DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 11 april 2024 (*)(i)
”Begäran om förhandsavgörande – Immateriella rättigheter – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 3.1 – Överföring till allmänheten – Begrepp – Tillhandahållande av tv-apparater i en hotellanläggning – Överföring av en signal via fördelare för koaxialkabeldelare – Direktiv 93/83/EEG – Vidaresändning via kabel – Kabeloperatörer – Begrepp – Licensavtal med upphovsrättsorganisationer för vidaresändning via kabel – Vidaresändning av denna signal genom denna anläggnings egna nätverk”
I mål C‑723/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht München (Regionala domstolen i München, Tyskland) genom beslut av den 24 november 2022, som inkom till domstolen samma dag, i målet
Citadines Betriebs GmbH
mot
MPLC Deutschland GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna P.G. Xuereb och I. Ziemele (referent),
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Citadines Betriebs GmbH, genom A. Conrad och T. Schubert, Rechtsanwälte,
– MPLC Deutschland GmbH, genom M. König, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda och G. von Rintelen, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Citadines Betriebs GmbH (nedan kallat Citadines), ett företag som driver ett hotell, och MPLC Deutschland GmbH (nedan kallat MPLC), en upphovsrättsorganisation. Målet rör Citadines påstådda åsidosättande av den ensamrätt till överföring till allmänheten som MPLC har på ett avsnitt av en serie som sänds på en offentlig tv-kanal, som gästerna till detta hotell har kunnat se på tv-apparater som Citadines ställt till förfogande i hotellrummen och i hotellets träningslokal.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 93/83/EEG
3 Artikel 1.3 i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (EGT L 248, 1993, s. 15), har följande lydelse:
”I detta direktiv avses med vidaresändning via kabel en samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning via kabel eller mikrovågssystem till allmänheten av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat via tråd eller trådlöst, inbegripet sändning via satellit, av televisions- och radioprogram som är avsedda för mottagning av allmänheten.”
4 I artikel 8.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall säkerställa att gällande upphovsrätt och närstående rättigheter tillämpas när program från andra medlemsstater vidaresänds via kabel inom deras territorium och att sådan vidaresändning äger rum på grundval av individuella eller kollektiva avtal mellan upphovsrättsinnehavare, innehavare av närstående rättigheter och kabeloperatörer.”
Direktiv 2001/29
5 Skälen 4, 9, 10, 23 och 27 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:
”(4) Harmoniserade rättsliga ramar för upphovsrätt och närstående rättigheter kommer genom ökad klarhet i rättsligt hänseende och genom att en hög skyddsnivå skapas inom området för immaterialrätt att uppmuntra till betydande investeringar i kreativ och innovativ verksamhet … och ökad konkurrenskraft för europeisk industri …
…
(9) Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.
(10) För att upphovsmännen och de utövande konstnärerna skall kunna fortsätta med sin skapande och konstnärliga verksamhet måste de få en skälig ersättning för utnyttjandet av sina verk och detsamma gäller producenterna som måste kunna finansiera denna verksamhet. De investeringar som krävs för att producera varor, t.ex. fonogram, filmer eller multimedieprodukter, och tjänster, t.ex. sådana som tillhandahålls på begäran, är betydande. Ett tillfredsställande rättsligt skydd av immateriella rättigheter är nödvändigt för att säkerställa sådan ersättning och för att möjliggöra en tillfredsställande avkastning på investeringarna.
…
(23) I detta direktiv bör upphovsmannens rätt till överföring till allmänheten harmoniseras ytterligare. Denna rätt bör förstås i vid mening och omfatta all överföring till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker. Denna rätt bör omfatta all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. Denna rätt omfattar inga andra åtgärder.
…
(27) Enbart tillhandahållandet av de fysiska förutsättningarna för att möjliggöra eller genomföra en överföring skall inte i sig betraktas som överföring i den mening som avses i detta direktiv.”
