Mål T‑502/16
(publicerat i utdrag)
Stefano Missir Mamachi di Lusignano,
i egenskap av arvinge till Livio Missir Mamachi di Lusignano m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 20 november 2019
”Personalmål – Tjänstemän – Mord på en tjänsteman och hans maka – Skyldighet att garantera säkerheten för personal som arbetar för unionen – En institutions ansvar vid ideell skada för en avliden tjänstemans arvingar – Tjänstemannens moder, bror och syster – Skadeståndstalan – Upptagande till prövning – Talerätt enligt artikel 270 FEUF – Person som omfattas av tjänsteföreskrifterna – Rimlig tidsfrist”
1. Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Yrkande om ogiltigförklaring av det administrativa beslut genom vilket ansökan om ersättning avslogs – Yrkande som inte har någon självständig karaktär i förhållande till skadeståndsyrkandet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
(se punkt 29)
2. Talan väckt av tjänstemän – Talerätt – Personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna – Begrepp – Skadeståndstalan som väcks av en avliden tjänstemans bröder och systrar – Upptagande till prövning – Villkor
(Artikel 270 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 1; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 40, 42b, 55a, 73, 90 och 91)
(se punkterna 42 och 50–57)
3. Talan väckt av tjänstemän – Ansökan om ersättning som är riktad till en institution – Preskriptionstid – Preskription utgör inte ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas
(Artikel 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artikel 46.1; tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1)
(se punkterna 68 och 69)
4. Talan väckt av tjänstemän – Frister – Ansökan om ersättning som är riktad till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier
(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artikel 90)
(se punkterna 77–79)
5. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättningsgill skada – Ideell skada orsakad av en närståendes död – Omfattas – Bedömning i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono)
(artikel 340 andra stycket FEUF)
(se punkterna 146, 147, 167, 168, 171 och 172)
Resumé
En EU-tjänstemans bröder och systrar har rätt till ersättning för den ideella skada som de lidit i egenskap av ”personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna”
I domen Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑502/16, EU:T:2019:795), som meddelades den 20 november 2019, biföll tribunalen den skadeståndstalan som modern, brodern och systern till Alessandro Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad sökandena) hade väckt. Alessandro Missir Mamachi di Lusignano var EU-tjänsteman och mördades i Rabat (Marocko).
Alessandro Missir Mamachi di Lusignano (nedan kallad Alessandro Missir eller den avlidne tjänstemannen) och hans maka mördades den 18 september 2006 i Rabat (Marocko), där han skulle tillträda tjänsten som politisk och diplomatisk rådgivare vid Europeiska kommissionens delegation. Mordet begicks i ett möblerat hus som hyrdes av kommissionens delegation åt den avlidna tjänstemannen, hans hustru och hans fyra barn. Sökandenas talan i förevarande mål är en följd av tribunalens dom av den 7 december 2017, Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑401/11 P RENV RX, EU:T:2017:874), i vilken tribunalen prövade yrkandet om ersättning från den avlidne tjänstemannens far och barn. Sökandena angav i sina yttranden att även om de beslut som redan meddelats har lett till ersättning för vissa skador, återstod det andra skador som de önskade skulle bedömas inom ramen för förevarande talan, nämligen den ideella skada som modern, brodern och systern till den avlidne tjänstemannen lidit. Kommissionen invände att yrkandet om ersättning för den ideella skada som den avlidne tjänstemannens mor gjort gällande inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom det framställts för sent. När det gäller de ideella skador som Alessandro Missirs broder och syster gjort gällande, svarade kommissionen att dessa sökande, förutom att de hade inkommit för sent med sina anspråk, inte kunde anses som personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).
