FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
EVGENI TANCHEV
föredraget den 2 februari 2017(1)
Mål C‑102/16
Vaditrans BVBA
mot
Belgische Staat
(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien))
”Begäran om förhandsavgörande – Vägtransport – Förordning (EG) nr 561/2006 – Förarens viloperioder – Artikel 8.6 – Artikel 8.8 – Artikel 19 – Omständigheter då viloperioder får tillbringas i fordonet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 49”
1. Huvudfrågan som behandlas i denna begäran om förhandsavgörande, som ingetts till EU-domstolen av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), gäller huruvida artikel 8.6 och 8.8 i förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet (nedan kallad förordning nr 561/2006)(2) utgör hinder mot att förare tar normala veckovilor, i den mening som avses i förordningen, i fordonet. Den hänskjutande domstolen önskar även att klarlägga huruvida vissa bestämmelser i förordning nr 561/2006 strider mot principen inget brott och inget straff utan lag (den så kallade straffrättsliga legalitetsprincipen) enligt artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2. Detta mål rör inte enbart tekniska aspekter i EU:s vägtransportpolitik. Målet innefattar även en bedömning av komplexa sociala frågor som är av högsta relevans för såväl EU-medborgarnas vardag som medlemsstaterna, såsom säkerheten på Europas vägar och skyddet av arbetstagare.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. Artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:
”6. Under två på varandra följande veckor skall en förare ta minst
– två normala veckovilor, eller
– en normal veckovila och en reducerad veckovila som omfattar minst 24 timmar – minskningen skall dock kompenseras genom en motsvarande sammanhängande vila som skall tas ut före utgången av den tredje veckan efter veckan i fråga.
En veckovila skall inledas senast efter sex 24-timmarsperioder räknat från slutet av föregående veckovila.
…
8. När en förare väljer att göra detta får dygnsvila och reducerad veckovila som tas annat än på stationeringsorten tillbringas i ett fordon, om detta är utrustat med ändamålsenliga sovmöjligheter för varje förare och fordonet står stilla.”
4. Artikel 19.1 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna skall fastställa sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och förordning (EEG) nr 3821/85 och skall vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de genomförs. Dessa sanktioner skall vara effektiva, proportionella, avskräckande och icke‑diskriminerande. …”
B. Nationell rätt
5. De tillämpliga bestämmelserna i nationell rätt återfinns i kunglig förordning av den 19 april 2014 om ändring av kunglig förordning av den 19 juli 2000 angående betalning och deposition av ett belopp vid fastställande av vissa överträdelser vid vägtransport(3) (nedan kallad den angripna förordningen).(4)
6. Artikel 2 i den angripna förordningen har följande lydelse:
”I bilaga I, tillägg I, i [kunglig förordning av den 19 juli 2000] kompletteras punkt c) Kör- och vilotider med en punkt 8, som har följande lydelse:
’8. | Skyldigheten att vid tidpunkten för kontroll ta normal veckovila, vilken fullgörs i fordonet. | - Förordning (EG) nr 561/2006, artikel 8.6 och 8.8 - AETR, artikel 8 | 1 800 EUR’” |
II. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
7. Vaditrans BVBA (nedan kallad klaganden) är ett belgiskt vägtransportföretag.
8. Den 8 augusti 2014 väckte klaganden talan vid Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) med yrkande om att den angripna förordningen skulle ogiltigförklaras. Enligt artikel 2 i den angripna förordningen ska böter om 1 800 euro åläggas för det fall att förbudet mot att förlägga den normala veckovilan i fordonet inte efterlevs.
9. Klaganden har till stöd för sin talan ifrågasatt den tolkning av artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 som följer implicit av artikel 2 i den angripna förordningen. Den bestämmelsen i den angripna förordningen baseras på antagandet att den normala veckovilan inte får tillbringas i fordonet enligt förordning nr 561/2006. Klaganden hävdar att en sådan tolkning utgör ett resonemang e contrario som strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen.
