Language of document : ECLI:EU:T:2021:92

TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 17 februari 2021 (*)

”Statligt stöd – Den franska lufttrafikmarknaden – Anstånd, i samband med covid-19-pandemin, med betalningen av flygskatt och solidaritetsskatt på flygbiljetter under perioden mars–december 2020 – Beslut att inte göra invändningar – Stöd för att avhjälpa skador som orsakats av en exceptionell händelse – Frihet att tillhandahålla tjänster – Likabehandling – Krav på innehav av en operativ licens utfärdad av franska myndigheter – Proportionalitet – Artikel 107.2 b FEUF – Motiveringsskyldighet”

I mål T‑259/20,

Ryanair DAC, Swords (Irland), företrätt av advokaterna E. Vahida, F.‑C. Laprévote, S. Rating och I.-G. Metaxas-Maranghidis,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av L. Flynn, S. Noë och C. Georgieva-Kecsmar, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av E. de Moustier, C. Mosser, A. Daniel och P. Dodeller, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2020) 2097 final av den 31 mars 2020 om statligt stöd SA.56765 (2020/N) – Frankrike – Covid-19 – Anstånd med betalning av flygskatter till förmån för lufttrafikföretag,

meddelar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna A. Kornezov, E. Buttigieg (referent), K. Kowalik-Bańczyk och G. Hesse,

justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 23 september 2020,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Republiken Frankrike gjorde den 24 mars 2020 en anmälan i enlighet med artikel 108.3 FEUF till Europeiska kommissionen om en stödåtgärd i form av ett anstånd, under perioden mars–december 2020, med betalningen av den flygskatt och solidaritetsskatt som skulle betalas månadsvis (nedan kallat den aktuella stödordningen).

2        Den aktuella stödordningen syftar till att se till att flygföretag som innehar en operativ licens som har utfärdats i Frankrike i enlighet med artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 2008, s. 3) (nedan kallad fransk licens) ska kunna upprätthålla tillräcklig likviditet till dess att reserestriktioner eller reseförbud upphävs och affärsverksamheten kan återgå till det normala. Stödordningen innebär sålunda att betalningen av dessa skatter skjuts upp till den 1 januari 2021 och att betalningarna därefter delas upp över en period om 24 månader, det vill säga till den 31 december 2022. Skatternas exakta belopp fastställs utifrån antalet passagerare och antalet flygningar från en fransk flygplats. Vidare kommer det aktuella stödprogrammet de lufttrafikföretag till godo som innehar en fransk licens, vilket innebär att de har sin ”huvudsakliga verksamhet” i Frankrike (se punkt 29 nedan).

3        Kommissionen antog den 31 mars 2020 beslut C(2020) 2097 final om statligt stöd SA.56765 (2020/N) – Frankrike – Covid-19 – Anstånd med betalningen av flygskatter till förmån för lufttrafikföretag (nedan kallat det angripna beslutet). Kommissionen fann i det angripna beslutet att den aktuella åtgärden utgjorde statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och gjorde därefter en bedömning av huruvida stödet var förenligt med den inre marknaden och mer specifikt mot bakgrund av artikel 107.2 b FEUF.

4        Kommissionen fann därvid att covid-19-pandemin utgjorde en exceptionell händelse i den mening som avses i artikel 107.2 b FEUF och att det fanns ett orsakssamband mellan de skador som denna händelse åsamkat och den skada som kompenserades av den aktuella stödordningen, eftersom denna stödordning syftade till att minska flygföretagens likviditetskris till följd av covid-19-pandemin genom att tillgodose likviditetsbehovet hos de lufttrafikföretag som innehade en fransk licens.

5        Efter att ha erinrat om att det följer av domstolens praxis att det endast är ekonomiska förluster som direkt har orsakats av en exceptionell händelse som kan kompenseras, och att ersättningen inte får överstiga summan av dessa förluster, fann kommissionen för det första att den aktuella stödordningen stod i proportion till de förväntade skadornas storlek, eftersom det beräknade stödbeloppet torde vara lägre än de kommersiella skador som krisen i spåren av Covid-19-pandemin förväntades leda till.

6        Kommissionen ansåg för det andra att det stod klart att den aktuella stödordningen hade upprättats på ett icke diskriminerande sätt, eftersom den inkluderade samtliga flygföretag med fransk licens. Kommissionen underströk i detta hänseende att stödets icke-diskriminerande karaktär inte påverkades av den omständigheten att stödet, i det aktuella fallet, utgavs i form av anstånd med vissa skatter som även belastade budgeten för flygföretag med operativ licens utfärdad av andra medlemsstater, eftersom den aktuella stödordningen klart syftade till att kompensera för de skador som åsamkats flygföretag med fransk licens. Stödordningens räckvidd var således att betrakta som proportionerlig med hänsyn till dess syfte att ersätta skador som uppkommit på grund av covid-19-pandemin. Kommissionen angav särskilt att den aktuella stödordningen bidrog till att upprätthålla flygsektorns struktur för flygföretag med fransk licens. Kommissionen bedömde följaktligen att de franska myndigheterna i detta skede hade visat att den aktuella stödordningen inte gick utöver de skador som direkt orsakats av krisen i covid-19-pandemins spår.

7        Mot bakgrund av åtaganden från Republiken Frankrike, och särskilt dess åtagande att låta kommissionen ta del av och godkänna en detaljerad beskrivning av den metod som denna medlemsstat avsåg att använda för att i efterhand och för varje stödmottagare kvantifiera omfattningen av skadorna som orsakats av covid-19-pandemin, beslutade kommissionen därför att inte göra några invändningar mot den aktuella stödordningen.

 Förfarandet och parternas yrkanden

8        Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 maj 2020.

9        Genom handling som inkom till tribunalens kansli samma dag begärde sökanden att målet skulle handläggas skyndsamt, i enlighet med artiklarna 151 och 152 i tribunalens rättegångsregler. Genom beslut av den 29 maj 2020 biföll tribunalen (tionde avdelningen) begäran om skyndsam handläggning.

10      Kommissionen inkom med svaromål till tribunalens kansli den 18 juni 2020.

11      Med tillämpning av artikel 106.2 i rättegångsreglerna framställde sökanden den 30 juni 2020 en motiverad begäran om muntlig förhandling

12      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 20 juli 2020 ansökte Republiken Frankrike om att få intervenera i detta mål till stöd för kommissionens yrkanden. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 28 juli 2020 begärde sökanden, i enlighet med artikel 144.7 i rättegångsreglerna, att vissa uppgifter om antalet bokningar och det förväntade antalet passagerare som förekom i ansökan, i den förkortade versionen av ansökan och i bilagorna till dessa inte skulle lämnas ut till Republiken Frankrike. Sökanden bifogade således icke-konfidentiella versioner av ansökan, den förkortade versionen av ansökan och bilagorna till dessa.

13      På förslag av tionde avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i rättegångsreglerna, att hänskjuta målet till samma avdelning i utökad sammansättning.

