DOMSTOLENS DOM (tionde avdelningen)
den 13 juni 2024 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier – Direktiv 2004/38/EG – Artikel 27 – Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa – Beteende som utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse – Beslut att inte utfärda ett tillfälligt uppehållskort för en familjemedlem till en unionsmedborgare på grund av polisens uppgifter – Ofördelaktig polisrapport på grund av ett gripande”
I mål C‑62/23,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado Contencioso-Administrativo no 5 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 5 i Barcelona, Spanien) genom beslut av den 9 januari 2023, som inkom till domstolen den 6 februari 2023, i målet
Pedro Francisco
mot
Subdelegación del Gobierno en Barcelona,
meddelar
DOMSTOLEN (tionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden Z. Csehi, ordföranden på femte avdelningen E. Regan (referent), samt domaren D. Gratsias,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och E. Montaguti, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 27.1 och 27.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Pedro Francisco och Subdelegación del Gobierno en Barcelona (organ som företräder den spanska regeringen i Barcelona, Spanien) (nedan kallad den behöriga myndigheten). Målet rör att Pedro Francisco fått avslag på sin ansökan om tillfälligt uppehållskort för en familjemedlem till en unionsmedborgare.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 2 i direktiv 2004/38 föreskrivs följande:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
2. familjemedlem:
…
b) den partner med vilken unionsmedborgaren har ingått ett registrerat partnerkap på grundval av lagstiftningen i en medlemsstat, om den mottagande medlemsstatens lagstiftning behandlar registrerade partnerkap som likvärdiga med äktenskap och i enlighet med villkoren i relevant lagstiftning i den mottagande medlemsstaten,
…”
4 I artikel 10.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat skall intygas genom att en handling som kallas ’uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem’ utfärdas senast sex månader efter det att ansökan lämnades in. Ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållskort skall utfärdas omedelbart.”
5 I artikel 27.1 och 27.2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”1. Med förbehåll för bestämmelserna i detta kapitel får medlemsstaterna begränsa den fria rörligheten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Sådana hänsyn får inte åberopas för att tjäna ekonomiska syften.
2. Åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet skall överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende. Tidigare straffdomar skall inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder.
Den berörda personens personliga beteende måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn skall inte accepteras.”
6 I artikel 30.1 och 30.2 i samma direktiv föreskrivs följande:
”1. Varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skall skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå beslutets innehåll och följder.
2. De berörda skall ges exakt och fullständig information om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte strider mot statens säkerhetsintressen.”
Spansk rätt
7 I artikel 2 i Real Decreto 240/2007, sobre entrada, libre circulación y residencia en España de ciudadanos de los Estados miembros de la Unión europea y de otros Estados parte en el Acuerdo sobre el Espacio Económico Europeo (kungligt dekret 240/2007 om inresa, fri rörlighet och vistelse i Spanien för medborgare i medlemsstater i Europeiska unionen och i andra stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet) av den 16 februari 2007 (BOE nr 51 av den 28 februari 2007, s. 8558), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat kungligt dekret 240/2007), föreskrivs följande:
”Detta kungliga dekret ska på de häri fastställda villkoren också tillämpas på följande familjemedlemmar till en medborgare i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3)], oavsett medborgarskap, när de följer med eller ansluter sig till den medborgaren:
…
b) den partner som han eller hon har en äktenskapsliknande relation till som är inskriven i ett offentligt register som är upprättat för detta ändamål i en medlemsstat i [unionen] eller i en stat som är part i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, vilket förhindrar möjligheten att det föreligger två parallella register i denna stat, under förutsättning att registreringen inte ogiltigförklarats, vilket ska styrkas. Äktenskap och registrerade partnerkap ska under alla omständigheter betraktas som oförenliga med varandra.
…”
8 I artikel 2 bis i kungligt dekret 240/2007 föreskrivs följande:
”…
3. Ansökan om uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem ska åtföljas av följande handlingar:
…
d) vid partnerkap, bevis på ett varaktigt förhållande med en medborgare i en medlemsstat i unionen eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och hur länge paret har bott tillsammans.
