DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
25 april 2024(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Rättsligt samarbete på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 25.1 – Avtal om godstransport som dokumenterats i ett konossement – Prorogationsklausul som ingår i konossementet – Fråga huruvida klausulen kan göras gällande mot den tredje part som blir innehavare av konossementet – Tillämplig rätt – Nationell lagstiftning som kräver att en prorogationsklausul varit föremål för individuell och separat förhandling med den tredje part som innehar konossementet”
I de förenade målen C‑345/22–C‑347/22,
angående tre beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien), av den 16 maj 2022 som inkom till domstolen den 25 maj 2022, i målen
Maersk A/S
mot
Allianz Seguros y Reaseguros SA (C‑345/22 och C‑347/22),
och
Mapfre España Compañía de Seguros y Reaseguros SA
mot
MACS Maritime Carrier Shipping GmbH & Co (C‑346/22),
meddelar
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden P.G. Xuereb samt domarna A. Kumin (referent) och I. Ziemele,
generaladvokat: A.M. Collins,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Maersk A/S och MACS Maritime Carrier Shipping GmbH & Co, genom C. Lopera Merino, abogada, G. Quintás Rodriguez och C. Zubeldía Blein, procuradoras,
– Allianz Seguros y Reaseguros SA, genom L.A. Souto Maqueda, abogado,
– Mapfre España Compañía de Seguros y Reaseguros SA, genom J. Tojeiro Sierto, abogado,
– Spaniens regering, genom M.J. Ruiz Sánchez, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom S. Noë och C. Urraca Caviedes, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 16 november 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen).
2 Respektive begäran har framställts inom ramen för tre tvister, mellan det danska transportbolaget Maersk A/S och det spanska försäkringsbolaget Allianz Seguros y Reaseguros SA (nedan kallat Allianz) (målen C‑345/22 och C‑347/22), och mellan det spanska försäkringsbolaget Mapfre España Compañía de Seguros y Reaseguros SA (nedan kallat Mapfre) och det tyska transportbolaget MACS Maritime Carrier Shipping GmbH & Co (nedan kallat MACS) (målet C‑346/22). I vartdera målet har försäkringsbolaget, vilket trätt i stället för en tredje person som förvärvat varor som transporterats sjövägen av transportbolaget, vid spansk domstol yrkat skadestånd för under transporten uppkommen sakskada på godset, varvid transportbolaget har bestritt de spanska domstolarnas behörighet med hänvisning till en klausul som stipulerar att en domstol i Förenade kungariket är behörig att pröva tvister som uppstått till följd av de i målen aktuella transportavtalen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Utträdesavtalet
3 Genom beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 1), godkände Europeiska unionens råd, på Europeiska unionens och Europeiska atomenergigemenskapens vägnar, detta utträdesavtal (EUT L 29, 2020, s. 7) (nedan kallat utträdesavtalet). Utträdesavtalet bifogades detta beslut och trädde i kraft den 1 februari 2020.
4 Artikel 67 i detta avtal har rubriken ”Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt därmed sammanhängande samarbete mellan centralmyndigheter”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”I Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar Förenade kungariket, ska, beträffande mål i vilka talan väckts före övergångsperiodens utgång och beträffande mål eller talan som har samband med sådana mål enligt artiklarna 29, 30 och 31 i [Bryssel Ia-förordningen] … följande akter eller bestämmelser tillämpas:
a) Bestämmelserna om domstols behörighet i [Bryssel Ia-förordningen].
…”
5 Artikel 126 i utträdesavtalet, med rubriken ”Övergångsperiod”, har följande lydelse:
”En övergångsperiod eller genomförandeperiod ska börja löpa den dag då detta avtal träder i kraft och upphöra den 31 december 2020.”
6 Artikel 127 i detta avtal har rubriken ”Övergångens omfattning” och föreskriver följande:
”1. Om inte annat föreskrivs i detta avtal ska unionsrätten vara tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångsperioden.
…
3. Under övergångsperioden ska den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1 ha samma rättsverkningar med avseende på och i Förenade kungariket som inom unionen och dess medlemsstater, och den ska tolkas och tillämpas enligt samma metoder och allmänna principer som de som är tillämpliga inom unionen.
…”
Brysselkonventionen
7 Artikel 17 första stycket i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk specialutgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, 1978, s. 1, och ändrad text, s. 77; svensk specialutgåva, C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, 1982, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26), och enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, C 15, 1997, s. 43) (nedan kallad Brysselkonventionen), hade följande lydelse:
”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den staten vara behöriga. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen
a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat,
eller
b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig,
eller
c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.