14      Genom beslut av den 5 augusti 2020 tillät ordföranden på tribunalens tionde avdelning i utökad sammansättning Republiken Frankrike att intervenera, och beslutade interimistiskt att endast översända de av sökanden ingivna icke-konfidentiella versionerna av ansökan, den förkortade versionen av ansökan och bilagorna till dessa, i avvaktan på Republiken Frankrikes eventuella synpunkter på begäran om konfidentiell behandling.

15      Som en åtgärd för processledning av den 6 augusti 2020 tilläts Republiken Frankrike, med tillämpning av artikel 154.3 i rättegångsreglerna, att inkomma med en interventionsinlaga.

16      Den 21 augusti 2020 inkom Republiken Frankrike med sin interventionsinlaga till tribunalens kansli, utan att invända mot sökandens begäran om konfidentiell behandling.

17      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

18      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska 

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

19      Republiken Frankrike har yrkat att talan ska avvisas i den del den syftar till att bestrida bedömningen av stödet som sådant och att talan ska ogillas i övrigt. I andra hand har Republiken Frankrike yrkat att talan ska ogillas i sin helhet.

 Rättslig bedömning

20      Det ska erinras om att unionsdomstolen har rätt att mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall bedöma huruvida en god rättskipning motiverar att talan ogillas i sak, utan att först pröva om talan kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 51 och 52, och dom av den 14 september 2016, Trajektna luka Split/kommissionen, T‑57/15, ej publicerad, EU:T:2016:470, punkt 84). Med hänsyn särskilt till de överväganden som har medfört att målet ska handläggas skyndsamt och med hänsyn till den betydelse som ett skyndsamt avgörande av sakfrågan har för sökanden, kommissionen och Republiken Frankrike ska talan prövas i sak, utan att tribunalen dessförinnan tar ställning till huruvida talan kan tas upp till prövning.

21      Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet och principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Som andra grund har sökanden gjort gällande att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid prövningen av huruvida den aktuella stödordningen var proportionerligt med hänsyn till de skador som orsakats av covid-19-pandemin. Den tredje grunden avser åsidosättande av de processuella rättigheter som följer av artikel 108.2 FEUF. Såvitt avser den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att kommissionen åsidosatte motiveringsskyldigheten.

 Den första grunden: Åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet och principen om frihet att tillhandahålla tjänster

22      Den första grunden består i princip av fyra delar, nämligen åsidosättande av artikel 18 FEUF, åsidosättande av proportionalitetsprincipen, en uppenbart oriktig bedömning samt åsidosättande av principen om frihet att tillhandahålla tjänster, vilken har inskränkts på ett omotiverat sätt. Innan dessa delar prövas ska det kontrolleras huruvida rekvisiten i artikel 107.2 b FEUF är uppfyllda.

23      I artikel 107.2 b FEUF föreskrivs att ”[f]örenligt med den inre marknaden är … stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser”. Det framgår av rättspraxis att denna bestämmelse avser stöd som är förenligt med den inre marknaden på villkor att det uppfyller vissa objektiva kriterier. Av detta följer att kommissionen är skyldig att förklara att sådant stöd är förenligt med den inre marknaden när dessa kriterier är uppfyllda och att kommissionen i det avseendet inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 25 juni 2008, Olympiaki Aeroporia Ypiresies/kommissionen, T‑268/06, EU:T:2008:222, punkt 51; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 1980, Philip Morris/kommissionen, 730/79, EU:C:1980:209, punkt 17).

24      Endast ekonomisk skada som orsakas av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser får ersättas enligt denna bestämmelse. Det ska således finnas ett direkt samband mellan de skador som har orsakats av den exceptionella händelsen och det statliga stödet, och det är nödvändigt att göra en så exakt bedömning som möjligt av de skador som har åsamkats (se dom av den 23 februari 2006, Atzeni m.fl., C‑346/03 och C‑529/03, EU:C:2006:130, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

25      Kommissionen ska därefter kontrollera huruvida stödåtgärderna i fråga är ändamålsenliga för att avhjälpa de skador som orsakats av den exceptionella händelsen och förbjuder åtgärder som är generella och fristående från de skador som påstås ha uppkommit till följd av en sådan händelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 februari 2018, Larko/kommissionen, T‑423/14, EU:T:2018:57, punkt 38). Det krävs även att den berörda medlemsstaten begränsar ersättningsbeloppet till vad som är nödvändigt för att avhjälpa de skador som åsamkats mottagarna av den ifrågavarande stödåtgärden.

26      I förevarande fall är det ostridigt att covid-19-pandemin utgör en exceptionell händelse i den mening som avses i artikel 107.2 b FEUF. I punkt 29 i det angripna beslutet redovisar kommissionen de kriterier som följer av dess beslutspraxis i detta avseende, varefter den redogör för sättet på vilket covid-19-pandemin uppfyller dessa kriterier. Sökanden har inte invänt mot denna bedömning men har vid förhandlingen gjort gällande att kommissionen och Republiken Frankrike i sina inlagor har betraktat de reserestriktioner och nedstängningsåtgärder som vidtagits av denna medlemsstat såsom utgörande den exceptionella händelsen, inte pandemin som sådan. Såsom kommissionen har angett i punkt 35 i svaromålet, och som förtydligas i fotnot 18, förhåller det sig i själva verket så att pandemin, tillsammans med de åtgärder som franska myndigheter vidtagit i anledning av densamma, som helhet betraktat utgör den exceptionella händelsen i fråga, vilket uttryckligen framgår av punkterna 15 och 50 i det angripna beslutet. Dessa synnerligen restriktiva åtgärder, särskilt med avseende på rörelsefriheten i såväl Frankrike som Europeiska unionen, har nämligen ingen annan logisk grund än viljan att begränsa spridningen av pandemin. Det är pandemin som har nödvändiggjort åtgärderna i fråga, vilka i sin tur har fått konsekvenser för de flygföretag som är verksamma på den franska marknaden. Det föreligger således ett obrutet orsakssamband mellan den exceptionella händelsen och skadan. Ett liknande synsätt följer för övrigt av rättspraxis. Sålunda fann tribunalen, i domen av den 25 juni 2008, Olympiaki Aeroporia Ypiresies/kommissionen (T‑268/06, EU:T:2008:222, punkt 49), att kommissionen hade gjort en riktig bedömning när den betraktat stängningen av det amerikanska luftrummet under tiden 11–14 september 2001 som en exceptionell händelse och att det inte endast var attentaten, utan även stängningen av luftrummet som utgjorde de exceptionella händelserna.

27      Det orsakssamband som krävs enligt artikel 107.2 b FEUF föreligger således mellan å ena sidan covid-19-pandemin och de restriktiva åtgärder och nedstängningar som vidtagits av franska myndigheter och å andra sidan den ekonomiska skada som flygföretagen i Frankrike har lidit genom att flygtrafiken, särskilt passagerartrafiken (se punkterna 35–37 i det angripna beslutet), sjönk till i princip noll i denna medlemsstat.