4. Myndigheterna ska i varje enskilt fall bedöma den sökandes personliga situation och fatta ett motiverat beslut med beaktande av följande kriterier:
a) när det gäller familjemedlemmar ska myndigheterna bedöma graden av ekonomiskt eller fysiskt beroende, graden av släktskap med medborgaren i en medlemsstat i unionen eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och, i förekommande fall, hur allvarlig den sjukdom eller det funktionshinder är som gör att nämnda medborgare personligen måste ta hand om familjemedlemmen eller hur länge de tidigare har bott tillsammans. Samlevnad ska under alla omständigheter anses föreligga när det på ett tillförlitligt sätt kan styrkas att de kontinuerligt har bott tillsammans under 24 månader i det land som de kommer från.
b) vid samboförhållande, ska den som kan bevisa att det föreligger ett varaktigt förhållande anses vara fast partner. Ett sådant förhållande ska under alla omständigheter anses vara styrkt genom bevis på att de kontinuerligt bott tillsammans under minst ett år, såvida de inte har gemensamma barn, i vilket fall det är tillräckligt att styrka att de stadigvarande bott tillsammans.
5. Varje beslut som fattas av myndigheterna ska motiveras.”
9 I artikel 8.1 i det kungliga dekretet föreskrivs följande:
”Familjemedlemmar till en medborgare i en medlemsstat i [unionen] eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet vilka avses i artikel 2 i detta kungliga dekret och som inte är medborgare i någon av dessa stater får, när de följer med eller ansluter sig till denna medborgare, uppehålla sig i Spanien under en längre period än tre månader och har en skyldighet att ansöka om och beviljas ett ’uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem’.”
10 I artikel 15.1 och 15.5 i det kungliga dekretet föreskrivs följande:
”1. Om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, får någon av följande åtgärder vidtas mot medborgare i någon av [unionens] medlemsstater eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller familjemedlemmar till sådana medborgare:
a) Nekad inresa i Spanien, även om de berörda personerna visar den dokumentation som föreskrivs i artikel 4 i detta kungliga dekret.
b) Nekad inskrivning i det centrala utlänningsregistret eller nekat utfärdande eller förnyande av de uppehållskort som avses i detta kungliga dekret.
c) Beslut om att personen ska utvisas eller avvisas från Spanien.
Beslut om utvisning av medborgare i någon av [unionens] medlemsstater eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller familjemedlemmar till sådana medborgare, oavsett vilket medborgarskap de har, som har permanent uppehållsrätt i Spanien, får endast fattas om den berörda personen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet. Innan ett utvisningsbeslut fattas ska hänsyn tas till hur länge den berörda personen har vistats i Spanien och personens sociala och kulturella integration där. Vidare ska personens ålder, hälsotillstånd, familjeförhållanden och ekonomiska förhållanden samt band till ursprungslandet beaktas.
…
5. En åtgärd enligt punkterna 1–4 ska vidtas med beaktande av följande kriterier:
a) Åtgärden ska vidtas i enlighet med lagstiftningen om allmän ordning och allmän säkerhet och gällande bestämmelser på området.
b) Åtgärden kan upphävas på det beslutande organets eget initiativ eller efter ansökan från den berörda personen om de skäl som föranledde åtgärden inte längre föreligger.
c) Åtgärden får inte vidtas av ekonomiska skäl.
d) Åtgärder som vidtas av hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet ska uteslutande vara grundade på det personliga beteendet hos den berörda personen, som i alla händelser ska utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Det behöriga organet ska göra en bedömning av den berörda personen på grundval av rapporter från polis, åklagare och rättsliga myndigheter som finns i akten i ärendet. Tidigare straffdomar ska inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11 Pedro Francisco, som är tredjelandsmedborgare, är partner till en spansk medborgare. Deras partnerkap är inskrivet i samboregistret i Katalonien (Spanien). Den 21 december 2021 ansökte Pedro Francisco om ett tillfälligt uppehållskort för en familjemedlem till en unionsmedborgare hos den behöriga myndigheten.
12 I samband med prövningen av denna ansökan kontaktade den behöriga myndigheten Dirección General de Policía (Polismyndigheten, Spanien), som lämnade en rapport som var till nackdel för Pedro Francisco på grund av att han den 3 juli 2020 hade gripits i egenskap av förmodad gärningsman avseende ett brott mot folkhälsan och för att han var medlem i kriminella organisationer och grupper, utan att polisen hade gjort några efterforskningar för att fastställa huruvida gripandet hade lett till lagföring. I rapporten anges att Pedro Francisco inte finns med i belastningsregistret.
