TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 11 juli 2019 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina – Frysning av tillgångar – Förteckning över de personer, enheter och organ som omfattas av frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser – Beslut att låta sökandens namn kvarstå i förteckningen – Rådets skyldighet att kontrollera att beslutet av en myndighet i tredjeland har fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd”
I mål T‑274/18,
Oleksandr Viktorovitj Klimenko, Moskva (Ryssland), företrädd av advokaten M. Phelippeau,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av A. Vitro och P. Mahnič, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 263 FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2018/333 av den 5 mars 2018 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 63, 2018, s. 48), och av rådets genomförandeförordning (EU) 2018/326 av den 5 mars 2018 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 63, 2018, s. 5), i den del sökandens namn har bibehållits i förteckningen över de personer, enheter och organ som omfattas av dessa restriktiva åtgärder,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden G. Berardis (referent) samt domarna D. Spielmann och Z. Csehi,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Målet avser de restriktiva åtgärder som vidtagits mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina till följd av att demonstrationerna på Självständighetstorget i Kiev (Ukraina) slogs ned i februari 2014.
2 Sökanden, Oleksandr Viktorovitj Klimenko, har varit minister för intäkts- och avgiftsfrågor i Ukraina.
3 Den 5 mars 2014 antog Europeiska unionens råd beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 26). Samma dag antog rådet förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 1, och rättelse i EUT L 350, 2014, s. 15).
4 Skälen 1 och 2 i beslut 2014/119 har följande lydelse:
”(1) Den 20 februari 2014 fördömde rådet i starkaste ordalag allt bruk av våld i Ukraina. Rådet uppmanade till ett omedelbart upphörande av våldet i Ukraina, och full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det uppmanade Ukrainas regering att visa största möjliga återhållsamhet och oppositionsledarna att ta avstånd från dem som tillgriper radikala åtgärder, inbegripet våld.
(2) Den 3 mars 2014 enades rådet om att fokusera restriktiva åtgärder på att frysa och driva in tillgångar för personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna i Ukraina.”
5 I artikel 1.1 och 1.2 i beslut 2014/119 föreskrivs följande:
”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.
2. Inga penningmedel eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som förtecknas i bilagan.”
6 De närmare villkoren för denna frysning fastställs i artikel 1.3–1.6 i beslut 2014/119.
7 I överensstämmelse med beslut 2014/119 föreskrivs i förordning nr 208/2014 att de aktuella restriktiva åtgärderna ska vidtas och närmare bestämmelser om dessa återfinns i förordningen, i allt väsentligt i samma ordalag som i nämnda beslut.
8 Namnen på de personer som avses i beslut 2014/119 och i förordning nr 208/2014 återfinns i förteckningen i bilagan till nämnda beslut och i bilaga I till nämnda förordning (nedan kallad förteckningen), och där anges även motiveringen till varför personerna har upptagits i förteckningen. Ursprungligen var sökandens namn inte upptaget i förteckningen.
9 Beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 ändrades genom rådets genomförandebeslut 2014/216/Gusp av den 14 april 2014 om genomförande av beslut 2014/119 (EUT L 111, 2014, s. 91), och genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 381/2014 av den 14 april 2014 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 111, 2014, s. 33) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från april 2014).
10 Genom rättsakterna från april 2014 beslutades att sökanden skulle läggas till i den aktuella förteckningen med personuppgiften ”f.d. minister för intäkts- och avgiftsfrågor”, jämte följande motivering:
”Person som är föremål för utredning i Ukraina för inblandning i brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina.”
11 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2014, väckte sökanden talan om ogiltigförklaring, registrerad med målnummer T‑494/14, av rättsakterna från april 2014, i den del de avser honom.
12 Den 29 januari 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/143 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 24, 2015, s. 16) och förordning (EU) 2015/138 om ändring av förordning nr 208/2014 (EUT L 24, 2015, s. 1).
13 I beslut 2015/143 förtydligades med verkan från den 31 januari 2015 kriterierna för upptagande i förteckningen av personer som omfattas av frysningen av tillgångar från och med 31 januari 2015. I synnerhet ersattes artikel 1.1 i beslut 2014/119 med följande:
”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs av, innehas av eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.
Vid tillämpningen av detta beslut innefattar personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna
a) för förskingring av ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta, eller
b) för missbruk av tjänsteställning som en offentlig tjänsteman gör sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för sig själv eller för en tredje part, vilket orsakar en förlust för ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta.”
14 Genom förordning 2015/138 ändrades förordning nr 208/2014 i överensstämmelse med beslut 2015/143.
15 Den 5 mars 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/364 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 62, 2015, s. 25) och genomförandeförordning (EU) 2015/357 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 62, 2015, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2015). Genom beslut 2015/364 ändrades för det första artikel 5 i beslut 2014/119 så, att de restriktiva åtgärderna förlängdes, vad gäller sökanden, till och med den 6 mars 2016 och för det andra ändrades bilagan till beslutet. Genom genomförandeförordning 2015/357 ändrades i enlighet härmed bilaga I till förordning nr 208/2014.