 Den första grunden, delgrunder 1–3: Åsidosättande av artikel 18 FEUF, åsidosättande av proportionalitetsprincipen och en uppenbart oriktig bedömning

28      I förevarande fall består stödordningen i fråga i beviljandet av anstånd med betalning av flygskatter för flygbolag som innehar fransk licens, vilket innebär att de har sin ”huvudsakliga verksamhet” i Frankrike (se punkt 29 nedan). Denna stödordning är begränsad i tiden, eftersom den gäller skattebelopp som normalt skulle ha förfallit till betalning varje månad under perioden mars–december 2020. Som framgår av punkt 2 ovan syftar uttrycket fransk licens på en operativ licens som franska myndigheter har beviljat med tillämpning av artikel 3 i förordning nr 1008/2008.

29      Vidare anges i artikel 2.26 i förordning nr 1008/2008 att med ”huvudsaklig verksamhet” avses ett EU-lufttrafikföretags huvudkontor eller säte i den medlemsstat i vilken detta företags huvudsakliga finansiella funktioner och operativa ledning utövas, inbegripet styrning av fortsatt luftvärdighet. Begreppet huvudsaklig verksamhet motsvarar i praktiken lufttrafikföretagets säte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2014, International Jet Management, C‑628/11, EU:C:2014:171, punkt 66). Det är således riktigt, såsom sökanden har hävdat, att enligt förordningen kan en bestämd juridisk person endast ha ett enda ställe för sin huvudsakliga verksamhet och därför endast få en enda licens utfärdad av myndigheterna i den medlemsstat i vilken den huvudsakliga verksamheten bedrivs. Det står emellertid ett flygföretag fritt att erhålla flera licenser genom att skapa separata juridiska personer, till exempel genom bildandet av dotterbolag.

30      Sedan detta klargjorts erinrar tribunalen om att enligt rättspraxis framgår det av systematiken i fördraget att det förfarande som föreskrivs i artikel 108 FEUF aldrig får utmynna i ett resultat som skulle vara oförenligt med specifika bestämmelser i fördraget. Kommissionen kan därför inte förklara ett statligt stöd, som på grund av vissa aspekter av sin utformning åsidosätter andra bestämmelser i fördraget, förenligt med den inre marknaden. På samma sätt kan kommissionen inte förklara ett statligt stöd, som på grund av vissa aspekter av sin utformning, åsidosätter allmänna principer i unionsrätten, såsom likabehandlingsprincipen, förenligt med den inre marknaden (dom av den 15 april 2008, Nuova Agricast, C‑390/06, EU:C:2008:224, punkterna 50 och 51).

31      I förevarande fall konstaterar tribunalen att kriteriet för stöd, nämligen kravet på att inneha en fransk licens, leder till att flygföretag som har sin huvudsakliga verksamhet i Frankrike och sålunda kommer i åtnjutande av det betalningsanstånd som beviljats av staten, särbehandlas i förhållande till flygföretag som har huvudsaklig verksamhet i en annan medlemsstat och som – med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten – är verksamma i Frankrike eller på linjer till eller från Frankrike, men inte har rätt till något sådant anstånd.

32      Även om det antas, såsom sökanden har påstått, att denna särbehandling skulle kunna likställas med diskriminering, i den mening som avses i artikel 18 första stycket FEUF, påpekar tribunalen att denna bestämmelse föreskriver att all diskriminering på grund av nationalitet ska vara förbjuden inom fördragens tillämpningsområde, ”utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen”. Det ska således prövas huruvida denna särbehandling är tillåten enligt artikel 107.2 b FEUF, vilken utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet. Vid denna prövning ska det kontrolleras dels att det mål som eftersträvas med den aktuella stödordningen uppfyller kraven i ovannämnda bestämmelse, dels att villkoren för beviljande av stödet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

33      Vad först gäller det mål som eftersträvas med den aktuella stödordningen konstaterar tribunalen att detta, i överensstämmelse med lydelsen i artikel 107.2 b FEUF, är att på ett övergripande sätt avhjälpa de skador som luftfartssektorn lidit som en följd av den aktuella exceptionella händelsen. Det specifika syftet med den aktuella stödordningen är således inte att upprätthålla strukturen hos den franska flygmarknaden som sådan, såsom sökanden har hävdat (i den inledande delen i punkt 66 i ansökan), utan, såsom kommissionen har påpekat, att med hjälp av ett betalningsanstånd mildra den ekonomiska bördan för de flygföretag som drabbats hårt av de reserestriktioner och nedstängningsåtgärder som Republiken Frankrike infört för att hantera covid-19-pandemin (se i detta avseende punkterna 2 och 3 i det angripna beslutet, under rubriken ”Åtgärdens syfte”). Mer specifikt handlar det om att använda skattesystemet så att betalningen av de båda aktuella flygskatterna för perioden mars–december 2020 skjuts upp för flygföretag som innehar en fransk licens, alltså inte en nationell licens såsom sökanden har gjort gällande, utan en operativ licens för unionen utfärdad av franska myndigheter med tillämpning av förordning nr 1008/2008. Eftersom dessa reserestriktioner och nedstängningsåtgärder vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet redan hade lett till att ett stort antal flygplan tagits ur trafik, och med tanke på att situationen förvärrades ytterligare därefter med följd att flygplatser i Frankrike stängde ned och att i princip alla planerade flygningar ställdes in under den hårdaste nedstängningsperioden, kan det konstateras att en åtgärd som den aktuella stödordningen hade till syfte att dämpa de skadeverkningar som till följd av de restriktioner och åtgärder som Republiken Frankrike beslutade om har drabbat flygföretag som är verksamma i landet.

34      Eftersom förekomsten av en exceptionell händelse som avser de skador som stödordningen avser att kompensera är fastställd och, mer specifikt, då denna stödordning syftar till att mildra den ekonomiska bördan för de flygföretag som blev hårt drabbade av de reserestriktioner och nedstängningsåtgärder som Republiken Frankrike beslutade om i syfte att hantera Covid-19-pandemin, konstaterar tribunalen att det mål som den aktuella stödordningen eftersträvar uppfyller villkoren i artikel 107.2 b FEUF.

35      Vad därefter gäller prövningen av huruvida villkoren för beviljande av stödet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med den aktuella stödordningen och uppfylla villkoren i artikel 107.2 b FEUF, gör tribunalen följande överväganden.

36      Såvitt avser frågan om den aktuella stödordningens ändamålsenlighet ska det noteras att den har utformats på så sätt att stödberättigade företag, det vill säga de som innehar en fransk licens, temporärt befrias från betalning av skatt genom att de beviljas ett betalningsanstånd.