10. Belgische Staat (den belgiska staten, nedan kallad motparten) hävdade att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 utgör hinder mot att förare ska kunna ta normala veckovilor, i den mening som avses i förordningen, i fordonet samt att artikel 2 i den angripna förordningen inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen.
11. Mot denna bakgrund hänsköt Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) följande tolkningsfrågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1. Ska artikel 8.6 och 8.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 tolkas så, att den normala veckovila som avses i artikel 8.6 i nämnda förordning inte får tillbringas i fordonet?
2. För det fall att den första frågan besvaras jakande, strider då artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006, i förening med artikel 19 i nämnda förordning, mot den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna genom att ovannämnda bestämmelser i förordning nr 561/2006 inte uttryckligen föreskriver något förbud mot att tillbringa den normala veckovilan i den mening som avses i artikel 8.6 i nämnda förordning i fordonet?
3. För det fall att den första frågan besvaras nekande, är det då enligt förordning nr 561/2006 tillåtet för medlemsstaterna att i inhemsk lagstiftning föreskriva ett förbud mot att tillbringa den normala veckovilan i den mening som avses i artikel 8.6 i nämnda förordning i fordonet?”
12. Klaganden, den österrikiska regeringen, den belgiska regeringen, den estländska regeringen, den franska regeringen, den tyska regeringen och den spanska regeringen samt Europaparlamentet, rådet och kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen.
III. Bedömning
13. Jag har kommit till slutsatsen att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att förare inte får tillbringa veckovilor, i den mening som avses i förordningen, i fordonet. Jag har även kommit till slutsatsen att artikel 8.6 och 8.8, i förening med artikel 19, i förordning nr 561/2006 inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt artikel 49 i stadgan. Med stöd av dessa slutsatser kommer mitt svar på den tredje frågan att vara relevant endast om domstolen inte delar min uppfattning med avseende på den första frågan. Mitt resonemang kommer att beskrivas närmare nedan, men jag inleder med att behandla vissa preliminära sakprövningsaspekter som har tagits upp av rådet och klaganden.
A. Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
14. Rådet ifrågasätter huruvida den andra tolkningsfrågan kan tas upp till prövning, eftersom den hänskjutande domstolen inte, i enlighet med artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, förklarar varför den har skäl att ifrågasätta giltigheten av de tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 561/2006 eller varför ett förhandsavgörande om dessa bestämmelsers giltighet skulle bibringa en lösning på tvisten i det nationella målet. Utöver detta ställer sig klaganden kritisk till om den tredje tolkningsfrågan är relevant.
15. Enligt min åsikt kan tolkningsfrågorna tas upp till prövning av följande skäl.
16. Enligt domstolens fasta praxis ska frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(5)
17. Det ska här även framhållas att det enligt domstolens praxis följer av den samarbetsanda som ska råda vid behandlingen av begäran om förhandsavgörande att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande ska redogöra för de specifika skälen till varför den anser att ett svar på de ställda frågorna om tolkningen eller giltigheten av vissa unionsrättsliga bestämmelser är nödvändigt för att döma i saken, och att denna rättspraxis avspeglas i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler.(6) Det är därför viktigt att den nationella domstolen särskilt anger de specifika skäl som fått den att ifrågasätta giltigheten av vissa unionsbestämmelser och att den redogör för de ogiltighetsgrunder som den följaktligen anser vara godtagbara.(7)
18. I förevarande mål konstaterar den hänskjutande domstolen att den behöver en tolkning av de tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 561/2006 för att kunna pröva en av klagandens åberopade grunder.
19. Den hänskjutande domstolen beaktar härvidlag artikel 267 tredje stycket FEUF, där det fastställs att en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning – såsom Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) – ska föra frågor om tolkningen och giltigheten av unionslagstiftning vidare till EU‑domstolen om den nationella domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.
20. Den hänskjutande domstolen konstaterar att beroende på hur domstolen tolkar de tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 561/2006 ”uppkommer frågan” huruvida dessa bestämmelser strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49 i stadgan, eftersom de inte uttryckligen föreskriver något förbud mot att tillbringa den normala veckovilan i fordonet.