16 Genom rättsakterna från mars 2015 beslutades att sökandens namn skulle kvarstå i förteckningen med personuppgiften ”f.d. minister för intäkts- och avgiftsfrågor” tillsammans med följande nya motivering:
”Person som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar och för missbruk av tjänsteställning i egenskap av offentlig tjänsteman i syfte att uppnå oskäliga fördelar för sig själv och för tredje man, vilket orsakat förluster för Ukrainas offentliga medel eller tillgångar.”
17 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 maj 2015, registrerad med målnummer T‑245/15, väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2015, i den del de avser honom.
18 Den 4 mars 2016 antog rådet beslut (Gusp) 2016/318 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 60, 2016, s. 76) och genomförandeförordning (EU) 2016/311 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 60, 2016, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2016).
19 Genom rättsakterna från mars 2016 förlängdes tillämpningen av de restriktiva åtgärderna, bland annat avseende sökanden, till och med den 6 mars 2017 utan att motiveringen till hans upptagande i förteckningen hade ändrats i förhållande till rättsakterna från mars 2015.
20 Genom handling som inkom till tribunalen den 28 april 2016 justerade sökanden, med stöd av artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, sin talan i mål T‑245/15 och yrkade även ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2016, i den del dessa avser honom.
21 Genom beslut av den 10 juni 2016, Klimenko/rådet (T‑494/14, EU:T:2016:360), meddelat med stöd av artikel 132 i tribunalens rättegångsregler, biföll tribunalen den talan som nämnts i punkt 11 ovan, eftersom det var uppenbart att den var välgrundad och ogiltigförklarade följaktligen rättsakterna från april 2014 i den del de avsåg sökanden.
22 Den 3 mars 2017 antog rådet beslut (Gusp) 2017/381 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 58, 2017, s. 34) och genomförandeförordning (EU) 2017/374 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 58, 2017, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2017).
23 Genom rättsakterna från mars 2017 förlängdes tillämpningen av de restriktiva åtgärderna till och med den 6 mars 2018 utan att motiveringen till sökandens införande i förteckningen ändrades i förhållande till rättsakterna från mars 2015 och mars 2016.
24 Genom handling som inkom till tribunalen den 27 mars 2017 justerade sökanden på nytt sin talan i mål T‑245/15 och yrkade även ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2017, i den del dessa avser honom.
25 Genom dom av den 8 november 2017, Klimenko/rådet (T‑245/15, ej publicerad, överklagad, EU:T:2017:792), ogillade tribunalen sökandens samtliga yrkanden angivna i punkterna 17, 20 och 24 ovan.
26 Mellan december 2017 och februari 2018 utväxlade rådet och sökanden flera skrivelser rörande eventualiteten att de restriktiva åtgärderna förlängdes vad gäller honom. I synnerhet översände rådet flera skrivelser från Ukrainas riksåklagarämbete (nedan kallat riksåklagaren) till sökanden rörande det brottmålsförfarande som han var föremål för och som var avsett att utgöra stöd för förlängningen.
27 Den 5 mars 2018 antog rådet beslut (Gusp) 2018/333 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 63, 2018, s. 48) och genomförandeförordning (EU) 2018/326 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 63, 2018, s. 5) (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna).
28 Genom de angripna rättsakterna förlängdes tillämpningen av de restriktiva åtgärderna till och med den 6 mars 2019 utan att motiveringen till sökandens införande i förteckningen ändrades i förhållande till rättsakterna från mars 2015, mars 2016 och mars 2017.
29 Genom skrivelse av den 8 mars 2018 underrättade rådet sökanden om att de restriktiva åtgärderna gentemot honom skulle fortsätta att gälla. I den skrivelsen bemötte rådet de synpunkter som sökanden hade gjort i tidigare skriftväxling samt översände de angripna rättsakterna till honom. Rådet angav även inom vilken frist sökanden kunde framföra synpunkter innan beslutet om hans eventuella kvarstående i förteckningen fattades.
Förfarandet och parternas yrkanden
30 Klaganden väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 april 2018, talan om ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna.
31 Den skriftliga delen av förfarandet avslutades den 19 september 2018 i och med att sökanden inte hade inkommit med replik inom den föreskrivna fristen.
32 Genom dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), upphävde domstolen domen av den 7 juli 2017, Azarov/rådet (T‑215/15, EU:T:2017:479), och ogiltigförklarade rättsakterna från mars 2015 i den del de rörde den person som var sökande i det målet.
33 Med hänsyn till den inverkan som domstolens dom av den 19 december 2018 Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) eventuellt skulle kunna få i förevarande mål beslutade tribunalen (sjätte avdelningen), som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, att ställa en skriftlig fråga till parterna och anmoda dem att skriftligen ange vilka följder de ansåg att nämnda dom skulle få i förevarande mål. Parterna efterkom denna anmodan inom den föreskrivna fristen.
