Mål C‑603/20 PPU
SS
mot
MCP
(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Family Division)
Domstolens dom (femte avdelningen) av den 24 mars 2021
”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 10 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Bortförande av barn – Behörighet för domstolarna i en medlemsstat – Geografisk räckvidd – Bortförande av ett barn till ett tredjeland – Förvärvad hemvist i detta tredjeland”
1. Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Ett litet barn lever separerat och långt från sina föräldrar – Det finns en risk för att denna situation allvarligt skadar deras relation och barnets utveckling – Risk för att barnets integration i sin familjemässiga och sociala miljö äventyras vid ett återvändande
(Domstolens rättegångsregler, artikel 107; rådets förordning nr 2201/2003)
(se punkterna 33–35)
2. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Domstols behörighet vid fall av bortförande av barn – Särskild behörighet – Restriktiv tolkning
(Rådets direktiv nr 2201/2003, artikel 8.1 och 8.10)
(se punkterna 43 och 47)
3. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Domstols behörighet vid fall av bortförande av barn – Behörighet för domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist innan det bortfördes – Räckvidd – Bortförande av ett barn till ett tredjeland – Barn som den dag då talan om föräldraansvar väcktes hade hemvist i detta tredjeland – Omfattas inte – Fastställande av behörighet på grundval av internationella konventioner, en överenskommelse om behörighet eller nationella behörighetsregler
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 24; rådets förordning nr 2201/2003, skäl 33 och artiklarna 8.1, 10, 12, 14 och 60 e)
(se punkterna 39, 40, 45, 46, 49–55 och 58–64 samt domslutet)
Resumé
SS och MCP, som båda är indiska medborgare med uppehållstillstånd i Förenade kungariket, är föräldrar till P, som är brittisk medborgare, född år 2017. I oktober 2018 återvände modern till Indien med barnet, som sedan dess bor där med sin mormor och således inte längre har hemvist i Förenade kungariket. Modern har åberopat dessa omständigheter som skäl för att bestrida behörigheten hos de domstolar i England och Wales som ska pröva ansökan från fadern om att barnet ska återlämnas till Förenade kungariket och att han ska tillerkännas umgängesrätt. Detta har skett inom ramen för ett mål som anhängiggjorts vid High Court of Justice (England & Wales), Family Division (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen för familjemål, Förenade kungariket).
Den hänskjutande domstolen anser att dess behörighet ska bedömas på grundval av Bryssel IIa-förordningen(1). Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att barnet vid den tidpunkt då fadern väckte talan hade hemvist i Indien och var helt integrerat i en indisk miljö, socialt och familjemässigt, eftersom barnet inte hade några konkreta faktiska band till Förenade kungariket, med undantag för sitt medborgarskap.
High Court har noterat att artikel 10 i Bryssel IIa-förordningen fastställer regler om domstols behörighet vid olovligt bortförande eller kvarhållande av barn, samtidigt som den har preciserat att den hyser tvivel särskilt om huruvida denna bestämmelse kan tillämpas på en behörighetskonflikt mellan domstolarna i en medlemsstat och domstolarna i ett tredjeland. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida denna bestämmelse ska tolkas så, att när ett barn har fått hemvist i ett tredjeland efter det att det bortförts till denna stat, så behåller domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet sin behörighet utan begränsning i tiden. Detta mål ger således EU-domstolen möjlighet att uttala sig om bestämmelsens geografiska räckvidd.
Domstolens bedömning
Domstolen anger för det första att artikel 10 i Bryssel IIa-förordningen, vad gäller behörigheten vid bortförande av barn, föreskriver kriterier som avser en situation som är begränsad till medlemsstaternas territorium. Den omständigheten att uttrycket ”medlemsstat” används i denna artikel, och inte begreppen ”stat” eller ”tredjeland”, innebär att den endast reglerar behörigheten vid bortförande av barn mellan medlemsstaterna.
Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, konstaterar domstolen att artikel 10 i Bryssel IIa-förordningen utgör en särskild behörighetsregel i förhållande till huvudregeln(2) enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist i princip är behöriga i mål om föräldraansvar. Denna särskilda behörighetsregel neutraliserar den verkan som tillämpningen av den allmänna behörighetsregeln skulle få vid bortförande av barn, det vill säga att behörigheten överförs till den medlemsstat där barnet fått sin nya hemvist. När barnet har fått hemvist utanför Europeiska unionen är den allmänna behörighetsregeln emellertid inte tillämplig. Följaktligen förlorar artikel 10 sitt existensberättigande och är därför inte heller tillämplig.
Domstolen påpekar dessutom att det framgår av förarbetena till Bryssel IIa-förordningen att unionslagstiftaren inte avsåg att låta tillämpningsområdet för artikel 10 omfatta bortförande av barn till tredjeland, eftersom sådana bortföranden är tänkta att omfattas av bland annat internationella konventioner, såsom 1980 års Haagkonvention(3) och 1996 års Haagkonvention(4). Under vissa omständigheter (såsom samtycke eller passivitet från en av vårdnadshavarna) föreskrivs nämligen i 1996 års Haagkonvention att behörigheten ska överföras till domstolarna i den stat där barnet har sin nya hemvist. En sådan överföring av behörighet skulle emellertid förlora sin verkan om domstolarna i en medlemsstat, utan begränsning i tiden, skulle behålla sin behörighet.
För det tredje preciserar domstolen att ett bibehållande av behörighet utan begränsning i tiden inte skulle vara förenlig med ett av de grundläggande mål som eftersträvas med Bryssel IIa‑förordningen, nämligen att ta hänsyn till barnets bästa, genom att i detta syfte ge företräde åt kriteriet om närhet. En sådan tolkning av artikel 10 i Bryssel IIa-förordningen skulle även strida mot logiken i den mekanism för omedelbart återlämnande eller omedelbart kvarhållande som fastställs i 1980 års Haagkonvention.
Domstolen finner att artikel 10 i Bryssel IIa-förordningen inte är tillämplig när det konstateras att ett barn, den dag då talan om föräldraansvar väcks, har fått sin hemvist i ett tredjeland, efter det att det bortförts till den staten. I ett sådant fall ska behörigheten för den domstol vid vilken talan väckts fastställas i enlighet med tillämpliga internationella konventioner eller, i avsaknad av en sådan internationell konvention, i enlighet med artikel 14 i Bryssel IIa-förordningen.