Language of document : ECLI:EU:T:2021:933

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 21 december 2021 (*)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Bidragsavtal som ingåtts i samband med olika unionsprogram – Det mottagande bolaget har åsidosatt avtalsbestämmelserna – Bidragsberättigande kostnader – Olafs utredning – Likvidation av bolaget – Återkrav görs gällande mot bolagsmännen i det bidragsmottagande bolaget – Verkställighet – Påståenden som gjorts av kommissionens advokater vid nationell domstol – Fastställande av vem som är svarande – Åsidosättande av formkrav – Delvis avvisning – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda”

I de förenade målen T‑721/18 och T‑81/19,

Zoï Apostolopoulou, Aten (Grekland),

Anastasia Apostolopoulou-Chrysanthaki, Aten,

företrädda av D. Gkouskos, avocat,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Estrada de Solà och T. Adamopoulos, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 268 FEUF om ersättning för den skada som sökandena påstår sig ha lidit till följd av de påståenden som gjorts av kommissionens advokater i samband med rättegången i mål om invändning mot verkställighet av tribunalens dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och tribunalens dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), vid Protodikeio Athinon (Förstainstansdomstolen i Aten, Grekland) och Efeteio Athinon (appellationsdomstolen i Aten, Grekland),

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen),

sammansatt av ordföranden M.J. Costeira samt domarna M. Kancheva (referent) och T. Perišin,

justitiesekreterare: handläggaren I. Pollalis,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 maj 2021,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Den första sökanden i målen T‑721/18 och T‑81/19, Zoï Apostolopoulou, är advokat och medlem i advokatsamfundet i Aten (Grekland). Den andra sökanden i dessa mål, Anastasia Apostolopoulou-Chrysanthaki, som för övrigt är mor till den första sökanden, är en numera pensionerad tidigare tjänsteman.

 Faktiska omständigheter som ägde rum innan talan väcktes i mål T721/18

2        Sökandena är de enda två delägarna i Koinonia Tis Pliroforias Anoichti Stis Eidikes Anagkes – Isotis (nedan kallat Isotis), som är ett så kallat privaträttsligt bolag utan vinstsyfte, i den mening som avses i artikel 741 i den grekiska civillagen. Bolaget bildades den 7 januari 2004.

3        Den associationsform som avses i artiklarna 741–743 i den grekiska civillagen är i huvudsak utformad som en personalassociation som inte anses vara rättssubjekt. Ett sådant privaträttsligt bolag kan emellertid, enligt artikel 784 i den grekiska civillagen, få ställning som rättssubjekt om bolaget bedriver ekonomisk verksamhet (som inte behöver bedrivas i vinstsyfte) samt om de offentlighetskrav som gäller för handelsbolag är uppfyllda, det vill säga att bolaget har upprättat en bolagsordning och offentliggjort denna. Ett sådant bolag ska anses ha ekonomisk karaktär om uppnåendet av dess syfte medför eller kan medföra att ett avtalsrättsligt eller utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppkommer för bolaget eller kan ge upphov till prestationer som, om de är i form av transaktioner, i allmänhet sker mot ersättning. Om villkoren i artikel 784 i den grekiska civillagen inte är uppfyllda, och bolaget därmed inte anses vara rättssubjekt, är varje delägare i ett privaträttsligt bolag ansvarig för de förpliktelser som uppkommer i förhållande till tredje man till följd av förvaltning och företrädande av bolaget. Detta följer av artikel 759 i den grekiska civillagen.

4        När Isotis bildades var däremot villkoren i artikel 784 i den grekiska civillagen uppfyllda och det privaträttsliga bolaget hade således ställning som juridisk person. Detta innebar att bolagets borgenärer inte kunde vända sig till bolagsmännen för att erhålla betalning för sina fordringar förrän efter det att bolaget upplösts och likviderats, och under förutsättning att bolagets tillgångar inte var tillräckliga för att tillgodose borgenärerna.

5        Nómos 4072/2012 – Veltíosi epicheirimatikoú perivállontos (lag 4072/2012 om ett förbättrat affärsklimat) (FEK A ’86/11.4.2012), trädde i kraft den 11 april 2012. Genom artiklarna 249.1 och 270.1 i denna lag ålades bolagsmän i privaträttsliga bolag som anses vara rättssubjekt ett parallellt, obegränsat och solidariskt ansvar för bolagets skulder.

6        Det framgår av artikel 2 i Isotis bolagsordning, som offentliggjorts i bolagsregistret vid Protodikeio Athinon (Förstainstansdomstolen i Aten, Grekland), att bolaget har till syfte att främja likabehandling och att inkludera personer med särskilda behov i informationssamhället. Detta ska ske genom information och spridning av erkända och relevanta internationella regler och riktlinjer om tillgänglighet samt genom rådgivning vid utformning och tillämpning av relevant lagstiftning.

7        Enligt artikel 5 i Isotis bolagsordning ska den första sökanden ensam sköta bolagets samtliga affärer och företräda bolaget inför samtliga myndigheter. Hon ska även vara den som är behörig att binda bolaget genom sin underskrift under bolagets namn och stämpel.

8        Av artikel 8 i bolagsordningen framgår att Isotis, i egenskap av juridisk person utan vinstsyfte, endast ansvarar med sina tillgångar för bolagets avtalsförpliktelser och skulder. Bolagsmännen är inte ansvariga för bolagets skulder eller andra förpliktelser gentemot tredje man, utöver det kapital som de har investerat i bolaget, vilket utgör en del av bolagets tillgångar.

9        Isotis hade ingått flera avtal med Europeiska gemenskapen, företrädd av Europeiska gemenskapernas kommission, avseende genomförandet av vissa projekt. De aktuella avtalen hade ingåtts mellan å ena sidan gemenskapen, företrädd av kommissionen, och å andra sidan en samordnare samt deltagarna i ett konsortium, bland vilka Isotis ingick.

10      Kommissionen genomförde den 8–12 februari 2010 en revision av nio av dessa avtal. I den slutliga revisionsrapporten, som antogs av kommissionen och överlämnades till Isotis den 22 december 2010, konstaterades följande:

–        Under flera år hade Isotis i synnerhet inte bokfört de exakta intäkterna i sin bokföring och i sina arkiv i strid med den de relevanta bestämmelserna i grekisk lagstiftning. Detta innebar att bokföringsposterna inte var tillförlitliga och att någon direkt jämförelse inte kunde göras mellan utgifter och intäkter avseende genomförandet av programmen och den allmänna ställningen för sökandens konton.

–        En stor andel av personalens närvarolistor innehöll systematiskt handskrivna ändringar som gjorts i efterhand av den programansvarige utan personalens medgivande. Detta hade betydande konsekvenser för den deklarerade arbetstiden och skapade osäkerhet kring registreringen av arbetstiden.

–        Den programansvariges närvarolistor angav ett för stort antal arbetstimmar, genom att de även innefattade arbetstimmar som lagts ned på annan yrkesverksamhet.

–        Isotis hade felaktigt uppgett att den programansvarige inte hade deltagit i genomförandet av ett annat finansieringsavtal som hade ingåtts med kommissionen (Etsi STF 333-avtalet).

–        Underlagen för reskostnader gav inte en tillförlitlig och objektiv bild av förhållandena kring dessa resor och den verksamhet som bedrivits i samband med dem, eftersom majoriteten av resorna inte hade ett direkt samband med de aktuella programmen.

11      I revisionsrapporten konstaterades följaktligen att inga av de utgifter som Isotis hade haft i samband med genomförandet av de avtal som omfattades av revisionen skulle anses bidragsberättigande och att samtliga relevanta belopp som utbetalats till Isotis skulle återkrävas.

12      I revisionsrapporten rekommenderades även att samtliga gällande avtal mellan Isotis och kommissionen skulle sägas upp, med hänsyn till hur allvarliga de konstaterade överträdelserna var.

13      I en skrivelse av den 22 december 2010 angav kommissionen det belopp som skulle återbetalas för vart och ett av de avtal som varit föremål för revision i februari 2010. Kommissionen preciserade därvid att de justeringar som blivit nödvändiga på grund av att icke bidragsberättigande belopp betalats ut till Isotis kunde komma att påverka framtida utbetalningar enligt de aktuella avtalen eller föranleda ett återbetalningskrav. I samma skrivelse informerade kommissionen dessutom Isotis om att kommissionen, förutom genomförandet av dessa justeringar, kunde komma att beräkna ett schablonmässigt avtalsvite till Europeiska unionen i enlighet med artikel II.30 i de allmänna villkoren i de avtal som varit föremål för revision i februari 2010 och, i förekommande fall, ställa ut ett betalningskrav avseende detta avtalsvite.

14      Enligt ett avtal som ingicks den 28 december 2010 och som offentliggjordes den 17 januari 2011 i bolagsregistret vid Protodikeio Athinon (Förstainstansdomstolen i Aten), försattes Isotis i likvidation. A, som för övrigt är den första sökandens make och som fram till denna tidpunkt var ansvarig för EU-programmen inom Isotis, utsågs vid detta tillfälle till fullmaktshavare för att avsluta likvidationen av Isotis.

15      Den 31 januari 2011 väckte Isotis talan med stöd av artikel 272 FEUF, vilken registrerades vid tribunalens kansli under målnummer T‑59/11. Isotis yrkade att tribunalen skulle fastställa att bolaget inte var skyldigt att återbetala de utgifter som det haft i samband med de avtal som varit föremål för revision i februari 2010, eftersom dessa utgifter motsvarade bidragsberättigande kostnader, och att kommissionen var skyldig att till Isotis utbetala den sista delen av det bidrag som angavs i vissa av dessa avtal, jämte dröjsmålsränta.

16      Den 29 april 2011 utfärdade kommissionen nio debetnotor i vilka den angav vilket belopp som skulle återbetalas enligt vart och ett av de avtal som varit föremål för revision i februari 2010 och fastställde en frist på 45 dagar för Isotis för att återbetala de utestående beloppen, vilken löpte ut den 14 juni 2011, varefter dröjsmålsränta skulle utgå på dessa belopp enligt Europeiska centralbankens (ECB) räntesats med tillägg av 3,5 räntepunkter.

17      Den 20 juni 2011 ställde kommissionen ut sex debetnotor avseende de avtal som varit föremål för revision i februari 2010, i vilka det avtalsvite som Isotis var skyldigt att betala enligt artikel II.30 i de allmänna villkoren i dessa avtal fastställdes till ett sammanlagt belopp om 70 471,47 euro.

18      På begäran av kommissionen genomförde Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) dessutom en utredning av huruvida Isotis, den första sökanden och A eventuellt hade gjort sig skyldiga till bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen. Efter avslutad utredning lämnade Olaf, i en rapport av den 15 november 2011, rekommendationer om lämpliga åtgärder och rekommenderade även att upplysningar skulle överlämnas till de grekiska rättsliga myndigheterna med anledning av misstankarna om att det hade begåtts bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen. Kommissionen överlämnade Olafs slutliga utredningsrapport till Eisangelia Plimmeleiodikon Athinon (åklagarkontoret vid brottmålsdomstolen i Aten).

