Language of document : ECLI:EU:T:2020:410

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 9 september 2020 (*)

”Språkregler – Meddelande om allmänt uttagningsprov för rekrytering av handläggare inom revision – Språkkunskaper – Val av uttagningsprovets andraspråk begränsat till engelska, franska och tyska – Språk på vilket kommunikation sker – Förordning nr 1 – Artiklarna 1d.1, 27 och 28 f i tjänsteföreskrifterna – Diskriminering på grund av språk – Motivering – Tjänstens intresse – Proportionalitet”

I mål T‑437/16,

Republiken Italien, företrädd av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

sökande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrädd av L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av G. Gattinara och D. Milanowska, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av meddelandet om allmänt uttagningsprov Epso/AD/322/16, för att upprätta reservlistor för rekrytering av handläggare inom området revision (AD 5/AD 7) (EUT C 171 A, 2016, s. 1),

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. J. Costeira samt domarna D. Gratsias (referent) och M. Kancheva,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 5 december 2019,

följande

Dom

I.      Bakgrund till tvisten

1        Den 12 maj 2016 offentliggjorde Europeiska rekryteringsbyrån (Epso), som inrättats genom Europaparlamentets, rådets, kommissionens, domstolens, revisionsrättens, Ekonomiska och sociala kommitténs, Regionkommitténs och EU-ombudsmannens beslut 2002/620/EG av den 25 juli 2002 (EGT L 197, 2002, s. 53), i Europeiska unionens officiella tidning meddelandet om allmänt uttagningsprov Epso/AD/322/16, för att upprätta reservlistor för rekrytering av handläggare inom området revision (AD 5/AD 7) (EUT C 171 A, 2016, s. 1) (nedan kallat det angripna meddelandet). I meddelandet anges att reservlistorna ska användas för att rekrytera nya tjänstemän till Europeiska unionens institutioner, ”framför allt till Europeiska kommissionen i Bryssel och Europeiska revisionsrätten i Luxemburg”.

2        I inledningen till det angripna meddelandet anges även att det meddelandet och de allmänna bestämmelser för allmänna uttagningsprov som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 27 februari 2015 (EUT C 70 A, 2015, s. 1) (nedan kallade de allmänna bestämmelserna) utgör den rättsligt bindande ramen för detta urvalsförfarande. I meddelandet anges emellertid även att bilaga II till de allmänna bestämmelserna, som har rubriken ”Allmänna  riktlinjer  från  kollegiet  av  förvaltningschefer  avseende  språkanvändningen  i  Epsos  uttagningsprov” inte kommer att tillämpas på det aktuella urvalsförfarandet utan ersätts av bestämmelserna i bilaga II till det angripna meddelandet.

3        Punkt 1.3 i de allmänna bestämmelserna innehåller ett avsnitt med rubriken ”Språkkunskaper”, i vilket följande anges:

”Beroende på uttagningsprov kommer du att få visa dina kunskaper i officiella EU-språk … I allmänhet krävs att du har fördjupade kunskaper [nivå C1 enligt den gemensamma europeiska referensramen för språk (GERS)] i ett av EU:s officiella språk och tillfredsställande kunskaper (nivå B2 enligt GERS) i ett annat av dessa språk, men högre krav kan anges i meddelandet om uttagningsprov (detta gäller särskilt för befattningar inom språkområdet). Om inget annat anges i meddelandet om uttagningsprov kommer valet av andraspråk normalt sett att begränsas till engelska, franska eller tyska …

Enligt långvarig praxis inom EU-institutionerna när det gäller intern kommunikation är det engelska, franska och tyska som används mest. Det är också dessa språk som oftast behövs i extern kommunikation och i handläggning av ärenden.

Valet av andraspråk för uttagningsproven har fastställts i tjänstens intresse, som kräver att nyanställda omedelbart ska kunna börja utföra sina arbetsuppgifter och kommunicera väl i sitt dagliga arbete. Om så inte är fallet, är det stor risk för att institutionerna inte fungerar effektivt.

För att alla ska behandlas lika måste alla sökande, även de som har engelska, franska eller tyska som första officiella språk, göra vissa delprov på sitt andraspråk, som ska väljas bland dessa tre språk. Genom att på detta sätt bedöma de sökandes särskilda kompetens kan institutionerna bilda sig en uppfattning om deras förmåga att omedelbart kunna börja arbeta i en omgivning som nära liknar den som de skulle arbeta i. Dessa bestämmelser påverkar inte möjligheterna till fortbildning i språk för att kunna arbeta på ett tredje språk i enlighet med artikel 45.2 i tjänsteföreskrifterna …”

4        I den del av det angripna meddelandet som har rubriken ”Kan jag söka?”, som definierar de villkor som berörda personer ska uppfylla vid valideringen av sin ansökan, uppställs som särskilda villkor ”minst nivå C1 [enligt GERS] i ett av EU:s 24 officiella språk”, som benämns ”språk 1” i uttagningsprovet och ”minst nivå B2 [enligt GERS] i engelska, franska eller tyska”. Detta andraspråk, som benämns ”språk 2” i uttagningsprovet, måste vara ett annat språk än det språk sökanden valt som språk 1.

5        Det anges vidare att ”[a]nsökningsformuläret ska fyllas i på engelska, franska eller tyska”.

6        I samma del av det angripna meddelandet anges att ”[d]u kan bara välja engelska, franska eller tyska som andraspråk” och att [d]essa är de viktigaste arbetsspråken vid EU-institutionerna och i tjänstens intresse måste nyanställda därför direkt kunna börja arbeta och kommunicera effektivt i sitt dagliga arbete på minst ett av dessa språk”. De sökande uppmanas att ”läsa mer om vilka språk som krävs för det här uttagningsprovet” i bilaga II till det angripna meddelandet, som har rubriken ”Motivering till urvalsförfarandets språkregler”.

7        Bilaga II till det angripna meddelandet innehåller en inledande del bestående av sex stycken. Dessa följs av tre punkter, varav den första av har rubriken ”Motivering till valet av språk för varje urvalsförfarande”, den andra har rubriken ”Kriterier för valet av språk för varje urvalsförfarande” och den tredje har rubriken ”Kommunikationsspråk”.

8        Inledningen till bilaga II till det angripna meddelandet har följande lydelse:

”Detta uttagningsprov är ett specialiserat uttagningsprov för att rekrytera handläggare inom området revision. De krav som anges i [delen] ’Kan jag söka?’ i det här meddelandet är i linje med både EU-institutionernas grundläggande krav beträffande kompetens, erfarenhet och kunskaper på specialistnivå och behovet av att nyanställda ska kunna arbeta på ett effektivt sätt, särskilt tillsammans med andra anställda.

Sökande måste därför välja sitt andraspråk för uttagningsprovet bland ett begränsat antal officiella EU-språk. Denna begränsning beror också på budgetmässiga och operativa begränsningar samt Epsos urvalsmetoder enligt beskrivningen i punkterna 1, 2 och 3. Språkkraven för uttagningsprovet har antagits av Epsos styrelse. Man har då beaktat dessa faktorer samt andra specifika krav som rör typen av arbetsuppgifter och de berörda EU-institutionernas särskilda behov.

Huvudsyftet med uttagningsprovet är att skapa en reserv av handläggare som ska kunna anställas inom Europeiska kommissionen eller – för ett begränsat antal – Europeiska revisionsrätten. När en handläggare väl anställts är det mycket viktigt att han/hon direkt kan ta sig an arbetsuppgifterna och kommunicera med kollegor och chefer. Med tanke på kriterierna för språkanvändning i EU:s urvalsförfaranden enligt punkt 2 anser EU-institutionerna att engelska, franska och tyska är de lämpligaste andraspråken för det här uttagningsprovet.

Eftersom engelska, franska och tyska är de språk som oftast talas, översätts och används för administrativ kommunikation av de anställda i EU:s institutioner måste sökande ha minst ett av dessa bland sina två obligatoriska språk.

Att behärska engelska, franska eller tyska bedöms också som mycket viktigt när man analyserar revisionsobjektens situation, gör presentationer, leder diskussioner och skriver rapporter, så att man säkrar ett effektivt samarbete och informationsutbyte med de enheter som är föremål för revision och med berörda myndigheter.

Sökande måste använda det valda andraspråket (engelska, franska eller tyska) när de gör sin webbansökan, och Epso måste också använda dessa språk för massutskick till sökande som lämnat in en giltig ansökan och för vissa prov enligt punkt 3.”

9        I punkt 1 i bilaga II till det angripna meddelandet, som har rubriken ”Motivering till valet av språk för varje urvalsförfarande”, anges följande:

”EU-institutionerna anser att beslutet om vilka specifika språk som ska användas i ett visst urvalsförfarande och, i synnerhet, eventuella begränsningar i valet av språk, måste fattas mot bakgrund av följande faktorer:

i)      Kravet att nyanställda måste kunna ta sig an arbetsuppgifterna direkt

Nyanställda måste direkt kunna ta sig an de arbetsuppgifter för vilka de anställdes. Epso måste därför se till att sökande på reservlistorna har tillräckliga kunskaper i en kombination av språk som gör det möjligt för dem att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt och, i synnerhet, kommunicera effektivt med kollegor och chefer i det dagliga arbetet.

Det kan därför vara befogat att anordna vissa prov på ett begränsat antal ’kommunikationsspråk’, så att man är säker på att alla sökande kan arbeta på minst ett av dessa, oavsett vilket officiellt språk de valt som förstaspråk. Att inte göra detta skulle innebära en stor risk för att många av de sökande på reservlistorna inte skulle klara av de arbetsuppgifter som de har anställts för inom en rimlig tidsram. Det skulle också innebära att man förnekar det uppenbara faktum att de som söker en tjänst inom EU-institutionerna vill arbeta för en internationell organisation som måste använda sig av kommunikationsspråk för att kunna fungera på lämpligt sätt och utföra de uppgifter som de tilldelats genom EU-fördragen.

ii)      Urvalsförfarandets natur

I vissa fall kan begränsningen av sökandenas språkval också motiveras av urvalsförfarandets natur.

I enlighet med artikel 27 i tjänsteföreskrifterna utvärderar Epso sökande i allmänna uttagningsprov som syftar till att man ska bedöma deras kompetens och bättre kunna förutspå om de klarar av de berörda arbetsuppgifterna.

Utvärderingscentrumet tillämpar en urvalsmetod som består i att bedöma sökandena på ett standardiserat sätt, på grundval av olika scenarier som observerats av medlemmar i uttagningskommittén. Vid bedömningen används en kompetensram som tillsättningsmyndigheterna tagit fram i förväg, i kombination med en gemensam poängberäkningsmetod och gemensamt beslutsfattande.

Genom att på detta sätt bedöma sökandenas särskilda kompetens kan EU-institutionerna bilda sig en uppfattning om deras förmåga att direkt ta sig an arbetsuppgifterna i en miljö som nära liknar den som de skulle arbeta i. Omfattande forskning har visat att utvärderingscentrum där realistiska arbetssituationer simuleras är det bästa sättet att bilda sig en uppfattning om hur en person klarar en verklig arbetssituation. Utvärderingscentrum används därför i hela världen. Med tanke på karriärernas längd och graden av rörlighet i EU-institutionerna är denna typ av bedömning mycket viktig, särskilt när man väljer ut fast anställda tjänstemän.

För att garantera att sökandena bedöms på ett likvärdigt sätt och att de kan kommunicera direkt med bedömarna och med övriga sökande som deltar i en övning, görs bedömningen av dem i en grupp som använder ett och samma språk. Om inte bedömningen sker inom ramen för ett uttagningsprov med ett enda huvudspråk måste utvärderingscentrumet av nödvändighet organiseras i ett begränsat antal språk.

iii)      Budgetmässiga och operativa begränsningar

Epsos styrelse anser att det av flera skäl vore opraktiskt att anordna utvärderingscentrum-fasen av ett enstaka uttagningsprov på alla officiella EU-språk.

För det första skulle ett sådant tillvägagångssätt få mycket allvarliga resursmässiga konsekvenser och därmed göra det omöjligt för EU-institutionerna att fylla sitt rekryteringsbehov inom nuvarande budgetram. Det skulle också innebära att de europeiska skattebetalarna inte fick rimlig valuta för pengarna.

För det andra skulle utvärderingscentrum på alla officiella språk förutsätta att ett betydande antal tolkar arbetade under Epsos uttagningsprov, och att man hade tillgång till lämpliga lokaler med tolkbås.

För det tredje skulle det krävas många fler medlemmar i uttagningskommittén för att täcka sökandenas alla språk.”

10      I punkt 2 i bilaga II till det angripna meddelandet, som har rubriken ”Kriterier för valet av språk för varje urvalsförfarande”, föreskrivs följande:

”Om sökandena tvingas välja bland ett begränsat antal officiella EU-språk måste Epsos styrelse avgöra vilka språk som ska användas för varje enskilt allmänt uttagningsprov, med beaktande av följande faktorer:

i)      Eventuella särskilda interna regler om språkanvändning inom de institutioner eller organ som berörs.

ii)      Specifika krav med tanke på arbetsuppgifternas natur och den berörda institutionens särskilda behov.

iii)      De språk som vanligen används inom den berörda institutionen, fastställt på grundval av

–        angivna och belagda språkfärdigheter på nivå B2 eller högre, enligt [GERS], hos fast anställda EU-tjänstemän i aktiv tjänst,

–        de vanligaste målspråk till vilka handlingar som är avsedda för internt bruk inom EU-institutionerna översätts,

–        de vanligaste källspråk från vilka handlingar som är avsedda för externt bruk och som författas inom EU-institutionerna översätts.

iv)      De språk som används för administrativ kommunikation inom de berörda institutionerna.”

11      Slutligen anges följande i punkt 3 i bilaga II till det angripna meddelandet, som har rubriken ”Kommunikationsspråk”:

”Nedan beskrivs de allmänna reglerna för språkanvändning i kommunikationen mellan Epso och de sökande. Det kan finnas andra, specifika krav i varje meddelande om uttagningsprov.

Epso tar vederbörlig hänsyn till sökandes rätt som EU-medborgare att kommunicera på sitt modersmål. Epso respekterar också att sökande som har validerat sin ansökan utgör potentiella EU-tjänstemän med de rättigheter och skyldigheter som följer av tjänsteföreskrifterna. EU-institutionerna anser därför att Epso i möjligaste mån bör kommunicera med sökande på alla de officiella EU-språken. Detta gäller också för information om ansökningar. Information av mer permanent slag på Epsos webbplats, meddelanden om uttagningsprov och allmänna bestämmelser om allmänna uttagningsprov kommer därför att offentliggöras på alla de officiella språken.

De språk som ska användas när man fyller i en webbansökan anges i varje meddelande om uttagningsprov. Instruktionerna för hur man fyller i ansökan måste finnas på alla officiella språk. Dessa bestämmelser ska tillämpas under en övergångsperiod till dess att man tagit fram ett inledande ansökningsförfarande på nätet som ska finnas på alla officiella språk.

När en sökandes ursprungliga ansökan har validerats kommer massutskick från Epso till stora grupper av sökande att ske på ett begränsat antal officiella EU-språk. På så sätt möjliggörs en snabb och effektiv kommunikation. Det språk som väljs kommer att vara sökandens förstaspråk eller andraspråk, i enlighet med vad som anges i meddelandet om uttagningsprov.

Sökande kan kontakta Epso på alla officiella EU-språk, men för att frågor ska kunna hanteras effektivare uppmanas sökande att välja något av de språk som Epsos personal kan hantera direkt, utan behov av mellanliggande översättning.

För att se till att sökande har den språkliga förmåga som krävs för att delta i utvärderingsfasen av ett allmänt uttagningsprov kan vissa prov också hållas på ett begränsat antal officiella EU-språk. Språken för de olika proven kommer att anges i varje enskilt meddelande om uttagningsprov.