…”
Bryssel I-förordningen
8 I artikel 23.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen) föreskrevs följande:
”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen
a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller
b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller
c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.”
Bryssel Ia-förordningen
9 Kapitel II i Bryssel Ia-förordningen har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller ett avsnitt 7, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”. Artikel 25 i förordningen, som ingår i detta avsnitt, har följande lydelse:
”1. Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Avtalet om behörighet ska vara antingen
a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller
b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller
c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.
…
5. Ett avtal om domstols behörighet som utgör en del av ett annat avtal ska behandlas som ett särskilt avtal, oberoende av övriga avtalsvillkor.
Giltigheten av ett avtal om domstols behörighet kan inte ifrågasättas enbart med hänvisning till att det andra avtalet är ogiltigt.”
Spansk rätt
10 I punkt XI i ingressen till Ley 14/2014 de Navegación Marítima (lag 14/2014 om sjöfart) av den 24 juli 2014 (BOE nr 180 av den 25 juli 2014, s. 59193) (nedan kallad LNM) anges följande:
” … Avdelning IX kapitel I] innehåller särskilda bestämmelser om behörighet och syftar till att, på grundval av principen om internationella avtals och EU-lagstiftningens företräde på detta område, förhindra missbruk, genom att föreskriva att klausuler om utländsk domstols behörighet eller om hänskjutande till skiljeförfarande i utlandet i avtal om användning av fartyg eller i biavtal som rör sjöfart, ska vara ogiltiga om de inte har varit föremål för individuell och separat förhandling. …”
11 Artikel 251 LNM, med rubriken ”Rättsverkan av överlåtelse”, har följande lydelse:
”En överlåtelse av konossementet får samma rättsverkan som ett överlämnande av det gods som konossementet representerar, utan att det påverkar de civilrättsliga och straffrättsliga åtgärder som kan vidtas av en person som olagligen avhänts godset. Den som förvärvar konossementet förvärvar samtliga överlåtarens rättigheter och anspråk avseende godset, med undantag för avtal om domstols behörighet och om skiljeförfarande, vilka enligt kapitel I avdelning IX kräver förvärvarens samtycke.”
12 I artikel 468 LNM, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet och skiljeförfarande”, som återfinns i avdelning IX kapitel I denna lag, föreskrivs följande i första stycket:
”Med förbehåll för internationella överenskommelser som gäller i Spanien och Europeiska unionens bestämmelser, ska klausuler om utländsk domstols behörighet eller om hänskjutande till skiljeförfarande i utlandet i avtal om användning av fartyg eller i biavtal som rör sjöfart, vara ogiltiga och behandlas som om de inte utgör en del av avtalet, om de inte har varit föremål för individuell och separat förhandling.
…”
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Mål C‑345/22
13 Maersk Line Perú S.A.C., som är ett peruanskt dotterbolag till Maersk, ingick, i egenskap av transportör, ett avtal om sjötransport av gods med Aguafrost Perú (nedan kallat Aquafrost), i egenskap av lastare, med leveransvillkoret CFR (”kostnad och frakt”). Avtalet dokumenterades i ett konossement som utfärdades den 9 april 2018. På baksidan av konossementet fanns en prorogationsklausul med följande lydelse:
”… Detta konossement tillämpas och tolkas i enlighet med engelsk rätt, och tvister som uppstår i samband med det ska prövas av High Court of Justice (England & Wales) (Överdomstolen (England och Wales), Förenade kungariket). Domstolarna i andra stater saknar behörighet att avgöra en sådan tvist. Dessutom får transportören efter eget gottfinnande välja att väcka talan mot näringsidkaren vid en behörig domstol på den ort där näringsidkaren bedriver sin verksamhet.”
14 Oversea Atlantic Fish S.L. (nedan kallat Oversea) förvärvade godset och blev således den tredje innehavaren av konossementet. Godset var skadat när det kom fram till destinationshamnen. Allianz, som hade övertagit Overseas rättigheter genom subrogation, väckte talan mot Maersk vid Juzgado de lo Mercantil no 3 de Pontevedra (Handelsdomstol nr 3 i Pontevedra, Spanien) och yrkade 67 449,71 euro i skadestånd. Denna talan väcktes före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 126 i utträdesavtalet.
15 Maersk invände, med hänvisning till den i punkt 13 ovan nämnda prorogationsklausulen, att de spanska domstolarna saknade behörighet att pröva tvisten.
