Language of document : ECLI:EU:C:2020:42

DOMSTOLENS BESLUT (tredje avdelningen)

den 29 januari 2020 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Anledning saknas att döma i saken”

I mål C‑522/18,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) genom beslut av den 2 augusti 2018, som inkom till domstolen den 9 augusti 2018, i målet

mot

Zakład Ubezpieczeń Społecznych Oddział w Jaśle,

ytterligare deltagare i rättegången:

Prokuratura Krajowa,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal (referent) samt domarna L. S. Rossi, J. Malenovský, F. Biltgen och N. Wahl,

generaladvokat: E. Tanchev,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–        Belgiens regering, genom M. Jacobs, L. Van den Broeck och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud,

–        Danmarks regering, genom J. Nymann-Lindegren och M. Wolff, båda i egenskap av ombud,

–        Lettlands regering, genom I. Kucina och V. Soņeca, båda i egenskap av ombud,

–        Nederländernas regering, genom M. K. Bulterman och C. S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom A. Stobiecka-Kuik, D. Martin och H. Krämer, samtliga i egenskap av ombud,

–        Eftas övervakningsmyndighet, genom C. Zatschler, J. S. Watson, I. O. Vilhjálmsdóttir och C. Howdle, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokaten,

följande

Beslut

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 FEU, 4.3 tredje stycket FEU och artikel 19.1 andra stycket FEU, av artikel 267 FEUF, av artiklarna 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16; rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan DŚ och Zakład Ubezpieczeń Społecznych Oddział w Jaśle (socialförsäkringsmyndigheten, kontoret i Jasło, Polen) (nedan kallad socialförsäkringsmyndigheten). Målet avser DŚ anslutning till det polska socialförsäkringssystemet.

 Tillämpliga bestämmelser

3        I artikel 30 i ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen), av den 23 november 2002 (nedan kallad 2002 års lag om Högsta domstolen), fastställdes pensionsåldern för domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) till 70 år.

4        Den 20 december 2017 undertecknade Republiken Polens president ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen), av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 5) (nedan kallad den nya lagen om Högsta domstolen), vilken trädde i kraft den 3 april 2018. Denna lag har ändrats vid flera tillfällen.

5        I artikel 37 i den nya lagen om Högsta domstolen föreskrivs följande:

”§ 1. Domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] pensioneras den dag de fyller 65 år, såvida de inte senast 6 månader och tidigast 12 månader innan de uppnår denna ålder [på 65 år] förklarar att de önskar behålla tjänsten som domare och inger ett intyg om att de med hänsyn till hälsotillstånd kan tjänstgöra som domare, vilket utfärdats i enlighet med de villkor som fastställts för en sökande till tjänsten som domare i Högsta domstolen, och Republiken Polens president samtycker till att vederbörande får förlängt förordnande som domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)].

§ 1a.      Republiken Polens president ska innan samtycke lämnas inhämta ett utlåtande från Nationella domstolsrådet. Nationella domstolsrådet ska översända utlåtandet till Republiken Polens president inom 30 dagar från tidpunkten för begäran om att inkomma med utlåtande. För det fall att ett utlåtande inte inlämnas inom den frist som anges i den andra meningen ska Nationella domstolsrådet anses ha avgett ett positivt utlåtande.

§ 3. Republiken Polens president kan samtycka till att en domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] ska behålla sin tjänst som domare senast tre månader efter mottagandet av Nationella domstolsrådets utlåtande som avses i § 1a, eller senast tre månader efter det att fristen för inlämnande av detta utlåtande löpt ut. Om samtycke inte lämnas inom den frist som anges i den första meningen innebär detta att domaren ska anses gå i pension den dag han eller hon fyller 65 år. …

§ 4. Samtycke enligt § 1 meddelas för 3 år och kan förnyas en gång. …”

6        I artikel 111 i den nya lagen om Högsta domstolen föreskrivs följande:

”§ 1.      De domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] som vid tidpunkten för ikraftträdandet av denna lag fyllt 65 år eller fyller 65 år inom tre månader från ikraftträdandet av denna lag ska pensioneras dagen efter utgången av 3 månader från ikraftträdandet av denna lag, såvida de inte inom 1 månad från det att denna lag har trätt i kraft lämnar in den förklaring och det intyg som avses i artikel 37 § 1 och Republiken Polens president samtycker till att vederbörande behåller tjänsten som domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)]. Bestämmelserna i artikel 37 §§ 2–4 ska gälla i tillämpliga delar.