EU-institutionerna anser att detta tillvägagångssätt säkerställer en god balans mellan tjänstens intressen och principerna om flerspråkighet och icke-diskriminering på grund av språk. Genom att sökandena måste välja ett andraspråk som inte är detsamma som deras förstaspråk (vanligtvis modersmålet eller motsvarande) garanteras det att de kan jämföras på samma villkor …”

12      I den del av det angripna meddelandet som har rubriken ”Hur går urvalet till?” anges i punkt 1 att datorbaserade prov med flervalsfrågor, det vill säga prov avseende läsförståelse, tolkning av sifferuppgifter och logiskt tänkande, som utgör den första fasen i urvalsförfarandet, anordnas på det språk som varje sökande väljer som förstaspråk för uttagningsprovet.

13      I punkt 3 i samma del anges dessutom att efter ”Urval efter meriter”, som utgör den andra fasen i det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet, kallas de sökande som har fått de högsta poängen att på det språk som de valt som andraspråk för uttagningsprovet delta i proven vid utvärderingscentrumet, vilket är den sista fasen i uttagningsprovet och innehåller flera delprov som syftar till att bedöma sökandenas olika kompetenser.

II.    Förfarandet och parternas yrkanden

14      Republiken Italien har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 5 augusti 2016.

15      Den 15 september 2016 meddelade tribunalen domen Italien/kommissionen (T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen meddelandet om allmänt uttagningsprov Epso/AD/276/14, för att upprätta en reservlista för rekrytering av handläggare (EUT C 74 A, 2014, s. 4), och meddelandet om allmänt uttagningsprov Epso/AD/294/14, för att upprätta en reservlista för rekrytering av handläggare inom området dataskydd (EUT C 391 A, 2014, s. 1), med motiveringen att begränsningen till engelska, franska och tyska av valet av dels uttagningsprovets andraspråk, dels de språk som ska användas i kommunikationen mellan Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) och de sökande, utgjorde en otillåten diskriminering på grund av språk.

16      Den 19 oktober 2016 ingav kommissionen sitt svaromål.

17      Genom handling som inkom till tribunalens kansli ansökte Konungariket Spanien den 8 november 2016 om att få intervenera till stöd för Republiken Italiens yrkanden. Ordföranden på tribunalens femte avdelning biföll interventionsansökan genom beslut av den 9 december 2016. Konungariket Spanien lämnade in sin interventionsinlaga den 15 februari 2017.

18      Den 25 november 2016 överklagade kommissionen domen av den 15 september 2016, Italien/kommissionen (T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495). Målet registrerades som C‑621/16 P.

19      Repliken och dupliken i förevarande mål ingavs den 5 december 2016 respektive den 20 februari 2017.

20      Den 20 januari 2017 uppmanade tribunalen parterna att ta ställning till huruvida det mål som är anhängigt vid domstolen och som registrerats under målnummer C‑621/16 P är relevant för förevarande mål samt huruvida förfarandet i förevarande mål ska vilandeförklaras i enlighet med artikel 69 i tribunalens rättegångsregler fram till dess att domstolen meddelar dom i målet. Tribunalen uppmanade vidare parterna att yttra sig över en eventuell förening av förevarande mål med målen T‑401/16, Spanien/kommissionen, och T‑443/16, Italien/kommissionen, vad gäller den muntliga delen av förfarandet eller det avgörande genom vilket målet slutligt avgörs, i enlighet med artikel 68 i rättegångsreglerna. Parterna efterkom denna uppmaning inom utsatt tid.

21      Genom beslut av den 21 februari 2017 beslutade ordföranden på tribunalens femte avdelning att vilandeförklara förevarande mål fram till dess att dom meddelas i mål C‑621/16 P.

22      Den 26 mars 2019 meddelade domstolen domarna Spanien/parlamentet (C‑377/16, EU:C:2019:249) och kommissionen/Italien (C‑621/16 P, EU:C:2019:251). Genom den första av dessa domar ogiltigförklarade domstolen inbjudan till intresseanmälan för uttagning av kontraktsanställda – Tjänstegrupp I – Chaufförer (M/K), EP/CAST/S/16/2016, offentliggjord i Europeiska unionens officiella tidning den 14 april 2016 (EUT C 131 A, 2016, s. 1), och den databas som upprättats med stöd av inbjudan till intresseanmälan, bland annat med motiveringen att Europaparlamentet inte hade visat att begränsningen av valet av andraspråk för det aktuella urvalsförfarandet, respektive de språk som ska användas i kommunikationen mellan parlamentet och sökandena, till engelska, franska och tyska kan godtas på objektiva och rimliga grunder i syfte att uppnå legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken. Genom den andra domen ogillade domstolen kommissionens överklagande av domen av den 15 september 2016, Italien/kommissionen (T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495). Efter det att sistnämnda dom hade meddelats återupptogs förfarandet i förevarande mål.

23      Den 3 april 2019 uppmanade tribunalen parterna att yttra sig över konsekvenserna av domen av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet (C‑377/16, EU:C:2019:249), och domen av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien (C‑621/16 P, EU:C:2019:251)) för förevarande mål. Parterna efterkom denna uppmaning inom den utsatta fristen.

24      I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på nionde avdelningen, och målet tilldelades följaktligen, enligt artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler, denna avdelning.

25      På referentens förslag beslutade tribunalen (nionde avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet och förelade, som en processledande åtgärd enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, parterna att dels inge vissa handlingar, vilket de gjorde inom utsatt tid, dels besvara skriftliga frågor vid förhandlingen.

26      Genom beslut av den 6 november 2019 förenade ordföranden på tribunalens nionde avdelning, förevarande mål och mål T‑443/16, Italien/kommissionen, såvitt avsåg den muntliga delen av förfarandet, i enlighet med artikel 68.1 och 68.2 i rättegångsreglerna.

27      Parterna utvecklade sin talan och besvarade tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 5 december 2019.

28      Genom beslut av den 27 januari 2020 återupptog ordföranden på tribunalens nionde avdelning den muntliga delen av förfarandet i förevarande mål och i mål T‑443/16, Italien/kommissionen, i enlighet med artikel 113.2 a i rättegångsreglerna.

29      Genom beslut av ordföranden på tribunalens nionde avdelning av den 11 februari 2020 särskildes, efter det att parterna hade hörts, förevarande mål och mål T‑443/16, Italien/kommissionen, i enlighet med artikel 68.3 i rättegångsreglerna.

30      Genom beslut av den 8 mars 2020 avslutade ordföranden på tribunalens nionde avdelning den muntliga delen av förfarandet i förevarande mål.

31      Republiken Italien har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna meddelandet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

32      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.

33      Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna meddelandet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

34      Till stöd för sin talan har Republiken Italien åberopat sju grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artiklarna 263, 264 och 266 FEUF, den andra grunden avser åsidosättande av artikel 342 FEUF, artiklarna 1 och 6 i rådets förordning nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen, (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 14)), i dess ändrade lydelse (nedan kallad förordning nr 1), den tredje grunden avser åsidosättande av artikel 6.3 FEU, artikel 18 FEUF, artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 1 och 6 i förordning nr 1, artiklarna 1d.1, 1d.6, 27 andra stycket och 28 f i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt artikel 1.2 och 1.3 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna, den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 6.3 FEU och principen om skydd för berättigade förväntningar, den femte grunden avser maktmissbruk och åsidosättande av ”väsentliga bestämmelser som har ett nära samband med karaktären och syftet hos meddelanden om uttagningsprov”, särskilt artiklarna 1d.1, 1d.6, 27 andra stycket, 28 f, 34.3 och 45.1 i tjänsteföreskrifterna samt proportionalitetsprincipen, den sjätte grunden avser åsidosättande av artiklarna 18 och 24 fjärde stycket FEUF, artikel 22 i stadgan, artikel 2 i förordning nr 1 och artiklarna 1d.1 och 1d.6 i tjänsteföreskrifterna och den sjunde grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF, artiklarna 1 och 6 i förordning nr 1, artiklarna 1d.1, 1d.6 och 28 f i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.1 f i bilaga III till tjänsteföreskrifterna och åsidosättande av proportionalitetsprincipen samt missuppfattning av de faktiska omständigheterna.

35      Tribunalen konstaterar att Republiken Italien genom sina grunder i huvudsak har gjort gällande att två aspekter av språkreglerna för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet är rättsstridiga. Republiken Italien har således dels ifrågasatt de bestämmelser i det angripna meddelandet som begränsar valet av andraspråk för uttagningsprovet till engelska, franska och tyska, dels ifrågasatt bestämmelserna i meddelandet om vilka språk som kan användas i kommunikationen mellan de sökande till detta uttagningsprov och Epso.

36      Det ska inledningsvis påpekas att eftersom vissa prov enligt det angripna meddelandet genomförs på det språk som sökandena har valt som andraspråk för det aktuella uttagningsprovet medför den omständigheten att begränsningen av valet av detta andraspråk eventuellt är rättsstridig med nödvändighet att anordnandet av samtliga delprov i uttagningsprovet är rättsstridigt.

37      Det finns därför anledning att i tur och ordning, mot bakgrund av parternas grunder och argument, pröva huruvida dessa två aspekter av språkreglerna i det angripna meddelandet är lagenliga.

A.      Huruvida begränsningen av sökandenas val av andraspråk för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet till engelska, franska och tyska är lagenlig

38      Den del av det angripna meddelandet som avser begränsningen av sökandenas val av andraspråk för uttagningsprovet till engelska, franska och tyska är i huvudsak föremål för Republiken Italiens tredje och sjunde grund.

39      Genom den tredje grunden görs gällande att begränsningen av valet av andraspråk för uttagningsprovet åsidosätter artikel 6.3 FEU, artikel 18 FEUF, artikel 22 i stadgan, artiklarna 1 och 6 i förordning nr 1, artiklarna 1d.1, 1d.6, 27 andra stycket och 28 f i tjänsteföreskrifterna samt artikel 1.2 och 1.3 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna. Inom ramen för denna grund har Republiken Italien bland annat anfört att en sådan begränsning utgör en diskriminering på grund av språk och att de skäl som anges i det angripna meddelandet inte är av sådan art att de styrker förekomsten av ett verkligt behov som konkret motiverar en sådan begränsning.

40      Den sjunde grunden avser åsidosättande av artikel 296 andra stycket FEUF, artiklarna 1 och 6 i förordning nr 1, artiklarna 1d.1, 1d.6 och 28 f i tjänsteföreskrifterna, artikel 1.1 f i bilaga III till tjänsteföreskrifterna, och proportionalitetsprincipen samt ”missuppfattning av de faktiska omständigheterna”. Inom ramen för denna grund har Republiken Italien framför allt gjort gällande att det angripna meddelandet innehåller en bristande och otillräcklig motivering, och samtidigt gjort gällande att endast skäl hänförliga till tjänstens särskilda krav skulle kunna motivera en diskriminering på grund av språk.

41      Konungariket Spanien har anslutit sig till Republiken Italiens argument.

42      Av det ovan i punkterna 39 och 40 anförda följer att Republiken Italien genom ovannämnda grunder, som ska prövas tillsammans, i huvudsak har gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, och bestritt att de skäl som angetts i det angripna meddelandet för att begränsa sökandenas val av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet till tyska, engelska och franska är välgrundade.

1.      Motiveringen till det angripna meddelandet

43      Vad för det första gäller frågan huruvida det angripna meddelandet eventuellt innehåller en bristande eller otillräcklig motivering, vilket Republiken Italiens har gjort gällande i sin sjunde grund, har kommissionen bestritt Republiken Italiens argument. Kommissionen har närmare bestämt gjort gällande att motiveringen för att begränsa valet av andraspråk för uttagningsprovet till engelska, franska och tyska har angetts på ett korrekt sätt i bilaga II till det angripna meddelande och bekräftas av de faktiska omständigheter som anges i bilagorna till svaromålet. Kommissionen har dessutom påpekat att eftersom det angripna meddelandet enligt rättspraxis är en rättsakt med allmän giltighet kan dess motivering begränsas till att dels innehålla uppgifter om ”de samlade förhållanden” som har lett till att rättsakten antagits, dels innehålla uppgifter om ”de allmänna syften” som ska uppnås med den.

44      Tribunalen erinrar om att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av en rättsakt består nämligen i att det formellt anges vilka skäl rättsakten grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av rättsakten, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 79 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis, och beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

45      Såsom framgår av övervägandena i den del av det angripna meddelandet som har rubriken ”Kan jag söka?”, och i bilaga II till detta meddelande, vilka återgetts ovan i punkterna 6–11, innehåller detta meddelande mycket riktigt en motivering som syftar till att motivera begränsningen av valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet. Närmare bestämt anges att denna begränsning har beslutats mot bakgrund av de kriterier som anges i punkt 2 i bilaga II till det angripna meddelandet (se punkt 10 ovan), och att den grundar sig på tre skäl, för det första kravet på att nyanställda direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter, för det andra urvalsförfarandets natur och för det tredje budgetmässiga och operativa begränsningar. Dessa skäl anges i inledningen till bilagan (se punkt 8 ovan) och beskrivs närmare i punkt 1 i–iii i denna (se punkt 9 ovan). Det kan således inte hävdas att meddelandenas upphovsman, Epso, har åsidosatt sin motiveringsskyldighet. Frågan huruvida denna motivering är välgrundad ska däremot särskiljas från ovanstående, och kommer att prövas nedan.

2.      Huruvida de skäl som angetts i det angripna meddelandet för att begränsa sökandenas val av andraspråk för uttagningsprovet till engelska, franska och tyska är välgrundade

a)      Huruvida diskriminering föreligger

46      Republiken Italien har anfört att principen om flerspråkighet, som skyddas i artikel 22 i stadgan, inte gör det möjligt att begränsa valet av andraspråk för ett uttagningsprov till ett begränsat antal officiella språk, utan tvärtom innebär att sökandena har möjlighet välja valfritt officiellt språk. Även om det visserligen framgår av vissa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, särskilt artikel 1.1 f i bilaga III, att valet av andraspråk kan begränsas, anser Republiken Italien att dessa begränsningar aldrig får bli regel för alla uttagningsprov.

47      Kommissionen anser för sin del bland annat att eftersom den språkbegränsning som föreskrivs i det angripna meddelandet endast avser det andraspråk som sökandena i det aktuella uttagningsprovet måste välja för att delta i bland annat utvärderingscentrumets prov, och inte deras modersmål eller deras uttalade förstaspråk, eftersom detta kan användas för datorbaserade prov med flervalsfrågor, medför denna begränsning inte någon diskriminering på grund av språk.

48      Tribunalen erinrar om att följande föreskrivs i artikel 1 i förordning nr 1:

”Följande språk ska vara officiella språk och arbetsspråk för unionens institutioner: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, iriska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.”

49      Det ska även påpekas att det i punkt 67 i domen av den 27 november 2012, Italien/kommissionen (C‑566/10 P, EU:C:2012:752) anges att även om det i artikel 1 i förordning nr 1 tydligt anges vilka språk som är institutionernas arbetsspråk föreskrivs det i artikel 6 i denna förordning att institutionerna i sina arbetsordningar får föreskriva närmare villkor för hur denna reglering av språkanvändningen ska tillämpas. I samma punkt i ovannämnda dom konstaterade domstolen vidare att de institutioner som berörs av de omtvistade meddelandena om uttagningsprov inte med stöd av artikel 6 i förordning nr 1 har föreskrivit några närmare villkor för hur denna reglering av språkanvändningen ska tillämpas i sina arbetsordningar.

