Mål T‑381/11

Europäischer Wirtschaftsverband der Eisen- und Stahlindustrie (Eurofer) ASBL

mot

Europeiska kommissionen

”Talan om ogiltigförklaring – Miljö – Direktiv 2003/87/EG – Gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser från och med år 2013 – Kommissionens beslut om fastställande av produktriktmärken att tillämpa vid tilldelning av utsläppsrätter – Artikel 263 fjärde stycket FEUF – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt – Regleringsakt som medför genomförandeåtgärder – Avvisning”

Sammanfattning av beslutet

1.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Kommissionens beslut om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser – Talan väckt av en organisation som har till uppgift att tillvarata den europeiska stålindustrins intressen – Upptagande till sakprövning – Villkor

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 10a)

2.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret personligen berörd – Kriterier – Kommissionens beslut om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser – Talan väckt av en organisation som har till uppgift att tillvarata den europeiska stålindustrins intressen – Villkoret personligen berörd ej uppfyllt för de företrädda företagen – Avvisning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artikel 10a)

3.      Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF – Alla akter som har allmän giltighet, med undantag för lagstiftningsakter – Kommissionens beslut om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser – Omfattas – Akt som medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i nämnda bestämmelse i fördraget

(Artiklarna 263 fjärde stycket FEUF, 267 FEUF och 289.1–289.3 FEUF, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87, artiklarna 10a och 11.1)

1.      En organisation som har till uppgift att tillvarata den europeiska stålindustrins intressen kan väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats av kommissionen om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser, enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, endast om de företag som organisationen företräder, eller vissa av dem, har egen talerätt eller om organisationen kan visa att den kan göra gällande ett eget intresse.

(se punkt 18)

2.      Andra fysiska eller juridiska personer än dem som ett beslut är riktat till kan göra anspråk på att vara personligen berörda i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till.

Följaktligen kan en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser, enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen – vilken väckts av en organisation som har till uppgift att tillvarata den europeiska stålindustrins intressen – inte tas upp till sakprövning.

Även om dessa företag är verksamhetsutövare vid sådana anläggningar som avses i kapitel III i nämnda direktiv är denna omständighet emellertid inte av sådant slag att medlemmarna på grund härav får anses personligen berörda, eftersom de, med hänsyn till de bestämmelser i det angripna beslutet, endast berörs av beslutet i sin objektiva egenskap av verksamhetsutövare vid dessa anläggningar, på samma sätt som beslutet berör alla andra näringsidkare som faktiskt eller potentiellt befinner sig i samma situation.

Detsamma gäller företagens förfarandemässiga garantier enligt artikel 10a.1 femte stycket och artikel 10a.2 första stycket i direktiv 2003/87. Den omständigheten att en person deltar i ett förfarande som leder till antagandet av en unionsrättsakt medför nämligen inte att vederbörande är personligen berörd av den ifrågavarande rättsakten såvida inte processrättsliga skyddsregler har föreskrivits i unionslagstiftningen till förmån för personen i fråga. När däremot en unionsrättslig bestämmelse innehåller föreskrifter om att ett visst förfarande ska följas när ett beslut fattas, inom ramen för vilket en person kan göra gällande eventuella rättigheter, bland annat rätten att yttra sig, innebär den särskilda rättsliga ställning som denne befinner sig i att vederbörande är personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Det kan därför konstateras att en person eller ett organ som har rätt att åberopa en sådan förfaranderegel inte av princip, i förhållande till vilken förfarandemässig garanti som helst, kan ha rätt att angripa en unionsrättsakt och föra talan mot dess rättsliga grund. Precis hur långt den enskildes rätt att väcka talan mot en unionsrättsakt sträcker sig beror nämligen på dennes rättsliga ställning, såsom den fastställts i unionsrätten i avsikt att skydda de berättigade intressen som den enskilde sålunda har tillerkänts.

Det föreskrivs dock i artikel 10a.1 femte stycket och artikel 10a.2 första stycket i direktiv 2003/87 att de företag som sökanden företräder hade rätt att höras av kommissionen i egenskap av berörda parter enligt dessa bestämmelser och att kommissionen därför skulle samråda med dem innan det angripna beslutet antogs enligt principerna i dessa bestämmelser. De grunder som sökanden har åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av nämnda beslut avser nämligen inte ett åsidosättande av denna skyldighet att samråda. I den mån sökanden angripit detta besluts laglighet i sak och inte tar sikte på att skydda sina medlemmars rättigheter avseende förfarandet, är dessa företag inte direkt och personligen berörda på det sätt som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

(se punkterna 30–36, 38 och 39)

3.      Med begreppet regleringsakt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, förstås alla rättsakter som har allmän giltighet och som inte är lagstiftningsakter.

Ett beslut som fattats av kommissionen om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser, enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen, har allmän giltighet, genom att det är tillämpligt på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. Vidare utgör beslutet inte en lagstiftningsakt, eftersom det inte har antagits i enlighet med vare sig det ordinarie lagstiftningsförfarande eller det särskilda lagstiftningsförfarande som avses i artikel 289.1–289.3 FEUF. Beslutet är nämligen en kommissionsrättsakt som antagits i enlighet med artikel 10a.1 i direktiv 2003/87. På grund härav utgör beslutet en sådan regleringsakt som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

Det föreskrivs i det angripna beslutet att medlemsstaterna och kommissionen vidtar ett antal genomförandeåtgärder som utmynnar i att medlemsstaterna fastställer de slutliga sammanlagda årskvantiteterna utsläppsrätter som gratis tilldelas varje berörd anläggning, vars införande i förteckningen enligt artikel 11.1 i direktiv 2003/87 kommissionen inte motsatt sig. Det kan mot denna bakgrund konstateras att det angripna beslutet inte utgör en sådan regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

Denna slutsats vederläggs inte av det bakomliggande syftet med denna bestämmelse. Det är visserligen så att dess syfte är att fysiska eller juridiska personer ska kunna väcka talan mot rättsakter med allmän giltighet som inte är lagstiftningsakter, som berör dem direkt och som inte medför genomförandeåtgärder, för att en situation där sådana personer tvingas bryta mot lagen för att få tillgång till domstolsprövning ska kunna undvikas. Detta syfte tar emellertid inte sikte på den situation som företagen befinner sig i, då de är medlemmar i en organisation som har till uppgift att tillvarata den europeiska stålindustrins intressen och som har väckt talan om ogiltighet mot detta beslut. I förevarande fall har dessa företag i princip möjlighet att väcka talan mot de nationella genomförandeåtgärder som det angripna beslutet föranleder och därvid, utan att först behöva göra sig skyldiga till en överträdelse av det angripna beslutet, åberopa dess ogiltighet vid de nationella domstolarna, vilka i sin tur kan hänskjuta frågan vidare enligt bestämmelserna i artikel 267 FEUF innan den avgörs.

(se punkterna 42–45, 56–58 och 60)