TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)
den 12 oktober 2011(*)
”Konkurrens – Koncentrationer – Den belgiska energimarknaden – Beslut genom vilket en koncentration förklaras förenlig med den gemensamma marknaden – Åtaganden som gjorts under den inledande granskningsfasen – Avslag på en begäran om partiellt hänskjutande av ett koncentrationsärende till nationella myndigheter – Talan om ogiltigförklaring – Konsumentorganisation – Berättigat intresse av att få saken prövad – Underlåtenhet att inleda ett fördjupat undersökningsförfarande – Processuella rättigheter – Avvisning”
I mål T‑224/10,
Association belge des consommateurs test-achats ASBL, Bryssel (Belgien), företrädd av advokaterna A. Fratini och F. Filpo,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av N. Khan, A. Antoniadis och R. Sauer, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Électricité de France (EDF), Paris (Frankrike), inledningsvis företrätt av advokaterna C. Lazarus, A. Amsellem och A. Fontanille, därefter av advokaterna C. Lazarus och A. Creus Carreras,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2009) 9059 och K(2009) 8954 av den 12 november 2009 att förklara en företagskoncentration förenlig med den gemensamma marknaden (Ärende COMP/M.5549 – EDF/SEGEBEL) på grundval av rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om företagskoncentrationer (EUT L 24, s. 1), respektive att avslå de belgiska behöriga myndigheternas begäran om partiellt hänskjutande av ärendet i enlighet med artikel 9 i nämnda förordning,
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden E. Moavero Milanesi (referent) samt domarna N. Wahl och S. Soldevila Fragoso,
justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 maj 2011,
följande
Dom
Bakgrund
1 Sökanden, Association belge des consommateurs test-achats ASBL, är en ideell förening vars huvudsakliga målsättning är att skydda konsumenternas intressen i framför allt Belgien. Föreningen är fristående från offentliga myndigheter och finansieras av sina medlemmar genom avgifter. Organisationen är med sina 350 000 enskilda medlemmar Belgiens största konsumentorganisation.
2 I juni 2009 fick sökanden kännedom om att Électricité de France (EDF) hade tillkännagett att det hade för avsikt att förvärva ensam kontroll över Segebel SA (nedan kallad den berörda koncentrationen), ett holdingbolag vars enda tillgång var en 51‑procentig andel i SPE SA, Belgiens näst största el-operatör efter den historiskt sett dominerande operatören Electrabel SA, som i sin tur kontrolleras av GDF Suez SA. Vid tidpunkten för omständigheterna i målet uppgick den franska statens aktieinnehav i EDF till 84,6 procent. I GDF Suez hade samma stat ett minoritetsinnehav på 35,91 procent. Dessa andelar förvaltades av två olika direktorat inom Agence des participations de l’État.
3 Den 23 juni 2009 uttryckte sökanden i en skrivelse till Europeiska gemenskapernas kommission sin oro över den berörda koncentrationen (nedan kallad skrivelsen av den 23 juni 2009). Sökanden anmodade kommissionen att undersöka de negativa konsekvenser som den franska statens aktieinnehav i EDF och GDF Suez påstods kunna få för konkurrensen, i synnerhet på den belgiska gas‑ och elmarknaden. Sökanden angav dessutom att organisationen, mot bakgrund av att den berörda koncentrationen rör varor eller tjänster som används av slutkonsumenter, önskade yttra sig med stöd av artikel 11 c i kommissionens förordning (EG) nr 802/2004 av den 7 april 2004 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 133, s. 1).
4 Den 20 juli 2009 gav kommissionen sökanden beskedet att den avsåg att beakta sökandens synpunkter i sin bedömning av den berörda koncentrationen, för det fall denna ansågs ha en gemenskapsdimension.
5 Den 23 september 2009 anmälde EDF den berörda koncentrationen till kommissionen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, s. 1). Den 30 september samma år offentliggjordes nämnda anmälan (nedan kallad anmälan) i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 235, s. 26) med en uppmaning till tredje man att inkomma med eventuella synpunkter på den berörda koncentrationen. Sökanden yttrade sig inte.
6 Autorité belge de concurrence (den belgiska konkurrensmyndigheten) framställde den 14 oktober 2009 en begäran till kommissionen om partiellt hänskjutande med stöd av artikel 9.3 b i förordning nr 139/2004, vad avsåg den belgiska elmarknaden (nedan kallad begäran om hänskjutande).
7 Kommissionen bedömde den berörda koncentrationen med hjälp av frågeformulär som skickades till kunder, konkurrenter, leverantörer och yrkesorganisationer samt till belgiska Commission de régulation de l’électricité et du gaz (CREG). Dessutom gjordes ett marknadstest avseende de åtaganden som EDF hade föreslagit den 23 oktober 2009, vid vilket kommissionen samrådde med 20 olika parter, däribland vissa elproducenter och elleverantörer, CREG och Autorité belge de concurrence.
8 Den 12 november 2009 antog kommissionen dels beslut K(2009) 8954 (Ärende COMP/M.5549 – EDF/SEGEBEL), genom vilket de belgiska behöriga myndigheternas begäran om partiellt hänskjutande av ärendet avslogs (nedan kallat beslutet att avslå begäran om hänskjutande), dels beslut K(2009) 9059 (Ärende COMP/M.5549 – EDF/SEGEBEL), genom vilket kommissionen förklarade den aktuella koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden (nedan kallat tillståndsbeslutet). Tillståndsbeslutet fattades med stöd av artikel 6.1 b och 6.2 i förordning nr 139/2004. Kommissionen ansåg att de av EDF föreslagna åtagandena, i deras ändrade form, skingrade de tvivel som funnits beträffande den berörda koncentrationen och att den därför kunde tillåtas, i det skede i bedömningen av koncentrationer som regleras i dessa bestämmelser (nedan kallad förfarandets första fas), utan att inleda det förfarande som avses i artikel 6.1 c i samma förordning (nedan kallat förfarandets andra fas).
