DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 22 september 2020 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2006/123/EG – Tillämpningsområde – Uthyrning av möblerade lägenheter, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där – Nationell lagstiftning enligt vilken det i vissa bestämda kommuner krävs förhandstillstånd och genom vilken dessa kommuner åläggs att fastställa villkoren för att beviljas tillstånd enligt denna lagstiftning – Artikel 4.6 – Begreppet ’tillståndsförfarande’ – Artikel 9 – Motivering – Otillräckligt utbud av boende som är avsett för långvarig uthyrning till överkomliga priser – Proportionalitet – Artikel 10 – Krav avseende villkoren för beviljande av tillstånd”
I de förenade målen C‑724/18 och C‑727/18,
angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), av den 15 november 2018 som inkom till domstolen den 21 respektive den 22 november 2018, i målen
Cali Apartments SCI (C‑724/18),
HX (C‑727/18)
mot
Procureur général près la cour d’appel de Paris,
Ville de Paris,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev, A. Prechal, L. S. Rossi och M. I. Jarukaitis samt domarna E. Juhász, M. Ilešič, J. Malenovský, L. Bay Larsen, D. Šváby (referent) och N. Piçarra,
generaladvokat: M. Bobek,
justitiesekreterare: handläggaren V. Giacobbo,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 november 2019,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Cali Apartments SCI och HX, genom P. Spinosi och V. Steinberg, avocats,
– Ville de Paris, genom G. Parleani, D. Rooz och D. Foussard, avocats,
– Frankrikes regering, genom E. de Moustier och R. Coesme, båda i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil, T. Müller och T. Machovičová, samtliga i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom J. Möller och S. Eisenberg, båda i egenskap av ombud,
– Irland, genom M. Browne, G. Hodge och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Fennelly, BL, och N. Butler, SC,
– Greklands regering, genom S. Charitaki, S. Papaioannou och M. Michelogiannaki, samtliga i egenskap av ombud,
– Spaniens regering, genom S. Jiménez García och M. J. García Valdecasas Dorrego, båda i egenskap av ombud,
– Nederländernas regering, genom M. K. Bulterman och J. M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom É. Gippini Fournier, L. Malferrari och L. Armati, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 2 april 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1, 2 och 9–15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36).
2 Respektive begäran har framställts i mål mellan Cali Apartments SCI och HX, å ena sidan, och Procureur général (allmänna åklagaren) vid Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) och Ville de Paris (Paris stad, Frankrike), å andra sidan. Målen rör de förstnämnda personernas åsidosättande av en nationell lagstiftning enligt vilken det krävs förhandstillstånd för att vid upprepade tillfällen och för korta perioder mot ersättning hyra ut möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 1, 7, 9, 27, 33, 59 och 60 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:
”(1) Europeiska gemenskapen har som mål att skapa allt starkare band mellan de europeiska staterna och folken och att säkerställa ekonomiska och sociala framsteg. I enlighet med artikel 14.2 i fördraget innebär den inre marknaden ett område utan inre gränser där den fria rörligheten för tjänster garanteras. I enlighet med artikel 43 i fördraget garanteras etableringsfrihet. I artikel 49 i fördraget fastställs rätten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. Undanröjandet av hindren för utvecklingen av tjänsteverksamhet mellan medlemsstaterna är ett viktigt medel för att stärka integrationen mellan de europeiska folken samt främja en balanserad och hållbar ekonomisk och social utveckling. När sådana hinder undanröjs är det viktigt att se till att utvecklingen av tjänsteverksamhet bidrar till fullgörandet av uppgiften i artikel 2 i fördraget, nämligen att främja en harmonisk, väl avvägd och hållbar utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt, en hög grad av konkurrenskraft och ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns kvalitet, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna.
…
(7) I detta direktiv fastställs en allmän rättslig ram, som kommer ett stort antal tjänsteverksamheter till godo, samtidigt som hänsyn tas till de utmärkande dragen hos varje form av verksamhet eller yrke och det sätt på vilket de regleras. Denna ram är grundad på en dynamisk och selektiv strategi, som består i att först undanröja sådana hinder som snabbt kan tas bort och därefter för övriga hinder inleda en process med utvärdering, samråd och ytterligare harmonisering på särskilda områden, vilket kommer att möjliggöra en gradvis och samordnad modernisering av de nationella systemen för reglering av tjänsteverksamhet, något som är absolut nödvändigt för att en verklig inre marknad för tjänster skall kunna fullbordas senast år 2010. En välavvägd kombination av åtgärder bör vidtas som innefattar målinriktad harmonisering, administrativt samarbete, bestämmelsen om friheten att tillhandahålla tjänster och uppmuntran till utarbetande av uppförandekoder på vissa områden. Denna samordning av de nationella lagstiftningarna bör säkerställa en hög grad av rättslig integration på gemenskapsnivå och en hög skyddsnivå när det gäller mål av allmänintresse, särskilt konsumentskyddet, vilket är absolut nödvändigt för att skapa förtroende mellan medlemsstaterna. I det här direktivet tas också hänsyn till andra mål av allmänintresse, inklusive skyddet av miljön, den allmänna säkerheten och folkhälsan samt kravet på att arbetsrättslig lagstiftning följs.
…
(9) Detta direktiv är endast tillämpligt på krav som påverkar tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet. Det är därför inte tillämpligt på krav som t.ex. vägtrafikbestämmelser, bestämmelser om markanläggning eller markanvändning, fysisk planering, byggstandarder eller administrativa sanktioner för åsidosättande av sådana bestämmelser vilka inte särskilt reglerar eller särskilt påverkar tjänsteverksamheten men som måste följas av tjänsteleverantörer vid utövandet av deras ekonomiska verksamhet på samma sätt som av enskilda som agerar i egenskap av privatpersoner.
…
(27) Detta direktiv bör inte omfatta sådana sociala tjänster som rör boende, barnomsorg och stöd till behövande familjer och enskilda och som på nationell, regional eller lokal nivå utförs av staten, av tjänsteleverantörer på uppdrag av staten eller av välgörenhetsorganisationer erkända av staten, i syfte att ge stöd till personer som tillfälligt eller permanent är särskilt behövande på grund av otillräckliga inkomster i familjen eller på grund av att de, helt eller delvis befinner sig i beroendeställning och till personer som riskerar att bli marginaliserade. Dessa tjänster är nödvändiga för att garantera den grundläggande rätten till mänsklig värdighet och integritet och är ett uttryck för principerna om social sammanhållning och solidaritet och bör inte påverkas av detta direktiv.
…
(33) De tjänster som omfattas av detta direktiv rör ett stort antal olika verksamheter som ständigt utvecklas, och bland vilka man finner företagsrelaterade tjänster, såsom konsulttjänster inom ledarskap och förvaltning, certifiering och testning, viss typ av fastighetsservice (”facilities management”), inklusive kontorsunderhåll och annan kontorsservice, reklam, rekryteringstjänster samt handelsagenter. Direktivet omfattar också tjänster både till företag och konsumenter, såsom juridisk rådgivning och skatterådgivning, tjänster som berör fastigheter, t.ex. fastighetsmäkleri, byggverksamhet, även arkitektverksamhet, distribution, mässarrangemang, biluthyrning och resebyråverksamhet. Även konsumenttjänster ingår, såsom inom turism …
…
(59) Tillståndet bör i regel göra det möjligt för tjänsteleverantören att få tillträde till tjänsteverksamheten eller utöva denna på hela landets territorium, såvida inte en territoriell begränsning motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset. Exempelvis miljöskyddet kan motivera att det ställs krav på tillstånd för varje enskild anläggning på det nationella territoriet. Denna bestämmelse bör inte påverka regionala eller lokala befogenheter för tillståndsgivning inom medlemsstaterna.
(60) Detta direktiv, särskilt bestämmelserna om tillståndsförfaranden och det territoriella tillämpningsområdet för ett tillstånd, bör inte påverka den regionala och lokala behörighetsfördelningen i de enskilda medlemsstaterna, inbegripet regionalt och lokalt självstyre och användningen av officiella språk.”
4 I artikel 1.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
”I detta direktiv fastställs de allmänna bestämmelser som skall underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som tjänsternas höga kvalitetsnivå bibehålls.”
5 I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv skall tillämpas på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat.
