Language of document : ECLI:EU:T:2019:113

Mål T‑865/16

Fútbol Club Barcelona

mot

Europeiska kommissionen

 Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 26 februari 2019

”Statligt stöd – Stöd som beviljats av de spanska myndigheterna till förmån för vissa professionella fotbollsklubbar – Förmånlig skattesats som tillämpas på klubbar som beviljats status som icke-vinstdrivande enhet – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Etableringsfrihet – Fördel”

1.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Huruvida ett stöd är förenligt med den inre marknaden – Utrymme för skönsmässig bedömning – Iakttagande av överensstämmelsen mellan EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd och andra bestämmelser i EUF-fördraget om den inre marknadens funktion – Formellt granskningsförfarande avseende en åtgärd som kan äventyra etableringsfriheten – Skyldighet att undersöka ett separat åsidosättande av etableringsfriheten – Föreligger inte

(Artiklarna 49 FEUF och 107 FEUF)

(se punkterna 29–37)

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stödmottagarna beviljas en fördel – Nationell åtgärd enligt vilken endast vissa professionella fotbollsklubbar betraktas som icke-vinstdrivande enheter i skattehänseende – Bevisbördan för att det föreligger en fördel vilar på kommissionen – Bedömning mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter

(Artikel 107.1 FEUF)

(se punkterna 44–67)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Omsorgsfull och opartisk granskning – Beaktande av de mest kompletta och tillförlitliga uppgifterna – Skyldighetens omfattning

(Artikel 108.2 FEUF)

(se punkterna 49 och 69)

Sammanfattning

Genom dom av den 26 februari 2019 i mål T‑865/16, Fútbol Club Barcelona/kommissionen, ogiltigförklarade tribunalen kommissionens beslut (EU) 2016/2391 av den 4 juli 2016 om statligt stöd SA.29769 (2013/C) (f.d. 2013/NN) som Spanien har beviljat vissa spanska fotbollsklubbar, med motiveringen att kommissionen inte hade styrkt förekomsten av en ekonomisk fördel som beviljats dem som omfattas av den aktuella åtgärden.

Det angripna beslutet avsåg en spansk lag som antogs år 1990, i vilken alla spanska professionella idrottsklubbar ålades att byta juridisk form till idrottsaktiebolag, med undantag för de professionella idrottsklubbar som gått med överskott under de år som föregick lagens antagande. Sökanden, Fútbol Club Barcelona, och tre andra professionella fotbollsklubbar som omfattades av detta undantag, hade således valt att fortsätta bedriva verksamhet i form av icke-vinstdrivande juridiska personer, och de omfattades, av denna anledning, av en särskild inkomstskattesats. Eftersom denna särskilda skattesats till och med år 2016 var lägre än den skattesats som var tillämplig på idrottsaktiebolag, förklarade kommissionen, i det angripna beslutet, att denna lagstiftning, genom att införa ett privilegium avseende företagsbeskattning till förmån för de fyra berörda klubbarna, utgjorde olagligt stöd som var oförenligt med den inre marknaden och ålade Konungariket Spanien att avskaffa det, och att återkräva de enskilda stöd som betalats ut till stödmottagarna enligt nämnda stödordning.

I sin dom fann tribunalen först och främst att talan inte kunde vinna bifall på den grund som avsåg ett åsidosättande av artikel 49 FEUF. I denna grund gjorde sökanden gällande att kommissionen borde ha slagit fast att skyldigheten för professionella sportklubbar att byta juridisk form till idrottsaktiebolag strider mot nämnda artikel. Tribunalen erinrade i detta avseende om att kommissionen i ett förfarande som inletts avseende statligt stöd, utom i fall då den aktuella åtgärden är oförenlig med den inre marknaden på grund av att artikel 49 FEUF åsidosatts, inte är behörig att fastställa förekomsten av en separat överträdelse av artikel 49 FEUF och därav dra nödvändiga rättsliga slutsatser.

Därefter prövade tribunalen den grund som avsåg fel som kommissionen påstås ha begått vid prövningen av den fördel som lagstiftningen ger de fyra berörda klubbarna. Tribunalen erinrade om att kommissionen har skyldighet att göra en helhetsbedömning av komplexa åtgärder för att avgöra om de berörda företagen därigenom fått ekonomiska fördelar som de inte skulle ha erhållit på normala marknadsvillkor och preciserade att detta även gäller vid bedömningen av en stödordning. Tribunalen påpekade härvid att även om kommissionen, vad gäller en stödordning, kan begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna och abstrakta särdrag, utan att vara skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen för att pröva om den innebär stöd, så måste denna granskning emellertid innefatta en undersökning av stödordningens olika konsekvenser, såväl gynnsamma som ogynnsamma, för stödmottagarna, om regelverket har en sådan utformning att det är osäkert om det medför en sådan fördel som det påstås medföra.

Den nationella lagstiftning som avses i det angripna beslutet kan sammanfattas som att den, vad gäller spansk professionell idrott, inskränker den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för det skattesystem som gäller för icke-vinstdrivande enheter, varför tribunalen valde att pröva om kommissionen, i det angripna beslutet, har styrkt att det skattesystem som gäller för icke-vinstdrivande enheter, som helhet, är sådant att det kan leda till att de som omfattas därav försätts i en mer gynnsam situation än om de hade varit tvungna att bedriva sin verksamhet i form av idrottsaktiebolag. Enligt tribunalen var detta emellertid inte fallet. Efter att ha understrukit att kommissionen, när den antog det angripna beslutet, hade tillgång till uppgifter som framhävde särdragen i den särskilda skatteordningen för icke‑vinstdrivande enheter, närmare bestämt att skatteavdraget för återinvestering av extraordinär vinst begränsats mer än vad som är fallet för idrottsaktiebolag, förklarade tribunalen att kommissionens argument inte ger stöd för slutsatsen att icke-vinstdrivande enheters mindre möjligheter att göra skatteavdrag uppväger fördelen av en lägre nominell skattesats. Eftersom kommissionen inte hade uppfyllt sin skyldighet att styrka att den omtvistade åtgärden medförde en fördel för dem som berörs av den, konstaterade tribunalen att artikel 107.1 FEUF hade åsidosatts och ogiltigförklarade det angripna beslutet.