37      För det första är det följaktligen inte de skadedrabbades nationalitet som sådan som är avgörande för om de beviljas skadekompensation, utan kravet är i själva verket att det föreligger en institutionell koppling till platsen där den skada som orsakats av reserestriktionerna och nedstängningsåtgärderna uppkommit, det vill säga platsen för företagets huvudsakliga verksamhet. Detta framgår av den omständigheten att villkoret för att omfattas av den aktuella stödordningen är att det utfärdats en fransk licens för företaget, vilket förutsätter att flygföretaget har sin huvudsakliga verksamhet i Frankrike. För det andra finns det i denna koppling i själva verket också en tidsmässig aspekt. Såsom sökanden har angett i punkt 59 i ansökan, är det nämligen inte enkelt att erhålla en licens från en annan medlemsstat, eftersom flygföretaget då inte bara måste byta ort för sin huvudsakliga verksamhet utan även göra en ny ansökan om licens, medan tillhandahållandet av en tjänst kan upphöra från en dag till en annan. Det är således normalt att den berörda medlemsstaten försöker försäkra sig om att de flygföretag som kan komma i fråga för den aktuella stödordningen är stadigvarande verksamma i Frankrike, så att de finns på plats där för att betala in den uppskjutna skatt som beviljats och så att underskottet för skatteintäkter på medellång sikt blir så lågt som möjligt. Kravet på innehav av en fransk licens innebär att flygföretagets huvudsakliga verksamhet bedrivs i Frankrike, vilket gör det möjligt att säkerställa att företagets närvaro har en viss stabilitet, åtminstone i administrativt och finansiellt hänseende. Detta gör det möjligt för myndigheterna i den medlemsstat som beviljar stödet att kontrollera hur stödmottagarna använder det, vilket inte skulle ha varit fallet om Republiken Frankrike hade antagit ett kriterium som innebar att i Frankrike verksamma flygföretag med licens från en annan medlemsstat, såsom sökanden, omfattades av stödordningen. Tillhandahållandet av en tjänst är nämligen per definition av ett mer osäkert slag vad gäller långsiktigheten, eftersom detta tillhandahållande kan upphöra med mycket kort varsel, eller rent av med omedelbar verkan.

38      Vidare kan konstateras att det framgår av villkoren för beviljande av stöd, som är av skattemässig karaktär, att de franska myndigheterna har möjlighet och skyldighet att genomföra en finansiell kontroll av stödmottagarna. En sådan möjlighet och skyldighet finns emellertid endast med avseende på flygföretag med fransk licens, eftersom det endast är franska myndigheter som har befogenhet att övervaka dessa företags finansiella situation, i enlighet med de skyldigheter som följer av bland annat artikel 5 och artikel 8.2 i förordning nr 1008/2008, såsom framgår av punkt 46 i det angripna beslutet. I denna punkt i det angripna beslutet anges nämligen att den aktuella stödordningen ”också föreskriver att de kommersiella förlusterna per stödmottagande företag ska utvärderas och beräknas i efterhand av Direction [g]énérale de l’[a]viation [c]ivile (Generaldirektoratet för civil luftfart) på grundval av granskade och godkända räkenskaper för år 2020, vilka ska ges in av vart och ett av de stödmottagande flygföretagen” och att ”[b]eviljandet av stöd villkoras mot att lufttrafikföretagen tillhandahåller de handlingar som krävs för att beräkna skadorna”. Franska myndigheter har däremot enligt nämnda förordning inte någon som helst behörighet att övervaka den finansiella situationen för flygföretag som inte har fransk licens.

39      Dessutom är det förvisso riktigt att domstolen har funnit att begreppet ”huvudsaklig verksamhet” i princip motsvarar begreppet säte (se punkt 29 ovan) och att ett företag kan ändra sitt säte relativt snabbt, men det går inte att bortse från att det i artikel 2.26 i förordning nr 1008/2008 ges ytterligare preciseringar, i synnerhet att styrningen av fortsatt luftvärdighet måste utföras från orten för den huvudsakliga verksamheten, vilken i föreliggande fall är Frankrike. Denna bedömning bekräftas av artikel 5 (om finansiella villkor för beviljande av operativa licenser), artikel 7 (om styrkande av gott anseende) och artikel 8 (om giltigheten för operativa licenser) i förordning nr 1008/2008. Genom dessa bestämmelser införs ömsesidiga skyldigheter mellan flygbolag som innehar fransk licens och franska myndigheter och det inrättas sålunda en specifik och stabil koppling mellan dem som på ett lämpligt sätt uppfyller rekvisiten i artikel 107.2 b FEUF, enligt vilka stödet ska avhjälpa skador som orsakats av exceptionella händelser. Dessutom består den förlust av denna koppling till den berörda medlemsstaten som en flyttning av den huvudsakliga verksamheten till en annan medlemsstat skulle utgöra inte enbart i en flyttning av sätet, eftersom flygföretaget, såsom sökanden själv har påpekat i punkt 59 i ansökan, dessutom måste vidta alla administrativa åtgärder i sistnämnda medlemsstat för att beviljas en ny operativ licens och uppfylla samtliga krav i detta avseende, och registrering av en ny ort för dess huvudsakliga verksamhet utgör endast en del härav.

40      Det står således klart att Republiken Frankrike, genom att anta detta krav, i princip har försökt försäkra sig om att de flygföretag som omfattas av betalningsanståndet har en varaktig koppling till Frankrike, i form av att företaget där har etablerat en betydande juridisk enhet, nämligen dessa företags huvudsakliga verksamhet inom dess territorium. Någon sådan koppling kan inte finnas för företag som bedriver verksamhet med en licens utfärdad av en annan medlemsstat än Frankrike, då dessa företag inte skulle vara underställda franska myndigheters tillsyn i fråga om sin finansiella situation och anseende, i den mening som avses i förordning nr 1008/2008, och då deras situation innebär att de skulle sakna den ömsesidiga stabila och specifika koppling till Frankrike som de företag för vilka denna medlemsstat har utfärdat en operativ licens har.

41      Begränsningen av stödet till att endast omfatta flygföretag som innehar fransk licens, på grund av den stabila och ömsesidiga kopplingen mellan dessa företag och den franska ekonomin, innebär således att stödordningen ska anses vara ändamålsenlig för att uppfylla målet att avhjälpa skador som orsakats av en exceptionell händelse i den mening som avses i artikel 107.2 b FEUF.

42      Av det anförda följer att sökandebolaget saknar fog för att, med hänvisning till att det har sin huvudsakliga verksamhet i Irland, har en betydande andel (7 procent) av marknaden för passagerartrafik från och till Frankrike, är det tredje största flygföretaget i Frankrike samt utgör en del av den franska flygmarknaden sedan 1997 (punkt 66 i ansökan), påstå att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den slog fast att flygföretag som sökandebolaget inte ska omfattas av stödordningen av det skälet att medlemsstaten i fråga inte skulle ha möjlighet att utföra den kontroll som beskrivs i punkt 46 i det angripna beslutet. Det kan tilläggas att nämnda marknadsandel endast avser passagerarflyget, utan hänsyn till fraktflyget, och per definition hänför sig till en period före den exceptionella händelsen, medan det enligt den rättspraxis som anges i punkt 24 ska göras en så exakt bedömning av skadorna som möjligt.