2. Detta direktiv skall inte tillämpas på följande verksamheter:
a) Icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse.
b) Finansiella tjänster …
c) Elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät och därmed förbundna resurser och tjänster när det gäller frågor som omfattas av [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 7), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 21), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51), och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37)].
d) Tjänster på transportområdet …
e) Tjänster som tillhandahålls av bemanningsföretag.
f) Hälso- och sjukvårdstjänster …
g) Audiovisuella tjänster …
h) Spelverksamhet som innebär att insatser med penningvärde görs i hasardspel …
i) Verksamhet som har samband med utövandet av offentlig makt enligt artikel 45 i fördraget.
j) Sociala tjänster som rör subventionerat boende, barnomsorg och stöd till permanent eller tillfälligt behövande familjer och enskilda, som tillhandahålls av staten, tjänsteleverantörer på uppdrag av staten eller av staten erkända välgörenhetsorganisationer.
k) Privata säkerhetstjänster.
l) Tjänster som tillhandahålls av officiellt utnämnda notarier och utmätningsmän.
3. Detta direktiv skall inte tillämpas på skatteområdet.”
6 I artikel 4 i direktiv 2006/123, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv används följande definitioner:
1. tjänst: all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 50 i fördraget.
2. tjänsteleverantör: en fysisk person som är medborgare i en medlemsstat eller en juridisk person enligt artikel 48 i fördraget och som är etablerad i en medlemsstat och som erbjuder eller tillhandahåller en tjänst.
…
6. tillståndsförfarande: förfarande som innebär att en tjänsteleverantör eller tjänstemottagare måste vända sig till en behörig myndighet för att erhålla ett formellt eller ett indirekt beslut om att få tillträde till eller utöva en tjänsteverksamhet.
7. krav: skyldighet, förbud, villkor eller begränsning som föreskrivs i medlemsstaternas lagar eller andra författningar eller som följer av rättspraxis, administrativt förfarande, regler från yrkesorganisationer eller kollektiva regler som yrkessammanslutningar eller andra branschorganisationer har antagit som ett led i utövandet av sitt rättsliga oberoende; regler som fastställts i kollektivavtal som arbetsmarknadens parter förhandlat fram skall inte uppfattas som krav i den mening som avses i detta direktiv.
8. tvingande hänsyn till allmänintresset: hänsyn som domstolen i sin rättspraxis bedömt som tvingande på grund av allmänintresset, t.ex. följande: allmän ordning, allmän säkerhet, skydd för människors liv och hälsa, folkhälsa, bibehållen ekonomisk jämvikt i det sociala trygghetssystemet, konsumentskydd och skydd av såväl tjänstemottagare som arbetstagare, rättvisa handelstransaktioner, kamp mot bedrägerier, skydd av miljö och stadsmiljö, djurhälsa, immateriella rättigheter, bevarande av det nationella historiska och konstnärliga kulturarvet, socialpolitiska och kulturpolitiska mål.
…”
7 Artiklarna 9–13 i direktiv 2006/123 avser ”[t]illstånd”.
8 I artikel 9.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får endast kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet om följande villkor är uppfyllda:
a) Tillståndsförfarandet diskriminerar inte tjänsteleverantören i fråga.
b) Behovet av ett tillståndsförfarande är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset.
c) Det eftersträvade målet kan inte uppnås med en mindre begränsande åtgärd, i synnerhet därför att en efterhandskontroll skulle ske för sent för att få någon reell verkan.”
9 Artikel 10.1, 10.2 och 10.7 i nämnda direktiv har följande lydelse:
”1. Tillståndsförfaranden skall grundas på kriterier som hindrar de behöriga myndigheterna från att göra en godtycklig bedömning.
2. De kriterier som avses i punkt 1 skall vara
a) icke-diskriminerande,
b) motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset,
c) proportionella i förhållande till detta syfte avseende allmänintresset,
d) tydliga och entydiga,
e) objektiva,
f) offentliggjorda i förväg,
g) öppna för insyn och tillgängliga.
…
7. Denna artikel skall inte påverka behörighetsfördelningen mellan de myndigheter i medlemsstaterna som på lokal eller regional nivå utfärdar sådana tillstånd.”
10 I artikel 13.1 i direktiv 2006/123 föreskrivs följande:
”Förfarandena och formaliteterna för tillståndsgivningen skall vara tydliga, offentliggöras i förväg och vara utformade så att de garanterar de sökande att deras ansökan behandlas objektivt och opartiskt.”
11 Artiklarna 14 och 15 i direktiv 2006/123 avser ”[o]tillåtna krav eller krav som skall utvärderas”. Artikel 14 i direktivet innehåller en uppräkning av de krav medlemsstaterna inte får ställa för att tillåta tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet på landets territorium. Genom artikel 15 åläggs medlemsstaterna bland annat att undersöka om det i deras respektive rättsordningar finns något eller några av de krav för att tillåta tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet som anges i punkt 2 och, om så är fallet, se till att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3.
Fransk rätt
Lagen om turism
12 I artikel L. 324–1-1 i code du tourisme (lagen om turism), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad lagen om turism), föreskrivs följande:
”Den som hyr ut möblerat boende till turister, oavsett om detta klassificeras som turistboende eller ej enligt denna lag, är skyldig att på förhand anmäla detta till borgmästaren i den kommun där det möblerade boendet är beläget.
En sådan förhandsanmälan är inte obligatorisk när lägenheten avsedd för bostadsändamål utgör uthyrarens permanentbostad i den mening som avses i artikel 2 i lag nr 89–462 av den 6 juli 1989 om förbättring av hyresförhållandena och om ändring av lag nr 86–1290 av den 23 december 1986.”
Lagen om byggande och boende
13 I artikel L. 631–7 i Code de la construction et de l’habitation (lagen om byggande och boende) föreskrivs bland annat att det i kommuner med fler än 200 000 invånare och i kommunerna Hauts-de-Seine, Seine-Saint-Denis och Val-de-Marne krävs förhandstillstånd för att ändra användningen av lägenheter avsedda för bostadsändamål, på de villkor som anges i artikel L. 631–7-1 i nämnda lag, och att uthyrning av en möblerad lägenhet avsedd för bostadsändamål vid upprepade tillfällen och för korta perioder till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där utgör en sådan ändring av användningsområdet som avses i artikel L. 631–7.
14 Artikel L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende har följande lydelse:
”Förhandstillstånd att ändra användningen utfärdas av borgmästaren i den kommun där fastigheten är belägen, efter yttrande, i Paris, Marseille och Lyon, av den berörda borgmästaren för arrondissementet (distriktet). Förhandstillståndet får villkoras av att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt omvandlas till bostad som kompensation.
Tillståndet att ändra användningen är personligt. Tillståndet upphör att gälla vid den tidpunkt då innehavaren av tillståndet, oavsett anledning, permanent upphör med sin yrkesmässiga verksamhet. För det fall tillståndet villkorats av en kompensation ska det dock vara knutet till lägenheten, och inte vara personligt. De lägenheter som erbjuds som kompensation ska anges i det beviljade tillståndet som publiceras i fastighetsboken eller skrivs in i fastighetsregistret.
Nyttjandet av de lägenheter som avses i artikel L. 631–7 påverkas inte på något sätt av den trettioåriga preskriptionstid som föreskrivs i artikel 2227 i code civil (civillagen).
Kommunfullmäktige ska i beslut, med avseende på tillämpningen av artikel L. 631–7, ange villkoren för utfärdande av tillstånd och kompensationsåtgärder på stadsdelsnivå, och i förekommande fall, per arrondissement, med hänsyn till målen om social mångfald, särskilt med beaktande av bostadsmarknadernas särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen. …”
15 Enligt artikel L. 631–7-1 A i lagen om byggande och boende krävs det däremot inte något tillstånd för att ändra användningen när lägenheten är uthyrarens permanentbostad i den mening som avses i artikel 2 i loi no 89–462, du 6 juillet 1989, tendant à améliorer les rapports locatifs et portant modification de la loi no 86–1290, du 23 décembre 1986 (lag nr 89–462 av den 6 juli 1989 om förbättring av hyresförhållandena och om ändring av lag nr 86–1290 av den 23 december 1986) (JORF av den 8 juli 1989, s. 8541), förutsatt att bostaden är bebodd minst åtta månader per år, antingen av uthyraren, dennes make/maka eller en person som hör till hushållet, med undantag för yrkesmässig förpliktelse, hälsoskäl eller force majeure.