19      Genom dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), ogillade tribunalen Isotis yrkanden och biföll kommissionens genkäromål. Tribunalen förpliktade Isotis att till kommissionen återbetala ett belopp på 999 213,45 euro jämte ränta från och med den 15 juni 2011 enligt ECB:s räntesats med tillägg av 3,5 räntepunkter. Detta belopp motsvarade återbetalning av de ekonomiska bidrag som Isotis hade erhållit enligt de avtal som varit föremål för revision i februari 2010. Tribunalen förpliktade även Isotis att till kommissionen betala ett belopp på 70 471,47 euro såsom avtalsvite enligt sex av nämnda avtal jämte ränta från och med den 5 augusti 2011 enligt ECB:s räntesats med tillägg av 3,5 räntepunkter.

20      Den 25 september 2014 gav Isotis in ett överklagande av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), som registrerades vid domstolens kansli under målnummer C‑450/14 P. Domstolen ogillade överklagandet genom beslut av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477).

21      Parallellt med de avtal som var föremål för revision i februari 2010 hade gemenskapen ingått avtal nr 238940, ”REsponding to All Citizens needing Help (REACH112)” med Intelligence for Environment and Security Intelligence for Environment and Security – IES Solutions Srl samt 21 andra avtalsparter i olika medlemsstater i unionen, däribland Isotis. Avtalet syftade till att genomföra REACH112-projektet, vilket ingick i genomförandet av det program för strategiskt IKT‑stöd som omfattades av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. Syftet med projektet var att föreslå alternativa applikationer till traditionell taltelefoni som är tillgängliga för alla.

22      Den 13 september 2013 utfärdade kommissionen debetnota nr 3241310346 avseende återbetalning av ett belopp på 47 197,93 euro på grund av att Isotis sedan den 1 juli 2010 inte längre deltog i REACH112-projektet. I debetnotan angav kommissionen att detta belopp motsvarade den förfinansiering som Isotis erhållit från samordnaren för projektet och att de kostnader som kommissionen godtagit till följd av revisionen i februari 2010 uppgick till 0 euro.

23      Den 24 oktober 2013 väckte Isotis en ny talan vid tribunalen med stöd av artikel 272 FEUF. Bolaget yrkade att tribunalen skulle fastställa att Isotis inte var skyldigt att återbetala ovannämnda belopp på 47 197,93 euro till kommissionen och att kommissionens yrkande om återbetalning under alla omständigheter saknade grund vad beträffade de utgifter som deklarerats för den första referensperioden för REACH112-projektet och som uppgick till ett belopp på 13 821,12 euro. Kommissionen yrkade i sitt svaromål att tribunalen skulle förplikta Isotis att till kommissionen betala 47 197,93 euro jämte dröjsmålsränta.

24      Genom dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), biföll tribunalen Isotis talan såvitt avsåg de kostnader som Isotis hade deklarerat för den första referensperioden för REACH112-projektet och ogillade talan i övrigt. Tribunalen ogillade följaktligen kommissionens genkäromål vad beträffade de kostnader som Isotis hade deklarerat för den första referensperioden för REACH112-projektet och förpliktade Isotis att till kommissionen betala 33 376,81 euro jämte dröjsmålsränta på 4 procent per år från och med den 29 oktober 2013 till dess full betalning skedde.

25      Den 23 maj 2016 beslutade åklagaren vid brottmålsdomstolen i Aten att lägga ned förundersökningen mot den första sökanden och A av det skälet att det inte fanns något som tydde på att de hade gjort sig skyldiga till bedrägerier som riktade sig mot unionens ekonomiska intressen. I åklagarens rapport angavs att det inte fanns några uppgifter i handlingarna i ärendet som tydde på att den första sökanden hade varit väsentligt inblandad i någon verksamhet som bedrevs av hennes make och som hade samband med finansieringen av de aktuella avtalen, vilket uttryckligen bekräftades i Olafs rapport.

26      Den 7 september 2017 delgav kommissionen sökandena exekutionstitlarna nr 692/2016 och nr 693/2016, vilka hade upprättats av Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten, Grekland) med stöd av beslut av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), respektive dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), samt en anmodan av den 20 juli 2017 att senast den 22 februari 2017 betala sammanlagt 1 090 055,42 euro jämte dröjsmålsränta till dess full betalning skedde.

27      Samma dag delgav kommissionen även sökandena exekutionstitel nr 553/2016, som hade upprättats av Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) med stöd av domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), samt en anmodan av den 20 juli 2017 att betala ett belopp på 33 376,81 euro jämte dröjsmålsränta på 4 % per år från och med den 29 oktober 2013 till dess full betalning skedde.

28      Den 11 september 2017 invände sökandena mot verkställigheten och begärde samtidigt inhibition av verkställigheten vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten).

29      Den 1 november 2017 begärde sökandena vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) på nytt inhibition av verkställigheten och ansökte om skydd av deras person, i avvaktan på det slutliga avgörandet i målet om invändning mot verkställigheten.

30      Den 12 december 2017 höll Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) en offentlig huvudförhandling, vid vilken företrädare för kommissionen och sökandena hördes angående sökandenas begäran om inhibition av verkställigheten och deras ansökan om skydd av deras person. Vid förhandlingen vittnade en anställd vid Olaf till stöd för kommissionen.

31      Den 14 december 2017 gav kommissionen in två ”promemorior inför överläggningen” till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), vilka rörde begäran om inhibition av verkställigheten respektive ansökan om interimistiska åtgärder.

32      Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) avslog, genom beslut av den 11 januari 2018 respektive den 18 januari 2018, sökandenas begäran om inhibition av verkställigheten och deras ansökan om skydd av deras person.

33      Den 17 april 2018 inkom kommissionens advokater med sina skriftliga yrkanden avseende den invändning mot verkställighet som sökandena hade framställt den 11 september 2017 vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten).

34      Den 20 april 2018 inkom kommissionens advokater med en kompletterande inlaga till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten).

35      Den 4 juli 2018 biföll Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) delvis sökandenas invändning mot kommissionens ansökan om verkställighet och upphävde betalningsanmodan av den 20 juli 2017, som fanns intagen längst ned på kopiorna av exekutionstitel nr 692/2016 och exekutionstitel nr 693/2016, vilka upprättats till följd av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), och domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679). Nämnda domstol avslog invändningen i övrigt.

36      Den 12 september 2018 överklagade sökandena nyss nämnda avgörande från Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) till Efeteio Athinon (appellationsdomstolen i Aten, Grekland).

37      Den 20 september 2018 ansökte kommissionen, med stöd av bestämmelserna i den då gällande grekiska civilprocesslagen, om utmätning av de medel som sökandena innehade hos fem grekiska banker till ett belopp av 1 222 233,91 euro respektive 217 407,61 euro. De banker som avsågs med ansökan om utmätning uppgav att sökandena inte hade något bankkonto eller att sökandena, på de konton som de hade, inte hade gjort några insättningar eller att, beträffande ett av dessa konton, de endast hade gjort en insättning, vilken dock inte kunde bli föremål för utmätning. Kommissionen konstaterade dessutom efter en undersökning att sökandena inte var ägare till fastigheter i eget namn.

 Faktiska omständigheter som ägde rum innan talan väcktes i mål T721/18

38      Den 12 december 2018 inkom kommissionens advokater till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) med sina yrkanden avseende sökandenas överklagande av domen från Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) av den 4 juli 2018.

39      Den 18 december 2018 inkom kommissionens advokater med en kompletterande inlaga till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten).

40      Genom dom av den 31 juli 2019 upphävde Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) domen från Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) av den 4 juli 2018 och biföll sökandenas invändning mot kommissionens ansökan om verkställighet. Efeteio Athinons (Appellationsdomstolen i Aten) anförde i domskälen i allt väsentligt att det enligt gällande grekisk rätt inte var möjligt att fullfölja verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), gentemot sökandena, eftersom en ansökan om verkställighet av nämnda avgöranden endast kunde riktas mot den juridiska personen Isotis, trots att sökandena var de enda två bolagsmännen i Isotis och att bolaget hade trätt i likvidation vid tidpunkten för ansökan om verkställighet. Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) upphävde i samma dom betalningsanmodan av den 20 juli 2017, som fanns intagen i den exekutionstitel som hade upprättats till följd av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), och domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), samt betalningsanmodan daterad samma dag, som fanns intagen i den exekutionstitel som hade upprättats till följd av domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63).

41      Den 6 augusti 2019 underrättade kommissionen de berörda grekiska bankerna om att den återkallade sin ansökan om utmätning av den 20 september 2018.

 Förfarandet och parternas yrkanden

42      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 december 2018 väckte sökandena talan och yrkade bland annat ersättning för den skada som de påstod sig ha lidit till följd av att kommissionens advokater och en anställd vid Olaf hade kränkt sökandenas anseende och värdighet i samband med målet vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63). Ansökan registrerades under målnummer T‑721/18.

43      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 februari 2019 väckte sökandena talan om bland annat ersättning för den skada som de påstod sig ha lidit till följd av att kommissionens advokater hade kränkt deras anseende och värdighet i samband med rättegången vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) i målet om överklagande av domen från Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) av den 4 juli 2018, genom vilken sökandenas invändning mot verkställighet av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63). Ansökan registrerades under målnummer T‑81/19. Sökandena begärde med stöd av artikel 68 i tribunalens rättegångsregler i sin ansökan att målet skulle förenas med mål T‑721/18.

44      Tribunalen beslutade den 1 augusti 2019 att vidta en åtgärd för processledning med stöd av artikel 89.3 i rättegångsreglerna och uppmanade parterna att yttra sig över frågan huruvida det kunde komma att föreligga litispendens till följd av att sökandena hade väckt talan i mål T‑81/19, med hänsyn till den talan som de redan hade väckt i mål T‑721/18. Kommissionen och sökandena efterkom åtgärden för processledning den 30 augusti 2019 respektive den 3 september 2019.

45      Med anledning av att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på nionde avdelningen, och de nu aktuella målen tilldelades följaktligen, enligt artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler, den avdelningen.

46      I mål T‑721/18 framställde ingen av parterna en begäran om muntlig förhandling inom tre veckor från delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats. I mål T‑81/19 begärde sökandena den 20 februari 2020 att en muntlig förhandling skulle hållas i enlighet med artikel 106 i rättegångsreglerna.

47      Tribunalen beslutade den 11 maj 2020 att som en åtgärd för processledning ställa frågor till sökandena i mål T‑721/18 och i mål T‑81/19 samt till kommissionen i mål T‑81/19. Kommissionen och sökandena svarade på tribunalens frågor den 8 juni 2020 respektive den 15 juni 2020.

48      Ordföranden på tribunalens nionde avdelning beslutade den 26 juni 2020 att förena målen T‑721/18 och T‑81/19 vad gäller den muntliga delen av förfarandet och det avgörande genom vilket målet avgörs slutligt, i enlighet med artikel 68 i rättegångsreglerna.

49      På förslag av referenten beslutade tribunalen (nionde avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet i de förenade målen T‑721/18 och T‑81/19. Sökandena begärde den 28 september 2020 med stöd av artikel 107.2 i rättegångsreglerna att tribunalen, på grund av hälsosituationen med anledning av covid-19-krisen, skulle senarelägga dagen för den muntliga förhandlingen, som ursprungligen bestämts till den 9 oktober och till vilken sökandena hade kallats i vederbörlig ordning. Den 18 november 2020 begärde sökandena av samma skäl att förhandlingen skulle skjutas upp till den 4 december 2020. Av samma skäl begärde sökandena den 28 januari 2021 på nytt att dagen för den muntliga förhandlingen, som hade bestämts till den 4 februari 2021, skulle senareläggas. Sökandena angav vidare att de inte ville använda sig av möjligheten att delta i förhandlingen genom videokonferens. Den 4 februari 2021 underrättade tribunalens kansli parterna om att den muntliga förhandlingen skulle hållas den 20 maj 2021.

