DOMSTOLENS BESLUT (åttonde avdelningen)
den 5 juni 2014 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 44/2001 – Erkännande och verkställighet av interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder – Upphävande av det ursprungliga beslutet – Vidhållande av begäran om förhandsavgörande – Anledning saknas att döma i saken”
I mål C‑350/13,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Augstākās tiesas Senāts (Lettland) genom beslut av den 12 juni 2013, som inkom till domstolen den 25 juni 2013, i målet
Antonio Gramsci Shipping Corp.,
Apollo Holdings Corp.,
Arctic Seal Shipping Co. Ltd,
Atlantic Leader Shipping Co. Ltd,
Cape Wind Trading Co. Ltd,
Clipstone Navigation SA,
Dawnlight Shipping Co. Ltd,
Dzons Rids Shipping Co.,
Faroship Navigation Co. Ltd,
Gaida Shipping Co.,
Gevostar Shipping Co. Ltd,
Hose Marti Shipping Co.,
Imanta Shipping Co. Ltd,
Kemeri Navigation Co.,
Klements Gotvalds Shipping Co.,
Latgale Shipping Co. Ltd,
Limetree Shipping Co. Ltd,
Majori Shipping Co. Ltd,
Noella Marītime Co. Ltd,
Razna Shipping Co.,
Sagewood Trading Inc.,
Samburga Shipping Co. Ltd,
Saturn Trading Co.,
Taganroga Shipping Co.,
Talava Shipping Co. Ltd,
Tangent Shipping Co. Ltd,
Viktorio Shipping Co.,
Wilcox Holding Ltd,
Zemgale Shipping Co. Ltd,
Zoja Shipping Co. Ltd
mot
Aivars Lembergs,
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C.G. Fernlund samt domarna A.Ó Caoimh och C. Toader (referent),
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Förenade kungarikets regering, genom J. Beeko, i egenskap av ombud, biträdd av B. Kennelly, barrister,
– Europeiska kommissionen, genom A. Sauka och A.‑M. Rouchaud‑Joët, båda i egenskap av ombud,
följande
Beslut
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 34.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Antonio Gramsci Shipping Corp. och 29 andra sökande och, å andra sidan, Aivars Lembergs. Målet rör erkännande och verkställighet av ett beslut om kvarstad på tillgångar som ägs av eller kontrolleras av svaranden i det nationella målet (nedan kallat beslutet om kvarstad), som meddelats av High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Förenade kungariket).
3 Den hänskjutande domstolen har anfört att ett beslut om kvarstad, som i ”Common law” kallas ”Mareva injunction”, är av personlig karaktär genom att det hindrar en angiven person från att till andra överföra vissa tillgångar. Det är således inte riktat mot själva tillgångarna, utan mot en person.
4 Enligt den hänskjutande domstolen är det nödvändigt att utreda huruvida skadan för personer – i ett förfarande för erkännande och verkställighet av en dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat – som inte är parter i ursprungsförfarandet, kan vara ett skäl att tillämpa bestämmelsen om ordre public i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001. Mot denna bakgrund beslutade Augstākās tiesas Senāts att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 tolkas så, att åsidosättande, i ett förfarande om erkännande av en dom meddelad av en domstol i en annan medlemsstat, av rättigheter som tillkommer personer som inte är parter i förfarandet rörande huvudsaken kan utgöra skäl att tillämpa bestämmelsen om ordre public i nämnda artikel 34.1 och vägra erkännande av den domen i den del som den avser personer som inte är parter i målet rörande huvudsaken?
2) Om svaret på den första frågan är jakande, ska då artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas så, att de principer om en rättvis rättegång som kommer till uttryck i nämnda bestämmelse tillåter att, då det beslutas om säkerhetsåtgärder i ett förfarande, rätten till egendom begränsas för personer som inte har uppträtt som parter i förfarandet – varvid det dock föreskrivs att den som berörs av beslutet om säkerhetsåtgärder ska ha rätt att när som helst vända sig till den behöriga domstolen med yrkande om att beslutet ska ändras eller upphävas – och att det är de som ansöker om säkerhetsåtgärden som ska tillse att beslutet delges de berörda personerna?”