21. Den hänskjutande domstolen har således redogjort för de skäl som fått den att ifrågasätta giltigheten av de tillämpliga bestämmelserna i förordning nr 561/2006(8) och de ogiltighetsgrunder som den anser godtagbara på ett tillräckligt utförligt sätt för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar.
22. Den belgiska regeringen, den franska regeringen, den tyska regeringen, den spanska regeringen, Europaparlamentet, rådet och kommissionen har också på ett ändamålsenligt sätt tagit ställning till den giltighetsfråga som har förts vidare till domstolen.
23. Slutligen finns det inte heller något i beslutet om hänskjutande som leder till slutsatsen att tolkningsfrågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller är att frågorna är enbart hypotetiska. Det saknas sålunda tillräckliga skäl att motbevisa presumtionen om att ett avgörande är nödvändigt för att döma i saken.
24. Mot bakgrund av ovannämnda överväganden drar jag slutsatsen att Raad van States (Högsta förvaltningsdomstolen) tolkningsfrågor i detta mål kan tas upp till prövning.
B. Den första tolkningsfrågan
25. Domstolen måste ta sig an frågan om artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att förares normala veckovilor i den mening som avses i artikel 8.6 får tillbringas i fordonet.(9)
26. Den österrikiska regeringen, den belgiska regeringen, den franska regeringen, den tyska regeringen och kommissionen hävdar att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare inte får ta sina normala veckovilor i fordonet,(10) medan klaganden, den estländska regeringen och den spanska regeringen är av motsatt åsikt.
27. Enligt domstolens fasta rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.(11) Bakgrunden till en unionsrättsbestämmelse kan även ge relevanta upplysningar om tolkningen av densamma.(12)
28. Mot denna bakgrund har jag kommit till slutsatsen att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att förare inte får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet. Jag har dragit denna slutsats av följande skäl.
1. Lydelse
29. Som framgår av punkt 3 ovan slås det i artikel 8.6 i förordning nr 561/2006 fast att en förare under två på varandra följande veckor ska ta minst två normala veckovilor, alternativt en normal veckovila och en reducerad veckovila, men i så fall måste vissa krav vara uppfyllda. I artikel 8.6 andra stycket i förordning nr 561/2006 slås även följande fast: ”En veckovila skall inledas senast efter sex 24-timmarsperioder räknat från slutet av föregående veckovila.”
30. Artikel 8.8 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse: ”När en förare väljer att göra detta får dygnsvila och reducerad veckovila som tas annat än på stationeringsorten tillbringas i ett fordon, om detta är utrustat med ändamålsenliga sovmöjligheter för varje förare och fordonet står stilla.”
31. Artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska läsas mot bakgrund av artikel 4 i samma förordning, som anger definitioner av de begrepp som används.
32. I artikel 4 f i förordning nr 561/2006 definieras ”vila” som ”sammanhängande tidsperiod under vilken föraren fritt kan förfoga över sin tid”.
33. I artikel 4 g i förordning nr 561/2006 definieras begreppet ”dygnsvila” som ”tidsperiod under dygnet under vilken föraren fritt kan förfoga över sin tid”. Här konstateras det även att denna tidsperiod består av ”normal dygnsvila” eller ”reducerad dygnsvila”, med specifika definitioner även av dessa begrepp.
34. I artikel 4 h i förordning nr 561/2006 definieras begreppet ”veckovila” som ”tidsperiod under veckan under vilken föraren fritt kan förfoga över sin tid”. Här konstateras det även att denna tidsperiod består av ”normal veckovila” eller ”reducerad veckovila”. Med ”normal veckovila” avses närmare bestämt ”en viloperiod om minst 45 timmar”, medan ”reducerad veckovila” avser ”en viloperiod om mindre än 45 timmar, vilken kan förkortas till minst 24 sammanhängande timmar, under förutsättning att villkoren i artikel 8.6 är uppfyllda”.