§ 1a.      En domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] som fyller 65 år efter utgången av en frist på tre månader och före utgången av tolv månader från ikraftträdandet av denna lag ska pensioneras tolv månader efter det att denna lag har trätt i kraft, såvida domaren inte inom denna frist lämnat in en sådan förklaring och ett sådant intyg som avses i artikel 37 § 1, och Republiken Polens president samtycker till att vederbörande behåller tjänsten som domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)]. Bestämmelserna i artikel 37 §§ 1a–4 ska gälla i tillämpliga delar.”

7        Bestämmelsen i § 1a infördes i artikel 111 i den nya lagen om Högsta domstolen för att beakta situationen för en domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som – med anledning av de övergångsbestämmelser som inledningsvis hade antagits – inte haft möjlighet att inom i lag föreskriven tid inkomma med en förklaring om att vederbörande önskar fortsätta sin domartjänstgöring efter att den nya pensionsåldern uppnåtts.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8        Socialförsäkringsmyndigheten meddelade den 14 oktober 2015 ett beslut angående DŚ anslutning till det polska socialförsäkringssystemet. Detta beslut upphävdes den 23 mars 2018 av Sąd Apelacyjny, Wydział Pracy i Ubezpieczeń Społecznych w Rzeszowie (Appellationsdomstolen i Rzeszów, avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål, Polen). Appellationsdomstolen fann att socialförsäkringsmyndigheten hade underlåtit att beakta att beslutet från en pensionsmyndighet i en annan medlemsstat än Republiken Polen – i vilket det förklarades att vederbörande inte var ansluten till socialförsäkringssystemet i denna andra medlemsstat, och vilket bland annat utgjorde grund för en överenskommelse myndigheterna emellan i den mening som avses i artikel 16 i Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, 2009, s. 1) – under tiden hade upphävts av en domstol i denna andra medlemsstat.

9        Socialförsäkringsmyndigheten överklagade till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), i ordinarie sammansättning, beslutade att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i utökad sammansättning skulle ta ställning till en rättsfråga, och därvid pröva huruvida underlåtelsen att beakta en dom från en domstol i en annan medlemsstat kan anses utgöra ”en underlåtelse att pröva målet i sak”, i den mening som avses i artikel 386 § 4, jämförd med artikel 47714a, i kodeks postępowania cywilnego (lagen om rättegång i tvistemål).

10      Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), i utökad sammansättning, fann inledningsvis att ämbetstiden för två av rättens ledamöter påverkats av bestämmelserna i den nya lagen om Högsta domstolen.

11      Den hänskjutande domstolen konstaterar i detta avseende att den ena av de båda ledamöterna hade fyllt 65 år innan den nya lagen om Högsta domstolen trätt i kraft; denne ledamot gav i maj 2018 in en förklaring om att han önskade fortsätta sin domartjänstgöring fram till sin sjuttioårsdag, det vill säga den pensionsålder som gällde enligt 2002 års lag om Högsta domstolen. Trots att denna förklaring inte kan anses vara en sådan förklaring som avses i artikel 37 och i artikel 111 § 1 i den nya lagen om Högsta domstolen, påbörjade Republiken Polens president handläggningen av ett ärende om eventuellt förlängt domarförordnande enligt nämnda bestämmelser. Handläggningen av detta ärende pågick fortfarande då den hänskjutande domstolen beslutade att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

12      Såvitt gäller den andra domstolsledamoten har den hänskjutande domstolen uppgett att denne fyllde 65 år efter det att den nya lagen om Högsta domstolen trätt i kraft; det är fråga om den domare beträffande vilken artikel 111 § 1a i nämnda lag specifikt antogs. Enligt den hänskjutande domstolen har nämnda bestämmelse medfört att domaren pensioneras den 3 april 2019, såvida denne inte före detta datum förklarar sig vilja fortsätta sin domartjänstgöring och Republiken Polens president före denna dag ger sitt samtycke till att vederbörande behåller sin domartjänst.