50      Det ska inledningsvis konstateras att det på grundval av de uppgifter som framgår av handlingarna i förevarande mål inte går att slå fast att de institutioner som berörs av det angripna meddelandet, fram till offentliggörandet av nämnda meddelande, hade antagit bestämmelser i sina arbetsordningar för att i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1 fastställa hur den allmänna språkordningen i förordning nr 1 skulle tillämpas. Enligt kommissionen har tvärtom ”ingen institution vid något tillfälle antagit en sådan förordning”.

51      I artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs dessutom att all diskriminering på grund av bland annat språk vid tillämpningen av tjänsteföreskrifterna ska vara förbjuden. Enligt artikel 1d.6 första meningen i tjänsteföreskrifterna får ”[t]illämpningen av principen om icke-diskriminering och proportionalitetsprincipen … begränsas på objektiva och rimliga grunder i syfte att uppnå legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken”.

52      I artikel 28 f i tjänsteföreskrifterna föreskrivs dessutom att en tjänsteman får tillsättas endast om han eller hon kan styrka fördjupade kunskaper i ett av unionens språk och tillfredsställande kunskaper i ett annat av unionens språk. Även om det i bestämmelsen preciseras att de tillfredsställande kunskaperna i ett annat språk måste vara knutna till vad ”som krävs för att kunna utföra arbetsuppgifterna”, anges inte vilka kriterier som kan komma i fråga för att avgöra när det finns anledning att begränsa urvalet av språk bland de officiella språk som anges i artikel 1 i förordning nr 1 (se dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 85 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis, och beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

53      Sådana kriterier följer inte heller av artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, där det i första stycket, utan hänvisning till språkkunskaper, föreskrivs att ”[r]ekryteringen ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i unionens medlemsstater” och att ” [i]nga tjänster ska vara förbehållna medborgare från en viss bestämd medlemsstat”. Samma sak gäller för andra stycket i denna artikel, där det endast anges att ”[p]rincipen om jämlikhet mellan unionens medborgare ska göra det möjligt för alla institutioner att anta lämpliga åtgärder om det konstateras en betydande obalans mellan olika medborgarskap bland tjänstemännen som inte berättigas av objektiva kriterier”, med preciseringen att ”[d]essa lämpliga åtgärder ska vara berättigade och får aldrig leda till andra rekryteringskriterier än efter merit”.

54      Enligt artikel 1.1 f i bilaga III till tjänsteföreskrifterna kan det i meddelandet om uttagningsprov eventuellt specificeras vilka språkkunskaper som krävs med tanke på tjänstens speciella art. Av denna bestämmelse följer emellertid inte någon allmän tillåtelse att begränsa valet av andraspråk för ett uttagningsprov till ett begränsat antal av de officiella språk som nämns i artikel 1 i förordning nr 1 (se dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 86 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis, och beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

55      Av ovanstående framgår att den omständigheten att sökandenas val av andraspråk för ett uttagningsprov begränsas till ett visst antal språk, varigenom andra officiella språk utesluts, utgör en diskriminering på grund av språk som i princip är förbjuden enligt artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019 Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 66). Det är nämligen uppenbart att vissa potentiella sökande (nämligen de som har tillfredsställande kunskaper i åtminstone ett av de angivna språken) gynnas av denna begränsning, eftersom de kan delta i uttagningsprovet och följaktligen rekryteras som tjänstemän eller övriga anställda inom unionen, medan andra som inte har dessa kunskaper utesluts (se dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 91 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis, och beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

56      Ovanstående slutsats vederläggs inte av kommissionens argument.

57      För det första måste argumentet att begränsningen av valet av andraspråk för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet inte utgör diskriminering på grund av språk, ”eftersom begränsningen av språkanvändningen i uttagningsprovet inte avser sökandenas modersmål eller förstaspråk, utan endast det andraspråk som de ska välja”, avvisas som irrelevant. Räckvidden för förbudet mot diskriminering på grund av språk i artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna begränsas nämligen inte till användningen av modersmålet för personer som omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse eller det första språk som angetts inom ramen för ett uttagningsprov för rekrytering av tjänstemän eller övriga anställda i unionen.

58      För det andra kan kommissionens argument att de sökande har möjlighet att använda sitt modersmål vid de datorbaserade proven med flervalsfrågor inte godtas, eftersom det språk som används vid proven vid utvärderingscentrumet måste vara ett annat. Det finns nämligen ingen bestämmelse i det angripna meddelandet som gör att sökandena med nödvändighet ska antas klara de datorbaserade proven med flervalsfrågor på sitt förstaspråk (det vill säga i regel sitt modersmål), och än mindre att de är skyldiga att göra detta. Det finns således inget som hindrar en sökande, vars modersmål är engelska, franska eller tyska och som även har fördjupade kunskaper i ett annat av dessa tre språk, från att ange det sistnämnda språket som förstaspråk för uttagningsprovet och att därefter göra de övriga prov som föreskrivs i det angripna meddelandet på sitt modersmål. Det är således uppenbart att en sökande vars modersmål inte är något av de tre ovannämnda språken inte kan göra ett motsvarande val. Det exempel på prov i läsförståelse som kommissionen har anfört påverkar inte denna bedömning, eftersom det inte enbart på grundval av denna handling kan uteslutas att fördjupade, eller till och med perfekta, kunskaper i ett annat språk än modersmålet kan göra det möjligt för den berörda sökande att klara denna typ av prov.

59      Enligt punkt 94 i domen av den 27 november 2012, Italien/kommissionen (C‑566/10 P, EU:C:2012:752), kan målet att säkerställa att institutionerna får tillgång till de tjänstemän som har högsta kompetens, prestationsförmåga och oberoende ställning lättare uppnås om sökandena får genomföra urvalsproven på sitt modersmål eller det andraspråk som de tycker sig ha bäst kunskaper i. I motsats till vad som framgår av kommissionens inlagor går det emellertid inte att av denna dom dra slutsatsen att varje begränsning av sökandenas val av andraspråk är motiverad förutsatt att sökandena, bland de språk som föreslås i det angripna meddelandet, kan välja det språk som de behärskar bäst efter sitt modersmål. Det finns nämligen inget som utesluter att det andra språk som sökandena ”tycker sig ha bäst kunskaper i”, i den mening som avses i punkt 94 i den ovannämnda domen, är ett annat språk än engelska, franska eller tyska (se dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 95 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis, och beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

60      Enligt rättspraxis framgår det dock av samtliga ovannämnda bestämmelser att tjänstens intresse kan utgöra ett legitimt mål som det är möjligt att beakta. Även om artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna förvisso förbjuder all diskriminering på grund av språk får detta förbud enligt artikel 1d.6 första meningen begränsas ”på objektiva och rimliga grunder” och i syfte att uppnå ”legitima mål av allmänt intresse inom ramen för personalpolitiken (se dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 89).

61      Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionerna förfogar över när de organiserar sin verksamhet, precis som Epso gör när denna, såsom i förevarande fall, utövar de befogenheter som den tilldelats av institutionerna, avgränsas således oavvisligen genom artikel 1d i tjänsteföreskrifterna, vilket betyder att den särbehandling på grund av språk som är resultatet av att språkreglerna för ett uttagningsprov innehåller en begränsning till ett visst antal officiella språk endast kan godtas om en sådan begränsning är sakligt motiverad och står i proportion till de reella krav som tjänsten ställer (se dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 90 och där angiven rättspraxis).

62      Eftersom begränsningen av valet av andraspråk för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet utgör en diskriminering på grund av språk som i princip är förbjuden enligt artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna (se punkt 55 ovan), ska det mot bakgrund av det ovan anförda undersökas huruvida Epso, genom att begränsa detta val till tyska, engelska och franska, har åsidosatt artikel 1d i tjänsteföreskrifterna genom att införa en omotiverad diskriminering.

b)      Huruvida den omtvistade diskrimineringen är motiverad

63      Republiken Italien anser för det första att sökandenas språkkunskaper inte omfattas av de kompetenser som avses i artikel 27 första stycket i tjänsteföreskrifterna, och att bedömningen av dessa kompetenser inom ramen för delproven i ett uttagningsprov, för att vara effektiv och icke-diskriminerande, inte på något avgörande sätt får påverkas av dessa språkkunskaper. En begränsning av valet av andraspråk för ett uttagningsprov förutsätter således att man på ett adekvat sätt anger och motiverar de särskilda krav som konkret motiverar en sådan begränsning, i den meningen att det måste fastställas ett samband mellan andraspråket och den specifika arbetsuppgift som de utvalda sökande från det aktuella uttagningsprovet ska utföra.

64      I förevarande fall innebär de olika arbetsuppgifter som de utvalda sökande från det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet ska utföra att personer med olika språkkunskaper ska rekryteras. På grund av det stora område som berörs av granskningen av medlemsstaternas förvaltning av strukturfonderna är det enligt Republiken Italien uppenbart att fullgörandet av uppgifter av detta slag kräver största möjliga kunskaper i unionens språk.

65      De skäl som anges i det angripna meddelandet för att motivera den omtvistade begränsningen har emellertid inte något samband med de konkreta arbetsuppgifter som ska utföras och inte heller med tjänstens specifika krav.

66      Republiken Italien har således för det första gjort gällande att det anförda skälet om att utvalda sökande direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter inte är ett krav som kan motivera en sådan allvarlig språkdiskriminering. Ett sådant mål kan nämligen inte åberopas generellt och teoretiskt, utan måste kopplas till de specifika arbetsuppgifter som ska utföras. Begränsningar av språkreglerna för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet kan följaktligen endast tillåtas om det visas att det skulle vara absolut omöjligt för nyanställda tjänstemän att utföra sina arbetsuppgifter utan dessa begränsningar.

67      Vad gäller de krav beträffande den interna kommunikationen som anges i det angripna meddelandet framgår det inte på något sätt av detta meddelande på vilket sätt denna kommunikation är väsentlig för utförandet av de särskilda uppgifter som åligger de nyanställda, eller varför kommunikationen nödvändigtvis måste ske på engelska, franska eller tyska. Enligt Republiken Italien kan sådana krav inte ges ett förutbestämt universellt värde som alltid och under alla omständigheter kan motivera en inskränkning av de grundläggande rättigheterna. Det finns inte heller något bevis för att de tre språken i fråga är de mest använda språken i unionsinstitutionernas interna kommunikation.

68      Vad för det andra gäller det skäl som avser urvalsförfarandet har Republiken Italien gjort gällande att ett sådant övervägande inte i sig kan motivera en språklig diskriminering av denna omfattning. I det angripna meddelandet anges inte heller varför det endast är användningen av tyska, engelska och franska som kan säkerställa att förfarandet blir så effektivt som möjligt.

69      För det tredje anser Republiken Italien slutligen, vad gäller det skäl som avser budgetmässiga och operativa begränsningar, att ekonomiska krav aldrig i sig kan motivera en diskriminering som påverkar en grundläggande rättighet. Under alla omständigheter anges det inte i bilaga II till det angripna meddelandet vilka kostnader som är förbundna med ett annat system eller varför endast ett system som grundar sig på de tre språk som använts i förevarande fall, och inte på exempelvis tre andra språk, skulle vara förenligt med budgetkraven.

70      Kommissionen har för sin del understrukit att det stora utrymme för skönsmässig bedömning som unionens institutioner har på personalpolitikens område gör det möjligt för dem att definiera tjänstens intresse och den kompetens som nyanställda ska ha enligt artikel 27 första stycket i tjänsteföreskrifterna, men även att fastställa vilka mål som kan motivera en språklig begränsning enligt artikel 1d.6 första meningen i tjänsteföreskrifterna.

71      Enligt det angripna meddelandet består tjänstens intresse i förevarande fall av behovet av att säkerställa att de institutioner som berörs av meddelandet, det vill säga kommissionen och Europeiska revisionsrätten, fungerar effektivt genom rekrytering av personal som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter och som tack vare sina kunskaper i ett av kommunikationsspråken lättare kan integreras i en ny och internationell arbetsmiljö.

72      Enligt kommissionen grundar sig således begränsningen av valet av andraspråk för uttagningsprovet till engelska, franska och tyska på att dessa tre språk används som kommunikationsspråk vid de två institutioner som nämns i punkt 71 ovan. Till stöd för detta påstående har kommissionen i sitt svaromål anfört en rad omständigheter, nämligen dels olika texter som kommissionen och revisionsrätten har antagit, dels statistiska uppgifter som visar att dessa tre språk är särskilt utbredda bland den personal som har till uppgift att utföra revisionsuppgifter vid dessa institutioner.

73      Kommissionen kan inte heller godta att syftet med det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet endast skulle vara att kontrollera sökandenas kompetens och att målet att bedöma förmågan att uttrycka sig på ett annat språk än deras modersmål är helt underordnat. Tvärtom är det nödvändigt att säkerställa villkoren för en effektiv intern kommunikation genom att se till att varje tjänsteman har tillräckliga kunskaper i ett av de tre språk som används som kommunikationsspråk inom de berörda institutionerna. En sökande som inte kan kommunicera på något av dessa tre språk kan följaktligen inte bli en tjänsteman som ”har högsta kompetens”, i den mening som avses i artikel 27 i tjänsteföreskrifterna.

74      Kommissionen har dessutom anfört att Republiken Italiens uppfattning att det aktuella uttagningsprovets andraspråk borde kunna väljas bland samtliga officiella språk skulle medföra en avsevärd ekonomisk kostnad. I ett arbetssammanhang som präglas av en klar övervikt för tyska, engelska och franska är denna kostnad uppenbart omotiverad.

75      Ett sådant synsätt tar inte heller hänsyn till de särdrag som utmärker utvärderingscentrumets prov. Eftersom det inte är särskilt troligt att medlemmarna i uttagningskommittén behärskar unionens samtliga officiella språk kommer sökandena enligt kommissionen att behöva uttrycka sig med hjälp av tolkar, vilket förefaller fullständigt absurt sett till målet att rekrytera sökande som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter.

76      Enligt kommissionen är de tre aktuella språken dessutom de mest studerade främmande språken i medlemsstaterna och mest kända i Europa samt de språk som unionsmedborgarna anser vara de bästa att studera. Detta framgår bland annat av de olika upplysningar som denna institution har lämnat tillsammans med sitt svaromål.

77      Republiken Italien har i sin replik särskilt bestritt relevansen av de omständigheter som kommissionen har anfört i sitt svaromål.

78      Kommissionen har i sin duplik vidhållit sina argument och har bland annat understrukit att de omständigheter som den anfört visar att dess argument är välgrundade.

79      Konungariket Spanien har för sin del i huvudsak anfört att det aktuella uttagningsprovet har till syfte att rekrytera handläggare på revisionsområdet, vilka ska utföra sina arbetsuppgifter inom samtliga verksamhetsområden inom unionen, i medlemsstaterna och i tredjeländer. Konungariket Spanien anser således att godkända sökande bör ha så stora språkkunskaper som möjligt. Vad gäller de omständigheter som kommissionen har anfört anser Konungariket Spanien att dessa inte är heltäckande, eftersom de varken speglar situationen för samtliga institutioner eller situationen för de institutioner som berörs av det angripna meddelandet.

1)      De skäl som anförs i det angripna meddelandet

80      Tribunalen erinrar inledningsvis om att institutionerna inom ramen för ett uttagningsförfarande har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att göra en utvärdering av tjänstens intresse och de kvalifikationer och meriter hos de sökande som ska tas i beaktande. Det kan således inte uteslutas att tjänstens intresse kan kräva att de rekryterade personerna har särskilda språkkunskaper. Följaktligen kan arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet motivera att rekryteringen sker på grundval av bland annat fördjupade kunskaper i ett specifikt språk (se dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkterna 67 och 68 och där angiven rättspraxis).