35. I artikel 4 g och h i förordning nr 561/2006 görs det därför en åtskillnad mellan begreppen normal och reducerad dygns- och veckovila som används i förordningen.
36. Detta framgår tydligt av artikel 8.6 i förordning nr 561/2006, vars första stycke innehåller en hänvisning till såväl normala som reducerade veckovilor. Artikel 8.6 andra stycket i förordning nr 561/2006 innehåller däremot en hänvisning till ”veckovila”, vilket därmed omfattar båda begreppen.
37. Detta framgår också tydligt av artikel 8.8 i förordning nr 561/2006. Genom hänvisningen till ”dygnsvilor” i artikel 8.8, som omfattar både normala och reducerade dygnsvilor, parallellt med ”reducerade veckovilor”, anger bestämmelsens lydelse tydligt att normala veckovilor är undantagna från tillämpningsområdet. Om det hade varit unionslagstiftarens avsikt att artikel 8.8 skulle omfatta både normala veckovilor och reducerade veckovilor, kan det tyckas att begreppet ”veckovila” skulle ha använts för att omfatta båda dessa begrepp.
38. Att tolka artikel 8.8 i förordning nr 561/2006 så, att den omfattar normal veckovila skulle därför innebära att lydelsen i artikel 8.8 var ologisk och överflödig. Det skulle även vara ologiskt att tolka artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 så, att mindre strikta villkor gäller för en förares normala veckovilor i fordonet än för dygnsvilor och reducerade veckovilor.
39. Tvärtemot vad klaganden har gjort gällande skulle en tolkning av artikel 8.8 i förordning nr 561/2006 som innebar att en förare inte fick tillbringa sina normala veckovilor i fordonet inte strida mot definitionen av ”vila” enligt artikel 4 f i samma förordning genom en begränsning av hur föraren fritt kan förfoga över sin tid. Samma lydelse används även i definitionerna av dygns- och veckovilor i leden g och h, som återkommer i bestämmelserna i artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006.
40. Eftersom endast dygnsvilor och reducerade veckovilor föreskrivs i artikel 8.8 i förordning nr 561/2006, kan man därför sluta sig till att artikel 8.6 och 8.8 i samma förordning ska tolkas så, att en förare inte får ta sina normala veckovilor, i den mening som avses i artikel 8.6, i fordonet.
41. Med andra ord, eftersom artikel 8.8 i förordning nr 561/2006 uttryckligen föreskriver dygnsvilor och reducerade veckovilor, innebär detta e contrario att en förare inte får tillbringa normala veckovilor i fordonet.
42. Ett sådant motsatsslut har redan tidigare behandlats i domstolens praxis avseende förordning nr 561/2006. I målet Eurospeed(13)till exempel slog domstolen fast att eftersom det i artikel 19.2 första meningen i förordning nr 561/2006 uttryckligen föreskrivs att möjligheten för de behöriga myndigheterna i en medlemsstat att besluta om sanktioner för företag och/eller förare för överträdelser av samma förordning föreligger ”även om överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland”, innebär det e contrario att en medlemsstat under alla omständigheter får besluta om sanktioner för antingen ett företag eller en förare, eller båda, för en överträdelse som har begåtts i medlemsstaten.
2. Bakgrund
43. Enligt domstolens rättspraxis är bakgrunden till en unionsåtgärd eller en åtgärds bestämmelse vägledande för att avgöra unionslagstiftarens avsikt med åtgärden eller en viss bestämmelse och därmed för att bekräfta den tolkning som gjorts.(14) Detta gäller i synnerhet om det under beslutsprocessen har gjorts en ändring av den unionsrättsliga bestämmelsen som gör det möjligt att sluta sig till unionslagstiftarens avsikt.(15)
44. I förevarande mål visar bakgrunden till artikel 8.8 i förordning nr 561/2006 tydligt att unionslagstiftaren hade för avsikt att utesluta normala veckovilor från bestämmelsens tillämpningsområde.