16 I artikel L. 651–2 i lagen om byggande och boende, i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen, anges följande:
”Den som bryter mot bestämmelserna i artikel L. 631–7 eller inte efterkommer villkoren och kraven enligt nämnda artikel ska dömas till böter om 25 000 euro.
Dessa böter beslutas på begäran av åklagarmyndigheten av ordföranden för Tribunal de grande instance (förstainstansdomstolen) på den ort där fastigheten är belägen, som dömer i brådskande ärenden. Intäkten går i sin helhet till den kommun där fastigheten är belägen.
Domstolens ordförande ska besluta att lägenheter som omvandlats utan tillstånd ska återgå till att vara privatbostäder inom en tidsfrist som ordföranden fastställer. Vid utgången av denna frist ska domstolens ordförande förelägga ett vite om högst 1 000 euro per dag och per kvadratmeter för de lägenheter som har omvandlats i strid med gällande bestämmelser. Intäkten betalas i sin helhet till den kommun där fastigheten är belägen.
Efter utgången av denna frist kan myndigheten på eget initiativ, på bekostnad av lagöverträdaren, vräka de som nyttjar lägenheten och utföra nödvändiga arbeten.”
Allmänna lagen om regionala och lokala myndigheter
17 I artikel L. 2121–25 i code général des collectivités territoriales (allmän lag om regionala och lokala myndigheter) föreskrivs att protokollen från kommunfullmäktiges sammanträden ska anslås i kommunhuset och publiceras på kommunens webbplats.
Kommunala föreskrifter antagna av Conseil de Paris (Paris kommunfullmäktige)
18 Artikel 2 i règlement municipal fixant les conditions de délivrance des autorisations de changement d’usage de locaux d’habitation et déterminant les compensations en application de la section 2 du chapitre 1er du titre III du livre VI du code de la construction et de l’habitation (de kommunala föreskrifterna om villkoren för beviljande av tillstånd för att ändra användningsområdet för bostadslägenheter och om fastställelse av kompensation enligt avsnitt 2 i kapitel 1 i avdelning III i del VI i lagen om byggande och boende), som antogs av Paris kommunfullmäktige vid dess sammanträde den 15–17 december 2008, har följande lydelse:
”I – Kompensationen ska bestå i att lägenheter som den 1 januari 1970 har en annan användning än för bostadsändamål, eller i fråga om vilka bygglov har beviljats för att ändra den avsedda användningen efter den 1 januari 1970, och som inte tidigare har använts som kompensation omvandlas till bostäder.
De lägenheter som erbjuds som kompensation måste uppfylla följande kumulativa krav:
a) De ska bestå av bostadsenheter och ha en standard och en yta som motsvarar de lägenheter som är föremål för ändringen av användningen, varvid de enskilda fallen ska bedömas på grundval av lägenhetens lämplighet för bostadsändamål. De lägenheter som erbjuds som kompensation måste uppfylla de krav som föreskrivs i dekretet av den 30 januari 2002 om en skälig bostads egenskaper.
b) De ska vara belägna i samma arrondissement som de bostadslägenheter som är föremål för den ändrade användningen.
Bostadsytan ska beräknas i enlighet med artikel L. 111–2 i lagen om byggande och boende.
II – I de områden som omfattas av den förstärkta kompensation som anges i bilaga 1 ska, genom undantag från punkt I a, de lägenheter som erbjuds som kompensation ha en dubbelt så stor yta som den yta som är föremål för den ändrade användningen, såvida inte dessa lägenheter omvandlas till subventionerade hyresbostäder som omfattas av ett avtal som ingåtts enligt artikel 351–2 i lagen om byggande och boende för en period på minst 20 år.
Genom undantag från punkt I b får en subventionerad hyresbostad som kompenserar för omvandlade lägenheter i det område som omfattas av förstärkt kompensation vara belägen var som helst i detta område. Om de omvandlade lägenheterna är belägna i 1:a, 2:a, 4:e, 5:e, 6:e, 7:e, 8:e eller 9:e arrondissementet, där bostadsbristen är särskilt allvarlig i jämförelse med verksamhetsnivån, får dock högst 50 procent av den omvandlade ytan kompenseras utanför det arrondissement där omvandlingen ska äga rum.
Dessa arrondissement kännetecknas av att förhållandet mellan antalet anställningar och antalet förvärvsarbetande invånare, enligt mätningar av INSEE [franska nationella byrån för statistik och ekonomiska studier], är högre än genomsnittet i Paris.
När alla de enheter som erbjuds som kompensation får vara belägna utanför det arrondissement där omvandlingen ska äga rum, måste antalet bostadsenheter som erbjuds som kompensation åtminstone vara detsamma som antalet bostadsenheter som har tagits bort.
Om lägenheter omvandlas och kompenseras av en och samma ägare inom en enda fastighet, i samband med en rationalisering av boytan i denna fastighet, ska den minsta yta som krävs, i kompensationssyfte, vara ytan i de omvandlade lägenheterna.”
Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 Domaren som dömer i brådskande mål vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) dömde, på talan av allmänna åklagaren, med stöd av artikel L. 631–7 i lagen om byggande och boende, Cali Apartments och HX, som båda äger en enrumslägenhet i Paris, till böter på 5 000 respektive 15 000 euro, och förordnade att de berörda tillgångarna skulle återställas för att åter kunna användas som privatbostäder.
20 Paris stad intervenerade på eget initiativ i målet.
21 Cali Apartments och HX överklagade till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike), vilken genom två domar av den 19 maj respektive den 15 juni 2017 fann att det var klarlagt att de berörda enrumslägenheterna, som hade bjudits ut till uthyrning på en webbplats, utan förhandstillstånd upprepade gånger hade hyrts ut under kortare perioder till tillfälliga kunder, i strid med bestämmelserna i artikel L. 631–7 i lagen om byggande och boende. Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) dömde, med stöd av artikel L. 651–2 i nämnda lag, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen, Cali Apartments respektive HX till böter på 15 000 euro, och förordnade att intäkterna från dessa böter skulle betalas till Paris stad och att lägenheterna skulle återgå till en användning som privatbostad.
22 Cali Apartments och HX överklagade nämnda domar till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) och gjorde gällande att de stred mot principen om unionsrättens företräde, eftersom appellationsdomstolen i domarna inte hade slagit fast att den inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster som den aktuella lagstiftningen innebar var motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset, att det mål som eftersträvades med denna lagstiftning inte kunde uppnås med en mindre begränsande åtgärd, såsom krävs enligt artikel 9.1 b och 9.1 c i direktiv 2006/123, och att genomförandet av denna begränsning inte baserades på kriterier som uppfyller de krav som anges i artikel 10 i det direktivet.
23 Cour de cassation (Högsta domstolen) är i detta sammanhang osäker på huruvida den tjänsteverksamhet som avses i artikel L. 631–7 i lagen om byggande och boende, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen, vars föreskrifter utgör ett tillägg till den anmälningsplikt som föreskrivs i artikel L. 324–1-1 i lagen om turism med avseende på uthyrning av möblerat turistboende, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123.
24 Om så är fallet frågar sig den hänskjutande domstolen även huruvida denna lagstiftning omfattas av begreppet ”tillståndsförfarande” i den mening som avses i artikel 4 led 6 i direktivet, som avsnitt 1 i kapitel III i direktivet rör, eller av begreppet ”krav” i den mening som avses i artikel 4 led 7 i direktivet, som avsnitt 2 i kapitel III rör.
25 För det fall nämnda lagstiftning omfattas av begreppet ”tillståndsförfarande”, i den mening som avses i artikel 4 led 6 i direktiv 2006/123, undrar den hänskjutande domstolen slutligen om en sådan lagstiftning är förenlig med detta direktiv, med hänsyn till dess syfte, som är att vidta åtgärder med avseende på de försämrade villkoren för tillträde till bostäder och de ökade spänningarna på fastighetsmarknaderna, bland annat genom att införa regler för att avhjälpa bristerna på marknaden, skydda hyresvärdar och hyresgäster, samt möjliggöra ett ökat utbud av bostäder på villkor som tar hänsyn till territoriell jämvikt, att boende utgör ett grundläggande behov och att rätten till ett anständigt boende är ett mål som skyddas av den franska författningen.
