TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)
den 14 september 2017 (*)
”Personalmål – EIB:s anställda – Lön – Årlig anpassning av skalan för grundlön – Beräkningsmetod – Ekonomisk och finansiell kris”
I de förenade målen T‑504/16 och T-505/16,
Jean-Pierre Bodson, anställd vid Europeiska investeringsbanken och med hemvist i Luxemburg (Luxemburg), samt de övriga anställda vid Europeiska investeringsbanken som anges i bilagan,(1) företrädda av advokaten L. Levi,
sökande i mål T‑504/16,
Esther Badiola, anställd vid Europeiska investeringsbanken och med hemvist i Luxemburg, samt de övriga anställda vid Europeiska investeringsbanken som anges i bilagan,1 företrädda av advokaten L. Levi,
sökande i mål T‑505/16,
mot
Europeiska investeringsbanken(EIB), inledningsvis företrädd av T. Gilliams och G. Nuvoli, därefter av G. Faedo och M. Gilliams, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten A. Dal Ferro,
svarande,
angående en talan enligt artikel 270 FEUF med yrkande, dels om ogiltigförklaring av de beslut som framgår av sökandens lönespecifikationer avseende februari år 2013 och följande månader, vilka med avseende på sökandena utgjorde tillämpning av EIB:s styrelses beslut av den 18 december 2012 och EIB:s förvaltningskommittés beslut av den 29 januari 2013, samt den artikel som publicerats på internet den 5 februari 2013 och av ett informationsmeddelande av den 15 februari 2013 varigenom personalen informerats om att de två nyssnämnda besluten antagits, dels om att EIB ska förpliktas att till sökandena utge ett belopp motsvarande skillnaden mellan den lön som utbetalats i enlighet med ovannämnda beslut och den lön som skulle ha utbetalats i enlighet med de villkor som fastställts i EIB:s styrelses beslut av den 22 september 2009, samt skadestånd för den skada sökandena påstås ha lidit på grund av förlorad köpkraft och osäkerhet avseende deras löneutveckling,
meddelar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna R. da Silva Passos och K. Kowalik-Bańczyk (referent),
justitiesekreterare: handläggaren G. Predonzani,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 4 maj 2017,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökandena, det vill säga Jean-Pierre Bodson och de övriga fysiska personer som anges i bilagan i mål T‑504/16, och Esther Badiola och de övriga fysiska personer som anges i bilagan i mål T‑505/16 är anställda vid Europeiska investeringsbanken (EIB).
2 Enligt ersättningsvillkoren för de anställda vid EIB ska grundlön, tillägg och diverse ersättningar och bidrag utbetalas. I enlighet med nämnda villkor ska även skalan för grundlönerna uppdateras regelbundet.
Antagande av en metod för årlig anpassning av skalan för grundlön
3 Den 29 juni 2009 lade personalavdelningen vid EIB fram ett förslag för EIB:s förvaltningskommitté (nedan kallad förvaltningskommittén), bland annat om att från och med år 2010 införa en ny metod för den årliga anpassningen av skalan för grundlön, baserad på inflation. Enligt förslaget skulle anpassningen av skalan för grundlön för ett visst år motsvara den förväntade genomsnittliga inflationsnivån i Luxemburg för det aktuella året och de inflationsnivåer som konstaterats under de två föregående åren.
4 Den 30 juni 2009 antog förvaltningskommittén förslaget och överlämnade det till EIB:s styrelse (nedan kallad styrelsen), och till styrelsekommittén med ansvar för löner (nedan kallad lönekommittén).
5 Efter ett flertal sammanträden, varav det sista hölls den 21 september 2009, antog lönekommittén en rekommendation om att en sådan metod skulle antas. Nämnda rekommendation har följande lydelse:
”[Lönekommittén] stöder införandet av en ny metod avseende nivåerna för årlig anpassning [av skalan för grundlön] som baseras på inflationen i Luxemburg under en treårsperiod. Denna metod ska tillämpas under en period på sju år. Det ska därefter beslutas om huruvida denna metod ska bibehållas eller ändras. Det ska även undersökas huruvida systemet baserat på tre påföljande år följer den faktiska inflationsnivån. Om så inte är fallet ska anpassningsnivån [för skalan för grundlön] justeras, genom en ökning eller en minskning, till inflationsnivån. Den första undersökningen och den påföljande justeringen ska genomföras år 2012 för anpassningen [av skalan för grundlön] för år 2013. Därefter ska justeringen ske varje år.”
6 Den 22 september 2009 antog styrelsen ett beslut (nedan kallat beslutet av den 22 september 2009) varigenom lönekommitténs rekommendation godkändes. Genom ovannämnda beslut antog EIB således en metod för årlig anpassning av skalan för de anställdas grundlön baserad på inflationen (nedan kallad 2009 års metod) för en period på sju år.