50      Genom skrivelser av den 29 april 2021 begärde sökandena dels att den domare som utsetts till referent inte skulle delta i avgörandet av de nu aktuella målen med stöd av artikel 18 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 16 i rättegångsreglerna, dels att den muntliga förhandlingen återigen skulle skjutas upp i avvaktan på att en ny referent utsågs.

51      Genom beslut av den 12 maj 2021 avslog tribunalens ordförande, efter att ha hört referenten, sökandenas begäran om att referenten inte skulle delta i avgörandet av de nu aktuella målen.

52      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 20 maj 2021.

53      I mål T‑721/18 har sökandena yrkat att tribunalen ska

–        förplikta kommissionen och unionen att gemensamt och solidariskt till var och en av sökandena betala ett belopp på 500 000 euro, närmare bestämt för var och en av följande skadeposter:

–        100 000 euro för den kränkning av var och en av sökandenas person som skedde i kommissionens ”promemoria”, som gavs in den 14 december 2017 till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), efter huvudförhandlingen den 12 december 2017 rörande sökandenas begäran av den 11 september 2017 om inhibition av den verkställighet som kommissionen ansökt om gentemot dem,

–        100 000 euro för den kränkning av var och en av sökandenas person som skedde i kommissionens ”promemoria” som gavs in den 14 december 2017 till Monomeles Protodikeio Athinon (domstol med ensamdomare i Aten), efter huvudförhandlingen den 12 december 2017 rörande sökandenas begäran av den 1 november 2017 om inhibition av verkställigheten och deras ansökan av samma dag om skydd av deras person,

–        100 000 euro för den kränkning av var och en av sökandenas person som skedde vid huvudförhandlingen den 12 december 2017 vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) genom det vittnesmål som föreslagits av kommissionens advokater och som prövades under nämnda förhandling, i samband med det interimistiska förfarandet rörande sökandenas begäran av den 11 september 2017 om inhibition av verkställigheten gentemot dem samt deras begäran av den 1 november 2017 om inhibition av verkställigheten och deras ansökan av samma dag om skydd av deras person,

–        100 000 euro för den kränkning av var och en av sökandenas person som skedde i de yrkanden som kommissionen framställde den 17 april 2018 vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), i samband med huvudförhandlingen rörande den invändning mot verkställighet som sökandena framställt den 11 september 2017 vid nämnda domstol,

–        100 000 euro för den kränkning av var och en av sökandenas person som skedde i den kompletterande inlaga som kommissionen gav in den 20 april 2018 vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), efter huvudförhandlingen rörande den invändning mot verkställighet som sökandena framställt den 11 september 2017 vid nämnda domstol,

–        förplikta kommissionen och unionen att avstå från varje kränkning av sökandenas person i framtiden,

–        förplikta kommissionen att återupprätta deras heder och anseende genom en förklaring vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten), vid vilken målet rörande invändning mot verkställighet är anhängigt, och

–        förplikta kommissionen och unionen att ersätta rättegångskostnaderna.

54      Kommissionen har yrkat att tribunalens ska

–        avvisa talan,

–        alternativt ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

55      I mål T‑81/19 har sökandena yrkat att tribunalen ska

–        förplikta kommissionen och unionen att gemensamt och solidariskt till var och en av sökandena betala 1 100 000 euro i ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av den kränkning av deras person som skett till följd av kommissionens felaktiga påståenden i de yrkanden som den framställde i målet vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) och i kommissionens tilläggsinlaga – svaromål i samma mål, närmare bestämt enligt följande:

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[D]et enda sättet att återkräva EU-medlen är att få till stånd en verkställighetsåtgärd mot [sökandenas] egendom ([sökandena] var även de fysiska personer som verkade bakom [Isotis] – det vill säga bolagets bolagsmän)”, eftersom denna uppgift på ett klart och direkt sätt antyder att sökandena ensamma skötte EU-programmen, att de agerade på ett icke-transparent sätt, att de hade förskingrat EU-medel och att Isotis – enligt dessa insinuationer – var en fiktiv juridisk person,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[Sökandena] försöker på ett fullständigt rättsstridigt och otillbörligt sätt undandra sig allt ansvar och distansera sig från en verksamhet som de sedan tio år följde och själva förvaltade direkt och genom en närstående person”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[D]et har även styrkts att [kommissionen] påståtts lida betydande skada som var en direkt följd av handlingar och underlåtenheter från det privaträttsliga bolagets bolagsmäns sida under många år”,

–        50 000 euro på grund av uppgiften att det rör sig om en skuld ”som inte har upptagits av ett rättssubjekt som är utomstående i förhållande till svarandena, utan av deras privaträttsliga bolag utan vinstsyfte, bakom vilket [sökandena] och en närstående till dem uteslutande verkade från första början”, eftersom denna uppgift på ett klart och direkt sätt antyder att sökandena ensamma skötte EU-programmen, att de agerade på ett icke-transparent sätt, att de hade förskingrat EU-medel och att Isotis – enligt dessa insinuationer – var en fiktiv juridisk person,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[Sökandena] har varit de enda bolagsmännen i det privaträttsliga bolaget och de har … från början till slut varit medvetna om att offentliga EU-medel som deras bolag mottagit har förvaltats under deras kontroll”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Eventuellt har [sökandena] sedan dess har insett att de inte kan fortsätta att undandra sig sitt ansvar på obestämd tid och gömma sig bakom sitt privaträttsliga bolags – enligt dem – ’självständiga’ karaktär”, eftersom denna uppgift på ett klart och direkt sätt antyder att sökandena ensamma skötte EU-programmen, att de agerade på ett icke-transparent sätt, att de hade förskingrat EU-medel och att Isotis – enligt dessa insinuationer – var en fiktiv juridisk person,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Genom detta påstående försöker svarandena återigen undandra sig sitt ansvar genom att gömma sig bakom deras privaträttsliga bolags påstådda ’ställning som juridisk person’, eftersom denna uppgift på ett klart och direkt sätt antyder att sökandena ensamma skötte EU-programmen, att de agerade på ett icke-transparent sätt, att de hade förskingrat EU-medel och att Isotis – enligt dessa insinuationer – var en fiktiv juridisk person,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Vi vill kategoriskt understryka – med bestridande av vad som anförts om [sökandena] – att Europeiska kommissionen aldrig har erkänt ’Koinonia Tis Pliroforias Anoichti Stis Eidikes Anagkes –Isotis’ som en självständig juridisk person”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Det rörde sig med andra ord om ett privaträttsligt bolag vars ändamål är att bedriva verksamhet inom välgörenhet samt social och mänsklig solidaritet gentemot personer med särskilda behov och att främja likabehandling av sådana personer på informationssamhällets område[.] Bolaget drevs utan ekonomiskt syfte[.] Det framgår uttryckligen av själva bolagsordningen att ’[b]olaget i alla händelser handlar i egenskap av juridisk person utan vinstsyfte’ (artikel 2 sista stycket).”

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Ett bolag som enligt bolagsordningen har ett sådant verksamhetsändamål har inte ställning som juridisk person, eftersom de ’ideologiska’ [och] ’moraliska’ … tjänster som tillhandahålls av ett privaträttsligt bolag utan vinstsyfte inte kan anses vara av ekonomisk art[.] Det är för övrigt på grund av nämnda verksamhetsändamål som kommissionen har beviljat bidrag till bolaget[.] Enligt artikel 759 i den grekiska civillagen är det följaktligen [sökandena], som är bolagsmän i det privaträttsliga bolaget, som ansvarar för bolagets förpliktelser gentemot Europeiska kommissionen”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[Den första sökanden] var närmare bestämt en av de två av bolagsmännen i det privaträttsliga bolaget Isotis samt dess enda företagsledare, legala företrädare och bokförare, medan [den andra sökanden] var den andra av de två bolagsmännen i det privaträttsliga bolaget”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Det rörde sig om en personalassociation i form av ett privaträttsligt bolag, vars stadgeenliga säte var [sökandenas] bostad”.

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[Sökandena] (även med hjälp av andra personer, såsom den första [sökandens] make, [A]), var per definition de enda personer som var behöriga att fatta samtliga beslut för sitt bolag, förvalta bolagets samtliga angelägenheter, förhandla om och ingå avtal med tredje man[.] Var och en av dessa två bolagsmän … hade självständig beslutanderätt[.] Bolagets existens var rent formell.”

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Det är mot bakgrund av det ovan anförda rimligt att dra slutsatsen att den långvariga likvidationen av det privaträttsliga bolaget utan vinstsyfte [Isotis] har genomförts på ett otillbörligt sätt, i det uppenbara syftet att undgå rättsliga konsekvenser i fråga om bolagets och dess bolagsmäns ansvar gentemot bolagets borgenärer”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”[Isotis] är ett litet privaträttsligt bolag utan vinstsyfte och utan ekonomiskt syfte, som inte har några anställda”,

–        50 000 euro på grund av uppgiften att Isotis är ett bolag ”som inte har genomfört transaktioner med ett stort antal utomstående parter”,

–        50 000 euro på grund av uppgiften att Isotis är ett bolag ”som inte var skyldigt att iaktta redovisningsstandarder och att ha komplicerad bokföring”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Det aktuella privaträttsliga bolagets verksamhet och organisation är inte av så komplicerat slag att det eventuellt skulle medföra förseningar av likvidationen och som man normalt ser i stora affärsdrivande bolag som bedriver daglig och varierad verksamhet[.] Det är endast då som den långvariga likvidationen efter bolagets upplösning skulle vara motiverad”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”För övrigt var [Isotis] verksamhetsändamål specifikt inriktat på välgörenhet”,

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Bolagets verksamhet var helt avslutad när det upplöstes”,

–        50 000 euro på grund av uppgiften att sökandena ”naturligtvis [är] ansvariga, eftersom de i egenskap av enda bolagsmän i ett privaträttsligt bolag utan vinstsyfte som saknar ställning som juridisk person enligt lag på ett väsentligt sätt är inblandade i förvaltningen och driften av sitt privaträttsliga bolag” och att de ”naturligtvis [är] ansvariga, eftersom de i egenskap av enda bolagsmän i ett privaträttsligt bolag utan vinstsyfte som saknar ställning som juridisk person på ett väsentligt sätt är inblandade i förvaltningen och driften av sitt privaträttsliga bolag”.

–        50 000 euro på grund av följande uppgift: ”Eftersom [sökandena] är bolagsmän i det privaträttsliga bolaget utan vinstsyfte [Isotis], får det antas att de, och inte någon tredje man, också sköter förvaltningen av bolaget”,

–        förplikta kommissionen och unionen att avstå från varje kränkning av deras person i framtiden,

–        förplikta kommissionen att återupprätta deras heder och anseende genom en förklaring, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

56      Kommissionen har yrkat att tribunalens ska

–        avvisa talan eller i vart fall ogilla den, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Upptagande till prövning

57      Kommissionen har anfört en rad omständigheter som den anser medför hinder mot att ta upp talan i båda de nu aktuella målen till prövning. Kommissionen har gjort gällande att talan i målen T‑721/18 och T‑81/19 ska avvisas på grund av att ansökan i båda målen är otydlig, såväl beträffande ändamålet med talan och de grunder som åberopats till stöd för den som beträffande frågan vilka som är svarande i målen och omfattningen av det andra och det tredje yrkandet. Kommissionen har vidare gjort gällande att talan i mål T‑81/19 ska avvisas på grund av ett det föreligger litispendens till följd av att samma sökande har väckt talan i mål T‑721/18.