9 Kommissionen slog i tillståndsbeslutet fast att endast vissa el- och gasmarknader i Belgien, Frankrike och Nederländerna omfattades av den aktuella koncentrationen. På de belgiska marknaderna rörde det sig för det första om marknaderna för elframställning, grossistmarknaderna och marknaderna för elförsäljning (punkterna 15–117), för det andra om marknaderna för balans- och stödtjänster (punkterna 118–130) och, för det tredje, detaljmarknaderna för leveranser till små och stora industrikunder (punkterna 131–152). Eftersom endast SPE, men inte EDF, var verksamt på marknaderna för el- och gasleveranser till hushållskunder, berördes inte dessa marknader av koncentrationen (punkterna 11 och 139).
10 I tillståndsbeslutet anges beträffande koncentrationens eventuella ensidiga effekter, att EDF, innan transaktionen anmäldes, hade börjat iordningställa två områden i Belgien i syfte att där bygga enheter för elframställning med hjälp av kombinerade gas- och ångturbincykler, dock utan att de slutliga investeringsbesluten för detta ändamål hade fattats. EDF hade även försökt lansera flera projekt i syfte att få tillgång till en elproduktionskapacitet (punkterna 43–45). Eftersom EDF bara hade tillgång till en begränsad driftskapacitet, som dessutom var kontrakterad fram till 2015, fanns det inga betydande överlappningar mellan elproduktionsmarknaden och grossistmarknaden uttryckt i årlig produktionskapacitet (punkt 62). Med hänsyn till att SPE redan hade inlett flera projekt i syfte att utveckla produktionskapaciteten, anges i tillståndsbeslutet emellertid att det föreligger allvarliga tvivel angående incitamenten, för den enhet som bildats till följd av koncentrationen, att fullfölja iordningställandet av ovannämnda områden (punkterna 63 och 116). Dessa tvivel skingrades genom EDF:s åtaganden, i deras ändrade form (punkterna 206–246).
11 Beträffande koncentrationens eventuella samordnade effekter beaktades i tillståndsbeslutet, bland annat, argument som Autorité belge de concurrence hade anfört angående att den franska statens ägarandelar i EDF och GDF Suez innebar en risk för samordning mellan GDF och den enhet som bildats till följd av koncentrationen. Kommissionen fann emellertid att EDF kunde betraktas som ett företag med självständig beslutsbehörighet i förhållande till GDF Suez och därmed även som en verklig konkurrent till sistnämnda företag (punkterna 89–99).
12 I beslutet att avslå begäran om hänskjutande, vilket grundar sig på en konkurrensbedömning liknande den som tillståndsbeslutet grundar sig på, konstaterade kommissionen att villkoren för hänskjutande i artikel 9.2 a i förordning nr 139/2004 var uppfyllda. Kommissionen ansåg sig emellertid vara bäst lämpad att bedöma den aktuella koncentrationen dels för att den under åren har utvecklat stor kännedom om de belgiska elmarknaderna, dels för att de konkurrensmässiga tveksamheter som Autorité belge de concurrence har synliggjort inte bara rör de belgiska marknaderna och därför kräver en gränsöverskridande analys som nämnda myndighet inte har tillräckliga medel för att genomföra. På grund av att det är belgisk konkurrensrätt som är tillämplig skulle ett hänskjutande dessutom innebära en risk för att koncentrationen måste godkännas utan möjlighet att ålägga villkor (punkterna 260–263).
Förfarandet och parternas yrkanden
13 Sökanden väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 maj 2010.
14 EDF ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 10 september 2010 om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Interventionsansökan delgavs parterna, i enlighet med artikel 116.1 i tribunalens rättegångsregler. Parterna inkom inte med några invändningar.
15 I beslut av den 17 november 2010 biföll ordföranden för sjätte avdelningen vid tribunalen EDF:s interventionsansökan.
16 Intervenienten ingav sin interventionsinlaga den 6 januari 2011. Sökanden yttrade sig över nämnda inlaga inom den förelagda fristen, medan kommissionen inte utnyttjade denna möjlighet.
17 På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (sjätte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet.
18 Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna anmodade tribunalen kommissionen, genom skrivelse av den 25 mars 2011, att inge vissa handlingar. Samtidigt ställde den frågor som kommissionen uppmanades att besvara skriftligen. Kommissionen rättade sig efter dessa åtgärder för processledning inom de förelagda fristerna.
19 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 11 maj 2011.
20 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara tillståndsbeslutet och beslutet att avslå begäran om hänskjutande, samt
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Kommissionen och intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Bedömning
22 Sökanden har anfört tre grunder till stöd för sin talan mot tillståndsbeslutet. Den första grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten och artikel 6.2 i förordning nr 139/2004 samt att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning vid sin analys av huruvida EDF och GDF Suez var strukturellt förbundna. Den andra grunden avser åsidosättande av samma bestämmelse, av det skälet att sökanden nekats delta i förfarandet. Den tredje grunden avser åsidosättande av nämnda bestämmelse samt en uppenbart oriktig bedömning till följd av kommissionens underlåtenhet att inleda förfarandets andra fas.
23 Beträffande beslutet att avslå begäran om hänskjutande har sökanden anfört en grund, vilken avser åsidosättande av artikel 9.3 i förordning nr 139/2004.
24 Kommissionen har, utan att framställa någon invändning om rättegångshinder genom ingivande av en separat handling enligt artikel 114 i rättegångsreglerna, yrkat att talan ska avvisas med avseende på ogiltigförklaringen av såväl tillståndsbeslutet som beslutet att avslå begäran om hänskjutande.
Yrkandet om ogiltigförklaring av tillståndsbeslutet
25 Kommissionen menar att sökanden saknar talerätt avseende tillståndsbeslutet, då det inte berörde sökanden vare sig direkt eller personligen.
26 Kommissionen har gjort gällande att sökanden varken uppfyller villkoren för att få föra talan enligt domstolens praxis i dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), eller tillhör den personkrets som avses i artikel 18.4 i förordning nr 139/2004 som kommissionen kan inhämta yttrande från och som, om de begär det, till och med ska beredas tillfälle att yttra sig. Sökanden saknade således de processuella rättigheter som kommissionen påstås ha åsidosatt genom att inte inleda förfarandets andra fas, under vilken tredje man i vilket fall som helst inte får delta i högre grad än vad som föreskrivs för förfarandets första fas.