13 Efter det att hans ansökan om tillfälligt uppehållskort för en familjemedlem till en unionsmedborgare hade avslagits den 14 juni 2022 genom beslut av den behöriga myndigheten, överklagade Pedro Francisco det beslutet till Juzgado Contencioso-Administrativo no 5 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 5 i Barcelona, Spanien), som är den hänskjutande domstolen.
14 Den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel beträffande relevansen av polisens uppgifter om Pedro Francisco, det vill säga det gripande som nämns i punkt 12 ovan, i samband med prövningen av ansökan. Begränsningar av den fria rörligheten och uppehållsrätten av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, i enlighet med artikel 27 i direktiv 2004/38, ska nämligen vara proportionerliga och uteslutande vara grundade på den berörda personens beteende, som måste utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.
15 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att polisens uppgifter endast avser gärningar som antas kunna tillskrivas den berörda personen, och vars förekomst ska styrkas genom bevisning som läggs fram under en rättegång och värderas i en dom. Härav följer att det inte är möjligt att göra en negativ bedömning av de omständigheter vars tillförlitlighet inte har styrkts och därefter dra slutsatsen att dessa omständigheter utgör ett verkligt hot.
16 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att om det skulle anses att polisens uppgifter kan ligga till grund för en sådan bedömning, är det mot bakgrund av artikel 27 i direktiv 2004/38, nödvändigt att den behöriga myndigheten uttryckligen och i detalj anger de omständigheter som ligger till grund för uppgifterna och de rättsliga förfaranden som dessa uppgifter eventuellt har lett till, för att bekräfta att det inte rör sig om rena misstankar.
17 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado Contencioso-Administrativo no 5 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 5 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska artikel 27 i direktiv 2004/38 tolkas så, att uppgifter från polisen kan utgöra grund eller motivering vad gäller den berörda personens personliga beteende vid bedömningen av huruvida det föreligger ett verkligt hot, trots att syftet med det straffrättsliga förfarandet är att styrka ett verkligt hot?
2) Om den första frågan ska besvaras jakande, ska då tolkningen, mot bakgrund av artikel 27 i direktivet, innebära att myndigheten är skyldig att uttryckligen och i detalj ange de omständigheter som ligger till grund för polisens uppgifter och de rättsliga åtgärder som vidtagits samt resultatet av dessa åtgärder för att bekräfta att det inte endast är fråga om misstankar i ett tidigt skede?”
Prövning av tolkningsfrågorna
18 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 27.1 och 27.2 i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en behörig nationell myndighet beaktar att den berörda personen gripits vid bedömningen av huruvida personens beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, i förekommande fall, under förutsättning att de omständigheter som låg till grund för gripandet och de eventuella rättsliga följderna därav beaktas uttryckligen och i detalj.
19 Det ska inledningsvis påpekas att tvisten i det nationella målet är en följd av att den behöriga myndigheten har nekat klaganden ett tillfälligt uppehållskort för en familjemedlem till en unionsmedborgare, trots att det i artikel 10.1 i direktivet bland annat föreskrivs att uppehållsrätten för unionsmedborgares familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat ska intygas genom att en handling som kallas ”uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem” utfärdas.
20 Klaganden är partner till en spansk medborgare och deras partnerkap är registrerat i samboregistret i Katalonien. Klaganden ska därför anses vara en ”familjemedlem till en unionsmedborgare” i den mening som avses i artikel 2.2 b i nämnda direktiv.
21 Såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande framgår det inte heller av de uppgifter som domstolen förfogar över att den spanska medborgare som han är partner till har utövat sin rätt till fri rörlighet inom unionen, vilket innebär att klaganden i princip inte kan grunda en härledd uppehållsrätt på vare sig direktiv 2004/38 eller artikel 21 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2020, Subdelegación del Gobierno en Ciudad Real (En unionsmedborgares make), C‑836/18, EU:C:2020:119, punkt 29).