6 I artikel 3.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”
Tysk rätt
7 I 15 § punkt 2 i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte, Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter – upphovsrättslagen) (nedan kallad UrhG) av den 9 september 1965, (BGB. 1965 I, s. 1273), föreskrevs följande enligt den vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet gällande lydelsen:
”Upphovsmannen har också ensamrätt att på virtuell väg överföra sitt verk till allmänheten (rätt till överföring till allmänheten). Rätten till överföring till allmänheten omfattar särskilt
1. rätten att framföra, uppföra och förevisa ett verk (19 §),
2. rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten (19a §),
3. sändningsrätt (20 §),
4. rätten att överföra verket genom videogram eller fonogram (21 §),
5. Rätten att återge radiosändningar och göra dem tillgängliga för allmänheten (22 §).”
8 I 20 § UrhG föreskrivs följande:
”Sändningsrätten är rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten via sändningar såsom radio- och tv-sändningar samt sändningar via satellit, kabel eller andra liknande tekniska medel.”
9 I 20b punkt 1 UrhG föreskrivs följande:
”Rätten att vidaresända ett verk som sänts inom ramen för ett samtidigt, oförändrat och fullständigt vidaresänt program via kabel eller mikrovågssystem (kabelåterutsändning), kan endast göras gällande av en upphovsrättsorganisation. Denna regel gäller inte för rättigheter som ett radio- och televisionsföretag gör gällande med avseende på sina sändningar.”
10 I 22 § UrhG föreskrivs följande:
”Rätten till mångfaldigande av radiosändningar och av tillgängliggörande för allmänheten är rätten att göra radiosändningar och mångfaldiganden av verket vilka grundar sig på tillgängliggörande för allmänheten med hjälp av skärmar, högtalare eller liknande tekniska anordningar, uppfattbara för allmänheten. 19 § punkt 3 gäller i tillämpliga delar.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
11 MPLC, en oberoende, vinstdrivande upphovsrättsorganisation enligt tysk rätt, väckte talan mot Citadines, som driver ett hotell, vid Landgericht München I (Regionala domstolen i München I, Tyskland) och yrkade att Citadines skulle förpliktas att upphöra med att till allmänheten överföra ett avsnitt av en tv-serie genom att sända ut en radio- och tv-sändning via tv-apparater som Citadines installerat i hotellets rum och träningslokal, i den mån signalen vidaresänds till tv-apparaterna med hjälp av en koaxialkabel eller en datakabel. Det aktuella avsnittet, som sändes av en offentlig tv-kanal, sågs den 17 november 2019 av hotellgäster till nämnda anläggning, eftersom signalen sändes ut samtidigt och oförändrad till dessa tv-apparater genom hotellets eget kabelnät. För den markbaserade vidaresändningen hade hotellet ingått omfattande licensavtal med de tyska upphovsrättsorganisationerna.
12 Genom interimistiskt beslut av den 17 januari 2020 förbjöd Landgericht München I (Regionala domstolen München I) Citadines att göra nämnda episod tillgängligt för allmänheten.
13 I dom av den 18 juni 2020 bekräftade denna domstol nämnda interimistiska beslut.
14 Citadines överklagade denna dom till Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland), tillika den hänskjutande domstolen.
15 Citadines anser sig ha rätt att på tv-apparaterna på rummen och i träningslokal tillhandahålla sina gäster de sändningar som visas fritt tillgängliga på offentligrättsliga tv-kanaler, eftersom bolaget innehar licenser för vidaresändning via kabel.
16 MPLC har däremot gjort gällande att Citadines har gjort intrång i bolagets rätt till överföring till allmänheten genom att överföra signalen i dess eget kabelnät. Det saknar i detta avseende betydelse att Citadines har klargjort frågan om rätten till vidaresändning via kabel med upphovsrättsorganisationer.
17 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det av EU-domstolens praxis följer att även om enbart tillhandahållandet av apparater avsedda för mottagning, med beaktande av skäl 27 i direktiv 2001/29, inte i sig utgör en överföring till allmänheten, utgör det ett åsidosättande av rätten till överföring till allmänheten när vidaresändningen av signalen i föregående led till de för mottagning avsedda apparaterna sker via ett sådant kabelnät.