Inledande synpunkter
27 Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får fysiska eller juridiska personer väcka talan mot ett beslut riktat till någon annan enbart under förutsättning att beslutet berör dem direkt och personligen. Av rättspraxis framgår dock att talerätten för tredje man som berörs av ett beslut i vilket kommissionen förklarar en företagskoncentration förenlig med den gemensamma marknaden ska bedömas olika beroende på om vederbörande antingen åberopar fel som påverkar innehållet i dessa beslut (nedan kallad den första kategorin) eller gör gällande att kommissionen har kränkt sökandens processuella rättigheter enligt de av Europeiska unionens rättsakter som rör kontroll av koncentrationer (nedan kallad den andra kategorin).
28 Beträffande den första kategorin räcker det inte att en åtgärd kan påverka en sökandes rättsliga ställning för att vederbörande ska anses ha talerätt (förstainstansrättens dom av den 27 april 1995 i mål T‑96/92, CCE de la Société générale des grandes sources m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1213, punkt 26, och mål T‑12/93, Vittel m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1247, punkt 36). Personer kan enligt domen i det ovannämnda målet Plaumann (s. 223) endast hävda att de personligen berörs om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till.
29 Beträffande den andra kategorin ska tredje män som tillerkänts processuella rättigheter enligt en förordning i princip ha tillgång till ett rättsmedel som kan skydda deras berättigade intressen. När det gäller tvister som fysiska eller juridiska personer anhängiggör ska i det avseendet särskilt påpekas att rätten för vissa tredje män att regelmässigt och på egen begäran yttra sig under ett administrativt förfarande vid kommissionen i princip inte kan bekräftas förrän unionsdomstolen överprövar kommissionens slutliga beslut. Sökanden ska därför, även om det visar sig att beslutet i sak inte berör vederbörande direkt och/eller personligen, icke desto mindre tillerkännas talerätt avseende beslutet i just det syftet att det ska prövas huruvida de processuella garantier som sökanden hade kunnat göra gällande har beaktats. Det är endast om tribunalen konstaterar att dessa garantier har kränkts på ett sätt som hindrat sökanden från att framföra sina synpunkter på ett lämpligt sätt under det administrativa förfarandet, om en sådan begäran har framställts, som beslutet ska ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. I avsaknad av en sådan grov kränkning av sökandens processuella rättigheter räcker det inte att sökanden inför unionsdomstolen påstår att dessa rättigheter har kränkts under det administrativa förfarandet för att en talan ska tas upp till sakprövning i den mån den avser åsidosättanden av materiella regler (se, för ett liknande resonemang och analogt, domarna i de ovannämnda målen CCE de la Société générale des grandes sources m.fl. mot kommissionen, punkt 46, och CCE de Vittel m.fl. mot kommissionen, punkt 59).
30 Härav följer att en talan som väckts av en sökande som inte ingår i den första kategorin endast kan tas upp till sakprövning när dess syfte är att säkerställa skyddet för sökandens processuella garantier under det administrativa förfarandet, varvid tribunalen ska pröva i sak huruvida det beslut som begärs ogiltigförklarat antogs med åsidosättande av dessa garantier (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen CCE de la Société générale des grandes sources m.fl. mot kommissionen, punkt 47, och CCE de Vittel m.fl. mot kommissionen, punkt 60).
31 Domstolen påpekar vidare att denna distinktion påminner om den som ofta tillämpas i tvister angående fördragsbestämmelser om statligt stöd, som även de omfattas av unionens konkurrensrätt och därmed kan ge upphov till relevanta exempel i rättspraxis, även om vissa justeringar kan bli nödvändiga när exemplen ska överföras till bedömningen av koncentrationer. Det framgår av fast rättspraxis att en talan inte kan tas upp till sakprövning enbart av det skälet att en sökande som ifrågasätter lagenligheten av ett beslut i vilket kommissionen har bedömt huruvida ett stöd är förenligt med den inre marknaden, kan betraktas som ”berörd part” i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF och därför tillerkänns vissa processuella rättigheter. Sökanden måste även styrka att vederbörande har en särskild ställning i den mening som avses i domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen. När kommissionen i ett beslut med stöd av artikel 108.3 FEUF konstaterar att ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, kan berörda parter emellertid inte komma i åtnjutande av dessa processuella garantier annat än om de har möjlighet att väcka talan mot kommissionens beslut vid unionsdomstolen. Unionsdomstolen ska därför förklara att en talan som väckts av en berörd part i den mening som avses i artikel 108.2 FEUF kan tas upp till sakprövning, när den som väckt talan gjort detta i syfte att tillvarata sina processuella rättigheter enligt sistnämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 juli 2009 i mål C‑319/07 P, 3F mot kommissionen, REG 2009, s. I‑5963, punkterna 30, 31 och 34 och där angiven rättspraxis).
Huruvida talan mot tillståndsbeslutet kan tas upp till sakprövning i den del den avser dess sakliga innehåll
32 Sökanden i förevarande mål ingår inte i den första kategorin ovan i punkt 27, eftersom organisationen i fråga inte uppfyller kravet på att vara personligen berörd i den mening som avses i domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen.
33 För det första påverkas inte de personer som sökanden representerar av de stigande leveranspriser som kan bli följden av den utbudskoncentration som tillståndsbeslutet leder till annat än i deras objektiva och abstrakta egenskap av att vara elförbrukare, eftersom samtliga el- och gasförbrukare i det område som omfattas av den aktuella geografiska marknaden påverkas lika mycket. Tillståndsbeslutet påverkar således inte nämnda personer på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som innebär att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till. Eftersom dessa personer inte berörs personligen av tillståndsbeslutet kan inte sökanden anses ha en sådan egenskap, då sökanden är en förening bildad i syfte att tillvarata gemensamma intressen för en kategori rättssökande som inte berörs personligen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, av en rättsakt som påverkar denna kategoris allmänna intressen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 18 september 2006 i mål T‑350/03, Wirtschaftskammer Kärnten och best connect Ampere Strompool mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 29–31 och där angiven rättspraxis).