 Huruvida ansökan i målen är otydlig

58      Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder i den mening som avses i artikel 130.1 i rättegångsreglerna, har kommissionen gjort gällande att ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 inte uppfyller kraven på klarhet och precision i artikel 76 i rättegångsreglerna beträffande ändamålet med talan, beträffande de grunder som åberopats samt beträffande omfattningen av det andra och det tredje yrkandet och frågan vilka som är svarande i målen.

–       Huruvida respektive ansökan i målen uppfyller kraven på klarhet och precision beträffande ändamålet med talan och beträffande de grunder som åberopats

59      Kommissionen har anfört att det är omöjligt att bestämma saken i målet, eftersom samtliga grunder och argument som sökandena har åberopat har samband antingen med saken i mål som unionsdomstolen har avgjort slutligt eller med saken i mål som grekisk domstol är ensam behörig att pröva enligt artikel 299 FEUF. Kommissionen har även anfört att det av ansökan i målen inte går att förstå vilket rättsstridigt handlande som läggs kommissionen till last i dessa mål, vilket innebär att det inte heller går att förstå huruvida och i vilken utsträckning det finns ett orsakssamband mellan kommissionens handlande och den skada som sökandena påstår sig ha lidit. Enligt kommissionen är ansökan i målen även otydlig i det avseendet att den inte innehåller några uppgifter om på vilket sätt eller enligt vilka parametrar sökandena har uppskattat den skada som de påstår sig ha lidit och bestämt skadeståndets storlek. Kommissionen har vidare gjort gällande att det inte går att utläsa av ansökan i målen mot vilken unionsinstitution vissa argument, vilka avser Europeiska unionens tribunal eller Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) riktar sig. Ansökan i målen brister även i klarhet, eftersom det där inte preciseras vilket samband som finns mellan de bestämmelser och rättsprinciper som sökandena har åberopat och de faktiska omständigheter som ligger till grund för talan. Enligt kommissionen innebär samtliga dessa otydligheter att den inte kan lägga fram sitt försvar på ett effektivt sätt i de båda målen.

60      I mål T‑721/18 har kommissionen dessutom gjort gällande att sökandena genom sin talan dels försöker få till stånd en ny prövning av den skuld vars storlek slutgiltigt har fastställts och som kommissionen har drivit in på rättslig väg, dels försöker kvitta sin skuld mot den ersättning för ideell skada som de har begärt i sitt andra yrkande. Enligt kommissionen strider sökandenas talan mot principen om rättskraft.

61      Sökandena har bestritt vad kommissionen anfört i denna del.

62      Tribunalen gör följande bedömning. Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i stadgan, och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet samt en kortfattad framställning av de grunder som åberopas. Enligt fast rättspraxis ska dessa uppgifter vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan (se dom av den 12 december 2019, Tàpias/rådet, T‑527/16, EU:T:2019:856, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

63      Vad beträffar det nu aktuella fallet ska tribunalen först behandla ansökan i mål T‑721/18. I det avseendet ska det påpekas att punkterna 1–9 i den ansökan innehåller en kritisk bedömning av kommissionens inställning i samband med de mål mellan kommissionen och Isotis som avgjordes genom beslut av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63). Det ska även påpekas att ansökan innehåller åtskilliga hänvisningar till rättegången i målet om den invändning som sökandena framställt mot verkställigheten av de nyss nämnda avgöranden, som kommissionen ansökt om vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten). I motsats till vad kommissionen har gjort gällande framgår det emellertid tillräckligt klart av ansökan i mål T‑721/18 att ändamålet med talan inte är att få till stånd en ny prövning av den sak som rättskraftigt avgjorts av domstolen i beslut av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), och av tribunalen i dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), eller att bestrida de avgöranden som meddelats av Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) i målet om verkställighet av nämnda avgöranden från tribunalen och domstolen. Det framgår nämligen av ansökan att syftet med talan är att erhålla ersättning för den ideella skada som var och en av sökandena påstås ha lidit till följd av kommissionens processföring vid grekisk domstol, genom dess advokater och en tjänsteman vid Olaf, i målet om invändning mot verkställighet.

64      Vad beträffar de omständigheter som sökandena lagt kommissionen till last i samband med målet om invändning mot verkställighet, ska det påpekas att dessa beskrivs tillräckligt tydligt i punkterna 15–30 i ansökan. I dessa punkter har sökandena gjort gällande att kommissionens advokater och en anställd vid Olaf, vilka hördes som vittnen i målet, avsiktligt lämnat felaktiga uppgifter i sina inlagor vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) samt vid huvudförhandlingen den 12 december 2017. Dessa uppgifter bestod dels i att sökandena själva varit inblandade i förvaltningen av de samfinansierade EU-program som Isotis deltog i och i tvisten rörande dessa program, dels i att sökandena hade orsakat unionen betydande skada.

65      På samma sätt har sökandena, i punkterna 41–84 i ansökan, på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för skälen till att de anser att de omständigheter som läggs kommissionen till last utgör ett rättsstridigt handlande. Det framgår således av ansökan att sökandena anser att det handlande som läggs kommissionen till last är rättsstridigt, eftersom detta handlande har kränkt bland annat deras rätt till värdighet, i den mening som avses i artikel 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, artikel 2 FEU och ingressen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, vilken antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 10 december 1948. Handlandet har vidare åsidosatt principen om god förvaltning, legalitetsprincipen och principen om god tro samt kränkt sökandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd och i alla händelser utgjort ett rättsmissbruk.

66      Det saknas även skäl att godta kommissionens argument att ansökan är otydlig vad beträffar det sätt på vilket sökandena beräknat storleken på den ideella skada som de begär ersättning för. Oberoende av frågan huruvida sökandenas skadeståndsyrkande är välgrundat och av tribunalens bedömning av yrkandet efter rätt och billighet (ex æquo et bono), ska det nämligen konstateras att det första yrkandet i ansökan innehåller tillräckliga uppgifter om det sätt på vilket sökandena beräknat skadebeloppet på 500 000 euro för var och en av dem. Det anges nämligen att nämnda belopp motsvarar summan av de skador som orsakats av fem påståenden som kommissionens advokater har gjort i de skrivelser som de gett in till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) i målet om invändning mot verkställighet och i det interimistiska förfarandet vid samma domstol, för vilka var och en av dem begär ersättning med ett belopp på 100 000 euro.

67      Tribunalen övergår nu till att behandla ansökan i mål T‑81/19. I det avseendet ska det påpekas att punkterna 1–9 i den ansökan, precis som ansökan i mål T‑721/18, innehåller en kritisk bedömning av kommissionens inställning i samband med de mål mellan kommissionen och Isotis som avgjordes genom beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt genom domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63). Det ska även påpekas att ansökan innehåller åtskilliga hänvisningar till handläggningen av målet om den invändning som sökandena framställt mot verkställigheten av de nyss nämnda avgöranden, som kommissionen ansökt om vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) samt vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten). I motsats till vad kommissionen har gjort gällande framgår det emellertid tillräckligt klart av ansökan i mål T‑81/19 att ändamålet med talan inte är att få till stånd en ny prövning av den sak som rättskraftigt avgjorts av domstolen i beslut av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av tribunalen i dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), eller att bestrida de avgöranden som meddelats av Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) i målet om verkställighet av nämnda avgöranden från tribunalen och domstolen.

68      Det framgår nämligen av ansökan att syftet med talan är att erhålla ersättning för den ideella skada som var och en av sökandena påstås ha lidit till följd av den processföring som bedrivits av kommissionens advokater i målet om överklagande av domen från Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) av den 4 juli 2018, angående möjligheten för kommissionen att gentemot sökandena utverka verkställighet av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), EU:T:2014:679, och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen, T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63).

69      Vad beträffar de omständigheter som sökandena lagt kommissionen till last i samband med rättegången i målet vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten), ska det påpekas att dessa beskrivs tillräckligt tydligt i punkterna 34–62 i ansökan. I dessa punkter har sökandena gjort gällande att kommissionens advokater i sina inlagor till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) inte endast upprepade de felaktiga påståenden som de gjort i sina inlagor i målet vid Monomeles Protodikeio Athinon (domstol i första instans i Aten), vilka omfattas av talan i mål T‑721/18, utan även avsiktligt gjorde ett mycket stort antal nya felaktiga påståenden i syfte att vilseleda Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) i fråga om en rad omständigheter och att därigenom få till stånd att sökandena skulle anses vara personligen ansvariga för Isotis skulder gentemot kommissionen.

70      På samma sätt har sökandena, i punkterna 63–92 i ansökan, på ett tillräckligt tydligt sätt redogjort för skälen till att de anser att de omständigheter som läggs kommissionen till last utgör ett rättsstridigt handlande. Det framgår således av ansökan att sökandena anser att det handlande som läggs kommissionen till last är rättsstridigt, eftersom handlandet för det första har inneburit ett åsidosättande av den sannings- och lojalitetsplikt som åligger parterna, av den allmänna principen om en rättvis rättskipning och av rätten till en rättvis rättegång, för det andra, av rätten till mänsklig värdighet och av principen om god förvaltning samt, för det tredje, av legalitetsprincipen, principen om god tro och principen om skydd för berättigade förväntningar.

71      Det ska vidare påpekas att ansökan är tillräckligt tydlig vad beträffar det sätt på vilket sökandena beräknat storleken på den ideella skada som de begär ersättning för. Oberoende av frågan huruvida sökandenas skadeståndsyrkande är välgrundat och av tribunalens bedömning av yrkandet efter rätt och billighet (ex æquo et bono), ska det nämligen konstateras att det första yrkandet i ansökan innehåller tillräckliga uppgifter om det sätt på vilket sökandena beräknat skadebeloppet på 1 100 000 euro för var och en av dem.

72      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att innehållet i ansökan i målen T‑81/19 och T‑721/18 inte är sådant att det har gjort det omöjligt, eller ens orimligt svårt, för kommissionen att utöva sin rätt till försvar och att det följaktligen uppfyller det krav på klarhet som anges i artikel 76 d i rättegångsreglerna, såsom det tolkats i den rättspraxis som anges ovan i punkt 62.

73      Kommissionens invändning om rättegångshinder, som avser att ansökan i målen är otydlig vad beträffar ändamålet med talan och de argument som sökandena har åberopat, ska således ogillas.

–       Frågan om vilka som är svarande

74      Kommissionen har gjort gällande att talan i båda de nu aktuella målen ska avvisas, eftersom det inte klart framgår av ansökan i målen vilka som är svarande.

75      Sökandena har bestritt vad kommissionen anfört i denna del. Sökandena uppgav i sitt svar av den 11 maj 2020 på åtgärderna för processledning att talan i målen T‑721/18 och T‑81/19 riktas mot kommissionen i egenskap av institution som är en egen juridisk person och mot kommissionen i egenskap av den som rättsligt företräder unionen. Sökandena har i samma svar preciserat att den formulering som använts i ansökan i målen, det vill säga att talan riktas mot ”Europeiska unionen, som rättsligt företräds”, ska anses innebära att talan inte endast riktas mot kommissionen i egenskap av institution, utan även mot unionen, som rättsligt företräds av kommissionen.