22 Enligt artikel 267 FEUF är domstolen emellertid behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen samt av unionsinstitutionernas rättsakter. Inom ramen för samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, som införts i denna artikel, ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 26 oktober 2023, Lineas – Concessões de Transportes m.fl., C‑207/22, C‑267/22 och C‑290/22, EU:C:2023:810, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
23 Med tillämpning av denna rättspraxis har domstolen vid ett flertal tillfällen förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då omständigheterna i det nationella målet inte omfattades av unionsrättens tillämpningsområde, men då dessa bestämmelser hade blivit tillämpliga genom den nationella lagstiftningen, i vilken regleringen av situationer som inte omfattades av unionsrätten hade anpassats till den reglering som valts i unionsrätten (dom av den 26 oktober 2023, Lineas – Concessões de Transportes m.fl., C‑207/22, C‑267/22 och C‑290/22, EU:C:2023:810, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
24 I sådana situationer föreligger det nämligen ett klart unionsintresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, för att förhindra olika tolkningar i framtiden (dom av den 12 december 2019, G.S. och V.G. (Hot mot den allmänna ordningen), C‑381/18 och C‑382/18, EU:C:2019:1072, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
25 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att artikel 15.5 d i kungligt dekret 240/2007, som avgränsar begreppet ”allmän ordning”, ett begrepp som redan fastställts i artikel 27 i direktiv 2004/38, tolkas av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) mot bakgrund av EU-domstolens praxis. Såsom EU-domstolen redan har haft tillfälle att påpeka är det kungliga dekretet, som syftar till att införliva detta direktiv med den spanska rättsordningen emellertid inte bara tillämpligt på ansökningar om familjeåterförening som ges in av en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet, vilka omfattas av direktivets tillämpningsområde, utan det är även, enligt fast praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), tillämpligt på ansökningar om familjeåterförening som ges in av en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en spansk medborgare som aldrig har utövat sin rätt till fri rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2020, Subdelegación del Gobierno en Ciudad Real (En unionsmedborgares make), C‑836/18, EU:C:2020:119, punkt 30).
26 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som domstolen förfogar över att såväl ansökan om tillfälligt uppehållskort för en familjemedlem till en unionsmedborgare som den behöriga myndighetens avslagsbeslut i det nationella målet grundades på bestämmelserna i kungligt dekret 240/2007.
27 Mot bakgrund av dessa inledande klargöranden ska det påpekas att unionsmedborgarna och deras familjemedlemmar inte har en ovillkorlig uppehållsrätt inom unionen, utan denna rätt kan begränsas och villkoras enligt vad som föreskrivs i EUF-fördraget och i de bestämmelser som utfärdats för dess genomförande (dom av den 13 juli 2017, E, C‑193/16, EU:C:2017:542, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
28 Begränsningarna av denna rätt följer särskilt av artikel 27.1 i direktiv 2004/38, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna får vidta åtgärder som begränsar den fria rörligheten och uppehållsrätten för unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar, oavsett medborgarskap, bland annat av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet. Sådana hänsyn får dock inte åberopas för att tjäna rent ekonomiska syften (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2017, E, C‑193/16, EU:C:2017:542, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
29 Det följer av fast rättspraxis att även om medlemsstaterna i princip fortfarande är fria att utifrån nationella behov, vilka kan variera från en medlemsstat till en annan och från en tidsperiod till en annan, bestämma vad hänsynen till allmän ordning och allmän säkerhet kräver, särskilt om de anförs till stöd för ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för personer, så bör dessa hänsyn emellertid tolkas restriktivt, så att deras räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av unionsinstitutionerna (dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
30 Enligt artikel 27.2 första stycket i direktiv 2004/38 ska åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende.
31 Enligt artikel 27.2 andra stycket får sådana åtgärder dessutom endast vidtas om den berörda personens personliga beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse.
32 Härav följer att åtgärder med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet endast kan vidtas i enlighet med artikel 27.1 i direktiv 2004/38 om det, i enlighet med artikel 2 i den artikeln, efter det att de behöriga nationella myndigheterna gjort en bedömning i det enskilda fallet, framgår att vederbörandes personliga beteende utgör ett aktuellt, verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
33 Det ska i detta sammanhang påpekas att domstolen har slagit fast att när det gäller vidtagande av åtgärder med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet, i den mening som avses i artikel 27.2 i direktiv 2004/38, kan de brott eller gärningar som den berörda personen anklagas för och som inte har lett till någon fällande brottmålsdom, såsom gripandet av klaganden i egenskap av förmodad gärningsman, utgöra relevanta omständigheter, förutsatt att de beaktas vid en individuell bedömning som uppfyller kraven i den bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 53).
