BESLUT MEDDELAT AV TRIBUNALENS ORDFÖRANDE
den 27 april 2010
Mål T-103/10 P(R)
Europaparlamentet
mot
U
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Beslut om uppsägning – Beslut av ordföranden i Europeiska unionens personaldomstol i ett förfarande angående interimistiska åtgärder – Situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger inte”
Saken: Överklagande av det beslut som meddelades av ordföranden i personaldomstolen den 18 december 2009 i mål F-92/09 R, U mot parlamentet (REGP 2009, s. I‑A‑1‑511 och II‑A‑1‑2771), med yrkande att tribunalen ska upphäva nämnda beslut.
Avgörande: Det beslut som meddelades av ordföranden för europeiska unionens personaldomstol den 18 december 2009 i mål F-92/09 R, U mot parlamentet (REGP 2009, s. . I‑A‑1‑511 och II‑A‑1‑2771), ogiltigförklaras. U:s ansökan om interimistiska åtgärder avslås. Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.
Sammanfattning
1. Överklagande – Grunder – Missuppfattning av bevisning – Materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som framgår av handlingarna i målet – Ofullständig bedömning av de faktiska omständigheterna – Upptagande till sakprövning
(Artikel 256 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 10.2 )
2. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda
(Artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF; tribunalens rättegångsregler artikel 104.2)
3. Interimistiskt förfarande – Sakprövningsförutsättningar – Inlaga – Formkrav – Framställning av grunder på vilka de begärda åtgärderna omedelbart framstår som befogade – Kompletterande inlaga för att avhjälpa brister – Oförenlighet med det interimistiska förfarandet
(Artiklarna 242 EG och 243 EG; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 44.1 c, 104.2, 104.3 och 109); personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 35.1 d, 102.2 och 102.3)
4. Överklagande – Grunder – Missuppfattning av bevisning – Materiellt oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna som framgår av handlingarna i målet – Bevisbörda
(Artikel 256 FEUF)
1. En invändning om att handlingarna i målet i första instans inte kan motivera slutsatsen att det finns fara i dröjsmål – vilket är detsamma som att säga att felaktigheten i denna slutsats beror på handlingarna i målet och att ordföranden i personaldomstolen gjort en ofullständig bedömning av omständigheterna – kan prövas i samband med överklagandet.
(se punkt 32)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 30 september 2009, Skareby mot kommissionen, T‑193/08 P, s. I‑B‑1‑83 och II‑B‑1‑515, punkt 48, och där angiven rättspraxis
2. Av artikel 278 FEUF framgår att en talan som förs vid domstolen i princip inte ska hindra verkställighet eftersom de rättsakter som unionsinstitutionerna antar presumeras vara giltiga. Det är således endast i undantagsfall som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan besluta om att en angripen rättsakt som domstolen har att pröva i sak inte ska verkställas eller besluta om interimistiska åtgärder.
Kravet på skyndsamhet avseende en ansökan om interimistiska åtgärder ska bedömas med beaktande av om det är nödvändigt att fatta ett interimistiskt beslut för att undvika att den som ansöker om den interimistiska åtgärden åsamkas allvarlig och irreparabel skada. En skada av ekonomisk art kan inte anses vara irreparabel, eller ens svår att avhjälpa, förutom i undantagsfall, eftersom den kan avhjälpas genom ekonomisk ersättning vid ett senare tillfälle.
En interimistisk åtgärd kan vara befogad även då det rör sig om en ekonomisk skada om det framgår att om denna åtgärd inte vidtas sökandens ekonomiska bärkraft skulle äventyras, eftersom sökanden inte skulle förfoga över de belopp som normalt hade gjort det möjligt för honom att möta samtliga utgifter som är ofrånkomliga för att säkerställa att sökandens grundläggande behov tillgodoses fram till dess domstolen prövar målet i sak.
För att kunna bedöma huruvida den skada som påstås kunna uppkomma är av allvarlig och irreparabel karaktär – vilket därmed undantagsvis kan motivera uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet – måste domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder under alla omständigheter ha tillgång till konkreta och precisa uppgifter, som stöds av detaljerade handlingar vilka visar inhibitionssökandens finansiella ställning och gör det möjligt att bedöma de troliga konsekvenserna om de begärda åtgärderna inte vidtas.
Under alla förhållanden är det den part som ansökt om uppskov med verkställigheten av det angripna beslutet som ska visa att den inte kan invänta beslut i huvudförfarandet utan att drabbas av en allvarlig och irreparabel skada.
Av ovanstående följer att den part som ansökt om den interimistiska åtgärden, för att visa att det yrkade uppskovet med verkställigheten är motiverat, med stöd av bevisning ska ge en rättvisande helhetsbild av sin finansiella situation. Om motparten framställer invändningar kan vidare domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte nöja sig med rena påståenden vilka inte har bestyrkts av den part som ansökt om den interimistiska åtgärden. Med beaktande av interimistiska åtgärder är av ren undantagskaraktär kan sådana åtgärder endast vidtas om dessa påståenden stöds av övertygande bevisning.