76      Tribunalen gör följande bedömning. Enligt artikel 76 c i rättegångsreglerna ska ansökan innehålla uppgift om den part mot vilken talan väcks.

77      Vad beträffar det nu aktuella fallet framgår det av ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 samt av sökandenas svar på åtgärderna för processledning av den 11 maj 2020 att talan i båda målen grundar sig på artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF och riktar sig dels mot unionen, som ”rättsligt företräds” av kommissionen, dels mot kommissionen ”i egenskap av separat juridisk person”.

78      Såsom anförts i punkterna 63 och 68 ovan, framgår det även av ansökan i de nu aktuella målen att syftet med sökandenas talan är att erhålla ersättning för den skada som de påstår sig ha lidit till följd av det handlande som kommissionens advokater och en anställd vid Olaf påstås ha gjort sig skyldiga till.

79      Tribunalen erinrar i det avseendet om att enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska ”[unionen,] vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, … ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar”.

80      Det ska även erinras om att enligt artikel 47 FEU är det unionen, och inte kommissionen, som är en juridisk person.

81      Enligt domstolens och tribunalens praxis innebär detta att en sökande som har väckt en skadeståndstalan med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF har rätt att rikta sin talan mot unionen, som är en juridisk person (se beslut av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

82      Det framgår emellertid även av både domstolens och tribunalens praxis att i fall där unionen har ådragit sig skadeståndsansvar genom en rättsakt från en av dess institutioner, ska den företrädas vid tribunalen av den eller de institutioner som påstås ha orsakat den skadeståndsgrundande händelsen (se beslut av den 2 februari 2015, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T‑577/14, ej publicerat, EU:T:2015:80, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

83      Härav följer att talan i de nu aktuella målen ska avvisas i den del de riktas mot kommissionen ”i egenskap av separat juridisk person”.

–       Omfattningen av det andra och det tredje yrkandet

84      Kommissionen har gjort gällande att det andra yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 inte kan tas upp till prövning, eftersom det uppenbart går utöver saken i de båda målen. Det tredje yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 kan enligt kommissionen inte heller tas upp till prövning på grund av att det är otydligt formulerat, eftersom sökandena inte har angett vilken typ av förklaring kommissionen skulle kunna göra och enligt vilket förfarande.

85      Sökandena har bestritt vad kommissionen anfört i denna del.

86      Tribunalen ska först behandla det andra yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19. Genom detta yrkande har sökandena yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att avstå från varje kränkning av deras person i framtiden. Detta yrkande ska anses vara ett yrkande om ett föreläggande att inte göra något.

87      Det ska i det avseendet erinras om att det framgår av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF, vilka rör unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, att unionsdomstolen i förekommande fall kan bevilja ersättning in natura, om detta är förenligt med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar i fråga om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, och att sådan ersättning kan ges i form av ett föreläggande att göra något eller att inte göra något, som kan få kommissionen att agera på ett visst sätt (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2013, Idromacchine m.fl./kommissionen, C‑34/12 P, ej publicerat, EU:C:2013:552, punkt 29, och beslut av den 20 december 2019, Dragomir/kommissionen, T‑297/19, ej publicerat, EU:T:2019:902, punkt 66).

88      Det ska dessutom påpekas att det andra yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 har ett direkt samband med saken i de båda målen, eftersom syftet med sökandenas talan är att erhålla ersättning för ideell skada, bestående i en kränkning av deras anseende som de anser att kommissionen är ansvarig för.

89      Tribunalen finner således, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, att det andra yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 kan tas upp till prövning. Det ska emellertid erinras om att ett sådant föreläggande att inte göra något i förekommande fall endast kan konkretiseras – såvida inte interimistiska åtgärder beviljas med stöd av artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF – om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar redan har fastställts (beslut av den 20 december 2019, Dragomir/kommissionen, T‑297/19, ej publicerat, EU:T:2019:902, punkt 66).

90      Tribunalen övergår därefter till att behandla det tredje yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19. Genom detta yrkande har sökandena yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att göra en offentlig förklaring för att återupprätta sökandenas anseende. Detta yrkande ska anses vara ett yrkande om ett föreläggande att göra något.

91      Det ska i det avseendet påpekas att även om det – i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 87 ovan – inte kan uteslutas att en ersättning in natura kan ges i form av ett föreläggande att göra något som unionsdomstolen riktar till kommissionen, krävs det dock att yrkandet också uppfyller de krav på klarhet och precision som anges i artikel 76 d i rättegångsreglerna.

92      Vad beträffar det nu aktuella fallet finner tribunalen emellertid att sökandena i sin respektive ansökan varken har angett vilken form den förklaring som syftar till att återupprätta deras anseende ska ha eller på vilket sätt den ska ske. Det ska dessutom påpekas att de förklaringar som sökandena gav i sina svar på åtgärderna för processledning av den 11 maj 2020 angående den exakta omfattningen av deras tredje yrkande inte är tillräckliga i detta avseende. Det kan nämligen konstateras att sökandena visserligen har preciserat vilken form den aktuella förklaringen ska ha och angett att det rör sig om en utomrättslig förklaring riktad till var och en av sökandena, genom vilken kommissionen på ett klart och ovillkorligt sätt ska förklara att ingen av sökandena har varit inblandad i en finansiering som beviljats av unionen och inte har deltagit i den faktiska förvaltningen av de finansierade projekten, såsom Olaf har medgett. Sökandena har emellertid även angett att denna förklaring inte bara ska delges dem, utan även ska delges varje myndighet, bank och fysisk person som direkt eller indirekt fått kännedom om de oriktiga och illvilliga påståenden som gjorts av kommissionen och dess företrädare, såsom de beskrivs i respektive ansökan i de nu aktuella målen. Tribunalen finner dock att ett sådant yrkande i sig är alltför otydligt för att anses uppfylla de krav på precision och klarhet som anges i artikel 76 d i rättegångsreglerna.

93      Av detta följer att det tredje yrkandet i respektive ansökan i målen T‑721/18 och T‑81/19 ska avvisas.

 Litispendens

94      Kommissionen har gjort gällande att de påståenden som sökandena gjort i mål T‑81/19 är identiska med dem som de gjort i mål T‑721/18. Eftersom dessa påståenden avser målet vid grekisk domstol om invändning mot verkställighet och de argument som kommissionen hade anfört i samband med det målet före det att talan väcktes i mål T‑721/18 anser kommissionen att det inte var motiverat att väcka en andra talan.

95      Kommissionen har i sitt svar på åtgärden för processledning av den 1 augusti 2019 tagit ställning, på tribunalens begäran, till frågan huruvida det eventuellt föreligger litispendens och har anfört att villkoren för att det ska anses föreligga litispendens är uppfyllda. Kommissionen har i det avseendet påpekat att sökandena, i båda målen, har yrkat ersättning för samma skada, nämligen en påstådd kränkning av deras person till följd av en och samma skadeståndsgrundande handling bestående i de påståenden som kommissionen gjort i sina inlagor i första och andra instans vid grekisk domstol i ett och samma mål. Kommissionen har påpekat att sökandena i punkterna 15–33 i ansökan i mål T‑81/19 har upprepat argument avseende de påståenden som kommissionen gjort i samband med det interimistiska förfarandet och målet i första instans vid grekisk domstol, vilka de redan hade bestritt i samband med talan i mål T‑721/18. Kommissionen har vidare anfört att den i målet om överklagande vid grekisk domstol enbart upprepade de påståenden som den redan gjort i samband med det interimistiska förfarandet och målet i första instans, eftersom det enligt grekisk rätt inte är tillåtet att göra nya påståenden i målet om överklagande. Upprepningen av dessa påståenden utgör enligt kommissionen inte ett separat förfarande som kan orsaka sökandena en annan skada än den som de påstått ha lidit till följd av samma påståenden i första instans. Detsamma gäller enligt kommissionen sökandenas påstående att den har handlat rättsstridig, eftersom sökandena i mål T‑81/19 har åberopat att kommissionen har åsidosatt principerna om legalitet, god tro, skydd för berättigade förväntningar, mänsklig värdighet och god förvaltning, vilket de redan åberopat i ansökan i mål Τ-721/18. Avslutningsvis har kommissionen anfört att också yrkandena är identiska, eftersom sökandena i båda målen har yrkat att tribunalen ska förplikta kommissionen att ersätta sökandena för ideell skada, att avstå från varje kränkning av deras person i framtiden och att återupprätta deras heder och anseende genom att avge en förklaring. Härtill kommer, enligt kommissionen, att summan av de individuella schablonbelopp som sökandena har yrkat i de båda målen uppgår nästan till samma belopp som sökandenas skuld. Kommissionen anser följaktligen att talan i mål T‑81/19 ska avvisas på grund av att det föreligger litispendens i förhållande till talan i mål T‑721/18.

96      Sökandena har gjort gällande att talan i de båda målen inte avser samma faktiska omständigheter. De har till stöd för detta anfört att talan i mål T‑721/18 visserligen syftar till att erhålla ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av de ”osanna och ärekränkande” påståenden som kommissionen gjort i samband med det interimistiska förfarandet och målet i första instans vid grekisk domstol, men att talan i mål T‑81/19 däremot syftar till att erhålla ersättning för den ideella skada som de lidit till följd av att dessa påståenden har upprepats och genom att kommissionen gjort nya ”osanna och ärekränkande” påståenden i de inlagor som dess advokater gav in den 13 respektive den 18 december 2018 till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten), till vilken sökandena hade överklagat den dom som meddelats den 4 juli 2018 av Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten).

97      Sökandena har även gjort gällande att den rättsliga grunden för talan i de båda målen inte heller är densamma. Sökandena har i det avseendet anfört att de i ansökan i mål T‑721/18 har gjort gällande att det handlande som läggs kommissionen till last är rättsstridigt, särskilt på grund av att det kränker sökandenas rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol och utgör rättsmissbruk, medan nämnda rättsstridiga handlande inte tas upp i ansökan i mål T‑81/19. På samma sätt har sökandena anfört att de i ansökan i mål T‑81/19 har åberopat ett fall av rättsstridigt handlande från kommissionens sida, nämligen att kommissionen har åsidosatt den sannings- och lojalitetsplikt som åligger parterna, vilket sökandena inte åberopat i ansökan i mål T‑721/18. Härtill kommer enligt sökandena att de fall av rättsstridigt handlande som anges i ansökan i båda målen inte har åberopats till stöd för samma yrkanden. Sökandena har vidare anfört att kommissionens argument att sökandena inte har rätt att på nytt i mål T‑81/19 yrka ersättning för den ideella skada som de gjort gällande i mål T‑721/18 inte avser en litispendens-situation, utan en situation där en sökande försöker få rättskraften upphävd, vilket inte är fallet här.

98      Tribunalen gör följande bedömning. Enligt fast rättspraxis ska en talan avvisas om den rör samma parter och har samma ändamål som en tidigare väckt talan samt om de grunder som åberopas till stöd för talan är desamma som dem som åberopades till stöd för den tidigare väckta talan (beslut av den 14 juni 2007, Landtag Schleswig-Holstein/kommissionen, T‑68/07, ej publicerat, EU:T:2007:180, punkt 16. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 1985, Hoogovens Groep/kommissionen, 172/83 och 226/83, EU:C:1985:355, punkt 9, och dom av den 22 september 1988, Frankrike/parlamentet, 358/85 och 51/86, EU:C:1988:431, punkt 12).