45. Kommissionens första förslag som ledde till förordning nr 561/2006(16) hade följande lydelse: ”Daily and weekly rest periods may be taken in a vehicle, as long as it has suitable sleeping facilities for each driver and the vehicle is stationary [’Dygnsvila och veckovila får tillbringas i ett fordon, om detta är utrustat med ändamålsenliga sovmöjligheter för varje förare och fordonet står stilla’]”.(17)
46. Vid sin första behandling strök Europaparlamentet hänvisningen till veckovila i bestämmelsens text.(18) Detta motiverades på följande sätt: ”Dygnsvilan, men inte veckovilan, får tillbringas i ett stillastående fordon. Att tillåta att veckovilan tillbringas på detta sätt skulle innebära en försämring i förhållande till den befintliga förordningen och skulle vara olämpligt med tanke på förarnas hygien och välbefinnande.”(19)
47. I sitt ändrade förslag godtog kommissionen ”kompromisslösningen” och föreslog att endast minskad veckovila på annan ort än där fordonet är stationerat får hållas i fordonet.(20)
48. I sin gemensamma ståndpunkt tog rådet upp denna strategi och konstaterade: ”som en kompromiss antog rådet en bestämmelse om att endast reducerad veckovila får tillbringas i ett fordon”.(21)
49. Vid sin andra behandling ändrade parlamentet återigen bestämmelsen så att den endast omfattade dygnsvila och konstaterade: ”Förarens möjlighet att tillbringa reducerade veckovilor i fordonet stryks.”(22)
50. I kommissionens yttrande om dessa ändringar anger kommissionen att den ”vidhåller att reducerade veckovilor mycket väl kan förläggas till fordon som är utrustade på lämpligt sätt, eftersom fordonens utformning har förbättrats avsevärt under de senaste 20 åren”.(23)
51. I det gemensamma utkast som godkändes av förlikningskommittén återfinns lydelsen till den nuvarande artikel 8.8 i förordning nr 561/2006.(24)
52. Av kommissionens avvisade första förslag samt överenskommelsen att endast inkludera dygnsvila och reducerade veckovilor som tillbringas annat än på stationeringsorten kan man dra slutsatsen att unionslagstiftaren hade för avsikt att undanta normala veckovilor från tillämpningsområdet för artikel 8.8 i förordning nr 561/2006.
3. Systematik och sammanhang
53. Som diskuterades i mitt förslag till avgörande i målet Pinckernelle(25) innefattar en unionsrättslig bestämmelses systematik och sammanhang bland annat att det ska undersökas om den aktuella bestämmelsens sammanhang är mer omfattande än andra bestämmelser till samma EU-åtgärd och till andra EU-åtgärder som i väsentlig grad avser eller har en koppling till EU-åtgärden i fråga.
54. För det första framgår det av andra stycken i artikel 8 i förordning nr 561/2006(26) och av vissa skäl i ingressen(27) till förordningen att unionslagstiftaren har haft för avsikt att skilja mellan begreppen ”normal veckovila” och ”reducerad veckovila” och det allmänna begreppet ”veckovila”.
55. För det andra, vad avser relaterade åtgärder, gör den estländska regeringen gällande att tolkningen att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 innebär att en förare får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet stöds av direktiv 2006/22/EG (nedan kallat direktiv 2006/22)(28) samt vissa åtgärder som har antagits av kommissionen i enlighet med detta direktiv. Anledningen till detta är, hävdas det, att det i bilagorna till dessa rättsakter saknas en hänvisning till en överträdelse av artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 på grund av att en förare tar sina normala veckovilor i fordonet.
56. Förordning nr 561/2006 är en av fyra nära förbundna EU-rättsakter om upprättande av sociala regler på vägtransportområdet och systemet för att kontrollera att de följs.(29) Direktiv 2002/15/EG(30) fastställer kompletterande bestämmelser om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, förordning (EU) nr 165/2014 (nedan kallad förordning nr 165/2014)(31) gäller färdskrivare (registreringsutrustning) vid vägtransporter och direktiv 2006/22(32) fastställer minimivillkoren för att dessa bestämmelser ska genomföras.