26 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målen och hänskjuta följande tolkningsfrågor, som är identiskt formulerade i målen C‑724/18 och C‑727/18, till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:
”1) Mot bakgrund av det syfte och det tillämpningsområde som anges i artiklarna 1 och 2 i direktiv 2006/123 … och med särskild hänsyn till begreppen tjänsteleverantörer och tjänster, omfattar direktivet uthyrning mot ersättning, även icke-yrkesmässig, av en möblerad lägenhet avsedd för bostadsändamål som inte är hyresvärdens permanentbostad, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där?
2) Om föregående fråga ska besvaras jakande, utgör då en sådan nationell bestämmelse som den som återfinns i artikel L. 631–7 i lagen om byggande och boende ett tillståndsförfarande för nämnda verksamhet i den mening som avses i artiklarna 9–13 i direktiv 2006/123…, eller endast ett krav i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 14 och 15 i nämnda direktiv?
För det fall artiklarna 9–13 i direktiv 2006/123… är tillämpliga:
3) Ska artikel 9 b i direktivet tolkas så, att målet att åtgärda bristen på hyresbostäder utgör en tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera en nationell åtgärd med innebörden att tillståndsplikt gäller, i vissa geografiska områden, vid uthyrning av en möblerad lägenhet för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där?
4) Om så är fallet, ska en sådan åtgärd anses proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet?
5) Utgör artikel 10.2 d och 10.2 e i direktiv [2006/123] hinder för en nationell åtgärd om tillståndsplikt vid uthyrning av en möblerad lägenhet avsedd för bostadsändamål, ’vid upprepade tillfällen’ och för ’kortare perioder’, till ’tillfälliga kunder som inte bosätter sig där’?
6) Utgör artikel 10.2 d–10.2 g i direktiv [2006/123] hinder för ett tillståndsförfarande där villkoren för beviljande av tillstånd fastställs genom ett beslut av kommunfullmäktige, med hänsyn till målen om social mångfald, särskilt med beaktande av bostadsmarknadernas särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen?”
27 Domstolens ordförande har genom beslut av den 18 december 2018 förenat målen C‑724/18 och C‑727/18 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
28 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att detta direktiv är tillämpligt på en medlemsstats lagstiftning om uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, oavsett om detta sker yrkesmässigt eller privat.
29 I artikel 1.1 i direktiv 2006/123 anges att direktivet syftar till att underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som tjänsternas höga kvalitetsnivå bibehålls.
30 Enligt artikel 2.1 i direktiv 2006/123 ska direktivet tillämpas på tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i en medlemsstat. I artikel 2.2 i direktivet undantas emellertid en rad verksamheter från direktivets tillämpningsområde. I artikel 2.3 preciseras vidare att direktivet inte ska tillämpas på skatteområdet.
31 I artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123 definieras hur begreppet tjänst används i det direktivet.
32 Det ska således prövas huruvida en verksamhet som består i att mot ersättning hyra ut möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och under kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, oavsett om det sker yrkesmässigt eller privat, omfattas av begreppet tjänst i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123 och, om så är fallet, huruvida nämnda tjänst inte ändå är undantagen från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2 i direktivet och huruvida en sådan nationell lagstiftning som beskrivs i punkt 28 i denna dom inte i sig är utesluten från direktivets tillämpningsområde.
33 Inledningsvis, vad gäller kvalificeringen av den berörda verksamheten, framgår det av artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123 att det med ”tjänst” i detta direktiv avses all förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 57 FEUF.
34 I förevarande fall omfattas en sådan uthyrning av fast egendom som beskrivs i punkt 28 i förevarande dom, som utförs av en juridisk person eller av en fysisk person privat, av begreppet tjänst i den mening som avses i artikel 4 led 1 i direktiv 2006/123.
35 I detta hänseende anges för övrigt i skäl 33 i detta direktiv att direktivet rör ett stort antal olika verksamheter som ständigt utvecklas, och bland vilka man finner tjänster som berör fastigheter och tjänster inom turism. Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat kompletterar den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen en redan tidigare gällande lagstiftning i artikel L. 324–1-1 i lagen om turism, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen.
36 Vad därefter gäller frågan huruvida en sådan tjänst ändå är undantagen från tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 enligt artikel 2.2 i direktivet, ska det påpekas att det inte finns något i handlingar i målet vid EU-domstolen som tyder på att denna tjänst kan omfattas av någon av de verksamheter som är undantagna enligt denna bestämmelse, vilket den hänskjutande domstolen för övrigt inte själv har övervägt. Den situation som ligger till grund för de aktuella målen omfattas vidare inte av skatteområdet i den mening som avses i artikel 2.3 i detta direktiv.
37 Den tyska regeringen har likväl gjort gällande att den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen inte reglerar en tjänst, utan en ändring av nyttjandet av lägenheter som är avsedda för bostadsändamål och att den därför kan tillämpas bland annat på ändringar i syfte att inkvartera hemlösa eller flyktingar, trots att sistnämnda verksamheter, som inte är av ekonomisk karaktär, uttryckligen undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 enligt artikel 2.2 j, jämförd med skäl 27 i direktivet.
38 En sådan möjlighet, som varken har nämnts eller bekräftats av den hänskjutande domstolen eller den franska regeringen, framstår emellertid inte bara som hypotetisk, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, utan den kan inte heller som sådan från tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 utesluta sådana bestämmelser som dem som är aktuella i de nationella målen vilka är tillämpliga på verksamheter som fastställts utgöra ”tjänst” i den mening som avses i artikel 4 led 1 i detta direktiv, såsom det har påpekats i punkt 34 i förevarande dom.
39 Enbart den omständigheten att en nationell lagstiftning är tillämplig på tillträde till eller utövande av en verksamhet, vilken inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123, såsom de som avses i artikel 2.2 j i direktivet, innebär nämligen inte att denna lagstiftning är undantagen från direktivets tillämpningsområde, i de fall den reglerar andra verksamheter som för deras del inte omfattas av något av de undantag som avses i artikel 2.2 i direktivet. I annat fall kan den ändamålsenliga verkan av direktivet och det mål som anges i skälen 1 och 7 i direktivet – att skapa ett område utan inre gränser där den fria rörligheten för ett stort antal tjänster garanteras – äventyras.
40 Vad slutligen gäller frågan huruvida en sådan lagstiftning trots allt är undantagen från tillämpningsområdet för direktiv 2006/123, mot bakgrund av skäl 9 i direktivet, har domstolen haft tillfälle att precisera att nämnda direktiv, i enlighet med detta skäl, enligt vilket bland annat ”krav som t.ex. … bestämmelser om markanläggning eller markanvändning [och] fysisk planering” faller utanför direktivets tillämpningsområde, inte är tillämpligt på krav som inte kan anses ge upphov till begränsningar av tjänsteleverantörernas etableringsfrihet i medlemsstaterna och av den fria rörligheten för tjänster mellan medlemsstaterna, på grund av att de inte särskilt reglerar eller påverkar tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet utan ska iakttas av tjänsteleverantörerna i utövandet av deras näringsverksamhet på samma sätt som av enskilda som agerar i egenskap av privatpersoner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 123).
41 Av detta följer att tillämpningsområdet för direktiv 2006/123 endast omfattar de administrativa formaliteter, de krav och därmed den lagstiftning i medlemsstaterna som specifikt reglerar tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet eller en viss tjänstekategori, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet, jämförd med artikel 4 led 1 i direktivet.
42 I förevarande fall konstaterar domstolen att den lagstiftning som är aktuell i de nationella målen, även om den syftar till att säkerställa ett tillräckligt utbud av bostäder som är avsedda för långvarig uthyrning till överkomliga priser och därför kan anses ingå i området för markanläggning eller markanvändning och särskilt området för fysisk stadsplanering, är det inte desto mindre så att den inte riktar sig utan åtskillnad till alla personer, utan mer specifikt till de personer som avser att tillhandahålla vissa typer av tjänster, såsom uthyrning av möblerade lägenheter, vid upprepade tillfällen och under kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där (se, analogt, dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 124).
43 Såsom framgår av besluten om hänskjutande och av artiklarna L. 631–7 och L. 631–7-1 A i lagen om byggande och boende, omfattar denna lagstiftning inte bland annat uthyrning mot ersättning av en omöblerad lägenhet liksom uthyrning mot ersättning, för en sammanlagd period om mindre än fyra månader per år, av en möblerad lägenhet som utgör uthyrarens permanentbostad.