7 Genom ett meddelande av den 25 september 2009 från EIB:s ordförande informerades de anställda om att beslutet av den 22 september 2009 hade antagits. Det framgår av nämnda meddelande att beslutet syftar till att införa en ”mer okomplicerad och öppen metod [för anpassning av skalan för grundlön]”, med beaktande av två konjunkturfaktorer förbundna med, dels ”de ansträngningar EIB och dess personal uppmanades göra för att möta den ekonomiska krisen, genom en väsentlig ökning av EIB:s verksamhetsvolym”, dels ”den uppmärksamhet regeringar och allmän opinion har visat bankanställdas löner och bonusar”.
Årlig anpassning av skalan för grundlön för år 2012
8 Den 13 december 2011 antog styrelsen, i enlighet med 2009 års metod, en budget för personalkostnader för år 2012 som medgav en ökning av skalan för grundlön med 2,8 procent för de flesta anställda – det vill säga tjänstemän i tjänstegraderna C‑K, men endast 1,8 procent för övriga anställda – det vill säga ledningen.
Årlig anpassning av skalan för grundlön för år 2013
9 Under hösten 2012 lämnade styrelsen ett förslag till EIB:s anställdas ersättningskommitté (nedan kallad ersättningskommittén), som år 2010 hade ersatt lönekommittén, om att budgeten för personalkostnader för personal i aktiv tjänst skulle ökas med 5,1 procent under år 2013. Denna ökning syftade till att finansiera, dels en ökning med 1,5 procent av kostnaderna för meritbaserade löneklassuppflyttningar, befordringar och omklassificeringar, dels en ökning med 3,6 procent av skalan för grundlön i enlighet med 2009 års metod, varigenom en uppjustering med 0,9 procent under 2013 beaktades, för att ta hänsyn till den inflationsnivå som faktiskt konstaterats under de föregående åren.
10 I ett yttrande som antogs efter sammanträdena den 22 oktober, 19 november och 17 december 2012 (nedan kallat yttrandet från december år 2012), fann ersättningskommittén, med beaktande av ekonomiska och sociala förhållanden samt den politiska verklighet som rådde i medlemsstaterna, att den inte kunde godkänna styrelsens föreslagna ökning med 5,1 procent av budgeten för personalkostnader avseende personal i aktiv tjänst. Följaktligen rekommenderade ersättningskommittén styrelsen att begränsa nämnda ökning till 2,3 procent, och uppmanade även förvaltningskommittén att besluta om hur denna ökning skulle fördelas, samt omfattningen av de interna resurser som, i förekommande fall, skulle behöva frigöras för att komplettera nämnda budget. I samma yttrande föreslog ersättningskommittén även att 2009 års metod skulle ändras på så sätt att det infördes bestämmelser som gav ett större mått av flexibilitet i tider av ekonomisk kris.
11 Den 18 december 2012 godkände styrelsen EIB:s verksamhetsplan för åren 2013‑2015, enligt vilken en ökning av budgeten för personalkostnader för personal i aktiv tjänst med 2,3 procent skulle ske under år 2013 (nedan kallat beslutet av den 18 december 2012).
12 Av ett internt meddelande om EIB:s verksamhetsplan för åren 2013–2015 framgår följande:
”Med hänsyn till det rådande ekonomiska och politiska klimatet och de åtstramningsåtgärder som införts i ett flertal medlemsstater, måste våra delägare … förmedla ett intryck av att nationella och europeiska angelägenheter behandlas likvärdigt. EIB:s budget tar således de nationella budgetnedskärningarna i beaktande genom en ökning av budgeten för personalkostnader [för tjänstemän] med 2,3 procent år 2013 …” [Bilaga B.7]
13 Vid sammanträdet den 18 december 2012 invände styrelsen likväl inte mot att budgeten för personalkostnader för personal i aktiv tjänst ökades med maximalt ytterligare 1 procent, tack vare utnyttjandet av interna resurser som tillkommit som ett resultat av ”noria-effekten” – vilken av parterna definierats som den besparing som åstadkommits genom att vissa tjänstemän gått i pension och därefter antingen ersatts av nya, yngre tjänstemän som inte var lika högavlönade eller inte ersatts alls – som således möjliggjorde en total ökning av de olika formerna för löneökning med 3,3 procent.
14 Den 23 januari 2013 sände EIB:s generaldirektorat för personal ett meddelande till styrelsen med en anmodan om att den skulle godkänna genomförandeåtgärder avseende beslutet av den 18 december 2012. Av nämnda meddelande framgick bland annat att ökningen av budgeten för personalkostnader för personal i aktiv tjänst med 3,3 procent inte medgav en ökning av skalan för grundlön med 3,6 procent i enlighet med 2009 års metod. Eftersom ökningen av budgeten för personalkostnader för tjänstemän även skulle finansiera en ökning med 1,5 procent av kostnaderna för meritbaserade löneklassuppflyttningar, befordringar och omklassificeringar föreslog generaldirektoratet för personal att skalan för grundlön endast skulle ökas med 1,8 procent, det vill säga att nämnda skala skulle ökas med mindre än hälften av den nivå som följde vid en tillämpning av 2009 års metod.