34 Enligt artikel 106.3 i rättegångsreglerna får tribunalen, om muntlig förhandling inte har begärts av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet har avslutats, besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet. Tribunalen fann att handlingarna i förevarande mål utgör tillräckligt underlag och beslutade, i avsaknad av en sådan begäran, att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.
35 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara de angripna rättsakterna i den del de avser honom, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
36 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, eller
– i andra hand, för det fall de angripna rättsakterna ogiltigförklaras i de delar de avser sökanden, förordna att verkningarna av beslut 2018/333 ska bestå avseende sökanden till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av tillämpningsförordning 2018/326 börjar gälla.
Rättslig bedömning
37 Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Som första grund har det gjorts gällande åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den andra grunden avser ett åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, den tredje grunden avsaknad av rättslig grund, den fjärde grunden oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och den femte grunden ett åsidosättande av rätten till egendom. I sitt svar på den fråga som nämnts i punkt 33 ovan har sökanden gjort gällande att de principer som följer av domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) endast kan få den följden att de angripna rättsakterna ska ogiltigförklaras.
38 Rådet har i sitt svaromål bestritt att de grunder som sökanden åberopat i punkt 37 ovan är väl underbyggda. I sitt svar på den fråga som angetts i punkt 33 ovan har rådet hävdat att domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) inte har någon inverkan på förevarande mål, eftersom sökanden inte i sin ansökan har åberopat någon grund som liknar den grund som domstolen godtog i nämnda dom och eftersom det inte rör sig om en grund avseende tvingande rätt. I andra hand har rådet gjort gällande att denna grund i vart fall inte kan leda till bifall på talan.
39 Det är således lämpligt att inledningsvis erinra om de principer som följer bland annat av domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), vilka kan ha avgörande inverkan på förevarande mål.
Inledande synpunkter
40 Enligt domstolens fasta praxis ska unionsdomstolarna, vid kontrollen av restriktiva åtgärder säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning och till vilka hör bland annat rätten till försvar och till ett effektivt domstolsskydd (se dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 20 och 21 och där angiven rättspraxis).
41 För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs det att unionsdomstolen – inom ramen för sin kontroll av lagenligheten av de skäl som ligger till grund för beslutet att uppföra eller bibehålla en person i förteckningen över personer som omfattas av restriktiva åtgärder – försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i den motivering som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en bedömning av huruvida de angivna skälen är sannolika i abstrakt mening, utan avser frågan huruvida det föreligger tillräckligt klart och konkret stöd för dessa skäl, eller åtminstone för ett av dem som i sig anses räcka som grund för dessa rättsakter (se dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
42 Ett beslut att gentemot en person som har fastställts som ansvarig för förskingring av medel som tillhör ett tredjeland vidta och vidmakthålla sådana restriktiva åtgärder som de som föreskrivs i beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 i ändrad lydelse, bygger i allt väsentligt på ett beslut av en behörig myndighet att inleda och genomföra en brottsutredning avseende denna person i fråga om brottet förskingring av offentliga medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 25).
43 Även om rådet således, enligt kriteriet för uppförande i förteckningen, såsom det kriterium som angetts i punkt 13 ovan, får grunda ett beslut om restriktiva åtgärder på ett beslut av tredjeland, innebär den skyldighet att iaktta rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd som åvilar rådet att rådet ska försäkra sig om att dessa rättigheter har iakttagits av myndigheterna i det tredjeland som antog nämnda beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 26, 27 och 35).
44 I det avseendet har domstolen preciserat att kravet på att rådet kontrollerar att de beslut av tredjeland som rådet har för avsikt att lägga till grund för sitt eget beslut har fattats med iakttagande av dessa rättigheter syftar till att säkerställa att ett beslut att vidta eller bibehålla restriktiva åtgärder bygger på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag och, på så vis, till att skydda de berörda personerna eller enheterna. Rådet kan således endast anse att ett beslut att vidta eller bibehålla sådana åtgärder bygger på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för beslutet efter att själv ha förvissat sig om att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits när det berörda tredjelandet antog det beslut som rådet avser att lägga till grund för åtgärderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 28 och 34 och där angiven rättspraxis).
45 Det är visserligen riktigt att den omständigheten att det berörda tredjelandet tillhör de stater som har anslutit sig till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), innebär att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna ska kontrollera efterlevnaden av de grundläggande rättigheter som garanteras av Europakonventionen, vilka i enlighet med artikel 6.3 i FEU utgör en del av unionsrätten som allmänna principer. Denna omständighet kan emellertid inte medföra att den kontroll som angetts i punkt 44 ovan blir överflödig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 36).
46 Domstolen har även slagit fast att rådet är skyldigt att i motiveringen till ett beslut att vidta eller bibehålla restriktiva åtgärder gentemot en person eller en enhet, om än kortfattat, ange på vilka grunder det anser att beslutet från tredjeland – som rådet har för avsikt att lägga till grund för sitt eget beslut – har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Det åligger sålunda rådet, för att fullgöra sin motiveringsskyldighet, att i beslutet att vidta restriktiva åtgärder ange att det har kontrollerat att beslutet från det tredjeland som rådet baserar dessa åtgärder på har fattats med iakttagande av dessa rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet, C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkterna 29 och 30).