99      Vad beträffar det nu aktuella fallet ska det påpekas att såväl talan i mål T‑721/18 som talan i mål T‑81/19 har väckts med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF och rör samma parter.

100    Tribunalen finner dock att även om talan i de båda målen avser ersättning för ideell skada som kommissionen påstås ha vållat var och en av sökandena, är de skadeposter som sökandena har yrkat ersättning för inte identiska, eftersom de har sitt ursprung i olika faktiska omständigheter.

101    Det kan nämligen inte på förhand uteslutas att upprepandet av påstått osanna och ärekränkande påståenden i sig kan ge upphov till en annan slags skada än den som ursprungligen orsakats enbart av det skälet att upprepningen av påståendena ägde rum i samband med målet om överklagande.

102    Vidare ska det påpekas att kommissionen, i motsats till vad den har gjort gällande, inte begränsade sig till att i målet om överklagande upprepa de påståenden som den redan gjort i det interimistiska förfarandet och i målet i första instans. Sökandena har identifierat 17 nya påståenden i punkterna 40–56 i ansökan. Kommissionen har i det avseendet vidhållit att den inte gjorde några nya påståenden i samband med målet om överklagande. Det är emellertid anmärkningsvärt att kommissionen inte har förklarat var de påståenden som sökandena har identifierat som nya redan skulle ha gjorts i det interimistiska förfarandet eller i målet om invändning mot verkställighet i första instans.

103    Det kan således inte uteslutas att dessa nya påståenden, om de antas vara skadegörande, kan ge upphov till annan ideell skada än den som sökandena har åberopat i mål T‑721/18.

104    Det ska vidare påpekas att grunden avseende åsidosättande av sannings- och lojalitetsplikt som åligger parterna, som har åberopats av sökandena i mål T‑81/19, inte som sådan har åberopats i ansökan i mål T‑721/18.

105    Eftersom ändamålet med talan i de båda målen inte är exakt detsamma, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 98 ovan, kan det inte anses föreligga litispendens. Tribunalen finner därför att talan i mål T‑81/19 kan tas upp till prövning såvitt avser yrkandet om ersättning för den ideella skada som var och en av sökandena påstås ha lidit till följd av påståendena i kommissionens inlagor till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten).

 Prövning i sak

106    Enligt artikel 340 andra stycket FEUF ska unionen, vad beträffar utomobligatoriskt ansvar, ersätta skada som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

107    Det följer av fast rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, för rättsstridigt handlande från dess organs sida förutsätter att flera kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 1982, Oleifici Mediterranei/EEG, 26/81, EU:C:1982:318, punkt 16, och dom av den 14 december 2005, Beamglow/parlamentet m.fl., T‑383/00, EU:T:2005:453, punkt 95).

108    Om ett av de tre villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte är uppfyllt, ska skadeståndsanspråken ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de två andra villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1994, KYDEP/rådet och kommissionen, C‑146/91, EU:C:1994:329, punkt 81, och dom av den 20 februari 2002, Förde-Reederei/rådet och kommissionen, T‑170/00, EU:T:2002:34, punkt 37). Vidare gäller att unionsdomstolen inte är skyldig att pröva nämnda villkor i en viss ordning (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 13).

 Kommissionens påstått rättsstridiga handlande

109    I mål T‑721/18 har sökandena lagt kommissionen till last att den i samband med målet vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), genom påståenden i sina inlagor och ett vittnesmål från en anställd vid Olaf, vilka kommissionen visste var felaktiga, framställde sökandena som personer som var direkt inblandade i förvaltningen av de unionsmedel som Isotis hade förpliktats att återbetala till kommissionen genom nämnda domar. Enligt sökandena framställde kommissionen dem således i utomståendes ögon som insolventa och föga tillförlitliga personer som ägnade sig åt bedrägliga handlingar, vilket allvarligt har skadat deras anseende. Sökandena anser att denna allvarliga kränkning av deras anseende innebär en ideell skada på 500 000 euro för var och en av dem.

110    I mål T‑81/19 har sökandena lagt kommissionen till last att dess advokater i målet vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) gjorde avsiktligt felaktiga påståenden, varav vissa redan hade gjorts i målet i första instans av samma advokater, vilka i allt väsentligt syftade till att vilseleda nämnda domstol beträffande den första sökandens inblandning i Isotis förvaltning av EU-program och att Isotis var en fiktiv juridisk person. Syftet med detta handlande var enligt sökandena att övertyga Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) om att de nationella bestämmelser som utgjorde hinder för att sökandena skulle kunna hållas personligen ansvariga, i deras egenskap av bolagsmän, för Isotis skulder till kommissionen inte skulle tillämpas, vilket skulle ha utgjort skäl för att verkställa de ovannämnda domarna mot sökandena.

111    Kommissionen har bestritt att den gjort sig skyldig till det handlande som lagts den till last, eftersom den inte framställde sökandena som bedragare vid de grekiska domstolarna, utan endast anförde argument baserade på fakta för att visa att de villkor som föreskrivs i den grekiska lagstiftningen för att utverka verkställighet av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), och dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), mot sökandena var uppfyllda.

112    Tribunalen gör följande bedömning. Vad för det första beträffar det handlande som läggs kommissionen till last i mål T‑721/18, ska det påpekas att sökandena har hänvisat till specifika avsnitt i promemoriorna inför överläggningen av den 14 december 2017, i de skriftliga yrkandena av den 17 april 2018 och i den kompletterande inlagan av den 20 april 2018 som kommissionens advokater gav in till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) samt till ett vittnesmål från en anställd vid Olaf vid samma domstol, vilket återges i en av promemoriorna av den 14 december 2017.

113    Det ska påpekas att promemorian av den 14 december 2017, som gavs in som svar på sökandenas begäran av den 11 september 2017 om inhibition av verkställigheten innehöll följande påstående:

”I båda målen försöker svarandena på ett fullständigt rättsstridigt och otillbörligt sätt undandra sig allt ansvar och distansera sig från en verksamhet som de sedan tio år följde och själva förvaltade direkt och genom en närstående person.”

114    Samma promemoria innehöll även följande uttalande:

”[D]en första svaranden utsågs till bolagets företagsledare, legala företrädare och bokförare och skötte ensam bolagets samtliga angelägenheter i enlighet med artikel 748 och följande artiklar i civillagen.”

115    Det angavs även i den aktuella promemorian angående Isotis skuld som hade fastställts i dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), att ”det rör[de] sig om en skuld som inte ha[de] upptagits av ett rättssubjekt som [var] utomstående i förhållande till svarandena, utan av deras privaträttsliga bolag utan vinstsyfte, bakom vilket svarandena och en närstående till dem uteslutande verkade från första början”.

116    Kommissionens advokater hävdade dessutom i samma promemoria ”… att det även [hade] styrkts att [kommissionen] påståtts lida betydande skada som var en direkt följd av handlingar och underlåtenheter från det privaträttsliga bolagets bolagsmäns sida under många år”.

117    I den promemorian återgav kommissionens advokater även vad den anställde vid Olaf hade sagt i sitt vittnesmål vid huvudförhandlingen den 12 december 2017 enligt följande:

”[D]et enda sättet att återkräva EU-medlen är att få till stånd en verkställighetsåtgärd mot svarandenas egendom (vilka även var de fysiska personer som verkade bakom [Isotis] – bolagets bolagsmän)”. [I] synnerhet var det den första svaranden som ledde, organiserade och styrde e-Isotis (med hjälp av sin make).”

118    Det ska påpekas att de avsnitt som citeras i punkterna 113–117 ovan återgavs i den andra promemoria inför överläggningen som kommissionens advokater gav in den 14 december 2017 och som rörde sökandenas begäran av den 1 november 2017 om inhibition av verkställigheten och deras ansökan om skydd av deras person samt i de skriftliga yrkanden som nämnda advokater inkom med den 17 april 2018.

119    Det ska även påpekas att den kompletterande inlaga som kommissionens advokater gav in till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) den 20 april 2018 innehöll följande påstående:

”[S]varandena har varit de enda bolagsmännen i det privaträttsliga bolaget och de har – i motsats till vad deras vittnen har påstått – från början till slut varit medvetna om att offentliga EU-medel som deras bolag mottagit har förvaltats under deras kontroll”

120    Kommissionen har inte bestritt att de ovan citerade avsnitten i kommissionens advokaters skriftliga inlagor är äkta. Av dessa avsnitt framgår att kommissionens advokater vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) hävdade att sökandena hade spelat en mycket aktiv roll i förvaltningen av Isotis, däribland i fråga om den unionsfinansiering som Isotis erhöll i samband med de program som leddes av A, den första sökandens make och den andra sökandens svärson.

121    Det ska emellertid påpekas att det i Olafs rapport av den 15 november 2011 om den av kommissionen begärda utredningen av huruvida Isotis, den första sökanden och A eventuellt hade gjort sig skyldiga till bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen angavs följande:

”[Den första sökanden] har inte på något sätt varit inblandad i den finansiering som kommissionen beviljat, eftersom hon i praktiken aldrig deltog i förvaltningen av projekten [och] var bolagets rättsliga företrädare, medan [A] var ansvarig för förvaltningen och, i synnerhet, för genomförandet av EU-programmen. [Den första sökanden] deltog som juridisk rådgivare/medarbetare i vissa av de EU-projekt i vilka [A] utförde samordnings- och förvaltningsuppgifter. [Den första sökandens] huvudsakliga arbete bestod i att övervaka och garantera rättsenligheten i de särskilda förfaranden som krävs för att genomföra EU-projekt, såsom skydd för personuppgifter, vilken typ av slutanvändare/pilotanvändare som deltar i projektet, immaterialrättsliga frågor och hur de levererade resultaten används.”

122    Det ska även påpekas att åklagaren vid brottmålsdomstolen i Aten, till vilken kommissionen hade överlämnat Olafs utredningsrapport av den 15 september 2011, i sin rapport av den 23 maj 2016 slog fast att det inte förekommit några bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen och angav följande beträffande den första sökanden:

”Vad slutligen beträffar [den första sökanden] finns det inte någon uppgift i handlingarna i målet som tyder på att hon är väsentligt inblandad i någon verksamhet som bedrivs av hennes make och som har samband med finansieringen av de aktuella avtalen, vilket för övrigt Olaf uttryckligen bekräftar i sin rapport. Till och med hennes ersättning för juridisk rådgivning motsvarade det lagstadgade arvode som hon tillämpade och för detta har hon beskattats på ett korrekt sätt. Ersättningen har inte betalats ut till henne i form av utdelning och var inte förbjuden enligt [Isotis] bolagsordning.”

123    Det framgår av Olafs och den grekiska åklagarmyndighetens konstateranden att den första sökanden inte spelade någon avgörande roll i fråga om förvaltningen av den unionsfinansiering som Isotis erhöll.

124    Tribunalen finner således att den beskrivning av sökandenas påstått aktiva roll i förvaltningen av Isotis som kommissionen lämnade vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) motsägs, vad beträffar den första sökanden, av det som Olaf slog fast i sin rapport av den 15 september 2011 och av det som åklagaren vid brottmålsdomstolen i Aten slog fast i sin rapport av den 23 maj 2016.