15 Den 29 januari 2013 godkände styrelsen de av generaldirektoratet för personal föreslagna genomförandeåtgärderna avseende beslutet av den 18 december 2012 (nedan kallat beslutet av den 29 januari 2013).
16 Den 5 februari 2013 informerades personalen genom en artikel som publicerats på EIB:s intranät (nedan kallad artikeln av den 5 februari 2013) om styrelsens godkännande, den 29 januari 2013, av budgeten för personalkostnader, och i synnerhet om att ökningen av skalan för grundlön för år 2013 hade fastställts till 1,8 procent.
17 Den 15 februari 2013 informerades EIB:s personal, genom ett meddelande från EIB:s generaldirektorat för personal, också om den årliga anpassningen av skalan för grundlön för år 2013 (nedan kallat informationsmeddelandet av den 15 februari 2013).
18 Den årliga anpassningen av skalan för grundlön för år 2013 i enlighet med besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013 tillämpades för första gången i sökandenas lönespecifikationer för februari 2013.
Förfarandet och parternas yrkanden
19 Genom ansökningar som inkom till personaldomstolens kansli den 8 maj 2013 väckte sökandena, samt ytterligare två tjänstemän vid EIB, förevarande talan, som registrerades under målnummer F‑41/13, respektive F‑43/13.
20 Genom skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 13 november 2013 upplyste ombudet för sökandena i mål F‑41/13 personaldomstolen om att de två ytterligare tjänstemän som avses i punkt 19 ovan återkallade sin talan.
21 Genom beslut av den 9 december 2013 av ordföranden vid personaldomstolens tredje avdelning ströks de två personerna som avses i punkterna 19–20 ovan från förteckningen över sökande.
22 Som en åtgärd för processledning, antagen med stöd av artikel 55.2 b i personaldomstolens rättegångsregler, anmodade denna, den 13 februari 2014, parterna i målen F‑41/13 och F‑43/13 att inkomma med yttranden över vilka eventuella slutsatser som kunde dras av dom av den 12 februari 2014, Bodson m.fl./EIB (F‑83/12, EU:F:2014:15), och dom av den 12 februari 2014, Bodson m.fl./EIB (F‑73/12, EU:F:2014:16). Parterna efterkom denna anmodan inom den utsatta fristen.
23 Den 16 juni 2014 beslutade ordföranden vid personaldomstolens tredje avdelning att vilandeförklara målen F‑41/13 och F‑43/13 till dess att slutliga avgöranden meddelats i målen T‑240/14 P och T‑241/14 P, Bodson m.fl/EIB, vilka rörde överklaganden av domen av den 12 februari 2014, Bodson m.fl./EIB (F‑83/12, EU:F:2014:15), och av domen av den 12 februari 2014, Bodson m.fl./EIB (F‑73/12, EU:F:2014:16). Skälet för vilandeförklaringen var att sökandena i de två förevarande målen – i likhet med klagandena i målen T‑240/14 P och T‑241/14 P – anfört en grund avseende ett åsidosättande av väsentliga villkor i deras anställningsavtal.
24 Sedan dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB (T‑241/14 P, EU:T:2016:103), och dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB (T‑240/14 P, EU:T:2016:104), meddelats, återupptog personaldomstolen förfarandet och anmodade parterna den 3 mars 2016, som en åtgärd för processledning enligt artikel 55.2 b i rättegångsreglerna, att inkomma med sina synpunkter på de slutsatser som eventuellt kunde dras av nyssnämnda domar. Parterna efterkom denna anmodan inom den utsatta fristen.
25 Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), överfördes målen F‑41/13 och F‑43/13 till tribunalen i det handläggningsskede de befann sig den 31 augusti 2016. De registrerades under målnummer T‑504/16, respektive T‑505/16.
26 Som en åtgärd för processledning antagen med stöd av artikel 89.3 d i tribunalens rättegångsregler anmodade denna, den 3 februari 2017, EIB att inkomma med flera handlingar som inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning, vilka utgjorde den rättsliga ramen för förevarande mål, däribland bilaga 3 till protokoll PV/09/09 från styrelsens sammanträde av den 22 september 2009, varigenom beslutet av den 22 september 2009 infördes. EIB efterkom denna anmodan inom den utsatta fristen.
27 Den 7 mars 2017 beslutade ordföranden vid tribunalens nionde avdelning, sedan parterna hade beretts tillfälle att yttra sig, att förena målen T‑504/16 och T‑505/16 med avseende på det muntliga förfarandet och det avgörande varigenom målet avgörs slutligt, i enlighet med artikel 68 i tribunalens rättegångsregler.