47 När rådet grundar införandet eller bibehållandet av restriktiva åtgärder, såsom de som är aktuella i förevarande fall, på ett beslut av ett tredjeland att inleda och genomföra en brottsutredning avseende förskingring av offentliga medel eller tillgångar av den berörda personen måste det sammanfattningsvis, å ena sidan, förvissa sig om att myndigheterna i det berörda tredjelandet vid tidpunkten för antagandet av nämnda beslut har iakttagit rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd för den person som är föremål för brottsutredningen och, å andra sidan, i beslutet om införande av restriktiva åtgärder ange skälen till att rådet anser att nämnda tredjeland har fattat detta beslut med iakttagande av dessa rättigheter.
48 I förevarande fall har sökanden i sitt svar på den fråga som nämnts i punkt 33 ovan gjort gällande att rådet, i likhet med vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) inte har angett, i de angripna rättsakterna, någon omständighet som visar att rådet har kontrollerat att Ukrainas rättsliga myndigheter iakttog sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd under förfarandet rörande honom. Enligt sökanden har tribunalen således inte möjlighet att fastställa huruvida de angripna rättsakterna är rättsenliga, och de ska således ogiltigförklaras. Sökanden har tillagt att rådet inte har gett ens en kortfattad motivering, i de angripna rättsakterna, till varför det anser att dessa har antagits med iakttagande av ovannämnda rättigheter. Detta argument stöder den första grund som åberopats i ansökan avseende ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
49 Rådet å sin sida anser att domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) inte är relevant i förevarande mål, eftersom sökanden inte i ansökan åberopade en grund som avsåg att rådet åsidosatt sin skyldighet att kontrollera om beslutet av en myndighet i tredjeland att inleda och genomföra en brottsutredning avseende förskingring av offentliga medel hade fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Enligt rådet avser en sådan grund inte tvingande rätt och tribunalen kan således inte pröva den på eget initiativ. Rådet har vidare preciserat att sökanden visserligen har nämnt ett åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen samt av rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel men att han därvid har syftat på det förfarande som hade genomförts inför rådet i syfte att förlänga de restriktiva åtgärderna avseende honom och inte på rådets underlåtenhet att kontrollera iakttagandet av de rättigheter som tillkom sökanden i Ukraina.
50 Mot denna bakgrund ska tribunalen ta ställning till den invändning om rättegångshinder som rådet har framställt i fråga om de av sökandens argument som framförts som svar på den fråga som angetts i punkt 33 ovan.
Rådets invändning om rättegångshinder
51 Rådet har, genom sin invändning om rättegångshinder, i allt väsentligt gjort gällande att sökanden, genom att stödja sig på domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) har åberopat en ny grund utan att uppfylla villkoren som ställs i det avseendet i artikel 84 i rättegångsreglerna och utan att grunden avser tvingande rätt.
52 Artikel 84 i rättegångsreglerna har följande lydelse:
”1. Nya grunder får inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången.
2. I förekommande fall ska nya grunder åberopas i samband med den andra skriftväxlingen och identifieras som sådana. Om de rättsliga eller faktiska omständigheter som föranleder åberopandet av nya grunder blir kända först efter den andra skriftväxlingen eller efter det att tribunalen har beslutat att inte tillåta en sådan skriftväxling, ska den berörda parten åberopa de nya grunderna så snart parten får kännedom om omständigheterna.”
53 I detta avseende ska det, för det första, påpekas att nya grunder som åberopas under förfarandet i princip måste uppfylla kraven i artikel 84 i rättegångsreglerna. Dessa krav gäller emellertid inte när en grund, som förvisso är ny, avser tvingande rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, La Ferla/kommissionen och Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), T‑392/13, EU:T:2016:478, punkt 65, och dom av den 20 juli 2017, Badica och Kardiam/rådet, T‑619/15, EU:T:2017:532, punkterna 40–43).
54 Enligt fast rättspraxis kan parterna nämligen, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, åberopa en grund avseende tvingande rätt under alla skeden av förfarandet, eftersom en sådan grund kan – eller rent av ska – prövas av domstolen på eget initiativ (dom av den 8 juli 2004, Mannesmannröhren‑Werke/kommissionen, T‑44/00, EU:T:2004:218, punkt 210, och dom av den 14 april 2015, Ayadi/kommissionen, T‑527/09 RENV, ej publicerad, EU:T:2015:205, punkt 44; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 20 februari 1997, kommissionen/Daffix, C‑166/95 P, EU:C:1997:73, punkterna 23–25, och dom av den 3 maj 2018, Malta/kommissionen, T‑653/16, EU:T:2018:241, punkterna 47 och 48). Enligt samma rättspraxis är en grund som rör avsaknad av motivering eller brister i motiveringen av en unionsrättsakt en grund avseende tvingande rätt.