81      Det ankommer dock på den institution som har beslutat att endast tillåta att ett begränsat antal av unionens officiella språk används i ett visst urvalsförfarande, att visa att en sådan begränsning verkligen är lämplig för att tillgodose reella krav kopplade till de arbetsuppgifter som de anställda personerna kommer att förväntas utföra. Ett villkor som avser specifika språkkunskaper ska dessutom stå i proportion till detta intresse och vara grundat på klara, objektiva och förutsebara kriterier som är sådana att de sökande kan förstå skälen till detta villkor och unionsdomstolen kan pröva om villkoret är lagenligt (se dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 69 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

82      I detta sammanhang ankommer det på unionsdomstolen att göra en konkret prövning av reglerna för språkordningen i sådana uttagningsprov som dem som avses i det angripna meddelandet, eftersom det endast är genom en sådan prövning som det kan fastställas vilka språkkunskaper som institutionerna objektivt sett kan kräva, i tjänstens intresse, när det gäller särskilda tjänster, och följaktligen huruvida begränsningen av de språk som får användas vid deltagandet i dessa uttagningsprov är sakligt motiverad och står i proportion till de reella krav som tjänsten ställer (se dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 94).

83      Unionsdomstolen ska närmare bestämt inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits (se dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

84      Såsom framgår av punkt 8 ovan anges det i inledningen till bilaga II till det angripna meddelandet att det aktuella uttagningsprovet syftar till att upprätta en reserv för handläggare inom området för revision som ska kunna anställas av kommissionen och, för ett ”begränsat antal”, revisionsrätten. När det gäller begränsningen av valet av andraspråk för uttagningsprovet till tyska, engelska och franska anges att denna begränsning har beslutats mot bakgrund av de kriterier som anges i punkt 2 i nämnda bilaga (se punkt 10 ovan) och med stöd av tre skäl, nämligen, för det första, kravet att nyanställda måste kunna ta sig an arbetsuppgifterna direkt, för det andra, urvalsförfarandets natur och, för det tredje, budgetmässiga och operativa begränsningar (se punkt 45 ovan).

85      Vad det för det första gäller det skäl som avser budgetmässiga och operativa begränsningar ska det påpekas att detta skäl, såsom anges i punkt 1 iii i bilaga II till det angripna meddelandet, på sin höjd kan fungera som en abstrakt motivering av en begränsning av antalet språk som kan väljas som andraspråk för det aktuella uttagningsprovet. Däremot kan det inte med stöd av detta skäl fastställas exakt hur många dessa språk ska vara eller varför vissa språk ska väljas på bekostnad av andra.

86      På grund av de allmänt hållna formuleringarna i punkt 1 i bilaga II till det angripna meddelandet kan på samma sätt motiveringen avseende budgetmässiga och operativa begränsningar inte enbart tillämpas på det aktuella uttagningsförfarandet, utan även på vilket uttagningsprov som helst som anordnas av Epso. Det aktuella skälet innehåller således inte någon uppgift om de konkreta budgetmässiga och operativa begränsningar som Epso eller de avdelningar som berörs av det angripna meddelandet skulle ställas inför och som i det specifika fallet motiverar begränsningen av valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet till endast vissa språk. Kommissionen har inte heller visat vilka konkreta fördelar som den språkordning som föreskrivs i det angripna meddelandet medför med avseende på budgetmedel och operationella resurser och vilka konsekvenser tillämpningen av ett annat system skulle få.

87      Det ska under alla omständigheter erinras om att budgethänsyn enligt fast praxis inte kan motivera en diskriminering (se dom av den 1 mars 2012, O’Brien, C‑393/10, EU:C:2012:110, punkt 66 och där angiven rättspraxis). Vidare framgår det inte av gällande praxis att målet att minska unionsinstitutionernas kostnader i sig kan utgöra ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen.

88      Det skäl avseende budgetmässiga och operativa begränsningar som anges i punkt 1 iii i bilaga II till det angripna meddelandet kan därför inte i sig motivera den omtvistade diskrimineringen.

89      Motsvarande överväganden gäller även för det skäl som anges i punkt 1 ii i bilaga II till det angripna meddelandet, som rör urvalsförfarandets natur och närmare bestämt de särdrag som kännetecknar utvärderingscentrumets prov. I likhet med skälet avseende budgetmässiga och operativa krav kan nämligen detta skäl, eftersom det är så allmänt formulerat, tillämpas på vilket uttagningsförfarande som helst och kan inte motivera valet av de tre språk som valts ut inom ramen för det aktuella uttagningsprovet. Kommissionen har inte heller lämnat några konkreta upplysningar i detta avseende. Framföra allt saknar de statistiska uppgifter som kommissionen har ingett avseende det huvudspråk som deltagare i uttagningsprov har valt mellan åren 2010 och 2012 relevans för bedömningen av kraven beträffande valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet. Detsamma gäller för uppgifterna om det andraspråk som valdes av deltagarna för de uttagningsprov som ägde rum år 2005, det vill säga före den reform av förfarandena i samband med Epsos uttagningsprov som ledde till att utvärderingscentrumets prov infördes.

90      När det gäller räckvidden av detta skäl ska det dessutom påpekas att det av punkt 1 ii i bilaga II till det angripna meddelandet tydligt framgår att EU-institutionerna genom utvärderingscentrumets bedömning av sökandenas olika kompetenser ”kan … bilda sig en uppfattning om deras förmåga att direkt ta sig an arbetsuppgifterna i en miljö som nära liknar den som de skulle arbeta i”. Av lydelsen av det skäl som avser urvalsförfarandets natur framgår således att detta i själva verket är knutet till det skäl som avser kravet att nyanställda personer direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter. Detta har inte bestritts av kommissionen, som i sina inlagor anser att skälet i fråga utgör en ”kompletterande omständighet” som speglar institutionernas val av en urvalsmetod som består i att simulera en verklig arbetsmiljö och som är inriktad på sökandenas förmåga att interagera i ett internationellt sammanhang. Det ska även konstateras att Epsos program för att genomföra reformen av förfarandena i samband med uttagningsprov av den 11 september 2008, som kommissionen har ingett till tribunalen, först och främst tjänar till att illustrera den omständigheten att målet att rekrytera personal som omedelbart kan börja arbeta är direkt kopplat till denna reform.

91      Härav följer att det skäl som avser budgetmässiga och operativa begränsningar och det skäl som avser urvalsförfarandets natur, varken var för sig eller tillsammans, kan motivera den begränsning av sökandenas val av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet som gjorts i det angripna meddelandet, särskilt eftersom dessa skäl inte visar varför detta val endast ska göras bland de tre språk som valts i förevarande fall, nämligen tyska, engelska och franska, och inga andra av unionens officiella språk. Kravet att nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter skulle däremot eventuellt kunna motivera en begränsning till just dessa tre språk (se, före ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 et T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 106 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis.

92      Att detta krav är av avgörande betydelse bekräftas för övrigt av de allmänna bestämmelserna, där det i punkt 1.3 anges att ”[v]alet av andraspråk för uttagningsproven har fastställts i tjänstens intresse, som kräver att nyanställda omedelbart ska kunna börja utföra sina arbetsuppgifter och kommunicera väl i sitt dagliga arbete. Om så inte är fallet, är det stor risk för att institutionerna inte fungerar effektivt”.

93      Vad gäller kravet att nyanställda direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter, framgår det av inledningen och punkt 1 i bilaga II till det angripna meddelandet att för kunna ta sig an arbetsuppgifterna direkt måste de sökande som gör uttagningsprovet ha ”tillräckliga kunskaper i en kombination av språk som gör det möjligt för dem att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt och, i synnerhet, kommunicera effektivt med kollegor och chefer i det dagliga arbetet” (se punkt 9 ovan). ”Eftersom engelska, franska och tyska är de språk som oftast talas, översätts och används för administrativ kommunikation av de anställda i EU:s institutioner måste sökande [därför] ha minst ett av dessa bland sina två obligatoriska språk”. ”Att behärska engelska, franska eller tyska bedöms också som mycket viktigt när man analyserar revisionsobjektens situation, gör presentationer, leder diskussioner och skriver rapporter, så att man säkrar ett effektivt samarbete och informationsutbyte med de enheter som är föremål för revision och med berörda myndigheter” (se punkt 8 ovan).

94      Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 80 och 81 ovan är konstaterandena i punkt 93 ovan – även om dessa tyder på att det ligger i tjänstens intresse att nyanställda ska kunna utföra sina arbetsuppgifter och kommunicera effektivt från och med att de tillträder sin tjänst – enligt tribunalen inte i sig tillräckliga för att styrka att den aktuella tjänsten, det vill säga tjänsten som handläggare inom området revision vid de institutioner som berörs av det angripna meddelandet, i de konkreta fallen kräver kunskaper i engelska, franska eller tyska och inte i de övriga av unionens officiella språk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 72).

95      Denna slutsats påverkas inte av beskrivningen i det angripna meddelandet av de arbetsuppgifter som de utvalda sökandena kommer att utföra.

96      Enligt bilaga I till det angripna meddelandet, som har rubriken ”Arbetsuppgifter”, ska utvalda sökande bland annat ”[u]tveckla en god förståelse av och kunskap om revisionsobjektens affärsprocesser”, ”[g]öra revisioner beträffande effektivitet, efterlevnad och valuta för pengarna beträffande ett stort antal EU-politikområden och affärsprocesser”, ”[v]alidera granskningsresultat med revisionsobjektet”, ”[i]nformera om granskningsresultat, risker och rekommendationer genom tydliga och kortfattade preliminära rapporter och slutrapporter” eller ”[t]illhandahålla rådgivning på begäran av ledningen”. På samma sätt framgår det av inledningen till bilaga II till det angripna meddelandet att språkkunskaperna i fråga behövs för de berörda arbetsuppgifterna ”när man analyserar revisionsobjektens situation”, ”gör presentationer, leder diskussioner och skriver rapporter”, och för ett ”effektivt samarbete och informationsutbyte med de enheter som är föremål för revision och med berörda myndigheter”. I den del av det angripna meddelandet som har rubriken ”Vilka arbetsuppgifter kan jag få?” anges dessutom att ”[r]evisorer kan få i uppdrag att genomföra revisioner i olika EU-länder och tredjeländer under sin karriär.”

97      Som svar på en åtgärd för processledning preciserade kommissionen vid förhandlingen att med ”revisionsobjekt” avses sådana organ som unionens byråer, Europeiska utrikestjänsten, Europeiska datatillsynsmannen och andra institutioner, medan ”enhet som är föremål revision” avser avdelningarna vid kommissionens olika generaldirektorat. Uttrycket ”behörig myndighet” avser däremot budgetmyndigheterna, det vill säga Europeiska unionens råd och parlamentet.

98      Det är emellertid inte möjligt att enbart utifrån beskrivningen av de arbetsuppgifter som avses i det angripna meddelandet fastställa på vilket sätt vart och ett av de tre språk som valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet har begränsats till skulle göra det möjligt för de nyanställda att direkt börja utföra sina arbetsuppgifter. Framför allt finns det inte något i detta meddelande som visar att dessa tre språk faktiskt används vid fullgörandet av de arbetsuppgifter som anges i bilaga I till meddelandet eller när man förbereder presentationer, leder diskussioner och skriver rapporter i den mening som avses i inledningen till bilaga II till meddelandet. Det framgår inte heller på något sätt av nämnda meddelande att ovannämnda tre språk faktiskt används i rapporterna från de handläggare som ansvarar för revisionen av revisionsobjekten eller de enheter som är föremål för revision eller i informationsutbytet med behöriga myndigheter.

99      De många olika arbetsuppgifter som avses i det angripna meddelandet, vilka inte bara innefattar interna revisioner utan även uppdrag i olika medlemsstater och tredjeländer, och detta inom ”ett stort antal EU-politikområden och affärsprocesser”, tyder, utan att utesluta att det kan vara nödvändigt att behärska ett visst språk, snarare på att rekryteringen av personal med olika språkkunskaper är fördelaktigt för tjänstens utförande.

100    Även om hänsyn tas till beskrivningen av arbetsuppgifterna i det angripna meddelandet följer således att kravet på att nyanställda direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter inte kan motivera en begränsning av valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet till endast tyska, engelska och franska, eftersom beskrivningen är så vag och allmänt hållen och det angripna meddelandet inte innehåller några konkreta uppgifter till stöd för denna uppfattning.

101    Under dessa omständigheter ska det prövas huruvida de olika omständigheter som kommissionen har anfört beträffande detta skäl kan visa att begränsningen i fråga, med hänsyn till de lediga tjänsternas särskilda karaktär, på ett objektivt och rimligt sätt kunde motiveras av kravet på att de utvalda sökandena från det aktuella uttagningsprovet direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

2)      De omständigheter som kommissionen har anfört

i)      Inledande anmärkningar

102    Kommissionen har anfört en rad omständigheter, varav vissa hänför sig till dess egen verksamhet och vissa rör revisionsrättens verksamhet. Syftet är att visa att engelska, franska och tyska har en dominerande ställning såväl inom kommissionens egna avdelningar som inom revisionsrättens avdelningar, och att nyanställda för att direkt kunna ta sig an sina arbetsuppgifter därför måste ha tillfredsställande kunskaper i åtminstone ett av dessa tre språk. Kommissionen har dessutom lämnat vissa uppgifter av vilka det framgår att de tre aktuella språken är de mest studerade främmande språken i medlemsstaterna och de mest kända språken i Europa.

103    Eftersom Republiken Italien anser att det aktuella urvalsförfarandet berör samtliga institutioner, ska det påpekas att det av det angripna meddelandet framgår att ”huvudsyftet” med det aktuella urvalsförfarandet är att upprätta reservlistor för rekrytering av nya handläggare inom området revision till ”… unionens institutioner, framför allt till … kommissionen i Bryssel och … revisionsrätten i Luxemburg” (se punkterna 1–8 ovan).

104    Även om de uttryck som används i det angripna meddelandet inte utesluter möjligheten till anställning vid samtliga unionsinstitutioner, följer det emellertid att de två institutioner som huvudsakligen berörs av meddelandet är kommissionen och revisionsrätten. Som svar på en åtgärd för processledning uppgav kommissionen dessutom vid förhandlingen att även om anställning vid andra institutioner var möjlig, måste den mottagande institution som pekats ut i meddelandet om uttagningsprov först ha kommit överens med den institution som har för avsikt att anställa den berörda personen. Enligt kommissionen är detta emellertid endast av marginell betydelse i förevarande fall, eftersom endast 4 av 72 utvalda sökande från det aktuella uttagningsprovet anställdes av andra arbetsgivare, nämligen tre sökande som anställdes vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och en sökande som anställdes vid Europeiska utrikestjänsten.

105    Mot bakgrund av det ovan anförda ska hänsyn tas till de omständigheter som kommissionen har anfört avseende sin egen och revisionsrättens verksamhet och ska det undersökas vilken relevans dessa har för lösningen av förevarande tvist.

ii)    De omständigheter som anförts beträffande kommissionens verksamhet

–       De omständigheter som anförts beträffande kommissionens interna språkpraxis

106    Kommissionen har ingett en rad texter av vilka det framgår att engelska, franska och tyska är de ”kommunikationsspråk” eller arbetsspråk som används av kommissionens avdelningar.

107    Det rör sig för första rör det sig om meddelande SEC (2000) 2071/6 från kommissionens ordförande av den 29 november 2000 om förenkling av denna institutions beslutsprocess och ett utdrag ur protokollet från kommissionens 1502:e möte den 29 november 2000, som upprättades den 6 december 2000 med referensnummer PV (2002) 1502, om kommissionskollegiets godkännande av detta meddelande.