28 Respektive sökande har, såvitt avser vederbörande, yrkat att personaldomstolen ska
– ogiltigförklara
– de beslut som framgår av deras lönespecifikationer för februari månad 2013, med tillämpning av besluten av den 18 december 2012 och den 29 januari 2013,
– samtliga beslut som framgår av senare lönespecifikationer, med tillämpning av nyssnämnda beslut,
– såvitt det är nödvändigt, artikeln av den 5 februari 2013 och informationsmeddelandet av den 15 februari 2013,
– förplikta EIB att utge
– ersättning för ekonomisk skada med ett belopp som tills vidare uppskattas till 30 000 euro per sökande, med anledning av, dels den diskrepans som uppstått på grund av genomförandet av ovannämnda beslut och de villkor som anges i 2009 års metod från och med den 1 januari 2013, jämte dröjsmålsränta med den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar för huvudsakliga refinansieringstransaktioner ökad med tre procentenheter, dels den skada sökandena åsamkats med anledning av förlorad köpkraft,
– ersättning för ideell skada med ett belopp på 1 000 euro per sökande,
– i förekommande fall, om EIB inte inger dem på eget initiativ, anmoda EIB, som en åtgärd för processledning, att inge följande handlingar:
– protokollet från styrelsens sammanträde den 18 december 2012,
– protokollet från förvaltningskommitténs sammanträde den 29 januari 2013,
– EIB:s personalavdelnings (personal) meddelanden RH/P&O/2009‑0083 av den 26 juni 2009 och personnel/ASP/2013–5 av den 23 januari 2013,
– bilaga 3 till protokoll PV/09/09 från styrelsens sammanträde den 22 september 2009,
– EIB:s verksamhetsplan för åren 2013–2015,
– förplikta EIB att ersätta rättegångskostnaderna.
29 EIB har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
De av sökandena begärda processledningsåtgärderna
30 Sökandena har yrkat att tribunalen ska vidta processledande åtgärder genom att anmoda EIB att inge vissa handlingar, för det fall att EIB inte skulle inge dem på eget initiativ.
31 Inledningsvis kan det emellertid konstateras att sökandena har noterat att EIB ingett de begärda handlingarna i bilagan till svaromålet, men de har även uppgett att beslutet av den 22 september 2009 inte getts in.
32 Vidare anmodade tribunalen EIB, genom de åtgärder för processledning som det hänvisas till i punkt 26 ovan, att inkomma med beslutet av den 22 september 2009. EIB efterkom denna anmodan inom den utsatta fristen.
33 Följaktligen saknas anledning att pröva sökandenas yrkande om processledande åtgärder.
Yrkandena om ogiltigförklaring
34 Tribunalen anser att yrkandena om ogiltigförklaring avseende artikeln av den 5 februari 2013 och informationsmeddelandet av den 15 februari 2013, å ena sidan, ska prövas separat i förhållande till de yrkanden om ogiltigförklaring som avser besluten som framgår av sökandenas lönespecifikationer från februari månad 2013 och följande månader å den andra.
Yrkandena avseende artikeln av den 5 februari 2013 och informationsmeddelandet av den 15 februari 2013
35 Inledningsvis ska det erinras om att rent interna tvister mellan EIB och dess anställda är underställda särskilda villkor. Dessa tvister, som till sin art kan jämföras med tvister mellan Europeiska unionens institutioner och deras tjänstemän eller övriga anställda, omfattas av den domstolsprövning som ska ske enligt artikel 270 FEUF och artikel 50 a i stadgan för Europeiska unionens domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 1976, Mills/EIB, 110/75, EU:C:1976:88, punkterna 5–18, och dom av den 23 februari 2001, De Nicola/EIB, T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, EU:T:2001:69, punkterna 93, 94 och 100).
36 Dessutom antog styrelsen, den 20 april 1960, personalföreskrifter som är tillämpliga på EIB:s anställda och som, såvitt är relevant i förevarande mål, ändrades senast den 1 januari 2009 (nedan kallade personalföreskrifterna). I artikel 41 första stycket i personalföreskrifterna föreskrivs följande: ”Alla individuella tvister mellan [EIB] och dess anställda avgörs av [Europeiska unionens] domstol”.
37 Beträffande tvister mellan EIB och dess anställda är det följaktligen endast tvister av individuell natur som kan avgöras av tribunalen. Även om EIB:s anställda under vissa villkor, i en tvist mellan en enskild anställd och banken, kan göra gällande att bestämmelser av allmän giltighet är rättsstridiga, kan de följaktligen inte direkt yrka ogiltigförklaring av sådana bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 september 2011, De Nicola/EIB, F‑13/10, EU:F:2011:161, punkt 54).
38 Av fast rättspraxis framgår vidare att en rättsakt av rent informativ karaktär, som inte kan påverka mottagarens intressen eller innebära att dennes rättsliga ställning blir en annan än den var innan rättsakten mottogs, inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2012, Sina Bank/rådet, T‑15/11, EU:T:2012:661, punkterna 30 och 31 och där angiven rättspraxis).