57. Direktiv 2006/22 innehöll en bilaga III med en ”icke uttömmande” förteckning över vad som skulle anses betraktas som en överträdelse av nuvarande förordning nr 561/2006 och förordning nr 165/2014. Denna bilaga III ersattes därefter av en ny bilaga i kommissionens direktiv 2009/5/EG,(33) som upprättar ”riktlinjer för ett gemensamt spektrum av överträdelser” av dessa båda förordningar, uppdelade i kategorier beroende på hur allvarliga överträdelserna är.(34) I kommissionens förordning (EU) nr 2016/403(35) ändras bilaga III till direktiv 2006/22 ytterligare, genom att allvarlighetsgraden för vissa överträdelser ändras.(36)
58. Av detta följer att varken direktiv 2006/22 eller de senare åtgärder som hittills har antagits på grundval av samma direktiv syftar till att på ett heltäckande eller uttömmande sätt täcka in samtliga tänkbara överträdelser av förordning nr 561/2006. Enligt min mening övertygar därför inte ett argument som utgår från att det inte görs någon hänvisning till en överträdelse av artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 i dessa åtgärder, eftersom en förare inte får ta veckovilor i fordonet.
4. Syfte
59. Enligt skäl 17 och artikel 1 syftar förordning nr 561/2006 till att förbättra arbetsförhållandena för anställda inom vägtransportsektorn, att förbättra den allmänna trafiksäkerheten och att harmonisera konkurrensvillkoren inom vägtransportområdet.(37)
60. Som påpekas i yttrandena från den belgiska regeringen, den franska regeringen, den tyska regeringen och kommissionen bidrar en tolkning av artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 som innebär att en förare inte får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet till att denna förordnings syften uppnås, nämligen att förbättra förarnas arbetsförhållanden och trafiksäkerheten. Detta illustreras genom att parlamentet hade strukit veckovilor i det ursprungliga förslaget med motiveringen att arbetsförhållandena inte skulle försämras.(38)
61. Klaganden och den estländska regeringen hävdar att en sådan tolkning av artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 skulle leda till att förare får sämre förhållanden än om de kunnat tillbringa sina normala viloperioder i fordonet samt att ett sådant krav är svårt att kontrollera.
62. Förordning nr 561/2006 innehåller inga uttryckliga bestämmelser om hur en förare får tillbringa sina normala veckovilor. Sådana problem som åberopas ovan kan åtgärdas av medlemsstaterna eller i samband med EU:s beslutsprocess, allt efter omständigheterna. De utgör emellertid inte skäl för att underlåta att följa bestämmelserna om förares viloperioder i förordning nr 561/2006.
63. Den fråga som här är aktuell för domstolen behandlades i själva verket som ett led i det offentliga samrådet om förbättringen av EU:s sociallagstiftning på vägtransportområdet, som genomfördes av kommissionen under perioden 5 september–11 december 2016.(39)
64. I en studie om efterhandsutvärderingen av EU:s sociallagstiftning på vägtransportområdet och systemet för att kontrollera att de följs(40) utvärderades medlemsstaternas tillämpning av artikel 8.8 i förordning nr 561/2006.(41) I en bilaga(42) till denna studie angavs att av de 24 medlemsstater som ingick i undersökningen(43) fick förare i 19 medlemsstater inte ta sin normala veckovila i fordonet,(44) medan de tilläts göra det i åtta medlemsstater(45) (i tre medlemsstater var emellertid båda svaren tillämpliga).(46)
65. Denna jämförande undersökning visar att en majoritet av medlemsstaterna tolkar artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 så, att en förare inte får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet.
66. Mot bakgrund av ovannämnda överväganden drar jag slutsatsen att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare inte får tillbringa normala veckovilor i den mening som avses i artikel 8.6 i fordonet.