18 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att Citadines åtgärder som gick utöver själva tillhandahållandet av tv-apparater i förevarande fall endast bestod i att vidaresända tv-signalen genom hotellets egna kabelnät, vilket Citadines hade rätt att göra på grund av den licens som hade beviljats av de upphovsrättsorganisationerna. Det är emellertid tveksamt om det är möjligt, mot bakgrund av den uppdelning som i tysk rätt görs vad gäller överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, mellan den rätt som föreskrivs i 20 § UrhG (vidaresändning) och den rätt som föreskrivs i 22 § UrhG (överföring av radio- och tv-sändningar), att dra slutsatsen att handlingar som en användare har rätt att utföra enligt 20b § UrhG med stöd av en licens, det vill säga vidaresändning via kabel i hotellet, innebär att denne användare haft för avsikt att företa en ”överföring” i sin helhet, när dessa handlingar endast består i att tillhandahålla apparater avsedda för mottagning, vilket inte utgör ett åsidosättande av rätten till överföring till allmänheten.
19 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 3.1 i direktiv 2001/29 tolkas så, att den utgör hinder mot en nationell bestämmelse eller praxis enligt vilken tillhandahållande av de fysiska förutsättningarna för att möjliggöra eller genomföra en överföring, såsom tv-apparater i gästernas rum eller träningslokalen i ett hotell, betraktas som överföring till allmänheten när signalen dessutom visserligen sänds vidare via hotellets egen markbaserade fördelningsanläggning, men denna markbaserade återutsändning emellertid är laglig i enlighet med en licens som hotellet har förvärvat?”
Prövning av tolkningsfrågan
Inledande synpunkter
20 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolens tvivel, såsom framgår ovan i punkt 18, följer av den ”uppdelning” som i nationell rätt görs vad gäller överföringen till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, det vill säga mellan å ena sidan den rättighet som föreskrivs i 20 § UrhG och å andra sidan den rättighet som föreskrivs i 22 § UrhG. Dessa rättigheter införlivar, enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande, nämnda artikel 3.1.
21 I sitt svar på domstolens begäran om klargörande enligt artikel 101 i domstolens rättegångsregler påpekade den hänskjutande domstolen emellertid att 20b § UrhG i huvudsak härrör från ändringen av denna lag genom Viertes Gesetz zur Änderung des Urheberrechtsgesetzes vom 8. Mai 1998 (fjärde lagen om ändring av Urheberrechtsgesetzes av den 8 maj 1998) (BGBl. 1998 I, s. 902), genom vilken direktiv 93/83 skulle införlivas med tysk rätt.
22 Den hänskjutande domstolen påpekar att 20b § UrhG har ändrats med verkan från och med den 1 januari 2008 genom Zweites Gesetz zur Regelung des Urheberrechts in der Informationsgesellschaft vom 26. Oktober 2007 (andra lagen om reglering av upphovsrätten i informationssamhället, av den 26 oktober 2007) (BGBl. 2007 I, s. 2513). Denna ändring skedde för att fortsätta anpassandet av den tyska upphovsrätten till utvecklingen på området för informations- och kommunikationsteknik och för att lösa frågor som, med hänsyn till den korta införlivandefristen för direktiv 2001/29, inte hade lösts i samband med den föregående upphovsrättsreformen. Den hänskjutande domstolen påpekar mot den bakgrunden att det av skälen till denna lag ”inte var fråga om att ändra den grundläggande strukturen för rätten till vidaresändning via kabel ’med hänsyn till internationella och europeiska krav’”.