108    För det andra har kommissionen ingett sin arbetsordning [C(2000) 3614] (EGT L 308, 2000, s. 26), i den lydelse som gällde vid tidpunkten för offentliggörandet av det angripna meddelandet, samt tillämpningsföreskrifterna till denna, som bifogats kommissionens beslut C(2010) 1200 final av den 24 februari 2010 om ändring av kommissionens arbetsordning. Kommissionen har dessutom ingett ett dokument med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, som den har kvalificerat som ”regler för antagande av beslut av kommissionens ordförande”. Enligt kommissionen följer det av dessa ”regler” att ”alla förslag till beslut som underställs kollegiet för skriftligt eller muntligt beslut eller för beslut genom bemyndigande ska avfattas på engelska, franska och tyska”.

109    Som svar på åtgärder för processledning har kommissionen dessutom ingett vissa handlingar avseende genomförandet av ”reglerna” i den handling som nämns i punkt 108 ovan samt kommissionens meddelande SEC(2006) 1489 final av den 20 december 2006 om ”översättning i kommissionen” och en bilaga med ”regler för översättning efter år 2006”.

110    Republiken Italien har bestritt att dessa texter är relevanta och anser i huvudsak att de endast avser kommissionskollegiets verksamhet, och inte visar att kommissionens avdelningar använder engelska, franska och tyska som kommunikationsspråk. Vid förhandlingen gjorde Republiken Italien dessutom gällande att meddelande SEC (2006) 1489 final ska anses utgöra en ny omständighet och därför ska avvisas på grund av att det inkommit för sent.

111    Kommissionen har genmält att de texter som nämns i punkterna 107–109 ovan är tillämpliga på alla förslag till rättsakter som ska godkännas av kommissionen, vilket med nödvändighet innebär ”att det är [kommissions]avdelningarna som utarbetar sådana förslag”. Eftersom kommissionens ordförande, med stöd av tillämpningsföreskrifterna till arbetsordningen, har fastställt att kommunikationsspråken, det vill säga ”de språk på vilka förslag till rättsakter ska föreläggas kommissionskollegiet för godkännande”, ska vara engelska, franska och tyska har sådana regler nämligen ”en oundviklig inverkan på arbetet vid de avdelningar som ska avfatta nämnda handlingar på dessa språk”. Vad gäller det ovan i punkt 109 nämnda meddelandet gjorde kommissionen vid förhandlingen dessutom gällande att meddelandet gjorde det möjligt för kommissionen att komplettera sitt svar beträffande de åtgärder för processledning som tribunalen hade bett den att vidta, varför det inte borde avvisas på grund av att det inkommit för sent.

112    I detta avseende påpekar tribunalen inledningsvis att vad gäller meddelande SEC (2000) 2071/6 har kommissionen hänvisat till punkt 2.2 i denna text, vilken enligt kommissionen begränsar antalet ”arbetsspråk” till tre.

113    Det kan emellertid konstateras att syftet med meddelande SEC (2000) 2071/6 i huvudsak är att utvärdera kommissionskollegiets olika beslutsförfaranden, såsom dessa har fastställts i kommissionens arbetsordning, i dess lydelse vid den tidpunkt då meddelandet utfärdades, och att föreslå en förenkling av dessa. Det är i ett sådant sammanhang och med hänvisning till en bestämd typ av förfarande, nämligen det skriftliga förfarandet, som det i punkt 2.2 i det aktuella meddelandet anges att ”handlingarna ska skickas ut på kommissionens tre arbetsspråk”, utan att närmare ange vilka dessa är. Även om denna hänvisning innehåller uttrycket ”arbetsspråk” räcker detta inte för att fastställa att engelska, franska och tyska är de språk som faktiskt används av kommissionens samtliga avdelningar i deras dagliga arbete.

114    Dessutom nyanseras räckvidden för denna hänvisning av andra avsnitt i meddelande SEC (2000) 2071/6.

115    Av punkt 2.2 i meddelande SEC (2000) 2071/6 framgår således att inom ramen för ett förfarande genom bemyndigande, genom vilket kommissionen kan bemyndiga en eller flera av sina ledamöter att fatta beslut i dess namn och på dess ansvar, ska texten i det beslut som ska antas ”presenteras på ett enda arbetsspråk och/eller i dess giltiga version”.

116    Av punkt 5.2 i meddelande SEC (2000) 2071/6, med titeln ”Förenklade språkregler”, framgår vidare vilken roll kommissionens generaldirektorat för översättning har, vilket ”fullt ut [deltar] i beslutsprocessen”. I meddelandet anges bland annat att ”en av de viktigaste orsakerna till dröjsmål med att inleda eller slutföra skriftliga förfaranden och förfaranden genom bemyndigande är inhämtandet av översättningar, inbegripet texter som reviderats av juristlingvister”, vilket gör det nödvändigt att i tid översända de berörda handlingarna till generaldirektoratet för översättning.

117    Mot bakgrund av det ovan anförda är det inte möjligt att utifrån meddelande SEC (2000) 2071/6 dra några användbara slutsatser om den faktiska användningen av engelska, franska och tyska i kommissionens dagliga arbete eller, i ännu högre grad, vid utförandet av de arbetsuppgifter som avses i det angripna meddelandet.

118    Detta konstaterande påverkas inte av de andra texter som ligger till grund för kommissionens bedömning av meddelande SEC (2000) 2071/6, det vill säga kommissionens arbetsordning, tillämpningsföreskrifterna till denna och dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” (se punkt 108 ovan).

119    Vad gäller kommissionens arbetsordning ska det inledningsvis påpekas att denna inte innehåller några bestämmelser om vilka språk som ska användas av de organ som avses i kapitel I arbetsordningen, det vill säga kommissionsledamöterna när de arbetar som kollegium samt kommissionens ordförande och generalsekreterare, och inte heller om vilka arbetsspråk som ska användas av de avdelningar vid kommissionen som avses i kapitel II i arbetsordningen. I artikel 17 i arbetsordningen, som avser bekräftelse på att de rättsakter som antas av kommissionen är giltiga, anges endast att rättsakterna ska vara avfattade ”på det eller de språk på vilka de är giltiga”, det vill säga, enligt punkt 5 i denna artikel, på ”… unionens samtliga officiella språk när det gäller rättsakter med allmän räckvidd och adressaternas språk när det gäller övriga rättsakter”.

120    Enligt de upplysningar som kommissionen lämnade vid förhandlingen ska artiklarna 6 och 12–14 i kommissionens arbetsordning samt tillämpningsföreskrifterna till dessa artiklar beaktas. Enligt kommissionen är det för övrigt mot bakgrund av dessa tillämpningsföreskrifter som dokumentet med titeln ”Språkkrav med beroende på antagningsförfarande” har utarbetats.

121    I artikel 6.1 i kommissionens arbetsordning föreskrivs att ”[o]rdföranden ska fastställa dagordningen för varje möte med kommissionen”, och i artikel 6.4 föreskrivs att ”[d]agordningen och beslutsunderlagen ska översändas till kommissionsledamöterna enligt de villkor som fastställts i enlighet med tillämpningsföreskrifterna”.

122    Artiklarna 12–14 i kommissionens arbetsordning avser andra beslutsförfaranden än det muntliga förfarande som avses i artikel 8 och reglerar beslut genom skriftligt förfarande, beslut genom bemyndigande respektive beslut genom delegationsförfarande. Vad särskilt gäller det skriftliga förfarandet föreskrivs i artikel 12.2 i arbetsordningen att ”förslaget ska … översändas till alla ledamöter av kommissionen enligt de villkor som fastställs av kommissionen i enlighet med tillämpningsföreskrifterna”.

123    Samtliga bestämmelser i kommissionens arbetsordning som nämns ovan i punkt 122 beskrivs närmare i tillämpningsföreskrifterna till arbetsordningen av den 24 februari 2010.

124    Tillämpningsföreskrifterna för artikel 6 i kommissionens arbetsordning innehåller en punkt 6–4, med rubriken ”Inlämnande och distribution av handlingar och språkregler”. I denna föreskrivs följande:

”6–4.3 De handlingar som ska behandlas vid kommissionens sammanträden ska tillställas kommissionsledamöterna

–        på de språk som ordföranden fastställt, med beaktande av kommissionsledamöternas minimibehov,

–        samt på det eller de språk som krävs för rättsaktens ikraftträdande och delgivning till dem som den riktar sig till,

6–4.5 Det officiella översändandet till de övriga gemenskapsinstitutionerna och/eller offentliggörandet i [Europeiska unionens officiella tidning] kräver att texterna finns tillgängliga på samtliga officiella språk.

6–4.6 Ordföranden avgör varje situation där villkoren i [punkt] … 6–4.3 första strecksatsen ovan inte är uppfyllda. Beroende på omständigheterna kan ordföranden besluta att skjuta upp avgörandet av frågan till dagordningen för ett senare sammanträde.

Avgörandet ska skjutas upp om rättsakten vid tidpunkten för antagandet inte är tillgänglig på det eller de språk som krävs för rättsaktens ikraftträdande och delgivning till dem som den riktar sig till.”

125    Vidare innehåller tillämpningsföreskrifterna för artikel 12 i kommissionens arbetsordning en punkt 12–13, med rubriken ”Språkregler för skriftliga förfaranden”, som har följande lydelse:

”12–13.1 De handlingar som ingetts i det skriftliga förfarandet ska tillställas kommissionens ledamöter

–        på de språk som ordföranden fastställt, med beaktande av kommissionsledamöternas minimibehov; ordföranden fattar beslut i alla extraordinära situation (såsom stora kriser, naturkatastrofer eller andra särskilda situationer) som gör att handlingar av vederbörligen motiverade skäl inte kan tillhandahållas på ett visst språk,

–        samt på det eller de språk som krävs för rättsaktens ikraftträdande och delgivning till dem som den riktar sig till,

12–13.3 Det officiella översändandet till de övriga gemenskapsinstitutionerna och/eller offentliggörandet i [Europeiska unionens officiella tidning] kräver att texterna finns tillgängliga på samtliga officiella språk.”

126    Vad gäller de tillämpningsföreskrifter som är gemensamma för artiklarna 13 och 14 i kommissionens arbetsordning har punkt 13/14–4, med rubriken ”Språkregler för ett bemyndigande eller en delegation”, för övrigt följande lydelse:

”13/14–4.1 Vid utövandet av de tilldelade befogenheterna ska handlingarna vara tillgängliga i följande språkversioner:

–        Det eller de språk som krävs för att rättsakten ska kunna träda i kraft.

–        Det eller de språk som krävs för att rättsakten ska kunna delges dem som den riktar sig till.

–        Det eller de språk som ordföranden har fastställt, med beaktande av de minimibehov som kommissionens ledamöter har eller som tillgodoser de behov som är förbundna med antagandet av rättsakten i övriga fall.

13/14–4.3 Det officiella översändandet till de övriga gemenskapsinstitutionerna och/eller offentliggörandet i [Europeiska unionens officiella tidning] kräver att texterna finns tillgängliga på samtliga officiella språk.”

127    Vad slutligen gäller dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, har detta enligt kommissionen huvudsakligen till syfte att närmare beskriva de bestämmelser i tillämpningsföreskrifterna till kommissionens arbetsordning som återges i punkterna 124–126 ovan. I detta dokument hänvisas bland annat till användningen av ”förfarandespråk”, ett begrepp som enligt kommissionen argumentation ska förstås som de språk som används för att förstå innehållet i ett förslag till rättsakt innan det antas av kommissionskollegiet eller, i förekommande fall, av ett delegerat organ. Av nämnda dokument framgår att ”förfarandespråken” är engelska, franska och tyska och att deras användning varierar beroende på typen av antagningsförfarande.

128    Vad gäller de muntliga och skriftliga förfarandena anges i dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” att ett förslag till rättsakt och eventuella bilagor till denna ska föreläggas kommissionens ledamöter på de tre förfarandespråken och, i förekommande fall, på det eller de språk som krävs för den berörda rättsaktens ikraftträdande eller delgivning. I detta dokument anges vidare att efter det att en sådan rättsakt har antagits ska det så snart som möjligt följa en version på de andra språk som eventuellt är nödvändiga för att offentliggöra eller översända rättsakten till de övriga unionsinstitutionerna.

129    Vad gäller förfarandena för bemyndigande eller delegation framgår det av dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” att det delegerande organet kan godta att en rättsakt antas på grundval av ett enda förfarandespråk, men att det eller de andra språk som krävs för att rättsakten ska kunna träda i kraft eller delges i förekommande fall också ska göras tillgängliga. I likhet med vad som gäller för de muntliga och skriftliga förfarandena anges det dessutom i det aktuella dokumentet att det så snart som möjligt ska följa en version på de andra språk som eventuellt krävs för att offentliggöra eller översända rättsakten till de övriga unionsinstitutionerna.

130    I dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” föreskrivs för övrigt att kommissionens ordförande på vissa villkor, tillfälligt eller permanent, kan bevilja undantag avseende det antal förfarandespråk som ska användas för att inleda ett antagningsförfarande eller både för att inleda ett sådant förfarande och för att anta rättsakten.

131    I dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” anges dessutom att permanenta undantag kan beviljas för vissa återkommande ärenden genom officiella skrivelser från generalsekreteraren eller från ordförandens kansli. I det aktuella dokumentet anges exempelvis undantag som beviljats för beslut eller meddelanden som bland annat antagits genom skriftligt förfarande, på flera olika områden, nämligen antagande av restriktiva åtgärder på grundval av artikel 29 FEU, stabilitetsinstrumentet, yttre förbindelser, enskilda beslut om statligt stöd, genomförandeåtgärder inom områdena karteller, missbruk av dominerande ställning och företagsfusioner samt undertecknande av ramavtal med internationella organ.

132    Tribunalen påpekar i detta hänseende att de texter som avses i punkterna 107 och 108 ovan, betraktade tillsammans, inte kan anses utgöra tillämpningsföreskrifter, i kommissionens arbetsordning, för de allmänna språkregler som fastställs i förordning nr 1, i den mening som avses i artikel 6 i den förordningen. Såsom kommissionen har angett i sina svar med anledning av de åtgärder för processledning som tribunalen har bett kommissionen vidta inom ramen för förevarande mål, speglar dessa texter endast en sedan länge fastställd administrativ praxis inom denna institution, enligt vilken engelska, franska och tyska används som de språk på vilka handlingar ska göras tillgängliga för att kunna underställas kommissionskollegiet för godkännande.

133    Vad särskilt gäller karaktären av dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” har kommissionen preciserat att detta är ett utdrag ur ”Handbok för operativa förfaranden”, en intern elektronisk handledning som utarbetats av kommissionens generalsekretariat och som bland annat har som mål att kodifiera ovannämnda administrativa praxis. När det gäller datumet för antagandet och tillämpningen i tiden av denna handledning har kommissionen endast hänvisat till meddelande SEC (2003) 153 från kommissionens generalsekreterare till generaldirektörer och avdelningschefer av den 11 februari 2003, om uppdatering av denna handledning och distribution av den på kommissionens intranät.

134    Även om den version som kommissionen ingav tillsammans med sitt svaromål presumeras vara den version som förelåg vid tidpunkten för offentliggörandet av det angripna meddelandet, kan utdraget ur ”Handbok för operativa förfaranden” inte anses utgöra ett beslut av kommissionens ordförande för att fastställa vilka språk som ska användas i de handlingar som ska föreläggas kommissionskollegiet, i den mening som avses i punkterna 6–4.3 första strecksatsen, 12–13.1 första strecksatsen och 13/14–4.1 tredje strecksatsen i tillämpningsföreskrifterna till kommissionens arbetsordning. Inget i handlingarna i målet tyder heller på att detta dokument formellt har godkänts av kommissionens ordförande, och än mindre av kommissionskollegiet.

135    I sina svar på de åtgärder för processledning som tribunalen har bett kommissionen vidta i förevarande mål har kommissionen generellt medgett att det inte existerade något internt beslut om fastställande av kommissionens arbetsspråk.