C. Den andra tolkningsfrågan
67. Om domstolen besvarar den första frågan så, att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare inte får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet, avser den hänskjutande domstolens andra tolkningsfråga i huvudsak huruvida artikel 8.6 och 8.8, i förening med artikel 19, i förordning nr 561/2006 är ogiltig, eftersom de strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen såsom den avspeglas i artikel 49 i stadgan, i den mån det i dessa bestämmelser inte uttryckligen föreskrivs att en förare inte får ta sina normala veckovilor i fordonet.
68. Klaganden och den spanska regeringen gör gällande att den andra frågan ska besvaras jakande. Klaganden hävdar framför allt att eftersom det saknas uttryckliga bestämmelser om detta, skulle en tolkning av förordning nr 561/2006 som innebär att den utgör hinder mot att en förare tar sina normala veckovilor i fordonet utgöra en tolkning e contrario som strider mot legalitetsprincipen.
69. Den belgiska regeringen, den franska regeringen, den tyska regeringen, Europaparlamentet, rådet och kommissionen gör gällande att de ovannämnda bestämmelserna inte är ogiltiga på denna grund, eftersom det åligger medlemsstaterna att fastställa tillämpliga sanktioner för överträdelser av förordning nr 561/2006. Denna fråga regleras därför genom nationell rätt och inte genom unionslagstiftningen.
70. Jag anser att de argument som ifrågasätter giltigheten av artikel 8.6 och 8.8, i förening med artikel 19 i förordning nr 561/2006, mot bakgrund av den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt artikel 49 i stadgan, bör ogillas. Jag resonerar på följande sätt.
71. Artikel 49.1 första meningen i stadgan har följande lydelse: ”Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde en lagöverträdelse enligt nationell eller internationell rätt.”(47)
72. Enligt domstolens rättspraxis innebär den straffrättsliga legalitetsprincipen (nullum crimen, nulla poena sine lege), som garanteras genom artikel 49 i stadgan och är ett särskilt uttryck för den allmänna rättssäkerhetsprincipen, ett krav på att unionsbestämmelserna ska ge klara definitioner av vad som är en överträdelse och vilket straff som följer på denna. Detta villkor är uppfyllt när en enskild av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen kan utläsa vilka handlingar och underlåtenheter som leder till straffrättsligt ansvar.(48)
73. Den straffrättsliga legalitetsprincipen kan således inte tolkas så, att den förbjuder att regler om straffrättsligt ansvar gradvis klargörs genom domstols tolkning i en rad mål, förutsatt att denna tolkning rimligen kunnat förutses när överträdelsen ägde rum, bland annat mot bakgrund av den tolkning som gjordes i rättspraxis avseende den ifrågavarande lagbestämmelsen vid den tidpunkten.(49) Jag anser att en tolkning av artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 som innebär att en förare inte kan ta sin normala veckovila i fordonet uppfyller dessa kriterier.
74. Trots detta anser jag, under alla omständigheter, att den omtvistade bestämmelsen bör klargöras och vad en tillämpning av stadgan därmed får för konsekvenser.
75. Förordning nr 561/2006 innebär i förevarande fall ingen skyldighet för medlemsstaterna att införa straffrättsliga påföljder för brott mot denna förordning. Medlemsstaterna ges snarare valet att beivra överträdelser av förordning nr 561/2006 genom att hänvisa till en straffrättslig påföljd.(50)
76. Artikel 49 i stadgan kan således inte användas i syfte att ifrågasätta giltigheten av artikel 8.6 och 8.8, jämförd med artikel 19 i förordning nr 561/2006.(51) I en situation där en medlemsstat har valt att genomföra förordning nr 561/2006 genom straffrättsliga påföljder, innebär dock artikel 51.1 i stadgan nödvändigtvis en skyldighet för medlemsstaten i fråga att följa samtliga bestämmelser i stadgan, inklusive artikel 49 och principen inget brott och inget straff utan lag som stadgas däri.
77. Den hänskjutande domstolen berörde inte huruvida artikel 2 i den angripna förordningen är förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen såsom den avspeglas i artikel 49 i stadgan. I förevarande mål anser jag därför att detta faller utanför beslutet om hänskjutande. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra om den tillämpliga nationella lagstiftningen är förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har naturligtvis rätt att ställa ytterligare frågor enligt artikel 267 FEUF.
