – KM sp. z o.o., som är en järnvägstransportör, utan att medföra giltig biljett. Han krävdes i enlighet med järnvägstransportörens taxa på ett belopp på 191,82 polska zloty (PLN) (cirka 40,50 euro), vilket avsåg biljettpriset på 6,82 PLN (cirka 1,50 euro) jämte en tilläggsavgift på 185 PLN (cirka 39 euro).
15 Genom ett överlåtelseavtal av den 2 januari 2019 övertog Dunaj-Finanse transportörens fordran mot KG.
16 Dunaj-Finanse väckte den 16 juni 2021 talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Śródmieście, Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att KG skulle förpliktas att betala nämnda belopp jämte dröjsmålsränta enligt den lagstadgade räntesatsen fram till dess att betalning erlagts, i enlighet med artikel 33a.3 i transportlagen. Bolaget gjorde gällande att det enligt artikel 16.1 i denna lag inte hade ingåtts något transportavtal mellan järnvägstransportören och KG, varför KG inte kunde anses vara part i ett transportavtal och därmed inte heller kunde anses vara konsument. Bolaget tillade att den nationella bestämmelse, i vilken det föreskrivs att en domstol ex officio ska pröva huruvida en fordran som åberopats mot en konsument är preskriberad, således inte var tillämplig i förevarande mål.
17 Den hänskjutande domstolen har angett att det av artikel 77 i nämnda lag framgår att den fordran som gjordes gällande var preskriberad när talan väcktes den 16 juni 2021, men att den enligt artikel 117.21 i civillagen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, inte ex officio får konstatera att preskription inträtt och således ogilla talan, annat än om KG kan anses vara konsument, vilket förutsätter att denne har ingått ett transportavtal med järnvägstransportören. Om det däremot ska anses att inget avtal har ingåtts och att KG följaktligen inte kan anses vara konsument, kan preskriptionen av fordran endast beaktas om KG åberopar den, vilket han inte har gjort, varför talan ska bifallas.
18 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang preciserat att även om ett transportavtal kan ingås genom ett konkludent handlande i enlighet med allmänna bestämmelser i nationell rätt, är det enligt artikel 16.1 i transportlagen, såsom den tolkats av bland annat Sąd Okręgowy w Kielcach (Regiondomstolen i Kielce, Polen) i en dom av den 1 september 2019, inte möjligt att anse att ett sådant avtal har ingåtts i en situation där passageraren har tagit plats på ett tåg utan att ha köpt biljett, trots att det i de allmänna transportvillkoren i fråga föreskrevs att det för ingående av avtal krävs att en biljett har köpts och att biljetten har validerats eller aktiverats.
19 Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida en sådan nationell lagstiftning är förenlig med förordning nr 1371/2007, särskilt artikel 3 led 8 i förordningen, i vilken begreppet transportavtal definieras, såsom det tolkats av EU-domstolen i domen av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl. (C‑349/18 P – C‑351/18, EU:C:2019:936).
20 Den hänskjutande domstolen har tillagt att det finns skäl att anse att bestämmelserna i nämnda förordning utgör hinder för tillämpningen av denna nationella lagstiftning, och att denna lösning särskilt har stöd i effektivitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har nämligen påpekat att huvudsyftet med förordning nr 1371/2007 är att säkerställa en hög skydds- och säkerhetsnivå för passagerarna, som är den svagare parten i transportavtalen. Detta syfte skulle dock till viss del inte kunna uppnås, om åtminstone en del av bestämmelserna i förordningen inte var tillämpliga på en viss kategori passagerare. En passagerare som reser utan biljett kan inte heller betraktas som konsument med stöd av andra bestämmelser i unionsrätten, såsom bestämmelserna i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), varför en sådan passagerares rättsliga ställning skulle försvagas ytterligare.
21 Sąd Rejonowy dla Warszawy-Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Śródmieście, Warszawa) har därför beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 3 led 8 i [förordning nr 1371/2007], artikel 6.1 och 6.2 i bihang A i bilaga I till förordning nr 1371/2007, artikel 169.1 [FEUF], artiklarna 20 och 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt principerna om effektivitet, likhet inför lagen och enhetlighet i rättsordningen tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken ett transportavtal inte kan anses ha ingåtts mellan en transportör och en passagerare som tagit plats på ett tåg utan att ha för avsikt att köpa en biljett?”
Prövning av tolkningsfrågan
22 Av artikel 99 i domstolens rättegångsregler följer att domstolen, om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar något utrymme för rimligt tvivel, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten när som helst får avgöra målet genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat.