34 Angående möjligheten att tillståndsbeslutet berör sökanden personligen, av det skälet att det påverkar sökandens egna intressen i egenskap av förening, kan det för det andra konstateras att dess intressen inom ramen för en bedömning av en koncentration främst består i att kunna framföra sina synpunkter i det förfarande i vilket kommissionen fattar beslut om koncentrationens förenlighet med den inre marknaden. En sådan påverkan är följaktligen endast relevant med avseende på huruvida sökanden ska anses ingå i den andra kategorin ovan i punkt 27.
35 Talan mot tillståndsbeslutet ska således avvisas i den del beslutet ifrågasätts i sak.
Huruvida talan mot tillståndsbeslutet kan tas upp till sakprövning i den del den avser skyddet av sökandens processuella rättigheter
36 Beträffande frågan huruvida sökanden ingår i den andra kategorin ovan i punkt 27, framgår det av artikel 11 c andra strecksatsen i förordning nr 802/2004 att konsumentorganisationer omfattas av rätten att yttra sig enligt artikel 18 i förordning nr 139/2004, om den föreslagna koncentrationen rör varor eller tjänster som används av slutkonsumenter. I sista meningen i artikel 18.4 i förordning nr 139/2004 anges att fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken på begäran ska ha rätt att yttra sig. På samma sätt ska enligt artikel 16.1 i förordning nr 802/2004 tredje man, som skriftligen begär att få yttra sig enligt artikel 18.4 andra meningen i förordning (EG) nr 139/2004, få framföra sina synpunkter.
37 Härav följer att sökanden i egenskap av konsumentorganisation med de egenskaper som beskrivs ovan i punkt 1 ska anses ha en processuell rättighet, nämligen rätten att yttra sig under det administrativa förfarandet i samband med kommissionens undersökning av koncentrationen i fråga, under förutsättning att två villkor är uppfyllda. För det första ska den aktuella koncentrationen avse varor eller tjänster som används av slutkonsumenter (nedan kallat det första villkoret). För det andra ska en skriftlig begäran att få yttra sig ha lämnats in under nämnda undersökningsförfarande (nedan kallat det andra villkoret).
38 Om dessa villkor är uppfyllda har sökanden rätt att föra talan mot tillståndsbeslutet på grund av en kränkning av denna processuella rättighet. Det ska i det avseendet påpekas att sökanden i sina skriftliga inlagor har hänvisat till den omständigheten att organisationen inte beretts möjlighet att uttrycka sin ståndpunkt under förfarandet vid kommissionen och delta däri, eftersom kommissionen antog tillståndsbeslutet utan att inleda förfarandets andra fas. Under förhandlingen angav sökanden dessutom, som svar på tribunalens frågor, att de grunder som anförts till stöd för talan avser såväl de angripna besluten i sak som en kränkning av sökandens processuella rättigheter.
39 Det är, såsom kommissionen har påpekat, visserligen riktigt att de bestämmelser som är tillämpliga på kontrollen av koncentrationer inte innebär något krav på att en tredje man såsom sökanden bereds tillfälle att yttra sig först under förfarandets andra fas, vilket innebär att kränkningen av sökandens eventuella rätt att yttra sig inte följer av att tillståndsbeslutet fattades i slutet av förfarandets första fas. Denna invändning från kommissionens sida påverkar emellertid inte möjligheten att pröva talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut på grund av en kränkning av sökandens processuella rättigheter. Det är nämligen utrett att sökanden över huvud taget inte bereddes tillfälle att yttra sig, inte ens under förfarandets första fas. Under förutsättning att samma processuella rättigheter gäller under förfarandets båda faser har sökanden i vilket fall som helst rätt att väcka talan och yrka att tribunalen ska pröva huruvida dessa processuella rättigheter har kränkts, oberoende av under vilken av förfarandets faser som tillståndsbeslutet fattades.
– Villkoret angående slutkonsumenter
40 Beträffande det första villkoret ovan i punkt 37 påpekas att, även om det i artikel 11 c andra strecksatsen i förordning nr 802/2004 föreskrivs att konsumentorganisationer omfattas av rätten att yttra sig enbart om den föreslagna koncentrationen rör varor eller tjänster som används av slutkonsumenter, innebär inte detta för den skull något krav på att föremålet för koncentrationsförslaget direkt hänför sig till nämnda varor eller tjänster.
41 Det ska vidare påpekas att det i skrivelsen av den 23 juni 2009 uttryckligen angavs att den aktuella koncentrationen enligt sökanden påverkade konsumenternas intressen i fråga om priser och tjänster samt att kommissionen, i sitt svar på nämnda skrivelse, inte tillbakavisade detta påstående.
42 Det framgår visserligen av tillståndsbeslutet att kommissionen kom fram till att den berörda koncentrationen bara hade sekundära effekter på konsumenterna. I punkt 139 i tillståndsbeslutet angav kommissionen nämligen, beträffande marknaden för elleveranser i detaljistledet, att den berörda koncentrationen inte ledde till några horisontella överlappningar annat än i fråga om små och stora industrikunder på de belgiska marknaderna för elleveranser, utan att hänföra sig till elleveranser till hushållskunder. Däremot medgav kommissionen, i punkterna 151 och 152 i detta beslut, att den berörda koncentrationen kunde ha verkningar på de olika belgiska detaljistmarknaderna, samtidigt som den angav att det rörde sig om sekundäreffekter som inte gav upphov till några allvarliga tvivel med avseende på huruvida koncentrationen var förenlig med den gemensamma marknaden. Förekomsten av dessa sekundäreffekter nämns även i punkt 207 i tillståndsbeslutet.