136    Efter dessa inledande anmärkningar konstaterar tribunalen att syftet med texter som kommissionen har ingett endast är att definiera vilka språk som behövs för att kunna genomföra kommissionens olika beslutsförfaranden, och att ingen av texterna därför kan motivera begränsningen av valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet till engelska, franska och tyska med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter som utmärker de tjänster som avses i det angripna meddelandet.

137    Närmare bestämt framgår det inte av dessa texter, och inte heller av övriga upplysningar i målet, att det finns ett nödvändigt samband mellan kommissionens beslutsförfaranden, bland annat dem som äger rum inom kommissionskollegiet, och de arbetsuppgifter som de utvalda sökandena från det omtvistade uttagningsprovet ska utföra, det vill säga de revisionsuppgifter som beskrivits ovan i punkt 96. Även om det antas att ledamöterna vid en viss institution uteslutande använder ett eller vissa särskilda språk vid sina överläggningar, kan det inte antas, utan ytterligare förklaringar, att en nyanställd tjänsteman som inte behärskar något av dessa språk inte skulle kunna börja arbeta direkt på ett ändamålsenligt sätt vid den ifrågavarande institutionen (dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkterna 121 och 122 (ej publicerad)). Detta gäller i än högre grad eftersom det i förevarande mål rör sig om mycket specifika uppgifter som i princip inte har något nära samband med arbetet i kommissionskollegiet.

138    Det framgår inte heller av de texter som kommissionen har ingett att samtliga tre språk som betecknas som förfarandespråk faktiskt används av kommissionens avdelningar i deras dagliga arbete. Av meddelande SEC (2000) 2071/6 (se punkt 116 ovan) följer dessutom att denna institutions översättningstjänst ”fullt ut” deltar i beslutsprocessen. I detta meddelande anges även när översättningar måste ha inkommit, inbegripet texter som granskats av juristlingvister, samt kravet på att de berörda handlingarna ska översändas till översättningstjänsten i tid. Detta tyder på att det inte är den avdelning som är materiellt ansvarig för utarbetandet av en handling utan generaldirektoratet för översättning som utarbetar de versioner av denna handling på de förfarandespråk som krävs för att de ska kunna översändas till kommissionskollegiet, eftersom den ansvariga avdelningen endast har till uppgift att kontrollera den översatta texten. Det är svårt att föreställa sig att någon annan avdelning än nämnda generaldirektorat kan kräva att varje anställd ska tillhandahålla tre språkversioner av de handlingar som ska föreläggas kommissionskollegiet för antagande.

139    Eftersom ingen tjänsteman är skyldig att ha tillfredsställande kunskaper i samtliga de tre språk som krävs enligt det angripna meddelandet är det slutligen svårt att föreställa sig att arbetet med att utarbeta ett förslag till rättsakt på de språkversioner som krävs för att översända förslaget till kommissionskollegiet samtidigt fördelas mellan ett motsvarande antal tjänstemän inom den avdelning som ansvarar för utarbetandet av förslaget. Detta är ännu svårare att föreställa sig då det inte finns någon garanti för att det vid varje avdelning anställs tjänstemän med tillfredsställande kunskaper i samtliga tre aktuella språk.

140    Ovannämnda bedömning påverkas inte av de argument som kommissionen har anfört med stöd av meddelande SEC (2006) 1489 final. Enligt kommissionen framgår det av denna text, särskilt av dess bilaga med rubriken ”Regler för översättning efter år 2006”, att handlingar för internt bruk, utöver ett eventuellt giltigt språk, endast behöver översättas till engelska, franska och tyska. Meddelandet visar dessutom att med undantag av generaldirektoratet för översättning ska kommissionens avdelningar utarbeta översättningar med hjälp av språkkunskaperna hos sin personal, så kallade ”grå” översättningar.

141    Tribunalen påpekar att innehållet i meddelande SEC (2006) 1489 final inte vederlägger utan tvärtom bekräftar bedömningen i punkterna 138 och 139 ovan. I de ”regler för översättning efter år 2006” som återges i bilagan till detta meddelande nämns endast engelska, franska och tyska som de målspråk till vilka vissa kategorier av handlingar ska översättas, utan att något källspråk anges. För de flesta av de kategorier av handlingar som avses i denna bilaga föreskrivs för övrigt översättning till samtliga officiella språk, medan översättning till endast engelska, franska och tyska i själva verket utgör ett undantag.

142    Vad för det andra gäller argumentet om ”grå” översättningar, stöds inte detta argument av några uppgifter om exakt hur stor del denna typ av översättning är i förhållande till den totala mängden översättningar som kommissionen producerar. Även om det i punkt 2.2 i meddelande SEC (2006) 1489 final anges att det ”i brist på tillförlitliga indikatorer är extremt svårt att kvantifiera dessa översättningar”, görs det emellertid i punkt 3.1 en uppskattning för år 2007, enligt vilken de översättningar som generaldirektoratet för översättning producerar motsvarar 1 700 000 sidor, medan andelen ”grå” översättningar uppgår till 100 000 sidor. Eftersom det sistnämnda antalet sidor emellertid omfattar alla kommissionens avdelningar utom generaldirektoratet för översättning är det uppenbart att de ”grå” översättningarna endast utgör en mycket liten del av den totala mängd översättningar som generaldirektoratet för översättning producerar. Slutligen finns det framför allt inget i ärendet som visar att det är till just ovannämnda tre språk som dessa ”grå” översättningar görs.

143    Under dessa omständigheter, och utan att det är nödvändigt att uttala sig om huruvida denna handling kan tillåtas som bevisning, anser tribunalen att meddelande SEC (2006) 1489 final inte är relevant för lösningen av förevarande tvist.

144    Under alla omständigheter, och oberoende av huruvida det finns ett samband mellan kommissionens beslutsförfaranden och de specifika arbetsuppgifter som avses i det angripna meddelandet, konstaterar tribunalen att de texter som kommissionen har ingett långt ifrån visar att det uteslutande är de tre ”förfarandespråken” som används i de aktuella förfarandena.

145    För det första framgår det nämligen av dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, jämfört med tillämpningsföreskrifterna till kommissionens arbetsordning, visserligen att det för inledande av ett antagningsförfarande i regel och utan att det påverkar möjligheten att använda ett enda språk i förfarandena för bemyndigande och delegation, krävs att förslaget till rättsakt läggs fram på de tre förfarandespråken. Antagandet av detta förslag i enlighet med de krav som följer av den berörda rättsaktens karaktär kan emellertid göra det nödvändigt, eller gör det nödvändigt, att även tillhandahålla rättsakten i en eller flera andra språkversioner eller, när rättsakten i fråga är avsedd att offentliggöras i den Europeiska unionens officiella tidning eller ska översändas till andra institutioner, på unionens samtliga officiella språk.

146    För det andra är det, såsom även framgår av dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande”, möjligt att göra undantag i fråga om antalet förfarandespråk som används för att inleda ett beslutsförfarande och till och med för att anta ett förslag till rättsakt (se punkt 130 ovan).

147    Vad gäller de permanenta undantag som avses i punkt 131 ovan anges det i dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarande” exempelvis att individuella beslut i fråga om statligt stöd ska fattas på ett av förfarandespråken, ”i allmänhet engelska, franska eller tyska”. Vad gäller övriga områden som omfattas av denna typ av undantag är det enligt de skrivelser från kommissionens generalsekreterare som kommissionen har ingett till tribunalen som svar på åtgärder för processledning tillåtet att lägga fram förslag till rättsakter på ett enda förfarandespråk. Tribunalen konstaterar emellertid att det i dessa skrivelser inte anges vilket av de tre förfarandespråken som kan användas i det konkreta fallet, och att det därför inte går att dra några användbara slutsatser av skrivelserna.

148    Det är också viktiga komma ihåg att det, enligt dokumentet med titeln ”Språkkrav beroende på antagningsförfarandet”, alltid är möjligt att bevilja ett punktundantag från språkreglerna för ett bestämt förslag till rättsakt, oavsett typ av beslutsförfarande.

149    Mot bakgrund av ovanstående bedömning konstaterar tribunalen att de texter som kommissionen har ingett inte visar att begränsningen av valet av andraspråk för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet står i proportion till de reella krav som tjänsten ställer och därmed styrka, med hänsyn till de särskilda arbetsuppgifter som är utmärkande för de tjänster som avses i meddelandet, att det ligger i tjänstens intresse att nyanställda direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter.

–       De omständigheter som har anförts beträffande de språk som används av den personal vid kommissionen som utför revisionsuppgifter

150    Kommissionen har ingett två bilagor som innehåller statistiska uppgifter som generaldirektoratet för personal har samlat in avseende vilka språk som används av de tjänstemän och anställda vid kommissionens olika avdelningar som utför revisionsuppgifter. Enligt kommissionen visar dessa bilagor att engelska, franska och tyska är de tre språk som används som arbetsspråk eller kommunikationsspråk av de handläggare som utför sådana arbetsuppgifter som avses i det angripna meddelandet.

151    Republiken Italien har anfört att det av uppgifterna om den berörda personalens språkkunskaper inte går att dra några slutsatser om hur den interna kommunikationen inom de berörda avdelningarna verkligen går till. Den enda relevanta omständigheten i sammanhanget är däremot vilket eller vilka kommunikationsspråk som är viktigast, det vill säga de språk som möjliggör en effektiv kommunikation mellan personer med olika modersmål.

152    Tribunalen påpekar för det första att bilagan med rubriken ”Uppgifter om användningen av engelska, tyska och franska som kommunikationsspråk för anställda inom kommissionen verksamma på revisionsområdet per den 30.09.2016” innehåller en beskrivning av kunskaperna i de språk som handläggare i kategorierna tjänstemän och tillfälligt anställda med ansvar för internrevision, extern revision och förvaltning av revisionspolitiken (policy officers), det vill säga totalt 430 handläggare, har angett som sitt första, andra och tredje språk.

153    Vad gäller uppgifterna om ”språk 1”, det vill säga de berörda personernas modersmål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 134 (ej publicerad)), är de tre språk som nämns först franska (68 personer), nederländska (53 personer) och engelska (46 personer), vilka följs av bland annat spanska (31 personer), tyska (26 personer) och italienska (26 personer).

154    Vad gäller uppgifterna avseende ”språk 2” är de tre språk som nämns först engelska (312 personer), franska (72 personer) och tyska (14 personer), vilka följs av bland annat italienska (7 personer), spanska (5 personer) och nederländska (4 personer). När det gäller nivån på kunskaperna i de angivna språken uppgav kommissionen vid förhandlingen att språkkunskaperna ska anses motsvara nivån B2 i den gemensamma europeiska referensramen för språk (GERS), det vill säga att personerna hade ”tillfredsställande” kunskaper.

155    Vad slutligen gäller uppgifterna avseende ”språk 3” är de tre språk som nämns först franska (184 personer), engelska (51 personer) och tyska (49 personer), och de tre språk som följer på dessa spanska (29 personer), nederländska (25 personer) och italienska (8 personer). Vid förhandlingen kunde kommissionen, som svar på en fråga från tribunalen, inte lämna några närmare uppgifter om nivån på kunskaperna i dessa tredjespråk.

156    Det ska för övrigt påpekas att såsom framgår av bilagan med rubriken ”Uppgifter om användningen av engelska, tyska och franska som kommunikationsspråk för anställda inom kommissionen verksamma på revisionsområdet per den 30.09.2016” visar uppgifterna i bilagan språkkunskaperna efter det att det angripna meddelandet offentliggjordes, nämligen den 12 maj 2016. Med hänsyn till den begränsade tid som förflutit mellan dessa två datum kan uppgifterna emellertid generellt sett anses spegla språkkunskaperna vid tidpunkten för offentliggörandet. Uppgifterna ska följaktligen beaktas vid bedömningen av huruvida det skäl i det angripna meddelandet som grundas på kravet att nyanställda direkt måste kunna börja utföra sina arbetsuppgifter är välgrundat.

157    Tribunalen konstaterar emellertid att de aktuella uppgifterna endast återger språkkunskaperna hos handläggare som utför revisionsuppgifter vid kommissionen. Uppgifterna gör därför varken i sig eller i kombination med de texter som undersökts i punkterna 106–149 ovan det möjligt att fastställa vilket eller vilka kommunikationsspråk som de olika avdelningar från vilka uppgifterna härrör faktiskt använder i sitt dagliga arbete, eller det eller de språk som är absolut nödvändiga för att utföra de uppgifter som avses i det angripna meddelandet. Det går därför inte att utifrån dessa uppgifter fastställa vilket eller vilka språk som medför att de utvalda sökandena från det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet ska anses vara tjänstemän som direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter, om de har tillfredsställande kunskaper i detta eller dessa språk.

158    Av samma skäl är de kompletterande upplysningar som kommissionen har lämnat beträffande språkkunskaperna hos den personal som arbetar på revisionsområdet och som hör till tjänstegrupp AST och kategorin kontraktsanställda inte relevanta för lösningen av förevarande tvist.

159    Det ska vidare erinras om att det av rättspraxis framgår att en begränsning av valet av andraspråk för sökande till ett uttagningsprov till ett begränsat antal av de officiella språken inte kan anses vara sakligt motiverad och proportionerlig när det bland dessa språk, utöver språk i vilka kunskaper är önskvärda eller till och med nödvändiga, finns andra språk som inte ger de sökande som eventuellt väljs ut från ett uttagningsprov någon särskild fördel förhållande till ett annat officiellt språk. Om det, som ett alternativ till det enda språk i vilket kunskaper medför fördelar för en nyanställd tjänsteman, godtas kunskaper i andra språk som inte utgör någon tillgång, finns det nämligen ingen giltig anledning att inte även godta alla andra officiella språk (dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 140 (ej publicerad)).

160    Även om det antas att språkkunskaperna hos personal i aktiv tjänst kan tyda på att en nyanställd, för att direkt kunna delta i den interna kommunikationen, måste behärska ett språk som är särskilt utbrett bland denna personal, kan de uppgifter som kommissionen har lämnat i förevarande fall inte motivera den begränsning av valet av andraspråk i det aktuella uttagningsprovet som görs i det angripna meddelandet.

161    Av en analys av uppgifterna avseende de språk som sökandena har angett som ”språk 1” och ”språk 2” (se punkt 153 och 154 ovan) framgår nämligen att det endast är tillfredsställande kunskaper i engelska som kan anses ge de sökande som eventuellt väljs ut från det aktuella uttagningsprovet en fördel. Dessa uppgifter gör det däremot inte möjligt att förklara varför en sökande som exempelvis har fördjupade kunskaper i italienska och tillfredsställande kunskaper i tyska direkt skulle kunna delta i den interna kommunikationen, medan en sökande som har fördjupade kunskaper i italienska och tillfredsställande kunskaper i nederländska eller spanska inte skulle kunna göra detta.

162    Vad gäller uppgifterna avseende ”språk 3” ska det för övrigt preciseras att även om innehållet i dessa uppgifter inte på något sätt ändrar bedömningen i punkt 161 ovan kan dessa uppgifter i vilket fall som helst inte beaktas. Det följer nämligen av artikel 45.2 i tjänsteföreskrifterna att en tjänstemans förmåga att arbeta på ett tredje språk är en förutsättning för en första befordran efter rekryteringen. I förevarande fall framgår det emellertid inte på något sätt av den bilaga som kommissionen har tillhandahållit att samtliga tjänstemän som avses i bilagan redan har visat prov på sådan förmåga eller att de har fått sin första befordran. Bilagan avser inte endast tjänstemän, utan även tillfälligt anställda och kontraktsanställda, varav de sistnämnda inte omfattas av tjänsteföreskrifternas befordringsregler (se, för ett liknande resonemang, vad gäller kontraktsanställda, dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 58).

