Förenade målen C‑427/16 och C‑428/16

”CHEZ Elektro Bulgaria” AD
mot
Yordan Kotsev

och

”FrontEx International” EAD
mot
Emil Yanakiev

(begäran om förhandsavgörande, som har hänskjutits av Sofiyski rayonen sad)

”Begäran om förhandsavgörande – Konkurrens – Frihet att tillhandahålla tjänster – Minimibelopp för advokatarvoden fastställs av en yrkesorganisation för advokater – Förbud för en domstol att besluta om ersättning för arvoden vars belopp understiger dessa minimibelopp – Nationell lagstiftning enligt vilken mervärdesskatt anses utgöra en del av priset på den tjänst som har tillhandahållits vid utövandet av ett fritt yrke”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 23 november 2017

1.        Konkurrens – Unionsregler – Medlemsstaternas skyldigheter – Nationell lagstiftning enligt vilken aktörer kan fastställa avgifter med hänsyn till allmänintresset utan att ha delegerats ansvaret för att godkänna och fastställa dessa – Tillåtet

(Artiklarna 4.3 FEU och 101.1 FEUF)

2.        Konkurrens – Unionsregler – Medlemsstaternas skyldigheter – Nationell lagstiftning enligt vilken en advokat och dennes klient inte kan överenskomma om ett arvode som understiger de minimibelopp som har fastställts av en nationell yrkesorganisation för advokater – Förbud för nationella domstolar att besluta om ersättning för arvoden vars belopp understiger dessa minimibelopp – Otillåtet

(Artiklarna 4.3 FEU och 101.1 FEUF)

3.        Frihet att tillhandahålla tjänster – Advokater – Direktiv 77/249 – Tillämpningsområde – Nationella domstolars beslut om ersättning till aktörer som tillhandahåller juridiska tjänster – Omfattas inte

(Artiklarna 4.3 FEU och 101.1 FEUF; rådets direktiv 77/249)

4.        Tillnärmning av skattelagstiftning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Beskattningsunderlag – Leverans av varor och tillhandahållande av tjänster – Nationell lagstiftning enligt vilken mervärdesskatt anses utgöra en del av advokatarvoden vilket leder till dubbelbeskattning av dessa arvoden – Otillåtet

(Rådets direktiv 2006/112, artikel 78 första stycket a)

1.      Det utgör en överträdelse av artikel 101 FEUF, jämförd med artikel 4.3 FEU, när en medlemsstat antingen påbjuder eller främjar samordnade förfaranden som strider mot artikel 101 FEUF eller förstärker verkningarna av sådana samordnade förfaranden, eller när medlemsstaten fråntar sina egna bestämmelser deras offentligrättsliga karaktär genom att delegera ansvaret för att besluta om ingripanden av ekonomiskt intresse till privata aktörer (dom av den 21 september 2016, Etablissements Fr. Colruyt, C‑221/15, EU:C:2016:704, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Detta är inte fallet när taxorna fastställs under iakttagande av de kriterier av allmänintresse som definieras i lagen och när myndigheterna inte delegerar sina befogenheter att godkänna eller fastställa taxorna till privata ekonomiska aktörer, även när företrädarna för de berörda ekonomiska aktörerna inte utgör en minoritet inom den kommitté som föreslår taxorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, API m.fl., C‑184/13‐C‑187/13, C‑194/13, C‑195/13 och C‑208/13, EU:C:2014:2147, punkt 31).