43      Såvitt avser frågan om den aktuella stödordningens proportionalitet anser tribunalen att Frankrikes krav på en fransk licens, med hänsyn till, såsom kommissionen har understrukit, att medlemsstaternas resurser inte är obegränsade, innebär att stödet enligt den aktuella stödordningen förbehålls de flygföretag som har drabbats hårdast av de reserestriktioner och nedstängningsåtgärder som vidtagits av denna medlemsstat och som, per definition, fått verkan på franskt territorium. Såsom kommissionen har påpekat i sin svarsinlaga genomförde Air France år 2019 98,83 procent av sina flygningar i Frankrike, från Frankrike och till Frankrike. Denna siffra var samma år 97,05 procent för Transavia.com och 100 procent för Hop!, Aigle Azur, Air Corsica, Corsair, XL Airways France och så vidare. Flygningarna i Frankrike, till Frankrike och från Frankrike utgjorde däremot en mycket mindre andel av verksamheten för andra företag, nämligen till exempel 22,99 procent för easyJet, 8,3 procent för sökanden, 18,93 procent för Vueling airlines och så vidare.

44      Av dessa uppgifter framgår att de flygföretag som är berättigade till stöd proportionellt sett berörs betydligt mer drastiskt än sökanden, som mot bakgrund av de senaste uppgifterna som lämnats endast hade 8,3 procent av sin verksamhet i Frankrike, till Frankrike och från Frankrike, jämfört med 100 procent vad gäller vissa av de stödberättigade företagen.

45      Sökanden har även förordat en möjlig alternativ stödordning, baserad på flygföretagens respektive marknadsandelar. Vid förhandlingen tog sökanden upp andra möjliga kriterier, såsom antalet passagerare eller linjer.

46      Enligt rättspraxis behöver kommissionen emellertid inte göra abstrakta prövningar av samtliga alternativa åtgärder som är tänkbara, eftersom den berörda medlemsstaten visserligen är skyldig att utförligt redogöra för skälen till att den antagit den aktuella stödordningen, i synnerhet skälen till de krav för stödberättigande som ställts upp, men staten är inte skyldig att positivt styrka att ingen annan tänkbar åtgärd, som per definition är hypotetisk, skulle kunna förverkliga målet på ett bättre sätt. Om medlemsstaten inte hade någon sådan skyldighet, skulle det inte finnas grund för sökanden att begära att tribunalen ska ålägga kommissionen att sätta sig i nationella myndigheters ställe för att göra en prospektiv bedömning av tänkbara alternativa åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2019, Scor/kommissionen, T‑135/17, ej publicerad, EU:T:2019:287, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

47      Det ska påpekas att det, av de skäl som angetts ovan i punkterna 37–41, under alla omständigheter inte skulle ha varit möjligt att lika precist och utan risk för överkompensation uppnå målet med denna stödordning om den hade utvidgats till att omfatta företag utan hemvist i Frankrike. Såsom framhållits i punkt 42 ovan skulle nämligen kravet på ett beaktande av luftfarten i Frankrike i sin helhet, i sin bredd och över tid inte lika väl ha kunnat tillgodoses med de kriterier som föreslagits av sökanden och kommissionen gjorde därför en riktig bedömning när den inte godkände dem.

48      Den berörda medlemsstaten har följaktligen, genom att koncentrera den aktuella stödordningen till en av de sektorer som berörs mest av reserestriktionerna och nedstängningsåtgärderna, nämligen lufttrafiksektorn, och genom att inom denna sektor rikta stödet till flygföretag med fransk licens, iakttagit det krav som uppställts i rättspraxis och som det erinrats om i punkt 32 ovan, och kommissionen var inte skyldig att invända mot denna avgränsning, under förutsättning att valet av detta kriterium för stödberättigande kunde säkerställa att den aktuella stödordningen var proportionerlig.

49      Genom det angripna beslutet godkände kommissionen således en stödordning som syftar till att faktiskt avhjälpa de skador som orsakats av den exceptionella händelse som utgörs av covid-19-pandemin och de restriktioner och nedstängningsåtgärder som Republiken Frankrike vidtagit som en reaktion på pandemin och som, vad gäller villkoren för beviljande av stöd, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med stödordningen. Mot bakgrund av de principer som det erinrats om i punkt 32 ovan, konstaterar tribunalen därför att de följder som stödordningen får, genom att franska myndigheter har begränsat dess tillämpningsområde till att endast omfatta flygföretag som innehar en fransk licens, inte innebär ett åsidosättande av artikel 18 första stycket FEUF enbart genom att den gynnar flygföretag med huvudsaklig verksamhet i Frankrike.

50      Av det ovan anförda följer att det mål som eftersträvas med den aktuella stödordningen uppfyller kraven i det undantag som föreskrivs i artikel 107.2 b FEUF och att villkoren för beviljande av stödet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

51      Tribunalen kan följaktligen inte godta delgrunderna 1–3 i den första grunden. Det saknas härvid anledning att pröva frågan huruvida bilagorna A.3.1 och A.3.2 till ansökan, vilka innehåller rapporter som upprättats av sakkunniga som anlitats av sökanden, kan tas med i bedömningen, vilket har bestritts av kommissionen.

 Den första grundens fjärde delgrund: Åsidosättande av principen om frihet att tillhandahålla tjänster, vilken har inskränkts på ett omotiverat sätt

52      Sökanden har erinrat om dels att en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster är tillåten om den är motiverad av ett tvingande skäl av allmänintresse som är icke-diskriminerande, nödvändigt och proportionerligt i förhållande till det mål av allmänintresse som eftersträvas, dels att dessa villkor är kumulativa och att en inskränkning ska anses vara omotiverad om något enda av villkoren inte är uppfyllt. Sökanden anser att så är fallet i förevarande mål. Sökanden har till att börja med anfört att den aktuella stödordningen är diskriminerande, eftersom flygföretag behandlas olika beroende på vilken medlemsstat som har utfärdat deras operativa licens för unionen. Samtliga EU-flygföretag som är verksamma i Frankrike har emellertid lidit de skador på grund av covid-19-pandemin som denna stödordning syftar till att avhjälpa och utgör en del av flygbranschens struktur, vilken stödordningen syftar till att bibehålla. Sökanden anser vidare att den aktuella stödordningen inte är proportionerlig, eftersom den går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas. Målet att avhjälpa skador som orsakats av covid-19-pandemin och bibehålla flygbranschens struktur skulle nämligen kunna uppnås utan inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster om stödordningen omfattade samtliga i Frankrike verksamma flygföretag, oberoende av vilken medlemsstat som utfärdat deras operativa licens för unionen. Detta skulle kunna ske helt enkelt genom att man beaktade deras totala bidrag till de skatter som den aktuella stödordningen avser.

53      Slutligen har sökanden gjort gällande att det mål av allmänintresse som består i att kompensera flygbranschen för de förluster som orsakats av covid-19-pandemin i syfte att bibehålla dess struktur, inte innebär att det är nödvändigt att stödja enbart flygföretag med fransk licens, eftersom flygföretag verksamma i Frankrike med stöd av en operativ licens utfärdad av en annan medlemsstat är minst lika betydelsefulla för flygbranschens struktur i Frankrike liksom i hela unionen. Stöd till nationella flygföretag bidrar däremot till en fragmentering av den inre marknaden och till att konkurrenter från andra medlemsstater slås ut. Det innebär försvagad konkurrens och att de skador som covid-19-pandemin orsakat förvärras, att flygbranschens struktur – som stödordningen syftar till att bibehålla – undergrävs och att rättigheterna för EU-lufttrafikföretag att fritt tillhandahålla flygtrafiktjänster på den inre marknaden, oberoende av vilken medlemsstat som har utfärdat deras operativa licens, inskränks.