39 I motsats till vad sökandena har hävdat är artikeln av den 5 februari 2013 och informationsmeddelandet av den 15 februari 2013 endast en upplysning till EIB:s anställda om antagandet av beslutet av den 29 januari 2013, vilket är avsett att ha rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven grupp personer, det vill säga EIB:s anställda, och vilket således utgör en åtgärd med allmän giltighet. Härav följer att nämnda artikel och informationsmeddelande för det första inte i sig utgör rättsakter med individuell räckvidd och, för det andra, är av rent informativ karaktär och därmed inte går någon emot.
40 Av dessa två skäl ska följaktligen yrkandena om ogiltigförklaring av artikeln av den 5 februari 2013 och informationsmeddelandet av den 15 februari 2013 avvisas.
Yrkandena avseende besluten som framgår av sökandens lönespecifikationer för februari månad 2013 och följande månader
41 Sökandena har framställt en invändning om att besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013, vilka tillämpades genom de beslut som framgår av sökandenas lönespecifikationer för februari månad 2013 och påföljande månader, är rättsstridiga.
42 Till stöd för denna invändning om rättsstridighet har sökandena anfört tre grunder varav den första grunden avser ett åsidosättande av beslutet av den 22 september 2009, den andra grunden avser ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, och den tredje grunden avser ett åsidosättande av väsentliga villkor i sökandenas anställningsavtal.
43 Genom den första grunden har sökandena gjort gällande att besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013 är rättstridiga såvitt de, med avseende på fastställandet av skalan för grundlön för år 2013, antagits i strid med 2009 års metod, vilken antagits genom beslutet av den 22 september 2009.
44 EIB har härvidlag inte bestritt att en tillämpning av 2009 års metod borde ha medfört en ökning av skalan för grundlön med 3,6 procent under år 2013, och att ökningen med 1,8 procent av nämnda skala i enlighet med besluten av den 18 december 2012 och den 29 januari 2013 således innebar ett avsteg från denna metod avseende år 2013.
45 EIB har emellertid gjort gällande att den inte var skyldig att tillämpa 2009 års metod för år 2013. EIB har för det första uppgett att denna metod var ett rent internt direktiv som saknade bindande karaktär. För det andra hade styrelsen dessutom ändrat nämnda metod genom beslutet av den 18 december 2012. För det tredje utgjorde den ekonomiska krisen under alla omständigheter ett fall av force majeure som motiverade ett avsteg från nämnda metod.
46 Tribunalen erinrar inledningsvis om att även om förhållandet mellan sökandena och EIB grundar sig på avtal, regleras det huvudsakligen av föreskrifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2014, Bodson m.fl./EIB, F‑83/12, EU:F:2014:15, punkt 107, och dom av den 12 februari 2014, Bodson n.fl./EIB, F‑73/12, EU:F:2014:16, punkt 55). I artikel 29, sedan april år 2012 artikel 31, i EIB:s arbetsordning anges nämligen att föreskrifter avseende EIB:s personal ska antas av styrelsen och att tillämpningsföreskrifter ska antas av förvaltningskommittén.
47 Således anges i artikel 20 första stycket i personalföreskrifterna att ”[s]kalan för grundlön för de tjänstekategorier som definieras i artikel 14 anges i bilaga I till [dessa] föreskrifter”. I bilaga I till nämnda personalföreskrifter anges i sin tur att ”[s]kalan för grundlön ska uppdateras regelbundet”.
48 Det ska härvid framhållas att EIB i enlighet med dessa bestämmelser förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att ensidigt ändra de olika delarna av de anställdas ersättningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB, T‑241/14 P, EU:T:2016:103, punkterna 51 och 57, och dom av den 26 februari 2016, Bodson m.fl./EIB, T‑240/14 P, EU:T:2016:104, punkterna 39 och 44), och därmed för att fastställa och uppdatera skalan för de anställdas grundlön.
49 När den utövar detta fria skön kan EIB emellertid besluta att i ett första skede och för en viss tidsperiod anta förutbestämda kriterier, som i ett andra skede reglerar hur de regelbundna uppdateringarna av skalan för de anställdas grundlön ska genomföras, och därmed åta sig en skyldighet att under nyssnämnda tidsperiod iaktta dessa kriterier vid de årliga anpassningarna av nämnda skala (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 1973, kommissionen/rådet, 81/72, EU:C:1973:60, punkt 11, dom av den 26 juni 1975, kommissionen/rådet, 70/74, EU:C:1975:93, punkterna 20 och 21, och dom av den 24 november 2010, kommissionen/rådet, C‑40/10, EU:C:2010:713, punkterna 64 och 71).
50 I förevarande fall är det utrett att styrelsen, genom beslutet av den 22 september 2009, antog en metod för den årliga anpassningen av skalan för grundlön som skulle tillämpas under sju år.
51 Under dessa förhållanden ska det inledningsvis avgöras huruvida denna metod är av bindande karaktär – såsom sökandena har hävdat – eller ett rent internt direktiv – såsom EIB har gjort gällande.