34 Enligt artikel 27.2 första stycket andra meningen i direktivet ska tidigare straffdomar inte i sig utgöra skäl för sådana åtgärder. Detsamma gäller i ännu högre grad sådana omständigheter som det gripande som är aktuellt i det nationella målet. Även om den behöriga nationella myndigheten kan beakta ett gripande, kan således inte endast förekomsten av ett sådant gripande per automatik motivera att dessa åtgärder vidtas.
35 I avsaknad av en lagakraftvunnen fällande dom, eller till och med lagföring, återspeglar gripandet endast förekomsten av misstankar mot den berörda personen, vilket innebär att en prövning som beaktar samtliga relevanta omständigheter som kännetecknar vederbörandes situation är än mer nödvändig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkterna 54 och 55).
36 Det kan dessutom endast konstateras att en gripen persons beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse om det finns samstämmiga, objektiva och exakta uppgifter som gör det möjligt att styrka att misstankarna mot den personen på grund av gripandet, är tillförlitliga.
37 För att avgöra huruvida den berörda personens personliga beteende utgör ett sådant hot, ska det således – inom ramen för en helhetsbedömning av det beteendet – tas hänsyn till de omständigheter som ligger till grund för gripandet och särskilt vad för slags brott eller gärningar som lagts vederbörande till last och hur grova dessa är, i vilken utsträckning vederbörande personligen varit inblandad i dessa samt om det eventuellt finns några ansvarsfrihetsgrunder. Vid denna helhetsbedömning ska man även beakta den tid som förflutit sedan de påtalade brotten eller gärningarna begicks och personens senare beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 66).
38 Härav följer att den nationella behöriga myndigheten kan beakta att den berörda personen gripits förutsatt att den gör en egen helhetsbedömning av vederbörandes personliga beteende i enlighet med artikel 27.2 i direktiv 2004/38. Nämnda myndighet ska därför dels och åtminstone, uttryckligen och i detalj, beakta de omständigheter som ligger till grund för gripandet, dels ta hänsyn till de eventuella rättsliga förfaranden som inletts eller avsaknaden av sådana förfaranden samt i förekommande fall resultatet av dessa förfaranden.
39 En sådan tolkning stöds för övrigt av artikel 30 i direktivet, där det i punkt 1 föreskrivs att varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 i direktivet ska skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå beslutets innehåll och följder, medan det i artikel 30.2 preciseras att de berörda ska ges exakt och fullständig information om de hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa som ligger till grund för ett beslut som gäller dem, såvida detta inte strider mot statens säkerhetsintressen, en omständighet som, mot bakgrund av de uppgifter som domstolen förfogar över, inte verkar vara relevant i det nationella målet.
40 Det ska dessutom erinras om att den behöriga nationella myndigheten vid sin bedömning även ska beakta, såsom framgår av artikel 27.2 i nämnda direktiv och av domstolens fasta praxis, att en åtgärd som begränsar den fria rörligheten och uppehållsrätten för unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar endast kan vara motiverad om den överensstämmer med proportionalitetsprincipen; det ska därvid prövas om åtgärden är ägnad att uppnå det mål som eftersträvas och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Vid en sådan bedömning ska en avvägning göras mellan, å ena sidan, det hot som den berörda personens personliga beteende utgör för grundläggande samhällsintressen i den mottagande staten och, å andra sidan, skyddet för de rättigheter som unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har enligt direktivet. I samband med denna bedömning ska man beakta de grundläggande rättigheter vars efterlevnad EU-domstolen ska säkerställa, och i synnerhet rätten till respekt för privatliv och familjeliv i den mening som avses i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, K. och H.F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser), C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkterna 61–f63 och där angiven rättspraxis).
41 Mot denna bakgrund ska de hänskjutna frågorna besvaras enligt följande. Artikel 27.1 och 27.2 i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en behörig nationell myndighet beaktar att den berörda personen gripits vid bedömningen av huruvida personens beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, förutsatt att de omständigheter som låg till grund för gripandet och de eventuella rättsliga följderna därav beaktas uttryckligen och i detalj i samband med helhetsbedömningen av det beteendet.
Rättegångskostnader
42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
Artikel 27.1 och 27.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG
ska tolkas så,
att den inte utgör hinder för att en behörig nationell myndighet beaktar att den berörda personen gripits vid bedömningen av huruvida personens beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, förutsatt att de omständigheter som låg till grund för gripandet och de eventuella rättsliga följderna därav beaktas uttryckligen och i detalj i samband med helhetsbedömningen av det beteendet.
Underskrifter