55 I domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), fann domstolen, efter att ha beslutat att domen av den 7 juli 2017, Azarov/rådet (T‑215/15, EU:T:2017:479), skulle upphävas, att målet var färdigt för avgörande och ogiltigförklarade de omtvistade rättsakterna. Domstolen framhöll därvid att det över huvud taget inte framgick av motiveringen till dessa att rådet hade kontrollerat att Ukrainas rättsliga myndigheter hade iakttagit den berörda personens rätt till försvar och till domstolsprövning och hänvisade till de skäl som angetts i punkterna 25–30 och 34–42 i sin dom (se, för ett liknande resonemang, domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), punkterna 43–46.
56 I synnerhet anges klart i punkt 30 i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), att ”det åligger … rådet, för att fullgöra sin motiveringsskyldighet, att i beslutet om vidtagande av restriktiva åtgärder ange att det har kontrollerat att beslutet från det tredjeland som rådet baserar dessa åtgärder på har fattats med iakttagande av [rätten till försvar och rätten till ett effektivt rättsmedel]”.
57 Vidare hänvisas i punkt 30 i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), till punkt 37 i dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE (C‑599/14 P, EU:C:2017:583), i vilken domstolen tydligt konstaterade att ”det [således inte] framg[ick] … av motiveringen till [de omtvistade] rättsakter[na] huruvida rådet utfört den kontroll som det … var skyldigt att utföra” och angav sammanfattningsvis i punkt 38 i samma dom att tribunalen med fog hade funnit att dessa rättsakter ”var otillräckligt motiverade”.
58 Av dessa omständigheter följer att domstolen, i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), slutligen fann att de omtvistade rättsakterna inte var tillräckligt motiverade med avseende på hur rådet hade kontrollerat att de ukrainska myndigheterna hade iakttagit rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd i samband med det brottmålsförfarande avseende förskingring av statliga medel som låg till grund för rådets beslut att vidta och bibehålla restriktiva åtgärder gentemot sökanden i det mål där domstolen meddelade nämnda dom.
59 Domstolens tillvägagångssätt i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), då den valde att bedöma frågan om de ukrainska myndigheterna hade iakttagit de aktuella rättigheterna med utgångspunkt i huruvida rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet motsvarar inte de argument som anförts av sökanden i det mål där tribunalen meddelade dom den 7 juli 2017, Azarov/rådet (T‑215/15, EU:T:2017:479), med avseende på rådets skyldighet att kontrollera att skyddet för de grundläggande rättigheterna i Ukraina låg på samma nivå som i unionen. Dessa argument var nämligen inte hänförliga till grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten utan till den grund som avsåg att rådet hade gjort en uppenbart oriktig bedömning, såsom framgår av punkt 166 i nämnda dom och för övrigt även av punkt 41 i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031).
60 Mot bakgrund av vad som angetts i punkterna 55–58 ovan står det emellertid klart att domstolen, i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), fokuserade på motiveringsskyldigheten.
61 Eftersom domstolen, i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), sålunda ogiltigförklarade de omtvistade rättsakterna på en grund avseende tvingande rätt ska rådets invändning om rättegångshinder, vilken sammanfattats i punkt 49 ovan, lämnas utan avseende.
62 För det andra ska det i vart fall erinras om att det följer av fast rättspraxis att nya grunder i princip inte får åberopas under rättegången. En grund eller en anmärkning som utgör en utvidgning av en grund eller en anmärkning som tidigare har anförts, direkt eller indirekt, i ansökan – och som har ett nära samband med den tidigare anförda grunden – ska emellertid anses kunna tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen, C‑439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 46, och dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB, T‑240/14 P, EU:T:2016:104, punkt 30).
63 I förevarande fall har sökanden, i punkterna 83 och 84 i ansökan, gjort gällande att det brottmålsförfarande som rådet lade till grund för sitt beslut att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden hade pågått i fyra år utan att riksåklagaren hade kommit fram till något konkret. Denna låsta situation visade enligt sökanden att de ukrainska myndigheterna hade för avsikt att hålla kvar pressen på honom och skulle fortsätta att påstå att ett brottmålsförfarande pågick för att framtvinga en frysning av tillgångar genom dessa åtgärder. Enligt sökanden innebär detta att nämnda förfarande strider mot artikel 6 i Europakonventionen varför rådet borde fråga sig huruvida det finns skäl för det påstådda förfarandet.
64 Tribunalen konstaterar att de argument – sammanfattade i punkt 48 ovan – som sökanden har anfört i sitt svar på den fråga som angetts i punkt 33 ovan, har ett nära samband med de punkter i ansökan som nämnts i punkt 63 ovan. Oberoende av frågan huruvida det rör sig om en grund avseende tvingande rätt kan det inte anses att det finns ett hinder för att sökanden begär att tribunalen i förevarande fall ska följa samma tillvägagångssätt som domstolen gjorde i nämnda dom.