44 Eftersom nämnda lagstiftning reglerar tillträdet till och utövandet av vissa särskilda former av uthyrning av fast egendom, utgör den inte en lagstiftning som är tillämplig utan åtskillnad inom områdena markanläggning eller markanvändning eller fysisk planering, och den kan följaktligen inte falla utanför tillämpningsområdet för direktiv 2006/123.
45 Av detta följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 1 och 2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att detta direktiv är tillämpligt på en medlemsstats lagstiftning om uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, oavsett om detta sker yrkesmässigt eller privat.
Den andra frågan
46 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning, enligt vilken det krävs förhandstillstånd för att få bedriva viss verksamhet avseende uthyrning av lägenheter avsedda för bostadsändamål, omfattas av begreppet ”tillståndsförfarande” i den mening som avses i artikel 4 led 6 eller av begreppet ”krav” i den mening som avses i artikel 4 led 7.
47 Enligt artikel 4 led 6 i direktiv 2006/123 avses med ”tillståndsförfarande” ett förfarande som innebär att en tjänsteleverantör eller tjänstemottagare måste vända sig till en behörig myndighet för att erhålla ett formellt eller ett indirekt beslut om att få tillträde till eller utöva en tjänsteverksamhet.
48 I artikel 4 led 7 i samma direktiv definieras begreppet ”krav” som skyldighet, förbud, villkor eller begränsning som föreskrivs i medlemsstaternas lagar eller andra författningar eller som följer av rättspraxis, administrativt förfarande, regler från yrkesorganisationer eller kollektiva regler som yrkessammanslutningar eller andra branschorganisationer har antagit som ett led i utövandet av sitt rättsliga oberoende.
49 Ett tillståndsförfarande i den mening som avses i artikel 4 led 6 i direktiv 2006/123 skiljer sig således från ett krav i den mening som avses i artikel 4 led 7 i samma direktiv, genom att det förutsätter att tjänsteleverantören lämnar in en ansökan och att de behöriga myndigheterna genom ett formellt beslut lämnar tillstånd till tjänsteleverantörens verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 115).
50 I förevarande fall följer det av artiklarna L. 631–7 och L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende, jämförda med varandra, att de personer som äger en lägenhet som är belägen i en kommun med fler än 200 000 invånare och som vid upprepade tillfällen och för kortare tid önskar hyra ut denna lägenhet möblerad, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, i princip och vid äventyr av de sanktioner som föreskrivs i artikel L. 651–2 i denna lag, är skyldiga att i förväg erhålla ett tillstånd att ändra användningen som utfärdas av borgmästaren i den kommun där fastigheten är belägen. Ett sådant tillstånd kan villkoras av att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt omvandlas till bostad som kompensation.
51 En sådan lagstiftning ålägger således personer som önskar bedriva en sådan uthyrningsverksamhet att genomföra ett förfarande som innebär en skyldighet för dem att vända sig till en behörig myndighet för att erhålla ett formellt beslut från denna myndighet som gör det möjligt för dem att påbörja och utöva denna tjänsteverksamhet.
52 Denna lagstiftning ska således anses införa ett ”tillståndsförfarande” i den mening som avses i artikel 4 led 6 i direktiv 2006/123, vilket måste uppfylla de krav anges i avsnitt 1 i kapitel III i nämnda direktiv (se, analogt, dom av den 4 juli 2019, Kirschstein, C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 64), och inte ett ”krav” i den mening som avses i artikel 4 led 7 i nämnda direktiv.
53 Av detta följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 4 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning, enligt vilken det krävs förhandstillstånd för att få bedriva viss verksamhet avseende uthyrning av lägenheter avsedda för bostadsändamål, omfattas av begreppet ”tillståndsförfarande” i den mening som avses i artikel 4 led 6.
Den tredje–den sjätte frågan
Inledande anmärkningar
54 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje–den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida avsnitt 1 i kapitel III i direktiv 2006/123, närmare bestämt artikel 9.1 b och artikel 10.2 d–10.2 g i detta direktiv, ska tolkas så, att det utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som, i syfte att säkerställa ett tillräckligt utbud av bostäder avsedda för långvarig uthyrning till överkomliga priser, föreskriver att det för att utöva viss verksamhet avseende uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, krävs förhandstillstånd i vissa kommuner och där de lokala myndigheterna, inom den ram som föreskrivs genom denna lagstiftning, ska fastställa villkoren för att erhålla de tillstånd som föreskrivs och, vid behov, villkora dem med en kompensationsskyldighet som innebär att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt ska omvandlas till bostad.
55 EU-domstolen påpekar i detta hänseende, i likhet med vad den hänskjutande domstolen och även generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande, att kapitel III i direktiv 2006/123, och särskilt avsnitt 1 i detta kapitel, är tillämpligt på omständigheterna i de nationella målen.
56 Det följer nämligen av fast rättspraxis att detta kapitel även är tillämpligt på rent interna situationer, det vill säga situationer där alla relevanta omständigheter är begränsade till en och samma medlemsstat (dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 110, dom av den 4 juli 2019, kommissionen/Tyskland, C‑377/17, EU:C:2019:562, punkt 58, och dom av den 4 juli 2019, Kirschstein, C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 24).
57 Det framgår dessutom av avsnitt 1 i kapitel III i direktiv 2006/123 att det, för att ett nationellt tillståndssystem ska vara förenligt med kraven i direktivet, bland annat krävs att ett sådant system, som till sin natur inskränker friheten att tillhandahålla den berörda tjänsten, uppfyller de villkor som anges i artikel 9.1 i direktivet, nämligen att det ska vara icke-diskriminerande, motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset och proportionellt. Det krävs emellertid också att de kriterier för beviljande av tillstånd som föreskrivs i detta system är förenliga med artikel 10.2 i nämnda direktiv, det vill säga att de är icke-diskriminerande, motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, proportionella i förhållande till detta syfte avseende allmänintresset, tydliga och entydiga, objektiva, offentliggjorda i förväg samt öppna för insyn och tillgängliga.
58 Av detta följer att bedömningen av om ett tillståndssystem som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning är förenligt med de två artiklar som anges i ovanstående punkt, vilka ger uttryck för klara, precisa och ovillkorliga skyldigheter och därmed har direkt effekt (se, analogt, angående artikel 15 i direktiv 2006/123, dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 130), förutsätter att det separat och i följd, görs en bedömning först av huruvida själva principen att införa detta system är berättigad och därefter av de kriterier för att bevilja tillstånd som föreskrivs i systemet.
59 När det gäller en medlemsstats lagstiftning enligt vilken den nationella lagstiftaren ger vissa lokala myndigheter i uppdrag att genomföra ett ”tillståndsförfarande”, i den mening som avses i artikel 4 led 6 i direktiv 2006/123, genom att fastställa villkoren för att bevilja tillstånd enligt detta system, ankommer det på de nationella domstolarna att dels bedöma huruvida den nationella lagstiftarens användning av en sådan ordning är förenlig med artikel 9 i direktivet, dels kontrollera huruvida de kriterier som lagstiftaren har uppställt och som utgör ramen för hur de lokala myndigheterna ska bevilja dessa tillstånd och huruvida den faktiska tillämpningen av dessa kriterier av de lokala myndigheter vars åtgärder har bestritts, är förenliga med artikel 10 i direktivet.
60 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur artikel 9 och artikel 10.2 i direktiv 2006/123 ska tolkas, inte med avseende på de föreskrifter som Paris stad har antagit, utan enbart med avseende på den nationella lagstiftning som följer av artiklarna L. 631–7 och L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende, enligt vilken vissa lokala myndigheter är skyldiga att införa ett tillståndsförfarande för den berörda tjänsteverksamheten och som reglerar villkoren för hur dessa myndigheter ska bevilja de tillstånd som föreskrivs enligt denna ordning.
61 Mot bakgrund av dessa omständigheter ska domstolen först besvara den tredje och den fjärde frågan, vilka avser huruvida en nationell lagstiftning som ålägger vissa lokala myndigheter att genomföra ett system med förhandstillstånd för den berörda tjänsteverksamheten är förenlig med artikel 9 i direktiv 2006/123, och därefter den femte och den sjätte frågan, vilka avser huruvida de kriterier som anges i en sådan lagstiftning och som reglerar villkoren för hur dessa lokala myndigheter ska bevilja de tillstånd som föreskrivs i dessa bestämmelser är förenliga med artikel 10 i samma direktiv.