43 Det faktum att det eventuellt rör sig om sekundäreffekter innebär inte att sökanden inte hade rätt att yttra sig. Kommissionen kan nämligen inte tolka artikel 11 c andra strecksatsen i förordning nr 802/2004 restriktivt på så sätt att tillämpningen av denna artikel begränsas till i huvudsak de fall där en koncentration har direkta effekter på marknaderna i förhållande till slutkonsumenter. Detta gäller särskilt med hänsyn till dels att det i artikel 2.1 andra stycket punkt b i förordning nr 139/2004 föreskrivs att kommissionen ska beakta bland annat konsumentintressen i mellanliggande och slutliga distributionsled när den bedömer en koncentration, dels att det i artikel 153.2 EG, vars innehåll är i stort sett identiskt med artikel 12 FEUF, föreskrivs att konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs. Dessutom föreskrivs i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 1) att en hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik.
44 Kommissionen kan slutligen inte avslå en konsumentorganisations begäran att få yttra sig i egenskap av tredje man som kan påvisa ett tillräckligt intresse av koncentrationen utan att ge vederbörande möjlighet att visa på vilket sätt konsumenterna skulle kunna beröras av koncentrationen (se, för ett liknande resonemang och analogt, förstainstansrättens dom av den 27 januari 2000 i mål T‑256/97, BEUC mot kommissionen, REG 2000, s. II‑101, punkt 77).
45 Sökanden uppfyller således det första villkoret ovan i punkt 37.
– Villkoret avseende ingivandet av en begäran att få yttra sig
46 Det ska, beträffande det andra villkoret ovan i punkt 37, kontrolleras om sökanden i vederbörlig ordning gav in en begäran att få yttra sig enligt artikel 18.4 i förordning nr 139/2004 och artikel 16.1 i förordning nr 802/2004.
47 I det avseendet ska det för det första erinras om att sökanden, i skrivelsen av den 23 juni 2009, bekräftade att den önskade göra gällande sin rätt att yttra sig under förfarandet för bedömning av koncentrationen, en rätt som sökanden ansåg följa av artikel 11 c i förordning nr 802/2004. Det är vidare klarlagt att skrivelsen av den 23 juni 2009 upprättades innan förslaget om den berörda koncentrationen anmäldes och, i än högre grad, innan anmälan offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.
48 Den 20 juli 2009 bekräftade kommissionen genom skriftligt mottagningsbevis att den hade mottagit skrivelsen av den 23 juni 2009 och upplyste sökanden om att dess synpunkter skulle beaktas i samband med bedömningen av den aktuella koncentrationen, i den mån den ansågs ha en gemenskapsdimension.
49 Varken i förordning nr 139/2004 eller i förordning nr 802/2004, vari föreskrivs att kommissionen ska bereda vissa tredje parter tillfälle att yttra sig om detta begärs, anges den period under vilken en sådan begäran ska inges. I synnerhet anges inte uttryckligen i dessa förordningar att begäran ska inges efter det att den koncentration som den hänför sig till har anmälts eller efter det att förhandsanmälan av nämnda koncentration har offentliggjorts.
50 Det faktum att detta inte berörs i unionslagstiftningen i fråga om koncentrationer kan emellertid inte tolkas på så sätt, att en begäran att få yttra sig innebär en skyldighet för kommissionen att efterkomma denna begäran, försåvitt övriga villkor i det avseendet är uppfyllda, inte ens om den ingetts innan den berörda koncentrationen anmäldes till kommissionen. I unionslagstiftningen i fråga om koncentrationer kan det nämligen konstateras att det är just anmälan som utgör den formella startpunkten för kommissionens undersökningsförfarande.
51 Det ska i det avseendet påpekas att det framgår av artikel 4.1 första stycket i förordning nr 139/2004 att koncentrationer med en gemenskapsdimension ska anmälas till kommissionen innan de genomförs och efter ingåendet av avtalet, tillkännagivandet av det offentliga budet eller förvärvet av en kontrollerande andel. Enligt det andra stycket i nämnda artikel får anmälan också göras när de berörda företagen kan visa för kommissionen att de har en ärlig avsikt att ingå ett avtal eller, när det gäller ett offentligt bud, när de offentligt har tillkännagett en avsikt att lägga ett sådant bud, förutsatt att det avtal de avser att ingå eller det bud de avser att lägga skulle leda till en koncentration med en gemenskapsdimension. I det tredje stycket anges att vid tillämpningen av denna förordning ska begreppet ”anmäld koncentration” även omfatta planerade koncentrationer som anmäls enligt andra stycket.
52 Vidare framgår det av artiklarna 6.1, 10.1 och 10.4 i förordning nr 139/2004 att kommissionen ska pröva anmälan så snart den har mottagits och att beslut ska fattas angående den anmälda koncentrationen inom 25 arbetsdagar. Denna frist kan förlängas och/eller avbrytas i vissa i bestämmelsen klart angivna fall och börjar löpa den första arbetsdagen efter den dag då en anmälan mottogs eller, om de upplysningar som ska lämnas med anmälan är ofullständiga, den första arbetsdagen efter den dag då de fullständiga uppgifterna mottogs. Kommissionen ska inom denna frist, vilken avgränsar förfarandets första fas, besluta huruvida den anmälda koncentrationen omfattas av förordning nr 139/2004 och, i så fall, huruvida den kan tillåtas i nämnda fas av det skälet att den inte ger upphov till några allvarliga tvivel med avseende på dess förenlighet med den gemensamma marknaden, eller om det är nödvändigt att inleda förfarandets andra fas i syfte att närmare undersöka dessa tvivelsmål.
53 Eftersom kommissionen inte fattar beslut enligt artikel 6 i förordning nr 139/2004 annat än med avseende på anmälda koncentrationer överensstämmer det med logiken i unionslagstiftningen i fråga om koncentrationer att anse att tredje man ska vidta de åtgärder som krävs för att få delta i förfarandet efter det att koncentrationen formellt har anmälts.
54 Det ska vidare påpekas att uppgifter om eventuella ekonomiska transaktioner som kan omfattas av förordning nr 139/2004 väldigt ofta cirkulerar bland dem som berörs, och till och med i pressen, långt innan dessa transaktioner eventuellt anmäls till kommissionen såsom koncentrationer.