(se punkterna 34–39)
Hänvisning till
Domstolen: 22 januari 1988, Top Hit Holzvertrieb mot kommissionen, 378/87 R, REG 1988, s. 161, punkt 18;18 oktober 1991, Abertal m.fl. mot kommissionen, C-213/9, REG 1991, s. I‑5109, punkt 18;11 april 2001, kommissionen mot Cambridge Healthcare Supplies, C-471/00 P(R), REG 2001, s. I‑2865, punkt 113;
Förstainstansrätten: 2 april 1998, T‑86/96 R, Arbeitsgemeinschaft Deutscher Luftfahrt-Unternehmen och Hapag-Lloyd mot kommissionen, REG 1998, s. II‑641, punkterna 64, 65 och 67; 16 juli 1999, Hortiplant mot kommissionen, T‑143/99 R, REG 1999, s. II‑2451, punkt 18; 3 juli 2000, Carotti mot revisionsrätten, T-163/00 R, REGP 2000, s. I‑A‑133 och II‑607, punkt 8; 15 juni 2001, Bactria mot kommissionen, T-339/00 R, REG 2001, s. II‑1721, punkt 94; 7 maj 2002, Aden m.fl. mot rådet och kommissionen, T-306/01 R, REG 2002, s. II‑2387, punkt 94; 18 oktober 2001, T‑196/01 R, Aristoteleio Panepistimio Thessalonikis mot kommissionen, T-196/01 R, REG 2001, s. II‑3107, punkt 32; 15 november 2001, Duales System Deutschland mot kommissionen, T-151/01 R, REG 2001, s. II‑3295, punkt 187; 3 december 2002, Neue Erba Lautex mot kommissionen, T-181/02 R, REG 2002, s. II‑5081, punkterna 82 och 84; 13 oktober 2006, Vischim mot kommissionen, T 420/05 R II, REG 2006, s. II‑4085, punkterna 83 och 84; 25 april 2008, Vakakis mot kommissionen, T‑41/08 R, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 52
Tribunalen: 17 december 2009, Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht mot kommissionen, T‑396/09 R, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 31, och där angiven rättspraxis
3. Den part som ansökt om den interimistiska åtgärden ska ge denna rättvisande helhetsbild av sin finansiella situation i samband med att ansökan om interimistiska åtgärden inlämnas. Som följer av artikel 35.1 d jämfört med artikel 102.2 och 102.3 i personaldomstolens rättegångsregler, liksom av artikel 44.1 c jämfört med artikel 104.2 och 104.3 i tribunalens rättegångsregler, ska en ansökan om interimistiska åtgärder i sig ska göra det möjligt för svaranden att förbereda sitt yttrande och för domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att pröva ansökan, i förekommande fall, utan att ha tillgång till andra uppgifter, eftersom de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som ansökan grundas på ska framgå av innehållet i själva ansökan.
Sökanden som således med stöd av bevisning ska ge en rättvisande helhetsbild av sin finansiella situation ska upplysa domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder angående huruvida det är möjligt att erhålla bidrag med stöd av sociallagstiftningen eller ett motsvarande bidrag, samt ett intyg angående sina tillgångar.
Den part som ansökt om den interimistiska åtgärden får inte i samband med överklagandet komplettera med bevisning som denna part inte ingett till ordföranden i personaldomstolen. En ansökan om interimistiska åtgärden får nämligen i princip inte kompletteras för att läka eventuella fel genom en senare inlaga. En sådan möjlighet till ”återhämtning” skulle nämligen strida mot såväl den skyndsamhet som krävs vad gäller interimistiska åtgärder, som, och i än högre grad, mot andan i artikel 109 i tribunalens rättegångsregler. Av denna artikel framgår att om en ansökan om en interimistisk åtgärd avslås kan sökanden endast ansöka på nytt om ansökan sker på grund av nya omständigheter.
(se punkterna 40, 44, 50 och 58)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 januari 2001, Stauner m.fl. mot parlamentet och kommissionen, T-236/00 R, REG 2001, s. II‑15, punkt 34; ovannämnda målet Aden m.fl. mot rådet och kommissionen, punkterna 52 och 101–115; 23 maj 2005, T‑85/05 R, Dimos Ano Liosion m.fl. mot kommissionen, T-85/05 R, REG 2005, s. II‑1721, punkt 37; 23 januari 2009, Pannon Hőerőmű mot kommissionen, T‑352/08 R, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 31; 24 april 2009, Nycomed Danmark mot EMEA, T‑52/09 R, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 62; tribunalen 4 februari 2010, Portugal mot Transnáutica och kommissionen, T‑385/05 TO R, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 11–13
4. Kravet på skyndsamhet befanns vara uppfyllt trots att den berörda gemenskapsinstitutionen i första instans underströk att sökanden inte hade inkommit med någon bevisning om sin finansiella situation och att denna situation inte innebar att det förelåg fara i dröjsmål Ordföranden i personaldomstolen gav därmed företräde för sökandens rena unilaterala påståenden framför nämnda institutions uttryckliga bestridande, och beaktade inte att sökanden inte visat att det förelåg en överhängande risk för en allvarlig och irreparabel skada, för vilket sökanden hade bevisbördan. Ordföranden i personaldomstolen har således gjort en ofullständig undersökning av omständigheterna, varför bedömningen i det angripna beslutet av de faktiska omständigheterna som framgår av handlingarna i målet var materiellt oriktigt.
(se punkt 51)
Hänvisning till
Tribunalen: ovannämnda målet Skareby mot kommissionen, punkt 87, och där angiven rättspraxis