FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 26 juni 2009

Mål T‑114/08 P

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Rimlig frist för att inge en begäran om skadestånd – För sent inkommen — Uppenbart att överklagandet delvis inte kan tas upp till sakprövning och delvis är ogrundat”

Saken: Överklagande av det beslut som Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) meddelade den 14 december 2007 i mål F-21/07, Marcuccio mot kommissionen (REGP 2007, s. I‑A-0000 och s. II‑A-0000), med yrkande om att beslutet ska upphävas.

Avgörande: Överklagandet avslås. Luigi Marcuccio ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i förstainstansrätten.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Processregler – Artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna – Tidsfrister

(Artikel 236 EG; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Skadeståndstalan mot en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier

(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna)

3.      Förfarande – Avgörande fattat genom motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund

1.      En tvist mellan en tjänsteman och den institution vederbörande tillhör eller tillhörde som rör ersättning för en skada som uppkommit till följd av ett anställningsförhållande som knyter honom eller henne till denna institution, faller inom tillämpningsområdet för artikel 236 EG och artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna men, bland annat när det gäller upptagande till sakprövning, utanför tillämpningsområdet för artiklarna 235 EG, 288 andra stycket EG och artikel 46 i domstolens stadga. Härav följer att en talan enligt artikel 236 EG är underkastad de tidsfrister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, oberoende av vad den har för föremål, ogiltigförklaring eller skadestånd.

(se punkt 12)

Hänvisning till domstolen den 22 oktober 1975, 9/75, Meyer-Burckhardt mot kommissionen, REG 1975, s. 1171, punkt 7; domstolen den 17 februari 1977, 48/76, Reinarz mot kommissionen och rådet, REG 1977, s. 291, punkt 10; domstolen den 4 juli 1985, 174/83, Amman m.fl. mot rådet, REG 1985, s. 2133, punkt 12; domstolen den 4 juli 1985, 175/83, Culmsee m.fl. mot CES, REG 1985, s. 2149, punkt 12; domstolen den 1 april 1987, 257/85, Dufay mot parlamentet, REG 1987, s. 1561, punkt 21; domstolen den 7 oktober 1987, 401/85, Schina mot kommissionen, REG 1987, s. 3911, punkt 9

2.      Fastställandet av talefristen är en rättsfråga. I den tillämpliga lagstiftningen föreskrivs ingen särskild tidsfrist för en begäran om ersättning för skada som uppkommit till följd av anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och den institution som vederbörande tillhör. Tvärtom fastställs fristen för att begära ersättning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet enligt principen om en rimlig frist, det vill säga med hänsyn till, i synnerhet, tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de ifrågavarande parternas uppträdande samt vägledningsvis den tidsfrist som anges i artikel 46 i domstolens stadga, vilken anses utgöra en yttre gräns. Även om personaldomstolen i det avseendet skönsmässigt fastställer och bedömer de relevanta omständigheterna, med förbehåll för eventuella missuppfattningar, ska de därefter kvalificeras rättsligt med beaktande av principen om iakttagande av en rimlig frist, vilket förstainstansrätten kan pröva.

(se punkterna 25–27)

3.      Den möjlighet som har införts i förstainstansrättens rättegångsregler att fatta avgörande genom ett motiverat beslut när det är uppenbart att talan inte kan tas upp till sakprövning eller är ogrundad, kan användas till och med innan svarsinlagan har ingetts och bedömningen av huruvida denna användning är befogad påverkas inte av antalet punkter som tas upp i det antagna beslutet.

(se punkt 50)