13      Mot denna bakgrund framstår det enligt den hänskjutande domstolen som oklart huruvida bestämmelserna i artikel 37 och artikel 111 § 1 och § 1a i den nya lagen om Högsta domstolen (nedan kallade de omtvistade nationella bestämmelserna) är förenliga med olika unionsbestämmelser (se punkt 1 ovan). Den hänskjutande domstolen anser närmare bestämt att den sänkta pensionsåldern för domare i tjänst vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) innebär ett åsidosättande av dels principen om domares oavsättlighet dels förbudet mot diskriminering i arbetslivet på grund av ålder. Den omständigheten att det krävs ett efter en skönsmässig prövning meddelat beslut från Republiken Polens president för att domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) ska kunna fortsätta sin domartjänstgöring efter att de uppnått den nyligen fastställda normala pensionsåldern, torde dessutom vara oförenlig med principen om domares oavhängighet, eftersom denna ordning kan innebära att domarna blir föremål för yttre påtryckningar.

14      För det fall det visar sig att unionsrätten har åsidosatts på sätt som angetts i punkten ovan, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida den får underlåta att tillämpa de omtvistade nationella bestämmelserna.

15      Det är nödvändigt att EU-domstolen klargör dessa frågeställningar för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra de prejudiciella spörsmål som uppkommit; det är därvid fråga om möjligheterna för rättens ledamöter att fortsätta sin domartjänstgöring och att avgöra det nationella målet jämte alla andra mål där de ingår i rättens dömande sammansättning, med iakttagande av vad som är påkallat enligt de unionsbestämmelser som angetts i punkt 1 ovan.

16      Mot denna bakgrund beslutade Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 4.3 tredje stycket FEU. artikel 2 FEU och artikel 267 tredje stycket FEUF samt artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att det föreligger ett åsidosättande av principen om domares oavsättlighet, som utgör en del av principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd och rättsstatsprincipen, när den nationella lagstiftaren sänker pensionsåldern för ålderspension (pensionsåldern) för domare i en domstol i sista instans i en medlemsstat (till exempel från 70 år till 65 år) och den nya lägre pensionsåldern tillämpas på domare i aktiv tjänst, utan att beslutet om att utnyttja den nya lägre pensionsåldern uteslutande överlåts åt den berörda domaren?

2)      Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 4.3 tredje stycket FEU, artikel 2 FEU och artikel 267 tredje stycket FEUF samt artikel 47 i stadgan tolkas så, att det föreligger ett åsidosättande av rättsstatsprincipen och den grad av oberoende som krävs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd i mål som rör unionsrätten, när den nationella lagstiftaren – i strid med principen om domares oavsättlighet – sänker den ordinarie åldern för en domare i en domstol i sista instans i en medlemsstat till och med vilken denne kan inneha en tjänst som domare från 70 år till 65 år, samtidigt som möjligheten att behålla en sådan tjänst villkoras av ett godtyckligt samtycke från ett organ i den verkställande makten?

3)      Ska artikel 2 jämförd med artikel 6.1 i direktiv 2000/78 tolkas så, att en sänkning av pensionsåldern för ålderspension (pensionsåldern) för domare i en domstol i sista instans i en medlemsstat och det förhållandet att möjligheten för en domare som uppnått den nya lägre pensionsåldern att behålla tjänsten som domare i denna domstol villkoras av ett godtyckligt samtycke från ett organ i den verkställande makten utgör diskriminering på grund av ålder?

4)      Ska artiklarna 2, 9 och 11 i direktiv 2000/78 jämförda med artiklarna 21 och 47 i stadgan tolkas så, att för det fall att det föreligger diskriminering på grund av ålder av domare i en domstol i sista instans i en medlemsstat på grund av att pensionsåldern för ålderspension (pensionsåldern) sänks från 70 till 65 år, är denna domstol – när den prövar mål i en dömande sammansättning i vilken en domare som påverkas av konsekvenserna av dessa diskriminerande nationella bestämmelser ingår och som inte har uttryckt en önskan att utnyttja den nya pensionsåldern – skyldig att, vid bedömningen av den inledande frågan avseende den dömande sammansättningen, underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot direktiv 2000/78 och artikel 21 i stadgan och att fortsätta att döma i målet med denna domare, när detta är det enda effektiva sättet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av domares rättigheter enligt unionsrätten?