54      Tribunalen gör följande bedömning. Beträffande de argument som sökanden framfört till stöd för att den aktuella stödordningen är diskriminerande och oproportionerlig, hänvisas till prövningen av den första grundens första, andra och tredje del.

55      Beträffande artikel 56 FEUF kan det konstateras att friheten att tillhandahålla tjänster på transportområdet enligt artikel 58.1 FEUF regleras av bestämmelserna i avdelningen om transporter, det vill säga avdelning VI i EUF-fördraget. Friheten att tillhandahålla tjänster på transportområdet är således föremål för särskild reglering i primärrätten (dom av den 18 mars 2014, International Jet Management, C‑628/11, EU:C:2014:171, punkt 36). Artikel 56 FEUF är följaktligen inte tillämplig som sådan på luftfartsområdet (dom av den 25 januari 2011, Neukirchinger, C‑382/08, EU:C:2011:27, punkt 22).

56      Avregleringsåtgärder avseende lufttransporttjänster får således endast antas med stöd av artikel 100.2 FEUF (dom av den 18 mars 2014, International Jet Management, C‑628/11, EU:C:2014:171, punkt 38). Det är också med stöd av den bestämmelsen som unionslagstiftaren har antagit förordning nr 1008/2008, vilken har till syfte att fastställa villkoren för tillämpningen av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på luftfartsområdet (se, analogt, dom av den 6 februari 2003, Stylianakis, C‑92/01, EU:C:2003:72, punkterna 23 och 24). Tribunalen konstaterar emellertid att sökanden inte har gjort gällande att denna förordning åsidosatts.

57      Det är riktigt att sökandebolaget, till följd av hur stödordningens omfattning har avgränsats, inte kan nyttja det anstånd med betalning av de ifrågavarande skatterna som Republiken Frankrike har beviljat. Det har emellertid inte visat på vilket sätt detta skulle avhålla bolaget från att tillhandahålla sina tjänster från Frankrike och till Frankrike. Det kan särskilt noteras att sökanden inte har förmått ange några faktiska eller rättsliga omständigheter som skulle innebära att den aktuella stödordningen fick restriktiva följder som gick utöver dem som medför tillämpning av förbudet i artikel 107.1 FEUF, men vilka enligt vad tribunalen har funnit i samband med prövningen av delgrunderna 1–3 i den första grunden, trots allt är nödvändiga och proportionerliga i enlighet med kraven i artikel 107.2 b FEUF för att avhjälpa de skador som orsakats av den exceptionella händelse som pandemin utgör.

58      Av det ovan anförda följer att tribunalen inte kan godta någon av den första grundens delar. Talan kan således inte vinna bifall med stöd av den första grunden.

 Den andra grunden: Kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning vid sin prövning av stödets proportionalitet med hänsyn till de skador som orsakats av covid-19-krisen

59      Genom sin andra grund har sökanden gjort gällande att kommissionen inte gjorde en adekvat bedömning av värdet av den fördel som mottagarna av stödet beviljades och att kommissionen således gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning.

60      Sökanden har i detta avseende särskilt framhållit att kommissionen i det angripna beslutet bedömde stödets storlek i förhållande till den skada som orsakades av covid-19-krisen och drog slutsatsen att stödbeloppet uppgick till 29,9 miljoner euro. Detta belopp är en beräkning som avspeglar den ränta som stödmottagarna skulle ha fått betala för att erhålla likvida medel som motsvarar summan av de skatter vars betalning de får skjuta upp enligt stödåtgärden. Sökanden anser emellertid att ett sådant resonemang är uppenbart felaktigt i två avseenden.

61      Sökanden har för det första angett att det framgår av punkt 47 i det angripna beslutet att kommissionens beräkning av stödbeloppet grundar sig på tillämpningen av referensräntan Euribor, höjd med 1 000 räntepunkter, vilket enligt kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (EUT C 14, 2008, s. 6) motsvarar den förmodade marknadsräntan för ett lån som upptas av en låntagare med kreditbetyget ”dålig/finansiella svårigheter (CCC och lägre)” och lågt ställd säkerhet. Sökanden har påpekat dels att denna beräkning grundar sig på det icke styrkta antagandet att det fortfarande fanns långivare på marknaden som under de aktuella omständigheterna skulle vara beredda att tillhandahålla likvida medel till dessa räntesatser till de stödberättigade flygföretagen, dels att kommissionen inte har förklarat varför detta antagande skulle vara rimligt. Sökanden har vidare anfört att ett annat trovärdigt antagande är att ingen långivare på marknaden skulle ha försett mottagarna av det aktuella stödet med likvida medel, vilket enligt kommissionens fasta beslutspraxis innebär att det stödbelopp som ska beaktas för kompensationen är lika högt som det nominella beloppet av de likvida medel som erhållits. På denna grund är det verkliga ersättningsbeloppet som ska beaktas mycket högre och uppgår till 200,1 miljoner euro.

62      För det andra har sökanden gjort gällande att kommissionens beräkning av kompensationen tar hänsyn till likviditetsfördelen, men bortser från en annan fördel för mottagarna av stöd enligt den aktuella stödordningen, nämligen den konkurrensfördel som beror på att denna stödordning är diskriminerande, genom att den endast gynnar flygföretag med en operativ licens för unionen som utfärdats av Republiken Frankrike. Denna stödordning ger nämligen dessa stödmottagare ett likviditetstillskott just vid den tidpunkt då trafiken återupptas, det vill säga vid vad som förväntas vara slutet av den kris som orsakats av covid-19-pandemin, till nackdel för stödmottagarnas konkurrenter som måste fortsätta betala samma skatter. Även denna konkurrensfördel har således ett värde som, för stödmottagarna, tar sig uttryck i förvärv av större marknadsandelar än vad de annars skulle kunna få.

63      Sökanden anser följaktligen att kommissionens prövning av huruvida kompensationen för skadorna är adekvat är felaktig, eftersom en av faktorerna för att jämföra skadan och kompensationen underskattades. De villkor för återkrav som föreskrivs i slutsatsen i det angripna beslutet kan inte heller avhjälpa denna brist, eftersom de inte hänvisar till värdet av den konkurrensfördel som mottagarna av stödet beviljats.

64      Kommissionen har, med stöd av Republiken Frankrike, bestritt dessa argument.

65      Tribunalen hänvisar först och främst till de synpunkter som den framfört i samband med prövningen av den första grunden vad gäller den aktuella stödordningens proportionalitet (se punkterna 35–49 ovan).