16 Juzgado de lo Mercantil no 3 de Pontevedra (Handelsdomstol nr 3 i Pontevedra) underkände denna invändning genom beslut av den 26 maj 2020. Maersk begärde att beslutet skulle omprövas. Nämnda domstol fann emellertid i beslut av den 2 december 2020 att det saknades skäl att ändra det tidigare beslutet. Genom dom av den 7 juli 2021 biföll samma domstol Allianz yrkande i sak.
17 Maersk överklagade denna dom till Audiencia Provincial de Pontevedra (Provinsdomstolen i Pontevedra, Spanien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, och yrkade att det skulle fastställas att spanska domstolar saknade behörighet att pröva tvisten. Bolaget angav därvid att prorogationsklausulen är giltig i förhållande till tredje part som innehar konossementet. Enligt Maersk ska nämligen artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen tillämpas, och inte artikel 251 LNM, som strider mot unionsrätten.
18 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida denna prorogationsklausul kan göras gällande mot tredje part som innehar konossementet, trots att denne inte uttryckligen, individuellt och separat samtyckt därtill vid förvärvet av konossementet. Denna domstol har hänvisat till domen av den 18 november 2020, DelayFix (C‑519/19, EU:C:2020:933), där det framgår att parternas avtalsfrihet i fråga om valet av tillämplig domstol förstärktes i och med Bryssel Ia-förordningen, jämfört med Bryssel I-förordningen.
19 Enligt den hänskjutande domstolen följer det dessutom bland annat av punkt 27 i domen av den 16 mars 1999, Castelletti (C‑159/97, EU:C:1999:142), att det inom sektorn för internationell sjöfart föreligger en presumtion om att den avtalsslutande parten har kännedom om och samtyckt till prorogationsklausuler i transportavtal, eftersom sådana klausuler är vanligt förekommande inom denna sektor.
20 Den hänskjutande domstolen har även understrukit att prorogationsklausuler är självständiga till sin karaktär och utgör separata avtal. Den materiella lagstiftning som är tillämplig på sådana klausuler kan således tillhöra ett annat regelverk än det som reglerar resten av det avtal där de ingår. En prorogationsklausul kan således vara giltig även om avtalet i sig är ogiltigt.
21 När det specifikt gäller utfärdande, inom sektorn för godstransport, av ett konossement med en prorogationsklausul, vilket därefter förvärvas av en tredje person, hänvisar artikel 251 LNM till artikel 468 LNM, där det föreskrivs att en sådan klausul är ogiltig om den inte har varit föremål för individuell och separat förhandling med denna tredje person.
22 Den hänskjutande domstolen har uppgett att denna lagstiftning motiveras i förarbetena till LNM av behovet av att skydda inhemska mottagares intressen i situationer där de är innehavare av ett konossement, i vilket en prorogationsklausul som avtalats mellan de ursprungliga parterna ingår, och där denne mottagare avtalsmässigt har en svagare ställning, i synnerhet när det är fråga om avtal om sjötransport enligt konossement i reguljär linjetrafik. Att tvinga inhemska företag, avsändare och mottagare av godset att driva mål vid utländska domstolar kan i praktiken försvaga deras rättsliga skydd.
23 Det skulle enligt den hänskjutande domstolen vara problematiskt att tillämpa artikel 251 LNM för att fylla eventuella luckor i unionsrätten. Dessutom är denna bestämmelse inte förenlig med den praxis från EU-domstolen som bland annat följer av domen av den 9 november 2000, Coreck (C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 23). Eftersom prorogationsklausuler och skiljedomsklausuler enligt spansk rätt endast är bindande för parterna om de förhandlats fram individuellt och separat, överförs nämligen rättigheterna enligt ett konossement endast delvis.
24 Den hänskjutande domstolen ställer sig emellertid frågande till om den aktuella nationella lagstiftningen ska tillämpas.
25 För det första har denna domstol, med hänvisning till såväl artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen som den rättspraxis som följer av domen av den 3 juli 1997, Benincasa (C‑269/95, EU:C:1997:337), och domen av den 18 november 2020, DelayFix (C‑519/19, EU:C:2020:933), angett att giltigheten av en prorogationsklausul ska prövas mot bakgrund av lagen i den stat som är behörig enligt denna klausul, varför det i förevarande fall är engelsk rätt som är tillämplig och inte artikel 468 LNM. För det andra anser den hänskjutande domstolen att om det antas att artikel 251 LNM är tillämplig i det nationella målet, måste frågan om vilka formkrav som ska ställas med avseende på samtycke till en sådan klausul besvaras med utgångspunkt i unionsrätten och inte i nationell rätt. På så sätt undviks att medlemsstaterna uppställer sinsemellan olika villkor i detta avseende. För det tredje är det enligt den hänskjutande domstolen tveksamt om artikel 251 LNM är förenlig med den rättspraxis som följer av domen av den 9 november 2000, Coreck (C‑387/98, EU:C:2000:606), eftersom denna bestämmelse innebär att de rättigheter och skyldigheter som följer av en prorogationsklausul i ett konossement undantas från de rättigheter och skyldigheter som överförs till tredje part som blir innehavare av konossementet.