Den tredje och den fjärde frågan
62 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 b och 9.1 c i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som, i syfte att säkerställa ett tillräckligt utbud av bostäder avsedda för långvarig uthyrning till överkomliga priser, föreskriver att det för vissa typer av uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, krävs förhandstillstånd i vissa kommuner där trycket på hyresmarknaden är särskilt högt, är motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset att åtgärda bristen på hyresbostäder och proportionell i förhållande till det eftersträvade målet.
63 Enligt artikel 9.1 i direktiv 2006/123 får medlemsstaterna endast kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet om tillståndsförfarandet inte diskriminerar tjänsteleverantören i fråga, om behovet av ett tillståndsförfarande är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset och om det eftersträvade målet inte kan uppnås med en mindre begränsande åtgärd, i synnerhet därför att en efterhandskontroll skulle ske för sent för att få någon reell verkan.
64 Domstolen påpekar inledningsvis att den tredje och den fjärde frågan uteslutande avser det andra och det tredje villkoret, vilka föreskrivs i artikel 9.1 b och 9.1 c i direktiv 2006/123.
65 För det första framgår det, när det gäller villkoret i artikel 9.1 b, av respektive begäran om förhandsavgörande att artikel L. 631–7 i lagen om byggande och boende syftar till att inrätta en ordning för att avhjälpa bristen på hyresbostäder, med målet att vidta åtgärder med avseende på de försämrade förutsättningarna att få tillgång till boende och komma till rätta med de ökade spänningarna på fastighetsmarknaderna, särskilt genom att införa regler för att avhjälpa bristerna på marknaden, skydda hyresvärdar och hyresgäster, samt möjliggöra ett ökat utbud av bostäder på villkor som tar hänsyn till territoriell jämvikt, med beaktande av att boende utgör ett grundläggande behov och att rätten till ett anständigt boende är ett mål som skyddas enligt den franska konstitutionen.
66 Ett sådant mål som det som eftersträvas med den nationella lagstiftningen utgör således en tvingande hänsyn av allmänintresse i den mening som avses i unionsrätten och i synnerhet i direktiv 2006/123.
67 I artikel 4 led 8 i direktiv 2006/123 föreskrivs nämligen att de tvingande hänsyn till allmänintresset som medlemsstaterna har rätt att åberopa är sådana skäl som erkänns som sådana i domstolens praxis, bland annat skäl som hänför sig till skyddet av stadsmiljön (dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 135), samt socialpolitiska mål.
68 Domstolen har dessutom redan slagit fast att krav avseende den sociala bostadspolitiken som syftar till att komma till rätta med trycket på fastighetsmarknaden, i synnerhet när det på en specifik marknad råder en strukturell brist på bostäder och en särskilt hög befolkningstäthet, kan utgöra en tvingande hänsyn av allmänintresse (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 1 oktober 2009, Woningstichting Sint Servatius, C‑567/07, EU:C:2009:593, punkt 30, och dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl., C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkterna 50–52).
69 Domstolen finner således – med beaktande av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen samt av den studie som den franska regeringen har överlämnat till domstolen och som bekräftats av Paris stad, av vilken det framgår att kortvarig uthyrning av möblerade lägenheter har en betydande inflationseffekt på hyresnivån i synnerhet i Paris, men även i andra franska städer, särskilt när det är fråga om uthyrare som erbjuder två eller flera hela bostäder, eller en hel bostad mer än 120 dagar per år – att en sådan lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen är motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset.
70 För det andra framgår det, när det gäller villkoret i artikel 9.1 c i direktiv 2006/123, av artiklarna L. 631–7 och L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende, jämförda med varandra, att det i franska kommuner med fler än 200 000 invånare och i de franska kommunerna i de tre departement som gränsar till Paris, för att vid upprepade tillfällen och för kortare perioder hyra ut möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, utan undantag krävs ett tillstånd till att ändra användningen, vilket utfärdas av borgmästaren i den kommun där den berörda fastigheten är belägen.
71 En sådan nationell lagstiftning förefaller vara materiellt avgränsad till en särskild verksamhet som består i uthyrning av fast egendom avsedd för bostadsändamål.
72 Vidare, och enligt artikel L. 631–7-1 A i lagen om byggande och boende, omfattar nämnda lagstiftning inte bostäder som utgör uthyrarens permanentbostad. Uthyrningen av dessa har nämligen inte någon inverkan på marknaden för långvarig uthyrning, eftersom uthyraren inte behöver bosätta sig i en annan bostad.
73 Genom dessa bestämmelser upprättas dessutom ett tillståndsförfarande som inte är allmänt tillämpligt utan av begränsad geografisk räckvidd, och som avser ett begränsat antal tätbefolkade kommuner i vilka det, såsom framgår av flera handlingar som den franska regeringen har ingett till domstolen, däribland den studie som avses i punkt 69 i förevarande dom, finns ett tryck på marknaden för uthyrning av lägenheter för bostadsändamål, till följd av utvecklingen av uthyrningen av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där.
74 Slutligen skulle det, såsom Paris stad har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, inte vara möjligt att använda ett anmälningssystem med tillhörande påföljder för att effektivt uppnå målet att åtgärda bristen på bostäder avsedda för uthyrning på lång sikt. Ett sådant system skulle nämligen, genom att ge de lokala myndigheterna rätt att ingripa först i efterhand, inte göra det möjligt att omedelbart och effektivt bromsa den snabba förändringstrend som skapar denna brist.
75 Av detta följer att den tredje och den fjärde frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 9.1 b och 9.1 c i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som, i syfte att säkerställa ett tillräckligt utbud av bostäder avsedda för långvarig uthyrning till överkomliga priser, föreskriver att det för vissa typer av uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, krävs förhandstillstånd i vissa kommuner där trycket på hyresmarknaden är särskilt högt, är motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset att avhjälpa bristen på hyresbostäder och proportionell i förhållande till det eftersträvade målet, eftersom detta mål inte kan uppnås genom en mindre inskränkande åtgärd, bland annat på grund av att en kontroll i efterhand skulle ske för sent för att ha någon reell verkan.
Den femte och den sjätte frågan
76 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte och den sjätte frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en ordning enligt vilken det krävs förhandstillstånd för att utöva viss verksamhet avseende uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål och som grundar sig på kriterier som avser att den berörda lägenheten hyrs ut ”vid upprepade tillfällen och för kortare perioder till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där” och som, inom den ram som fastställs i denna lagstiftning och med beaktande av målen om social mångfald, med hänsyn till de lokala bostadsmarknadernas särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen, ger de lokala myndigheterna befogenhet att precisera de villkor som ska vara uppfyllda för att de tillstånd som föreskrivs enligt denna ordning ska beviljas och att, vid behov, uppställa villkoret att en kompensationsskyldighet iakttas, som innebär att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt ska omvandlas till bostad.
77 Enligt artikel 10.1 i direktiv 2006/123 ska de tillståndsförfaranden som avses i artikel 9.1 i direktivet grundas på kriterier som hindrar de behöriga myndigheterna från att göra en godtycklig bedömning. Enligt artikel 10.2 i nämnda direktiv ska dessa kriterier bland annat vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, proportionella i förhållande till detta syfte avseende allmänintresset, tydliga och entydiga, objektiva, offentliggjorda i förväg och slutligen öppna för insyn och tillgängliga.
78 Det ankommer visserligen på den nationella domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och att tolka den nationella lagstiftningen, att avgöra om dessa krav är uppfyllda i förevarande fall. EU-domstolen, som ska ge den nationella domstolen ett ändamålsenligt svar inom ramen för en begäran om förhandsavgörande, är emellertid likväl behörig att, mot bakgrund av handlingarna i målet vid den nationella domstolen och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, lämna upplysningar av sådant slag att den nationella domstolen får möjlighet att avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth, C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 79).
79 Domstolen påpekar i detta hänseende, vad gäller det krav i artikel 10.2 b i direktiv 2006/123 som avser att kriterierna för att bevilja tillstånd ska vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, att de kriterier som uppställs i en sådan lagstiftning som anges i punkt 76 i förevarande dom – i den mån de utgör en ram för de närmare bestämmelserna för att på lokal nivå fastställa de villkor som ska vara uppfyllda för att bevilja de tillstånd som föreskrivs i ett system som antagits på nationell nivå och som visat sig vara motiverat av en sådan hänsyn, såsom framgår av punkterna 65–69 i förevarande dom – i princip ska anses vara motiverade av samma hänsyn.