5 Förenade kungarikets regering har under det skriftliga förfarandet påpekat att beslutet om kvarstad har upphävts. Det framgår närmare bestämt av de samlade uppgifter som domstolen förfogar över att beslutet upphävdes genom beslut av den 12 juli 2012 av den domstol som hade meddelat det, vilken i annan sammansättning prövade målet i sak. Beslutet fastställdes efter överklagande av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) genom beslut av den 19 juni 2013. Ett överklagande av det beslutet ogillades av Supreme Court of the United Kingdom den 26 juli 2013, med följden att upphävandet av beslutet om kvarstad vann laga kraft.
6 Till följd av detta påpekande uppmanade domstolens kansli den hänskjutande domstolen genom skrivelse av den 8 november 2013 att underrätta kansliet om huruvida den avsåg att vidhålla sin begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen angav i skrivelse av den 3 februari 2014 att svarandens, Aivars Lembergs, ombud vid förhandlingen den 22 januari 2014 hade påpekat att även om domstolens svar på den hänskjutande domstolens frågor inte längre var av intresse i det aktuella målet, eftersom beslutet om kvarstad hade upphävts, var det ändå till nytta att få svaren på frågorna eftersom ett liknande mål hade anhängiggjorts vid den domstolen. Den hänskjutande domstolen beslutade således att vidhålla sina tolkningsfrågor.
7 Domstolen erinrar inledningsvis om punkt 30 i domstolens rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 338, 2012, s. 1), enligt vilken ”[d]en hänskjutande domstolen ska underrätta EU‑domstolen om alla beslut under rättegången som kan påverka hänskjutandet … Detta ligger i linje med intresset av att förfarandet om förhandsavgörande vid domstolen förlöper väl. På så sätt säkerställs även att detta förfarande har en ändamålsenlig verkan.”
8 Av domstolens rättspraxis följer vidare att det i det förfarande som genom artikel 267 FEUF instiftats för samarbete mellan EU‑domstolen och de nationella domstolarna uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se dom Di Donna, C‑492/11, EU:C:2013:428, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
9 Domstolen har emellertid även fastslagit att den i undantagsfall, för att pröva sin behörighet, måste pröva de förutsättningar under vilka frågorna hänskjutits till den av nationell domstol. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU‑domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU‑domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom Di Donna, EU:C:2013:428, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
10 Domstolen erinrar således om att det, enligt fast rättspraxis, framgår av både ordalydelsen och systematiken i artikel 267 FEUF att förfarandet med förhandsavgörande förutsätter att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål kommer att meddela ett avgörande med avseende på vilket förhandsavgörandet kan beaktas (se dom Di Donna, EU:C:2013:428, punkt 26 och där angiven rättspraxis, och dom Pohotovosť, C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
11 I det aktuella målet har den hänskjutande domstolen själv funnit att beslutet om kvarstad, vilket det ansökts om erkännande och verkställighet av, har upphävts. Således har den domstolen inte längre att pröva ett mål som anhängiggjorts vid den, och därför har de frågor som ställts i det aktuella målet blivit hypotetiska. Den omständigheten att liknande mål är anhängiggjorda vid den hänskjutande domstolen föranleder inte någon annan bedömning.
12 Om en tolkning av unionsrätten skulle behövas för att avgöra ett annat mål har den hänskjutande domstolen under alla omständigheter vid behov möjlighet att inom ramen för sin behörighet, och alltjämt enligt artikel 267 FEUF, begära förhandsavgörande av domstolen.
13 Av det ovan anförda följer att det i detta fall saknas anledning att meddela förhandsavgörande.
14 De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än parterna i målet har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
Det saknas anledning att meddela förhandsavgörande vad avser den begäran som genom beslut av den 12 juni 2013 framställts av Augstākās tiesas Senāts (Lettland).
Underskrifter