52 I detta avseende ska det, för det första, påpekas att beslutet av den 22 september 2009 antogs, på förslag av förvaltningskommittén och efter lönekommitténs yttrande, av styrelsen – vilket är det organ som är behörigt att anta föreskrifter avseende personalen enligt artikel 29 i EIB:s arbetsordning, som var tillämplig vid den aktuella tidpunkten.
53 För det andra har det inte bestritts att 2009 års metod, som beskrivits i punkterna 3 och 5 ovan, på ett precist och uttömmande sätt fastställer enligt vilka kriterier anpassningen av skalan för grundlön årligen ska beräknas under en tidsperiod på sju år. Genom att anta denna metod har styrelsen således utfärdat bestämmelser som syftar till att genomföra artikel 20 första stycket i personalföreskrifterna samt bilaga I till dessa föreskrifter, och vars ändamål är att reglera, och därmed begränsa, EIB:s utrymme för skönsmässiga bedömningar vid genomförandet av de årliga anpassningarna av skalan för grundlön (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2010, kommissionen/rådet, C‑40/10, EU:C:2010:713, punkterna 67 och 68).
54 Det framgår slutligen av lydelsen av beslutet av den 22 september 2009 och det sammanhang i vilket det antogs att EIB, i motsats till vad banken har hävdat, hade för avsikt att beslutet skulle vara av bindande karaktär, med följden att beslutet inte kan likställas med ett rent internt direktiv som EIB hade kunnat göra avsteg från om skäl därför hade angivits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 1973, kommissionen/rådet, 81/72, EU:C:1973:60, punkt 8).
55 Denna slutsats påverkas inte av EIB:s argument avseende de omständigheterna, för det första, att 2009 års metod angav att en justering skulle genomföras år 2013, för det andra, att nämnda metod – till skillnad från tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen vid Europeiska unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda vid Europeiska unionen – inte innehåller några undantagsregler, för det tredje, att ersättningskommittén i sitt yttrande från december år 2012 hade föreslagit att ett större mått av flexibilitet skulle införas under tider av ekonomisk kris, och för det fjärde, att 2009 års metod endast hade tillämpats med avseende på vissa personalkategorier under år 2012, sedan den endast med svårighet tillämpats år 2011.
56 För det första ingår nämligen reglerna för den justering som skulle genomföras år 2013, vilka definierats just genom 2009 års metod, i tillämpningsföreskrifterna för nämnda metod. Denna justering syftade endast till att, med avseende på år 2013, korrigera anpassningen av skalan för grundlön för det fall att tillämpningen av 2009 års metod avseende åren 2010–2012 inte hade resulterat i en indexreglering av denna skala som motsvarade den inflationsnivå som faktiskt konstaterats under nyssnämnda år. I likhet med vad som påpekats i punkt 9 ovan ska det dessutom framhållas att ökningen av skalan för grundlön med 3,6 procent år 2013 i enlighet med 2009 års metod, särskilt beaktar den justering som skulle genomföras år 2013. Således utgör denna justering varken ett undantag som medger att EIB gör avsteg från 2009 års metod, eller en omständighet som kan styrka att denna metod inte var av bindande karaktär, utan utgör tvärtom ytterligare en faktor som styrker dess bindande karaktär.
57 För det andra är det visserligen utrett att i motsats till bilaga XI i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen vid Europeiska unionen, som ursprungligen antagits genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), innehåller inte beslutet av den 22 september 2009 någon bestämmelse som medger att undantag från 2009 års metod görs för det fall att det konstaterats att den ekonomiska och sociala situationen inom unionen försämrats. Emellertid saknar förekomsten eller avsaknaden av undantagsregler i sig betydelse för att avgöra huruvida 2009 års metod är av bindande eller icke bindande karaktär.
58 För det tredje hade ersättningskommittén, i yttrandet från december år 2012, uttryckligen föreslagit att 2009 års metod skulle ändras genom att inkludera bestämmelser som medgav ett större mått av flexibilitet i fall av ekonomisk kris, vilket bekräftar att 2009 års metod, i avsaknad av en sådan ändring, var tillämplig år 2013.
59 Den omständigheten att 2009 års metod endast tillämpats delvis år 2012 på grund av att en del av personalen, det vill säga ledningen, då fick en årlig anpassning av skalan för dess grundlön som var lägre än vad som följde av nämnda metod, saknar, för det fjärde, betydelse för slutsatsen att 2009 års metod, som för övrigt tillämpades korrekt på hela personalen år 2010 och år 2011, är av bindande karaktär.
60 Härav följer att EIB, genom att anta beslutet av den 22 september 2009, har åtagit sig genom ett självständigt beslut att under beslutets giltighetstid, det vill säga sju år, iaktta 2009 års metod vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt personalföreskrifterna. Följaktligen kan EIB inte göra gällande att den, inom ramen för den årliga anpassningen av skalan för grundlön, förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning som gick utöver de kriterier som fastställts genom nämnda metod (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2010, kommissionen/rådet, C‑40/10, EU:C:2010:713, punkt 71).