26 Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Provincial de Pontevedra (Provinsdomstolen i Pontevedra) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Omfattar regeln i artikel 25 i [Bryssel Ia-förordningen], enligt vilken en prövning av huruvida ett avtal om domstols behörighet är ogiltigt ska ske enligt lagen i den medlemsstat vars domstolar anges, även frågan huruvida klausulen kan omfatta en tredje part som inte är part i det avtal där klausulen ingår, i en situation som den i det nationella målet?
2) Om konossementet överlåts till en tredje part, som är mottagare av godset och som inte var del i avtalet mellan lastaren och transportören, är då en bestämmelse såsom artikel 251 [LNM], enligt vilken en prorogationsklausul ska ha varit föremål för ’individuell och separat förhandling’ för att kunna göras gällande mot tredje part, förenlig med artikel 25 i [Bryssel Ia-förordningen] och med EU-domstolens tolkning av den artikeln?
3) Får medlemsstaterna, enligt unionsrätten, i sin lagstiftning föreskriva ytterligare giltighetsvillkor för att prorogationsklausuler i konossement ska ha verkan mot en tredje part?
4) Innebär en bestämmelse såsom artikel 251 [LNM] – i vilken det föreskrivs att en tredje part som är innehavare av ett konossement endast delvis övertar överlåtarens rättigheter, vilket inte innefattar prorogationsklausuler – att det införs ett ytterligare villkor för att dessa klausuler ska vara giltiga, i strid med artikel 25 i [Bryssel Ia-förordningen]?”
Mål C‑346/22
27 MACS, i egenskap av transportör, och Tunacor Fisheries Ltd, i egenskap av lastare, ingick ett avtal om sjötransport av gods med leveransvillkoret CFR (”kostnad och frakt”), vilket dokumenterades i ett konossement som utfärdades den 13 april 2019. På baksidan av konossementet fanns en prorogationsklausul med följande lydelse:
”Detta konossement regleras av engelsk rätt och tvister som uppstår i samband med det ska prövas av High Court of Justice (England & Wales) (Överdomstolen (England och Wales).”
28 Godset i fråga förvärvades av Fortitude Fishing SL (nedan kallat Fortitude), som således blev tredje innehavare av konossementet. Godset var skadat när det kom fram till destinationshamnen. Mapfre, som hade övertagit Fortitudes rättigheter genom subrogation, väckte talan mot MACS vid Juzgado de lo Mercantil no 3 de Pontevedra (Handelsdomstol nr 3 i Pontevedra, Spanien) och yrkade 80 187,90 euro i skadestånd. Denna talan väcktes före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 126 i utträdesavtalet.
29 MACS invände att de spanska domstolarna saknade behörighet, med åberopande av den ovan i punkt 27 nämnda prorogationsklausulen.
30 Juzgado de lo Mercantil no 3 de Pontevedra (Handelsdomstol nr 3 i Pontevedra, Spanien) förklarade sig sakna behörighet att pröva tvisten, genom beslut av den 3 maj 2021.
31 Mapfre överklagade detta beslut till Audiencia Provincial de Pontevedra (Provinsdomstolen i Pontevedra), som är hänskjutande domstol även i mål C‑346/22. Mapfre gjorde därvid gällande dels att spansk domstol var behörig, eftersom Fortitude inte var part i det transportavtal som ingåtts mellan MACS och Tunacor Fisheries och inte heller varit inblandad i denna transport, dels att nämnda prorogationsklausul enligt artikel 251 LNM inte kunde göras gällande mot bolaget.
32 MACS å sin sida anser att de spanska domstolarnas saknar behörighet på grund av att nämnda prorogationsklausul kan göras gällande mot tredje part som innehar konossementet. Enligt MACS ska nämligen artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen tillämpas, och inte artikel 251 LNM, som strider mot unionsrätten.
33 Mot bakgrund av att denna tvist gav upphov till samma frågeställningar som de som aktualiserats i mål C‑345/22 beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen som allt väsentligt är identiska med dem som ställts i det målet.