23 Domstolen finner att denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.
24 Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen i sin fråga har hänvisat till förordning nr 1371/2007, till artikel 169.1 FEUF, till artiklarna 20 och 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt till effektivitetsprincipen, principen om likhet inför lagen och principen om rättssystemets inre sammanhang. Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att det förevarande målet endast rör begreppet ”transportavtal” i den mening som avses i förordningen.
25 Det följer av EU-domstolens fasta praxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 8 juni 2017, Freitag, C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 29, och dom av den 18 november 2021, A. SA, C‑212/20, EU:C:2021:934, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
26 Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 8 i förordning nr 1371/2007, jämförd med artikel 6.1 och 6.2 i bihang A i bilaga I till denna förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken ett transportavtal inte kan anses ha ingåtts mellan en transportör och en passagerare som tagit plats på ett tåg utan att ha för avsikt att köpa en biljett.
27 Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
28 Det kan inledningsvis konstateras, vad gäller lydelsen av artikel 3 led 8 i förordning nr 1371/2007, att ordet ”avtal”, enligt normalt språkbruk, avser en gemensam viljeförklaring som är avsedd att ha rättsverkningar. Inom ramen för det område som regleras av denna förordning och med hänsyn till ordalydelsen i denna bestämmelse, består denna rättsverkan huvudsakligen i en skyldighet för järnvägsföretaget att tillhandahålla resenären en eller flera transporttjänster och en skyldighet för resenären att betala priset härför, såvida inte transporttjänsten tillhandahålls gratis (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 36).
29 Genom att järnvägsföretaget lämnat fritt tillträde till sina tåg och resenären stigit ombord på tåget i syfte att genomföra en resa har båda två följaktligen visat sin samstämmiga vilja att ingå ett avtalsförhållande. De nödvändiga villkoren för att fastställa att ett transportavtal föreligger är således i princip uppfyllda. Det framgår emellertid inte av lydelsen av artikel 3 led 8 i förordning nr 1371/2007 huruvida resenärens innehav av en biljett är ett nödvändigt villkor för att det ska anses föreligga ett ”transportavtal” i den mening som avses i denna bestämmelse (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 37).
30 Därefter, vad gäller det sammanhang i vilket artikel 3 led 8 ingår, framgår det klart härav att biljetten, som i bihang A i bilaga I till denna förordning också kallas ”titre de transport” [reseberättigande handling], endast är det instrument som ger transportavtalet, i den mening som avses i förordningen, fysisk form (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 48).
31 Begreppet ”transportavtal” återfinns i flera andra bestämmelser i förordningen, bland annat i artikel 4, där det föreskrivs att ”[i]ngående och genomförande av transportavtal och tillhandahållande av information och biljetter ska ske enligt bestämmelserna i avdelning II och avdelning III i bilaga I [till förordning nr 1371/2007], varvid bestämmelserna i [kapitel II i denna förordning] ska iakttas”. I denna bilaga I återges emellertid bland annat avdelning II i bihang A Cotif, som avser ingående och fullgörande av transportavtalet. I artikel 6.1 i nämnda avdelning II anges att ”[g]enom transportavtalet förbinder sig transportören att transportera resande … till bestämmelseorten”. I artikel 6.2 preciseras att transportavtalet ska bekräftas genom en eller flera biljetter som utfärdas till resenären och att om biljetten saknas, är felaktig eller har gått förlorad, detta inte, såvida inte annat följer av artikel 9, ska påverka avtalets bestånd eller giltighet, utan avtalet ska fortfarande lyda under de enhetliga rättsregler som fastställts genom Cotif (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkterna 38, 40 och 41).
32 Vad gäller artikel 9 i bihang A kan konstateras att även om det i punkt 1 första meningen i denna artikel föreskrivs att resenären från och med resans början ska vara försedd med en giltig biljett, preciseras det i punkt 1 andra meningen a och b att det i de allmänna transportvillkoren får föreskrivas att en resenär som inte visar upp en giltig biljett ska betala en tilläggsavgift utöver transportavgiften och att en resenär som vägrar att genast betala transportavgiften eller tilläggsavgiften kan förlora rätten till transport (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 45).
