FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 16 september 2009

Mål T‑271/08 P

Stanislava Boudova m.fl.

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Tidigare tillfälligt anställda – Utnämning – Placering i lönegrad – Uttagningsprov som utlysts före de nya tjänsteföreskrifternas ikraftträdande – En annan institution har fattat ett nytt beslut om placering i lönegrad av dess tjänstemän – Vägran att fatta nytt beslut om placering i lönegrad – Principen om likabehandling – Talan om ogiltigförklaring – Rättshandling mot vilka talan inte kan väckas – Bekräftande rättsakt – Nya och väsentlig omständigheter föreligger inte – Ursäktligt misstag föreligger inte – Avvisning”

Saken: Överklagande av det beslut som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) fattat den 21 april 2008 i mål F-78/07, Boudova m.fl. mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑0000) och yrkande om ogiltigförklaring av detta beslut.

Avgörande: Överklagandet ogillas. Stanislava Boudova, Iveta Adovica, Juraj Kuba, Heinrihs Puciriuss, Agnieszka Strzelecka, Izabela Szyprowska, Timea Tibai och Birute Vaituleviciene ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta kommissionens rättegångskostnader i förfarandet vid förstainstansrätten.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Tidsfrister – Utgången frist – Börjar löpa på nytt

(Artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna)

2.      Tjänstemän – Likabehandling – Åtgärder som vidtagits av en institution till förmån för en bestämd grupp när det inte föreligger någon rättslig skyldighet

3.      Överklagande – Grunder – Upptagande till sakprövning – Rättsliga frågor

1.      Ett beslut, mot vilket talan inte har väckts av dess adressat inom den föreskrivna fristen, vinner rättskraft gentemot denne. Nya och väsentliga omständigheter kan emellertid rättfärdiga en begäran om omprövning av ett tidigare avgörande som vunnit laga kraft.

En tjänsteman som har underlåtit att invända mot sin ursprungliga placering i lönegrad, inom den i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristen, har inte rätt att begära omklassificering enbart på grund av att denne inte kände till den bestämda räckvidden av sina rättigheter förrän efter det att gemenskapsdomstolen meddelade en dom – i ett mål vilket tjänstemannen inte var part i och genom vilken en rättsakt som inte direkt rörde honom ogiltigförklarades.

En tjänsteman som har underlåtit att invända mot sin ursprungliga placering i lönegrad, inom den i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristen, har särskilt inte rätt att – för att rättfärdiga en begäran om omklassificering – såsom en ny och väsentlig omständighet åberopa att denne inte kände till den bestämda räckvidden av sina rättigheter förrän efter det att en annan institution än tjänstemannens arbetsgivare antog ett beslut som inte direkt rörde honom.

(se punkterna 38, 47 och 48)

Hänvisning till domstolen den 21 februari 1974, 15/73-33/73, 52/73, 53/73, 57/73-109/73, 116/73, 117/73, 123/73, 132/73 och 135/73-137/73, Kortner m.fl. mot rådet m.fl., REG 1974, s. 177, punkterna 36–40; domstolen den 26 september 1985, 231/84, Valentini mot kommissionen, REG 1985, s. 327, punkt 14; domstolen den 8 mars 1988, 125/87, Brown mot domstolen, REG 1988, s. 1619, punkt 13; förstainstansrätten den 24 mars 1998, T-232/97, Becret-Danieau m.fl. mot parlamentet, REGP 1998, s. I-A-157 och II-495, punkterna 43 och 44; förstainstansrätten den 24 mars 1998, T-181/97, Meyer m.fl. mot domstolen, REGP 1998, s. I-A-151 och II-481, punkterna 36 och 37; förstainstansrätten den 7 februari 2001, T-186/98, Inpesca mot kommissionen, REG 2001, s. II‑557, punkterna 40 och 47 och där angiven rättspraxis; förstainstansrätten den 13 december 2002, T-112/02, Van Dyck mot kommissionen, REGP 2002, s. I-A-317 och II-1527, punkt 63

2.      Om en institution väljer att göra en omprövning av den ursprungliga lönegradsplaceringen, vilken vunnit laga kraft, avseende en kategori av tjänstemän måste denna institution – för att iaktta principen om likabehandling, om det inte finns något sakligt skäl för särbehandlingen – på begäran även ompröva den ursprungliga lönegradsplaceringen avseende de tjänstemän som befinner sig i samma eller lika situationer. Denna skyldighet syftar till att säkerställa att principen om likabehandling mellan en institutions tjänstemän iakttas, då dessa befinner sig i samma eller lika situationer. Åtgärderna som avses är de som vidtas på institutionens eget initiativ och inte de som institutionen är skyldig att vidta på grund av en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna.

Därav följer att de åtgärder som en institution har vidtagit, utan att vara juridiskt skyldig därtill enligt tjänsteföreskrifterna, inte kan åberopas som stöd för en grund som avser att en annan institution har åsidosatt principen om likabehandling.

(se punkterna 51–53)

Hänvisning till domstolen den 18 januari 1990, C-193/87 och C-194/87, Maurissen och Union syndicale mot revisionsrätten, REG 1990, s. I-95, punkterna 26 och 27; domstolen den 11 januari 2001, C-389/98 P, Gevaert mot kommissionen, REG 2001, s. I-65, punkterna 54–58; förstainstansrätten den 28 oktober 2004, T-219/92 och T-337/02, Lutz Herrera mot kommissionen, REGP 2004, s. I-A-319 och II-1407, punkt 110

3.      Angående frister för talans väckande, ska begreppet ursäktligt misstag tolkas restriktivt och avser endast särskilda omständigheter, när exempelvis de aktuella institutionerna har uppträtt på ett sätt som, ensamt eller i avgörande grad, varit ägnat att skapa ursäktlig förvirring hos en enskild som är i god tro och som visar sådan aktsamhet som förväntas av en normalt vaksam person. Frågan huruvida den berörda institutionens uppträdande varit ägnat att framkalla en ursäktlig villfarelse hos dess motpart eller inte är en rättslig fråga. Denna fråga kan således prövas i ett mål om överklagande.

(se punkterna 71 och 73)

Hänvisning till domstolen den 15 maj 2003, C-193/01 P, Pitsiorlas mot rådet och ECB, REG 2003, s. I-4837, punkterna 24–29; förstainstansrätten den 10 juni 2008, Bligny mot kommissionen, T-127/07 P, s. I-A-0000, s. II-0000, punkterna 42–48