65 För det tredje ska det erinras om att det finns ett undantag från det principiella förbudet mot att åberopa nya grunder. Det är nämligen, såsom föreskrivs i artikel 84 i rättegångsreglerna (se punkt 52 ovan), tillåtet att åberopa nya grunder när de föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången.
66 I det avseendet har tribunalen slagit fast att rättspraxis från unionsdomstolen som endast innebär fastställande av en rättslig situation som sökanden, i princip, kände till då talan väcktes visserligen inte kan anses utgöra en ny rättslig omständighet som medför att det är tillåtet att åberopa en ny grund. Detta gäller dock inte när det rör sig om rättspraxis som innebär nya klargöranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2018, T‑242/16, ej publicerad, Stavytskyj/rådet, EU:T:2018:166, punkt 125 och där angiven rättspraxis).
67 När sökanden väckte förevarande talan fanns det praxis från tribunalen enligt vilken det synsätt som domstolen anlagt i dom av den 16 oktober 2014, LTTE/rådet (T‑208/11 och T‑508/11, EU:T:2014:885), inte kunde tillämpas i fråga om restriktiva åtgärder som rådet vidtagit med hänsyn till situationen i Ukraina. Enligt nämnda rättspraxis skulle även lagenligheten av dessa åtgärder endast kunna påverkas av en eventuell diskrepans mellan skyddet av de grundläggande rättigheterna i Ukraina och skyddet för dessa rättigheter i unionen om rådets politiska val att stödja den nya ukrainska regimen visade sig vara uppenbart oriktigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2017, Azarov/rådet, T‑215/15, EU:T:2017:479, punkterna 166–178, och dom av den 8 november 2017, Klimenko/rådet, T‑245/15, ej publicerad, överklagad, EU:T:2017:792, punkterna 218–232). I domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) kullkastade domstolen emellertid denna praxis från tribunalen, vilket ska anses utgöra en rättslig omständighet som kan motivera att en ny grund eller en ny anmärkning framställs.
68 Det följer av det ovanstående att tribunalen ska pröva det argument som sökanden har anfört med hänvisning till de principer som följer bland annat av domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), såsom de återges i punkterna 40–47 ovan.
69 Det ska därutöver preciseras att tribunalen har iakttagit parternas rätt att yttra sig genom att ställa den fråga som anges i punkt 33 ovan. Det framgår nämligen av rättspraxis att när tribunalen anmodar parterna i ett mål att yttra sig om följderna av en dom i ett annat mål ska det anses att dessa parter är medvetna om att tribunalen kan komma att tillämpa, eventuellt på eget initiativ, det resultat som slagits fast i den domen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 december 2013, Forgital Italy/rådet, T‑438/10, ej publicerat, EU:T:2013:648, punkterna 59 och 60).
Prövning i sak
70 De argument som sökanden härleder från domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031) har sammanfattats i punkt 48 ovan.
71 Rådet har hävdat att det, trots att det inte angetts specifikt i motiveringen till de angripna rättsakterna, när det antog dessa rättsakter kände till att en rättslig utredning hade genomförts i Ukraina, vilket framgår av flera skrivelser från riksåklagaren. Dessa skrivelser visar nämligen att flera domstolsavgöranden träffats i Ukraina med avseende på sökanden, däribland ett beslut om kvarhållande för att sökanden skulle inställa sig i domstol fattat av undersökningsdomaren vid domstolen för distriktet Petchersk i Kiev. Vidare visas att sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits exempelvis av den omständigheten – som sökanden har vitsordat – att de ukrainska myndigheterna gav honom tillgång till handlingarna i det brottmål som låg till grund för rådets beslut att bibehålla de aktuella restriktiva åtgärderna.
72 Inledningsvis erinrar tribunalen om att sökanden är föremål för nya restriktiva åtgärder som vidtagits genom de angripna rättsakterna med stöd av det kriterium som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, i enlighet med vad som anges i beslut 2015/143, och i artikel 3 i förordning nr 208/2014, i enlighet med vad som anges i förordning 2015/138 (se punkterna 13 och 14 ovan). Enligt detta kriterium ska tillgångar frysas för personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av offentliga medel, inbegripet personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna.
73 Rådet grundade sitt beslut att låta sökandens namn kvarstå i förteckningen på den omständigheten att han var föremål för ”utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar”. Att utredningen verkligen ägde rum visades genom skrivelserna från riksåklagaren, vilka sökanden hade fått kopia på (se punkt 26 ovan).
74 Beslutet att bibehålla de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot sökanden grundades således, i likhet med vad som var fallet i det mål där domstolen meddelade domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), på beslutet av riksåklagaren att inleda och genomföra en brottsutredning avseende förskingring av offentliga medel tillhörande ukrainska staten.