5)      Ska artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 4.3 tredje stycket FEU, artikel 2 FEU och artikel 267 FEUF samt artikel 47 i stadgan tolkas så, att rättsstaten ska betraktas som ett grundläggande värde i Europeiska unionen och den nationella domstolen följaktligen vid tvivel om huruvida nationella bestämmelser varigenom pensionsåldern för ålderspension (pensionsåldern) för domare sänks på så sätt som angetts i de två första frågorna är förenliga med detta värde och principen om ett effektivt domstolsskydd som följer därav, vad gäller domstolars och de där dömande domarnas oavhängighet, måste vara behörig att ex officio underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som innebär att principen om domares oavsättlighet undergrävs med avseende på alla domare som omfattas av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser?”

17      Den hänskjutande domstolen tillställde den 17 oktober 2018 EU-domstolen en skrivelse med ett beslut som meddelats av den hänskjutande domstolen den 16 oktober 2018. I detta beslut angavs att socialförsäkringsmyndigheten hade återkallat sitt överklagande, men att den hänskjutande domstolen beslutat att överklagandet inte fick återkallas. Av beslutskälen framgår att den hänskjutande domstolen meddelat sitt beslut med stöd av nationella processregler som föreskriver att en myndighet som socialförsäkringsmyndigheten – i arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål – inte får återkalla ett överklagande om det, såsom i det aktuella fallet, skulle kunna vara till men för arbetstagarens eller den försäkrades legitima intressen eller om en återkallelse skulle strida mot god sed och allmänintresset och utgöra maktmissbruk. Av beslutsskälen framgår vidare att socialförsäkringsmyndigheten återkallade sitt överklagande efter det att den hänskjutande domstolen begärt förhandsavgörande från EU-domstolen, vilket innebär att återkallelsen torde stå i strid med den i artikel 4.3 FEU föreskrivna skyldigheten till lojalt samarbete. Den hänskjutande domstolen underrättade med anledning av nämnda beslut EU-domstolen om att den vidhöll sin begäran om förhandsavgörande i målet.

 Lagen av den 21 november 2018

18      Ustawa o zmianie ustawy o Sądzie Najwyższym (lag om ändring av lagen om Högsta domstolen), av den 21 november 2018 (Dz. U., 2018, position 2507) (nedan kallad lagen av den 21 november 2018), trädde i kraft den 1 januari 2019.

19      Det framgår av artikel 1 i lagen av den 21 november 2018 att artikel 37 §§ 1a–4 och artikel 111 § 1 och § 1a i den nya lagen om Högsta domstolen har upphävts, och att artikel 37 § 1 i lagen ändrats på så sätt att ”[d]omarna vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) pensioneras vid 65 års ålder”. Det preciseras emellertid i nämnda lag att sistnämnda bestämmelse endast tillämpas gentemot de domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som trätt i tjänst såsom domare efter den 1 januari 2019. De domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som trätt i tjänst före detta datum blir på nytt föremål för de bestämmelser som var tillämpliga innan den nya lagen om Högsta domstolen trädde i kraft, det vill säga artikel 30 i 2002 års lag om Högsta domstolen som föreskrev en pensionsålder på 70 år för domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

20      I artikel 2 § 1 i lagen av den 21 november 2018 föreskrivs att ”[f]rån och med den dag då denna lag träder i kraft ska alla domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] … som har pensionerats i enlighet med artikel 37 §§ 1–4 eller enligt artikel 111 §§ 1 eller 1a i [den nya lagen om Högsta domstolen] återinsättas i de ämbeten som de utövade per den dag då [nämnda lag] trädde i kraft. Tjänstgöringen som domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] … ska anses ha pågått utan avbrott”.

 Huruvida det saknas anledning att döma i saken

21      I en skrivelse frågade EU-domstolen den hänskjutande domstolen om den – med beaktande av att lagen av den 21 november 2018 trätt i kraft – fortfarande ansåg att det var nödvändigt att få ett svar på tolkningsfrågorna för att den skulle kunna avgöra det nationella målet. Den hänskjutande domstolen besvarade EU-domstolens fråga jakande.