61 Det kan dessutom konstateras att de kriterier som anges i 2009 års metod gör det möjligt att fastställa det exakta beloppet för den årliga ökningen av skalan för grundlön, med följden att nämnda metod inte ger EIB något utrymme för skönsmässig bedömning när den ska anta de årliga beslut varigenom denna skala ska anpassas. Det var också vad styrelsen avsåg då den antog 2009 års metod. Det framgår nämligen av EIB:s ordförandes meddelande av den 25 september 2009, som det hänvisats till i punkt 7 ovan, att styrelsen önskade att en ”mer okomplicerad och öppen” metod skulle tillämpas på de regelbundna uppdateringarna av skalan för grundlön.
62 Vid dessa förhållanden kan EIB inte vinna framgång med argumentet avseende avsaknaden av bindande karaktär hos 2009 års metod eller dess påstådda flexibilitet.
63 Det ska vidare prövas huruvida 2009 års metod fortfarande var tillämplig år 2013, såsom sökandena har hävdat, eller om nämnda metod, vid den tidpunkten, hade ändrats genom beslutet av den 18 december 2012, såsom EIB har gjort gällande.
64 Det ska härvidlag påpekas att beslutet av den 18 december 2012 inte innehåller någon bestämmelse varigenom beslutet av den 22 september 2009 upphävts, avbrutits eller ändrats. Det förstnämnda beslutet innehåller inte ens någon hänvisning till beslutet av den 22 september 2009.
65 Det ska även noteras att även om båda dessa beslut antagits av samma organ och enligt samma förfarande, skiljer de sig till natur och syfte. Beslutet av den 22 september 2009 antogs förvisso inom ramen för budgetförfarandet för år 2010, men uppvisar likväl kännetecken av en flerårig regleringsåtgärd då det inför en metod som för flera år reglerar den årliga anpassningen av en del av personalens ersättning, det vill säga skalan för grundlön. Beslutet av den 18 december 2012 är däremot en huvudsakligen budgetär rättsakt varigenom EIB:s verksamhetsplan för åren 2013–2015 antogs och inom ramen härför fastställdes ökningstakten för budgeten för personalkostnader för personal i aktiv tjänst för ett visst år, i förevarande fall år 2013. Det har inte heller hävdats att nyssnämnda beslut innehöll bestämmelser som reglerade EIB:s anställdas löner.
66 Vid dessa förhållanden kan beslutet av den 18 december 2012 inte anses ha ändrat 2009 års metod. Det ska dessutom noteras att av samma skäl och i än högre grad, eftersom det härrör från förvaltningskommittén och inte från styrelsen, gäller detsamma beslutet av den 29 januari 2013.
67 Tribunalen ska även pröva EIB:s argument avseende att det ekonomiska läget under hösten år 2012 utgjorde ett fall av force majeure som motiverade att 2009 års metod inte tillämpades år 2013.
68 I detta avseende erinrar tribunalen om att det framgår av rättspraxis att även om begreppet force majeure inte avser en absolut omöjlighet, ska den aktuella bristen på fullgörande åtminstone bero på främmande, onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera, vars följder trots iakttagande av all vederbörlig omsorg inte kunde ha undvikits (dom av den 8 mars 1988, McNicholl, 296/86, EU:C:1988:125, punkt 11, dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Italien, C‑297/08, EU:C:2010:115, punkt 85, och dom av den 30 juni 2016, Jinan Meide Casting/rådet, T‑424/13, EU:T:2016:378, punkt 76).
69 I förevarande fall framgår det av den motivering till yttrandet från december år 2012 som det hänvisats till i punkt 10 ovan samt av lydelsen av det interna meddelandet som det hänvisats till i punkt 12 ovan, att EIB genom besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013 gjorde avsteg från 2009 års metod för att ta hänsyn till det ekonomiska, sociala och politiska läge som rådde i medlemsstaterna och för att förmedla ett intryck av att nationella och europeiska angelägenheter behandlades likvärdigt.
70 Det kan emellertid konstateras, för det första, att trots att den hänvisat till en ekonomisk krissituation, har EIB inte förevisat några särskilda uppgifter eller siffror beträffande allvaret av denna kris eller dess inverkan på EIB:s finansiella ställning. I synnerhet har EIB varken styrkt eller ens hävdat att det var omöjligt, eller åtminstone orimligt svårt, för den att finansiera de kostnader som uppkommit till följd av att 2009 års metod tillämpats, såsom inledningsvis påtalats av generaldirektoratet för personal och därefter av styrelsen.
71 För det andra framgår det av lydelsen av EIB:s ordförandes meddelande till personalen av den 25 september 2009, kortfattat återgiven i punkt 7 ovan, att hänsyn togs till den rådande ekonomiska krisen när 2009 års metod antogs. Vid dessa förhållanden, och då EIB inte hänvisat till någon försämring av den ekonomiska situationen mellan september år 2009 och hösten år 2012, har EIB inte heller visat att det rådande ekonomiska läget när besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013 antogs var oförutsägbart vid tidpunkten då beslutet av den 22 september 2009 antogs.