23 Enligt fast rättspraxis ankommer det inte på domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser. En sådan tolkning omfattas nämligen av den nationella domstolens exklusiva behörighet. Domstolen är således inte behörig att pröva frågan huruvida bestämmelserna i 20 § UrhG utgör ett införlivande av direktiv 93/83 eller av direktiv 2001/29 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2021, A och B (Gemensam beskattning av små bryggerier), C‑221/20 och C‑223/20, EU:C:2021:890, punkterna 16 och 17 och där angiven rättspraxis).
24 Med detta klargjort konstaterar domstolen att den hänskjutande domstolen i sitt svar som avses i punkt 21 ovan har angett att direktiv 93/83 införlivades genom den fjärde lagen om ändring av UrhG av den 8 maj 1998, genom vilken 20b § i UrhG infördes.
25 I detta avseende erinrar domstolen, för det första, om att begreppet vidaresändning via kabel i artikel 1.3 i direktiv 93/83 definieras som ”en samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning via kabel eller mikrovågssystem till allmänheten av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat via tråd eller trådlöst, inbegripet sändning via satellit, av televisions- och radioprogram som är avsedda för mottagning av allmänheten”.
26 Såsom domstolen redan har slagit fast reglerar direktiv 93/83 endast utövandet av rätten till vidaresändning via kabel i förhållandet mellan innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter å ena sidan och ”kabeldistributörer” eller ”kabeloperatörer” å andra sidan. Begreppen kabeldistributörer eller kabeloperatör avser alltså operatörer av traditionella kabelnät (dom av den 8 september 2022, RTL Television, C‑716/20, EU:C:2022:643, punkterna 76 och 77).
27 Härav följer att ett hotell inte kan anses utgöra en ”kabeloperatör” i den mening som avses i direktiv 93/83 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2022, RTL Television, C‑716/20, EU:C:2022:643, punkterna 84 och 85).
28 För det andra konstaterar domstolen, vad gäller den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har påpekat, att den hotellanläggning som Citadines driver, i det nationella målet, har ett licensavtal som tillåter de aktuella vidaresändningarna, att beslutet om hänskjutande inte innehåller några närmare uppgifter om vilken typ av handlingar som omfattas av ett sådant licensavtal.
29 Citadines har i sitt skriftliga yttrande påpekat att det visserligen inte bestrider att det, genom att vidaresända sändningar till apparater avsedda för mottagning på hotellet, har utfört överföringar till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, men att det för detta ändamål har förvärvat samtliga nödvändiga licenser från behöriga upphovsrättsorganisationer, licenser för vilka Citadines årligen betalar en schablonavgift för varje hotellrum.
30 MPLC gjorde för sin del gällande att Citadines licensavtal inte omfattar direkt och indirekt vidaresändning av radio- och tv-program via det berörda hotellets egna distributionsnät.
31 I detta avseende framgår det av domstolens fasta praxis att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF – en bestämmelse som har sin grund i en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen – är den nationella domstolen som ska bedöma de faktiska omständigheterna i målet (dom av den 17 december 2020, BAKATI PLUS, C‑656/19, EU:C:2020:1045, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
32 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida Citadines licensavtal, i det mål som den har att avgöra, omfattar eventuella handlingar som avser överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, som utförs av detta bolag.
33 I detta sammanhang ska det under alla omständigheter tilläggas att den omständigheten, att ett sådant licensavtal har ingåtts, saknar betydelse för frågan huruvida de aktuella vidaresändningarna utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse. I likhet med vad Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande skulle förefintligheten av ett sådant licensavtal däremot kunna visa att en sådan överföring, om den antas vara styrkt, har godkänts av upphovsmannen till det berörda verket.
34 Det är mot bakgrund av dessa allmänna överväganden som tolkningsfrågan ska besvaras.
Prövning i sak
35 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att tillhandahållandet av tv-apparater som installerats i rummen eller i en träningslokal i ett hotell utgör en ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i denna bestämmelse när en signal dessutom överförs till dessa apparater via ett kabelnät som tillhör nämnda hotell.
36 I detta avseende erinrar domstolen om att det i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 stadgas att ”[m]edlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer”.