22      Den hänskjutande domstolen anförde därvid följande skäl: Tolkningsfrågorna är av grundläggande betydelse för att unionen även fortsättningsvis ska kunna vara en rättsgemenskap; tolkningsfrågorna ställdes vid en tidpunkt då de omtvistade nationella bestämmelserna fortfarande var i kraft; lagen av den 21 november 2018 – som antogs för att följa beslutet av den 17 december 2018, kommissionen/Polen (C‑619/18 R, EU:C:2018:1021), i vilket EU-domstolen förordnade om inhibition av nämnda nationella bestämmelser – är inte definitiv; verkningarna av dessa nationella bestämmelser har inte undanröjts med retroaktiv verkan (ex tunc). Mot denna bakgrund är det enligt den hänskjutande domstolen fortfarande nödvändigt med ett svar på tolkningsfrågorna för att klarlägga den rättsliga ställningen för de domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som påverkats av de omtvistade nationella bestämmelserna. Lagen av den 21 november 2018 har antagits med utgångspunkt i att vissa av dessa domare har pensionerats enligt de omtvistade nationella bestämmelserna och att de numera återinsatts i ämbetet som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen); tolkningsfrågorna har däremot ställts med utgångspunkt i att de aktuella domarna aldrig har pensionerats eftersom nämnda bestämmelser inte fick tillämpas. Detta innebär att den hänskjutande domstolen i dess nuvarande sammansättning, och rent allmänt sett samtliga domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som framställt önskemål om att fortsätta domarämbetet efter 65-årsdagen, kan fortsätta att avgöra mål och ärenden.

23      Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att det inte längre föreligger någon risk för att den domare som avses i punkt 12 ovan inte uppfyller villkoren för domares oavhängighet. Det är därför i själva verket med avseende på de domare som fyllt 65 år före den dag då lagen av den 21 november 2018 trädde i kraft, och särskilt med avseende på den domare som avses i punkt 11 ovan, som det fortfarande är nödvändigt med ett svar på tolkningsfrågorna.

24      Vad för det första gäller tolkningsfrågornas betydelse, påpekar EU-domstolen visserligen att det inte finns grund för att påstå att frågorna saknar betydelse. Detta har för övrigt framförts i punkt 15 i det beslut som meddelades av EU-domstolens ordförande den 13 november 2018 i målet Zakład Ubezpieczeń Społecznych (C‑522/18, ej publicerat, EU:C:2018:909), i vilket EU-domstolen beslutade att handlägga målet skyndsamt.

25      I domen av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) (C‑619/18, EU:C:2019:531), som meddelades efter det att begäran om förhandsavgörande i detta mål gavs in, slog EU-domstolen fast att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, genom att föreskriva att den sänkta pensionsåldern för domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) ska tillämpas på domare i tjänst vilka tillsatts vid nämnda domstol före den 3 april 2018, samt genom att ge Republiken Polens president rätt att efter eget skön förlänga förordnandet för domare vid Sąd Najwyższy efter att den nyligen fastställda pensionsåldern uppnåtts.

26      Mot bakgrund av dessa klargöranden finner EU-domstolen emellertid att den omständigheten att tolkningsfrågorna är av särskild betydelse inte i sig räcker som skäl för att EU-domstolen ska besvara frågorna.

27      Det framgår nämligen av fast rättspraxis från EU-domstolen att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 19 december 2013, Fish Legal och Shirley, C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Förfarandet för förhandsavgörande förutsätter att den hänskjutande domstolen i ett pågående mål har att meddela ett avgörande som beaktar EU-domstolens förhandsavgörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2013, Di Donna, C‑492/11, EU:C:2013:428, punkt 26; dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko, C‑180/12, EU:C:2013:693, punkt 44, samt beslut av den 3 mars 2016, Euro Bank, C‑537/15, ej publicerat, EU:C:2016:143, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

28      En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till den faktiska lösningen av en tvist (dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Om det framgår att den ställda frågan uppenbart saknar relevans för att avgöra målet, ska EU-domstolen fastställa att det saknas anledning att besvara densamma (dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