Mål C‑347/22
34 Maersk Line Perú, i egenskap av transportör, och Aquafrost, i egenskap av lastare, ingick ett avtal om sjötransport av gods, med leveransvillkoret CFR (”kostnad och frakt”), vilket dokumenterades i ett konossement som utfärdades den 2 augusti 2018. På baksidan av detta konossement fanns en prorogationsklausul som hade samma lydelse som prorogationsklausulen i mål C‑345/22.
35 Godset i fråga förvärvades av Oversea, som således blev tredje innehavare av konossementet. Eftersom godset var skadat när det anlände till destinationshamnen väckte Allianz, som övertagit Overseas rättigheter genom subrogation, talan vid Juzgado de lo Mercantil no 3 de Pontevedra (Handelsdomstol nr 3 i Pontevedra) och yrkade att Maersk skulle betala 106 093,65 euro i skadestånd. Denna talan väcktes före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 126 i utträdesavtalet.
36 Maersk invände, med hänvisning till den ovan i punkt 34 nämnda prorogationsklausulen, att spansk domstol saknade behörighet att pröva tvisten.
37 Juzgado de lo Mercantil no 3 de Pontevedra (handelsdomstol nr 3 i Pontevedra) underkände denna invändning genom beslut av den 20 oktober 2020. Maersk begärde inte omprövning av detta beslut. Genom dom av den 9 juli 2021 biföll nämnda domstol Allianz talan i sak.
38 Maersk överklagade detta avgörande till Audiencia Provincial de Pontevedra (Provinsdomstolen i Pontevedra), som är hänskjutande domstol även i mål C‑347/22, och invände att spansk domstol saknar behörighet att pröva tvisten på grund av att prorogationsklausulen kan göras gällande mot tredje part som innehar konossementet. Enligt Maersk ska nämligen artikel 25 i Bryssel Ia-förordningen tillämpas, och inte artikel 251 LNM, som strider mot unionsrätten.
39 Mot bakgrund av att denna tvist gav upphov till samma frågeställningar som de som aktualiserats i mål C‑345/22, beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen som allt väsentligt är identiska med dem som ställts i det målet.
Förfarandet vid domstolen
40 Domstolens ordförande har genom beslut av den 15 juli 2022 förenat målen C‑345/22, C‑346/22 och C‑347/22 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt det slutliga avgörandet.
Prövning av tolkningsfrågorna
Inledande synpunkter
41 Vad gäller frågan huruvida tillämpningsområdet för Bryssel Ia-förordningen, som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av, omfattar en sådan situation som den som är aktuell i de nationella målen, ska det påpekas dels att genom de prorogationsklausuler som är aktuella i dessa mål har behörigheten att pröva tvister avseende de avtal om sjötransport som är i fråga i målen tilldelats en domstol i Förenade kungariket, dels att utträdesavtalet trädde i kraft den 1 februari 2020.
42 Enligt artikel 67.1 a i utträdesavtalet ska emellertid bestämmelserna om behörighet i Bryssel Ia-förordningen tillämpas i Förenade kungariket, och i medlemsstaterna i situationer som involverar denna stat, beträffande mål i vilka talan väckts före utgången av den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 126 i avtalet (dom av den 24 november 2022, Tilman, C‑358/21, EU:C:2022:923, punkt 28).
43 Vidare gäller, enligt artikel 127.1 och 127.3 i avtalet, att unionsrätten under denna övergångsperiod dels ska vara tillämplig på och i Förenade kungariket, dels tolkas och tillämpas enligt samma metoder och allmänna principer som de som är tillämpliga inom unionen.
44 Eftersom det framgår av besluten om hänskjutande att Allianz och Mapfre väckte sina respektive talan före den 31 december 2020 och således före övergångsperiodens utgång, konstaterar domstolen, i likhet med den spanska regeringen och Europeiska kommissionen i sina skriftliga yttranden, att Bryssel Ia-förordningen är tillämplig i de nationella målen, trots Förenade kungarikets utträde ur unionen.
Den första frågan i vart och ett av de förenade målen
45 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i vart och ett av de förenade målen för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas på så sätt att frågan huruvida en prorogationsklausul kan göras gällande mot en tredje part som är innehavare av konossementet, i vilket klausulen ingår, regleras av lagen i den medlemsstat i vilken den eller de domstolar som anges i denna klausul är belägna.
46 Artikel 25.1 första meningen i Bryssel 1a-förordningen har följande lydelse. ”Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska endast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten.”