Taxor som fastställts av en sådan yrkesorganisation kan alltjämt ha en offentligrättslig karaktär bland annat när medlemmarna i yrkesorganisationen kan betecknas som experter som är oberoende i förhållande till de berörda ekonomiska aktörerna och är skyldiga enligt lag att fastställa taxan med beaktande av inte bara intressena hos de inom sektorn verksamma företag eller företagssammanslutningar som har utsett dem, utan även allmänintresset och de intressen som företag inom andra sektorer eller de som utnyttjar tjänsterna i fråga kan ha (dom av den 4 september 2014, API m.fl., C‑184/13‐C‑187/13, C‑194/13, C‑195/13 och C‑208/13, EU:C:2014:2147, punkt 34 samt där angiven rättspraxis). För att säkerställa att medlemmarna i en yrkesorganisation verkligen agerar med iakttagande av allmänintresset bör kriterier i detta avseende definieras i lag på ett sätt som är tillräckligt tydligt att en verklig statlig kontroll och beslutanderätt i sista instans ska förekomma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, API m.fl., C‑184/13‐C‑187/13, C‑194/13, C‑195/13 och C‑208/13, EU:C:2014:2147, punkt 41).

(se punkterna 42, 43, 45 och 46)

2.      Artikel 101.1 FEUF, jämförd med artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att nationell lagstiftning, som den i de nationella målen, som innebär dels att en advokat och dennes klient inte har rätt att överenskomma om ett arvode som underskrider det minimibelopp som har fastställts i en föreskrift som har antagits av en yrkesorganisation för advokater, såsom Vissh advokatski savet (Högsta advokatrådet i Bulgarien), vid fara att denna advokat kan bli föremål för ett disciplinförfarande, dels att den nationella domstolen inte har rätt att anta ett betalningsföreläggande avseende ett arvode som understiger detta minimibelopp, kan begränsa konkurrensen på den inre marknaden i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en sådan lagstiftning mot bakgrund av dess tillämpning i konkreta fall verkligen motsvarar legitima mål och om de begränsningar som därigenom påförs inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av dessa legitima mål.

Det saknas i detta hänseende bestämmelser som kan säkerställa att Högsta advokatrådet agerar som en del av den offentliga makten med syfte att med iakttagande av allmänintresset främja en verklig statlig kontroll och beslutanderätt i sista instans. En yrkesorganisation som Högsta advokatrådet ska således anses vara en företagssammanslutning i den mening som avses i artikel 101 FEUF när denna organisation fastställer minimibelopp för advokatarvoden. Domstolen konstaterar härvidlag att fastställande av minimibelopp för advokatarvoden, vilka sedan görs bindande genom sådana nationella bestämmelser som de som är aktuella i de nationella målen, hindrar andra aktörer som tillhandahåller juridiska tjänster från att fastställa arvoden som är lägre än dessa minimibelopp och motsvarar därigenom fastställande av horisontella bindande minimipriser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2014, API m.fl., C‑184/13‐C‑187/13, C‑194/13, C‑195/13 och C‑208/13, EU:C:2014:2147, punkt 43).

(se punkterna 49, 51 och 58 samt punkt 1 i domslutet)

3.      Artikel 101.1 FEUF, jämförd med artikel 4.3 FEU och rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning, som den i de nationella målen, enligt vilken juridiska personer och enskilda näringsidkare får ersättning för advokatarvoden som beslutats om i nationell domstol om de har företrätts av en juridisk rådgivare. Eftersom direktiv 77/249 inte innehåller någon bestämmelse som avser ersättning för arvoden, som beslutats i en domstol, till aktörer som tillhandahåller juridiska tjänster kan den nationella lagstiftningen inte heller anses omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 77/249.

(se punkterna 62 och 63 samt punkt 2 i domslutet)

4.      Artikel 78 första stycket a i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning, som den i de nationella målen, enligt vilken mervärdesskatt utgör en del av arvodena till registrerade advokater om detta medför att dessa advokatarvoden blir föremål för dubbelbeskattning vad avser mervärdesskatt.

Av domstolens praxis framgår att dubbelbeskattning av en beskattningsbar persons näringsverksamhet strider mot principen om skatteneutralitet, vilken ligger till grund för det gemensamma mervärdesskattesystemet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009, Puffer, C‑460/07, EU:C:2009:254, punkt 46, och dom av den 22 mars 2012, Klub, C‑153/11, EU:C:2012:163, punkt 42).

(se punkterna 66 och 68 samt punkt 3 i domslutet)