125    Det går emellertid inte att enbart utifrån detta sluta sig till att kommissionen, i samband med rättegången vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), avsiktligt felaktigt framställde sökandena som personer som har gjort sig skyldiga till bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen.

126    Det ska nämligen påpekas att kommissionens advokater, i de skrivelser som de gav in till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), inte lade sökandena till last att ha gjort sig skyldiga till bedrägliga handlingar, utan att ha spelat en aktiv roll i förvaltningen av Isotis och därmed i Isotis underlåtenhet att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter gentemot kommissionen, vilket ledde till att tribunalen i domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), förpliktade Isotis att återbetala all förfinansiering som bolaget hade mottagit enligt nio bidragsavtal jämte dröjsmålsränta och ett schablonmässigt avtalsvite och till att tribunalen i domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), förpliktade sökandena att återbetala en del av den förfinansiering som bolaget hade mottagit enligt ett tionde bidragsavtal jämte dröjsmålsränta.

127    Det ska dessutom erinras om att åklagaren i Aten i sin rapport av den 23 maj 2016 ansåg att det inte fanns något som tydde på att A hade gjort sig skyldig till bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen. A hade direkt ansvar för förvaltningen av de EU-program som Isotis deltog i, inbegripet de program som avsågs i de bidragsavtal som varit föremål för revision i februari 2010. Under dessa omständigheter finner tribunalen att enbart påståendet att sökandena hade spelat en aktiv roll i Isotis förvaltning, inbegripet förvaltningen av unionsfinansieringen, inte kan anses utgöra en anklagelse om bedrägeri mot dem.

128    Tribunalen övergår därefter till att behandla det handlande som sökandena lagt kommissionen till last i mål T‑81/19. I det avseendet ska det påpekas att sökandena har hänvisat till specifika avsnitt i de skriftliga yrkanden och den kompletterande inlaga som kommissionens advokater gav in till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten), vilka återges i punkt 55 ovan. I vissa av dessa avsnitt upprepades påståenden som redan hade gjorts i målet i första instans avseende sökandenas aktiva roll i Isotis förvaltning och i andra avsnitt ifrågasattes huruvida Isotis verkligen bedrev verksamhet och därmed huruvida bolaget kunde anses vara en juridisk person.

129    I det avseendet ska det påpekas att det som anförts ovan i punkterna 126 och 127 vad beträffar det handlande som sökandena lagt kommissionen till last i mål T‑721/18 gäller i tillämpliga delar vad beträffar som sökandena lagt kommissionen till last i mål T‑81/19.

130    Det ska vidare påpekas att de påståenden som gjordes i inlagorna från kommissionens advokater till Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) och som syftade till att ifrågasätta huruvida Isotis verkligen bedrev verksamhet och därmed huruvida bolaget kunde anses vara en juridisk person – oberoende av huruvida det fanns fog för dessa påståenden – inte i sig utgör en anklagelse om bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen.

131    Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida den omständigheten att kommissionens advokater vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) eller vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) felaktigt hävdade att sökandena hade spelat en aktiv roll i Isotis förvaltning och gjorde ett antal påståenden om de faktiska omständigheterna som syftade till att ifrågasätta huruvida Isotis verkligen bedrev verksamhet och därmed huruvida bolaget kunde anses vara en juridisk person utgör ett rättsstridigt handlande som kan medföra att unionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

 Huruvida det handlande som läggs kommissionen till last är rättsstridigt

132    När det gäller villkoret om att det handlande som läggs den berörda institutionen eller det berörda organet till last ska vara rättsstridigt (se punkt 107 ovan), krävs det enligt rättspraxis att det har visats att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en unionsrättslig bestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 36). En sådan överträdelse föreligger när den innebär att den berörda institutionen uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Bland de omständigheter som det härvidlag ska tas hänsyn till återfinns bland annat graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som institutionen ges genom den regel som överträtts (se dom av den 10 september 2019, HTTS/rådet, C‑123/18 P, EU:C:2019:694, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

133    Vad beträffar det nu aktuella fallet kan det konstateras att sökandena i mål T‑721/18 har gjort gällande att kommissionen handlade rättsstridigt i samband med målet vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) och att detta utgjorde en allvarlig och uppenbar överträdelse av regler som ger enskilda rättigheter. Sökandena har således i sin ansökan gjort gällande att kommissionen hade kränkt deras rätt till mänsklig värdighet, som slås fast i artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, i artikel 2 FEU, i ingressen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Sökandena har även gjort gällande att detta handlande stred mot principen om god förvaltning i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, reglerna om god förvaltningssed för Europeiska kommissionens anställda när det gäller deras förhållande till allmänheten (EGT L 267, 2000, s. 63) samt artiklarna 4, 7 och 11 i den europeiska kodexen för god förvaltningssed.

134    Det ska påpekas att sökandena i sin ansökan även har gjort gällande att kommissionen åsidosatte legalitetsprincipen, innefattande principen pacta sunt servanda, vilken stadfästs i artikel 216.2 FEUF, principen om god tro, principen om skydd för berättigade förväntningar, sökandenas rätt till ett effektivt domstolsskydd samt deras rätt att yttra sig och rätt till en rättvis rättegång, genom att försöka utverka verkställighet av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), och domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), gentemot sökandena. Sökandena har dessutom, ”i andra hand”, gjort gällande att även om kommissionen anses ha haft rätt att inleda ett verkställighetsförfarande mot dem, så har den gjort detta på ett otillbörligt och rättsstridigt sätt.

135    Tribunalen ska nu, i fyra punkter, behandla vad sökandena gjort gällande. Som en första punkt ska tribunalen behandla den kränkning av principen om god tro och principen om skydd för berättigade förväntningar som sökandena anser att kommissionen har gjort sig skyldig till. I det avseendet har sökandena anfört dels att kommissionen enligt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2321/2002 av den 16 december 2002 om regler för företags, forskningscentras och universitets deltagande i, samt om regler för spridning av forskningsresultat för, genomförandet av Europeiska gemenskapens sjätte ramprogram (2002–2006) (EGT L 355, 2002, s. 23) var skyldig att kontrollera huruvida de organisationer som den avsåg att ingå ett finansieringsavtal med inom ramen för det sjätte ramprogrammet var juridiska personer, dels att kommissionen innan den ingick finansieringsavtal med Isotis hade godtagit – för vart och ett av dessa avtal – Isotis bolagsordning, av vilken uttryckligen framgick att bolagsmännen endast ansvarade för det kapital som de har investerat vid underlåtenhet från Isotis sida att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter. Sökandena har även anfört att kommissionen hade kännedom om artikel 784 i den grekiska civillagen, enligt vilken bolagsmännen i ett sådant privaträttsligt bolag som Isotis inte kan hållas ansvariga för bolagets underlåtenhet att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter, och att kommissionen fram till dess att verkställighetsförfarandet inleddes aldrig hade vidtagit några rättsliga åtgärder mot sökandena med krav på att sökandena skulle betala de belopp som kommissionen ansåg att Isotis var skyldigt att återbetala och inte heller hänvisat till detta i något skede av handläggningen av målen vid tribunalen och därefter vid domstolen mellan kommissionen och Isotis.

136    Sökandena har gjort gällande detta innebar att kommissionen, genom att vid flera tillfällen ingå finansieringsavtal med Isotis inom ramen för sjätte ramprogrammet och genom att därefter delta i genomförandet av dessa avtal, gång på gång och konsekvent hade bekräftat för sökandena, vid vart och ett av dessa tillfällen, att den klart och förbehållslöst erkände Isotis ställning som juridisk person. Av detta följer enligt sökandena att kommissionen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om att avtal ska fullgöras i god tro när den i de inlagor som dess advokater gav in till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) påstod att frågan huruvida Isotis hade ställning som juridisk person var stridig, att Isotis inte bedrev ekonomisk verksamhet och att villkoren för att tillämpa artikel 784 i den grekiska civillagen därmed inte var uppfyllda.

137    Tribunalen övergår nu, som en andra punkt, till att behandla det åsidosättande av legalitetsprincipen som sökandena anser att kommissionen gjort sig skyldig till. I det avseendet har sökandena gjort gällande att kommissionen inledde förfarandet för verkställighet mot dem utan att ha iakttagit det administrativa förfarande som föreskrivs i artikel 80 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1). Sökandena har även gjort gällande att kommissionen åsidosatte legalitetsprincipen när den försökte utverka återbetalning av en skuld som var preskriberad sedan år 2016, i enlighet med artikel 93.1 i delegerad förordning nr 1268/2012 och artikel 252 i den grekiska civillagen, eftersom sökandena inte hade delgetts någon debetnota.

138    Tribunalen övergår nu, som en tredje punkt, till att behandla det åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd, rätten att yttra sig och rätten till en rättvis rättegång – stadfästa i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – som sökandena anser att kommissionen gjort sig skyldig till. I det avseendet har sökandena gjort gällande att de, med hänsyn till att skiljedomsklausulerna i de bidragsavtalen som var föremål för revisionen av den 10 februari 2010 var exklusiva, inte hade möjlighet att vare sig vid domstolen eller vid tribunalen, i de mål som avgjordes genom beslut av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt genom dom av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och dom av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), eller vid nationell domstol göra gällande att de, i egenskap av bolagsmän, inte kunde hållas personligen ansvariga för Isotis skulder.

139    Till sist ska tribunalen, som en fjärde punkt, behandla vad sökandena anfört i fråga om rättsmissbruk från kommissionens sida, vilket kan sammanfattas enligt följande. Kommissionen drog nytta av resultaten av de projekt som den hade samfinansierat och använde dessa resultat för sina egna ändamål. Kommissionen gjorde besparingar beträffande samfinansieringen av projekten ASK-IT och EU4ALL, vilken kommissionen aldrig hade betalat ut till Isotis. Kommissionen drog nytta av sökandenas egna tillgångar till ett belopp av 200 600 euro, vilka sökandena gjort tillgängliga för att genomföra projekten. Kommissionen visste att 85 procent av den samfinansiering som den hade betalat ut till Isotis senare hade betalats tillbaka, i form av skatter till den grekiska staten, sociala avgifter och löner till Isotis anställda. Kommissionen hade inte försökt att begränsa sin fordran genom att ta i anspråk medel i det konsortium som var ansvarigt för projekten för att täcka de belopp som den ansåg att Isotis var skyldigt att återbetala, vilket den hade rätt att göra. Med stöd av dessa påståenden anser sökandena att kommissionen, genom att begära att de skulle återbetala samtliga belopp som kommissionen hade betalat till Isotis jämte ränta, försökte erhålla en alltför stor, oskälig och därmed rättsstridig vinst.

140    I mål T‑81/19 har sökandena gjort gällande, i ordalag som är identiska med dem i mål T‑721/18, att det handlande som lagts kommissionen till last innebär en kränkning av deras mänskliga värdighet samt ett åsidosättande av principen om god förvaltning, legalitetsprincipen, principen om god tro och principen om skydd för berättigade förväntningar.

141    Sökandena har dessutom gjort gällande att det handlande som lagts kommissionen till last i mål T‑81/19 innebär ett åsidosättande av den sannings- och lojalitetsplikt som åligger parterna och av den grundläggande allmänna principen om rättvis rättskipning.