80 Detta gäller särskilt när den nationella lagstiftaren, såsom i artikel L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende, har ålagt de lokala myndigheterna att i samband med det konkreta genomförandet av den nationella lagstiftningen iaktta en sådan hänsyn, genom att betona målet om social mångfald och nödvändigheten av att vid genomförandet beakta de särskilda förhållandena på bostadsmarknaderna och behovet av att inte förvärra bostadsbristen.
81 Vad härefter gäller det krav på proportionalitet som avses i artikel 10.2 c i direktiv 2006/123, framgår det av besluten om hänskjutande, såsom de klargjorts i samstämmiga yttranden som ingetts av parterna och av andra berörda parter som deltagit i detta förfarande, att frågeställningen huvudsakligen avser den möjlighet de berörda franska kommunerna ges enligt artikel L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende, att förena det krav på förhandstillstånd som föreskrivs i artikel L. 631–7 i denna lag med en kompensationsskyldighet som innebär att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt ska omvandlas till bostad, i en omfattning som bestäms av kommunfullmäktige.
82 Domstolen påpekar inledningsvis att en sådan lagstiftning är ägnad att säkerställa att det tillståndsförfarande som införts genom lagstiftningen är lämpligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje berörd kommun, som de lokala myndigheterna har bäst kunskaper om.
83 Enligt denna lagstiftning är det nämligen endast dessa lokala myndigheter som är behöriga att fastställa de villkor som ska vara uppfyllda för att tillstånd ska beviljas enligt detta system. I synnerhet medför artikel L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende en möjlighet, men inte någon skyldighet, för kommunerna att villkora beviljandet av ett förhandstillstånd av en kompensationsskyldighet, samtidigt som det föreskrivs dels att de lokala myndigheter som väljer att ålägga en sådan kompensationsskyldighet ska se till att denna skyldighet är strikt anpassad, inte till den särskilda situationen för den berörda kommunen som helhet betraktad, utan till varje stadsdel eller, i förekommande fall, till varje arrondissement, dels att omfattningen av denna kompensation ska bestämmas med beaktande av målet om social mångfald och med beaktande särskilt av bostadsmarknadernas särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen.
84 Såsom generaladvokaten noterade i punkt 133 i sitt förslag till avgörande kan en sådan kompensationsskyldighet som kan införas i enlighet med denna nationella lagstiftning i de kommuner i vilka det finns ett särskilt tryck på fastighetsmarknaden, till följd av att den andel fastigheter som används för uthyrning av möblerade lägenheter för bostadsändamål till tillfälliga kunder har ökat kraftigt på bekostnad av långvarig uthyrning av bostäder till kunder som bosätter sig i bostäderna, i princip utgöra ett lämpligt medel för att uppnå målen om social mångfald med avseende på boende inom deras område, om att det ska finnas ett tillräckligt utbud av bostäder och om att hyrorna ska hållas på en överkomlig nivå.
85 Detta är bland annat fallet när den berörda kompensationsskyldigheten bidrar till att den totala bostadsyta som bostadslägenheter på marknaden för uthyrning på lång sikt har tillsammans åtminstone är konstant och därigenom bidrar till målet att bibehålla överkomliga priser på denna marknad genom att motverka inflationen av hyror, såsom den franska regeringen har gjort gällande vid förhandlingen vid domstolen.
86 Den möjlighet som de berörda lokala myndigheterna ges enligt den nationella lagstiftningen att, utöver det system med förhandstillstånd som föreskrivs i denna lagstiftning, föreskriva en sådan kompensationsskyldighet som avses i punkt 81 i förevarande dom får emellertid inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
87 Vid denna bedömning ankommer det på den nationella domstolen att, mot bakgrund av samtliga uppgifter som den har tillgång till, först och främst pröva huruvida denna möjlighet verkligen bidrar till att avhjälpa en brist på bostäder avsedda för långvarig uthyrning, som har konstaterats inom de berörda områdena.
88 I detta avseende är det särskilt relevant att beakta studier eller andra objektiva analyser som visar att kompensationsskyldigheten gör det möjligt för de lokala myndigheterna att hantera en situation där det var svårt att tillfredsställa efterfrågan på bostäder för permanent boende på godtagbara ekonomiska villkor, bland annat på grund av utvecklingen av uthyrningen av möblerade lägenheter för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där.
89 Det ankommer vidare på den nationella domstolen att försäkra sig om att den möjlighet som de berörda lokala myndigheterna har, enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i de nationella målen, att bestämma omfattningen av den kompensationsskyldighet som de har valt att införa inte bara är anpassad till situationen på de berörda kommunernas hyresmarknad, utan även är förenlig med den verksamhet som består i att, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, hyra ut möblerade lägenheter till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där.
90 När det, för det första, gäller frågan huruvida denna omfattning är anpassad till situationen på de berörda kommunernas hyresmarknad, utgör denna möjlighet ett starkt indicium på att den kompensationsskyldighet som är tillåten enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i de nationella målen är anpassad till situationen, under förutsättning att användningen av denna möjlighet villkoras av att de objektiva skillnaderna mellan förhållandena inom de berörda områdena beaktas och att det således är möjligt att beakta de särskilda förhållandena i varje kommun, eller till och med i varje stadsdel eller arrondissement.
91 När det, för det andra, gäller frågan huruvida omfattningen av den således tillåtna kompensationsskyldigheten är förenlig med utövandet av den verksamhet som består i att hyra ut möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för korta perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, ska den bedömas med beaktande bland annat av att denna verksamhet allmänt sett är mer lönsam än uthyrning av lägenheter avsedda för permanent boende.
92 Det ska vidare påpekas att den kompensationsskyldighet som den berörda lokala myndigheten har valt att införa i allmänhet inte förhindrar ägaren av en tillgång som är avsedd för uthyrning från att njuta avkastningen av den, eftersom denne i princip har möjlighet att, i stället för att hyra ut den i egenskap av en möblerad lägenhet till tillfälliga kunder, hyra ut den som bostad till kunder som bosätter sig i den. Denna sistnämnda verksamhet är visserligen mindre lönsam, men omfattas inte av kompensationsskyldigheten.
93 Slutligen ska den nationella domstolen ta hänsyn till hur kompensationsskyldigheten rent praktiskt kan uppfyllas inom den berörda orten.
94 Det ankommer i synnerhet på den nationella domstolen att beakta den omständigheten att denna skyldighet kan uppfyllas inte bara genom att andra lägenheter som den berörda personen äger och som har en annan användning omvandlas till bostäder, utan även genom andra kompensationsmekanismer, såsom bland annat att vederbörande förvärvar rättigheter från andra ägare som bidrar till att bevara beståndet av permanentbostäder. Dessa mekanismer ska dock uppfylla rimliga, öppna och tillgängliga marknadsvillkor.
95 När det, för det tredje, gäller de krav på tydlighet, entydighet och objektivitet som föreskrivs i artikel 10.2 d och 10.2 e i direktiv 2006/123 och som avses i den femte och den sjätte tolkningsfrågan, framgår det av besluten om hänskjutande samt av diskussionerna vid domstolen att Cali Apartments och HX i huvudsak har kritiserat den nationella lagstiftning som är aktuell i de nationella målen för att den bygger på ett tvetydigt och svårförståeligt begrepp i artikel L. 631–7 i lagen om byggande och boende, nämligen ”uthyrning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där”.
96 Domstolen har redan haft tillfälle att precisera att de krav på tydlighet och entydighet som avses i artikel 10.2 d i direktiv 2006/123 avser behovet av att ha villkor för tillstånd som lätt kan förstås av alla genom att undvika alla tvetydiga formuleringar i dem (dom av den 26 september 2018, Van Gennip m.fl., C‑137/17, EU:C:2018:771, punkt 85). Kravet på objektivitet i artikel 10.2 e i direktivet syftar till att varje ansökan om tillstånd ska bedömas för sig för att garantera de sökande att deras ansökan behandlas objektivt och opartiskt, vilket för övrigt krävs enligt artikel 13.1 i direktivet (se, analogt, dom av den 1 juni 1999, Konle, C‑302/97, EU:C:1999:271, punkt 44).