47 I denna bestämmelse preciseras således inte huruvida en prorogationsklausul kan anses gälla fler än avtalsparterna på så sätt att prorogationsklausulen överförs till en tredje man som är part i ett senare avtal och som, helt eller delvis, har övertagit de rättigheter och skyldigheter som tillkommer någon av parterna i det ursprungliga avtalet (dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
48 Det framgår förvisso av artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen att den materiella giltigheten av en prorogationsklausul ska avgöras i enlighet med lagen i den medlemsstat vars domstol eller domstolar anges i klausulen. Frågan huruvida en sådan klausul kan göras gällande mot en person som är tredje part i förhållande till avtalet, såsom en tredje man som innehar konossementet, har emellertid inte att göra med klausulens materiella giltighet, såsom generaladvokaten påpekat i punkterna 54–56 i sitt förslag till avgörande, utan med klausulens rättsverkningar. Prövningen av rättsverkningarna kan ske först efter prövningen av klausulens materiella giltighet, vilken ska göras med beaktande av förhållandet mellan de ursprungliga parterna till avtalet.
49 I artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen preciseras följaktligen inte vilka rättsverkningar en prorogationsklausul har i förhållande till tredje man eller vilken nationell rätt som är tillämplig i detta avseende.
50 Det ska emellertid erinras om att det framgår av domstolens praxis avseende artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen och artikel 23.1 i Bryssel I-förordningen att en prorogationsklausul som har tagits in i ett konossement kan åberopas mot en tredje part i förhållande till detta avtal såvida den är giltig i rättsförhållandet mellan lastaren och transportören och såvida den tredje parten övertar lastarens rättigheter och skyldigheter vid förvärvet av detta dokument enligt tillämplig nationell rätt. I ett sådant fall behöver den domstol där talan väckts inte pröva huruvida denna tredje part har gett sitt samtycke till klausulen. (dom av den 19 juni 1984, Russ, 71/83, EU:C:1984:217, punkterna 24 och 25, och dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
51 Domstolen har mot denna bakgrund, såvitt gäller dessa bestämmelser i Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen, slagit fast att det endast är när tredje man, i enlighet med tillämplig nationell materiell rätt som fastslagits med tillämpning av bestämmelser om internationell privaträtt av den domstol vid vilken talan väckts, har övertagit en av de ursprungliga avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som en prorogationsklausul som vederbörande inte har samtyckt till ändå kan vara bindande för denne (dom av den 9 november 2000, Coreck, C‑387/98, EU:C:2000:606, punkterna 24, 25 och 30, och dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide, C‑352/13, EU:C:2015:335, punkt 65). Om någon sådan substitution inte föreskrivs i den tillämpliga nationella rätten måste denna domstol däremot pröva om tredje man verkligen kan anses ha samtyckt till prorogationsklausulen (dom av den 7 februari 2013, Refcomp, C‑543/10, EU:C:2013:62, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
52 Även om det är riktigt att ordalydelsen i artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen delvis skiljer sig från ordalydelsen i artikel 17 första stycket i Brysselkonventionen och artikel 23.1 i Bryssel I-förordningen, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 51–54 i sitt förslag till avgörande och såsom framgår av domen av den 24 november 2022, Tilman (C‑358/21, EU:C:2022:923, punkt 34), att den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 50 och 51 ovan kan överföras på denna bestämmelse i Bryssel Ia-förordningen.
53 Det kan härvid för det första konstateras att artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen inte längre innehåller något krav på att åtminstone en av parterna ska ha hemvist i en medlemsstat. Avskaffandet av detta krav stärker parternas frihet att välja vilken domstol eller vilka domstolar som ska vara behöriga, men påverkar dock inte fastställandet av en prorogationsklausuls rättsverkningar i förhållande till en tredje person som inte är part i avtalet. För såvitt nämnda bestämmelse numera anger enligt vilket nationellt rättssystem den materiella giltigheten av en sådan klausul ska prövas kan detta inte, för det andra, anses innebära att denna nya lagvalsregel, mot bakgrund av vad som framgår av punkt 48 ovan, även gäller frågan huruvida den aktuella klausulen kan göras gällande mot en sådan tredje person.