142    Sökandena har i det avseendet anfört att kommissionen genom sitt handlande på ett uppenbart sätt har åsidosatt den sannings- och lojalitetsplikt som den var skyldig att iaktta under den tid tvisten med sökandena pågick, i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 116 och 261 i den grekiska civilprocesslagen, samt den grundläggande allmänna princip som innebär att kommissionens advokater och andra ombud, enligt de etiska reglerna för grekiska advokater, ska bidra till en rättvis rättskipning med iakttagande av den grundläggande sanningsplikten, vilka är tillämpliga på förfarandet för verkställighet enligt artikel 299 FEUF. Enligt sökandena återges dessa principer i stadgan om grundläggande principer för europeiska advokater, som antogs vid det plenarsammanträde som Rådet för de europeiska advokatsamfunden (CCBE) höll i Bryssel (Belgien) den 24 november 2006. Denna stadga innehåller principer för advokatyrket som är gemensamma för medlemsstaterna.

143    Kommissionen har för sin del gjort gällande att tribunalen ska avvisa vad sökandena anfört i denna del, eftersom det avser frågor som redan rättskraftigt prövats av grekisk domstol, som är behörig i detta avseende enligt artikel 299 FEUF.

144    Kommissionen har vidare gjort gällande att den inte kan anses ha handlat rättsstridigt – på ett sätt som kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar – i samband med målet om invändning mot verkställighet vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) och Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten).

145    Tribunalen gör följande bedömning, som kommer att delas upp i fyra delar. Vad beträffar den första delen av bedömningen kan det konstateras att det som sökandena nyss anfört (se punkterna 135–139 ovan) inte avser vare sig de påståenden som gjorts i de inlagor som kommissionens advokater gav in till Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), i samband med målet om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), eller det vittnesmål som en anställd vid Olaf lämnade i nämnda mål, vilket sökandena anser innebar en kränkning av deras av deras anseende. Vad sökandena anfört avser i stället själva den omständigheten att kommissionen inledde ett förfarande för verkställighet av nämnda avgöranden mot dem.

146    Det ska vidare påpekas att sökandena, som svar på en fråga från tribunalen, vid förhandlingen uppgav att deras skadeståndsyrkanden endast syftade till att erhålla ersättning för den skada som de hade lidit till följd av påståendena i de inlagor som kommissionens advokater gett in och av det vittnesmål som en anställd vid Olaf lämnade i målet vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten), och därefter i målet om överklagande vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten), om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63). Sökandena har preciserat att det de lagt kommissionen till last inte består i att den har försökt att få dessa avgöranden verkställda mot dem, utan att den, för att uppnå detta, avsiktligt har gjort felaktiga påståenden vid grekisk domstol i syfte att bestrida Isotis ställning som juridisk person.

147    Härtill kommer att sökandena vid förhandlingen även preciserade att deras skadeståndsyrkanden inte grundade sig på ett åsidosättande av principen pacta sunt servanda och att de ansåg att de grekiska domstolarna hade iakttagit deras rätt till en rättvis rättegång i samband med målet om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt av domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63) och att de inte heller gjorde gällande att deras rätt till rättvis rättegång åsidosatts i samband med de nu aktuella målen.

148    Tribunalen finner således att det som sökandena anfört i fråga om åsidosättande av principen om god tro, av principen om skydd för berättigade förväntningar, av legalitetsprincipen, av rätten till en rättvis rättegång, av principen pacta sunt servanda, av rätten till ett effektivt domstolsskydd och av rätten att yttra sig samt i fråga om rättsmissbruk (se punkterna 135–139 ovan) är verkningslöst och därför ska avvisas. Såsom sökandena själva har medgett har de nämligen inte anfört detta till stöd för sina skadeståndsyrkanden.

149    Tribunalen övergår nu till den andra delen av bedömningen, som rör det påstådda åsidosättandet av principen om god förvaltning, som slås fast i unionens rättsordning i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I det avseendet kan det konstateras att sökandena endast på ett mycket allmänt sätt har påstått att det handlande som de lagt kommissionen till last i mål T‑721/18 och i mål T‑81/19 innebar ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed, dock utan att anföra något till stöd för detta påstående. Tribunalen finner således att vad sökandena anfört i denna del ska avvisas, eftersom det inte är tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 76 d i rättegångsreglerna att enbart åberopa den unionsrättsliga princip som påstås ha åsidosatts utan att ange de faktiska och rättsliga omständigheter som detta påstående grundas på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, Deza/kommissionen, T‑400/17, ej publicerad, EU:T:2018:712, punkt 102).

150    Tribunalen övergår nu till den tredje delen av bedömningen, som rör vad sökandena anfört i fråga om kränkningen av rätten till mänsklig värdighet. I det avseendet ska det erinras om att artikel 1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, i vilken det föreskrivs att människans värdighet är okränkbar och att den ska respekteras och skyddas, utgör en unionsbestämmelse som har till syfte att ge enskilda rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2017, Sotiropoulou m.fl./rådet, T‑531/14, ej publicerad, EU:T:2017:297, punkterna 75 och 76). Det ska således prövas huruvida ett eventuellt åsidosättande av nämnda bestämmelse kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar i det nu aktuella fallet.

151    Sökandena har vid förhandlingen preciserat att de anser att kommissionen kränkte deras värdighet genom att framställa dem som bedragare mot kommissionen och unionen vid Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten) och Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten).

152    Såsom anförts i punkterna 126 och 127 ovan bygger sökandenas resonemang på den felaktiga premissen att kommissionen skulle ha framställt dem som personer som gjort sig skyldiga till bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen.

153    Det ska under alla omständigheter erinras om att möjligheten att göra gällande sina rättigheter i domstol och den därmed förknippade domstolsprövningen är ett uttryck för en allmän rättsprincip som ligger till grund för medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som även har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (dom av den 15 maj 1986, Johnston, 222/84, EU:C:1986:206, punkterna 17 och 18, dom av den 17 juli 1998, ITT Promedia/kommissionen, T‑111/96, EU:T:1998:183, punkt 60),samt i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (dom av den 4 april 2019, Rodriguez Prieto/kommissionen, T‑61/18, EU:T:2019:217, punkt 75).

154    Det ska dock påpekas att sökandenas resonemang innebär detsamma som att anse att allt som kommissionen har anfört i målet om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), för att visa på ett bedrägligt handlande från sökandenas sida ska – i den mån de grekiska domstolarna slagit fast att det saknas fog för vad kommissionen anfört – anses utgöra ett åsidosättande av deras rätt till värdighet som kan medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar.

155    Om sökandenas resonemang godtogs, skulle detta således innebära en inskränkning av kommissionens rätt att föra talan vid nationell domstol för att med stöd av artikel 299 FEUF utverka verkställighet av en dom från tribunalen i vilken kommissionen tillerkänns en fordran, i enlighet med kommissionens skyldigheter enligt artikel 317 FEUF att säkerställa en god förvaltning av unionens resurser och enligt artikel 325 FEUF att bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

156    Tribunalen finner således att det saknas fog för vad sökandena anfört i fråga om åsidosättande av deras rätt till mänsklig värdighet.

157    Tribunalen övergår nu till den fjärde delen av bedömningen, som rör vad sökandena anfört i mål T‑81/19 om att kommissionen i förevarande fall har åsidosatt principen om processuell lojalitetsplikt. I det avseendet ska det påpekas att sökandena inte har åberopat att det skett ett åsidosättande av en unionsrättslig bestämmelse som ger enskilda rättigheter, vilket är ett av de villkor som måste vara uppfyllt för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt den rättspraxis som angetts i punkt 132 ovan, utan ett åsidosättande av artikel 116.1 och artikel 261 i den grekiska civilprocesslagen samt av bestämmelserna i de etiska reglerna för grekiska advokater. Det ska dessutom påpekas att i den mån principen om processuell lojalitetsplikt kan anses vara en princip som är gemensam för flera medlemsstaters rättsordningar, har en sådan princip hittills inte stadfästs i unionsrätten.

158    Det ska vidare erinras om att det i artikel 299 andra stycket FEUF föreskrivs att ”[v]erkställigheten ska följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den medlemsstat inom vars territorium den sker” och att det enligt artikel 299 fjärde stycket FEUF är de nationella domstolarna som ska vara behöriga att kontrollera att verkställighet skett på ett rättsenligt sätt.

159    Det ska i det avseendet understrykas att de nationella domstolarnas behörighet att kontrollera att verkställighet skett på ett rättsenligt sätt inte enbart omfattar mål som rör verkställighet av rättsakter från Europeiska unionens råd, kommissionen eller Europeiska centralbanken som medför en verkställbar betalningsskyldighet för andra än stater, utan även mål som rör verkställighet av tribunalens domar, vilket följer av artikel 280 FEUF och artikel 60 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

160    Tribunalen finner således i likhet med kommissionen att det i förevarande fall ankom på Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten) att kontrollera att kommissionens advokaters handlande i samband med målet om invändning mot verkställigheten av beslutet av den 31 maj 2016, Isotis/kommissionen (C‑450/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:477), samt domen av den 16 juli 2014, Isotis/kommissionen (T‑59/11, EU:T:2014:679), och domen av den 4 februari 2016, Isotis/kommissionen (T‑562/13, ej publicerad, EU:T:2016:63), var förenligt med principen om processuell lojalitetsplikt och, i synnerhet, med artikel 116.1 och artikel 261 i den grekiska civilprocesslagen samt bestämmelserna i de etiska reglerna för grekiska advokater.

161    Vad sökandena anförde vid förhandlingen om att det ankommer på tribunalen att bedöma huruvida kommissionen åsidosatte principen om processuell lojalitetsplikt i målet vid Efeteio Athinon (Appellationsdomstolen i Aten), eftersom tribunalen är ensam behörig att pröva mål om talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot unionen eller dess anställda, föranleder ingen annan bedömning.

162    Det kan nämligen konstateras att tribunalen enligt artikel 268 FEUF visserligen är behörig att avgöra tvister om ersättning för sådan skada som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, där det anges att ”[v]ad beträffar utomobligatoriskt ansvar ska unionen ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar”.

163    Tribunalen får emellertid inte i ett mål om talan som väckts med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF uttala sig om kommissionens påstådda åsidosättande av en nationell processrättslig bestämmelse i samband med ett mål om verkställighet av en dom från tribunalen vid en nationell domstol. Detta skulle nämligen inkräkta på de befogenheter som uttryckligen förbehålls den nationella domstolen enligt artikel 299 FEUF och därmed strida mot den fördelning av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna som fastställs i EUF-fördraget.

164    Tribunalen finner således att det saknas grund för vad sökandena anfört om att det handlande som läggs kommissionen till last i förevarande fall är rättsstridigt på grund av att det strider mot principen om processuell lojalitetsplikt.

165    Mot bakgrund av det nyss anförda finner tribunalen att sökandena inte har förmått visa att det handlande som läggs kommissionen till last i målen T‑721/18 och T‑81/19 utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 132 ovan.

166    Under dessa omständigheter ska, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 108 ovan, det första yrkande om skadestånd och det andra yrkande om skadestånd som sökandena har framställt i vart och ett av målen T‑721/18 och T‑81/19 ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga villkoren för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

167    Härav följer att talan i de båda målen till viss del ska avvisas och till viss del ska ogillas.

 Rättegångskostnader

168    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande:

1)      Talan i båda målen avvisas till viss del och ogillas till viss del.

2)      Zoï Apostolopoulou och Anastasia Apostolopoulou-Chrysanthaki ska ersätta rättegångskostnaderna.

Costeira

Kancheva

Perišin

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 december 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: grekiska.