97 Det ska även påpekas att det i artikel 10.7 och i skälen 59 och 60 i direktiv 2006/123 anges att direktivet, och särskilt artikel 10, inte ska påverka behörighetsfördelningen mellan de myndigheter i medlemsstaterna som på lokal eller regional nivå utfärdar sådana tillstånd.
98 När det gäller en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i de nationella målen, genom vilken det inrättas ett system med förhandstillstånd, som gäller specifikt för vissa kommuner, för ”uthyrning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där”, samtidigt som de berörda lokala myndigheterna ges behörighet att fastställa villkoren för att bevilja ett sådant tillstånd, att föreskriva en kompensationsskyldighet och att fastställa omfattningen av denna eventuella skyldighet i förhållande, bland annat, till vad som kännetecknar den lokala bostadsmarknaden och behovet av att inte förvärra bostadsbristen, utgör den omständigheten att detta begrepp inte har definierats i den nationella lagstiftningen, bland annat genom tröskelvärden inte i sig en omständighet som visar att de krav på tydlighet, entydighet och objektivitet som anges i artikel 10.2 d och 10.2 e i direktiv 2006/123 inte har iakttagits.
99 Däremot ska det vid tillämpningen av denna bestämmelse kontrolleras huruvida de berörda lokala myndigheterna, i avsaknad av tillräckliga uppgifter i den nationella lagstiftningen, har uttryckt gränserna för det aktuella begreppet på ett tydligt, otvetydigt och objektivt sätt, så att förståelsen av detta begrepp inte lämnar utrymme för tvivel om tillämpningsområdet för de villkor och de skyldigheter som de lokala myndigheterna således har infört och så att dessa myndigheter inte kan tillämpa detta begrepp på ett godtyckligt sätt.
100 En sådan kontroll är av avgörande betydelse med hänsyn särskilt till att frågan om det aktuella begreppets tydlighet uppkommer inom ramen för ett förfarande på vilket den allmänna unionsrättsliga straffrättsliga legalitetsprincipen ska tillämpas (dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld, C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 49).
101 Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida artikel L. 631–7-1 i lagen om byggande och boende är tillräckligt tydlig och objektiv, i den mån det i denna bestämmelse föreskrivs att villkoren för beviljande av tillstånd och fastställande av kompensationsåtgärder på stadsdelsnivå och, i förekommande fall, per arrondissement, fastställs med beaktande av målen om social mångfald och i förhållande till bostadsmarknadens särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen.
102 Det ska i detta hänseende påpekas att den omständigheten att den nationella lagstiftaren endast fastställer ramarna för hur en lokal myndighet ska fastställa villkoren för att bevilja de tillstånd som föreskrivs i ett system genom att hänvisa till de mål som denna myndighet ska beakta kan i princip inte leda till slutsatsen att dessa villkor inte är tillräckligt tydliga och objektiva. Detta gäller särskilt om det i den aktuella nationella lagstiftningen fastställs inte bara de mål som de berörda lokala myndigheterna ska eftersträva, utan även de objektiva omständigheter som dessa myndigheter ska utgå från när de fastställer villkoren för beviljande.
103 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens bedömning är villkor av detta slag nämligen tillräckligt precisa och tydliga och medför att varje risk för godtycke kan undvikas vid genomförandet av dem.
104 Vad, för det fjärde och slutligen, gäller de krav på att villkoren för tillståndsgivning ska vara offentliggjorda i förväg, öppna för insyn och tillgängliga, vilka föreskrivs i artikel 10.2 f och 10.2 g i direktiv 2006/123, och som avses i den sjätte tolkningsfrågan, framgår det av besluten om hänskjutande att Cali Apartments och HX har gjort gällande att den nationella lagstiftning som är aktuell i de nationella målen inte uppfyller dessa krav, eftersom villkoren för att bevilja dessa tillstånd och omfattningen av kompensationen inte bestäms i lag, utan av kommunfullmäktige i var och en av de berörda kommunerna.
105 Mot bakgrund av vad som anges i punkt 97 i förevarande dom är det emellertid viktigt att i ett sådant rättsligt sammanhang som det som beskrivs i punkt 98 i denna dom, med avseende på artikel 10.2 f och 10.2 g i direktiv 2006/123, kontrollera huruvida varje ägare som vill hyra ut en möblerad lägenhet för bostadsändamål till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där kan få full kännedom om villkoren för att beviljas ett tillstånd och om den eventuella kompensationsskyldighet som de berörda lokala myndigheterna har föreskrivit, innan han eller hon inleder uthyrningsverksamheten i fråga.
106 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende uppgett att protokollen från kommunfullmäktiges möten, i enlighet med artikel L. 2121–25 i den allmänna lagen om regionala och lokala myndigheter, ska anslås i kommunhuset och publiceras på den berörda kommunens webbplats.
107 En sådan åtgärd för offentliggörande är tillräcklig för att uppfylla de krav på offentliggörande i förväg, öppenhet och tillgänglighet som uppställs i artikel 10.2 f och 10.2 g i direktiv 2006/123, eftersom den på ett effektivt sätt gör det möjligt för varje berörd person att omedelbart få information om förekomsten av en rättslig reglering som kan påverka tillträdet till eller utövandet av den berörda verksamheten.
108 Av detta följer att den femte och den sjätte frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 10.2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en ordning enligt vilken det krävs förhandstillstånd för viss uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, som grundar sig på kriterier som avser att den berörda lägenheten hyrs ut ”vid upprepade tillfällen och för kortare perioder till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där” och som, inom den ram som fastställs i denna lagstiftning och med beaktande av målen om social mångfald, med hänsyn till de lokala bostadsmarknadernas särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen, ger de lokala myndigheterna befogenhet att precisera vilka villkor som ska vara uppfyllda för att de tillstånd som föreskrivs genom denna ordning ska beviljas och att, vid behov, villkora dem av en kompensationsskyldighet som innebär att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt ska omvandlas till bostad, under förutsättning att dessa villkor för tillståndsgivning är förenliga med de krav som anges i denna bestämmelse och att denna skyldighet kan uppfyllas på öppna och tillgängliga villkor.
Rättegångskostnader
109 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Artiklarna 1 och 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden ska tolkas så, att detta direktiv är tillämpligt på en medlemsstats lagstiftning om uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, oavsett om detta sker yrkesmässigt eller privat.
2) Artikel 4 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning, enligt vilken det krävs förhandstillstånd för att få bedriva viss verksamhet avseende uthyrning av lägenheter avsedda för bostadsändamål, omfattas av begreppet ”tillståndsförfarande” i den mening som avses i artikel 4 led 6.
3) Artikel 9.1 b och 9.1 c i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som, i syfte att säkerställa ett tillräckligt utbud av bostäder avsedda för långvarig uthyrning till överkomliga priser, föreskriver att det för vissa typer av uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, vid upprepade tillfällen och för kortare perioder, till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där, krävs förhandstillstånd i vissa kommuner där hyrestrycket är särskilt högt, är motiverad av en tvingande hänsyn till allmänintresset att avhjälpa bristen på hyresbostäder och proportionell i förhållande till det eftersträvade målet, eftersom detta mål inte kan uppnås genom en mindre inskränkande åtgärd, bland annat på grund av att en kontroll i efterhand skulle ske för sent för att ha någon reell verkan.
4) Artikel 10.2 i direktiv 2006/123 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en ordning enligt vilken det krävs förhandstillstånd för viss uthyrning mot ersättning av möblerade lägenheter avsedda för bostadsändamål, som grundar sig på kriterier som avser att den berörda lägenheten hyrs ut ”vid upprepade tillfällen och för kortare perioder till tillfälliga kunder som inte bosätter sig där” och som, inom den ram som fastställs i denna lagstiftning och med beaktande av målen om social mångfald, med hänsyn till de lokala bostadsmarknadernas särdrag och behovet av att inte förvärra bostadsbristen, ger de lokala myndigheterna befogenhet att precisera vilka villkor som ska vara uppfyllda för att de tillstånd som föreskrivs genom denna ordning ska beviljas och att, vid behov, villkora dem av en kompensationsskyldighet som innebär att en lägenhet som har en annan användning än för bostadsändamål samtidigt ska omvandlas till bostad, under förutsättning att dessa villkor för tillståndsgivning är förenliga med de krav som anges i denna bestämmelse och att denna skyldighet kan uppfyllas på öppna och tillgängliga villkor.
Underskrifter