163    Härav följer att uppgifterna om språkkunskaperna hos den kommissionspersonal som är verksam på revisionsområdet inte kan motivera begränsningen av valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet med hänvisning till målet om att utvalda sökande direkt ska kunna börja utföra sina arbetsuppgifter.

164    För det andra har kommissionen ingett ett dokument som innehåller uppgifter som samlats in från dess avdelning för internrevision, av vilket det framgår att samråd med andra avdelningar endast äger rum på engelska och franska, medan de slutliga revisionsrapporterna endast antas på engelska.

165    Eftersom detta dokument inte innehåller några upplysningar som visar att tyska används som arbetsspråk eller kommunikationsspråk vid de berörda avdelningarna kan detta dokument inte anses vara relevant för lösningen av förevarande tvist.

iii) De omständigheter som anförts beträffande revisionsrättens verksamhet

166    Kommissionen har ingett tre bilagor om revisionsrätten, varav de två första rör vissa språkkrav som tillämpas inom denna institution och den tredje rör språkkunskaperna hos dess personal. Enligt kommissionen visar dessa handlingar att revisionsrättens avdelningar använder engelska, franska och tyska som kommunikationsspråk.

167    Republiken Italien har bestritt att dessa bilagor är relevanta, och till stöd för detta anfört att de två första bilagorna endast avser förberedelsen och genomförandet av sammanträden med revisionsrättens ledamöter, medan det av den tredje bilagan inte går att dra några slutsatser om de språk som används som kommunikationsspråk inom denna institution.

–       De omständigheter som anförts beträffande revisionsrättens interna praxis på språkområdet

168    Kommissionen har för det första ingett revisionsrättens beslut 22/2004 av den 25 maj 2004 om bestämmelser för översättning av dokument för revisionsrättens sammanträden, gruppmöten och möten i förvaltningskommittén (nedan kallat beslut 22/2004). Som svar på en uppmaning att vidta åtgärder för processledning bekräftade kommissionen vid förhandlingen att detta beslut var tillämpligt vid tidpunkten för offentliggörandet av det angripna meddelandet och att det fortfarande var i kraft, dock utan att lämna ytterligare upplysningar i detta avseende.

169    I den mån beslut 22/2004 faktiskt var tillämpligt vid detta datum ska det påpekas att enligt artikel 1 i detta beslut ”är engelska och franska de språk som används i revisionsrätten för utarbetande av dokument eller som pivotspråk.”

170    Enligt artikel 2 i beslut 22/2004 ska ”[a]lla ansökningar om översättning översändas via det datoriserade systemet för begäran om översättning (Artemis)”.

171    I artikel 4 i beslut 22/2004 föreskrivs följande:

”Alla originalhandlingar ska upprättas på något av de språk som används för utarbetande av dokument. Endast viktiga delar av dokument, som utarbetats av flera avdelningar, kan undantas från denna regel … När den första översättningen har levererats blir dokumentet enspråkigt.”

172    Tribunalen konstaterar inledningsvis att beslut 22/2004, såsom Republiken Italien med rätta har påpekat, inte är relevant i förevarande fall, eftersom det inte innehåller några upplysningar om användningen av tyska som arbetsspråk eller kommunikationsspråk inom revisionsrättens avdelningar.

173    Under alla omständigheter ska det påpekas att det materiella tillämpningsområdet för beslut 22/2004 begränsas till ”översättning av dokument för revisionsrättens sammanträden, gruppmöten och möten i förvaltningskommittén”. I motsats till vad kommissionen har hävdat är det följaktligen inte möjligt att utifrån det aktuella beslutet dra några användbara slutsatser om vilka arbetsspråk eller kommunikationsspråk som används av alla revisionsrättens avdelningar.

174    Även om det bland annat följer av artiklarna 2 och 4 i beslut 22/2004 att alla originalhandlingar upprättas på ett av de språk som används för utarbetande av dokument och därefter översänds till behörig avdelning vid revisionsrätten för översättning, går det slutligen inte att av detta dra några slutsatser om den konkreta omfattningen av arbetet vid denna institutions översättningstjänst. I beslutet anges bland annat inte om utarbetandet av ett dokument på det andraspråk som används för utarbetande av dokument säkerställs av den avdelning som ansvarar för utarbetandet av dokumentet på det förstaspråk som används för utarbetande av dokument eller av översättningstjänsten. Det går således inte att av detta beslut dra några användbara slutsatser om vilka arbetsspråk eller kommunikationsspråk som används av revisionsrättens avdelningar och, närmare bestämt, av de avdelningar vid vilka utvalda sökande från det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet i förekommande fall kan komma att anställas (se punkt 138 ovan).

175    För det andra har kommissionen ingett en skrivelse av den 11 november 1983 från en av revisionsrättens tidigare ordförande till revisionsrättens ledamöter angående simultantolkningen vid revisionsrättens sammanträden. Till denna skrivelse bifogades dels ett protokoll från det sammanträde med en begränsad krets som hölls den 12 oktober 1982 angående reglerna för tolkning vid revisionsrättens sammanträden, dels en skrivelse till ledamöterna, också undertecknad av ordföranden och daterad samma dag, angående tolkning och den praktiska organisationen av revisionsrättens sammanträden.

176    I skrivelsen av den 12 oktober 1982 beskrevs ”det allmänna systemet” för simultantolkning vid revisionsrättens sammanträden. Enligt detta har varje medlem möjlighet att uttrycka sig på sitt eget språk, med tolkning till samtliga språk som används av de ledamöter som deltar i sammanträdet i fråga. Nämnda system mjukades upp genom införandet av en ”halvmild” bestämmelse som antogs enhälligt vid det sammanträde som hölls samma dag som det sammanträde som avses i punkt 175 ovan. Enligt denna bestämmelse, som fortfarande gäller i stället för ”det allmänna systemet” så länge revisionsrättens ledamöter enhälligt anser att så ska vara fallet, säkerställs tolkning till ”ett tillräckligt stort antal språk som förstås av ledamöterna”. Av skrivelsen av den 11 november 1983 framgår slutligen att nämnda bestämmelse har förenklats ytterligare, genom att revisionsrättens ledamöter har ingått ett avtal för att göra det möjligt för varje ledamot att uttrycka sig på engelska, franska eller tyska med simultantolkning till de övriga två språken. Detta ”milda” tolkningssystem har antagits i ”det enda syftet att bemöta den faktiska situation som vid den tidpunkten förelåg vid revisionsrätten, med hänsyn till [de dåvarande] ledamöternas olika språkkunskaper respektive deras goda vilja”. Såsom kommissionen angav vid förhandlingen gäller fortfarande detta ”milda” system.

177    Tribunalen konstaterar att det av de handlingar som omnämns i punkterna 175 och 176 ovan inte går att fastställa vilket eller vilka arbetsspråk eller kommunikationsspråk som används vid de avdelningar vid vilka utvalda sökande från det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet kan komma att anställas, utan att dessa endast rör reglerna för tolkning vid revisionsrättens sammanträden.

178    Det ska vidare påpekas att syftet med dessa handlingar, som rör reglerna för tolkning vid sammanträden med revisionsrättens ledamöter, är ett helt annat än syftet med beslut 22/2004, såsom detta beskrevs i punkt 173 ovan. Tribunalen kan därför inte godta kommissionens argument att tyska, till följd av bland annat skrivelsen av den 11 november 1983, lades till de två ”språk som [enligt nämnda beslut] används för utarbetande av dokument eller som pivotspråk”, nämligen engelska och franska.

179    Även om skrivelsen av den 11 november 1983 antas spegla en praxis som fortfarande tillämpas i samband med tolkning vid sammanträden med revisionsrättens ledamöter, framgår det emellertid av skrivelsens lydelse att denna faktiska situation grundar sig på en gemensam överenskommelse mellan ledamöterna och på deras ”goda vilja”, det vill säga på omständigheter som när som helst kan ändras.

180    Av det ovan anförda följer att de handlingar som kommissionen har ingett angående revisionsrättens interna språkpraxis inte är relevanta för lösningen av förevarande tvist.

–       De omständigheter som har anförts beträffande de språk som används av revisionsrättens personal

181    Kommissionen har dessutom ingett en tabell med rubriken ”Språk som talas av revisionsrättens personal i aktiv tjänst per den 30.09.2016”, av vilken det enligt kommissionen framgår att engelska, franska och tyska är de mest talade andra- och tredjespråken bland personalen.

182    Republiken Italien har bestritt att detta dokument är relevant och har bland annat gjort gällande att det endast återger språkkunskaperna hos revisionsrättens personal, och att det sätt som det har utarbetats på dessutom gör det fullständigt obegripligt.

183    Tribunalen påpekar i detta avseende att tabellen innehåller uppgifter om vilka språk ”revisorerna”, tjänstemän i tjänstegrupp AD och samtliga tjänstemän vid revisionsrätten har uppgett som sitt förstaspråk, andraspråk och tredjespråk.

184    Oberoende av den omständigheten att dessa uppgifter hänför sig till den 30 september 2016 (se punkt 156 ovan), ska det påpekas att vad gäller den del av tabellen som avser ”revisorer” (303 personer) – det vill säga handläggare vars arbetsuppgifter kan antas motsvara de arbetsuppgifter som avses i det angripna meddelandet, och med undantag av uppgifter om ”språk 3” (se punkt 162 ovan) – har engelska uppgetts som ”språk 1” av 14 personer och som ”språk 2” av 228 personer. För franska är motsvarande antal 39 respektive 45 personer och för tyska 30 respektive 19 personer. Därefter följer spanska (24 respektive 3 personer) och italienska (22 respektive 3 personer), medan 30 personer har uppgett polska som ”språk 1”.

185    Tribunalen konstaterar emellertid att uppgifterna i nämnda tabell, i likhet med de uppgifter som kommissionen har lämnat avseende sin egen personal (se punkt 157 ovan), endast återger språkkunskaperna hos olika kategorier av tjänstemän vid revisionsrätten. Uppgifterna gör därför varken i sig eller i kombination med de texter som undersökts i punkterna 168–180 ovan det möjligt att fastställa vilket eller vilka kommunikationsspråk som de olika avdelningar från vilka uppgifterna härrör faktiskt använder i sitt dagliga arbete, eller det eller de språk som är absolut nödvändiga för att utföra de uppgifter som avses i det angripna meddelandet. Det går därför inte att utifrån dessa uppgifter fastställa vilket eller vilka språk som medför att de utvalda sökandena från det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet ska anses vara tjänstemän som direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter, om de har tillfredsställande kunskaper i detta eller dessa språk.

186    Under alla omständigheter gör dessa uppgifter det på sin höjd möjligt att konstatera att det endast är tillfredsställande kunskaper i engelska som kan ge de potentiellt utvalda sökandena från det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet en fördel i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkt 159 ovan. Däremot kan dessa uppgifter inte förklara varför en sökande som exempelvis har fördjupade kunskaper i italienska och tillfredsställande kunskaper i tyska direkt anses kunna delta i den interna kommunikationen, men inte en sökande som har fördjupade kunskaper i italienska och tillfredsställande kunskaper i spanska.

187    De uppgifter som kommissionen har lämnat om språkkunskaperna hos revisionsrättens personal kan följaktligen inte motivera begränsningen av valet av andraspråk för det aktuella uttagningsprovet med hänsyn till målet om att de utvalda sökandena direkt ska kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

188    Mot bakgrund av bedömningen i punkterna 106–187 ovan konstaterar tribunalen att inga av de omständigheter som kommissionen har anfört avseende sina egna och revisionsrättens avdelningar kan motivera det skäl som anförs i det angripna meddelandet, nämligen att de nyanställda handläggarna direkt måste kunna ta sig an sina arbetsuppgifter.

iv)    De omständigheter som har anförts beträffande utbredningen av engelska, franska och tyska som främmande språk som talas och studeras i Europa

189    Kommissionen har anfört att en av de aspekter som ska beaktas vid avvägningen mellan de olika intressen som står på spel vid anordnandet av ett uttagningsprov är vilka språk som studeras mest som andraspråk av dem som söker anställning i unionen, det vill säga ”unga unionsmedborgare”.

190    Till stöd för sitt resonemang har kommissionen för det första ingett en rapport från Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat), publicerad i Statistics in Focus nr 49/2010. Av denna rapport framgår dels att engelska är ”det överlägset mest studerade främmande språket [i Europa] inom alla utbildningsnivåer, följt av franska, tyska, ryska och, i mindre utsträckning, spanska”, dels att ”det överlägset mest talade främmande språket [i Europa] uppfattas som engelska, följt av tyska, ryska, franska och spanska”.

191    För det andra har kommissionen överlämnat den särskilda rapporten Eurobarometer nr 386 från juni 2012, av vilken kommissionen har dragit slutsatsen att tyska är det mest talade språket i Europa, ”eftersom det används av 16 % av hela unionens befolkning i unionen … och att de tre mest studerade och talade främmande språken i Europa som andraspråk är engelska, franska och tyska, som talas av 38 %, 12 % respektive 11 % av unionens befolkning”.

192    För de tredje har kommissionen till sina inlagor fogat Eurostats pressmeddelande nr 144/2014 av den 25 september 2014 om de mest studerade språken år 2012 på grundskolenivå och av detta dragit slutsatsen att de tre språken i fråga ”förefaller vara de mest studerade i Europa av unionsmedborgarna, det vill säga av dem som ansöker om att få delta i uttagningsförfaranden i den mening som avses i artikel 28 a i tjänsteföreskrifterna”.

193    Tribunalen påpekar i detta avseende att de statistiska uppgifterna i fråga avser samtliga unionsmedborgare, inklusive personer som inte är myndiga, och uppgifterna kan därför inte antas ge en korrekt bild av språkkunskaperna hos de potentiella sökandena till det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 142 (ej publicerad)).

194    Det enda denna statistik kan bevisa är för övrigt att antalet potentiella sökande vars situation påverkas av begränsningen till engelska, franska och tyska av de språk som kan väljas som andraspråk för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet är mindre än det vore om valet var begränsat till andra språk. Denna omständighet är emellertid inte tillräcklig för att tribunalen ska kunna bedöma att den ifrågavarande begränsningen inte är diskriminerande, eftersom det eventuellt begränsade antalet personer vars situation potentiellt kan påverkas inte kan utgöra ett giltigt argument i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 143 (ej publicerad)).

195    Dessa uppgifter hade vidare på sin höjd eventuellt kunnat påvisa att den ifrågavarande begränsningen är proportionerlig om det framgick att den svarade mot behovet hos de avdelningar som avses i det angripna meddelandet att anställa sökande som direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter (se, för ett liknande resonemang, som av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 144 (ej publicerad)), eller uppfyllde krav kopplade till budgetmässiga och operativa begränsningar eller urvalsförfarandets natur. Såsom redan har konstaterats, bland annat i punkterna 91 och 188 ovan, har kommissionen emellertid inte visat att denna begränsning faktiskt kunde motiveras av sådana överväganden.

196    Av dessa skäl kan de statistiska uppgifter som nämns i punkterna 190–192 ovan, varken i sig eller tillsammans med andra uppgifter i handlingarna i målet, däribland bland annat de uppgifter som avses i punkt 89 ovan, motivera att valet av andraspråk för uttagningsprovet begränsas till engelska, franska och tyska.

197    Av det ovan anförda drar tribunalen slutsatsen att begränsningen av sökandenas val av andraspråk för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet till engelska, franska och tyska varken är objektivt motiverad eller står i proportion till det grundläggande mål som eftersträvas, nämligen att rekrytera handläggare som direkt kan ta sig an sina arbetsuppgifter. För övrigt, och i förlängningen av konstaterandena i punkterna 85–91 ovan, kan den aktuella begränsningen inte heller motiveras av de skäl som avser budgetmässiga och operativa begränsningar och urvalsförfarandets natur, även om dessa beaktas tillsammans med behovet av rekrytering av handläggare som direkt kan börja utföra sina arbetsuppgifter.