29      Efter det att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) begärt förhandsavgörande i detta mål, har följande beslut meddelats: beslut av EU-domstolens vice-ordförande av den 19 oktober 2018, kommissionen/Polen (C‑619/18 R, ej publicerat, EU:C:2018:852), samt beslut av den 17 december 2018, kommissionen/Polen (C‑619/18 R, EU:C:2018:1021). I dessa beslut förordnades bland annat att Republiken Polen skulle underlåta att tillämpa bestämmelserna i artikel 37 §§ 1‑4 och artikel 111 § 1 och artikel 111 § 1a i den nya lagen om Högsta domstolen, samt varje annan åtgärd som vidtagits med tillämpning av dessa bestämmelser. Vidare förordnades att Republiken Polen skulle vidta de åtgärder som erfordras för att säkerställa att de domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som berörs av nämnda bestämmelser kan fortsätta att tjänstgöra som domare på samma tjänst som den 3 april 2018, och därvid ha samma ställning och samma rättigheter och anställningsvillkor som de hade fram till och med den 3 april 2018, det vill säga den dag då den nya lagen om Högsta domstolen trädde i kraft.

30      Med anledning av dessa beslut undertecknade Republiken Polens president den 17 december 2018 lagen av den 21 november 2018. Denna lag kungjordes i Dziennik Ustaw Rzeczypospolitej Polskiej innan den trädde i kraft den 1 januari 2019.

31      Såsom framgår av klargörandena i punkterna 19 och 20 ovan upphävde lagen av den 21 november 2018 de omtvistade nationella bestämmelserna, i den del dessa bestämmelser föreskrev att den nyligen fastställda pensionsåldern på 65 år för domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) skulle tillämpas på domare i tjänst vilka tillsatts vid nämnda domstol före den 3 april 2018, samt i den del Republiken Polens president gavs rätt att efter eget skön förlänga förordnandet för domare vid Sąd Najwyższy efter att den nyligen fastställda pensionsåldern uppnåtts. Likaså framgår det av dessa klargöranden att enligt lagen av den 21 november 2018 ska alla domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som har pensionerats i enlighet med bestämmelserna i den (på detta sätt upphävda) nya lagen om Högsta domstolen återinsättas i de ämbeten som de utövade per den dag då sistnämnda lag trädde i kraft och tjänstgöra som domare vid nämnda domstol fram till den dag de fyller 70 år, vilket är den pensionsålder som gällde enligt 2002 års lag om Högsta domstolen, innan den nya lagen om Högsta domstolen trädde i kraft.

32      Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att det inte längre finns något hinder mot att de domare som ingår i den sammansättning som begärt förhandsavgörande från EU-domstolen hädanefter kan fortsätta sin domartjänstgöring vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och vid den hänskjutande domstolen till dess att de fyller 70 år. De är därmed inte längre föremål för den sänkta pensionsåldern på 65 år, och de berörs inte heller av den mekanism som innebär att Republiken Polens president har rätt att efter eget skön förlänga förordnandet för dem efter att de uppnått normal pensionsålder.

33      Ikraftträdandet av lagen av den 21 november 2018 har på detta sätt inneburit att föremålet för de tolkningsfrågor som ställts till EU-domstolen för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra målet har förfallit (se, analogt, dom av den 27 juni 2013, Di Donna, C‑492/11, EU:C:2013:428, punkterna 27–31, och beslut av den 3 mars 2016, Euro Bank, C‑537/15, ej publicerat, EU:C:2016:143, punkterna 33–35).

34      Fram till dess hade dessa frågor nämligen ställts för att det var nödvändigt att klargöra ett prejudiciellt processrättsligt spörsmål; detta spörsmål gällde den hänskjutande domstolens sammansättning samt huruvida det var möjligt för denna sammansättning att vara domför och avgöra det nationella målet med deltagande av de två domare som nämns i punkterna 11 och 12 ovan som en följd av och med iakttagande av unionsrätten. Detta prejudiciella spörsmål är emellertid inte längre relevant i det nationella målet, i det att den hänskjutande domstolen, för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, inte längre behöver beakta det svar som EU-domstolen skulle kunna avge för det fall den skulle besvara tolkningsfrågorna (se, analogt, dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko, C‑180/12, EU:C:2013:693, punkt 44).

35      Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att det inte längre finns anledning att besvara tolkningsfrågorna.

 Rättegångskostnader

36      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Det finns inte längre anledning att besvara de tolkningsfrågor som ställts av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen), i beslut av den 2 augusti 2018, i mål C522/18.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: polska.