37 Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast har upphovsmännen enligt denna bestämmelse en rätt av förebyggande natur som medför att de kan ingripa mot dem som eventuellt utnyttjar deras verk och som planerar att överföra nämnda verk till allmänheten, och därvid förbjuda sådan överföring (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 30, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
38 Vad gäller innehållet i begreppet ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, ska detta, såsom understryks i skäl 23 i detta direktiv, förstås i vid mening och anses omfatta all överföring till allmänheten när mottagaren inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker och, således, all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. Det följer nämligen av skälen 4, 9 och 10 i nämnda direktiv att direktivets huvudsakliga syfte är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmännen, så att dessa kan erhålla en skälig ersättning för utnyttjandet av deras verk, särskilt vid överföring till allmänheten (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
39 I detta avseende, och såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast, innehåller detta begrepp två kumulativa förutsättningar, nämligen överföring av ett verk och överföring av detta verk till en allmänhet, och innebär en individualiserad bedömning (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 37, dom av den 2 april 2020, Stim och SAMI, C‑753/18, EU:C:2020:268, punkt 30, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
40 En sådan bedömning ska ske med beaktande av flera kompletterande, ej självständiga och av varandra beroende kriterier. Dessa kriterier ska därmed tillämpas såväl individuellt som med hänsyn till deras inbördes samspel, då de i olika konkreta situationer kan uppvisa mycket olika grader av intensitet (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 35, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
41 Bland dessa kriterier betonar domstolen, för det första, användarens centrala roll och frågan huruvida dennes agerande är avsiktligt. Leverantören genomför nämligen en överföring när vederbörande agerar med full kännedom om följderna av sitt handlande, för att ge sina kunder tillgång till ett skyddat verk, och detta bland annat då kunderna utan ett sådant agerande i princip inte skulle kunna få tillgång till det spridda verket (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
42 Domstolen har dessutom slagit fast att det inte saknar betydelse huruvida en överföring till allmänheten har ett vinstsyfte i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 (dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑656/15, EU:C:2016:644, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
43 För det andra förutsätter begreppet ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i denna bestämmelse, att de skyddade verken faktiskt överförs till en allmänhet (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 40, och dom av den 28 oktober 2020, BY (Fotografiska bevis), C‑637/19, EU:C:2020:863, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
44 I detta avseende har domstolen preciserat att begreppet ”allmänhet” avser ett obestämt antal potentiella mottagare och dessutom förutsätter ett ganska stort antal personer (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 41, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
45 Det framgår också av domstolens fasta praxis att ett skyddat verk, för att det ska anses vara fråga om en överföring till allmänheten, ska ha överförts genom en särskild teknik som skiljer sig från den teknik som fram till dess har använts eller åtminstone ha överförts till en ”annan del av allmänheten”, det vill säga en del av allmänheten som upphovsrättsinnehavarna inte redan beaktade när de lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen av deras verk till allmänheten (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando,C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 70 och där angiven rättspraxis).
46 Det är bland annat mot bakgrund av dessa kriterier och i enlighet med den individualiserade bedömningen som det erinrats om i punkt 39 i förevarande dom som det ska bedömas huruvida, i ett sådant mål som det som är i fråga i det nationella målet, en hotellanläggning som tillhandahåller radio- och tv-apparater i hotellrummen och i träningslokalen och till vilka hotellet vidaresänder en radio- och tv-signal, genomför en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.
47 Även om det i princip ankommer på den nationella domstolen att avgöra om så är fallet i ett enskilt fall, och att göra den slutliga bedömningen av de faktiska omständigheterna, är EU-domstolen behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid bedömningen av huruvida det föreligger en sådan överföring till allmänheten.