198    Det är nämligen inte tillräckligt att försvara principen bakom en sådan begräsning med hänvisning till det stora antal språk som enligt artikel 1 i förordning nr 1 erkänns som unionens officiella språk och arbetsspråk samt till behovet av att välja ett mer begränsat antal, eller till och med ett enda, språk som internt kommunikationsspråk eller arbetsspråk. Vidare måste, i enlighet med artikel 1d.1 och 1d.6 första stycket i tjänsteföreskrifterna valet av ett eller flera särskilda språk, med uteslutande av alla andra språk, fortfarande motiveras sakligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, Italien/kommissionen, T‑353/14 och T‑17/15, EU:T:2016:495, punkt 156 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

199    Det är just detta som varken Epso – upphovsman till det angripna meddelandet – eller kommissionen – svarande vid tribunalen – har förmått göra.

200    Talan ska således vinna bifall såvitt avser den tredje och sjunde grund som Republiken Italien har åberopat och det angripna meddelandet ogiltigförklaras i den del som avser begränsningen av valet av andraspråk till engelska, franska och tyska.

201    Tribunalen påpekar vidare att den konstaterade rättsstridigheten även, och med nödvändighet, innebär att begränsningen av valet av språk för vissa delprov under den sista delen av det aktuella uttagningsprovet också är rättsstridig (se punkt 13 ovan).

B.      Huruvida begränsningen av de språk som kan användas vid kommunikationen mellan de sökande till det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet och Epso är lagenlig

202    Den del av det angripna meddelandet som avser begränsningen av valet av de språk som kan användas vid kommunikationen mellan de sökande till det aktuella uttagningsprovet och Epso är föremål för Republiken Italiens sjätte grund. Denna grund avser åsidosättande av artiklarna 18 och 24 fjärde stycket FEUF, artikel 22 i stadgan, artikel 2 i förordning nr 1 och artikel 1d.1 och 1d.6 i tjänsteföreskrifterna.

203    Enligt Republiken Italien ger dessa bestämmelser varje unionsmedborgare rätt att vända sig till institutionerna på vilket som helst av unionens språk och att få svar på samma språk, en rätt som i förevarande fall har åsidosatts genom den aktuella begränsningen. Republiken Italien har med hänvisning till domen av den 27 november 2012, Italien/kommissionen (C‑566/10 P, EU:C:2012:752) anfört att det språk som används i ett uttagningsförfarande inte bara är en fråga om intern organisation, utan en grundläggande aspekt i ett konstitutionellt förhållande mellan den berörda medborgaren och unionen. Följaktligen bör språket i ett uttagningsprov vara det språk som talas av medborgaren, det vill säga sökanden, som ännu inte har fått en tjänst inom unionens offentliga förvaltning.

204    Republiken Italien har för övrigt gjort gällande att det angripna meddelandet innehåller en uppenbart bristande motivering, eftersom det i meddelandet över huvud taget inte sägs något om vilka skäl som kan motivera begränsningen av valet av de språk som ansökan kan avfattas på.

205    Konungariket Spanien har anslutit sig till Republiken Italiens argument.

206    Kommissionen har för sin del påpekat att de punkter i domen av den 27 november 2012, Italien/kommissionen (C‑566/10 P, EU:C:2012:752), som Republiken Italien har åberopat inte är relevanta i förevarande mål, eftersom de endast rör frågan om på vilket språk meddelanden om uttagningsprov ska offentliggöras.

207    Under alla omständigheter har kommissionen anfört att det, vad gäller det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet, ska göras åtskillnad mellan huruvida meddelandet avser allmänna och abstrakta frågor eller är av specifik natur, eftersom syftet är att visa sökandens intresse av att få en tjänst inom unionens offentliga förvaltning, vilket bland annat omfattar ingivandet av ansökan.

208    I det första fallet har sökande möjlighet att ange minst två av unionens samtliga språk som de språk som de önskar erhålla Epsos svar på. Argumenten om åsidosättande av bestämmelserna i förordning nr 1 kan således inte godtas. Kommissionen har till stöd för sin uppfattning ingett det kontaktformulär som Epso har tillhandahållit de sökande på sin webbplats samt uppgifter om de språk på vilka denna byrå har besvarat de frågor eller framställningar som gjorts inom ramen för det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet.

209    I det andra fallet är sökandena skyldiga att använda sitt andraspråk i uttagningsproven, där valet endast står mellan engelska, franska eller tyska. En sådan begränsning motiveras av artikel 28 f i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken kunskaper i två unionsspråk är ett villkor för rekrytering av tjänstemän, men även av kravet på likabehandling av sökandena. Denna begränsning svarar dessutom mot tjänstens intresse av att denna typ av kommunikation sker snabbt och effektivt, att den styrs på ett likvärdigt sätt av uttagningskommittén, vars ledamöter alltid har de tre ovannämnda språken som arbetsspråk, och av Epso, och slutligen att den inte ger upphov till en betydande belastning vid förvaltningen av Epsos resurser.

210    Vad för det första gäller Republiken Italiens påstående om bristande motivering påpekar tribunalen att, såsom framgår av punkt 3 i bilaga II till det angripna meddelandet, begränsningen av valet av kommunikationsspråk, inbegripet de språk på vilka ansökan ska inges, i huvudsak motiveras av behovet av ”en snabb och effektiv kommunikation” samt av att ”[de sökande] kan jämföras på samma villkor (se punkt 11 ovan). Republiken Italiens argument om bristande motivering kan således inte godtas.

211    Vad gäller förekomsten av diskriminering och den eventuella motiveringen till denna erinrar tribunalen dessutom om att det av artikel 2 i förordning nr 1, som i huvudsak motsvarar artikel 24 fjärde stycket FEUF och artikel 41.4 i stadgan, framgår att skriftliga handlingar som en person som lyder under en medlemsstats jurisdiktion ställer till unionens institutioner efter avsändarens val får avfattas på något av de officiella språken, vilka avses i artikel 1 i denna förordning, och att institutionen måste lämna sitt svar på samma språk. Dessa personers rätt att välja vilket av unionens officiella språk de vill använda i kontakterna med institutionerna utgör ett väsentligt uttryck för respekten för unionens språkliga mångfald – vars betydelse det erinras om i artikel 3.3 fjärde stycket FEU samt i artikel 22 i stadgan – och är av grundläggande betydelse (se dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 36).

212    Av den omständigheten att unionen har en skyldighet att respektera den språkliga mångfalden, kan man dock inte, vilket framgår av domstolens praxis, sluta sig till att det föreligger en allmän rättsprincip som ger varje medborgare rätt att kräva att varje handling som kan påverka hans eller hennes intressen under alla förhållanden ska avfattas på hans eller hennes språk, och enligt vilken institutionerna är skyldiga att, utan möjlighet till undantag, använda sig av samtliga officiella språk i alla situationer (dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

213    Domstolen har framför allt slagit fast att institutionernas skyldigheter under förfarandena för uttagning av EU-personal inte kan anses gå längre än vad som följer av kraven i artikel 1d i tjänsteföreskrifterna (se dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

214    Det följer av artikel 1d.1 och 1.1d.6 första meningen i tjänsteföreskrifterna att även om det inte är uteslutet att det i tjänstens intresse kan vara motiverat att de språk som kan väljas som andraspråk för ett uttagningsprov, inbegripet det eller de språk som används vid kommunikationen mellan de sökande och Epso, begränsas till de officiella språk som är vanligast förekommande inom unionen, måste en sådan begränsning dock med nödvändighet grundas på uppgifter som är objektivt verifierbara, såväl för de sökande i uttagningsprovet som för unionsdomstolen, och som kan motivera de uppställda kraven på språkkunskaper, vilka måste stå i proportion till de reella krav som tjänsten ställer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, kommissionen/Italien, C‑621/16 P, EU:C:2019:251, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

215    Det ska i detta avseende påpekas att det i inledningen till bilaga II till det angripna meddelandet anges att ”[s]ökande måste använda det valda andraspråket (engelska, franska eller tyska) när de gör sin webbansökan, och Epso måste också använda dessa språk för massutskick till sökande som lämnat in en giltig ansökan” (se punkt 8 ovan).

216    I punkt 3 i bilaga II till det angripna meddelandet anges dessutom att ”[s]ökande kan kontakta Epso på alla officiella EU-språk, men för att frågor ska kunna hanteras effektivare uppmanas sökande att välja något av de språk som Epsos personal kan hantera direkt, utan behov av mellanliggande översättning” (se punkt 11 ovan).

217    Även om det av den sistnämnda typen av skrivelser, mot bakgrund av de omständigheter som kommissionen har anfört och som nämns i punkt 208 ovan, inte framgår att sökandena inte kunde kommunicera med Epso på det officiella språk som de valt, konstaterar tribunalen att såväl ansökan som ”massutskick till sökande som lämnat en giltig ansökan” uteslutande skulle avfattas på engelska, franska eller tyska. Av samma skäl som angetts i punkterna 51–55 ovan beträffande andraspråket i delproven i det uttagningsprov som avses i det angripna meddelandet utgör en sådan begränsning en diskriminering på grund av språk som i princip är förbjuden enligt artikel 1d.1 i tjänsteföreskrifterna.

218    Denna begränsning kan inte heller uppvägas av att sökandena, som nämnts i punkt 217 ovan, hade möjlighet att kommunicera på valfritt officiellt språk med Epso angående andra aspekter av det aktuella uttagningsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet, C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 48).

219    Vad gäller frågan huruvida de skäl som åberopats till stöd för nämnda begränsning är välgrundade, i synnerhet behovet av att säkerställa en snabb och effektiv kommunikation och behovet av att sökande kan jämföras på samma villkor (se punkt 210 ovan), påpekar tribunalen att dessa skäl i sig endast kan utgöra en grund för en abstrakt begränsning av det antal språk som kan användas vid utarbetandet av ansökan och för Epsos ”masskommunikation” med godkända sökande. I punkt 148 i svaromålet har kommissionen i princip själv medgett att dessa skäl tvärtom endast kan motivera en begränsning av kommunikationsspråken till engelska, franska och tyska om tillfredsställande kunskaper i dessa språk gör det möjligt för sökandena att, med hänsyn till arbetsuppgifternas art och de reella krav som tjänsten ställer, direkt börja utföra sina arbetsuppgifter.

220    Som konstaterades i punkt 197 ovan är detta inte fallet i förevarande mål.

221    Kommissionens argument avseende budgetbegränsningar måste dessutom avvisas av samma skäl som dem som anges i punkterna 85–88 ovan. Mot bakgrund av bedömningen i punkterna 106–188 ovan, avseende de omständigheter som kommissionen har anfört beträffande sin egen och revisionsrättens verksamhet, måste även kommissionens argument att arbetsspråken för de tjänstemän som ingår i uttagningskommittén ”alltid” är engelska, franska eller tyska avvisas.

222    Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser Republiken Italiens sjätte grund och det angripna meddelandet följaktligen ogiltigförklaras i den del det begränsar valet av kommunikationsspråk mellan sökandena och Epso till enbart engelska, franska och tyska.

223    Utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som Republiken Italien har åberopat, ska talan följaktligen bifallas och det angripna meddelandet ogiltigförklaras i sin helhet.

224    Mot bakgrund av vad som anförts i punkt 36 ovan påverkar de konstaterade rättsstridigheterna avseende språkreglerna i det angripna meddelandet nämligen det aktuella urvalsförfarandet i sin helhet och innebär därför att meddelandet ska ogiltigförklaras i sin helhet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 130).

225    Vad gäller följderna av att det angripna meddelandet ogiltigförklaras, påpekar tribunalen att Republiken Italien vid förhandlingen, som svar på en fråga, ansåg att detta även borde leda till att de reservlistor som upprättats efter det aktuella uttagningsprovet ogiltigförklaras. Med hänsyn till domstolens och tribunalens praxis sedan år 2012 kan det nämligen inte finnas några berättigade förväntningar på att dessa listor ska behållas. Konungariket Spanien har anslutit sig till Republiken Italiens ståndpunkt.

226    Kommissionen har genmält att Republiken Italien – till skillnad från vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet (C‑377/16, EU:C:2019:249), i vilket Konungariket Spanien uttryckligen yrkade på ogiltigförklaring av den databas som upprättats efter den inbjudan till intresseanmälan som ogiltigförklarades genom den domen – i förevarande mål inte kan yrka att de reservlistor som upprättats efter det aktuella uttagningsprovet ska ogiltigförklaras, eftersom det inte framställt något sådant yrkande i sin ansökan. Enligt kommissionen var urvalsförfarandet i det ovannämnda målet dessutom betydligt mer flexibelt än det som är aktuellt i förevarande mål, varför det förefaller helt omotiverat att i det sistnämnda fallet ogiltigförklara samtliga resultat.

227    Tribunalen erinrar om att enligt fast rättspraxis är det endast de yrkanden som framställs i den ansökan genom vilken talan väckts som kan tas i beaktande och prövningen av huruvida talan är välgrundad kan endast göras med hänsyn till dessa yrkanden (se dom av den 25 februari 2016, Musso/parlamentet, T‑589/14 och T‑772/14, ej publicerad, EU:T:2016:101, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Sökanden kan därför i princip inte, utan att ändra saken, under målets handläggning framställa nya yrkanden eller utvidga redan framställda yrkanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1965, Krawczynski/kommissionen, 83/63, EU:C:1965:70, s. 785), såvitt inte villkoren för att tillämpa artikel 86 i rättegångsreglerna om justering av talan är uppfyllda. Såsom framgår av handlingarna i förevarande mål är så emellertid inte fallet i detta.

228    I den mån Republiken Italiens ståndpunkt vid förhandlingen kan ses som en begäran om ogiltigförklaring av den reservlista som upprättats efter det aktuella uttagningsprovet, ska en sådan begäran följaktligen avvisas, eftersom den inte uppfyller de krav som angetts i punkt 227 ovan.

229    Under alla förhållanden följer det av artikel 266 FEUF att den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom genom vilken rättsakten har ogiltigförklarats. Domstolen har i detta hänseende fastslagit att den berörda institutionen, för att följa en sådan dom fullt ut, inte bara är skyldig att följa domslutet i domen utan även de domskäl som ledde fram till domslutet och som utgjorde det nödvändiga stödet för detta, eftersom domskälen är nödvändiga för att fastställa det exakta innehållet i domslutet (se dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

230    Av liknande skäl som de skäl som angetts i punkterna 83–87 i domen av den 26 mars 2019, Spanien/parlamentet (C‑377/16, EU:C:2019:249, punkt 85), kan en ogiltigförklaring av det angripna meddelandet emellertid inte påverka eventuella rekryteringar som redan gjorts på grundval av de reservlistor som upprättats efter det aktuella urvalsförfarandet, med hänsyn till de berättigade förväntningarna hos de sökande som redan har erbjudits en tjänst på grund av att de förts upp på nämnda listor (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2019, Italien/kommissionen, T‑313/15 och T‑317/15, ej publicerad, EU:T:2019:582, punkt 131).

 Rättegångskostnader

231    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Republiken Italien har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Republiken Italiens yrkande bifallas.

232    Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Konungariket Spanien ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande:

1)      Meddelande om allmänt uttagningsprov Epso/AD/322/16, för att upprätta reservlistor för rekrytering av handläggare inom området revision (AD 5/AD 7), ogiltigförklaras.

2)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Republiken Italiens rättegångskostnader.

3)      Konungariket Spanien ska bära sina rättegångskostnader.

Costeira

Gratsias

Kancheva

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 september 2020.

Underskrifter


Innehållsförteckning



*      Rättegångsspråk: italienska.