75 Tribunalen konstaterar att motiveringen i de angripna rättsakterna vad gäller sökanden (se punkterna 16 och 28 ovan) inte innehåller någon uppgift om att rådet kontrollerade att Ukrainas rättsliga myndigheter iakttog sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd. Avsaknaden av motivering i detta hänseende utgör en första indikation på att rådet inte gjorde någon sådan kontroll.
76 Det finns inte heller någon information i skrivelsen av den 8 mars 2018 (se punkt 29 ovan) som möjliggör slutsatsen att rådet hade tillgång till uppgifter rörande de ukrainska myndigheternas iakttagande av dessa rättigheter i samband med brottmålsförfarandet avseende sökanden och än mindre att rådet gjort en bedömning av några sådana uppgifter i syfte att kontrollera huruvida dessa rättigheter tillvaratagits i tillräcklig mån av Ukrainas rättsliga myndigheter då det beslutades att inleda och genomföra en brottsutredning avseende förskingring av offentliga medel och tillgångar av sökanden. I denna skrivelse begränsade sig nämligen rådet, i likhet med vad som var fallet i det mål där domstolen meddelade domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 24), i allt väsentligt till att ange att skrivelserna från riksåklagaren, som tidigare tillställts sökanden (se punkt 26 ovan), visade att sökanden fortfarande var föremål för en brottsutredning avseende förskingring av offentliga medel och tillgångar.
77 Det ska dessutom påpekas att rådet var skyldigt att kontrollera iakttagandet av rätten till försvar och till ett effektivt domstolsskydd oberoende av bevisning som sökanden framlagt till styrkande av att hans personliga situation hade påverkats av de problem som han hade konstaterat med avseende på hur rättsväsendet fungerade i Ukraina. I svaromålet har rådet i allt väsentligt angett att påstådda åsidosättanden av sökandens rätt till försvar från de ukrainska myndigheternas sida endast kunde göras gällande vid domstol i Ukraina.
78 Tribunalen erinrar även om att rådet, i sitt svar på tribunalens fråga rörande domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), i sak endast framförde de argument som sammanfattas i punkt 71 ovan.
79 I det avseendet konstaterar tribunalen, för det första, att rådet har medgett att motiveringen av de angripna rättsakterna inte behandlar frågan om huruvida rätten till försvar och till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits vad gäller beslutet att inleda och genomföra den brottsutredning som låg till grund för beslutet att föra upp och bibehålla sökandens namn i förteckningen.
80 För det andra har rådet påstått att det klart framgår av handlingarna i förevarande mål att det utövades en kontroll av domstol i Ukraina under den tid brottsutredningen pågick. Rådet har särskilt hävdat att flera domstolsavgöranden meddelades under brottmålsförfarandet rörande sökanden, vilket visar att rådet, när det grundade sig på det beslut av de ukrainska myndigheterna som nämndes i riksåklagarens skrivelser, dels kunde kontrollera att detta beslut hade fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, dels förvissade sig om att dessa rättigheter hade iakttagits i samband med att ett antal domstolsavgöranden meddelades under detta brottmålsförfarande.
81 Samtliga domstolsavgöranden som rådet har hänvisat till är ett led i det brottmålsförfarande som legat till grund för beslutet att föra upp och bibehålla sökandens namn i förteckningen och är endast av underordnad karaktär i förhållande till detta förfarande, eftersom de avser antingen säkerhetsåtgärder eller processuella frågor. Det är riktigt att dessa beslut kan utgöra stöd för rådets ståndpunkt avseende förekomsten av faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag, det vill säga den omständigheten att sökanden, på så sätt som gäller enligt kriteriet för uppförande, var föremål för en brottsutredning avseende, bland annat, förskingring av offentliga medel och tillgångar som tillhörde ukrainska staten. Besluten kan emellertid inte i sig styrka, såsom rådet har hävdat, att beslutet av Ukrainas rättsliga myndigheter om att inleda och genomföra nämnda brottsutredning, vilket i allt väsentligt ligger till grund för beslutet att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden, har fattats med iakttagande av sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd.
82 Rådet har i vart fall inte varit i stånd att hänvisa till någon enda handling i det ärende som utmynnade i antagandet av de angripna rättsakterna av vilken det framgår dels att rådet har granskat de ukrainska domstolsavgöranden som det har hänvisat till i förevarande förfarande, dels att rådet därav kunde sluta sig till att sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd faktiskt hade iakttagits.
83 Därutöver finner tribunalen att rådet inte ens har försökt förklara på vilket sätt förekomsten av dessa domstolsavgöranden möjliggör slutsatsen att nämnda rättigheter har tillvaratagits i förevarande fall trots att, såsom sökanden gjort gällande bland annat i sin skrivelse till rådet av den 26 januari 2018, förfarandet, som pågick sedan mars 2014, fortfarande var på förundersökningsstadiet och ingen ukrainsk domstol hade inlett prövningen i sak utan en eventuell domstolsprövning hade på sin höjd avsett processuella frågor.