48 För det första konstaterar domstolen att en hotellanläggning genomför en överföring i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 när den avsiktligt överför skyddade verk till sin kundkrets genom att frivilligt sprida en signal via tv-apparater som har installerats i denna anläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
49 För det andra har domstolen redan slagit fast att gästerna i en hotellanläggning utgör ett obestämt antal potentiella hotellgäster, i den mån dessa gästers tillgång till hotellets tjänster i princip är ett resultat av varje hotellgästs personliga val och inte begränsas av hotellets kapacitet att ta emot gäster, och att hotellgäster utgör ett ganska stort antal personer, varför dessa ska anses utgöra en ”allmänhet” (dom av den 15 mars 2012, RTL Television, C‑162/10, EU:C:2012:141, punkterna 41 och 42).
50 För det tredje slog domstolen fast att den berörde användaren, för att det ska föreligga en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, med full kännedom om följderna av sitt handlande, måste ge en ytterligare publik tillgång till den radio- eller tv-sändning som innehåller det skyddade verket, och att det måste framgå att de personer som utgör den nya publiken i princip inte skulle kunna få tillgång till det utsända verket utan denna åtgärd. När en ägare av en hotellanläggning avsiktligt överför ett sådant verk till sina kunder genom att avsiktligen sända en signal via radio- eller tv-mottagare som ägaren har installerat i sin anläggning, agerar vederbörande med full kännedom om följderna av sitt handlande, i syfte att ge sina kunder tillgång till verket. I avsaknad av ett sådant agerande skulle gästerna, vilka befinner sig inom det berörda området, inte kunna få tillgång till det utsända verket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).
51 För det fjärde framgår det av domstolens praxis att det, för att det ska anses vara fråga om överföring till allmänheten, i den mening som avses i denna bestämmelse, räcker att verket görs tillgängligt för allmänheten på ett sådant sätt att de personer som tillhör denna allmänhet kan få tillgång till verket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 43). Härav följer att det saknar relevans att tv-apparaterna, som den hänskjutande domstolen har nämnt, inte har satts på av Citadines utan av gästerna i det hotell som drivs av detta bolag.
52 För det femte, vad gäller det vinstsyfte som avses i punkt 42 i förevarande dom, framgår det av domstolens praxis att det agerande genom vilket en hotellanläggning ger sina gäster tillgång till ett utsänt verk utgör ett tillhandahållande av en extra tjänst som inverkar på hotellets status och följaktligen rumspriserna, vilket innebär att tillhandahållandet har ett vinstsyfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 44, och dom av den 15 mars 2012, Phonographic Performance (Ireland), C‑162/10, EU:C:2012:141, punkterna 44 och 45).
53 För det sjätte och sista kan tillhandahållandet av tv-apparater i hotellrummen och i hotellets träningslokal i det nationella målet inte anses utgöra ”enbart tillhandahållande av fysiska förutsättningar” i den mening som avses i skäl 27 i direktiv 2001/29.
54 Vad gäller hotellanläggningar framgår det av domstolens praxis att även om enbart tillhandahållandet av fysiska förutsättningar, vilket vanligtvis, förutom hotell, utförs av företag som är specialiserade på försäljning eller uthyrning av tv-apparater, inte i sig utgör överföring i den mening som avses i direktiv 2001/29, kan dessa förutsättningar nämligen göra det tekniskt möjligt för allmänheten att få tillgång till radioutsända verk. Om ett hotell, via tv-apparater som är installerade på detta sätt, sprider signalen till sina rumsgäster är det således fråga om överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, oberoende av vilken teknik som används vid sändningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 46).
55 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att tillhandahållandet av tv-apparater som installerats i rummen eller i en träningslokal i ett hotell utgör en ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i denna bestämmelse när en signal dessutom överförs till dessa apparater via ett kabelnät som tillhör nämnda hotell.
Rättegångskostnader
56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället,
ska tolkas så,
att tillhandahållandet av tv-apparater som installerats i rummen eller i en träningslokal i ett hotell utgör en ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i denna bestämmelse när en signal dessutom överförs till dessa apparater via ett kabelnät som tillhör nämnda hotell.
Underskrifter
i Punkterna 20, 46 och 52 i denna text har varit föremål för en språklig ändring efter det att texten ursprungligen gjordes tillgänglig på internet.