72 Härav följer att EIB inte har styrkt att det ekonomiska och sociala läget eller de politiska krav som EIB hänvisat till utgjorde onormala och oförutsägbara omständigheter, vars följder inte kunde ha undvikits trots iakttagande av all vederbörlig omsorg, vilka således utgjorde ett fall av force majeure.
73 Vid dessa förhållanden och med beaktande av den omständigheten, som påtalats i punkterna 57 och 61 ovan, att 2009 års metod inte innehåller några undantagsbestämmelser och inte ger EIB något utrymme för skönsmässig bedömning, kan den ekonomiska krissituation som EIB åberopat inte rättfärdiga att anpassningen av skalan för personalens grundlön år 2013 var lägre än vad som följde av 2009 års metod.
74 Det följer således av ovanstående, utan att det är nödvändigt att pröva sökandenas andra och tredje grund, att besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013 åsidosatte beslutet av den 22 september 2009 och att de därmed är rättsstridiga.
75 Följaktligen är de beslut som framgår av sökandenas lönespecifikationer för februari månad 2013 och följande månader, som antagits med stöd av besluten av den 18 december 2012 och av den 29 januari 2013, om att öka skalan för sökandenas grundlön med endast 1,8 procent rättsstridiga och ska därmed ogiltigförklaras.
Skadeståndsyrkandet
76 Beträffande den ekonomiska skada sökandena påstår sig ha lidit, erinrar tribunalen inledningsvis om att enligt artikel 266 FEUF ankommer det på EIB att vidta de åtgärder som krävs för att följa förevarande dom, och i synnerhet att med iakttagande av legalitetsprincipen vidta alla rättsliga åtgärder som kan ge sökandena skälig ersättning för den olägenhet de har åsamkats till följd av de ogiltigförklarade rättsakterna (se dom av den 15 september 2005, Casini/kommissionen, T‑132/03, EU:T:2005:324, punkt 98 och där angiven rättspraxis), utan att det påverkar sökandenas möjlighet att därefter väcka talan mot de åtgärder EIB vidtagit för att följa denna dom. Vid dessa förhållanden har sökandenas skadeståndsyrkanden avseende ersättning för ekonomisk skada framställts för tidigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2011, Larue och Seigneur/ECB, F‑84/09, EU:F:2011:71, punkt 64, och dom av den 29 september 2011, Bowles m.fl./ECB, F‑114/10, EU:F:2011:173, punkterna 79 och 80).
77 Beträffande den ideella skada sökandena påstår sig ha lidit, erinrar tribunalen vidare om att det framgår av rättspraxis att ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig kan utgöra en lämplig och i princip tillräcklig ersättning för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat, såvida sökandena inte visat att de har lidit en ideell skada som kan skiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan ersättas fullt ut genom denna ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 februari 1990, Culin/kommissionen, C‑343/87, EU:C:1990:49, punkterna 27–29, och dom av den 9 december 2010, kommissionen/Strack, T‑526/08 P, EU:T:2010:506, punkt 58).
78 I förevarande fall har sökandena endast gjort gällande att de åsamkats ideell skada till följd av att de befunnit sig i en osäker situation avseende deras löneutveckling, utan att ha gett några förtydliganden beträffande graden av allvar av denna osäkerhet eller de följer den inneburit för sökandena. Det framgår dessutom av artikeln av den 5 februari 2013 och informationsmeddelandet av den 15 februari 2013 att sökandena redan innan de mottog sina lönespecifikationer för februari månad 2013, varigenom den anpassning på 1,8 procent av skalan för grundlön som fastställts för 2013 tillämpades för första gången, upplystes om nivån på denna anpassning, med följden att den osäkerhet som åberopats inte visats föreligga. Under dessa omständigheter kan det konstateras att ansökan inte innehåller några uppgifter angående omfattningen av den ideella skada som sökandena påstås ha lidit, och inte heller angående huruvida denna skada kan ersättas fullt ut genom att de omtvistade besluten ogiltigförklaras.
79 Mot bakgrund av ovanstående ska talan ogillas såvitt avser sökandenas skadeståndsyrkanden.
Rättegångskostnader
80 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
81 Eftersom EIB i huvudsak har tappat målet, ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med sökandenas yrkande.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (nionde avdelningen)
följande:
1) Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut varigenom EIB:s styrelses beslut av den 18 december 2012 och EIB:s förvaltningskommittés beslut av den 29 januari 2013 tillämpades, vilka framgår av lönespecifikationerna för februari månad 2013 och följande månader för Jean-Pierre Bodson och de övriga anställda vid EIB som anges i bilagan i mål T‑504/16, och för Esther Badiola och de övriga anställda vid EIB som anges i bilagan i mål T‑505/16, ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) EIB ska ersätta rättegångskostnaderna.
Gervasoni | da Silva Passos | Kowalik-Bańczyk |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 september 2017.
Underskrifter