84 Det ska i detta avseende erinras om att artikel 6.1 i Europakonventionen föreskriver att envar, när det gäller att få sina civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser för brott prövade, ska vara berättigad till en opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Denna rättighet avser rätten till ett effektivt domstolsskydd som dessutom stadfästs i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, EU:C:2009:456, punkterna 177 och 179).
85 Dessutom har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna redan påpekat att en överträdelse av denna princip kan fastställas, bland annat när förundersökningsskedet i brottmålsförfarandet har kännetecknats av ett antal perioder av inaktivitet som kan tillskrivas de myndigheter som ansvarar för utredningen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 6 januari 2014, Rouille mot Frankrike, CE:ECHR:2004:0106JUD005026899, punkterna 29–31; 27 september 2007, Reiner m.fl. mot Rumänien, CE:ECHR:2007:0927JUD000150502, punkterna 57–59; 12 januari 2012, Borisenko mot Ukraina, CE:ECHR:2012:0112JUD002572502, punkterna 58–62).
86 Det följer vidare av rättspraxis att när en person är föremål för restriktiva åtgärder sedan flera år tillbaka på grund av den brottsutredning som riksåklagaren genomför, är rådet skyldigt att fördjupa sin undersökning av huruvida de ukrainska myndigheterna eventuellt har åsidosatt denna persons grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2019, Stavytskyj/rådet, T‑290/17, EU:T:2019:37, punkt 132).
87 Följaktligen borde rådet i förevarande fall åtminstone ha angett skälen till att det, trots det argument av sökanden som återgetts i punkt 83 ovan, kunde anse att sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd inför Ukrainas rättsliga myndigheter, vilken uppenbart är en grundläggande rättighet, hade iakttagits vad gäller frågan huruvida hans fall hade prövats inom skälig tid.
88 Vad för det tredje gäller uppgiften från rådet om att sökanden, den 21 april 2017, hade getts tillgång till riksåklagarens handlingar rörande honom, konstaterar tribunalen att det därvid rör sig om en nödvändig – men med säkerhet inte tillräcklig – förutsättning för att anse att sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits.
89 Det kan således inte anses att de uppgifter som rådet förfogade över vid antagandet av de angripna rättsakterna möjliggjorde en kontroll av att beslutet av Ukrainas rättsliga myndigheter, vilket i allt väsentligt ligger till grund för beslutet att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden, hade fattats med iakttagande av dessa rättigheter.
90 I det avseendet ska det även påpekas, såsom domstolen preciserade i domen av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031), att domstolens praxis enligt vilken, vad särskilt gäller antagandet av ett beslut om frysning av tillgångar, det inte ankommer på rådet eller tribunalen att kontrollera huruvida de undersökningar som den person som omfattas av dessa åtgärder var föremål för i Ukraina var välgrundade, utan endast huruvida beslutet om frysning är välgrundat mot bakgrund av den handling eller de handlingar som ligger till grund för beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet, C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 77, dom av den 19 oktober 2017, Janukovytj/rådet, C‑599/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:785, punkt 69, och dom av den 19 oktober 2017, Janukovytj/rådet, C‑598/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:786, punkt 72), inte ska tolkas så, att rådet inte är skyldigt att kontrollera att det beslut av ett tredjeland som rådet avser att lägga till grund för ett beslut om restriktiva åtgärder har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, Azarov/rådet (C‑530/17 P, EU:C:2018:1031, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
91 Mot bakgrund av det ovan anförda har det inte styrkts att rådet, innan de angripna rättsakterna antogs, kontrollerade huruvida Ukrainas rättsliga myndigheter hade iakttagit sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd.
92 Under dessa omständigheter ska de angripna rättsakterna ogiltigförklaras i den del de avser sökanden utan att tribunalen behöver pröva de övriga grunder och argument som sökanden åberopat.
93 Vad gäller rådets andrahandsyrkande (se punkt 36 tredje strecksatsen ovan), om att låta rättsverkningarna av beslut 2018/333 bestå till dess att fristen för att ge in ett överklagande har löpt ut och, för det fall ett överklagande inges, till dess att ett beslut har antagits härom, är det tillräckligt att påpeka att beslut 2018/333 endast medförde rättsverkningar till den 6 mars 2019. En ogiltigförklaring av beslutet genom förevarande dom får därför inte några konsekvenser för tiden efter detta datum, varför det inte är nödvändigt att yttra sig i frågan om att låta rättsverkningarna av nämnda beslut bestå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2018, Arbuzov/rådet, T‑258/17, EU:T:2018:331, punkt 107 och där angiven rättspraxis).
Rättegångskostnader
94 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet ska yrkandet bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Rådets beslut (Gusp) 2018/333 av den 5 mars 2018 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina och rådets genomförandeförordning (EU) 2018/326 av den 5 mars 2018 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina ogiltigförklaras i den del Oleksandr Viktorovitj Klimenko kvarstår i förteckningen över de personer, enheter och organ som omfattas av dessa restriktiva åtgärder.
2) Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juli 2019.
Underskrifter