66      Vad därefter gäller den andra grundens första del, genom vilken sökanden har anfört att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning och åsidosatte proportionalitetsprincipen genom att fastställa stödbeloppet endast med beaktande av det nominella belopp som följer av de uppskjutna skatteinbetalningarna till följd av betalningsanståndet, vilket leder till att den aktuella stödordningen överkompenserar de skador som uppkommit till följd av den exceptionella händelsen, konstaterar tribunalen följande.

67      Sökanden har för det första underlåtit att nämna att uppskjutandet av skatten till följd av anståndet endast avser flygskatter och inte samtliga skatter som de stödberättigade flygföretagen är skyldiga att betala. Eftersom skatter såsom bolagsskatten betalas år 2020 på grundval av resultatet för räkenskapsåret 2019, måste företag som omfattas av den aktuella stödordningen, vilka är skattskyldiga i Frankrike på grund av att de har sin huvudsakliga verksamhet där, fortsätta att betala vissa skatter som inte belastar sökanden, eftersom sökanden agerar i egenskap av tjänsteleverantör från en annan medlemsstat eller på grundval av etableringsfriheten.

68      Som kommissionen har gjort gällande i det angripna beslutet är för det andra den skada som stödmottagarna lidit till följd av den exceptionella händelsen med all sannolikhet större, i nominella termer, än det totala nominella beloppet av den aktuella stödordningen (cirka 680 miljoner euro jämfört med 200,1 miljoner euro), vilket innebär att risken för en eventuell överkompensation uppenbart kan avfärdas.

69      För det tredje ska det noteras att även om sökanden har rätt i att det kan finnas en motvillighet, eller i vart fall en stor försiktighet, hos bankerna på grund av pandemin, saknas fog för antagandet att dessa inte skulle bevilja några lån över huvud taget. Förutom att bevisbördan, såsom kommissionen har påpekat, åvilar sökanden, på vilken det således ankommer att visa att kommissionens bedömning inte är rimlig, ska det konstateras att påståendet att de stödberättigade flygföretagen inte skulle kunna beviljas några banklån är rent hypotetiskt. Detta påstående är kanske korrekt i förhållande till något av de flygföretag som omfattas av stödordningen i fråga, men det kan inte göras gällande på ett övergripande sätt och i vart fall inte utan minsta bevis som stöder det. Det är mer sannolikt att kreditinstituten kommer att vara benägna att stödja dessa flygföretag, samtidigt som de beviljade lånen förenas med för bankinstituten attraktiva räntesatser. Under dessa omständigheter förefaller kommissionen ha gjort ett förnuftigt och lämpligt antagande när den utgick från ett utfärdande av lån med den högsta marginal (1 000 räntepunkter) som följer av kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor, vilken ska tillämpas i situationer då låntagaren har dålig kreditvärdighet och låg säkerhet. Kommissionens bedömning var således inte oriktig.

70      Under alla omständigheter kan sökanden inte vinna framgång med argumentet att den skada som den exceptionella händelse som utgörs av covid-19-pandemin har orsakat för de flygföretag som har sin huvudsakliga verksamhet i Frankrike skulle kunna övervärderas genom beviljandet av ett betalningsanstånd beträffande flygskatter. Detta gäller oavsett om stödordningens belopp baseras på beräkningen av ökade räntebetalningar med avseende på dessa skatter i förhållande till anståndets löptid, det vill säga 29,9 miljoner euro eller på stödordningens nominella värde, det vill säga 200,1 miljoner euro, om så enbart av de skäl som angetts i punkt 68 ovan. De kontrollåtgärder som kommissionen antog och som det erinras om i punkt 46 i det angripna beslutet syftar dessutom just till att förebygga risken för överkompensation och hade inte varit möjliga att tillämpa i förhållande till tjänsteleverantörer som, i likhet med sökanden, har sin hemvist i en annan medlemsstat.

71      Det ska tilläggas att kommissionen, när den förklarade att den aktuella stödordningen var förenlig med den inre marknaden, beaktade Republiken Frankrikes åtagande att tillhandahålla kommissionen en metodbeskrivning, vilket utgör ytterligare en garanti för att risken för överkompensation undviks.

72      Tribunalen kan således inte godta den andra grundens första del.

73      Vad gäller den andra grundens andra del räcker det att, i likhet med kommissionen, konstatera att den ska underkännas, eftersom den strider mot unionsdomstolens praxis avseende fastställandet av stödbeloppet, såväl med avseende på bedömningen av fördelen som när det gäller återkrav av ett rättsstridigt stöd som är oförenligt med den inre marknaden. Fördelar på ”sekundär nivå” ska inte beaktas, strängt taget på grund av att de är alltför hypotetiska och komplexa för att kunna fastställas på något säkert sätt. Sökanden kan inte vara ovetande om detta, med hänsyn till innehållet i domen av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity (C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:990, punkterna 90–92).

74      Av samtliga dessa skäl kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den fjärde grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

75      Till stöd för den fjärde grunden har sökanden erinrat om att kommissionen har en motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF och att ett åsidosättande av denna skyldighet motiverar att det angripna beslutet ogiltigförklaras. Kommissionen måste enligt nämnda bestämmelse även ”klart och tydligt” visa hur den resonerat vid antagandet av åtgärden i fråga, så att såväl de berörda parterna som den behöriga unionsdomstolen förstår skälen till att rättsakten har antagits. Denna motiveringsskyldighet är än viktigare i förevarande fall, eftersom det angripna beslutet antogs utan att det inleddes något formellt granskningsförfarande där berörda parter skulle ha haft möjlighet att framföra sina argument.

76      Motiveringsskyldigheten åsidosattes enligt sökanden för det första genom att kommissionen underlät att bedöma huruvida det statliga stödet var icke-diskriminerande och förenligt med principen om friheten att tillhandahålla tjänster, för det andra genom att den inte ens på ett summariskt sätt bedömde värdet av den konkurrensfördel som de stödberättigade flygföretagen fick och för det tredje genom att den inte motiverade sin beräkning av stödbeloppet.

77      Dessutom anser sökanden att kommissionen åsidosatte sin skyldighet att lämna en tillfredsställande motivering. I det angripna beslutet vidgås nämligen att de skatter för vilka anstånd beviljas enligt stödåtgärden även ska erläggas av flygföretag som har en operativ licens för unionen utfärdad av en annan medlemsstat, men att denna omständighet inte påverkar stödåtgärdens icke-diskriminerande karaktär, eftersom denna åtgärd klart syftar till att kompensera för skador som drabbat flygföretag med en operativ licens utfärdad av Republiken Frankrike. Detta är emellertid motsägelsefullt, eftersom det innebär att stödet inte är diskriminerande på grund av att dess huvudsakliga syfte är att diskriminera. Den hänvisning som görs i fotnot 23 i det angripna beslutet till det prejudikat som följer av kommissionens beslut av den 12 mars 2002 i ärende N 854/2001 – Förenade kungariket – Stöd till flygföretag på grund av stängning av luftrummet, är endast ett fruktlöst försök att hitta en rättslig grund för ett resonemang som i grunden är helt felaktigt. Sökanden anser således att kommissionen har underlåtit att ange hur den resonerat, att resonemanget är tautologiskt eller att det är motsägelsefullt. Den bristande överensstämmelsen mellan de angivna målen, det vill säga att avhjälpa de skador som covid-19-pandemin vållat och bevara flygbranschens struktur för de flygföretag vars operativa licenser för unionen har utfärdats i Frankrike, och de oproportionerliga och kontraproduktiva medel som använts för att uppnå dessa mål, det vill säga beviljandet av en diskriminerande stödåtgärd, gör det nämligen inte möjligt för vare sig de berörda parterna eller tribunalen att förstå syftet med den statliga stödåtgärden i fråga, utöver syftet att från stödordningen utesluta flygföretag med operativa licenser för unionen utfärdade i andra medlemsstater än Republiken Frankrike.

