Överklagande ingett den 26 februari 2021 av Europeiska unionens råd av den dom som tribunalen (sjunde avdelningen) meddelade den 16 december 2020 i mål T-315/19, BT mot kommissionen

(Mål C-138/21 P)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Europeiska unionens råd (ombud: M. Bauer och M. Alver)

Övriga parter i målet: BT, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Association internationale des anciens de l’Union européenne (AIACE Internationale)

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

bifalla överklagandet och upphäva den överklagade domen,

pröva talan och avvisa talan vid tribunalen, och

förplikta sökandena i första instans att betala de rättegångskostnader som rådet haft i förevarande förfarande och i förfarandet vid tribunalen.

Grunder och huvudargument

Klaganden har anfört fyra grunder till stöd för sitt överklagande.

Den första grunden, som har anförts i första hand, avser felaktig rättstillämpning när det gäller förekomsten av en särbehandling, i samband med beviljande av efterlevandepension enligt artikel 18 eller 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, mellan å ena sidan den efterlevande maken till en före detta tjänsteman som ingått äktenskap innan han eller hon slutade sin anställning, och å andra sidan den efterlevande maken till en före detta tjänsteman som ingått äktenskap efter att ha slutat sin anställning. Enligt rådet har tribunalen inte bedömt om de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till alla de faktorer som kännetecknar dem, däribland de respektive rättsliga situationerna, mot bakgrund av syftet med den unionsrättsakt som fastställer den aktuella distinktionen, det vill säga tjänsteföreskrifterna i sin helhet. Tribunalen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att datumet för äktenskapets ingående är den enda faktor som avgör tillämpningen av artikel 18 eller artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, medan det som motiverar skillnaden i behandling är den grundläggande skillnaden, både i sak och i juridiskt hänseende, mellan den rättsliga situationen för en tjänsteman som innehar en av de ställningar som avses i artikel 35 i tjänsteföreskrifterna och den rättsliga situationen för en före detta tjänsteman.

Den andra grunden, som anförts i andra hand, avser felaktig rättstillämpning i fråga om omfattningen av den rättsliga prövningen av de val som gjorts av unionslagstiftaren. Tribunalen hänvisade till att unionslagstiftaren har ett "enkelt" handlingsutrymme, vilket ”innebär att det måste ”prövas huruvida unionslagstiftarens bedömning att den införda särbehandlingen kan vara lämplig och nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet inte är orimlig”. Domstolen erkänner att unionens att unionslagstiftaren har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där den ställs inför val av politisk, ekonomisk eller social art och därvid måste göra komplicerade bedömningar, vilket är fallet när det gäller organisationen av ett system för social trygghet. Frågan är alltså inte huruvida en åtgärd som vidtagits på ett sådant område var den enda eller den bästa möjliga. Endast det faktum att åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som de behöriga institutionerna avser att uppnå, kan påverka åtgärdens laglighet. Genom att göra en prövning som sträcker sig längre än till den berörda åtgärdens uppenbart olämpliga karaktär har tribunalen ersatt lagstiftarens bedömning med sin egen och därmed överskridit gränserna för sin laglighetskontroll.

Den tredje grunden, som anförts i tredje hand, avser att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida särbehandlingen var motiverad. Denna prövning kännetecknas för det första av att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning vid definitionen av omfattningen av den rättsliga prövningen av de val som gjorts av unionslagstiftaren. För det andra har tribunalen åsidosatt rättspraxis enligt vilken det är sökanden som ska bevisa att en lagbestämmelse är oförenlig med primärrätten, och inte de institutioner som har utarbetat rättsakten som ska bevisa att den är laglig. För det tredje har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att pröva huruvida särbehandlingen var motiverad mot bakgrund av rättspraxis enligt vilken en generell bedrägeripresumtion inte är tillräcklig för att motivera en åtgärd som åsidosätter ändamålen med EUF-fördraget, och genom att dra slutsatsen att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna fastställer en ”allmän och ovedersäglig presumtion för bedrägeri mot äktenskap som varat i mindre än fem år”.

Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning och åsidosättande av motiveringsskyldigheten i samband med tribunalens beslut om åsidosättande av principen om icke-diskriminering på grund av ålder. För det första hänvisar tribunalen i punkt 61 i den överklagade domen både till den efterlevande makens ålder och till tjänstemannens eller den före detta tjänstemannens ålder, vilket innebär ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. För att det ska kunna konstateras att det föreligger en särskild nackdel för personer i en viss ålder eller i ett visst åldersintervall krävs det att det finns bevis för att lagstiftningen i fråga påverkar en betydligt större andel av personer i en viss ålder negativt än personer i en annan ålder, vilket inte föreligger i detta fall. Slutligen, även om man antar att det föreligger en särbehandling som indirekt grundar sig på den före detta tjänstemannens ålder vid tidpunkten för giftermålet, har tribunalen ändå underlåtit att pröva huruvida denna skillnad ändå är förenlig med artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och huruvida den uppfyller kriterierna i artikel 52.1 i denna stadga.

____________