54 Om den hänskjutande domstolen i de förevarande fallen skulle konstatera att Oversea och Fortitude, i egenskap av tredje parter som innehar konossementen, har inträtt i samtliga rättigheter och skyldigheter som Aquafrost och Tunacor Fisheries har i egenskap av lastare och därmed ursprungliga parter i de transportavtal som är i fråga i de nationella målen, ska den hänskjutande domstolen följaktligen, i enlighet med artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, såsom den tolkats i EU-domstolens praxis, dra slutsatsen att de prorogationsklausuler som är i fråga i dessa mål kan göras gällande mot dessa tredje parter. Denna bestämmelse är däremot inte relevant vid prövningen av huruvida nämnda tredje parter inträtt i dessa lastares rättigheter och skyldigheter fullt ut, eftersom denna fråga regleras av den nationella rätt som är tillämplig i sak enligt bestämmelserna om internationell privaträtt i den medlemsstat där den hänskjutande domstolen är belägen.
55 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i vart och ett av de förenade målen besvaras enligt följande. Artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att frågan huruvida en prorogationsklausul kan göras gällande mot tredje part som innehar det konossement i vilket klausulen ingår, inte regleras av lagen i den medlemsstat i vilken den eller de domstolar som anges i denna klausul är belägna. Klausulen kan göras gällande mot denne tredje part om vederbörande genom förvärvet av konossementet övertar samtliga rättigheter och skyldigheter från en av de ursprungliga parterna i avtalet, vilket ska prövas i enlighet med den nationella rätt som är tillämplig i sak enligt bestämmelserna om internationell privaträtt i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.
Den andra, den tredje och den fjärde frågan i vart och ett av de förenade målen
56 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra, den tredje och den fjärde frågan i vart och ett av de förenade målen, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en person som inte är part i ett avtal om godstransport, ingånget mellan en transportör och en lastare, förvärvar det konossement genom vilket avtalet har dokumenterats och således blir tredje part som innehar konossementet, övertar denna person samtliga lastarens rättigheter och skyldigheter, med undantag för de rättigheter och skyldigheter som följer av en prorogationsklausul som införts i nämnda konossement, vilken måste ha varit föremål för individuell och separat förhandling för att kunna göras gällande mot denne tredje part.
57 Mot bakgrund av vad som framgår av punkterna 50–52 och 55 i förevarande dom ska artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen tolkas enligt följande. En prorogationsklausul som införts i ett konossement kan göras gällande mot en tredje part som innehar detta konossement om, för det första, klausulen har befunnits giltig i förhållandet mellan lastaren och transportören som ingått det transportavtal som dokumenterats i konossementet och, för det andra, om den nationella rätt som har fastställts som tillämplig enligt bestämmelserna om internationell privaträtt i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, föreskriver att denna tredje part, i och med förvärvet av konossementet, övertar samtliga de rättigheter och skyldigheter som gäller för en av de ursprungliga parterna i avtalet.
58 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte lämnat några uppgifter som gör att det finns skäl att ifrågasätta giltigheten av de prorogationsklausuler som är aktuella i de nationella målen. Det ankommer följaktligen på den nationella domstolen att kontrollera om var och en av de tredje innehavarna av de konossement som är i fråga i dessa mål, enligt tillämplig nationell rätt har övertagit de berörda lastarnas samtliga rättigheter och skyldigheter. Om så är fallet behöver det inte kontrolleras att var och en av dessa tredje innehavare har samtyckt till dessa klausuler.
59 Som framgår av besluten om hänskjutande förefaller den hänskjutande domstolen anse att spansk rätt är tillämplig nationell rätt i detta avseende. I artikel 251 LNM, jämförd med artikel 468 i samma lag, föreskrivs, i huvudsak, att förvärvaren av konossementet övertar samtliga överlåtarens rättigheter och anspråk avseende godset, med undantag för prorogationsklausuler, vilka mottagaren måste ha samtyckt till. Sådana klausuler anses ogiltiga och behandlas som om de inte utgör en del av avtalet om de inte varit föremål för individuell och separat förhandling.
60 Domstolen konstaterar således, i likhet med kommissionen i dess skriftliga yttrande och generaladvokaten i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, att en sådan nationell lagstiftning innebär ett kringgående av artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, såsom den tolkats i domstolens praxis, och att den således strider mot sistnämnda bestämmelse.
61 Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat är de berörda nationella domstolarna enligt artikel 251 LNM, jämförd med artikel 468 i samma lag, nämligen skyldiga att kontrollera huruvida tredje man har samtyckt till en prorogationsklausul som införts i det konossement som denne förvärvat, även om vederbörande övertagit samtliga rättigheter och skyldigheter från den lastare som ingick det avtal som dokumenterats i konossementet.