D. Den tredje tolkningsfrågan
78. Om domstolen besvarar den första frågan så, att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet, gäller den hänskjutande domstolens tredje tolkningsfråga i huvudsak huruvida förordning nr 561/2006 inte utgör hinder mot nationella bestämmelser som artikel 2 i den angripna förordningen, som innehåller ett förbud mot att förare gör just detta.
79. I avsnitt III.B i mitt förslag till avgörande har jag kommit till slutsatsen att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare inte får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet. Om domstolen besvarar den första frågan på detta sätt, följer det att domstolen inte behöver lämna något svar på denna fråga.
80. Jag kommer emellertid att ange hur jag ställer mig till den tredje tolkningsfrågan i andra hand.
81. Klaganden, den estländska regeringen, den spanska regeringen och kommissionen gör gällande att denna fråga ska besvaras nekande. Den spanska regeringen anser att det åligger unionslagstiftaren att föreskriva ett sådant förbud och att medlemsstaterna inte får göra detta på egen hand. Den estländska regeringen och kommissionen framhåller särskilt att medlemsstaternas möjligheter enligt förordning nr 561/2006 är begränsade och inte omfattar något sådant förbud. De anser att om varje medlemsstat tilläts anta särskilda bestämmelser här, skulle detta vara i strid med förordningens syfte att harmonisera konkurrensvillkoren inom vägtransportområdet.
82. Den belgiska regeringen och den tyska regeringen gör gällande att denna fråga ska besvaras jakande. Den belgiska regeringen framhåller framför allt att den fortfarande är behörig att föreskriva ett sådant förbud, vilket är berättigat eftersom det värnar de viktiga intressena att skydda arbetstagarna, till exempel för att motverka social dumpning och säkerställa trafiksäkerhet. Den tyska regeringen påpekar att medlemsstaterna har behörighet att införa bestämmelser för att förhindra situationer där personer kan utsättas för fara eller utnyttjande, till exempel på rastplatser eller parkeringsanläggningar för förare, och att ett sådant förbud utgör ett värdefullt komplement för att uppnå förordningens syften att skydda förarna och förbättra vägsäkerheten.
83. Jag anser att om artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare får välja att tillbringa veckovilor (liksom dygnsvilor) i fordonet, är det inte tillåtet för medlemsstaterna att i inhemsk lagstiftning föreskriva ett förbud mot att förare tillbringar sina normala veckovilor i fordonet. Under dessa omständigheter skulle ett sådant förbud stå i direkt strid med den bestämmelsen såsom den har tolkats av domstolen, eftersom det innebär att en förare förbjuds att göra något som samma förare tillåts att göra enligt bestämmelserna i artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006.(52)
84. Om domstolen beslutar att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare får tillbringa sina normala veckovilor i fordonet, drar jag således slutsatsen att förordning nr 561/2006 utgör hinder mot nationella bestämmelser som innehåller ett förbud mot att förare gör detta, såsom artikel 2 i den angripna förordningen.
IV. Förslag till avgörande
85. Mot bakgrund av ovannämnda överväganden föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) på följande sätt:
1. Artikel 8.6 och 8.8 i förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 ska tolkas så, att en förare inte får tillbringa normala veckovilor, i den mening som avses i förordningen, i fordonet.
2. Vid prövningen av den andra frågan har det inte framkommit någon omständighet som kan påverka giltigheten av artikel 8.6 och 8.8, i förening med artikel 19 i förordning nr 561/2006, mot bakgrund av den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt artikel 49 i stadgan.
3. Det saknas anledning att besvara den tredje frågan.
I andra hand, på grundval av att artikel 8.6 och 8.8 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att en förare kan ta sina normala veckovilor i fordonet, utgör förordning nr 561/2006 hinder mot nationella bestämmelser som artikel 2 i den angripna förordningen, som innehåller ett förbud mot att förare tar veckovilor, i den mening som avses i artikel 8.6 i förordningen, i fordonet.