55 Det faktum att begäran om att få yttra sig enligt artikel 18.4 i förordning nr 139/2004 och artikel 16.1 i förordning nr 802/2004 ska inges efter det att den berörda koncentration har anmälts kan, i tredje mans intresse, förhindra att en sådan begäran inges innan föremålet för kommissionens undersökningsförfarande har fastställts, eftersom detta sker först i samband med att den ekonomiska transaktionen i fråga anmäls. Dessutom skonar detta kommissionen från att, bland de ansökningar som kommer in, alltid behöva gallra ut dem som avser ekonomiska transaktioner som är rent hypotetiska, eller som endast grundar sig på rykten, från dem som rör transaktioner som leder till en anmälan.
56 Det motsatta scenariot leder till att kommissionens uppgifter enligt unionslagstiftningen på området för koncentrationer betungas på ett onödigt sätt. Skyldigheten för tredje man som önskar yttra sig att inge sin begäran angående detta efter det att koncentrationen i fråga har anmälts står i överensstämmelse med det krav på skyndsamhet som präglar den allmänna systematiken i unionslagstiftningen på området för koncentrationer och som innebär att kommissionen måste iaktta strikta tidsfrister för att fatta sitt slutliga beslut (domstolens dom av den 18 december 2007 i mål C‑202/06 P, Cementbouw Handel & Industrie mot kommissionen, REG 2007, s. I‑12129, punkt 39, och av den 10 juli 2008 i mål C‑413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala, REG 2008, s. I‑4951, punkt 49). Med hänsyn till dessa strikta frister kan kommissionen följaktligen inte vara skyldig att, för varje anmäld koncentration, kontrollera om tredje man uppgett sig ha ett intresse redan före anmälan.
57 Tredje man kan inte påstå sig sakna kännedom om att en anmälan har gjorts. Tvärtom informeras vederbörande uttryckligen av kommissionen själv, eftersom denna institution har en skyldighet enligt artikel 4.3 i förordning nr 139/2004 att, när den konstaterar att en koncentration som har anmälts omfattas av nämnda förordning, offentliggöra att anmälan har skett i Europeiska unionens officiella tidning, varvid den ska ange de berörda företagens namn, deras ursprungsland, koncentrationens karaktär och de ekonomiska sektorer som berörs. Genom offentliggörandet säkerställs att informationen om att en koncentration har anmälts blir allmänt tillgänglig.
58 Eftersom endast datumet för anmälan är relevant för att kommissionen ska inleda ett undersökningsförfarande, kan kommissionen emellertid inte bortse från en begäran att få yttra sig som kommer den till handa efter anmälan men före det offentliggörande som avses i ovannämnda bestämmelse.
59 I förevarande mål hade sökanden två månader före offentliggörandet av den aktuella anmälan informerat kommissionen om sin önskan om att yttra sig för det fall institutionen, till följd av anmälan av den aktuella koncentrationen, fann att den hade en gemenskapsdimension. Detta kan dock inte kompensera för att sökanden varken förnyade sin begäran eller tog några andra initiativ, när EDF:s och Segebels planerade ekonomiska transaktion, vilken sökanden redan tidigare fått kännedom om, väl hade lett till en i vederbörlig ordning anmäld koncentration och därmed igångsatt det förfarande som avses i förordning nr 139/2004, i vilket sökanden ville yttra sig.
60 Det ska även påpekas att sökanden inte kan göra gällande att organisationen hade berättigade förväntningar på grund av kommissionens svar i skrivelsen av den 23 juni 2009. Kommissionens åtog sig i detta svar nämligen inte att, i förekommande fall, ta kontakt med sökanden för att be vederbörande att inkomma med ytterligare yttranden. Kommissionen åtog sig endast att beakta innehållet i nämnda skrivelse för det fall koncentrationen i fråga skulle anses ha en gemenskapsdimension. Det kan också konstateras att det framgår av punkterna 89–99 i tillståndsbeslutet att kommissionen beaktade frågan huruvida EDF och GDF Suez kunde betraktas som självständiga företag, trots den franska statens betydande aktieinnehav i dessa företag – vilken fråga hade tagits upp i skrivelsen av den 23 juni – och kom fram till att så var fallet. Oberoende av huruvida dessa överväganden var välgrundade och hur djupgående analysen i dem var, kan det således inte förnekas att kommissionen agerade i enlighet med sitt svar på nämnda skrivelse.
61 Det följer dessutom av fast rättspraxis att rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar varje rättssökande hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar genom att ge tydliga försäkringar till nämnda personer. När en försiktig och medveten ekonomisk aktör kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka aktörens intressen, kan vederbörande emellertid inte åberopa denna princip när åtgärden har vidtagits (se domstolens dom av den 17 september 2009 i mål C‑519/07 P, kommissionen mot Koninklijke FrieslandCampina, REG 2009, s. I‑8495, punkt 84 och där angiven rättspraxis).
62 I förevarande fall hade sökanden senast i samband med att anmälan offentliggjordes fått bekräftat att den aktuella koncentrationen slutligen hade anmälts till kommissionen. Vidare hade sökanden tillgång till uppgifter av vilka det framgick att kommissionen dels – efter en inledande undersökning och utan att förekomma det slutliga beslutet på den punkten – ansåg att koncentrationen i fråga eventuellt omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 139/2004 (punkt 3 i anmälan), dels beredde berörda tredje parter tillfälle att inkomma med sina synpunkter på den berörda koncentrationen inom tio dagar räknat från dagen för offentliggörandet av nämnda anmälan (punkt 4 i anmälan).
63 Sökanden hade under dessa förhållanden möjlighet att ta initiativ till att inge synpunkter till kommissionen eller åtminstone bekräfta sin begäran om att yttra sig i förfarandet, och borde således också ha gjort det. Med hänsyn till den tidsplan som kommissionen åläggs genom förordning nr 139/2004 kunde sökanden inte heller bortse från att ett beslut angående den berörda koncentrationen kunde vara mycket nära förestående och att detta beslut kunde innebära att den berörda koncentrationen förklarades förenlig med den inre marknaden redan under förfarandets första fas.
