Förenade målen T‑99/09 och T‑308/09

Republiken Italien

mot

Europeiska kommissionen

”ERUF – Det regionala operativa programmet 2000–2006 för regionen Kampanien – Förordning (EG) nr 1260/1999 – Artikel 32.3 f – Beslut att inte utföra några löpande betalningar avseende den åtgärd i det regionala operativa programmet som rörde hantering och bortskaffande av avfall – Överträdelseförfarande mot Italien”

Sammanfattning – Tribunalens dom (första avdelningen) av den 19 april 2013

1.      Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning – Strukturella interventioner – Unionens finansiering – Förordning nr 1260/1999 – Ansökan om löpande betalningar – Överträdelseförfarande – Följd – Tillfällig förklaring att ansökningar om löpande betalningar inte är godtagbara – Kriterier för tillämpning – Begreppet åtgärd som ansökningarna om utbetalning gäller – Samband mellan saken i överträdelseärendet och nämnda åtgärder – Direkt samband – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1260/1999, artiklarna 32.3 första stycket f, 39.2 och 39.3)

2.      Domstolsförfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Grund som åberopas för första gången i repliken – Avvisning

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2)

3.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionens beslut med tillfällig förklaring att ansökningarna om löpande betalningar inte var godtagbara vid genomförandet av ERUF – Hänvisning till det sammanhang i vilket nämnda beslut ingår – Tillåten

(Artikel 253 EG)

1.      Enligt det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna har begreppet åtgärd en allmän innebörd som har samband med en prioriterad strategi som definieras som ett prioriterat insatsområde vilket genomförs genom åtgärden under flera år och där åtgärden möjliggör finansiering av ”insatser eller projekt”. En mängd insatser eller projekt kan omfattas av en sådan åtgärd. Åtgärd är således ett begrepp med en mer vidsträckt innebörd än begreppet insatser eller projekt, vilket för sin del syftar på projekt eller annan verksamhet som kan motta stöd från fonderna.

För att det ska kunna anses att en ansökan om utbetalning inte är godtagbar krävs följaktligen enligt det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 att det görs en jämförelse mellan saken i det av kommissionen inledda överträdelseärendet och det som ”den eller de åtgärder” – och inte de ”insatser eller projekt” – ”som ansökan … gäller”. Blott det faktum att en ansökan om utbetalning kan avse flera konkreta insatser eller projekt, vilka genomförts inom ramen för en (flerårig) åtgärd medför nämligen inte att det är tillåtet att tolka den klara och tydliga ordalydelsen av det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 contra legem, på så sätt att det skulle vara nödvändigt att göra en sådan jämförelse i förhållande till vad var och en av de olika insatserna eller projekten gäller i stället för att göra jämförelsen i förhållande till vad den aktuella åtgärden eller de aktuella åtgärderna gäller. Icke desto mindre måste kommissionen påvisa ett tillräckligt direkt samband mellan å ena sidan den berörda åtgärden och å andra sidan överträdelseförfarandet.

Dessa överväganden överensstämmer med syftet med de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1260/1999. Det är förvisso riktigt att det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 är avsett att förhindra att strukturfonderna finansierar insatser eller projekt som medlemsstaterna genomför i strid med unionsrätten. Detta villkor innebär likväl inte att den vidhängande risken för att gemenskapsfonderna utsätts för oacceptabla förluster särskilt ska tillskrivas det faktum att specifika insatser eller projekt som avses med ansökningar om utbetalning är rättsstridiga eller genomförs på ett rättsstridigt sätt. Inte heller innebär detta villkor att kommissionen är tvungen att visa att denna risk är en direkt följd av just sådana rättsstridiga insatser eller projekt, vilka kritiseras i ett överträdelseförfarande. En sådan restriktiv tolkning skulle nämligen minska den ändamålsenliga verkan av de aktuella bestämmelserna, vilka ger kommissionen befogenhet att, tillfälligt, innehålla betalningar enligt strukturfondernas budgetåtaganden som gjorts inom ramen för ett operativt program, när den anser att den stödmottagande medlemsstaten eventuellt har gjort sig skyldig till en överträdelse av unionsrätten som har ett tillräckligt direkt samband med den åtgärd som omfattas av den planerade finansieringen till dess att domstolen i dom slutgiltigt har fastslagit huruvida det föreligger ett fördragsbrott eller ej.

Denna bedömning påverkas inte heller av det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. I denna bestämmelse föreskrivs på ett liknande sätt att kommissionen har möjlighet att innehålla löpande betalningar i enlighet med förfarandet i artikel 39.2 i förordningen, det vill säga utanför ett överträdelseförfarande. Bortsett från det faktum att den sistnämnda bestämmelsen inte heller hänvisar till begreppet ”insatser eller projekt” föreskrivs i det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999, i likhet med vad som föreskrivs i det andra villkoret, att det förhållandet att ”något beslut om innehållande av betalningar … inte [har] fattats” ska avse ”den eller de åtgärder som ansökan [om utbetalning] gäller”. Av lydelsen av de båda villkoren i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 framgår slutligen tydligt att kommissionen kan stödja sig på en enda av dessa två situationer för att tillfälligt innehålla en löpande betalning.

Det räcker följaktligen att kommissionen styrker att det som avses med nämnda förfarande har ett tillräckligt direkt samband med den åtgärd som omfattar de insatser eller projekt som de aktuella utbetalningsansökningarna gäller.

Följaktligen har kommissionen rätt att grunda ett beslut att innehålla löpande betalningar på det andra villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999. Med hänsyn till den befogenhet att tillfälligt innehålla sådana betalningar som kommissionen sålunda har getts är kommissionen inte heller skyldig att följa det förfarande som avses i det första villkoret i artikel 32.3 första stycket f i förordning nr 1260/1999 jämförd med artikel 39.2 och 39.3 i samma förordning.

(se punkterna 45, 46, 49–51, 53 och 54)

2.      Se domen.

(se punkt 63)

3.      Skyldigheten att motivera ett individuellt beslut har till syfte att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas, och att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Omfattningen av denna skyldighet beror på den aktuella rättsaktens beskaffenhet och på det sammanhang i vilket den antagits. Med hänsyn till att ett beslut av kommissionen, som antas inom ramen för genomförandet av ERUF och som rör tillfällig förklaring att ansökningar om löpande betalningar inte är godtagbara, får negativa konsekvenser både för den medlemsstat som har ingett ansökningarna och för de slutliga betalningsmottagarna ska de skäl som motiverar förklaringen att ansökningarna inte är godtagbara klart framgå av motiveringen Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.

(se punkt 71)