Tribunalen fick härvid anledning att, för det första, uttala sig i frågan huruvida en avliden tjänstemans bröder och systrar har behörighet att väcka talan om skadestånd i enlighet med artikel 270 FEUF. Tribunalen angav att det kriterium som är avgörande för huruvida någon har sådan behörighet är huruvida denne omfattas av begreppet ”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna” (artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna). I artikel 73 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs emellertid att i händelse av den försäkrade tjänstemannens död, ska betalning av garanterade belopp gå till tjänstemannens make och barn eller, om det inte finns någon person i denna kategori, till andra efterlevande i rakt nedstigande led, om det inte finns någon person i denna kategori, till tjänstemannens efterlevande i uppstigande led och, om det inte finns någon person i denna kategori, till institutionen själv. Eftersom det i artikeln inte sägs något om efterlevande i sidled hävdade kommissionen att sådana personer inte har rätt till ersättning för den skada som de lidit. Kommissionen tillade att även om dessa efterlevande i sidled skulle omfattas av artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna, så saknar detta relevans i förevarande fall, eftersom dessa artiklar inte är tillämpliga på en tjänsteman som förlorar sitt liv till följd av att institutionen har underlåtit att uppfylla sin skyddsplikt. Tribunalen angav att kriteriet ”person som omfattas av tjänsteföreskrifterna” inte kan anses vara uppfyllt enbart på grund av att sökanden på något sätt berörs i tjänsteföreskrifterna. Det krävs att sökanden antingen berörs på grund av ett relevant samband mellan sökanden och den rättsakt som denne ifrågasätter eller på grund av att det föreligger ett sådant samband mellan sökanden och tjänstemannen som gör att sökandens intressen självständigt skadas på det sätt som påstås. Tribunalen konstaterade att så är fallet inte endast med avseende på efterlevande i rakt nedstigande led, efterlevande i uppstigande led och, tjänstemannens make, utan även dennes syskon. Anledningen till att dessa personer omfattas ”av tjänsteföreskrifterna”, antingen av artikel 73 eller av artiklarna 40, 42b och 55a i tjänsteföreskrifterna, är nämligen att lagstiftaren önskat att, genom konkreta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, beakta deras nära anknytning till tjänstemannen. Bröder och systrar ska följaktligen anses ”omfattas av tjänsteföreskrifterna” när det ska avgöras vilken väg som ska väljas när de vill begära ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av att deras brors eller systers dödsfall, för vilket institutionen, enligt deras mening, är ansvarig.
För det andra fick tribunalen anledning att uttala sig i frågan huruvida sökandena, såsom kommissionen hävdat, inte framställt sin begäran om skadestånd inom en skälig tidsfrist, och ta ställning till sökandenas invändning om att kommissionen anfört denna invändning om rättegångshinder för sent. Tribunalen påpekade att domstolens rättspraxis – enligt vilken frågan om en preskriptionsfrist har iakttagits, enligt artikel 46.1 i Europeiska unionens domstols stadga, inte kan prövas ex officio av unionsdomstolen – i tillämpliga delar även gäller för den preskription som inträffar vid utgången av den rimliga tid inom vilken ett skadeståndsyrkande grundat på tjänsteföreskrifterna ska framställas. Kommissionens invändning om rättegångshinder utgjorde således inte en fråga avseende tvingande rätt som tribunalen borde ha prövat på eget initiativ. Tribunalen tog därför ställning till sökandenas invändning om att invändningen om rättegångshinder hade väckts för sent och fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna invändning. Tribunalen prövade därefter invändningen om rättegångshinder på grund av att talan väckts för sent, och ogillade även denna invändning, med preciseringen att även om den femåriga preskriptionsfrist för utomobligatoriskt skadeståndsansvar som föreskrivs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol inte är tillämplig i tvister mellan unionen och dess anställda, måste emellertid, enligt fast rättspraxis, hänsyn tas till den referenspunkt som denna frist innebär, för att bedöma huruvida en begäran har framställts inom en rimlig tidsfrist.
För det tredje, vad gäller målet i sak, biföll tribunalen, i enlighet med de principer som tillämpades i domen Missir Mamachi di Lusignano m.fl./kommissionen (T‑401/11 P RENV RX), den avlidne tjänstemannens mors yrkande om ersättning för ideell skada. Vad gäller yrkandet om ersättning från den avlidne tjänstemannens bror och syster, och villkoren för denna ersättning, det vill säga skadeståndsgrundande fel, orsakssamband och ideell skada, angav tribunalen att kommissionens ansvar för mordet på Alessandro Missir, som konstaterats i ett lagakraftvunnet avgörande, och principen om kommissionens solidariska skadeståndsansvar för de skador som uppstått till följd av detta mord, fullt ut kan överföras på förevarande fall. Vad gäller den ideella skada som den avlidne tjänstemannens bror och syster lidit, påpekade tribunalen att artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, såsom den tolkats i rättspraxis, inte utgör hinder för att en avliden tjänstemans bröder och systrar, när unionen är ansvarig för dödsfallet, i förekommande fall, kan få ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av dödsfallet. Med beaktande av att denna fråga inte regleras i unionsrätten, valde tribunalen att hänvisa till den omständigheten att det av medlemsstaternas rättsordningar följer en allmän princip, enligt vilken en nationell domstol, under omständigheter som liknar dem i förevarande fall, kan erkänna en rätt för en avliden arbetstagares bröder och systrar att, i förekommande fall, begära ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av dödsfallet.