64 Härav följer att sökanden inte uppfyller det andra villkoret för att ha rätt att föra talan mot det angripna beslutet på den grunden att det kränker sökandens processuella rättigheter.
– Slutsatser i frågan huruvida talan mot tillståndsbeslutet kan tas upp till sakprövning
65 Med hänsyn till att sökanden inte uppfyller vare sig de krav som följer av domen i det ovannämnda målet Plaumann mot kommissionen för att dess talan ska tas upp till sakprövning, eller de krav som tillämpas på en talan som syftar till att skydda processuella rättigheter, ska det konstateras att sökanden saknar talerätt avseende tillståndsbeslutet.
66 Denna slutsats påverkas inte av de argument som sökanden har anfört angående dess rätt till ett effektivt domstolsskydd, vars betydelse understryks i Lissabonfördraget, bland annat genom den tvingande karaktär som rättigheten har förvärvat i Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna och genom den utveckling som skett i flera medlemsstaters rättsordningar.
67 Det räcker nämligen att erinra om att det följer av fast rättspraxis att en sökandes tolkning av rätten till ett effektivt domstolsskydd inte ges företräde framför de villkor som gäller för att en talan om ogiltigförklaring ska kunna upptas till sakprövning (domstolens dom av den 22 november 2007 i mål C‑260/05 P, Sniace mot kommissionen, REG 2007, s. I‑10005, punkt 64, och domstolens beslut av den 26 november 2009 i mål C‑444/08 P, Região autónoma dos Açores mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 70). En enskild som inte är direkt och personligen berörd av ett kommissionsbeslut, och vars intressen således inte påverkas av denna åtgärd, kan alltså inte åberopa rätten till ett effektivt domstolsskydd vad gäller ett sådant beslut (se domstolens beslut av den 17 februari 2009 i mål C‑483/07 P, Galileo Lebensmittel mot kommissionen, REG 2009, s. I‑959, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
68 Av det anförda följer dels att dessa villkor inte är uppfyllda i förevarande fall, dels att slutsatsen att talan ska avvisas i den del den avser skyddet för sökandens processuella rättigheter är resultatet av sökandens passivitet efter det att den berörda koncentrationen hade anmälts till kommissionen. Sökanden kan således inte med framgång hävda att en avvisning av talan innebär en kränkning av sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd.
69 Av det anförda följer att sökandens yrkande om ogiltigförklaring av tillståndsbeslutet ska avvisas.
Angående yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå begäran om hänskjutande
70 Kommissionen har gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå begäran om hänskjutande ska avvisas eftersom ansökan, i strid med artikel 44.1 c i rättegångsreglerna, inte innehåller någon kortfattad framställning av de grunder som åberopas till stöd för nämnda yrkande.
71 Tribunalen påpekar att det av artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på förfaranden i tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, samt av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna, framgår att en ansökan ska innehålla bland annat en kortfattad framställning av grunderna för talan. Det innebär att det tydligt ska framgå av ansökan vad grunderna för talan består i och att ett abstrakt omnämnande av dessa inte är tillräckligt enligt domstolens stadga och rättegångsreglerna. Denna framställning ska dessutom, även om den är kortfattad, vara så klar och precis att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Rättssäkerheten och en god rättskipning kräver, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, eller närmare bestämt för att talan ska kunna prövas på en viss grund, att de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundar sig på framgår på ett konsekvent och begripligt sätt av innehållet i själva ansökan (förstainstansrättens domar av den 9 juli 2003 i mål T‑244/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2597, punkt 36, och av den 12 december 2007 i mål T‑308/05, Italien mot kommissionen, REG 2007, s. II‑5089, punkterna 71 och 72).
72 Det ska konstateras att sökanden har iakttagit ovannämnda villkor. Sökanden har visserligen inte gett någon tydlig förklaring till att omständigheterna i förevarande mål krävde att kommissionen efterkom begäran om hänskjutande, men sökanden har kritiserat kommissionen för att inte ha prövat begäran om hänskjutande tillräckligt grundligt, vilket skulle kunna innebära att institutionen har missbrukat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, och frångått sin tidigare praxis på området.
73 Kommissionens första grund för att talan inte kan tas upp till sakprövning kan alltså inte godtas.
74 För det andra anser kommissionen att beslutet att avslå begäran om hänskjutande inte rör tredje män såsom sökanden vare sig direkt eller personligen, i motsats till vad som gäller ett beslut om att hänskjuta en kontroll av en koncentration till nationella myndigheter, en situation som behandlades i förstainstansrättens dom av den 3 april 2003 i mål T‑119/02, Royal Philips Electronics mot kommissionen, REG 2003, s. II‑1433).
75 Tribunalen påpekar att det följer av fast rättspraxis att en tredje man som berörs av en koncentration kan väcka talan vid tribunalen mot det beslut genom vilket kommissionen beviljar en begäran om hänskjutande som ingetts av en nationell konkurrensmyndighet (nedan kallat hänskjutandebeslut) (förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Royal Philips Electronics mot kommissionen, punkterna 299 och 300, och av den 30 september 2003 i de förenade målen T‑346/02 och T‑347/02, Cableuropa m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4251, punkterna 81 och 82).
76 För att kunna besvara frågan om detta även gäller ett beslut att avslå en begäran om hänskjutande krävs en genomgång av de viktigaste delarna i det resonemang som föranledde förstainstansrätten att komma fram till ovannämnda resultat.