62 Det ska dessutom påpekas att denna nationella lagstiftning strider mot den rättspraxis som följer av domen av den 9 november 2000, Coreck (C‑387/98, EU:C:2000:606, punkt 25), eftersom den får till följd att en tredje person som är innehavare av konossementet ges mer långtgående rättigheter än lastaren i vars ställe denne inträtt, genom att denne tredje person kan välja att inte vara bunden av det avtal om domstols behörighet som ingåtts mellan de ursprungliga parterna i avtalet.
63 Mot denna bakgrund erinras om att principen om unionsrättens företräde, i syfte att säkerställa den fulla verkan av samtliga unionsrättsliga bestämmelser, bland annat innebär en skyldighet för de nationella domstolarna att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
64 Skyldigheten att göra en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har emellertid vissa begränsningar, och den kan i synnerhet inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
65 Det ska även erinras om att principen om unionsrättens företräde innebär att en nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig, om den inte kan tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med kraven i unionsrätten, att säkerställa att kraven i unionsrätten ges full verkan i det mål som den har att avgöra genom att, på eget initiativ, om det behövs, underlåta att tillämpa varje nationell lagstiftning eller praxis, även senare sådan, om den strider mot en bestämmelse i unionsrätten som är direkt tillämplig, såsom en bestämmelse i en förordning, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna lagstiftning eller praxis genom lagstiftning eller på annan konstitutionell väg (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2021:47, punkt 31, och dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkterna 37 och 57 samt där angiven rättspraxis).
66 I förevarande fall hänvisar artikel 251 LNM till bestämmelserna i kapitel I avdelning IX i denna lag vad gäller kravet att förvärvaren av ett konossement ska ha samtyckt till införandet av prorogationsklausuler i konossementet. I artikel 468 LNM, som ingår i kapitel I, föreskrivs emellertid att det är ”[m]ed förbehåll för … Europeiska unionens bestämmelser, [som] klausuler om utländsk domstols behörighet eller om hänskjutande till skiljeförfarande i utlandet i avtal om användning av fartyg eller i biavtal som rör sjöfart, [ska] vara ogiltiga och behandlas som om de inte utgör en del av avtalet, om de inte har varit föremål för individuell och separat förhandling”.
67 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida artikel 251 LNM, jämförd med artikel 468 i samma lag, kan tolkas så, att den regel som föreskrivs däri, enligt vilken förvärvaren av konossementet förvärvar samtliga överlåtarens rättigheter och anspråk avseende godset, med undantag för sådana prorogationsklausuler och skiljedomsklausuler som inte varit föremål för individuell och separat förhandling med denne förvärvare, endast är tillämplig på en situation som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen. Om den hänskjutande domstolen finner att så inte är fallet, ska den underlåta att tillämpa denna nationella bestämmelse i de nationella målen, i den mån den strider mot denna direkt tillämpliga unionsrättsliga bestämmelse.
68 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra, den tredje och den fjärde frågan i vart och ett av de förenade målen besvaras enligt följande. Artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en person som inte är part i ett avtal om godstransport, ingånget mellan en transportör och en lastare, förvärvar det konossement genom vilket avtalet har dokumenterats och således blir tredje part som innehar konossementet, övertar denna person samtliga lastarens rättigheter och skyldigheter, med undantag för de rättigheter och skyldigheter som följer av en prorogationsklausul som införts i nämnda konossement, vilken måste ha varit föremål för individuell och separat förhandling för att kunna göras gällande mot denne tredje part.
Rättegångskostnader
69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:
1) Artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
ska tolkas så,
att frågan huruvida en prorogationsklausul kan göras gällande mot tredje part som innehar det konossement i vilket klausulen ingår, inte regleras av lagen i den medlemsstat i vilken den eller de domstolar som anges i denna klausul är belägna. Klausulen kan göras gällande mot denne tredje part om vederbörande genom förvärvet av konossementet övertar samtliga rättigheter och skyldigheter från en av de ursprungliga parterna i avtalet, vilket ska prövas i enlighet med den nationella rätt som är tillämplig i sak enligt bestämmelserna om internationell privaträtt i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.
2) Artikel 25.1 förordning 1215/2012
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en person som inte är part i ett avtal om godstransport, ingånget mellan en transportör och en lastare, förvärvar det konossement genom vilket avtalet har dokumenterats och således blir tredje part som innehar konossementet, övertar denna person samtliga lastarens rättigheter och skyldigheter, med undantag för de rättigheter och skyldigheter som följer av en prorogationsklausul som införts i nämnda konossement, vilken måste ha varit föremål för individuell och separat förhandling för att kunna göras gällande mot denne tredje part.
Underskrifter