78      Kommissionen har bestritt dessa argument. Republiken Frankrike har hänvisat till svarsinlagan i detta avseende.

79      Tribunalen erinrar för det första om att det av den motivering som krävs enligt artikel 296.2 FEUF klart och tydligt ska framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Vidare ska frågan huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits inte bedömas enbart utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. (se dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 75 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall utgörs sammanhanget av en pandemi, och den extremt kritiska situation som förelåg när kommissionen granskade de åtgärder som hade anmälts till den av medlemsstaterna och antog beslut som gällde dessa anmälda stöd, däribland det angripna beslutet. Det framgår av punkterna 1–3 ovan att det endast gick sju dagar mellan anmälan av den aktuella stödordningen och antagandet av det angripna beslutet.

80      Det ska noteras att det angripna beslutet, trots dessa exceptionella omständigheter, omfattar 53 punkter och gör det möjligt att klart och tydligt förstå de faktiska och rättsliga skäl som låg till grund för kommissionens beslut att inte göra några invändningar mot den aktuella stödordningen.

81      Det kan för det andra konstateras att det angripna beslutet tydligt anger de sifferuppgifter som ligger till grund för fastställandet av det mål som eftersträvas med den aktuella stödordningen och för hur detta mål ska uppnås (anstånd med betalning av flygskatter för flygföretag som innehar en fransk licens). Det ska särskilt noteras att sökanden, mot bakgrund av ordalydelsen i punkt 3 i det angripna beslutet, inte kunde missta sig i fråga om syftet med den aktuella stödordningen. Vad gäller påståendet att det skulle vara omöjligt att fastställa det stödbelopp som följer av stödordningen saknar detta påstående stöd i de faktiska omständigheterna, av de skäl som kommissionen angett, nämligen att punkt 47 och fotnot 22 i det angripna beslutet, jämförda med punkterna 7 och 8 i samma beslut, innehåller tydliga skäl som gör det möjligt att komma fram till beloppet på 29,9 miljoner euro.

82      Vad för det tredje beträffar motiveringen med avseende på fördelar ”på sekundär nivå” hade kommissionen absolut ingen skyldighet i detta avseende, eftersom dessa fördelar inte behöver undersökas i syfte att fastställa stödbeloppet.

83      Eftersom det angripna beslutet antogs på grundval av artikel 107.2 b FEUF, är det för det fjärde mot bakgrund av de villkor som uppställs i denna bestämmelse som motiveringen av nämnda beslut ska prövas. Härvid kan konstateras att motiveringen i det angripna beslutet vittnar om ett noggrant iakttagande av de villkor som uppställs i rättspraxis, såväl vad gäller kvalificeringen av händelsen som ”exceptionell” som vad gäller prövningen av orsakssambandet mellan denna händelse och de skador som mottagarna av stöd enligt den aktuella stödordningen har lidit.

84      Eftersom kommissionen i det angripna beslutet angav skälen till att den aktuella stödordningen uppfyllde villkoren i artikel 107.2 b FEUF och, i synnerhet, på vilket sätt kravet på innehav av en fransk licens var nödvändigt, ändamålsenligt och proportionerligt, har kommissionen sålunda uppfyllt sin motiveringsskyldighet.

85      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av de processuella rättigheter som följer av artikel 108.2 FEUF

86      Den tredje grunden, avseende skyddet för sökandens processuella rättigheter med avseende på den omständigheten att kommissionen inte inledde ett formellt granskningsförfarande trots att det enligt sökanden förelåg allvarliga tvivel, har i själva i verket åberopats i andra hand, för det fall tribunalen inte skulle pröva huruvida bedömningen av stödet som sådant var välgrundad. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att en sådan grund avser att göra det möjligt för en berörd part att, i denna egenskap, kunna väcka talan enligt artikel 263 FEUF, vilket annars skulle ha varit omöjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkt 48, och dom av den 27 oktober 2011, Österrike/Scheucher-Fleisch m.fl., C‑47/10 P, EU:C:2011:698, punkt 44). Tribunalen har emellertid prövat den första och den andra grunden för talan, vilka avser frågan huruvida bedömningen av stödet som sådant var välgrundad, vilket innebär att den tredje grunden saknar ändamål.

87      Tribunalen konstaterar dessutom för fullständighetens skull att denna grund saknar fristående innehåll. Inom ramen för en sådan grund får sökanden nämligen, i syfte att tillvarata de processuella rättigheter som den parten har enligt det formella granskningsförfarandet, endast anföra argument som är ägnade att visa att bedömningen av de uppgifter och omständigheter som kommissionen hade tillgång till eller kunde ha tillgång till i samband med den preliminära granskningen av den anmälda åtgärden borde ha lett till tveksamhet beträffande stödets förenlighet med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Régie Networks, C‑333/07, EU:C:2008:764, punkt 81, dom av den 9 juli 2009, 3F/kommissionen, C‑319/07 P, EU:C:2009:435, punkt 35, och dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkt 59). Det kan exempelvis vara fråga om att kommissionen gjort en otillräcklig eller ofullständig prövning i samband med den preliminära granskningen eller att tredje parter har framställt klagomål. Tribunalen konstaterar emellertid att den tredje grunden på ett komprimerat sätt återger de argument som anförts inom ramen för den första och den andra grunden, utan att lyfta fram specifika omständigheter avseende eventuella allvarliga tvivel.

88      Av dessa skäl konstaterar tribunalen att det saknas skäl att pröva den tredje grunden, eftersom den har prövat den första och den andra grunden i sak.

89      Talan ska således ogillas i sin helhet, samtidigt som sökanden beviljas den begärda konfidentiella behandlingen. Republiken Frankrike har inte framställt någon invändning i sistnämnda avseende.

 Rättegångskostnader

90      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader i enlighet med kommissionens yrkande, inklusive de kostnader som hänför sig till begäran om konfidentiell behandling.

91      Republiken Frankrike ska bära sina rättegångskostnader i enlighet med artikel 138.1 i rättegångsreglerna.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande 

1)      Talan ogillas.

2)      Ryanair DAC ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna som hänför sig till begäran om konfidentiell behandling.

3)      Republiken Frankrike ska bära sina rättegångskostnader.

Van der Woude

Kornezov

Buttigieg

Kowalik-Bańczyk

 

      Hesse

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 februari 2021.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: engelska.