77 Förstainstansrätten påpekade, avseende kravet på att vara direkt berörd, att den direkta verkan av hänskjutandebeslutet är att bedömningen av en koncentration, eller en del av en sådan, hänskjuts till den nationella konkurrensmyndighet som begärt ett sådant hänskjutande och som ensam prövar koncentrationen med stöd av inhemsk konkurrensrätt. Hänskjutandebeslutet innebär därför, i den mån det ändrar bedömningskriterierna med avseende på den planerade koncentrationens rättsenlighet och det förfarande som är tillämpligt, att även tredje mans rättsliga ställning ändras genom att beslutet innebär att koncentrationens rättsenlighet inte längre kan undersökas av kommissionen ur ett unionsrättsligt perspektiv. Förstainstansrätten angav i det avseendet att detta inte beror på huruvida den nationella konkurrensrätt som blir tillämplig till följd av hänskjutandebeslutet ger tredje man liknande processuella rättigheter som enligt unionsrätten, då detta beslut i vart fall innebär att tredje man fråntas möjligheten att åberopa sina processuella rättigheter enligt artikel 18.4 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 257, 1990, s. 13; svensk specialutgåva, annex, s. 16), vars innehåll är identiskt med artikel 18.4 i förordning nr 139/2004. Förstainstansrätten slog dessutom fast att hänskjutandebeslutet innebär att tredje man fråntas möjligheten att inför förstainstansrätten bestrida de nationella myndigheternas bedömningar, medan det skulle ha funnits en möjlighet att bestrida kommissionens bedömningar om det inte hade skett något hänskjutande (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Royal Philips Electronics mot kommissionen, punkterna 280–287, och domen i de ovannämnda förenade målen Cableuropa m.fl. mot kommissionen, punkterna 57–65).
78 Avseende kravet på att vara personligen berörd undersökte förstainstansrätten bland annat huruvida de tredje män som berördes av en koncentration hade kunnat göra gällande rätten att yttra sig enligt artikel 18.4 i förordning nr 4064/89 om ärendet inte hade hänskjutits. Efter att ha konstaterat att så var fallet slog den fast att eftersom hänskjutandebeslutet hade till följd att tredje man fråntogs den möjlighet att inför förstainstansrätten bestrida de bedömningar som vederbörande skulle ha haft om det inte hade skett något hänskjutande, så berörde nämnda hänskjutandebeslut tredje man personligen på samma sätt som vederbörande skulle ha berörts av beslutet om godkännande av koncentrationen om ärendet inte hade hänskjutits (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Royal Philips Electronics mot kommissionen, punkterna 295 och 297, och domen i de ovannämnda förenade målen Cableuropa m.fl. mot kommissionen, punkterna 74, 76 och 79).
79 Förstainstansrätten grundade således möjligheten att sakpröva en talan som tredje man hade väckt mot ett hänskjutandebeslut på att unionsrätten tillerkänner sådana tredje män dels processuella rättigheter under kommissionens bedömningsförfarande avseende en koncentration, dels ett domstolsskydd vad gäller ifrågasättandet av eventuella kränkningar av dessa rättigheter.
80 Dessa processuella rättigheter och detta domstolsskydd äventyras emellertid inte på något sätt genom beslutet att avslå begäran om hänskjutande, vilket beslut tvärtom garanterar den tredje man som berörs av en koncentration med en gemenskapsdimension dels att den kommer att undersökas av kommissionen mot bakgrund av unionsrätten, dels att tribunalen är behörig domstol vid en eventuell talan mot kommissionens slutliga beslut.
81 Sökandens talerätt kan således inte följa av en analog tillämpning av den rättspraxis som det hänvisats till ovan i punkt 75.
82 Beträffande sökandens argument att beslutet att avslå begäran om hänskjutande ändrar de villkor under vilka den aktuella koncentrationen ska undersökas, påpekas det att det följer av artikel 9.9 i förordning nr 139/2004 att varje medlemsstat med stöd av tillämpliga bestämmelser i fördraget får begära prövning hos domstolen för att få tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning. Däremot finns det ingenting i det system som införts genom denna förordning för att bedöma koncentrationer med en gemenskapsdimension som leder till slutsatsen att sökanden har rätt att väcka talan mot beslutet att avslå begäran om hänskjutande på grund av att beslutet innebär ett hinder för att undersökningen av den aktuella koncentrationen, och rättsmedlen mot det beslut genom vilket undersökningen genomförs, omfattas av en medlemsstats nationella rättsordning, och inte unionsrätten.
83 Det ska vidare påpekas att frågan huruvida en talan mot ett beslut att avslå en begäran om hänskjutande kan tas upp till sakprövning inte kan följa av att den nationella lagstiftning som är tillämplig eventuellt ger sökanden processuella rättigheter och/eller ett domstolsskydd som är mer långtgående än dem som föreskrivs i unionsrätten. Rättssäkerhetsprincipen utgör nämligen hinder för att frågan huruvida en talan kan tas upp till sakprövning ska vara avhängig av om en medlemsstats nationella rättsordning, till vilken den nationella myndigheten utan framgång har begärt att undersökningen av en koncentration ska hänskjutas, erbjuder berörda tredje parter processuella rättigheter och/eller ett domstolsskydd som är mer långtgående än dem som föreskrivs i unionsrätten. Det ska i det avseendet noteras att räckvidden av dessa processuella rättigheter och domstolsskyddet beror på en rad faktorer som svårligen kan jämföras och som är föremål för en utveckling i lagstiftning och rättspraxis som knappast kan kontrolleras.
84 Själva syftet med en talan om ogiltigförklaring vid unionsdomstolen är dessutom att säkerställa att unionens rättsordning iakttas, oberoende av räckvidden av de processuella rättigheter och det domstolsskydd som den inrymmer, och inte att kunna åberopa ett eventuellt mer långtgående skydd enligt nationell rätt.
85 Av det anförda följer att sökandens yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att avslå begäran om hänskjutande ska avvisas och därmed även talan i dess helhet.
Rättegångskostnader
86 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Vidare kan tribunalen, enligt artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna, besluta att en intervenient ska bära sina rättegångskostnader.
87 Sökanden har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader, i enlighet med kommissionens yrkanden. EDF ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Association belge des consommateurs test-achats ASBL ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
3) Électricité de France (EDF) ska bära sina rättegångskostnader.
Moavero Milanesi | Wahl | Soldevila Fragoso |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 oktober 2011.
Underskrifter