33 De allmänna transportvillkoren kan således göras gällande gentemot en resenär som inte har någon giltig biljett eller som vägrar att genast betala en biljett med stöd av nämnda artikel 9. Dessa villkor anses enligt artikel 3 led 16 i förordningen, jämförd med artikel 3 led 2 i samma förordning – vid tillämpningen av densamma – utgöra en integrerad del av transportavtalet mellan järnvägsföretaget och resenären i och med att transportavtalet ingås. Detta innebär att ett dylikt företag som ger resenären fritt tillträde till sina tåg och en resande som stiger ombord på ett sådant tåg i syfte att genomföra en resa följaktligen ska anses vara parter i ett ”transportavtal”, i den mening som avses i förordningen, så snart resenären befinner sig ombord på tåget. I annat fall skulle dessa allmänna transportvillkor inte kunna göras gällande mot resenären på grundval av förordning nr 1371/2007 (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 47).
34 Ordalydelsen i artikel 3 led 8 i förordning nr 1371/2007 och det sammanhang som denna bestämmelse ingår i leder, följaktligen, till slutsatsen att begreppet ”transportavtal” i den mening som avses i denna bestämmelse, vid tillämpningen av förordningen ska förstås så, att det är oberoende av huruvida resenären innehar en biljett. Begreppet omfattar en situation där en resande stiger ombord på ett tåg, till vilket tillträdet är fritt, i syfte att genomföra en resa utan att ha någon biljett (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 49).
35 Denna bedömning vinner stöd av de syften som eftersträvas med förordning nr 1371/2007. För det första är syftet med denna förordning, enligt dess artikel 1 a, att fastställa regler för ingående av transportavtal. För det andra anges det i skäl 1 i nämnda förordning bland annat att det, inom ramen för den gemensamma transportpolitiken, är viktigt att slå vakt om tågresenärernas rättigheter. Det framgår dessutom av skäl 2 i samma förordning att en hög konsumentskyddsnivå på transportområdet ska uppnås. Eftersom tågresenären är transportavtalets svagare part bör man enligt skäl 3 i förordningen slå vakt om resenärens rättigheter (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 50).
36 Det skulle strida mot dessa syften att anse att begreppet ”transportavtal”, i den mening som avses i förordning nr 1371/2007, ska tolkas så, att det inte omfattar en situation där en resenär stiger ombord på ett tåg, till vilket tillträdet är fritt, i syfte att genomföra en resa utan att ha köpt biljett. Om det vore möjligt att anse att en sådan resenär, enbart på grund av att han eller hon inte förfogar över en biljett när han eller hon stiger ombord på tåget, inte kan anses vara part i ett avtalsförhållande med ett järnvägsföretag till vars tåg det är fritt tillträde, skulle resenären nämligen, på grund av omständigheter som inte kan tillskrivas denne, berövas de rättigheter som ingåendet av ett transportavtal är förenat med enligt förordningen. Detta skulle i sin tur strida mot det syfte att skydda tågresenärer som eftersträvas med nämnda förordning och som anges i skälen 1–3 i denna (dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 51).
37 Av detta följer att begreppet ”transportavtal”, i den mening som avses i artikel 3 led 8 i förordning nr 1371/2007, som är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt i alla medlemsstater, omfattar en situation där en resenär stiger ombord på ett tåg, till vilket tillträdet är fritt, för att genomföra en resa utan att ha köpt biljett, oberoende av om resenären har för avsikt att köpa en sådan biljett eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 53).
38 En medlemsstat får följaktligen inte föreskriva att begreppet ”transportavtal” inte omfattar en situation där en passagerare stiger ombord på ett tåg, till vilket tillträdet är fritt, för att genomföra en resa utan att ha köpt biljett och utan att ha för avsikt att köpa en sådan biljett.
39 Det ska vidare erinras om att den tolkning som avses i punkt 37 ovan, i avsaknad av bestämmelser i detta avseende i förordning nr 1371/2007, inte påverkar giltigheten av detta avtal eller de eventuella följderna av att en av parterna underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet, vilka, i avsaknad av bestämmelser om detta i förordningen, fortsätter att regleras av nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Kanyeba m.fl., C‑349/18–C‑351/18, EU:C:2019:936, punkt 52).
40 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3 led 8 i förordning nr 1371/2007, jämförd med artikel 6.1 och 6.2 i bihang A i bilaga I till denna förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken ett transportavtal inte kan anses ha ingåtts mellan en transportör och en passagerare som tagit plats på ett tåg, till vilket tillträdet är fritt, utan att ha för avsikt att köpa en biljett.
Rättegångskostnader
41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
Artikel 3 led 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, jämförd med artikel 6.1 och 6.2 i bihang A i bilaga I till denna förordning,
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken ett transportavtal inte kan anses ha ingåtts mellan en transportör och en passagerare som tagit plats på ett tåg, till vilket tillträdet är fritt, utan att ha för avsikt att köpa en biljett.
Underskrifter